30 november 2010

TEMA Önskelista

Idag får ni en länk till min novell Skam och skuld som jag hoppas få med i VILDSINT 2 som kommer ut i mars. Länken har ni här: http://www.kapitel1.se/vildsint-2/samtliga-bidrag/skam-och-skuld#1
Nu önskar jag att den kommer med, och att filmmanuset som jag baserar på den kommer att bli urbra och få massor av pengar.
Utöver det är mina önskningar få. Friska barn, fint väder och framgång som författarinna.

29 november 2010

Dagboksinlägg 29 nov VILDSINT mm

Eftersom snön behagat att vräka ned natten till idag var jag och Peter tvungna att skotta snö för glatta livet. Vi höll på HELA DAGEN. Ja du läste rätt...Vi skottade av taket till vårt hus för att det inte skall läcka in vatten när snön smälter genom presenningarna, och vi skottade runt de nya takstolarna som fortfarande ligger på backen under presenningar, och vi skottade alla gångar till vedbodar och förråd. Sedan skottade vi naturligvis av gården. Svettiga gick vi in och fixade till mat på eftermiddagen, lätt chockade över att hela dagen passerat.




Nu var det förvisso nästan 50 cm snö på en del ställen, men ändå. Vem behöver gym när man bor i hus? Ha, ha



När det var gjort hämtade jag skottkärran och slängde ned ved från högen som täckts av ett tunnt snölager som lurat sig in mellan spjälorna. Jag körde sedan hela rasket uppför trappan och in i vardagsrummet där lilleman glatt plockade ned det i kistan vi förvarar ved i.



Efter en god måltid, och diskning i balja eftersom SLAM-tanken är nästan knökfull satte jag mig framför datorn och såg att min lektör gått igenom min novell Skam och skuld som jag tänkte försöka få med i VILDSINT 2 som snart är på G. Resultatet kan ni snart se på passagenbloggen Vildsint.



Imorgon är det skola igen, men det har tillstött komplikationer så att säga. Sjuka barn alltså. Razmus hostar illa och har feber, Hampuz hostar ikapp med storebror och har rinnsnuva, och lilla Zabine klagade på huvudvärk när hon lade sig. Hå, hå ja ja...



Så imorgon vabbar Peter och jag åker till skolan, men får åka hem tidigare eftersom Peter har ett viktigt möte.



Kylan har tagit vårt hus i en gastkramning och idag slutade värmepumpen bara huxflux att fungera. Jag kröp in bakom den, men nja...det var iskallt och fördjävla trång...så jag skall ta loss den istället och förenkla saken lite.



Jag har nu en dunkande, stickande värk i axlarna efter dagens övningar och fryser eftersom kontoret är beläget vid trappan ned till källaren där värmepumpen finns. Jag har stängt dörren dit in, men den infernaliska kallheten smyger ut genom den för att kyla mina stackars ben och fötter.



Nu skall jag koja, för en gång skull i någorsålunda tid.



Kram på er nattsuddare

28 november 2010

Dagboksinlägg


Vad är det egentligen som skapar detta enorma habegär hos oss? Forskarna tror att det helt enkelt är en kvarleva sedan vi började vår irrande färd i världens. Att vi redan från första början var så inriktade på att samla på oss mat och saker att vi inte kan sluta trots att vi för länge, länge sedan fyllt vår kvot av kläder och saker.
Vi hade en vild diskussion härhemma för en vecka sedan. En ung tjej som älskar skor, och köper sådana för många sköna tusenlappar diskuterade i sin frånvaro, och ifrågasattes.
Men...då är min fråga...är det egentligen någon skillnad på kvinnors och mäns köpande av saker? Eller?
Män vill ha teknik, snygga bilar och alltid senaste telefonen. Nja, inte precis alla, men nästan.
Min älskade pojkvän hatar teknik och blir heller aldrig vän med alla dessa telefoner som passerar i hans liv. En simpel lur för att ringa och sms:a med skulle räcka till honom, men de som hamnar i hemmet innehåller massor av extravaganser som aldrig används.
Jag tycker teknik är intressant, och jobbade i över tjugo år i en elaffär där jag mer än väl fick mitt lystmäte. På den tiden reparerades rakapparater och brödrostar, liksom mikrougnar och dammsugare. Idag slängs de på soptippen, och ökar vårt berg av hälsofarliga delar. Något jag anser vara fullständigt vansinne, och säkert slår tillbaka på nästa generation.
Det tog några år innan jag insåg fördelen med att kunna data, och vägrade att ens befatta mig med eländet. Idag är jag överlycklig över att kunna använda min lilla älskade Mac och har insett vidden i att kunna använda den till fullo.
Än så länge föredrar jag riktiga böcker framför skärmar, men vem vet...jag kanske ändrar mig där med. Inget är väl som doften av en ny oöppnad bok, och ljudet när de första sidorna vänds. Brr, jag får rysningar. Och ännu bättre är det om namnet utanpå den är mitt. Känslan av att hålla en egenskriven bok i handen är nästan(jag säger nästan) som att få barn. Lyckan är inte lika himlastormande, och hjärtat bultar inte fullt så mycket, men det är nära, mycket nära.
Inatt har jag plitat ihop novellen till Vildsint 2 (hoppas jag iallafall, man måste ju kvala in dit) och skickat den till en lektör som skall granska den. Hoppas, hoppas att jag kommer med. Att synas är lika med att finnas inom författarvärlden. Det dräller av människor som har intressanta, roliga och berörande böcker. Min önskan är att min tid kunde dubbleras, och att jag hade minst fyra armar och lika många ögon. Då skulle jag skriva med ena paret, och läsa med det andra.
Nu skall jag lägga ihop internet för inatt, och sätta mig med filmmanuset Ett slag för mycket som verkar bli en jäkligt bra film. Hoppas bara att jag hittar någon riking som kan sponsra mig att göra filmen.
ha en underbar natt!
P.s Ni som väntar på de nattliga sexnovellerna får vänta lite till. Produktionen ligger nere för ögonblicket i brist på tid.

27 november 2010

TEMA Något gripande

Detta är fortsättningen på gårdagens puff om Jens, Hanna och lilla Benjamin.
Det som nu hänt är att Jens dött i en hjärtattack när han älskat med en knappt vaken Hanna.
Hans döda kropp ligger på golvet vid sidan av sängen när Hanna vaknar.


När Jens vaknade till sans såg han underligt nog allting som om han var ovanför. En underlig bubblande känsla fanns i kroppen och hjärnan var fylld av röster som han kände igen, men inte kunde placera.
Hanna sträckte lojt på sig, och Jens log ömt. Min älskade kvinna mumlade han för sig själv.

Jens försökte sträcka sig mot henne för att smeka den bleka kinden, men blev stoppad av något segt och genomskinligt. Chockad försökte han om och om igen utan framgång. När Jens flyttade blicken till golvet såg han konstigt nog någon som var vansinnigt lik honom själv ligga hopkurad med stirrande blick.

Hanna vaknade till liv, famlade vid sin sida och drog täcket över den nakna kroppen. Hon kurade ihop sig till en liten boll, och suckade. Jens försökte om igen att sträcka sig ned mot henne, men blev stoppad av det sega underliga som omfamnade honom.

Hannas hand gled ned över kanten på sängen och hamnade på figuren som låg nedanför sängen. Jens såg de trevande händerna, och skräcken när hon insåg vad det var utan att kunna hjälpa henne. Hans hjärta blödde, och när den lilla pojken kom in ville Jens förena sig med dem för att berätta  att livet inte tar slut för att man dör.

När Hanna smeker Benjamin över kinden för att trösta honom, och drar in pojken i sin nakna famn ler Jens vemodigt. Hannas fortsatta agerande ger dock Jens kalla kårar av obehag, och när hon ber den lilla pojken att lägga handen på bröstvårtan för att stimulera den har leendet stelnat, och paniken tagit boning i Jens hjärna. ”Hur kunde jag vara så blind?! Hur kunde jag?!” Han sträcker sig mot dem han älskar mest av allt i världen, och vill stoppa Benjamin innan han gått för långt, men…stoppas av massan. ”Jag måste tillbaka…måste…” Jens snurrar runt, runt inne i den lilla bubblan, sparkar på olika ställen. Hans öron invaderas av stönandet från Benjamin och Hanna. Det skär som knivar i faderssjälen, och älskaren i honom blir underligt nog upphetsad av Hannas gnyenden.

När Hanna flämtande fått nog och stoppar Benjamin med en varlig rörelse innan han trängt in i henne håller Jens för öronen, men kan inte stänga ute sonens gälla röst. ”Hjälp mig mamma! Hjälp mig!” Utlösningen ligger bara några sekunder bort, och stackars Benjamin är panikslagen samtidigt som åtrån ljungar i kroppen. Vetskapen vem som sitter framför honom slår ned i hans hjärna och gör honom till ett darrande asplöv. Hanna ler glatt och pussar på hans könsorgan som längtar efter ömhet och att få tränga in. ”Kom nu hjärtat, dags att ringa polisen. Pappa måste komma till sjukhus.” Hon lutar sig ned mot golvet och smeker Jens stumma dödsbleka kind. ”Kom nu!”
Jens fylls av hat och slår sig själv i magen flera gånger. ”Hur i helvete kunde jag vara så blind? Älskade unge, förlåt.”

Han blir varse ett lågt vibrerande och undrar vad det kommer ifrån, men ser sig inte om. Bubblan han ligger i sugs sakta bakåt, uppåt och innan Jens ens hinner fundera vad som händer dras han in i becksvart mörker.

Dagboksinlägg 27 nov


I nattens mörka timmar har jag äntligen fått ihop novellen med stort N till VILDSINT2. Nu skall jag bara redigera den och kolla igenom att alla vindlingar stämmer.
Det roliga med den är att mitt andra filmmanus kommer att baseras på den här novellen. Den balanserar på en egg av moralism, och kan nog tyckas alltför stark av vissa. Nyfiken? Förhoppningsvis sätts den in på vildsints blogg här på passagen när den kommit in till juryn.
Nu skall jag ta itu med min bok Ja älsker däj ja, och sedan filmmanuset Ett slag för mycket.
Ha, ha...det gäller att passa på när barnen sover och mannen är ute på galej. jag älskar de här tysta nätterna då bara eldens sprakande och barnens snarkande hörs.
ha en underbar natt!

26 november 2010

TEMA Skuld och pigga upp


Med axlarna tyngda av skuld tittade Benjamin bort mot barnen en bit bort på stranden. Oh vad han längtade efter att få delta i deras lek. Pappa Jens såg sonens längtan och vinkade iväg honom mot den stora ungskocken som var samlad kring något. Benjamin iakttog sin mamma som tittade ut i intet och vred händerna runt, runt varandra som om hon tvättade sig med luft.

”Får jag?” Pojken steg hoppfullt upp från sin plats på filten, och knöt snöret på badbyxorna, vis av sitt förra misstag då de drogs ned av illasinnade kamrater. Hela Benjamin längtade efter att få gå, men han visste att mamman inte gillade att han umgicks med de där pojkarna. ”Kan du inte följa med?” Orden hoppade ur hans mun innan de var tänkta. ”jag menar…” Benjamin hörde osäkerheten i sin röst och blev för några sekunder osäker på om han verkligen skulle gå dit.

Jens reste sig leende upp och tog sonens hand i sin. Han slängde en blick på frun och skakade på huvudet med en suck. ”Kom då, lite sällskap piggar säkert upp dig. Du har varit så dämpad på sistone.”

När de närmade sig barnen gick de så tyst att ingen märkte dem förrän de var där. På marken låg en liten tidning med texten PIFF på…På framsidan var ett foto med en man och en kvinna som låg tätt omslingrade och hade sex. Några småfoton på samma sida illustrerade könsorgan i givakt, och kvinnors slickande tungor.

”Vad i! ” Chockad tappade Jens totalt målföret och vände på klacken med sonen i handen. Barnen ropade okvädingsord efter dem, och juckade med underlivet.

Benjamin såg att mamma vaknat till sans igen, och förstod att anfallet var över för den här gången. Han slet sig loss från pappan och sprang mot filten.

Jens var uppbragd in i sitt innersta, men tvingade sig själv att lugna ned sig när han såg att frun kommit tillbaka till dem. Den psykiska sjukdomen som i snabb takt eskalerat under sommaren famnade henne med jämna mellanrum och drog med henne till en annan värld. Visst hade det funnits tankar på psykhem, men…Jens älskade Hanna djupt och visste att hon skulle försvinna från dem. Benjamin älskade henne djupt, och behövde hennes omsorger.

Ibland undrade Jens vad som utspelade sig mellan Hanna och Benjamin de där kvällarna när sovrumsdörren låstes…men han ville inte spekulera, eller utsätta henne för några husförhör. Hanna älskade sonen och skulle dö för honom om hon måste.

25 november 2010

Dagboksinlägg 25 nov Manushandledning

Idag vaknade jag trött som bara attan efter att ha gullat med min sjuka som hela natten. Lilleman hostar långt ned från bröstet och låter som om han skall kräkas när som helst.


Jag var på min första privata handledning med min lärarare. Vi spånade på filmmanuset, och vred det ut och in. Vilken grym känsla det är att ha någon framför sig som bollplank!

När jag en timme senare gick därifrån i snömodden med hoppande glada steg glödde nästan fingrarna av skrivbegär.



I veckan såg vi förresten Selma Lagerlöfs Körkarlen. Victor Sjöström är ju världberömd för den, och det förstår jag mer än väl.

Jag satt på helspänn från första stund, och ville först veta vem hon väntade på, och när jag träffat honom, varför hon ville träffa honom. Vilken film!

Dubbelexponeringen kunde lika gärna var gjord idag, och filmen var så enormt bra gjord att man inte kunde tro att den var gjord 1921. Jisus amalia.

Den var både omtumlande för psyket, och själsligt tuff. Se den om du inte sett den.



Jullovet närmar sig och jag vet exakt var jag skall tillbringa de mesta dagarna…i stolen med datorn framför mig. Barnen kommer att få dagarna , och nätterna är mina.

Ha en trevlig helg!

24 november 2010

Dagboksinlägg 24 nov


Gårdagen var fylld av diverse strul som berodde på stormen.
Imorse när jag tittade ut genom fönstret hade jag mycket god lust att strunta i världen och dra täcket över huvudet igen. Snön yrde och iskalla vindar möttes mitt på vår gård. Ja iallafall kändes det som om jag stod i centrum av ett stormanfall.
Barnen klädde på sig ordentligt ifall att vi skulle hamna i ett dike och bli sittande en stund. Filtar slängdes in i bilen.
Allt gick galant, och strax efter åtta satt jag i bilen vid skolan och skrev på dagens skrivpuff. Dessvärre har vi haft strömavbrott, och laddningen i datorn var på tok för låg.
Idag har äntligen bihåleinflammation veknat, och jag har inte fullt lika ont i skallen. Konstigt att man kan vänja sig vid att ha ont...men det har varit så i över två veckor och ändå har jag pluggat och levt som vanligt.
Tanken att missa en enda dag på skolan gör att jag proppar i mig vitaminer och gör sådant jag i normala fall inte gör.
Igår skrev jag en sammanfattning på mitt filmmanus, och började även med mitt andra filmmanus som jag ser så väl i mitt huvud, men inte riktigt hittat orden till ännu. Mycket frustrerande, men samtidigt driver det mig att söka ännu mer.
Nu skall jag packa ihop datorn och gå in på lektion.
Ha det gott allihop, och ha en underbar vintrig dag!

TEMA Värdering


Just nu värderar jag mitt boende, och har kommit till slutsatsen att det finns både positiva och negativa sidor med att bo på landet. Hittills överväger de positiva, men dålig snöröjning, tak som läcker värme och hus som inte riktigt gör som jag vill ger mig dåliga vibbar, och jag tillåter mig att snegla på de som bor i staden, tätt inpå varandra med noll privatliv.

23 november 2010

TEMA gruppering

Hm...nja...jag har twistat lite på ordet idag.
Läs själva får ni se.


För första gången på mycket, mycket länge tillhör jag en grupp.
Mina sex, nästan sju år hemma som morsa till tre yra troll har gjort mig som var supersocial till en eremit som trivs med tystheten. Nåja, tyst och tyst, barn låter…mycket till och med. Men livet med att pyssla hemma med huset, och umgås med barnen gjorde mig tillfreds med mitt liv.

Jag var nästan fyllda trettiosex då min drömprins uppenbarade sig och tog mig med storm. Några år senare fick jag efter mycket strul mitt första barn, och lyckan var enorm. Jag kunde göra vad som helst för denna lilla ängel. Ta ner månen om så skulle behövas.

Lyckligtvis blev jag aldrig tvingad till några stordåd, bara ge kärlek, massor av sådan till pojken som snabbt växte upp och fick en syster. Eftersom barnen kom för tidigt hann jag aldrig gå med i några mammagrupper, förresten hade jag väldigt svårt att identifiera mig med de där kvinnorna som jagade runt i klunga med barnvagnarna framför sig.
Skrämt iakttog jag fenomenet när jag med sonen stultandes bredvid mig och dottern på ryggen gick i skogen för att visa dem naturens underbara värld.

Vi gjorde som alla andra familjer och flyttade till hus. Sonen kastade sig lyckligt ned på gräsmattan och rullade varv på varv medan han glädjestrålande skrek att nu skulle han äääääääntligen få en studsmatta.

Den lilla byn vi flyttade till innehöll bara vänlighet, och grannarna hälsade på, men försvann lika fort. De hade sitt liv med jobb, träning och skötsel av trädgård.

Plötsligt fick jag beskedet att min mage innehöll ett fem veckor gammalt foster, och hela min värld ställdes på ända. Beslutet att behålla det togs i samma sekund som jag fick beskedet, och i min dagbok står det med stora bokstäver. VILL INTE PETER HA BARNET FLYTTAR VI!
Ha, ha…så långt behövde jag aldrig gå. Han var lika glad som mig, men orolig för min hälsa.

Mammagruppen skickade ett meddelande, men min graviditet innehöll alltför mycket blod och smärta. Sjukhuset erbjöd mig psykologhjälp, men jag väntade stoiskt ut tiden och fick till slut några månader för tidigt vår sistfödde i min famn.
De två äldsta gick på dagis, och jag satt ibland hela dagar uppslukad av miraklet i min famn, och vetskapen att jag vacklat på dödens rand.
Jag tog med min lilla älskling och våra två voffipar ut i skogen, och skrek rätt ut av lycka. Att leva och få finnas. Att barnen kommit till mig trots att jag tidigare alltid hävdat att jag hade det bäst själv.

Idag tillhör jag en grupp som har exakt samma intresse som jag har. Skriva, skriva och skriva. Vi tittar på filmer, dissekerar dem, diskuterar.
Det känns som en stor ynnest från ödet att jag dagligen får lära mig mer om det jag håller så stort. Min lärare är passionerat intresserad av det han gör, och är dessutom duktig på att förmedla det.

Som en svamp suger jag i mig varje ord och gest han gör. Förmedlar känslan till mina manus som ständigt snurrar i min hjärna. Dag eller natt spelar ingen roll. Jag lever i texten, och lär mig sakta använda alla verktyg vår lärare ger mig.
Att kalla mig filmmanusförfattare är för stort, men jag är på väg…

22 november 2010

TEMA Ett utmanande uppdrag


Pia tittade flera gånger på annonsen och log. Att göra något dylikt skulle väl inte vara några svårigheter. Dagens uppdrag: Gestalta en man så bra att dina vänner blir lurade… vinn massor av pengar.
Pia gick upp till Kalles garderob och letade en stund. Doften från hans rakvatten fanns fortfarande kvar i de vita skjortorna, och tröjan Pia slängt in den där sommardagen när allting hände, låg som en evig påminnelse i en hög på golvet.

Hon ruskade på sig och slog sig själv på kinden. ”Glöm det där nu, glöm.” En svart kostym av snyggt snitt plockades fram och en av julklappsslipsarna fick accentuera det lila i skjortan. Pia målade en mustasch, men tvättade snabbt bort den. Minnet var alltför påtagligt.

För vinsten i tävlingen skulle hon kunna starta på nytt. Lämna staden och kanske t.o.m landet. Kalles skugga låg över huset, och smärtan gjorde så att allting hon gjorde blev som att leva bredvid en frustande vulkan. Pia behövde luft under vingarna, och nu kanske det fanns en chans.

Eftersom hon inte hade några herrskor fick det duga med de mörka tennisskorna hon använt vid begravningen.

21 november 2010

TEMA Namn

Vår lilla pojke har idag uppnått den höga åldern tre år, och är enligt egen utsago ingen bebis längre.


Hampuz fick sitt namn en dag när jag gick mellan köket och barnrummet. Som i en blixt fanns det på mina läppar, och jag vände mig till Peter och berättade. Skrattande tittade han på mig och kliade sig på hakan. ”Hampus, ja det är rätt sött.” Eftersom jag var hundra på att det var rätt namn jag hittat var jag beredd att kämpa med näbbar och klor för att få det. ”Med Z på slutet” Sade jag triumfierande, lättad över att kampen varit så enkel, eller till och med obefintlig.

Och så blev det…

Den lilla krabaten fick namnen Hampuz Zackarias och efternamnet efter pappa. Vi får väl se om jag förenas med småttingarnas efternamn någon gång. Att gifta sig tycker inte jag är livsnödvändigt, utan ett sätt att förenkla för oss båda om någon av oss skulle falla ifrån.

Nåväl…lilla Hampuz är verkligen ett mirakel. Han är gjord en dag då jag på inga nåder skulle blivit gravid, och kämpade varenda dag för att stanna inuti magen när moder natur ville skicka honom på soptippen. Hemangiomet lilleman har i kinden skrämde skiten ur oss när han fick det som yttepyttebebis, men håller sig stången och varken växer eller minskar.

Han är vårt lilla, älskade mirakel, och idag…stiger han över strecket till tre år.

Hipp, hipp, hurra för vår lilla älskling Hampuz

20 november 2010

TEMA En famn



De rynkiga händerna famlade i blindo och jag sträckte fram mina för att leda henne. Oseende ögon riktades mot mig och ett snabbt leende gled över hennes mun där ett antal tänder saknades. ”Tack Hans.” Hon tog min fars namn över sina läppar alldeles självklart, och jag funderade på att tillrättavisa henne, men lät bli. Demensen eskalerade fortare än vi trott, och ögonen som en gång gett ledsyn var nu täckta av en grågrön hinna.

I hennes famn hade jag många gånger fått tröst och smekningar. Fars svek sved i hennes själ, och hon gjorde allt för att kompensera oss. Ibland kanske för mycket. Pengarna efter min far försvann snabbt efter hans död, och den andra kvinnan som var mor till mina två styvsyskon krävde sin del.

Vi var fattiga och det enda vi hade kvar var huset. Samma dag som synen försvann helt blev vi tillsagda att bygga om det eftersom mors syn aldrig skulle komma tillbaka. Jag och min bror jobbade dag och natt för att ändra allt så att mor skulle kunna bo kvar.

Som ett evigt minne av hennes friska dagar, hängde en gigantisk broderad tavla över vår soffa. Bilden föreställde vårt sommarhus, och oss när vi badade.

Jag greppade varligt mors överarm och hjälpte henne in i bilen. ”Allt blir bra nu.” Mina ord var mjuka och övertalande. Hon satte sig tillrätta och jag lade filten över hennes ben. ”Jag längtar till vi kommer fram. Vi måste nog städa ur sommarhuset innan vi kan packa upp…tror du inte det Hans?” Jag kände en ensam tår glida nedför kinden, och sade det hon förväntade sig. ”Jo det stämmer nog. Vintern måste slås ur sängkläderna, och fönstren vårtvättas.”

När vi körde upp mot det stora huset såg jag för en stund panik i mors ansikte och tänkte vända om för att köra hem igen. Förstod hon mer än vi trodde? Spelade hon samma spel som vi gjorde?

Personalen mötte oss vid trappan, och såg medlidsamt på oss medan de log. ”Er mor får det bra här…kanske kan hon hitta nya vänner.” Steg för steg ledde vi upp mor för stentrappan och jag märkte att hon lystrade för alla nya ljud. ”Har vi fått nya grannar?” Kvinnan som ledde henne på andra sidan skakade på huvudet och gav mig ett varnande ögonkast. ”Nej mor, det är nog bara radion.”

Rummet hon fick var hemtrevligt och låg på högsta våningen med utsikt över sjön. Vi hade tidigare burit dit hennes gamla skrivbord, och en säng som var ställbar i olika lägen. Tavlor av oss och barnbarnen hängde på väggarna, och i det lilla pentryt stod en skål med hennes favoritgodis och väntade. ”Ja då skall jag väl gå.” Kvinnan som tagit emot oss tog mors hand och såg till att hon lutade sig bekvämt tillbaka, sedan vinkade hon fram mig.

När jag lämnade det stora vita huset kändes det som om jag skulle gå i tusen bitar. Famnen jag precis lämnat hade varit fylld av samma kärlek som jag fick som barn, men den här gången var jag den vuxne.



19 november 2010

TEMA Utslag


Jag undrade för mig själv om den döda katten var ett utslag av Patriks sjukliga svartsjuka, eller om det var hans före detta som spökade i mitt liv.
Med försiktighet lyfte jag katten som var stel och hade fastnat i ett uttryck av skräck. De vackra ögonen var gråa och stod ut en bit från huvudet.

När jag fått upp halva delen av den såg jag att någon brutalt slagit av ryggen, och den delen dinglade mot mitt ben. Spyan låg på lur i magen och bara längtade efter att få komma upp, men jag harklade mig och spottade ut lite saliv.

När jag förpassat katten till soptunnan utan att någon granne sett mig, skyndade jag mig in för att ställa Patrik till svars.

”Är det du som dödat honom?” Mina ord var korta och koncisa, ingen mjukstart där inte. Patrik tittade yrvaket på mig och log medan han gnuggade bort morgongruset ur ögonen. ”Vad i glödheta pratar du om?” Patrik slog på madrassen bredvid sig och lutade huvudet lätt på sned. ”Kom och lägg dig här en stund. Solen har ju nyss gått upp.” Det svarta håret låg som ett fågelbo uppe på huvudet, och tunna rynkor syntes i ansiktet som ännu inte hunnit strama till sig. Ränder från lakanet syntes på ena kinden, och jag kom på mig själv med att kolla om hans fötter var skitiga.

”Är det du som dödat katten och lagt den på bron?” Han skakade förvånat på huvudet och liknade en fågelholk. ”Va!?” På några sekunder stod Patrik vid min sida och tog tag i mina smala axlar. ”Vad pratar du om? Jag har ju för bövelen sovit bredvid dig hela natten.” Rösten stegrade sig mer och mer, och jag förstod att han nog var oskyldig.

Istället för att svara gick jag in i vardagsrummet och plockade upp hans mobiltelefon, satte igång den och tänkte precis sträcka över den till honom när…den piper till och ett meddelande syntes. Katten är fixad, när får jag min belöning? Puss
Chockad stannade jag och tittade på meddelandet igen. Jo då det stod där svart på vitt. Men vem var avsändaren? Rosenrasande skrek jag åt Patrik att packa sig ur mitt hus, och aldrig mer sätta sin fot där mer. Plötsligt förstod jag alla konstiga gnisslande, och alla trasiga krukor ute i trädgården. Någon ville mig illa, och denna någon var lierad med Patrik.

Patrik försvann med alla sina kläder och saker, och luften i huset blev mycket skönare att andas. Han hade kvävt mitt liv sakta men säkert, och ojat sig över alla olyckor jag råkat ut för. Sjukskrivning följdes på sjukskrivning och min chef hotade med uppsägning. Nu förstod jag syftet Patrik haft. Han ville ha mig hemma inom lås och bom, utan möjlighet att träffa andra.

18 november 2010

TEMA Undantag

Mina minnen sträcker sig bara tillbaka till när Minna kom hem till oss. Hon låg i mammas famn och jollrade så sött. Pappa pussade på hennes panna och kallade henne sin juvel. Det röda burriga håret syntes som en liten eld över filtkanten. Brorsan tittade bara lite snabbt på Minna och fnyste för att sedan springa upp i rummet och lyssna på musik så högt att det dunkade i våra väggar.


Innan Minna kom är det bara tomt i mitt minne. Svaga förnimmelser av smärta och tårar kan ibland rista genom min kropp, men annars…ingenting.

Min lilla syster var en glad och tyst tjej, precis som pappa ville ha det. Hon grät aldrig, bara tittade med sina blåa stora ögon på mig och log. Jag hörde mina föräldrar bråka på nätterna, men tog ingen större notis om det eftersom det alltid varit vår vardag.

Minna växte, men sade aldrig någonsin ett enda ord. Hennes ben bar inte den lilla kroppen, och hur många gånger vi än försökte, både jag och mamma, så kom hon inte upp till sittande ens. Mamma grät ofta, och pappa…ja han ryade och skrek något om att det var mammas eget fel för att hon skämde bort oss barn. ”Klart jäntan kan sitta! Det är väl bara för faan att lära henne. Du klemar med barnen.” Han smällde hårt i dörren när han gick, och det gick flera dagar innan han återvände.

Mamma grät så mycket att huden under ögonen blev fylld av rynkor. Min vackra mamma…

En dag kom pappa hem igen, vinglande och svärande. De blå ögonen var glansiga och röda. Han steg in genom dörren utan att ringa på, och gick med skorna på till Minnas rum. Med ett kraftigt ryck drog han upp lillan och placerade henne på golvet. Om och om igen gjorde han samma sak, och hon föll. Lillasyster tittade på mig med sina oskyldiga barnaögon och log.

När Minna ramlat för tionde gången slet pappa upp henne från golvet, och kastade henne som om hon varit en docka till mamma. ”Vi kan inte ha det så här! Gör dig av med henne. Jag får ju skämmas inför mina chefer och arbetskompisar. Flickan är som ett lealöst stycke, okommunicerbar och själsligt död.” Mamma stod med Minna i famnen och trodde inte hon hörde rätt. Munnen gapade som på en fisk, och ögonen stod rätt ut. Hela hon såg ut som ett stort frågetecken.

Några timmar senare packade pappa en stor resväska och ställde in i bilen, sedan hämtade han lilla Minna och placerade henne i barnbilstolen. Minna tittade på oss och log. Mamma grät och slog på pappa, kallade honom en massa konstiga saker. ”Du kan inte sätta din dotter på ett hem. Hon kanske är ett undantag…kanske bara lite sen…” Pappa tittade länge på mamma, sedan röt han till så att väggarna bågnade. ”Kärringjävel, fattar du inte att vår dotter är efterbliven? Hon är ett kolli, en grönsak. Lika livlig som Kajsas docka.” Han tog tag i mammas hår. ”Jag vill inte ha en sådan unge i mitt hus. FATTAR DU!?”

Jag skyndade mig fram till mamma och lade armarna runt hennes skakande kropp. Våra tårar blandades och vi tittade oförstående på honom. ”Minna är bara lite sen…” Min röst var liten och svag, och pappa vände oss bara ryggen och gick.

Några veckor senare hälsade vi på lillasyster och såg att hon redan gjort stora framsteg. Sköterskorna gav henne uppmuntrande tillrop när hon krypande på alla fyra förpassade sin treåriga kropp till oss. Hennes mun öppnades och ut kom konstiga läten. Mamma log med hela ansiktet och satte sig ned på golvet för att ta in henne i sin famn, och Minna log.

17 november 2010

TEMA Tillslag

De syns bara som svarta skuggor som går i rad. Vapnen hänger över axeln och hjälmens visir är neddragna.
”Måste vi…” Viskar Pär till sin befälhavare, men blir nedtystad innan han hinner säga vad han ville ”Sch!” Andreas fäller upp visiret med en smäll och sätter fingret för munnen.
Petra smyger ikapp dem och är mycket noga med att rikta vapnet uppåt. Hon pekar mot Andreas uppfällda visir och ser undrande ut. Med gester visar hon att de snabbt måste vidare.

Pär tycker att hela grejen verkar urlöjlig. Uppdraget som sådant är väl okej, men hela den här karusellen med att vara svartklädda och smyga omkring Albert Karlssons hus som om han vore en terrorist. Han tittar på Petras svartmålade ansikte och fnissar till. Hon är en kanontjej, men tar ibland  livet allt för allvarligt. Att Petra är den som leder tillslaget finns det inget tvivel om. Likt en Hitler i kvinnoförpackning styr hon dem mot målet med exakt precision.

Husets fönster är upplysta och man kan ana en stor mansgestalt i rummet . Teven flimrar och volymen är hög. En hund står mot fönstret i grannhuset och iakttar sällskapet som smygande förpassar sig från träd till träd.
                                                                                                                                                                                                                                                                   
Vägg i vägg med huset finns ett stort växthus. Det hörs ett dovt surrande från en värmefläkt därinne, och från ett öppet takfönster strömmar en skarp doft ut.
Poliserna står tryckta mot väggen efter varandra. Hunden hos grannen börjar skälla medan han ställer sig med tassarna mot fönstret. Petra ser salivstänken från den på rutan. ”Är ni redo?” Hennes fråga är viskande och skarp. ”JEPP!” Männen sätter sig på huk en efter en och Andreas viftar åt den bakomvarande truppen att läget är under kontroll. ”Då kör vi!”

Mannen som möter dem när de slår in dörren är lite blekfet och i sextioårsåldern. Han svär högt och famlar efter något under bordet. ”Stå still! Är det ni som är Albert Karlsson?” Mannen nickar och han bleknar ännu mer. ”Vi är från polisen. Det ryktas i trakten att ni har Marijuana i ert växthus. Stämmer det?” Albert tittar förvånat på kvinnan som bredbent och med hakan stolt lyft pekar på honom med vapnet. Hennes röst är mycket auktoritär och Albert känner sig utsatt. ”Jag…jag…jag vet inte vad du talar om. Var har ni hört det?” Petra beordrar Andreas att springa ut till växthuset och kolla medan hon sitter kvar med mannen.

Efter en liten stund kommer Andreas in igen. ”Ja nog har han en odling alltid. De står där vackert rad i rad med varsin blomlampa ovanför sig.” Petra sätter handfängsel på Albert och följer med Andreas ut.

I växthuset som specialinretts enbart med syftet att odla Marijuana står växterna i rad med odlingsdatum och annat intressant skrivet på en liten lapp vid varje kruka. En skarp doft av svett ligger över hela lokalen. ”Tänk så mycket olycka det ligger i det här.” Säger Petra plötsligt. ”Så många haschpsykoser och självmord. Jag hatar sådant här, ja alla droger förresten.” Andreas tittar länge på alla växterna och minns sina egna trevande försök som yngling. ”Det luktar inte speciellt gott, men det smakar som…som rulltårta ungefär. Jag förstår de som åker dit på det.” Petra tittar olycksbådande på Andreas. ”Vad? Har DU använt sådant här? Det trodde jag ju inte om dig.” Andreas möter hennes blick. ”Ungdomssynder.”

En polisbil rullar in på tomten med blinkande lyktor och Albert Karlsson sätts i bilen.

Grannhunden klöser intensivt på fönstret så att det bildas repor i glaset av hans klor. Han kastar sig gång på gång med hela sin tyngd mot fönstret och tungan hänger fladdrande utanför munnen.
Andraes, Petra och Pär går tillbaka till bilen som står dold på en gata ett kvarter bort, sedan åker de till polisstationen nöjda med nattens tillslag.





15 november 2010

TEMA Anlag

Anna hörde att folk viskade bakom hennes rygg. Det var samma visa vareviga dag…

Anna var nyinflyttad i det lilla samhället och hade längtat så länge efter att få börja i skolan igen. Men, något var förändrat efter sommarlovet.
De få vänner Anna lyckats skrapa ihop när hon och systrarna lekt på stranden vände henne plötsligt ryggen.

Hon var en mycket söt tjej och de nästan turkosblå ögonen fick många att rycka till, så intensiva var de. Systrarnas ögon var alldeles vanligt blå och föräldrarnas med. Under sommaren började ryktet gå från hus till hus att Annas mamma säkert varit otrogen och att pappan funderade på skilsmässa.

Ett enda förfluget ord från en granne skapade en tunn ynklig fjäder som slutade som en stor fet höna.

En dag kom den första stenen…

Anna tittade oförstående på sina vänner. ”Varför gör ni så här?” Gråten var inte långt borta och hon borstade bort jorden som ramlat av stenen på hennes kläder. ”Varför?” Hon slog ut med händerna i en desperat gest och tittade på dem en efter en. ”Vad har jag gjort? Berätta.”

Anders som var tuffast klev fram och spottade på marken. ”Horunge” Han tittade elakt på Anna och knuffade till henne så att hon nästan föll bakåt.
Nu blev de andra tuffare och tog ett steg närmare Anna. De plockade upp en varsin sten från backen och skulle just kasta när Annas storasyster kom springande och skrek åt dem att sluta.

De klarblå ögonen var fyllda av tårar av ilska och hon knuffade bort Anders. ”Vad gör du? Låt bli syrran!” Linnea tittade strängt på barnen och satte händerna i sidorna. ”Vad i all glödheta håller ni på med? Är ni inte riktigt kloka?” Hon tog ifrån ett av barnen stenen han höll i. ”Fattar ni vilken skada ni kan göra Anna med den här?” Orden stegrade sig och förstärktes här och där med gester.

Medina steg fram med lyfta händer. ”Hon är en horunge…inte sant?” Medina vinklade upp Annas ansikte mot sig. ”Hon kan omöjligt ha anlag för sådana här ögon när alla ni andra bara är vanligt blåögda. Anna har trolska häxögon. De borrar sig in i en.” Linnea kom alldeles av sig och studerade Medina en lång stund. ”Du menar inte att det är därför ni beter er så här illa? Ni borde skämmas.” Linnea drog till sig systern och smekte ömt hennes kind. ”Anna har fått sina enormt vackra ögon från farmors mamma.”

Barnen blev pionröda i ansiktet och tittade ned i backen medan de skrapade med foten i gruset. Anders tog ett steg framåt och tog Annas hand i sin. ”Förlåt, vi skulle inte ha lyssnat på de vuxna. Skall vi leka?”

Tveksamt räckte Anna fram handen och log. ”Okej.” Hon vände sig om mot systern och viskade. ”Jag älskar dig.”


13 november 2010

TEMA Fördel och Nackdel


”PANG! KRASCH!BOM!” Ljudet av tillknycklad plåt når våra öron när vi sitter vid frukostbordet och jag kastar mig handlöst upp för att titta vad som hänt. Min man stiger upp från bordet i lugnare takt, men är minst lika nyfiken som mig. ”Vad i glödheta var det?”

Chockad ser jag en röd liten sportbil sitta som inkilad mellan våra älsklingsäppelträd. En smal strimma av rök kommer från delen där motorn sitter, och mot ratten ser jag ett yvigt, mörkt nästan svart hår ligga pressat. Mot den spräckta rutan syns en hand täckt av blod. Jag ser fingrarna röra sig och störtar fram i tanke att utöva mina ynka kunskaper i hjärt-lungräddning.

Min man öppnar försiktigt dörren och mannen eller rättare sagt killen, för han är ung trillar ut och tas emot av honom. Med handen mot huvudet som ser ut att hänga som på en trasdocka försöker vi lirka ut honom, men inser till vår förtvivlan att han sitter fast.

”Skynda dig in och hämta mobilen…ring 112! ” Min röst är hög och gäll.
Han rusar in och kommer ut genom dörren igen efter bara en kort stund. Larmcentralen vill att han fortsätter ha kontakt och försöker guida oss igenom hur vi skall bära oss åt. Mina två fingrar mot killens halspulsåder visar att det finns en liten gnutta liv kvar, men blodet som rinner ur mun och öron påvisar att det är akut.

När jag tittar in i bilen ser jag att nackstödet flugit sin kos och blir lätt skärrad när jag inser att bensintanken spruckit och att innehållet just nu sprids över vår gräsmatta. ”Vårt hus? Tänk om det börjar att brinna? Max?” Jag tittar på vårt älskade nybyggda hus och kalla kårar av obehag rinner längs ryggraden. ”Vi kan bara vänta och hoppas.” Max håller om mig och smeker min kind. ”Brandkåren är på väg älskling…men…det ser inte bra ut.”

Bensinen rinner över hela bilen och dränker in allt i sin närhet. Plötsligt hör vi ett lågt stön och ser att ögonvitorna på killen rullar upp. Han blir tyngre och tyngre i mina armar och jag ser desperat på Max som rullar fram vattenslangen och springer in efter brandsläckaren vi förvarar i källaren.

Jag hör signalerna innan jag ser dem, och mitt hjärta lugnar ned sig några slag. Svetten lackar på min panna och jag tittar fram och tillbaka gång på gång mellan bilen och huset.
En tunn rännil banar sig väg genom gräsmattan som sluttar mot huset, och Max skyndar sig att slänga en av filtarna vi förvarar i hammocken på den.

Det känns som att ord är överflödiga och mina tänder klapprar mot varandra. Max och jag tittat varandra djupt i ögonen. En slöja av tårar täcker mina, men jag ser att han ler uppmuntrande samtidigt som ögonen är fyllda av ren och skär skräck.

”Du kan släppa nu…” Killen som pratar presenterar sig, men jag är inte nåbar och vågar inte hoppas att allt skall vara över. Brandbilen töms på killar klädda i stora klumpiga dräkter och efter bara några sekunder har de dränkt in bensinen med ett vitt skum. ”Det här medlet reagerar med bensinen och bryter ned den.” Mannen som pratar har tagit av sig hjälmen och går runt bilen som mer eller mindre är klar att användas som konservburk. ”Er stora fördel är att ni har de här jättarna som tog emot smällen.” Han klappar leende på den skrovliga stammen på äppelträden.
Tyvärr kunde vi inte göra något för honom där.” Brandmannen pekar på killen i bilen som nu ligger på backen på ett grönt skynke. Hans nacke gick av i kraschen och antagligen har han inre skador.

När bärgningsbilen kranat över det som återstår av den lilla röda sportbilen och lämnar vår tomt känner jag att jag äntligen kan andas ut.
Det känns som att tiden stått stilla, men när vi kommer in i köket ser vi förvånade att det har gått fem timmar sedan vi gick ut.

12 november 2010

dagboksinlägg 12 nov


Jaha, så var det ÄNTLIGEN fredag! sååå himla skönt att slippa åka hemifrån. Jag har blivit en riktig hemmakatt sedan jag blev med hus. Älskar att pyssla i trädgården eller bara gå omkring och dona med allt möjligt inne i huset.
Snickaren kunde inte börja med uppbyggnaden den här veckan eftersom det ösregnade och snöade om varannat.
Veckan har varit tuff med många resor hit och dit.

Idag lämnade jag snuttisarna och for till Tumba och lämnade bilen för att ta pendeln till stan.
Jag och fyra av grabsen på skolan skulle se film och dissikera den för att ta ut de olika delarna som vi manusförfattare måste tänka på extra mycket då vi skriver. Det gick ganska smärtfritt och filmen var faktiskt bra.

Jag var inne mycket tidigt och satte mig på ett cafe och skrev för hand. Datorn fick semester idag. Plötsligt vällde slutet av mitt manus över mig och jag skrev för brinnande livet för att inte missa en enda liten detalj. Underligt nog kunde jag skriva trots alla ljud runt mig. Vanligtvis sitter jag i mörkret på nätterna och skriver.
Mycket nöjd med mig själv gick jag iväg för att träffa grabbarna och blev våt över hela mig. Men som tur var bara på utsidan. Regnet strilade ned i oändlig mängd...ungefär som om någon däruppe glömt att stänga av kranen.
Efter några timmar gick jag hem i full fart med regnet rinnande i ansiktet. Som tur var hade jag varit förutseende att ta på mig regnsäkra kläder och skor. Pendeln var ganska full, men det fanns sittplats till min stora lättnad.
På dagiset studsar min lilla tjej glädjestrålande in i min famn och pratar i ett. Lilleman är trött så trött och säger flera gånger att han vill ha välling.

Efter att jag kilat in och hämtat äldsta pojken halkar vi hemåt...jag säger halkar för fy farao vilket skitväder vi hade. I kurvorna låg blankis och väntade på nästa offer.
På kvällen käkade vi och sedan skrev jag en sammanställning av det vi kommit fram till och skall redovisa på måndag. Peter tittade på Spartacus...en filmserie som innehåller massor av sex, blod och slagsmål. Lite väl mycket för mig, men jag får väl erkänna att killarnas kroppar inte går av för hackor. Den ena muskulösare än den andra.
Inatt skall jag försöka att inte skriva så mycket, men det kliar i fingrarna och i hjärnan snurrar massor av ord och bilder som vill ut.

Ha en härlig natt


11 november 2010

TEMA Oväder

Försiktigt, försiktigt svepte små vindpustar över den nästan tomma trottoaren och lekte med några höstlöv. Från himlen började tunna flagor av snö falla och den kalla luften fick plötsligt spår av is i sig.


Jag satte mig på huk för att fotografera lövens dans, men märkte att ljuset i luften försvunnit och ersatts av ett dovt mörker. Det var lönlöst att ens försöka fånga naturens skådespel och jag reste mig upp för att gå in på cafeet.

Värmen slog emot mig och i brasan som tänts i öppna spisen flammade en eld. Jag stampade av mig snöslasket som fäst sig på skor och kläder och hängde upp min våta jacka på en krok. ”Hej! Jag vill ha en juice och en...” Innan jag avslutat meningen försvann lyset i lokalen och det blev mörkt. Tjejen i kassan skrattade och slog ut med händerna. Tyvärr, jag kommer inte in i kassan när det blir så här. De varnade på radion för storm så vi tände en brasa för värmens skull.”

Utanför det stora glasfönstret såg jag att löven stundtals bildade en hög virvlande pelare som efter bara några sekunder rasade samman och spreds över vägen. De höga träden i parken mitt emot stod snett av stormvindarna som tjöt genom dem. Människorna som passerade hade dragit upp kragarna och huvorna så man knappt kunde se dem. Från himlen föll stora, tunga, våta snöflingor som lade sig på allt och alla.

”Vill du ha varm choklad?” Tjejen kom fram till mig med en ångande kopp. ”Det är gratis…vi bjuder alla kunder.” Hon ställde sig jämte mig och tittade ut. ”Visst är det vackert? Jag älskar stormar…de får mig att längta hem.” Tjejen såg drömmande ut och samtidigt lite ledsen. Jag tittade undersökande på henne. ”Hem? Bor du inte i Stockholm?” Hon log och ryckte suckande på axlarna. ”Jo…men från början kommer jag från Kiruna.” Hennes röst var låg och jag hörde spår av en annan dialekt.

Plötsligt kom ljuset tillbaka och hon sträckte leende på sig. ”Tack för pratstunden…nu skall du få din juice och macka.” Med snabba steg gick tjejen in i köket och kom strax ut med det begärda. Hennes ansikte bar ingen vemodighet längre och jag tvekade innan jag frågade. ”Längtar du hem?” Hon hämtade ett läppstift och målade på läpparna samtidigt som hon kaxigt knyckte på nacken. ”Äh, det där jävla skitstället. Nä tacka vet jag Stockholm…här finns det puls och massor av folk.”

Kunden bakom harklade sig och pekade på sin bricka. Jag nickade mot henne och log. ”Ha det bra.” Hon började expediera kunden och nickade tillbaka. ”Du med.”

När jag ätit upp min macka och sörplat i mig juicen gick jag ut på den vindpinade gatan och satte mig på huk med kameran. De rödorangea löven steg upp i vackra pelare och jag fotograferade deras dans.

Nya kapitel av Ja älsker däj skrivna

Inatt fixade jag till tre nya kapitel till min bok Ja älsker däj ja
Du hittar dem på min hemsida http://www.anithaostlund.se/ja-alsker-daj-ja.html

10 november 2010

Dagboksinlägg


Usch och fy vad jag snorar...
Tråkigt nog verkar det som om hjärnan också fyllts av snor för det är fanimej stört omöjligt att få till filmmanuset. Jag häller i mig echinaforce och skjuter in mentholspray i näsan så att bihålorna nära nog exploderar av chock.
Igår var jag i stan och träffade Kurt och några andra för att få lära mig något som heter Författarens verktygslåda. Trots skitväder och snor tyckte jag träffen var lyckad.
Efteråt skyndade jag mig att hämta upp barnen för att slippa halka hem i mörkret. Det mörknar ju så himla tidigt nu, och älgarna springer ut på vägarna i Näs.
Nåväl, när jag kom hem vittjade jag musfällan...som var tom både på ost och mus. Ha, ha...den jäkeln har klamrat sig fast i gallret och hämtat osten ovanifrån. Ungefär som Tom Cruise gör i mission Impossible. Måste säga att jag beundrar de stackars frusna mössen, men nu måste de väck. Jag har nu ställt musfällor över hela källaren. Inga snällisar...de här dödar.
På nätterna hör jag dem krypa omkring i väggen ned till källaren och drar snabbt upp fötterna ifall att.
Idag skall vi knåpa ihop vår egendesignade film, och de skall bli vansinnigt spännande att se vad de andra skrivit.
Min text är som vanligt lite rå. Jag vet faktiskt inte varför jag dras till det där psykologiskt råa outforskade.
Snön smälter sakta bort, men jag anar att det kommer att bli glashalt efter vägen i eftermiddag, för  nu är det vått, vått, vått.  Jag älskar vintern, men hatar att köra bil.


TEMA begagnat, trend, lärorikt


Som kvinna är jag lätt begagnad
Lite egen
Håller mig utanför trender
och är fylld av lärorika erfarenheter

8 november 2010

Dagboksinlägg


Jaha, då var en mycket speciell dag slut. Vi har spånat hela dagen på ett filmmanus som hela klassen är involverad i…och …ha, ha…det har varit kul.
Nu har jag fått på min lott att skriva början på den så kallade Ordealen. Hm…
Jag har haft skallbank hela eftermiddagen och snoret rinner…så nu är det min tur att vara sjuk. Ha trodde jag ja. Imorgon skall jag träffa Kurt och några till i stan för att få info om Författarens verktygslåda, och på torsdag är det handledning igen.
Om två veckor…skall manuset in och visas upp. PANIK! herregud jag har ju inte ens slutet klart.
Nåja, det går nog…som farsan brukar säga.
Ikväll tog jag det superlugnt hem. Både älgar och hala vägbanor skrämmer mig. Att sedan ha ansvar för tre barn gör att det ibland kan gå MYCKET sakta i kurvorna. Det var ju i en av dem jag nästan frontalkrockade för några veckor sedan. Jag ser en repris varje dag i stort sett när jag passerar kurvan där det hände. Svårt att lura hjärnan.
Min hemsida har nu haft 107 klickningar och annonsen genom Google har haft 400 000 visningar. Ha, ha…mitt namn är välkänt nu.

Dagboksinlägg 7 nov


Måndag jävla måndag...eller? Ungarna var minst sagt motvilliga till att klä på sig overallerna och till slut beslöt jag mig för att strunta i dem och packade helt sonika ned skiten i ryggsäckarna. När de kom ut i kylan huttrade de till och gnölade lite, men blev snart goa och glada igen. Filen lades över benen och högsta värmen krämades på.
Efter att jag lämnat av dem på skolan och dagis i full fart skyndade jag mig ut till bilen och raceade ut på vägen, men DÄR var det kö, kö, kö..puh! Med stressen som en rund boll i magen tog jag mig sakta, sakta till Tumba och därifrån hit till skolan.
Skrivpuff hann jag inte alls skriva och irriterat satt jag några minuter i bilen och funderade på manuset innan det var dags att gå till plugget.

Idag har vi ett jätteroligt projekt på G. Vi skall göra en film gemensamt...ha, ha...många olika viljor gör att manuset spretar åt alla håll. Jag satt mest och funderade på en manuside som har poppat upp i hjärnan och som kanske kan bli användbar som novell i VILDSINT 2 som snart skall göras.
VILDSINT 2 kommer att ha långa noveller (max 20000 tecken inkl blanksteg) och jag spånar redan lite på VAD jag skall skriva om. Kärlek? Mord? Nåja temat är Skymningslandet och jag har gott om tid på mig att fixa till det.
Nu skall vi fortsätta lektionen igen.
Ha det gott!

7 november 2010

Dilana Robichaux bäst när det gäller sång och coolness

Jag såg Dilana på scen i ett tv-program och har sedan dess följt denna underbara kvinnas karriär.
Hennes hesa röst får mitt blod att koka.






Queen musicalen We Will Rock You

Igår var jag och Peter på Queenmusicalen och herregud vilken ståpäls jag fick av Bruno Mitsogannis (Galileos) härliga stämma. Från första sekunden till sista bjöd han på sig själv, och jag njöt av hans skönsång som förvisso inte är skriven av honom, men ändå levererad som om han menade vartenda ord.


Man kunde ana Freddy Mercurys diffusa gestalt bredvid scenen nöjt leende med armarna i kors.

Musicalen i sig var sådär, och jag hörde bitvis inte ens orden i de försvenskade sångerna. De bjöd på ögongodis i form av lättklädda tjejer och killar klädda i vackert färgade kläder och häftiga frisyrer som fick en att vilja springa hem och leka med färglådan.

Mari Haugen Smistad var duktig hon med, men sångmässigt lite, lite sämre än Bruno. Sångkapaciteten var faktiskt ganska jämn av dem andra som sjöng. Tina Leijonberg gav ett präktigt boxslag i magen med sina sånger, och jag kom på mig själv att vilja höra mer av denna kvinna. Kanske köpa en cd-skiva?

När vi promenerade ifrån Djurgården kände jag en djup tillfredsställelse och längtade efter nästa sångtillfälle med Bruno

TEMA Något som kryper

När jag kliver ut genom dörren möter jag samma mörker som inomhus. Strömmen har gått igen, och hela byn är som insvept i en kolsäck. Jag hör grannens hundar skälla, och hur grenar gnisslande gnider sig mot varandra uppe i skogen som ligger bakom huset.


Jag famlar mig huttrande fram till kaminen för att tända en brasa och märker till min bestörtning att vedlåren är tom. Med händerna framför mig går jag sakta in i sovrummet och klär på mig det jag hittar. Byxorna är flera nummer för stora och jag förstår att det är pojkvännens.

Jag stoppar fötterna i kängorna och öppnar den knarrande ytterdörren. Vedboden ligger cirka femtio meter från huset och jag försöker orientera mig efter bodarna som står på var sida om den smala stigen.

Skräcken kryper omkring som förvillade myror på kroppen, och fantasifoster dyker upp i mitt huvud. Helst av allt vill jag släppa det jag har i händerna och skrikande rusa in i huset igen. Strunta i kylan och lägga mig under ett antal varma filtar och vänta till strömmen återvänder.

Jag skrattar åt mig själv och ruskar på huvudet. Vilka idiottankar jag bär på. Strömavbrotten kan pågå i flera dagar ibland, och det skulle dröja innan solen gick upp. Trevande tar jag mig till vedboden och greppar första bästa pinne som jag sedan förpassar ned i papperskassen som alltid förvaras innanför dörren. En sticka tränger in i fingret och jag skriker till. Svärande slänger jag ned lite tändved och backar ut från boden.

En uggla glider fram i mörkret ovanför mig och jag hör vingarnas tunga slag. Hon kanske trodde att jag var ett byte? Snön blåser upp i mitt ansikte och molnen framför månen blir tunnare och släpper fram lite ljus, inte mycket bara precis så mycket som krävs för att snön skall ge ljus åt mina fötters framfart.

Visslande går jag snabbare och snabbare för att börja springa de sista metrarna till ytterdörren. Ångestens klor greppar om mitt hjärta och jag tycker mig se mördare, vargar och häxor som vill mig illa. Flåsande kastar jag mig handlöst in genom dörren och tar snabbt fram alla lyktor vi har. Med tändaren sätter jag fart på lågorna och omfamnas snart av flammande små eldar. Kaminen tänds på några minuter och sprider en mjuk doftande värme.

När gryningen kommer vaknar jag invirad i två filtar, svettig och röd. Två glödande kol i kaminen minner om elden som varit.

6 november 2010

Dagboksinlägg 6 nov


Knappt har vattkopporna lämnat kroppen på killarna förrän hostan invaderar deras stackars bröst. Nattetid ekar den skällande hostan genom huset, och Lilleman gråter eftersom han väcks av sig själv.
Jag och sonen pluggar bokstäver varenda dag, och pennor flyger genom luften av frustration när inte orden riktigt når till hjärnkontoret. Jag är envis som en hungrig räv och tar till alla tricks jag kan komma på. När inte det fungerar blir det hot om att ta bort playstation. Och sakta men säkert ser jag att Razmus förstår, och med det också känner glädje inför att läsa och skriva. När bokstäver inte längre är okända hieroglyfer väcks längtan efter mer, och jag skall kämpa som ett djur för att lära honom allt jag kan.

Idag ligger frosten som ett vitt täcke på marken, och virket vi fick hem till uppbyggnaden är alldeles vitt. De bautastora takstolarna ligger travade på hög och ropar efter att snickaren skall komma och sätta upp dem. Snart, mycket snart kommer vårt stackars tillplattade hus att få sträcka sig mot himlen. hela 4,5 m högt.

Med två sjuka småttingar måste Peter stackaren vabba igen, och snart slår väl hans chef ihjäl mig för att jag så envist håller på att jag måste till skolan. För det är superviktigt att jag är där VARJE dag och får all information jag kan för att sedan skriva DET manuset. Ha, ha...Det värsta som kan hända är väl att jag blir totaldissad av filmbolagen och blir arbetslös i april när skolan tar slut. Och på arbetsmarknaden är jag inte speciellt attraktiv med tre småbarn och den ålder jag är i. Så håll tummarna att någon upptäcker hur jävla fucking bra jag skriver.

Nu är det dags för mellis och plugg för min egen del.
Jag skall läsa pjäsen Ett drömspel, men tycker den är allmänt knepig. Dessutom skall jag läsa manuset till filmen Crasch och göra en utvärdering. Tid...tid...mera tid tack!
Ha en underbar dag!

TEMA Installation


Med smala, späda fingrar skalade Ella den gulgröna ledningen och körde sedan med stor precision in den i det minimala hålet. När det var gjort plockade hon upp den smalaste skruvmejseln hon ägde och skruvade fast den yttepyttelilla skruven som höll fast ledningen i sitt läge.

Med tungspetsen petande ut genom mungipan fortsatte Ella till nästa ledning, och när den satt på plats till nästa. Nöjd med sitt arbete knäppte hon ihop kåporna över innanmätet och skruvade fast den lite större skruven. Med darrande händer satte hon in stickproppen i uttaget, och höll lite avstånd ifall att det skulle gå på tok.

Petrus stampade av sig snön innan han klev in genom dörren utan att knacka. Under alla år med Ella var han den som fått göra allt praktiskt. Det var faktiskt lite synd om hans fru, för Ella ringde i tid och otid för att få hjälp. Var det inte bokhyllor som skulle skruvas upp, så var det soffor som skulle flyttas. Han var rätt less på att vara som en vaktmästare utan betalning. Irriterat tittade han sig runt i köket som var det första man kom in i. ”Ella!” Inget svar…”Ella!” Petrus hävde av sig den tjocka jackan. Snö föll ned på golvet och smälte snabbt ned till vatten. ”ELLA!” Han drog med handen över håret som knappt dolde skallen längre. Med en suck drog Petrus ut stolen och satte sig.

Efter några sekunder hörde han steg från övervåningen. Ned för trappan kom Ella. Det ljusblonda håret låg lite nonchalant bakåt över ryggen, och hennes smala gestalt såg både energisk och faktiskt glad ut. ”Hej Petrus! Vad bra att du kunde komma. Jag behöver…” Han reste sig upp hastigt och stolen välte med ett brak. ”Ella ...jag kan inte springa här som din betjänt. Frugan har börjat hata dig. Hon tror att du och jag har något ihop.” Petrus skrattade och drog upp snusdosan ur bakfickan för att lägga in en prilla.

Ella rodnade och fnissade. ”Du och jag? Affär? Men herregud så tossigt.” Hon gick fram till Petrus och lade sin hand på hans. ”Det är väl ingen som vill ha mig? En tokig totalt ohändig kärring på femtiofem.” Petrus tittade allvarligt på henne. ”Säg inte sådär…jag tycker du är vacker. Det gäller bara att du träffar rätt karl.”

Han vägde oroligt från fot till fot och silade saliv genom snusen. ”Vad var det du ville ha hjälp med?” Ella tittade lite underfundigt på Petrus och tog hans hand i sin. ”Kom! Jag har gått en kurs några veckor, och vill veta vad du tror.”

När de skulle öppna dörren och gå  in i vardagsrummet som alltid varit mörkt eftersom den gamla takkronan bara hade levande ljus och var ganska farlig att använda höll Ella plötsligt för Petrus ögon. Han kände doften av en söt parfym, och hörde hennes andedräkt vid sitt öra. ”Vad?” Förvånat lät han sig ledas in i rummet och skrattade till när hon tog bort händerna. ”Men? Hur? Jag fattar ingenting…Har du anlitat någon annan?” Ella hörde stråk av besvikelse i sista meningen och log för sig själv. Något darrade till i hjärtat. ”Jag har gjort det alldeles själv…vi har lärt oss på installationskursen.”

Petrus kramade om Ella hårt och lyfte henne exalterat från golvet. ”Vad duktig du är…men…” Han satte ned henne igen och såg lite bedrövad ut. ”Nu kommer du inte att behöva mig mer…jag gillar att bli behövd…och vi brukar ha så trevligt.”
När Petrus krängde på sig rocken och lämnade huset gled en liten tår på Ellas kind. Tänk om allt varit annorlunda…tänk om…


5 november 2010

TEMA Snubbla och Hymla

”Det är ingenting att hymla om…vi behöver nya golv i huset. Annars kommer vi att invaderas av råttor nu till vintern.” Katrin svepte jackan ännu tätare runt kroppen, och hämtade ett par raggsockar i byrån. ”Fryser inte du?” Pontus log mot henne och slog sig på magen med handen. ”Äh, jag blir varm av fläsket som omger min kropp. Du är så spinkig att jag ibland undrar om jag skall tvångsmata dig. Det är inte alls underligt att du blir kall.”


Katrin gjorde en åkarbrasa och drog ned den stickade tröjans ärmar över de vitblåa händerna. ”Jag reder mig, var inte orolig för det du. Vill du ha lite te?” Hon backade mot diskbänken och missade alldeles att lyfta extra mycket på vänsterfoten för att undvika brädan som petade upp. Med ett högt ”BUMP!” satte Katrin sig på ändan och kände ischiasnerven protestera. Pontus nästan flög fram till henne och tog hennes händer i sina. ”Hur gick det? Jag skall ta tag i det här idag…jag lovar. Gubben Larsson lovade att skänka några brädor mot att jag hjälpte honom på gården några timmar.”

Pontus tittade länge på Katrin som grimaserade när han tog i henne. ”Har du mycket ont?” Hon nickade sakta och slokade med axlarna. ”Skall det här aldrig ta slut? Inte nog med att man blir sjuk, man blir fattig också. Du har det bättre utan mig…varför envisas du med att stanna?” Katrin satte sig mödosamt på yttersta kanten av stolen, huttrande och nästan blå om läpparna. ”Försäkringskassan lovade att skynda på mitt ärende, men jag undrar om de inte säger så bara för att bli av med mig. Tänk om du ändå kunde få ett jobb igen. Så mycket enklare det skulle vara.”

Pontus lade armarna i kors och studerade Katrin som varit hans käresta sedan lång tid tillbaka. Cancern hade gröpt ur ansiktet på henne så att det bara återstod tre hål. Håret som varit hennes stora stolthet var nästan silvervitt och tunt, så tunt. De smala handlederna såg ut som små tändstickor och fötterna verkade alltför stora för hennes kropp. Likt en fågelunge satt hon så värnlös och skör framför honom, och det fanns absolut ingenting Pontus kunde göra för att stoppa eländet. ”Tänk om jag kunde dra tillbaka tiden och göra allt annorlunda. Skulle det spela någon roll? Du och jag har aldrig haft det lätt, men vilken Gud tillåter en människa att ha det så erbarmligt dåligt som dig?” Pontus gick fram till Katrin och lade armarna runt henne. Han lutade huvudet mot hennes magra axel och blundade. ”Kunde jag bara ta halva din smärta vore jag glad. Älskade, älskade du finns det något jag kan göra?”

Katrin drog sig ur hans famn och tittade honom i ögonen. ”Du vet vad. Jag klarar det inte själv, men du kan…” Hon reste sig upp och stapplade fram till spisen. ”Du vet vad…”

Pontus ögon fylldes av tårar och han skakade våldsamt på huvudet. ”Aldrig! Hör du det…Aldrig! Läkarna säger ju att det finns några procents chans att du blir bättre.” Han höjer rösten vartefter han pratar. ”Det finns en chans. Döden är ingen utväg för dig….ge inte upp…” Katrin häller vatten i kaffebryggaren och trycker på strömbrytaren, och strax fylls köket med det hemtrevliga puttrandet av den. Hon tar fram en kopp ur skåpet som ställs på bordet, och hasar sedan till skåpet för att hämta nästa. ”Jag kan hjälpa dig.” Pontus nästan viskar fram orden. Katrin tittar på honom och ler. ”Det är lugnt…jag behöver röra på dököttet. Sitt du kvar.” Han ser allvarligt på henne. ”Jag hjälper dig.”

Då förstår hon och stannar till i rörelsen. ”Gör du? Men…du sade…” Rörd över hans omtanke har hon svårt att prata, men känner samtidigt en djup tillfredsställelse. ”Ikväll?” Viskar Katrin och lägger handen på hans nedlutade huvud. Pontus nickar sakta. ”Tack älskling, tack…” Tårarna letar sig nedför hennes kinder.

När nattens mörka mantel sveper in över det lilla huset som knappt har någon belysning samlar Pontus ihop vätskan de använder för att lindra i sprutan och letar darrande upp det rätta stället. Med läpparna mot Katrins trycker han sakta in vätskan i hennes kropp och ser sedan det tärda ansiktet bli slätt när hon lämnar honom.


Breast Cancer Awarness Pictures, Images and Photos

3 november 2010

TEMA Anspela på


Jag hann knappt öppna käften förrän tjockbert kom med sina vanliga burdusa kommentarer som ofta anspelade på sex. Jag tittade på honom uppifrån och ned med bister min och pekade sedan på det dallrande fettet som hölls inne av en kraftig brun livrem.  ”Du kanske skulle banta några kilo så att du kunde umgås med folk på vettigt sätt. Dina kommentarer sårar både mig och andra. Tänk om jag skulle börja påpeka ditt äckliga sätt att glufsa i dig maten, eller… varför inte prata om den ständiga osen av svett som finns runt dig?” Jag hejdade min tunga innan det var försent. Allt vi pratat om på firman behövde ju inte komma fram på samma gång. Tjockbert hade en gång i tiden varit en smal hyfsat snygg kille, men efter en tuff skilsmässa tröståt han och lade snabbt på sig massor av kilon.

Hans kommentarer var som små nålstick och jag visste att flera av våra yngre medarbetare undvek att sitta i samma rum, rädda att få en släng av sleven. Jag var utsatt i tid och otid och fick emellanåt nog av honom och stannade helt sonika hemma. Så fort han öppnade munnen slank det ut ord som kunde härröras till underlivet, och kärleken mellan två människor.

Tjockbert tittade förnärmat på mig och satte händerna i sidorna under dallret. Dubbelhakan sträcktes ut likt en grodas uppblåsta hals och de små stickiga grisögonen spärrades upp. ”Jag har väl för faan inte sagt något dumt.” Han lade sina prinskorvsfingrar på min arm och smekte den. ”Jag gillar dig Madde…det vet du väl? Faan du är en riktig tiopoängare som jag gärna skulle ha lite…” Tjockbert tystnade och rodnade. Mina kollegor tystnade de med och pekade ilsket på honom. Pecka lade handen på Tjockberts axel och bad honom att avlägsna sig varvid han reste sig upp och gick ut.

”Så…vad gör vi åt det här? Jag vägrar jobba med ett sådant äckel!” Lina gjorde en grimas av obehag och slängde äppelskruttet i papperskorgen. ”Tjockbert blir bara värre och värre. Antingen slutar han eller jag!” Hon lämnade rummet med stampande steg.
Jag vände mig till Eva som var äldst av oss alla och också var den som kände Bert bäst. ”Vad gör vi? Det har eskalerat och han har tappat respekten totalt för oss tjejer. Jag vet ingen annan råd än att sparka honom. Vårt företag har ett namn att vara rädd om…kommer det fram till våra kunder att sådant här pågår får vi stänga. Mobbing kan finnas i många former, och vårt jobb är ju att reda ut sådant.” Jag tittade mig runt i lokalen och log skevt. ”Vore vansinnigt pinsamt om något sådant här skulle läcka ut.” jag lät orden sjunka in ordentligt innan jag fortsatte. ” Jag förstår att ni pratar om det hemma, och era barn pratar kanske med sina vänner. Ja ni förstår vad jag menar. Ha, ha…det blev mycket förstå det där. Skämt åsido…” jag harklade mig och ställde mig upp. ” Tjockbert och jag skall ha en diskussion, en mycket allvarlig sådan…och jag tänkte erbjuda honom att åka till ett hälsohem på vår bekostnad för att fixa till både sin vikt och sitt liv.”

De andra spärrade upp ögonen och såg ut som fågelholkar. Här och där kunde jag glimta en blick av missnöje och avundsjuka. ”Om det här skall bli en väl fungerande arbetsplats krävs det att vi hjälper till och stoppar sådana här saker i god tid. Tjockbert har hållit på alldeles för länge.” Jag låtsades stoppa in papperen i anteckningsblocket och satte pennan bakom örat under tiden som jag sneglade runt. ”Okej?! Min röst var sträng och jag kände mig nästan som en rektor på skolan som tillrättavisar en olydig elev.

Tveksamt räckte de fram handen till mig en efter en och mumlade att det var okej. Lokalen tömdes snabbt på folk och jag ropade in Tjockbert som surmulet stod och rökte ute på bakgården. ”Bert! Kom in får jag tala med dig….”


Dagboksinlägg 3 nov


Varje höst flyttar mina små vänner in i vår källare och ställer till med otyg. Förra året mördade jag dem brutalt, men med stor sorg i hjärtat. I år har jag införskaffat en bur som fångar de små liven levande.

Inatt när jag satt och skrev på filmmanuset hörde jag dem knapra på hundmatssäckarna och t.o.m skymtade dem nere på trappan. Det känns lite obehagligt att ha dem så nära inpå och jag flyttade upp buren till säckarna, och si då hände något. Pang i bygget så satt där två små yttesmå skogsmöss, söta så att Gud gråter.

Istället för att släppa ut dem har vi dem i buren, och letar nu febrilt efter ett nytt hem åt dem. De verkar knappt rädd för mig, och äter det jag lägger in. Barnen jublar och har redan börjat titta på namn till dem.
Zilla som är vår lilla hund är mycket intresserad. Hon hoppar upp på köksbordet och sitter alldeles tyst och studerar mössen när de knaprar på sin ostbit. När de hoppar till gör hon detsamma.

Idag är de minsta barnen inlämnade på dagis och lugnet härskar på skomakarbacken igen. Efter en tuff fotbollsmatch mellan mig och Razmus som fortfarande har koppor, skall jag skriva dagens skrivpuff och sedan skriva på manuset igen. ÄNTLIGEN får jag skrivro!

Ha en underbar dag!

2 november 2010

TEMA Skriv om att gräva


Resan till London hade tagit på våra små, och deras humör låg långt, långt ned på botten när vi anlände till hotellet.
Elias som med sina 10 år var äldst i gänget tittade storögt omkring i rummet som hotellet kallat det barnvänligaste av dem alla, och ville packa upp sina nya jeans för att inviga dem.

Med gemensamma krafter duschade jag och min man Martin samtliga fem barn och satte på dem nya fräscha kläder som var lite snyggare än de vanliga dagiskläderna. Emilia skrek av ilska då hon fick tvål i ögonen, och lilla Kalle hällde ur mer eller mindre hela flaskan schampo. ”Mamma! Jag vill inte bada mer!” Teo som var näst äldst ställde sig helt sonika upp, och klev ur badkaret drypande våt. Naturligtvis slutade det med ett kabrak utan dess like. Med ett högt skrik halkade han på det ljusa lackade trägolvet, och slog huvudet i golvet. Samtidigt drog Kalle med sig lampan som stod på ett litet bord i rummet. ”Lilla vän hur gick det?” jag rusade ut i rummet för att se vad som stod på, och möttes av Martin som satt och höll om sonen medan han noga kollade att inget gått sönder på honom. Lampan låg i tusen bitar på golvet, och jag skyndade mig att hämta städsaker för att åtgärda det.

Efter lite mer bök och stök befann vi oss äntligen nedanför Big Ben den omtalade. Barnen sprang åt höger och vänster med benen fulla av spring. Jag och Martin var svettiga och hann knappt säga någonting till varandra. Emilia satt snällt i sin vagn med Lydia i knäet.

Då uppenbarar sig en lustig liten svartklädd man inför våra ögon. Leende schasar han ihop ungskocken och placerar dem på en tjock filt han lagt på backen. Med några snabba grepp förvandlar han sin svarta kavaj till en röd/gul/orange/blå randig sak med knappar stora som tefat och fickor som sitter osymmetriskt. Ur en liten väska plockar han upp ett par megastora färgglada byxor som han glatt mimande trär över sina vanliga. Mannen vinkar till sig Elias och ger honom en pensel och en liten burk, sedan pekar han på sitt ansikte och sitter blixtstilla.

Jag och Martin sätter oss bland de andra som tysta med öppna munnar betraktar skådespelet.  Mannen målar med svart penna över det vita som Elias precis målat i hans ansikte, och duttar till med penseln på Elias näsa så att det bildas en liten nos. Nu har Lydia rest sig och tultar förväntansfullt fram till mannen och Elias. ”Ja me!” Hennes röst är uppfodrande och hon pekar på sin näsa. Han duttar snabbt till en nos på den lilla och vinkar till sig de andra för att de skall få detsamma.

Lugnt viftar han bort barnen från sig, och tar upp en liten ring ur väskan som han trär en näsduk genom. Plötsligt gräver han en lång stund i sin ena näsborre och visar sitt fynd för oss. Barnen rynkar på näsan och skrattar. Han lägger snorbusen i näsduken och tvinnar den flera varv, sedan drar han ut duken och vecklar upp den. En vit duva kommer fram.

”Mer! Mer! ” Ropar barnen och klappar händerna av förtjusning. Mannen tittar sig omkring innan han sätter in fingret i näsborren och om igen gräver omkring därinne. Lydia tittar på mig och ler osäkert. Jag ler tillbaka och kramar om henne. Långsamt plockar mannen fram tallrikar och bestick som han placerar på den gråa trottoaren. Med vida gester bjuder han in barnen att sitta och lägger ett grönt äpple och en liten smula av busen på varje tallrik.

Skrattande sätter de sig på varsin plats och lyfter händerna för att ta tag i äpplet. Jag skyndar mig att plocka fram kameran för att knäppa några bilder och missar precis när barnen skall ta en tugga av äpplet….som piper högt och sprutar vatten. De skrattar så att de nästan kiknar och vänder äpplet mot mannen och sprutar ned honom.

All dålig stämning är som bortblåst, och efter att vi skänkt några sedlar fortsätter vi vår rundtur.
Dig nose Pictures, Images and Photos

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...