28 februari 2015

En början-835

Farmor knöt förklädet och satte på mig sin vita bagarmössa. På bordet stod en mjölpåse, ett oöppnat margarinpaket, och en syltburk. Idag skulle jag och farmor baka gafflar var det sagt. Mobilen låg i min ficka och jag lovade mig själv att göra allt för att inte öppna den och försvinna in i youtubes värld. 
Farfar satt ute på trappan och klappade katten medan han väntade på pappa och mamma som plastade in höet. De stod sida vid sida och tillverkade de typiska stora, vita äggen som sedan placerades i kanten på täkten. Jag hade räknat till tjugosju imorse och dagens skörd blev säkert lika många.
"Hjälper du mig", frågade farmor och plockade ur löständerna och lade dem i ett glas vatten. "Det svider när jag har dem i. Du tycker väl inte illa vara?"
Jag log åt de skrattande gaddarna och hjärtat blev varmt. Min farmor, tänkte jag. Min snälla och lite förvirrade farmor. "Nej, det gör inget."
"Blir det några gifflar", hojtade farfar.
"Lugna dig, gubben min" sa farmor och knådade degen som nu vilat en stund. Hon vände sig till mig och skrockade: "Det är tur att vi har Elin och Roger till hjälp, men vi ska inte låta dem jobba ihjäl sig. Eller hur gumman. Dina föräldrar måste snart vila. De har jobbat hela natten.
"Det skulle börja regna mitt på dagen idag var det sagt", sa jag och lade mjöl på bakbordet. "Vilken är min?"
Farmor slängde en av degklumparna i mjölet och plattade till den med vana händer. "Ta du den största. Mina händer är inte vad de har varit."
Jag tittade på de knöliga, värkande händerna och såg att hon grimaserade av smärta. Livet som bondmora hade gått hårt åt hennes och farfars kroppar. Att mjölka korna för hand kyliga mornar i ladugården och mocka skit efter dem var ingen smart grej om man ville ha hälsan i behåll. 

26 februari 2015

En början-834

"Vad är det för mening med det hela", sa Tina och skakade ut sitt långa hår.
"Kärlek, vad vet jag", sa hon och slet till sig handen jag höll. "Det har brunnit här en gång. Vet du det? Två barn dog. Och en hund."
Jag svalde tabletten jag lagt på tungan. Klunkade i mig hela flaskan och lade mig på gräset. Väntade tills den verkat. Allt snurrade.
"Hörde du vad jag sa" skrek Tina och jag såg två istället för ett ansikte framför mig när jag öppnade ögonen. "Två barn."
Nu kommer det igen, tänkte jag. När ska hon släppa det här.
"Två oskyldiga ungar som säkert var älskade."
"Alla barn är inte älskade", sa jag kort. "Inte jag i alla fall."
"Du var ett undantag", viskade Tina och satte sig bredvid mig. "Din mamma borde inte ha fått barn. Hon är en självisk kvinna."
"Jag vill inte bli pappa", sa jag och kände att huvudvärken lättade. "Jag vet hur du känner, men jag vill inte."
"Du kommer att älska det. Inse hur mycket du missat hittills. Herregud, du är snart sextio och borde ha massor av barn."
"Du får hitta någon annan om du känner så. Jag är kanske inte den rätte för dig."
"Du sade likadant om hunden. Nu är ni som ler och långhalm."
Jag orkade inte lyssna och lät tankarna flyta iväg. Tina och jag hade träffats på äldre dagar. i synnerhet mina. Hennes kropp ropade på barn och jag gick igenom alla sätt att säga nej. Visserligen funderade jag på om hon hade rätt och såg det ur hennes synpunkt. Ibland. Sällan. Men, mitt liv kändes bra som det var. 
"Du?"
"Jag ska tänka på saken", sa jag. Mest för att tysta diskussionen.

25 februari 2015

Dagboksinlägg 25 februari

Vilken dag det blev.
Vaknade som vanligt och frös trots att jag hade på mig onepiece och filt över täcket. Det drar från fönstren och bristen på element gör att det blir kallras. Brrr. Jag kommer aldrig mer att klaga på värme.
Hampuz hade som vanligt krupit ner mellan mig och Peter, låg på sidan med händerna mot kinderna och sov. Tryggt. Mardrömmen hade antagligen väckt honom och jagat honom ut till oss. Små barn tänker mycket, analyserar och bygger i sina huvuden. Så söt, tänkte jag och smekte honom över kinden, njöt av hans anblick. Ville inte stiga upp, men måste. Jag ska jobba.
Barnen har sportlov, bara några få dagar kvar nu. Dagar som springer förbi.
Jag väckte ungarna och talade om att det var frukost. Morgonvarma sötnosar kom upp och drack Oboy med macka medan byn vaknade. Jag gick ut med hundarna och såg att frosten kommit under natten och bet sig fast i lacken på bilen. Det var halt och jag ångrade att jag inte orkat gå till andra sidan huset och hämtat skorna med vassa dubbar på. Tänkte på mamma som fallit och slagit huvudet.
Efter att vi ätit frukost under stoj och retsamma kommentarer mellan pojkarna, hämtade jag min mobil som låg på laddning och såg till min förfäran att Zabines sagt adjö. Halva mobilen var svart, andra lila. Zabine grät av förtvivlan när vi insåg att fotografierna hon tagit på sina vänner inte skulle gå att rädda. Jag testade allt, precis allt, men läget ändrades inte. Mobilen hade gett upp, forever.

Jag ringde till min kund och talade om att jag kommer senare. 

Efter idogt letande i alla lådor hittade jag hennes gamla mobil, men tyvärr var själva kortet av minsta sorten. Eftersom Peter skulle åka och kika på ett jobb kände jag lätt stress att hitta ett alternativ. Jag ville inte lämna henne hemma utan möjlighet att komma i kontakt med oss.
Peter bestämde sig för att stanna hemma med ungarna och istället måla nere i källaren.
Solen sken ute och det spratt i hela kroppen av lycka. Jag kände ett behov att springa. Fort.
Naturligtvis fanns det inte tid för sådana "dumheter", så jag fortsatte köra de ca tre milen till min kund och fann mig snart inbegripen i trevlig samvaro med henne medan jag putsade och fejade hennes hem.
Som avslutning på jobbpasset åt vi mat och jag fick en påse nybakt bröd med mig hem.

Jag stannade vid Ica och handlade både nygrillade kamben och en massa mjölk. Ungarna är som kalvar - dricker mjölk som vatten. På väg därifrån ringer Peter. "Köp med dig falukorv och gul lök", säger han. "Vi ska göra stroganoff ikväll. Jag har ett recept här i Morbergs kokbok."
Det är bara att vända och gå tillbaka in. Tiggerskan som sitter vid dörren nickar och jag säger hej. Känns konstigt att gå in och handla vad jag vill när hon sitter där. Tjejen i kassan skrattar när hon känner igen mig. "Glömde du nåt?" säger hon och slår in varorna  i kassan.

Solen skiner fortfarande och jag ser att det blänker av is på vägen - saktar farten och sätter på radion. De diskuterar kriget och jag lyssnar - tänker en massa, och inser att jag är hemma.

Barnen bygger med lego och några underliga plattor man kan sammanfoga till hela flak. Zabine frågade om jag kunde laga hennes mobil och jag nekade, men försökte ändå igen, och igen, och igen. 
Razmus sa att han ville köpa en ny mobil och att hon kunde få hans gamla iphone. Det är en sådan hon vill ha. Det känns fel att köpa en så dyr telefon till Zabine. Hon använder mobil sällan och då oftast till att fotografera och spela på. Vi tittade på nätbutiker och hittade Raz önskemobil. Bestämde att åka och köpa den imorgon. Det var en lycklig pojke som lade sig ikväll.

Snickaren kom och satte upp sista delen på trappan. Äntligen kan jag gå hela vägen upp och slipper ta mig upp på övervåningen via en ranglig pall - försiktigt krypandes över kanten med en skrämd blick ned. Det är ganska långt ner till källardörren.

Barnen bad mig läsa saga och jag fortsatte läsa boken om Hitler och kaninen, en sann berättelse om en flicka som klarade livhanken. En av de få som kan berätta om hur det verkligen var. Hur barnen kände sig. Vad de hörde. En liten tjej lika gammal som Razmus. Ungarna älskar den och får varje gång berätta för mig hur förra kapitlet slutade. Gissa om de kan? Jodå. Jämt.
Efteråt lägger jag mig bredvid Hampuz  i hans lilla växasäng anno 1800-talet. Han somnar med sin hand i min, mumlande "Jag älskar dig, mamma." 

Lägger mer ved i kaminen som flammar flämtande och nästan dött ut. Peter är nere i källaren och förbereder inför uppsättningen av element. Vi skall få värme. Snart, mycket snart. Äntligen.
Jag slötittar på serien "True detective" och känner igen flera skådespelare. 
Peter kommer med glass och sätter sig bredvid - somnar strax och sover resten av kvällen.
Ha, ha...tanken att gå ut i skrivarstugan fladdrar förbi och stoppas. Klockan är strax tolv och imorgon skall vi ha kul med barnen. Måste vara pigg.



24 februari 2015

En början-833

Bubblorna steg till ytan allt snabbare. Den gröna vätskan som jag nyss fått i mig via en slang, hängande från taket liknade alger eller något annat lika äckligt. Oförmögen att röra mig kunde jag inte ta bort öppningen från min mun, men knep ihop läpparna. 
Skjortan klibbade fast mot kroppen och sakta fylldes sängen med vätskan. Jag lyfte ena foten och förstod att det rasslande ljudet jag hört förut kom från en tjock kätting. Vem hatade mig så mycket?
Flaskan tömdes fort och ett slumpande förkunnade att det var slut.
"Hallå", ropade jag och motstod impulsen att spy. "Hallå." Jag såg en skugga bakom ett vitt skynke och tystnade.

23 februari 2015

En början-832

Ställningen hade stått utanför huset i en månad nu. Stegen som hantverkarna klättrade på sköts varje kväll upp och låstes fast. Det såg Nicklas från sitt fönster och det såg Åsa från kontoret där hon varje kväll satt tills långt in på natten.
Men en sak hängde kvar natt efter natt - ett tjockt, vitt rep som var fäst i en tala längst upp. 
Nicklas samlade ihop sina skolböcker och öppnade upp gardinerna så att solen skulle få en chans att värma det ständigt iskalla rummet. På termometern stod det just nu fjorton grader. Om man besatt stor fantasi skulle det säkert vara möjligt att åka skridskor på golvet. 
"Sisådärja", mumlade han och drog på sig ett par tjocka, gråa strumpor över de andra. "Återstår att se om hyresvärden hör av sig idag angående luftning av element, men det blir väl som vanligt - tystnad, inget annat än tystnad."
Efter att ha slängt i sig frukost stående vid diskbänken, gick han ut genom ytterdörren och tog hissen ned. Han slängde en blick uppåt och såg att en hantverkare gick på brädorna ovanför honom. Det kändes lite olustigt att stå under.

Åsa såg samma hantverkare från andra sidan gatan. Hon hade somnat över datorn och nyss vaknat när de andra kom till kontoret. Hoppas bara att de inte ser att jag har samma kläder som igår, tänkte hon och rättade till håret. Hon blåste i handen. Det luktade soptunna. Hennes blick vandrade ut genom fönstret och till ställningen på andra sidan. Vilken grym balans han har, tänkte hon och studerade mannens ansikte. Han såg sådär lagom nonchalant ut med en cigg i mungipan och uppkavlade shortärmar. Hon såg en halv tatuering och undrade vad som gömde sig i den andra halvan. Det var för långt bort för att se något, och kikaren stod hemma. Åsa fnittrade, vilken toka jag är. Sitta och väva drömmar om en okänd karl.

21 februari 2015

En början-831

"Vad menar du med att min son inte kan komma hit mer? Vi har betalt skolavgiften och köpt de speciella kläderna ni bad om. Vad mer kan vi göra?"
Karin stödde knytnävarna mot rektorns skrivbord och motstod impulsen att sparka mannen på smalbenet.
Adam Hellgrens ögon smalnade som om han läste av hennes tankar, men han höll fast hennes blick.
Karins inre var som en vulkan färdig att explodera ut i det fria och hon kände sig som en tjur framför ett rött skynke.
"Er son passar inte in här. På vårt internat förväntas eleverna följa reglerna, inte skriva dem."
"Och , vad menar du exakt med det?"
"Er son, fru Emilsson är som en fyrkant, medan vi bara har rum för runda bollar. Han passar inte in."
"Är det inte er skyldighet att försöka slipa ner dem då", fräste Karin och blundade några sekunder för att stoppa tårarna. Aldrig att han skulle få se henne gråta.
"Er son har hittills graffitimålat matsalen, lurat resten av pojkarna i klassen att smita till flickornas elevhem, och övernattat där, och många fler saker. Listan är lång. Alldeles för lång för att vi fortsättningsvis vill ha honom här."
"Mikael må vara busig, men det är bara pojkstreck, och nog har du själv gjort något liknande som ung. Kom igen nu. Hur många pojkar har inte smitit till flickhemmet utan att ni fått någon vetskap?"
Rektorn satt tyst. Han tog upp en svart anteckningsbok och bläddrade i den. "Senast igår hade vi problem med honom. Han och några till satte igång brandlarmet genom att röka under brandvarnarna."
Karin log. Tänk om Mikael kunde använda all energin till att plugga istället. Då vore han professor på ett kick.
Mannen tog av sig glasögonen och lade dem på skrivbordet. "Den här skolan har ett anseende att tänka på. Många kändisar har påbörjat sin karriär här, Kevin Nomad, Lisa Bhuta, Fredrik Ceder.
Karin kände inte igen ett enda namn och orkade inte heller fundera på det. "Så?"
"Er son passar inte in här. Han vägrar klä sig som man ska och skolkar från många lektioner."
"De är kanske tråkiga?"
"Tråkiga? Jag ska tala om för er att våra lärare är utbildade inom de främsta läroverken och har flera diplom och utmärkelser." Han pekade på ett papper som satt på väggen.
Karin följde hans blick och såg ett vitt diplom med guldtext. Hon lutade sig mot honom och sa: "Min son är extremt begåvad och behöver utmaningar. Det kan inte vara så att ni har för dålig undervisning?"

20 februari 2015

En början-830

"Vi tar på oss gummistövlar va, eftersom det regnar så mycket", sa Vera och tog på Leo jackan och sträckte överdragsbyxorna till Jonas. "Du kan väl ta på honom de här? Jag hämtar Linn under tiden. Hon har säkert inte ens stigit upp."
"Det har jag visst det", ropade Linn från trappan. "Har ni ätit frukost, eller?"
Jonas tittade på sin dotter och skrattade. "Vad tror du? Klockan är tio och vi ska träffa farmor och farfar vid svampstället om en timme."
"Okej, jag struntar i frukosten då", sa Linn trumpet och tog på sig en tunn jeansjacka.
"Åh nej, glöm det", sa Vera och tog tag i hennes arm. "Vad vill du ha? Jag kan fixa till oboy och mackor på några sekunder."
Linn sken upp och tog av sig jackan. "Tack, mamma. Du är en ängel."
Leo gömde sig i garderoben. Han tittade på familjen genom springan i dörrarna. De gjorde alltid så här och han var trött på det. Dumma Linn fick alltid som hon ville. Aldrig lyssnade de på honom. Han hade ingen lust att gå till någon dum skog och plocka svamp. Det enda som var roligt var att man kunde gömma sig i grottorna och klättra på stenar.
Jonas suckade och vände sig mot platsen där sonen stått nyss. "Men, vart tog han vägen nu då? Vera, såg du vart Leo stack. Jäkla unge. Alltid samma visa." Muttrande gick han in i huset och ropade på sonen.


19 februari 2015

En början-829

Jag drar filten över mig och huttrar till. Nog kunde väl den som äger huset öka på värmen lite till? Inte kan det vara rätt att jag måste ha på mig tredubbla sockor, vantar och tjocktröja? För att få värmen inifrån mikrar jag en mugg nyponsoppa och häller i mig. Grannen hade sagt till ägaren när han kom i sin fina bil och fått ännu kallare. Rasande över hennes påhopp som han kallade det hade han stegat ner till källaren och sänkt temperaturen ytterligare. Snart skulle jag kunna åka skridskor på golvet.
Jag hör brevlådan slå och skyndar mig ut till platsen de placerat boxarna på. Min var nederst och ofta nedstänkt av lera och annat. Posten klarade sig för det mesta, men idag hänger både lera och snökokor på luckan. Jag öppnar facket och tar ut posten. Ett brev stort som en A4 trillar ur och singlar ner på det blöta golvet. Snabbt böjer jag mig ner och tar upp det. Mitt namn är felstavat och bokstäverna har klippts ur en tidning och klistrats på brevet. Frimärkena är stämplade med namnet Mariestad. Underligt, tänker jag. Jag känner ingen som bor där.
För att inte skära mig går jag in i lägenheten igen och hämtar en kniv i köket. I kuvertet ligger ett brev och ett kort.

18 februari 2015

En början-828

Jag tog fram kortleken och vaskade den väl, drog ut tre kort och lade dem med bilden ned mot bordsytan. Jag visste mycket väl att allt började gå överstyr och att jag borde lita mer på mig själv, men det var så mycket enklare att låta korten styra mina dagar. Med en snabb rörelse vände jag det första kortet, och såg en bild av en helt svartklädd man som stod på ett podie med en stor hund bredvid sig. Mannen höll en brinnande fackla i handen och stod med ena foten på en livlös kvinna som låg på rygg. Jag läste texten under och vände på nästa kort. Vita flingor singlade ner över en portal av svart ebenholtz och långt bort syntes siluetten av en smal man som gick barfota mot mig. Texten under hade delvis suddats ut av mitt idoga användande och jag kunde orden utantill vid det här laget. Långsamt tog jag tag i kanten på det tredje kortet och vände det halvt mot mig. En envis koltrast kvittrade utanför och blandade sin sång med talgoxens. Droppandet från taket tydde på att det snart skulle bli vår. Våndan jag känt hela vintern borde försvinna som den alltid gjorde, men andningen blev istället allt tyngre och mina ben var inte lika kvicka som förr.
Jag tittade ut över ängarna och såg några rådjur stå och beta på grannens rapsåker. 
"Nä, nu måste jag se", sa jag högt och vände det sista kortet. Käften som mötte mig bestod av långa, sylvassa tänder som blixtrade i mörkret. Ögonen var gröna, nästan gula och öronen nådde ner till varelsens kinder. 
"Ska jag gå hemifrån, eller stanna hemma idag", mumlade jag och blandade leken igen. Bilderna var kanske skrämmande för andra ,men för mig var de ett bevis på det jag anat. Att få upp samma bildserie varje dag borde betyda något särskilt.
Kortet jag vände upp visade en pil av svart stål som pekade åt höger. Över stålet ringlade sig grön Humle som blommat ut och fått små kottar.
"Jaha, ja", muttrade jag och drog på mig jackan. "Höger var det ja. Hm."

Utanför huset låg isen blank på gården och sågspånet min inneboende lagt över den hade smält in. Broddarna låg i facket i storhuset och jag varken orkade eller ville hämta dem. "Är det meningen att jag ska ramla, så gör jag väl det", sa jag högt till katten som kom rusande. Den bar inget namn eftersom jag inte visste vems den var, men hon eller han gillade tydligen mitt sällskap.

17 februari 2015

En början-827

Letitia öppnade dörren till skyddsrummet och klev in bland all bråten. Speglarna som de ställt in förra året hade spruckit och låg i en hög på golvet, säckarna av väv stod travade på varandra och mitt i rummet stod flera våningssängar. Det skulle nog ta ett tag att röja upp, men drömmen som återkom varje natt kändes alltför verklig för att strunta i. I tidningarna stod inget om eventuellt krig, men vem visste hur mycket de ville yppa för vanliga medborgare. Smällen kanske skulle komma så snabbt att ingen hann fly. Letitia kavlade upp skjortärmarna och gick in i arbetsrummet som gränsade till skyddsrummet. Det kändes ändå tryggt att pappa byggt ett ställe att fly till. Konservburkarna han köpt stod travade på varandra i arbetsrummet och när hon vände på torrmjölken såg hon att den hade nästa år som sista datum. Gråa filtar låg i skåpet, inplastade för att inte bli fuktiga, och ännu mer konserver.
Letitia hörde att resten av familjen sov fortfarande och utanför huset gal tuppen medan hönorna kacklade. Hon hade sett i tidningen hur ett hus kunde se ut efter ett bombanfall.
"Hallå, är det någon där?"
Pappas röst fick henne att rycka till.
"Det är bara jag, pappa. Jag städar."
"Städar?"
"Ja, skyddsrummet. Det är många saker som måste tas bort."
"Bort?"
Letitia hörde honom komma nerför trappan med snabba steg. 
"Exakt vad gör du", sa han med betoning på varje ord.
"Jag röjer upp inför kriget."
Han satte sig på en av stolarna och klappade med handen på knäet. "Kom hit flicka lilla. Vi måste prata."


16 februari 2015

En början-826

Det rann vatten någonstans, det hörde jag klart och tydligt. Dygnet runt. Vi hade sökt igenom huset från golv till tak flera gånger , men inte hittat ursprunget till ljudet. Dagtid försvann det nästan i bruset av vårt leverne, men på kvällarna och framför allt nätterna störde det min sömn, följde med mig in i drömmarna och styrde det till mardrömmar. 
"Det måste komma utifrån", sa Kjell, min make sedan tio år tillbaka. "Det. Måste. Komma. Utifrån."
Han kliade sig i huvudet inte helt övertygad av sina egna ord verkade det som. Med träskorna i handen steg han ut barfota på verandan.
Jag stängde av kranen och torkade händerna. Disken fick vänta. Med foppatofflorna i handen steg även jag ut på verandan.
Vår familj bestående av två hundar, en kanin och fyra barn, varav två tvillingar satt redan vid frukostbordet och åt. Kaninen satt som vanligt på golvet nedanför Lisa och gnagde på en morot. Hundarna hade fått ett varsitt ben, och barnen - slogs om leksaken som brukade ligga längst ner i flingpaketet.
"Har du haft en tuff natt till, mamma", frågade Nils och bredde på smöret med stora, yviga rörelser vilket resulterade i smör på bord och fingrar.
"Mm", sa jag och undrade hur mycket barnen hörde egentligen. Små grytor har stora öron, brukade min salig mor säga. Det stämde.
"Du kan sova hos mig om du vill", fnissade Rene´.
"Tack Hjärtat, men jag vill helst sova i min egen säng", svarade jag och satte mig när Kjell drog ut min stol. "Tack, älskling."
"Låt mamma vara ifred nu och ät upp er mat", förmanade Kjell ungarna och tog paketet de bråkade om och hällde flingor över sin fil. "Och sluta bråka för Guds skull."
"Man ska inte häda Gud", sa Lilleman och såg viktig ut. "Det har min fröken sagt. Då kommer han och tar dig."
Jag kände en stigande irritation och tänkte säga något dräpande, men avstod. Lilleman visste inte bättre, resonerade jag med mig själv. Han kunde omöjligen känna till vad som hänt mig.

15 februari 2015

En början-825

Jag glömmer aldrig ett ansikte. Aldrig. Men den här gången var det ögonen jag såg. Stora, skimrande som iskristaller med svarta pupiller. När polisen bad mig beskriva hur han såg ut var det blankt. 
"Du måste väl minnas hårfärgen i alla fall", envisades polisassistenten. "Det är väl ändå något man ser?"
Jag skakade på huvudet och såg mannens ögon framför mig. Hans händer hade varit iskalla och naglarna långa som klor. Jag drog ner tröjan och visade märkena för polisassistenten.
"Han hade klor", stammade jag.
Kvinnan som väntade på att få undersöka mig fnissade. Hon höjde ögonbrynen och mötte den andra kollegans blick.
"Nu tar vi det här från början", sa mannen vid skrivbordet. "Ni var alltså ute och sprang?"
Jag nickade.
"Brukar ni springa på natten?"
Jag nickade igen.
"Du är väl medveten om faran i att befinna dig ute i en park nattetid", sa mannen och drog ett djupt andetag.
Jag nickade.
"Hörde ni mannen innan ni såg honom?"
Jag skakade på huvudet och mindes att jag bara hört ett svagt vinande ljud innan jag såg honom. Han verkade ha kommit ur jorden, eller kanske från luften. Träden i parken stod tätt och den som ville dölja sig kunde säkert göra det, men just det avsnittet där han dök upp bestod av en stor äng.
"Luktade han något speciellt", fortsatte mannen vid skrivbordet. "Nikotin, sprit, sött, surt, parfym?"
Jag grubblade några sekunder på om jag känt någon doft och jag såg en citron framför mig. "Han luktade citron", sa jag och kände att fötterna domnade i de lite för trånga springskorna. Det kliade på ryggen av svetten som torkat in, och håret var vått i nacken. Jag ryste till.
Polismannen pekade på kvinnan och vinkade till sig henne. De pratade så lågt att jag inte uppfattade vad de sade och jag passade på att kika vad som stod i rapporten om mig. Datorskärmen stod nämligen vänd så jag kunde se det. Det var inte speciellt upplyftande.
Gärningsman: Okänd
Ålder: okänd
Tillvägagångssätt: Knivhot mot strupen, misshandel, eventuell våldtäkt.
Offer: Sara Bedlin 45 år
Skador:?
Kvinnan vände sig mot mig och tog min hand. "Kom så ska jag undersöka dig vännen. Det går fort och gör inte speciellt ont."

När jag stod på det cementgråa golvet, naken sånär som på sockorna, föll jag. Styrkan i det som hänt gick plötsligt in i hjärnan och slog ut allt annat. Smärtan från handlederna där mannen satt fast handbojorna slogs ut av den psykiska smärtan. Jag skulle aldrig mer bli människa.
"Varför springer du på natten", sa kvinnan med mjuk röst, och tog mig tillbaka till nuet, bort från mark fylld av stickiga kottar och jord.
"Jag måste", sa jag och höll andan när hon undersökte mig. "Min kropp kräver det."
Det knackade på dörren och ytterligare en kvinna kom in. Hon skjutsade en vagn med skallrande, genomskinliga plaströr framför sig.


Skrivarkurs med Sanna Juhlin

Jag har funnits ett tag på Facebook nu och träffat många trevliga människor som skriver och gör andra kreativa saker.
En av dem är Sanna Juhlin. Om du inte läst hennes bok De sömnlösa tycker jag du ska göra det. Men hon har inte bara skrivit en bok, oh nej, ett flertal barnböcker och några romaner har hon skapat på kort tid och fler är på väg.
Just nu söker Sanna deltagare till en skrivarkurs på distans. Du hittar länken HÄR
För fyrahundra spänn får du lära dig hur Sanna blivit författare och dela dina texter med andra skrivande människor. Ett extremt bra sätt att bli författare som även jag praktiserat ett flertal gånger.

Kika in på Sannas blogg och läs mer om henne och kursen.

Ha en underbar dag

14 februari 2015

En början-824

Vattnet strilade ner över min rygg och vidare längs höfter och lår. När det landade på fötterna kände jag att stickandet från kylan byttes ut till värme. Vi hade suttit en hel dag med pimpelspöet i handen och ändå bara fått två ynka abborrar som inte kunde vara speciellt gamla. Nåväl, katten vi sett i trädgården kunde få fisken, och om vi hade tur skulle hon eller han äta upp mössen som huserat på vinden inatt.
Mannen med de stora polisongerna borrade upp flera hål. Han bytte ställe sex gånger. Ville ha stora fiskar, inget småjams, sa han till oss.
Jag hade ryckt i spöet med jämna mellanrum som vi lärt oss, och gått in i någon slags meditativ dvala. Tankarna jag burit flera dagar surrade i huvudet och jag kom snabbt in på det som hänt tidigare i veckan.

11 februari 2015

En början-823

Helvetet bröt loss på några sekunder. Stenar rasade ner över huset och träd tippade över trädgårdsgången jag nyss stått och krattat. Mitt hår fylldes av dammet och löven som lossnade från chockade kvistar. I min hand höll jag fortfarande spaden jag stått och grävt med i mitt rosland. Den röda ståtliga Alhambrarosen syntes ovanför grenverket och stenarna som ramlat ner i landet hade krossat mina vita, vackra Schneewitten. 
Mullret från raset ekade över dalen och jag såg att massan av sten, jord och kvistar rasade vidare ner mot min granne som bodde cirka femtio meter längre ner.
Dörren till huset låg på trappan och ett av fönstren var krossade. Annars verkade huset intakt. Ett antal tegelpannor låg också på trappan, men verkade hela.
Telefonen ringde om och om igen och jag sprang in.
"Amanda", sa jag med andan i halsen. Det hade inte varit alltför lätt att ta sig över omkullvälta stolar och bord. 
"Lilla gumman, hur är det? Jag hörde om raset alldeles nyss på teve. Lever du?"
Jag skrattade åt hennes kommentar och tänkte att det var typiskt moster Anne. "Jo, jag lever, och huset har klarat sig ganska bra. Det är bara ros..."
Moster avbröt mig: "Åh nej, inte rosorna. Snälla du, inte dina vackra rosor."
"De är krossade", sa jag och tittade ut genom hallfönstret. "Äppelträdet gick tydligen samma väg, och plommonträdet."
"Och du själv? Inga skador?"
Jag skakade på huvudet: "Nej, inga skador."
Ett dovt muller hördes nerifrån dalen och ett gigantiskt rökmoln fyllde luften.

9 februari 2015

En början-822

Kvinnorna joggade tätt intill varandra och lät ingen komma förbi. Till och med flåset från dem tycktes synka. Iklädd svarta träningstajts och solgula vida, tunna vindjackor såg de ut som trillingar. Det svarta håret hade skjutits bak med hjälp av svarta scarfer med prickar i gult och klarrött. Fötterna slog i marken med tunga dunk. Taktfast, naturligtvis och med tårna riktade åt alla håll. De fula springskorna som mer liknade ett par sandaler var utformade att passa exakt efter tårnas smala leder - så kallade barfotaskor. Barkbitarna som låg på marken måste göra infernaliskt ont att få under fötterna, tänkte jag och försökte att låta bli att öka farten, men gjorde det ändå, sporrad av längtan att springa om dem.
Min fladdrande träningsbyxor var både urblekta och en aning för stora. Perfekta helt enkelt. Egentligen borde de väl ha kastats för länge sedan, men jag kunde och ville inte. Om det regnade blev jag inte dyngsur, och om det blåste kallt smet inte kylan om mina ben.
En man kom springande bakom mig. Jag hörde hans flåsande och saktade själv farten. Mannen passerade mig. Över ryggen löpte en mörk rand och hans svarta, lockiga hår var blött av svett. "Dunk, dunk", lät det när han närmade sig de tre kvinnorna. 
En av dem, hon som sprang längst ut på vänster sida, vände sig snabbt bakåt och lika snabbt tillbaka. Några sekunder undrade jag om jag sett fel. Så snabbt gick det. Hon sa något till kvinnan i mitten och ökade på stegen, sprang med klafsande fötter.
Mannen tog sikte på kvinnan längst ut till vänster och tog tag i hennes axel, drog henne bakåt och tänkte passera, när han segnade ner och blev liggande på marken.

Jag stannade och lade honom i sidoläge. Kände på pulsen som slog stadigt. Ansiktet liknade en glansig, vit spegel och i pannan såg jag ett litet, rött märke.

8 februari 2015

ADHD-läxläsning

Jag vet att Razmus har läxa och att vi borde sätta oss med dem, men ser motståndet redan på fredagen och beslutar mig för att ta itu med dem på lördagen istället.
Det är solsken på lördagsmorgonen och jag längtar ut, vill åka snowracer med ungarna, kanske hoppa i snön och göra snöänglar. Men jag vet att det är en utopi - det är läxdags.

Razmus och jag åker till hans tennis. En timme ska han spela. Jag ser till att vi åker tidigare hemifrån för att passa på och läsa geografin i bilen. Han har nämligen inte varit med på lektionerna under veckan. Istället för att göra uppgifterna läraren gett honom har han tecknat, eller bara varit närvarande, frånvarande. Ensio har skickat ett bekymrat mejl och bett mig hjälpa Raz, vilket jag lovat, och nu gör.
Det går ganska bra och vi gör tre sidor av de cirka tio han dissat tidigare.
När Razmus spelar tennis passar jag på att skriva min dagliga Början.

Hemma igen krånglar det till sig igen. Raz vill spela som de andra. Zabine har också läxa, men hon har läst den, likaså Lilleman som tränat ABC och tiokamraterna. Avundsjukans fula ansikte tar över Raz sinne och det blir tjafs när jag pratar om att gå ut och läsa läxor.
Denna helg har han samlat på sig tre ämnen, engelska, geografi och mattematik.
Tiden går och jag känner lätt irritation över att mötas med denna evinnerliga nekan. "Jag tänker inte plugga", säger han och vi försöker prata med honom.
Kvällen kommer och vi far på kalas hos deras farfar. 

Söndagmorgon stiger jag upp tidigt. Nu jäklar ska här läsas läxa, tänker jag. Men först måste jag tända elden i kaminen för det är iskallt i huset. Brrr.
Vi äter frukost och pratar lite lätt om läxläsande. Liksom förbereder honom.
Jag går ut med hundarna och eldar ännu mer. Diskar och tar sats.
"Nu går vi", säger jag beslutsamt och tar väskan över axeln. "Kom igen."
"Det är orättvist", mumlar Raz med armarna i kors. "De andra har inga läxor."
Och så börjar det igen: Pratet om hur viktigt det är att läsa läxor, att man inte får några jobb utan betyg, att , att, att...
Jag känner mig som en skiva som upprepar sig, har fastnat med stiftet och inte kommer loss.
Till slut följer han med och vi sitter sedan resten av dagen med läxorna.
Geografin flyter fint, engelskan sitter direkt, men matten...hujedamig...
Det är mörkt ute när vi går in i huset igen.
Då har vi diskuterat lärare, vilja att lära, svårigheter att lära, vilja att lyssna, och gjort tjugofem uppgifter samt kollat noga att han verkligen fattat.
Jag är inget mattesnille och hade väl inte alltför lätt i skolan, men när jag ser Raz svårigheter att ta in det han läser gör det ont i mammahjärtat och jag undrar ofta hur hans liv kommer att bli. Mattematik är ett viktigt ämne.
Nu är det sen kväll och jag har pipit ut i min skrivarstuga igen. Zenta ligger i sin korg och sover, ljusen i lyktorna är tända och jag ska ge mig på mitt manus.

Peter och Razmus tittar på film. Razmus är en nattuggla och kan vara uppe hur länge som helst om han får. Redan som bebis tillbringade han nätterna med oss. Två blåa ögon följde våra rörelser och låg i vår famn tills sent, sent på natten. Ändå är han morgonpigg. Humöret på topp. Ett A-barn.

En början-821

Jag slog upp boken på sidan sextiosex som det stod i brevet och hittade dessa rader:
"Från strupen kom segt, grönt slem och ur näsborrarna varig, gul gegga. Jag ville så gärna hålla om henne, men klarade inte av det och skämdes i djupet av mitt hjärta."
Jag stängde boken. Hur kunde någon tro att jag skulle tycka om vad jag läst? Illamående tog jag mig till toaletten och spydde galla över orden jag nyss sett och inte kunde glömma. Hade det hänt? Eller var det bara en berättelse bland andra, en påhittad ordrik sak som författaren hoppades skulle äckla någon och vilja ha, sprida till andra läsare? Jag öppnade boken igen och fortsatte läsa:
"Hennes ögon var vattniga och den en gång vackra munnen förvandlad till ett snett ingångshål med korta vita stumpar till tänder som galler."
Utan att förstå det fångades jag av texten och kunde inte, ville inte sluta läsa. Jag fullkomligt slukade sidorna och gjorde dem till mina, såg det författaren beskrev.
Natten gick över till morgon och jag grät när jag läste sista sidan. Hulkade och snyftade om vartannat. Jag måste ha tag i den som skrivit det och övertala honom att få göra en film av boken. Beslutsamt slog jag igen den och tittade på fotografiet på baksidan. Mannen var i trettioårsåldern, troligen svensk och såg bra ut. Namnet var halvt om halvt utsuddat, men jag såg efternamnet och första bokstaven i förnamnet.

7 februari 2015

ADHD i vardagen, på skolan och i hemmet.

Att få en diagnos på vår son Razmus har för oss inneburit en lättnad. Alla som läst mina inlägg vet att jag kämpat och kämpar som besatt för att få honom att inse värdet av att plugga. Nu har hans lärare pratat med psykologen som utredde Raz och jag har informerat extraläraren och några till som har med Raz att göra.
Det finns flera olika ADHD-diagnoser. Raz har den med största betoningen på A:t, men har också delar av de andra. Han är inte full av energi på annat sätt än att någon kroppsdel alltid rör sig, en hand, ett ben, en fot. I hans diagnos finns det också tics (blinkningar) som eskalerar om han utsätts för press. Något vi föräldrar märkte förra året när hans dåvarande lärare var extremt elak mot honom (och andra). Jodå, jag har läst att man inte ska beskylla lärare för att göra dumt mot barnen, men det finns faktiskt människor som kränker ungarna genom att kalla dem dumma i huvudet, efterblivna och ADHD-unge, utan att någon diagnos ställts.

Att leva med Razmus kan ibland vara påfrestande, men vi har lärt oss hur vi ska bemöta honom, och att inte låta honom spela dataspel för mycket är en del av strategin. "Vanliga" barn blir adrenalinheta av att spela och Raz blir närmast galen av det. Att sova ordentligt är också viktigt. Inatt var han uppe och såg på Matrix tills efter tolv - imorse gick allt på tok och det blev vilda diskussioner.
Socker är också en av hans fiender.
Jag måste möta hans ilska genom att fånga in honom, hålla och ta ögonkontakt.
Frustrationen över att inte bli trodd, eller oskyldigt anklagad kan få Raz att fullständigt explodera.
Lärarna frågar sällan honom vad som hänt utan tror blint på de som anklagar honom. Det har kastats stolar och bord, glad har fallit på golvet. Raz själv berättar aldrig om någon gör honom illa. Han misstror alla vuxna förutom oss föräldrar.
Efter att jag läst på om ADHD inser jag att mina vänners tal om att jag har ADHD nog stämmer. Det jag gillar kan jag hålla på med hur länge som helst. Blir jag uttråkad går jag därifrån, eller sover. Något flera av mina ex fått uppleva. Hade jag inte skoj i killens sällskap, sov jag bort tiden, eller drog iväg på något eget äventyr. Jag har en ständig eld i rumpan som gör mig rastlös.
I mitt sällskap har man skoj för jag tar alltid mig för något. Ibland helt galna saker, adrenalinkickande på gränsen till idiotiska, men jag tar mig alltid upp på fötter igen.
Jag ser mycket i Raz som jag själv gör eller har gjort. Han älskar bokstävernas värld och har bra resultat i språk, teckning, geografi, historia, kemi, men fallerar ständigt i matte. Detta trots att han kan lära sig om någon bara ger honom tiden att förstå vad som står i boken och pedagogiskt lär honom det. Han kan inte läsa innantill och lära på det sättet.
Jag har länge jobbat på det sättet utan att veta att det var bra, men fick höra av psykologen att jag gjort helt rätt. Det känns skönt i mammahjärtat. Vi vill ju att han ska ha det bra, och helst slippa ge honom mediciner. Jodå, jag har läst om dem, nyfiket närmat mig ett kanske, men insett att biverkningarna av dem skulle bli för tuffa.
Razmus äter nämligen inte som ett vanligt barn - han plockar ut vissa rätter som han äter, och resten dissas. Sås existerar inte, kött är bläh, förutom hamburgare, köttbullar och min köttfärssås. Han får specialkost i skolan men har i många år innan det beslutet levt på det lilla han tyckt om, ibland TRE ynka riskorn. Medicinen mot ADHD ger ibland aptitlöshet. Det vore inte bra för honom.
Jag själv är mycket restriktiv vad jag äter och har alltid varit det. Det är som om mina smaklökar är extrakänsliga och en del maträtter får mig att må illa.
Peter, min man har varit likadan som barn och åt inte kött mm

Nästa vecka är det två veckor sedan vi var hos psykologen med skolpersonalen, och en vecka sedan vi gick och diskuterade vår älskade unge med rektorn.
I vår vardag dimper det ständigt ner mejl från upprörda lärare. Razmus har gjort så, Razmus har gjort si. Han gör inget på lektionen. Vad ska jag göra?
Ha, ha...vad hen ska göra? Skolan är pliktad att ge Raz stöd och jag/vi tänker gå vidare med ärendet till skolinspektionen om inget händer.
För det är nämligen så att Razmus fungerar jättebra i vardagen hemma, men i skolan orkar inte hans hjärna hänga med, och han låser sig om de stressar honom.
Raz huvudlärare säger att han har trotssyndrom och bara jävlas. Det är ingen bra början tycker jag, och vill byta skola, alternativt klass, men stoppas av Raz förtvivlade vädjan att få gå med sina kompisar.
Han har talets gåva och använder det ofta i diskussioner. Det ironiska i det hela är att jag som hatar tjafs har fått en son som ständigt gör just det, tjafsar, om allt.
Men ibland, som igår, kryper han in i min famn och vi kramas. Alla hårda ord är glömda och jag känner långt ner i hjärterötterna att mitt lilla kärleksbarn är värt varenda tår, varenda dag jag lägger min själ i hans må bra krav.

En diagnos vänder inte livet rätt, men kan hjälpa till på vägen.

En början-820

Hjulen spann som om jag inte gasat alls och snön yrde runt oss. Är det så här jag ska dö; tänkte jag och drog upp dragkedjan på jackan. Vantarna hade jag glömt hemma på hallbyrån och mössan låg som vanligt uppe på hyllan, oanvänd i sin originalplastförpackning. New york skulle förvisso vara lite kyligt var det sagt och de hade pratat om snöstorm på teven, men det här liknade ingenting jag tidigare sett. Jag kände mig förflyttad till femtiotalet och längtade desperat efter att höra ljudet från en bil eller varför inte ett slädekipage.
Min son låg och sov, trygg i förvissningen att mamma, det vill säga jag, fixar allt. Fem härliga år fanns på vår livskarta tillsammans och jag hoppades innerligt att det skulle bli många till.
Ett underligt ljud nådde mina öron. Det lät som någon krafsade på den snöfyllda rutan. Stormen ven utanför och jag såg inte en meter framför mig. Av alternativen som fanns lockade inget. Ihjälfrusen i snön, eller ihjälfrusen i bilen.
Magnus gnydde och rullade ihop sig på sätet i bak. Eftersom bilen låg på sned ner i diket, hade han hasat ner och låg med fötterna mot dörren. Min älskade unge, tänkte jag och startade bilen igen. Lyktorna lyste ner i snön och vindrutetorkarna strävade efter rörelse, men stoppades av is.
Plötsligt såg jag ett stort rött huvud. Pälsen var full av istappar och det ångade om käften. Den krafsade intensivt på rutan och gläfste. De vita, spetsiga tänderna var blottade och de mörka ögonen tittade rakt på mig.
"Mamma", mumlade Magnus och reste sig upp så gott det gick. "Var är vi?" Han såg räven och spärrade upp ögonen. "Och vad är det där?"


6 februari 2015

En början-819

Tändstickorna hade legat över en vecka på bordet nu. Det kliade i Timmys fingrar att undersöka den vackra asken och dess innehåll.
En dag blev längtan honom övermäktig och med darrande händer öppnade han asken och känd doften av svavel fylla honom. Den svarta toppen drogs med ett bestämt drag mot plånet, och en orange flamma syntes. Timmy visste mycket väl att det han gjorde var förbjudet, men han hade sett mamma och pappa tända brasan så många gånger och tyckte att han kunde det perfekt vid det här laget. 
"Svosch", sa det när han tände nästa tändsticka, och nästa, och nästa.
Med långsamma rörelser drog han bort några sidor ur den gamla tidningen, och knölade ihop dem. Några stickor sedan skulle allt vara toppen, resonerade han tyst med sig själv.

5 februari 2015

En början-818

En mörk skugga syntes på väggen. De spetsiga öronen stod rätt upp, och den borstiga svansen rörde sig sakta. Alfahannen gjorde ett nästan osynligt tecken till resten av flocken, och de delade upp sig. Hästarna i stallet frustade när en intensiv doft nådde dem. De visste inte vad det var som närmade sig, men instinktivt kände de att det var något farligt.
Alfahannen smög över gården och kände att hunden låg i kojan. Lukten från dess rädsla fyllde vargens näsborrar och eggade honom. När flocken gick på kättingen hunden var fängslad med skramlade den till och ett ljus tändes i huset.
"Vem där", skrek ägaren, stående på trappan med ett gevär i handen. "Visa dig."
Med läpparna uppdragna över de spetsiga tänderna fortsatte alfahannen över gården, vidare till hönsen. Dörren var haspad och över hönsgården satt ett finmaskigt nät. Han gick en lov runt det lilla röda huset, tills nätet hindrade honom.
En av flockmedlemmarna harklade sig, uttråkad av att bara gå runt, runt. 
Alfahannen vände sig om mot honom och morrade lågt, varvid tystnaden lade sig igen.
De stora tassarna gjorde skarpa spår i den nyfallna snön.

1 februari 2015

En början-817

Repen runt mina handleder skavde in. Jag såg att det rann blod där de piskat mig och saltet de hällt i såren gjorde att svedan ökade hundra gånger om. De usla svinen trodde att jag skulle berätta var mina bröder gömde sig, men skulle aldrig få ett enda ord ur mig. Inte ett enda.
Piskan ven över mina handleder och jag bet hårt i underläppen. Mina skrik kvävde jag genom att bita mig i tungan.
"Tala", skrek mannen och band en svart bindel över mina ögon. "Tala, eller möt din Gud."
Jag kunde inte säga att jag inte hade någon Gud och att jag slutat tro på mirakel för länge sedan. Istället spottade jag där jag trodde att mannen stod. En svordom hördes och jag jublade inombords. Ett- noll till mig.
En man med frän doft höll bak mina händer och släpade mig över gruset. Jag kände att mina knän blev skadade och tårarna jag hittills gömt, trängde fram. Smärtan var helvetisk.
"Tala", röt mannen och skakade mig fram och tillbaka. Det brann till i min hårbotten när han tog tag i håret och drog huvudet bakåt. 
"Hon kanske inte vet något", sa en mjuk röst på bruten svenska.
Jag kände igen rösten, men kunde inte placera den. Kunde det vara någon vän till mina bröder? En avlägsen släkting? Pengar gjorde människor galna.
"Vill du ha ett glas champagne?"
Jag hörde ett glas splittras och förstod att frågan besvarats.
"Merde."
Någon viskade något jag inte uppfattade och allt blev tyst.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...