24 oktober 2015

En början-964

Lotta tog upp decilitermåttet och hällde i mjöl så att det gick precis till kanten, sedan hällde hon allt i den vita bunken och satte visparna på plats. Åh, vad gott det ska bli, tänkte hon och satte igång elvispen. Det blev ett dammoln som nådde ända upp till kolfilterfläkten över spisen. Lotta visste mycket väl att hon borde lägga i både socker och ägg före mjölet, men så noga behövde man väl inte vara, tänkte hon och lade i margarinet i kastrullen. Det blir säkert bra ändå.
Tessan kom springande över golvet och undrade vad som pågick. Innan Lotta hann hindra henne hoppade hon upp på bänken och ställde sig bredvid bunken. Hennes tjocka svans gjorde svepande rörelser och var hotande nära att hamna i smeten.
Margarinet smälte och Lotta tog fram kakaon från skafferiet.
"Nu får du hoppa ner, min sköna dam", sa hon och lyfte ner Tessan som jamade förnärmat.
Brandlarmet började tjuta och ljudet stack som knivar i hennes öron.
Pallen, var är pallen, tänkte hon och letade i alla vrår. Just ja, jag hade den sist i badrummet.
Lotta tog loss batteriet från brandvarnaren och det blev tyst i rummet. 
Men, vad är det som luktar så förfärligt, tänkte hon och tittade mot spisen. 
"Oh nej. Attans otur." Margarinet som smält för länge sedan var mörkt brunt.

Lotta öppnade verandadörren och steg ut, vände sig om och tog tag i Tessan när hon just tänkte smita ut.
"Nej, nej, du stannar här."
Hon tryckte igen dörren och gick barfota över de ljusa plankorna, ropade "se upp", och hällde margarinet i gräset. 
Tessan krafsade på dörren och ville ut, men dörren förblev stängd.
Och stängd var den. Helt och hållet. 
Lotta slet i dörren, vred runt handtaget utan resultat. Kyliga vindar virvlade runt benen och över armarna. Hon huttrade till och tittade mot granntomten som omgärdades av en manshög häck av gran.  Det gamla paret som bott där var flyttade till ett servicehus och ryktet gick att huset var sålt till en man hon ännu inte sett.
Lotta gick över det våta gräset och följde häcken tills hon kom till grinden



En början-963

"Det är ett världsproblem", muttrar jag och dyker ner i tvättkorgen igen. "Det fattar du väl att jag inte kan gå till jobbet med omaka sockor."
"Klart du kan", säger min man.
Jag skakar på huvudet och sliter upp klädplagg efter klädplagg, men hittar inga svarta sockor.
"Är det den här du letar?"
Jag vänder mig om och snappar åt mig sockan min man håller fram. Åh, så typiskt honom, tänker jag. Han har säkert stått och hållit den i handen hela tiden.

Det är nämligen så att han är en retsticka. Den värsta sorten till och med. Du vet de där man vill slå hårt med en stekpanna i huvudet.
"Är du inte glad att jag hittade den?"
"Varför sa du inte att du hade den", frågar jag och trär på sockorna på fötterna. "Jag har bråttom."
"Är inte du pensionär?"
"Vad har det med saken att göra", fräser jag och drar ner jackan från hängaren medan jag tar upp mobilen och kollar tiden.
Min man, som för övrigt heter Lars, lägger sin hand över min hand. "Kommer du ihåg vad vi pratade om när vi var unga?"
Han luktar sol, vind och hav, och huden är gyllenbrun.
"Vad menar du?"
"Jo, varje gång vi stressade till skolan med barnen och vidare till våra respektive jobb brukade vi ringa till varandra och tala om det som skulle komma sedan...när vi blev pensionärer. Om alla resor vi skulle göra, och hur skönt det skulle bli att sitta i varsin skön fåtölj och läsa en bok. Minns du det?"
Jag tittar på mobilen igen. Om fem minuter börjar min lektion i keramik, och efter det har jag lovat Maria att leverera tårtan till Fredriks kalas. Om nu bilen fungerar.


23 oktober 2015

En början-962

Bussen stannar med ett djupt suckande utanför tandläkarmottagningen. Lasse och Maja trycker sig fnittrande ut före alla andra och kilar in i porten. 

Under resan hade de berättat om kusinen som varit hos tandläkaren förra veckan.
”Tandis bände bort båda Tonys framtänder”, sa Lasse.
 ”Och gav honom en spruta som var så hääääär lång”, la  Maja till och satte upp händerna framför sig i luften med flera decimeters avstånd.  ”Nu har han en stor lucka fram.”
Jag lyssnade uppmärksamt eftersom jag hört ungefär samma historia flera gånger. Fick verkligen tandläkare göra så? Var inte det barnmisshandel?
De andra skrattade åt min rädsla, men jag tror nog att de innerst inne funderade om det tvillingarna berättade var sant.

Jag lommar efter de andra. Magen gör saltomortaler och jag mår illa. Benen känns extremt tunga.

”Välkomna”, säger sköterskan och bläddrar i några papper hon håller i. ”Jag går i bokstavs-ordning.” Hon tittar på mig. ”Dig känner jag igen. Du är Teos dotter va?”
Jag kryper ihop i stolen, försöker göra mig osynlig. Typiskt, nu får jag säkert gå in först, tänker jag och nickar.
Sköterskan lägger sin hand på min axel. ”Hälsa mamma och pappa.”
Jag nickar igen.
Hon bläddrar i papperen och säger: ”Tomas Andersson.”
Tomas reser sig upp och glider med blicken över oss som sitter där. 
Tavlorna på väggarna är mörka och gardinerna solkiga, några gamla veckotidningar ligger på det ljusa bordet framför mig och på golvet rullar en massa dammråttor.
Jag ler uppmuntrande mot honom, men det blir nog mest en grimas. Hans mun är som ett streck och axlarna nedsjunkna.
När han stängt dörren sitter vi tysta. Jag håller till och med andan, tror jag.

Plötsligt hörs ett högt skrik på andra sidan dörren. Och ett till. Sedan tystnad.

Dörren öppnas och Tomas kommer ut. Han är röd runt ögonen och håller handen över munnen, sätter sig på en stol och stönar.
”Hur gick det”, säger jag.
Han öppnar munnen för att svara mig men stoppas av sköterskan som läser upp mitt namn.

På darrande ben går jag in i rummet jag blir anvisad och sätter mig i den vita skinnklädda fåtöljen. Jag slänger en blick ner i spottkoppen och ser något rött. Det är säkert blod, tänker jag och hör Tomas skrik igen. Vad har hänt härinne egentligen?
Jag mäter avståndet från stolen till tröskeln och funderar på om jag hinner ta mig ut innan de får fatt i mig. Nä, det är nog för långt, tänker jag och tar tag i armstöden när sköterskan fäller ner ryggstödet. Jag kör in naglarna i skinnet och blundar. Nu kommer den. Sprutan, tänker jag.
”Öppnar du munnen”, säger tandläkaren och tar upp en silverfärgad tingest som ser ut som en pinne med en krok.
Jag särar på läpparna medan jag sneglar på hans hand. Den där gör säkert också jätteont, tänker jag och försöker se den beryktade sprutan.
”Du måste öppna mer”, säger han och tar tag i min käke och drar isär den. ”Sådärja, det är bättre.”
Jag kör in naglarna djupare i skinnet och hjärtat dunkar så hårt att det tjuter i öronen.
”Är du rädd”, säger han och sticker in kroken i min mun. 
”Mm”, viskar jag så gott det går.
”Jag ska sätta på lite musik”, säger han och trycker på en radioapparat han har stående på bänken.
Lugn musik strömmar ur apparaten.
Han vill naturligtvis dölja mina skrik, tänker jag.

19 oktober 2015

En början-961

"Nej, inte mer nu. Snälla", mumlade Sara och drog för gardinen. Ljuset från blixtarna och dånet från åskan fyllde rummet och fick fönstren att bågna. Träden utanför huset låg ner längs med marken och kronans grenar slog i vinden likt piskor.
Sara satte sig på huk längt in i rummet och drog en filt över sig. När kommer mamma hem, tänkte hon och rös när ännu en blixt for över himlen och lyste upp huset. Hon såg att det lyste uppe hos farbror Hans, men vågade inte gå ut. Tänk om jag får blixten på mig, tänkte hon och blundade hårt. Sömnen tog henne i sin famn och hon låg hopkurad som ett nyfött barn under filten.

Vindarna stillnade och det slog inte fullt så hårt i fönsterluckorna längre. Sara vaknade, gick fram till fönstret och drog isär gardinerna. Träden hade rest sig upp igen och regnet som förut hamrat på fönsterbrädan rann nu nerför rutan, sakta, sakta. Lyset var släckt uppe hos farbror Hans och ytterdörren stod och slog.

Plötsligt tändes ett par billyktor och en motor som gick igång. Två huvuden syntes och de verkade vara inbegripna i en vild diskussion.
"Är det mamma", sa Sara ut i luften. "Vad gör hon, och vem ..."
Innan hon tänkt meningen klart försvann det ena huvudet och bilen gjorde en rivstart och försvann.

14 oktober 2015

En början-960

Jag hade väntat länge nu. Det stack i fötterna och fingrarna liknade pinnar av is. Frosten täckte håret och det droppade ideligen ur näsan. Några envisa flugor fick mig att nysa när de klättrade in i näsan och doften från gran låg som en mur runt mig. Än så länge var tystnaden mitt enda sällskap och sanningen att säga föredrog jag nog det mot det andra, eller...jag kanske skulle säga hans namn, nämna det i förbigående till mig själv i tanken, låta bilden av honom snurra runt i minnesbanken och vänja mig vid åsynen?
En uggla hoade och fick mig att hoppa högt. Tasja tittade på mig. De bruna ögonen rymde så många ord och hon böjde huvudet lika graciöst som svanarna ute på dammen gjorde. Min Tasja, älskade, underbara. Jag klappade hennes svarta päls, tryckte in mina stelfrusna fingrar i de tjocka stråna och kände blodet rusa ner i fingertopparna.
Leende tog jag tag i håret som täckts av frost och använde andedräkten för att tina det. Håret nådde till korsryggen nu. Jag hade sparat länge. Lika länge som han varit borta. Min man. Min alldeles egna man.

Fartyget for på de rullande vågorna och flera av besättningsmännen blev vita i ansiktet och böjde sig över relingen. Fiskarna skulle bli mätta idag med, tänkte Hans och skrattade. Kroken som de använde att lägga i hummertinorna dinglade farligt nära männens huvuden, men de var vana. Tre månader till sjöss gjorde dem tuffa, och försiktiga. Bråk existerade inte, och den som tjafsade åkte helt enkelt ner i havet. Med huvudet före. 
"Står du och skrattar åt pojkarna", muttrade kocken och knöt förklädet hårt runt sin stora mage. "Tänk om det varit du som stod där."
"Aldrig jag", sa Hans kort. "Aldrig."
Han tog upp kortet på Milo och Tasja ur plånboken, smekte det med pekfingret och suckade.
Männen ute på däck började dra i de tjocka repen som hängde ner från masten. Sakta fylldes däcket upp av manskroppar klädd i korta svarta byxor och vida skjortor. Pirater som alla mött sitt öde när de försökt borda skeppet och döda besättningen. Belöningen skulle bli ett bra tillskott i plånboken. Tasja skulle få ett nytt koppel och Milo en klänning. En klart röd sak som framhävde hennes kurvor.

9 oktober 2015

En början-959

Någon låg och sov i huset. Snarkningarna och de djupa suckarna tydde på att det var en man, men säker kunde hon inte vara. Det hade Lisa lärt sig första veckan i yrket. Hon drog ner luvan över ansiktet och jobbade intensivt med att dra på sig handskarna när Teddy knackade henne på axeln.
"Är du klar", viskade han.
Lisa nickade och satte fingret över hans läppar. Hon pekade mot en vit dörr längre bort i hallen och lade båda händerna mot kinden och lade huvudet åt sidan medan hon blundade.
Teddy var döv och "hörde" med fötterna i vanliga fall, men nu hade han skorna på. Han hatade att vara utestängd från Lisas värld. Att läsa på läpparna var ingen konst, men han saknade ljudet från kvittrande fåglar och framförallt hennes röst. Teddy mindes stunderna hon sjungit med sin klara stämma för honom och var fullt medveten om att hon bytt ut karriären som popartist till inbrottstjuv för hans skull.
De jobbade snabbt. Plockade på sig allt de såg. Hittade gömda plånböcker, vigselringar, ja till och med pengarna mannen gömt i garderoben. De gick från rum till rum, svartklädda från topp till tå, gömda i dunklet. Ficklampans sken spelade över inredningen. I köket fanns ett skafferi och bakom alla konservburkar, längst ner vid golvet hittade de ett träskrin med vackra utsirningar.
Lisa reste sig upp från golvet i det lilla utrymmet och hyssjade Teddy som stod i dörröppningen och hejade på henne. 
Snarkandet hade upphört, och när hon tittade ut i hallen såg hon att den vita dörren in till sovrummet stod på vid gavel.

7 oktober 2015

En början-958

Hon ställde oss rygg mot rygg och tryckte ner mitt huvud.
"Jodå, du är fortfarande kortast. Leonard är minst tio centimeter längre."
Jag sträckte på mig och sköt upp hennes hand, men hölls tillbaka. Obevekligt.
Hon spände blicken i mig och jag såg de svarta prickarna växa. Munnen var spänd och det ryckte i en muskel vid henne högra öga. Hon var rak i ryggen och kjolen nuddade det gamla knäskurade trägolvet.
"Leonard är längst säger jag. Nu måste du lämna rummet."
Jag kände trycket på huvudet försvinna och skyndade mig ut. tavlan i hallen hängde på sned igen och människorna på bilden var fortfarande okända för mig trots att jag nu spenderat två veckor på stället.
Leonard kom springande efter mig. Hans svarta kortbyxor och vita skjorta med vackra mönster på ärmarna blev full med damm när han försvann bakom gardinen. Jag såg hans svarta kängor och fnittrade.
"Vad står du här för", fräste moster Antonia. "Sa jag inte åt dig att försvinna?"
Hon viftade med ena handen.
"Jag ...", stammade jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Leonard stampade med fötterna.
Moster Antonia rynkade på ögonbrynen som var sammanväxta, och vände sig mot ljudet, men såg inget.

6 oktober 2015

En början-957

Linda visste när det var över att det inte var över för hennes del. Likt en förälskad kvinna visste hon att en befruktning ägt rum.
Hasse lämnade som vanligt huset genom vinden som förband hennes hus med de andra. Längan med gula kedjehus innehöll flera oroade själar, men ingen hade hittills förstått omfånget av det som hände.

Linda arbetade hemma den morgonen. Galleriet klarade sig utan henne en eller två dagar och hon ville vara helt säker på att graviditeten skulle hålla i sig. Vad Hasse tyckte om det hela struntade hon i. Var det inte varje kvinnas rätt att få ett barn? 
Kaffepannan tjöt ute i köket och hon halvsprang och nådde pannan sekunden innan allt flödade över. 
Hon drog med trasan över plattorna trots att det inte behövdes, och ställde in de diskade tallrikarna i skåpet. Roger tjatade ofta på henne om att de skulle införskaffa en diskmaskin, men hon tyckte det var meditativt att stå med händerna i varmvattnet och sakta gå igenom tallrikarna och glasen med händerna fulla med skum. Det blev hennes egen sfär och han lät henne hållas.
Linda lade båda händerna runt koppen och drog i sig aromen, blundade och förflyttades till familjen Jensens bullrande gemenskap. Varför kunde inte Roger vara mer lik dem, och framförallt hans familj. Den inbundna Klara och hans pappa Göran sa inte många ord när de kom och hälsade på. OM de kom. Ofta skickade Klara ett kort SMS där hon skrev att hon inte kunde komma, trots att hon gärna ville.
Linda smuttade på kaffet och brände sig på tungan.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...