30 september 2014

En början-734

Svart natt, vilsen katt, svart katt, vilsen natt" mumlade Minya och drog upp huvan över det röda håret. Det var fullmåne och över isen syntes det rävspår. Hon böjde sig ner och satte fingrarna i spåret. Klorna syntes klart och tydligt. Fyra stycken. Den femte hade rävhonan förlorat när hon tog en höna i granngården. 
"Missan", ropade hon lågt och spejade över isen. Måtte kattan leva och inte ha hamnat i honans käft, tänkte Minya och vände in mot land igen. Kappan släpade i snön.

En början-733

Aragon kände sig både missförstådd och lurad. Skolan skulle vara rolig. Läraren pekade på en text han skrivit på tavlan med spretiga, svarta bokstäver. Det var knappt läsbart, men Aragon kunde formeln och visste att det skulle föreställa en tvåa och en nolla. Kemi hade alltid varit hans favoritämne. Ju giftigare ämnen det handlade om desto mer spännande var det.
Nycklarna kom farande och landade i huvudet på Aragon. Det gjorde ont och han visste inte riktigt vad han skulle göra. Var det så här man behandlade elever i det här landet? Kränkte dem och kallade dem dumhuvuden, kastade saker på dem och skrek så att öronen slog lock. Aragon vände upp blicken mot taket och räknade de vita plattorna som han visste skulle dämpa ljudet i lokalen. Utanför fönstret såg han några svartvita, stora fåglar sitta i trädet med vippande stjärtar.
"Aragon!"
När Aragon vände sig mot läraren såg han att ögonen stod ut ur huvudet på läraren, blodsprängda med stirrande, elak blick. Den ena handen var höjd och redo att kasta något, igen.

27 september 2014

En början-732

Siri lekte inte. Det gjorde hon aldrig. Istället iakttog hon de andra barnen och gestikulerade i luften som om hon var med. Siri hade alltid begagnade kläder. Rena och hela, men begagnade. Hon såg på de andra flickornas tröjor som var fyllda med katter och älvor, sådant som hon själv älskade, men aldrig ens hållit i. Mamma Seija sa att det var onödiga pengar, att de behövdes till annat. Grannens flicka som var i Siris ålder visade ofta stolt upp sina sexton älvor. Hon fick inte röra dem sminkade dockorna, bara iaktta de färggranna kläderna och eventuellt nudda det sidenmjuka glatt färgade håret. Älvorna stod uppställda på hennes skrivbord med hjälp av små plastställningar så att hon skulle kunna titta på dem så mycket hon ville. Se, men inte röra. Hennes mamma kom alltid in och kollade flickorna med jämna mellanrum. Sofforna i vardagsrummet var täckta av genomskinlig plast och inne på toaletten stod en flaska desinfiktionsmedel som hon sagt att de måste tvätta sig med innan de gick in.
"Siri", viskade fröken Malena och väckte Siri genom att röra på flickans magra axel. "Vill du inte vara med och leka?"
Det guldglänsande håret stod som en sky runt det smala ansiktet när Siri skakade på huvudet.
"Är det säkert?" fortsatte fröken Malena och släppte taget om flickans axel när hon drog den till sig. "Jag kan prata med flickorna om du vill. Fråga om du ..."
Siri skakade på huvudet igen och satte armarna i kors. De svarta ögonbrynen var hopknycklade och sänkta. Inte ett ljud slapp fram mellan hennes läppar. De skulle vara stängda tills pappa kom hem. Om han nu gjorde det.


26 september 2014

En början-731

Teo klättrade upp på grinden och satte sig där. Han hade laddat med massor av dricka och några påsar med bullar. Tanken var att tjäna pengar, men han måste först övervinna sin blyghet. Solen lyste och tofsviporna flög fram och tillbaka över honom.
En man kom körande och stannade en bit från den stängda grinden.
"Hej där, kan du öppna den där?"
Teo hoppade ned på marken och gick fram till klinkan, lyfte den med pekfingret, tvekade, och öppnade.
"Schysst", sa mannen och körde närmare. "Kan du skjuta upp den är du snäll?"
Teo lade handen mot träpanelen och bet sig i underläppen. Han tittade på drickorna han placerat i en lång rad på marken.
"Jag undrar ..." mumlade han.
"Vad väntar du på? Öppna", muttrade mannen och gasade.
Teo gläntade på grinden och ställde sig på andra sidan för att lättare kunna öppna.
Mannen gasade ännu mer och for iväg med en rivstart.
Ljudet från en motorcykel ekade över fälten och Teo skyndade sig att stänga.

25 september 2014

En början-730

Långt nere i brunnen såg jag ett svart ansikte med två spetsiga öron och ett par ljusblåa ögon. Hinken som en gång använts till att dra upp vatten med hade ett trasigt handtag och var sönderrostad. Ett ynkligt jamande ekade från de gråa stenarna och när jag lutade mig över kanten såg jag att en bräda flöt på vattnet, och på den satt kattungen.
"Låt den va", hörde jag en knarrig röst säga.
Jag struntade i orden och letade efter en stege eller något annat som den lilla skulle kunna klättra på.
Gröna, långa revor med nässlor hängde över kanten och ner i vattnet. 
"Vems är det?"
"Ingens. Låt den dö."

22 september 2014

En början-729

"Använd era näsor. Inget annat", sa vår lärare och drog för de gråa gardinerna. "Det är era sinnen som ska arbeta nu."
Jag gjorde som han sa och blundade hårt. Höll för munnen och drog in luft genom näsan. Det stack till och jag blev tårögd. "Det här är inte parfym", sa jag och kände något svalt mot ögonen.
"För att du inte ska fuska", sa läraren och drog åt knuten. Det tjocka sidenet lade sig tätt intill huden och täckte ögonen. "Försök en gång till. Minns att det bara är de bästa av er som kommer vidare."
Jag tog tag i halsen på parfymflaskan och tryckte ned nästippen i den smala öppningen. "Inget. Jag känner absolut ingenting", mumlade jag och stängde korken noga.
"Du känner inte efter ordentligt. En gång till. Du får en chans till."
Det kalla glaset fyllde min hand och jag drog ur korken som var formad som en kristall. Tog ett djupt andetag och andades ut. Tog ytterligare ett och andades ut för att därefter dra ur korken och andas in doften från den. "Jag är ledsen, men det luktar ingenting", sa jag och gav flaskan till mannen.
Han gick till min klasskamrat som gjorde samma procedur. Det var mycket noga att man först drog in luften i rummet några gånger för att rensa näsan. När pojken andades in den förmodade doften grimaserade han och utbrast: "Det luktar koskit."
Läraren gick vidare till ännu en pojke och gjorde samma sak.
"Det luktar underbart", sa min klasskamrat och log mot läraren som stängde parfymflaskan och vände sig mot oss.
"Det här var ett test på er ärlighet. Du", sa han och pekade med hela handen mot mig. "Du var den enda som var ärlig. Ni två kan gå. Ni har inget här att göra", sa han med hög röst.

21 september 2014

En början-728

Mannen jag mötte hade på sig ett par rutiga tofflor och gick med släpande gång. Över axlarna hängde en svart lång rock som trasats sönder på ena ärmen och när jag passerade honom kände jag en stickande doft av nikotin.
Mannen nickade och mötte min blick. Pupillerna var minimala och han tuggade intensivt på något.
Jag vände mig om för att kolla att jag sett rätt. Jodå nog var det mitt ex alltid. Om än ett mycket slitet exemplar. Jag skyndade på stegen och vände blicken in i skyltfönstren.
Det hördes ett högt skrik och när jag vände mig om såg jag mitt ex stå och slå på någon som låg på marken. Om och om igen.

20 september 2014

#Författarkliniken

Hej
Idag har jag haft en heldag med andra skrivande människor. Jag har lyssnat på föredrag om bokutgivning, hört agenter berätta vilka manus de söker just nu och lyssnat på Simona Arnstedt vars Romancekurs jag gått på tidigare. Hon berättade om sin färd till utgivning och påminde oss om vikten att ha den enormt starka viljan att bli författare. Att lägga tiden på manuset istället för Facebook eller annat. Att aldrig, aldrig, aldrig ge upp.
Hon pratade också om vad romance är. Lärde oss att det innehåller två ingredienser - kärlek och lyckligt slut. Likväl att romance inte behöver innehålla erotik.
Läsarna förväntar sig något smart och roligt och eftersom det är historiska manus Simona skriver vill läsarna att det ska stämma med verkligheten det vill säga ha en noggrann research bakom varje ord. Slitsamt, men mycket värt.
"Romance är ganska fritt egentligen. Det finns inget riktigt svar på vad som inte är romance", sa Simona."Gränserna flyttas hela tiden."
Naturligtvis kom snacket om erotik igång. Vem har inte kikat i femtio nyanser av grått? Gillat, eller inte gillat. Alla har åsikter om den boken.
"I romance är det sex på kvinnans villkor", säger Simona. "Du kan aldrig ersätta handlingen med en sexscen. Tro att manuset lyfts av det."
"Så var hittar man exempel på bra sex, sådant som säljer", frågar någon i publiken.
"Skaffa böcker om kvinnlig anatomi till att börja med. Lär dig hur allt fungerar. Läs böcker om manliga och kvinnliga fantasier", säger Simona och ler.
Jag ler också, nöjd med vetskapen att jag hittat flera bra böcker på Tradera och Bokbörsen. De står hemma och väntar på att bli lästa.
"Förlagen har börjat leta efter romancemanus", berättar Simona slutligen. Vilket vi snabbt får belägg för när två agenter äntrar scenen.
Det är Jessica Bager från Salomonsson Agency och Maria Enberg från Grand agency.
De berättar att du visst kan skicka din text direkt till dem. I ditt följebrev vill de att du berättar om du skickar ditt manus till några förlag och att du helst ska jobba med en fristående agent. Om du jobbar med en agent som är kopplad till ett förlag blir det svårare att byta.
Jessica berättar att hon ständigt letar debutanter, rent av föredrar det. Att hon går igång på texten och tittar på författarens marknadsvärde efteråt.
Just nu har de 40 författare var i sina stall, men kan tänka sig att öka antalet. 
"Skicka synopsis till mig", säger både Maria och Jessica. 
"Ska man skriva pitchen till er?" frågar någon.
"Nej, det gör vi", svarar de. "Skicka ett färdigt manus", fortsätter de.
Tjejerna får många frågor och vi får lära oss massor.

Jag träffade två andra agenter när jag gick kursen i bokbranschkunskap och jämför naturligtvis de olika personerna.
"Finns det större sug efter svenska författare nu?", fårar någon i publiken.
"Ja", nickar båda två samtidigt. "Sverige har fått stämpeln att vara ett bra land med produktiva, begåvade författare.
Så frågar någon slutligen den stora frågan. 
"Vad vill ni ha för manus? Vad söker ni mest?"
"Skönlitteratur, inga illustrerade verk, deckare, thriller i stort sett det mesta förutom poesi. "De bästa böckerna är ofta genreöverskridande."
"Trender?" frågar någon med andan i halsen.
"Skräck är stort", säger Jessica och Maria nickar. "Fantasy, humor är jättestort, likaså säljer djurböcker jättebra."
"Kan man skicka in till er efter att man fått nej och omarbetat texten?"
"Absolut", säger båda två och nickar.
Vi pratar länge med tjejerna och frågorna haglar.
"Hur lång väntetid har ni?" ropar någon.
"Oftast cirka två veckor, men nu vid bokmässan tar allt längre tid."
De säger hejdå och går ner från scenen.

Nästa som gick upp var Åsa Larsson. Hon delade med sig av sitt liv som författare och visade på fällor man kan kliva i. Att bli författare är ett hårt jobb och redigeringen är lika tuff för både debutanter och författare som skriver andra eller tredje manuset. Hon var både rolig och allvarlig.En härlig mix av människa som fick mig att le och längta hem till datorn för att skriva.

Det hände mycket på scenen och jag tyckte tiden gick fort.

När jag åkte hem värkte skallen och jag petade i mig värktabletter som nu verkat och gjort mig tillfälligt okej igen.

Barnen har pluggat matte och NO medan jag surfat runt, kollat mejl och strax ska packa inför morgondagens konvent. De andra som var med minglade efter konventet men jag anade att min skalle skulle göra sig påmind och hade valt att åka hemåt.

Ha en trevlig kväll.

19 september 2014

En början-727

Det droppade från löven när jag gick under alle´n av träd. Solen sken igenom här och där och jag hörde några koltrastar picka efter insekter under buskarna. Ett rådjur skällde ute på ängen och ljudet från vinden överröstade nästan det andra. Mina fötter värkte efter att ha sprungit barfota på gruset och  om och om igen hörde jag hans ord.
En röd bil kom åkande nerför vår lilla grusväg och jag klev åt sidan, längre ned i diket för att inte bli överkörd. Damen i bilen vinkade glatt och log. Det var ingen jag sett förut, men jag befann mig i ett kraftigt rus och såg omgivningen suddigt, så hon kunde bo granne med mig utan att jag visste det.
"Hora", hade Alex skrikit och skakat mig så hårt att jag trodde att tänderna skulle falla ur. Egentligen stämmer det väl mer på honom, men jag sa inget. Det var bäst så.
Mina fötter blev leriga av jorden, och kalla. Iskalla. Damen i bilen försvann och jag klev ut på gruset igen. Grannens ena hund hoppade mot stängslet och skällde, om och om igen. Ett högt knackande fick mig att vända blicken mot fönstret och vinka.
"Vart är du på väg?" hörde jag en röst säga.
"Bort", mumlade jag och började gå mot landsvägen. 
"Vad sa du?" sa rösten som kom inifrån huvudet.
"Bort", mumlade jag och kände doften av skit. Det kom från grannens nedgrävda avlopp. Han vägrade lyda kommungubbarna och grävde helt enkelt ner ett tjockt rör där avföring och urin fick rinna ut i marken. Att göra iordning en trekammarbrunn som de andra i byn såg han som onödigt.
Soptunnorna stod och svajade som vanligt. Jag hade aldrig förstått varför en av dem var täckt av en blommig tapet, men anade nu varför det gjorts. Något vackert i allt unket och fult.
En ytterdörr stängdes hårt. Ljudet ekade över täkten.
Det var inte lätt att vara dotter till någon som pappa. Han var konstnär. Djup. Onåbar, men ändå inte.

18 september 2014

En början-726

Jag hörde Eli prata med sin lillasyster i baksätet. Villorna vi passerade hade fördragna gardiner och solen smög försiktigt upp. I backspegeln såg jag vårt hus försvinna.
"Mamma, varför följde inte pappa med?", sa Eli och vände huvudet mot mig. Hans blåa ögon var fyllda med John Blundgrus och jag kände en tagg av dåligt samvete. "Han viljde säkert det."
"Vill, heter det", sa jag, och svarade inte på hans fråga.
"Mamma", sa Sara och drog i sitt bälte. "Ja måj illa."
"Älsklingar små", sa jag med låg röst. "Vi ska bara åka en liten bit till, sedan fortsätter ni med mormor medan jag åker vidare."
"Åh", utbrast Eli och skrattade. "Ja älskar mormor."
"Ja me", log Sara och trevade i kassen efter sin vällingflaska. "Men, ska inte du följa med?"
Jag skakade på huvudet och svalde flera gånger för att inte börja gråta igen. Det hade varit ett himla skvalande de sista veckorna, och jag vägrade fälla en endaste tår mer över det som hänt. Jag skulle klara mig och barnen skulle snart glömma mig. Hjärtat krampade vid tanken på att lämna dem, men det var min och vår enda chans. Mamma hade dyrt och heligt lovat att jag skulle få tillbaka dem när allt var över. Under tiden skulle vi endast höras en gång i månaden på ett bestämt klockslag.

14 september 2014

En början-725

Hans lutade huvudet mot kanten på det ljusgråa träet och lade händerna över nacken. Halsen kändes tjock och snoret samlades i näsan. Det hördes snyftanden från de andra bänkarna och prästen mässade på att det var synd om de överlevande och att mannen i kistan skulle gå en bra tid till mötes. Hans log för sig själv och funderade på vad prästen egentligen menade med bra tid. Var man död så var man väl det? 
Prästens mässande byttes ut mot musik och människorna i kyrkan reste sig upp med böjda huvuden. Hans såg att rosorna på kistan var vita den här gången. Kvinnan som antagligen var mannens fru hade en svart klänning på sig. Hon hukade sig och lade händerna över ansiktet. En röd ros hängde i hennes hand, avbruten precis vid blomman. 
Människorna satte sig igen och Hans studerade de som stod närmast. En kvinna hade ett barn i sin famn som inte kunde vara äldre än Teodor. 
Ljudet av vågor strömmade in i Hans öron, och ett barnskrik fylld av förtvivlan följde tätt efter. 
Prästen ställde sig på sidan av kistan och en annan man öppnade den lilla trädörren som skilde gången från bänken. Änkan reste sig upp, vacklade och tog tag i mannen närmast sig.
Ljudet av kräkningar strömmade in i Hans öron, och en doft av tång fyllde näsborrarna.
"Psst, ursäkta mig. Jag undrar om du är Svens son. Sven Karlsson från Bodarne?", viskade mannen bredvid Hans.
Vad gör jag nu? tänkte Hans. Det här hade jag inte räknat med. Utan att svara reste han sig upp och trängde sig förbi mannen, nickade lätt till kyrkvaktmästaren som stod ute i hallen och öppnade kyrkdörren. Solen bländade honom.

Utanför kyrkan stannade Hans till några sekunder och gled med blicken över gravarna. Hur många begravningar måste jag gå på innan jag hittar tårarna? tänkte han och hörde sonens skrik igen.

11 september 2014

En början-724

"Mina skor. Jag hittar inte mina skor", sa kvinnan i blått och strök oupphörligen luggen åt sidan för att dra den bakom örat. Lika snabbt som den kommit på plats, for den fram över ansiktet och dolde ena ögat. Hennes skyhöga svarta skor matchade inte alls de gräsgröna fladdriga byxorna och den röda skjortan som knutits åt i midjan.
Jag gick ut på bryggan och satte mig på den. Tårna nådde ned till vattenytan, men inte mer. Bryggan var vass av stickor och skulle behöva en strykning av olja. Jag gnuggade händerna mot varandra för att få bort trästickorna. Kvinnan satte sig bredvid mig, och ramlade nästan ner i sjön.
"Hoppsan", sa jag och tog tag i hennes armbåge. "Det är nog för kallt i vattnet för att bada."
"Har du sett mina skor?" sa hon och reste sig igen. "Jag ställde den här, det är jag alldeles säker på. De är vita med massor av färggranna blommor på. Platt sula, storlek 38."
Nu förstod jag varför hon vinglade omkring på de svarta skorna och kände både medlidande och ville hjälpa henne.
"Har du tittat i vattnet? Under bryggan till exempel?"
"Jag måste ha mina skor", sa hon och skyggade när en man som passerade tog av sig sin ena sko och var på väg att ta av sig den andra. "Här får du. Jag orkar inte ens tänka på hur dina fötter mår av den där behandlingen. Hans Karlsson, heter jag. Läkare."


8 september 2014

En början-723

"Varsågod farbror, fyrahundra jämt sa du." Jens sträckte över hundralapparna till den gamle mannen och skyndade sig ut. Bilen var ett kap och det skulle inte krävas många timmar i garaget för att göra den ännu ballare. Gubben måste ha varit senil."
Jens satte sig i den gamla Chevroleten och vevade ned fönstret. Vinden var ljummen och solen stack honom i ögonen.
När han svängde in på Marias grusgång gasade han några gånger och njöt av motorljudet. Åh vad han hade längtat efter en egen bil.
"Var har du fått tag på den där?" sa Maria och gled med blicken utefter bilens sidor. "Snygg."
"Köpt", sa Jens och försökte låta bli att känna alltför stor ångest över sättet han fått bilen på. Att lura gamla dementa gubbar satte honom inte precis på listan med Bra-att-ha-killar. "Sätt dig."
Maria öppnade dörren och smekte med handen över sätet. "Är det äkta skinn?"
"Visst", sa Jens och stängde dörren om henne. "Vart vill du åka? Du får bestämma."
En polisbil passerade sakta ute på gatan och Jens hjärta hickade till. 
"Varför flackar du så med blicken?" frågade Maria och följde hans blick. "När blev du rädd för polisen? Har du stulit bilen?"
"Nej, jag har betalat den med mina egna pengar."

6 september 2014

En början-722

"Allt är så trist numera", sa Leo och tuggade på ett grässtrå. "Till och med gräset smakar bläh."
Josefin lade sig bredvid honom och kittlade hans näsa med toppen på en fjäder hon hittat tidigare. Hon antog att det var en skatfjäder, men var inte helt säker.
"Sluta", sa Leo, och slog bort hennes hand. "Jag känner inte för att busa nu."
"Du har blivit så tråkig på sistone. Förr ville du alltid busa och leka med mig. Nu sitter du ständigt framför datorn och chattar med dina polare, eller spelar. Du var en mycket roligare bror förut."
"Nä, nu överdriver du", muttrade Leo och tog tag i henne för att sekunden senare rulla runt i gräset med henne på magen. "Är det sådant här du vill syssla med?" Han stoppade in sina långa, smala fingrar i hennes revben. "Eller? Var det sådant här du eftersökte?"
Josefin skrattade och grät om vartannat. Det gjorde ont och kittlades samtidigt. Hennes näsa blev full av gräs och kottarna som låg på backen under henne gjorde ont.
Leo reste sig upp och gick snabbt ifrån henne. Axlarna kutade och han gick slängigt. Armarna hängde längs kroppen. Ja, förutom den som han höll mobilen med. "Jag har inte tid med småungar, fattar du väl. Jag ska träffa Axel och Fredrik."
Josefin visste mycket väl vem han pratade om. Fredrik var minst tjugo, och Axel minst det dubbla.

4 september 2014

En början-721

Renate lade sig på rygg och vände ansiktet upp mot solen. Vågorna smekte hennes kropp och hon hörde flickorna leka på stranden. Som vanligt tjafsade de lite, men Renate lät det bero. Alice var tio år och visste mer än väl att hon skulle vara snäll mot lillasyster. Det var en överenskommelse som skulle ge Alice pengar och Renate ro.
En vit fågel med stora vingar svepte över hennes ansikte och lade sig på vattnet en bit från henne. Den hade en fisk i munnen som den krasade sönder med näbben och slukade.
"Mamma", ropade Tina. "Mamma, vad är det där för fisk?"
Renate reste på huvudet och kisade mot solen. Hon såg ingenting.
"Det är bara vågorna, dumsnut", sa Alice och tryckte ned Tina i sanden.
En båt kom långt ute och tjöt när den passerade stranden. Vågorna vaggade Renate till ro igen och hon dåsade till.
"Mamma! Mamma!" skrek Tina med gråt i rösten. "Det är en haj!"
"Mamma, skynda dig in!" skrek Alice och hoppade upp och ned på sanden. "Skynda dig! Den kommer jättesnabbt."
Flera människor hade rest sig upp och sprungit ned till strandkanten. Några gick ut en bit i vattnet medan de ängsligt spanade runt sig. 
Renate hann se att en kvinnan lade armen runt Tina innan hon kastade sig i vattnet och simmade det fortaste hon kunde. Stundtals glömde hon bort att andas och fick in en massa vatten när hon äntligen hittade andningen igen. Bilder från tiden med barnen och deras pappa rullade i huvudet. Var det så här livet skulle sluta? Som en köttbit i en hajmun? Armarna vevade på och hon tog sig iland.
Darrande satt hon i sanden och flämtade en lång stund.
En kvinna lade en handduk över hennes axlar och masserade dem varsamt.
"Gick du på det där?" skrattade Alice och hoppade runt henne med sin hand i Tinas. "Ha, ha, det fattar du väl att vi bara lurades. Det finns väl inga hajar här?"
Renate blev arg. "Varför gör ni så här? Fattar ni inte allvaret i det ni gjort? Jag kunde ha drunknat."
Hon slet till sig den gula strandmadrassen som barnen satt sig på och gick ut i vattnet igen. "Ni får aldrig göra om det där. Aldrig!"
Hon måste bort från stranden. Gud så pinsamt.
"Ursäkta", ropade en ung kille. "Hallå, tjejen. Det finns ...."
Renate dök ner i vattnet under madrassen för att fånga upp den, och hörde inte resten. Det var säkert ytterligare en sådan där besserwisser som skulle tala om för henne att det fanns maneter i vattnet som kunde döda. Pytt, tänkte hon och pratade för sig själv. "Som om jag var en barnunge. Jag vet minsann att det finns både maneter och annat här, kanske till och med hajar."
Vattnet tystade henne.
Renate kravlade upp på madrassen och lade sig på mage den här gången. Det salta vattnet skyndade på brännan och hon såg att bikinin gett henne vita ränder. Renate tittade mot stranden och såg att barnen byggde på ett sandslott. Alice började bli stor. Hon hade redan fått fått kvinnliga former och stal kläder ur hennes garderob. Skorna var fortfarande några nummer för stor, men det var nog bara en tidsfråga. Ett högt plaskande störde hennes tankegång. Det lät som om det kom utifrån vattnet.
Mycket riktigt var det så. Stora grupper av fiskar hoppade upp och vände. Det såg nästan graciöst ut.
En liten stund bara, sedan ska jag kaja in, tänkte hon och lade sig igen.
"Mamma!" skrek Tina och pekade ut mot vattnet.
Renate suckade och vände huvudet mot hållet dottern pekade. Det var tomt sånär på några små vågor. Fiskarna hoppade inte längre.
"Mamma! Du måste upp. Haj, mamma. Det kommer en haj!" skrek Alice och grät. "Mamma, snälla" fortsatte hon och höll om lillasystern. 
En massa människor kom ned till flickorna och pratade med dem medan de spejade ut mot vattnet. Det såg ut som om de förmanade och ömsom skällde på dem.
Renate hörde att Tina var i upplösningstillstånd och vände blicken bakåt igen. En kille på surfingbräda åkte i full fart mot henne. Han kröp ihop för att försöka öka farten, och välte. 
Ytterligare en båt passerade långt bort och det kom stora vågor som nästan välte madrassen Renate låg på. Hon höll hårt i kanterna och låg blickstilla fortfarande med huvudet vänt utåt.
"MAMMA!" skrek barnen i korus. 
Då såg hon den. Fenan. Den cirklade runt killen en lång stund i allt snävare cirklar. Han jobbade febrilt för att komma upp på brädan och gjorde det till slut. När han tog tag i seglet för att resa det kom hajen upp ur djupet och högg över killens arm. Blodet sprutade.
Renate mätte sträckan till stranden med ögonen. Skulle hon paddla eller simma? Jag simmar, tänkte hon och gled i så ljudlöst hon kunde. 

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...