30 september 2012

En början-111

Varje ord känns magiskt...som om de var vända bara till mig, tänkte jag och bytte sittställning. Bekvämt var ju synd att säga, men fullständigt förtrollande kunde jag hålla med om. Faster Sonja hade för en gång skull rätt. Jag skulle inte vilja missa det här för allt smör i Småland. 

29 september 2012

Bokmässan-dag 2

Vaknar klockan sex, hungrig, men sluter ögonn igen och somnar om.
Peter sover tungt och mardrömmen som väckt mig glöms sakta bort då verkigheten inte stämmer med budskapet i den, eller ...var den en varning för något som ska hända?

En timme senare vaknar jag igen, och vi äter underbart god frukost
När vi tittar i bokhyllorna hittar vi inte mina böcker som jag lämnade här förra året

Någon har alltså gillat dem så pass mycket att de bytt till sig dem
ska lägga nya här då vi åker hem

Försöker flera gångervlägg in filmen från intervjun av mig igår, men det vill sig inte
Pebbles har lagt ut ett fotografi av mig på facebook ser jag och är riktigt nöjd

Snart ska vi bege oss mot bokmässan igen
Och kanske vi får höra Michelle Paver berätta om sitt magiska författande igen
Har du inte läst hennes bok Vargbröder se till att göra det, den är fantastiskt vackert skriven

Idag intervjuas jag i montern A02:52 klockan 12.45 och jag står i montern klockan 15-16.30 om du vill träffa mig

Ha en underbar dag

En början-110

Mörker, svart tjockt mörker omgärdade mig och dammet fick mig att nysa. 
"Atjoo", viskade en mansröst jag inte kände igen.

bokmässan-dag 1

Efter en lång bilfärd kommer vi då äntligen till Göteborg.
Vi långtidsparkerar bilen a 340 pix, äter en ordentlig lunch...och träder in i bokpalatset.
En av Egenutgivarnas medlemmar möter oss, och efter ett snabbt hej lotsar hon mig mot servicecenter där jag köper ett kort till Peter som väntar utanför ingången med en kartong Pappersskärvor.
När jag och Peter kommer fram till Egentgivarnas monter är det bara tio minuter kvar innan jag ska intervjuas av Petra Jankov Picha

Det liknar ett organiserat kaos inne på mässan.
luften är tät och sorlet är högt, så högt att jag knappt hörs trots mikrofon och högtalare
Framförallt hör jag inte mig själv, eller Petra...
Jag läser på läpparna som vanligt
Det är inte det ultimata att vara hörselskadad på ett sådant här ställe.

intervjun går galant, och Petra sköter den mästerligt.

Peter och jag gpr runt i montern med Pebbles Ambrose Karlsson som vi träffat i montern. Hon sprudlar av nyfikenhet och glädje när vi går runt i de andra montrarna
Avundsjukt ser jag fotografier på olika författar sitta på stora skärmar ovanför bokförlagens montrar, och vill ännu mer slå som författare och ingå i klubben av stora

Plötsligt ser jag en bild av min favvoförfattare ett Michelle Paver, kvinnan som skrivit underbara bokserien Vargbröder, och nu kommer ut med nästa succe Bronsdolken.
Barnen satt och lyssnade fascinerat på när hon berättade hur hon levt med vargar under researchen inför Vargbröderböckerna, och hur hon mejslat t karaktären Wolf och Torak ur studierna av gamla dokument om hur folk levde under tiden det handlar om.
Naturligtvis stannade jag efteråt och tog autografen
Michelle tog sig tid att prata med vartenda barn, och blev djupt rörd då hon fick en egenhändigt hopsatt bok av en liten flicka med teckningar av karaktärerna som hon såg dem
Tyvärr hade min skalle börjat värka, och vi gick ut till restaurangen utanför

Där serverade de gratis soppa och en bit bröd
Fantastiskt, eller hur?

Huvudvärken förvandlades till ett molande, och vi gick mot vandrarhemmet för att checka in

Efter att ha kastat in resväskan som enligt Peter vägde bly, skyndar vi tillbaka för att stå som ansvarig försäljare i Egenutgivarnas monter

Klockan är sex och folket börjar lämna stället
En äldre kvinna och man presenterar sig som marmabor och berättar att de pratade med mamma för några dagar sedan, och nu vill köpa min bok
Hurra, en bok såld.

De säger hejdå och går iväg medan jag vänder mig til en annan egenutgivare, Stellan 


28 september 2012

En början-109

Knarrande dörrar skrämmer inte mig, tänkte jag och tog ett steg till in i ladan. "Hallå, är det någon där?" ropade jag med darr på rösten. "Emma? Niklas? Det här är inte roligt längre."

27 september 2012

En början-108

När vi möttes på gatan rös jag till, och drog förvånat över håret som rest sig på armarna.

26 september 2012

Samsung platta i vår familj

Jaha, så var jag med platta då
Det blev en Samsung galaxy tab 8,9
kikade på en ipad men avskräcktes när jag fick se prislappen
Orsaken till köpet är sonens enträgna önskan samtidigt som starten av bokmässan och min tanke att slippa dra på Mac pron som trots allt väger en hel del
Berättar mer då jag testat den och lärt mig mer





Kikade på en

Hemåt

Regnet som förut skvalat ned faller ny allt intensivare
Jag är på väg hemåt för att hämta småttingarna och efterlängtat paket på posten

Regn

Regnet öser ned när jag lämnar barnen
Vindrutetorkaren har fullt sjå att hinna med
Vi klättrar upp på taket för att lägga plåt och ber till vädergudarna att de ska sluta tjuta
Hösten visar sin vackraste sida med löv som skiftar i rött och orange

En början-107

Tant Ella var inte som andra tanter, nej fel...hon var inte ens i närheten av ordet tant. Jeansen smet åt över höfterna som på en ung flicka, och brösten som hon fixat till hos stadens bästa plastikkirurg var vackert rundade.

25 september 2012

Hjälplösa damers riddarinna-slagna barns hjältinna

Godkväll i stugan
Idag blev det ännu en sådan där mystisk dag.

Morgonen bestod av högljudda diskussioner om det mesta. Fröken Zabine var vrång på alla sätt och ville inte klä på sig , äta eller göra något annat heller för den delen.
När kläderna äntligen landat där de skulle vara utbröt nästa krig...hon ville ha med sin finaste, dyraste docka till skolan. "Alla andra har med sig, och om jag inte har någon får jag inte vara me", snyftade hon på högljudd stockholmska och torkade tårarna med ilskna rörelser.

Efter lite lock och pock fick jag med henne till matbordet och lite mat i magen.
Jag själv slevade snabbt i mig risgröt, och rusade sedan ut med pinknödiga vovvar.
Lilla Zenta går på tre ben stackarn, och gnäller till då den onda klon nuddar något.

Det gick relativt lätt att skjutsa barnen till skolan, och jag åkte mot Huddinge för att parkera bilen och invänta Peter som fått akutbesöka tandläkaren efter att en plomb lossnade igår.
Ha, ha...parkering? Pilutta mig...inte en enda liten ledig fläck fanns det. 
Jag styrde mot min kund Marianne i Fullersta och möttes av...

En ledsen dam som fortfarande var iklädd morgonrock, och hade ett hår som stod åt alla håll.
"Jag har strömavbrott lilla vännen", sa hon och öppnade grinden.
Vi kramades, och jag kikade lite snabbt på propparna, men kunde inte se något direkt fel.
Googlade på vattenfall och strömavbrott, och såg att Huddinge hade det just nu.
Marianne ringde vattenfall för att anmäla medan jag klippte gräsmattorna som rusat i höjden.

Såg att hon klippt sina stickiga buskar och samlade ihop dem i en stor big bag.

Plötsligt fick jag en känsla av att något var fel och bad Marianne hämta källarnyckeln.
Där möttes vi av det här:
Det var översvämning i källaren. Vattenpumpen som vanligtvis går hade ju stått i flera timmar, och...allt stod i vatten. Flera centimeter sådant.
Nu tyckte jag så synd om Marianne att jag beslöt att ta tag i det hela.
Eftersom hon inte hade en fungerande ficklampa åkte jag iväg till Statoil och köpte två nya. En stor kaffe tog jag också med mig, väl medveten om hur mycket Marianne gillade att dricka sådant på morgonen för att vakna ordentligt.
När jag kom tillbaka satte vi igång
Raskt samlade jag ihop sladden till pumpen och en sladdvinda, sedan gick vi över till grannhuset och bad om ström.

En timme senare var nästan allt vatten borta, och jag mötte Peter som kommit för att hämta mig.
Klockan var strax över tolv, och magen kurrade.
Vi beslöt att jag skulle stanna för att fixa felet, och han åka till Tyresö och lägga skivor.

Om igen åkte jag ned till Statoil, och köpte den här gången två grillade korvar plus en juice. Tantelora hade ju naturligtvis inte ätit något.
Vi smaskade i oss korvarna medan jag ännu en gång ställde mig framför proppskåpet. Beslutsamt vred jag ur samtliga proppar, slog på jordfelsbrytaren, och satte i propparna en och en.
Lampor tändes, radion gick igång, och pannan startade.
Lättad lade Marianne på luren hon lyft för att ringa en elektriker, och kom fram till mig med ficklampan lyft. "Är det sant? Fixar du det?"
Jag nickade med en av propphuvarna i munnen, och satte i nästa. Poff sa det.
Den var omärkt naturligtvis, så vi hade ingen aning om vad den styrde.
Men jag hade en ide´....

Snabbt sprang jag ned till källaren och drog ur samtliga proppar, och satte på jordfelsbrytaren...som nu stannade kvar.
Stort jubel...och mer grubbel. Vad i helskotta felades?

Ner i källaren ännu en gång, drog i ledningar, stickproppar och funderade. Tills...snilleblixt...elementet på väggen...det hade krånglat sa Marianne...länge.

När jag tog tag i det för att lyfta det från väggen...följde hela skiten med. Ledningar, skruvar och fäste. Gipsväggen bakom elementet var bara kex, och dessutom fylld av väta och mögel.
Jag klippte av ledningarna och tejpade tåtarna, sedan testade vi igen.
Poff, så stack proppen igen.

Nu gav vi upp...i alla fall tillfälligt. 
Huset var varmt igen, luftvärmepumpen gick, och ljuset var tillbaka. Vattenpumpen fungerade också snällt, så jag hämtade sladden hos grannen, och packade ihop vindan.

När jag lämnade Marianne var klockan tre. Plötsligt var det kväller, och dags att hämta småtusslarna.

Idag har de ringt från skolstyrelsen. Hampuz klass har blivit tilldelad en psykolog som ska besöka dem och utreda hur barnet agerar. Hoppas nu att odågan visar sin rätta sida, och blir påkommen.
"Hampuz har ju känns sig påhoppad", sa hon och jag kände ilskan torna upp sig, men bet hårt i tungan och sa lugnt. 
"Jag har fotografier som du kan få se. Från alla slagen."
Det blev tyst i luren en lång stund.
"Slagen? Vad menar du med det? Syns det?"
"Ha, ha...syns? Han har fått blåmärken varje gång. Förra året fick han en sax i ögat. Då var det nära att det gick väldigt illa", fortsatte jag och kände att jag darrade av harm. Påstå att min son ljög. Förbannade människa...
"Oj då. Det har ingen sagt till mig. Nåväl...jag ska uppehålla mig i Hampuz klass och iaktta dem några dagar för att kolla upp det du berättat. Jag lovar att vi ska åtgärda det här. Nu på en gång."

Nu återstår att se vad som händer...
Jag avvaktar och pratar varje kväll med Hampuz om dagen för att förvissa mig om att inget hänt.

Nu sover barnen, och jag ska redigera manus.

Om två dagar beger vi oss till bokmässan i Göteborg, och det kvillrar i magen av nyfikenhet vad som händer i år.
Du kommer väl dit du med? Kom gärna fram och hälsa om du ser mig.
Jag står i Egenutgivarnas monter A02:52

Ha det
Kram


En början-106

Smala, spretiga fingrar sträckte sig mot dem. Gjorda av mörkrött kött som ruttnat och var halvt förmultnat.

24 september 2012

Silverglänsande tak-mobbing-hjälplöshet

"Så hur gick det idag", frågar min väninna då jag ringer henne. "Är ni klara?"
Skrattande förklarar jag att det är lite speciellt med plåten vi lägger nu. Att den är glashal och måste beträdas med extra stor försiktighet.
"Men den är vacker", säger jag och minns Peters balanserande på kanten av taket med det tunga sk loket i armarna.
Att vara plåtslagare innebär ständigt flöde av adrenalin, och det är inte lätt att behålla eventuella aggressioner när dagarna består av att slå sig trött mot hård plåt.
Ha, ha...jo det är sant. Jag slår och slår och slår, och ser hur den ovilligt buktar sig och formas till det jag vill. Då och då skär jag mig på de vassa kanterna, och har numera nästan alltid ett par handskar på.

När jag tagit pisspaus i skogen intill, och är på väg tillbaka till huset slås jag av bilden av total frihet som Peter utstrålar i siluett mot vita ulliga moln.
Det är nog det som är tjusningen med yrket...frihet, frisk luft och milsvid utsikt.

Aluzink har dock en stor nackdel...man halkar omkring som i en snorloska, och det är absolut nödvändigt att använda stegar för att överhuvudtaget kunna ta sig fram på taket.
Idag glömde jag det, och...halkade bakåt, men hoppade bort från plåten, upp på stegen. Hjärtat bankade som en stångjärnshammare, och nästa gång jag beträdde taket höll jag mig hårt i kanten, som nog inte håller för en tjej på 56 kilo.

Lilla Zenta slet igår natt av sin ena klo ute på verandan, och är lite lugnare än vanligt då jag tar med henne och de andra till skogen. Hon haltar och gnäller till då tån nuddar något.
Till slut lyfter jag upp henne, och bär lilla stumpan till bilen.

Klockan halv fyra ringer hemklockan, men då sitter vi redan i bilen.

Peter far hemåt för att snickra på huset medan jag hämtar tre troll som är lätt ovilliga att lämna skolområdet. jag mutar med pannkaka, och springer till Ica för att köpa plättar i massor, och en grillad kyckling.

Anledningen till brådskan är ett föräldramöte på Hampuz förskola.
Inser på hemvägen att det där med att byta om till finkläder är en utopi, och att jag kanske, kanske hinner hugga för mig av kycklingen och sedan åka de sju kilometrarna tillbaka till skolan och mötet.

En halvtimme senare sitter jag på en av skolans ministolar och lyssnar på den nya rektorns prat om att alla som vill henne något kan höra av sig på torsdagar och fredagar.
Pytts att jag tänker vänta, tänker jag och stoppar henne då hon tänker lämna lokalen.
"Ursäkta kan jag få prata med dig enskilt?" säger jag och lägger min hand under hennes armbåge. "Min son blir slagen i skolan."
"Det har jag inte hört något om. har du pratat med personalen? svarar hon och ser besvärad ut. "Det här måste jag prata med personalen om. Sådant får inte förekomma."
Jag berättar om Razmus och hur vi flyttade honom, och vilka bekymmer vi haft tills nu.
"Jag tar hand om det här, jag lovar", säger hon och går iväg.

Jag går genom mörkret till min bil som jag ställt bakom Icabutiken, och tänker på alla slag min lilla son fått genom åren. Blir det någon ändring? Någonsin?

Zally möter mig jamande, och följer med in. Jag sätter mig framför datorn och skriver det här.


En början-105

Vatten, vatten, vatten, vart hon än vände blicken såg hon den blåsvarta massan välla fram genom sprickorna.

23 september 2012

Mobbing-Varför tittar de bara på, och inte lyfter ett finger för att hjälpa?

Helgen har varit intensiv.
Några vänner har hjälpt till att renovera huset i dagarna två, och det har hänt mycket.
Innertaket på balkongen är numera vitt, likaså takfoten.
På bilden ser du Tomas och Susanna måla för glatta livet.

Kupan på baksidan är äntligen plåtbelagd, och en hundgård ska tillverkas snabbt. I vinter kan hundarna inte följa med oss på jobb. Det blir på tok för kallt.

Masonitskivor har satts upp mot väggarna, och snart, mycket snart kan vi påbörja isoleringen. Härligt att se, och lättande för vårt dåliga samvete.

Inte en enda rad har jag hunnit läsa i helgen, men är rätt nöjd ändå. Att manuset vilar från redigering innebär naturligtvis inte att min hjärna vilar från manuset. Jag lever i symbios med mina karaktärer, och har dagligen x antal nya ideer som flippar förbi i tanken och ofta fångas upp av mina fingrar som skriver in dem på iphonens anteckningar.
Jag har skickat synopsis till några förlag som bett mig skicka manuset så fort det är klart. Jättekul så klart, men samtidigt lite stressande. Vill ju att förlagen ska gilla det de läser, och granskar det ännu strängare.

Har beställt en Samsung platta för att ha med den på bokmässan nästa vecka, och tänker låta äldsta grabben använda den som spelplan, och lärosäte.

Webbkursen Digitala affärsmodeller är slut, och jag saknar de dagliga facebookinläggen, och alla underbara tips som tjejerna delar med sig av.
Ann Ljungberg ledde oss med lugn, behaglig röst genom kapitlen, och avlöstes emellanåt av Ann Klefbohm och Anna Åberg som båda två hade en enorm källa av visdom.
Jag saknar också alla de som deltog i kursen, och samtalen vi förde på ett raspande webbmöte där halva orden ibland försvann. Det fanns inga avstånd mellan oss, trots att det i verkligheten ibland var flera hundra mil.
Tack vare allt detta sitter jag idag med ett eget företag som sakta men säkert blir allt stabilare i konstruktionen, och förhoppningsvis kan stå på egna ben snart.

Ikväll när jag läste aftonbladet möttes jag av något som fick mitt hjärta att blöda, och minneskorridoren att vidgas.
En nioårig flicka och hennes föräldrar berättar om hur de blev bemötta då flickan blev mobbad i skolan.
Det här är skrämmande nog precis vad vi erfarit. Inte med en, utan två barn.

Razmus gick i en gammal pytteskola där han delade klass med fyra andra barn. Jo du läste rätt...fyra andra barn. Allt som allt var de trettiofem elever på skolan.
Ändå blev vår lilla älskling utsatt för grov mobbing. Utan att han gjort ett dugg för att förtjäna det. ja tolka mig rätt nu...ingen enda människa förtjänar väl att bli mobbad.
Lärarna struntade i det som hände, sköt undan våra anklagelser med orden att de inte sett något, och därför inget kunde göra. Att barnen lattjade, och att vår som säkert bara missuppfattade det. den dagen hade en klasskamrat tryckt ned honom på marken med en hockeyklubba över halsen, och tryckt på den tills en annan kamrat gick mellan.
Jag kunde bara se på hur min älskling som förut sett fram emot skoldagen drog sig undan och blev arg för ingenting. Till slut...bytte vi skola.
På nya skolan höll sig Raz för sig själv, vågade knappt sätta sig bland de andra, och jag...kunde ännu en gång inget göra förutom berätta för lärarna vad han varit med om.
Idag två år senare har han landat men på vägen dit själv agerat mobbare och betett sig allmänt elakt åt. Det sociala mönstret tedde sig mycket underligt för honom, och han hittade inte de rätta pusselbitarna förrän i år.

Idag står vi inför samma sak. Vår älskade unge fyra år gammal blir slagen av andra barn, ofta...och oprovocerat.
Vad kan man göra som förälder?
Första tanken är att man ska ta honom bort därifrån, och aldrig träda in i en lokal fylld av potentiella mobbare igen.
Nästa tanke är att man ska slåss. Slåss tills varenda bloddroppe ligger på marken, och marken skakar av skälvningarna från ens darrande kropp. Jag vill tylla in min lilla älskling i törnen så att ingen når honom, och gömma honom i min famn. Torka tårarna på de runda kinderna och andas in hans doft.
Jag darrar då jag lämnar ett gråtande barn som förtvivlat ropar att han är rädd, och jag ser rött då elakingen möter min blick. Framför mig ser jag ett stort blåmärke på knät som sonen fick då en gul plastspade slogs mot det.

Han var bara tre år då första slaget kom. Tre år och så blyg att han gömde sig i ett hörn av rummet där han byggde med klossar hela dagarna. Störde ingen, sa inget. Bara byggde med klossarna, och ibland legot.
Då var det en annan som slog, han och några andra dängde något i huvudet, slog med en pinne och tryckte in en sax i min älskade unges öga. Nu tog det som tur bara i kanten, men jag blev vansinnig då det hände och skällde. Blånaderna avlöste varandra, och en dag hade han en stor röd bula i huvudet från ett isblock som letat sig till huvudet via små illvilliga barnahänder.

Jag måste jobba för att få in pengar till familjen. Behöver som alla andra mammor och pappor veta att min unge får den bästa vård de kan ge.
Inte vara osäker på i vilket skick han ska vara då vi hämtar honom. Inte behöva luska ut själv att han blivit slagen...igen, och framför allt...inte höra orden "Jag såg inget. Jag vet inte var jag var då det hände. Vilken tid var det?"
Vad händer med barnets känslor som i det ögonblicket inte tas på allvar? Vad händer med barnets tillit till vuxna då han ifrågasätts?
Måste jag verkligen spela in bekännelsen då han gråtande förklarar vad som hänt när vi ska sova? Måste jag själv ringa skolstyrelsen?

I morgon är det föräldramöte...
Det kommer att bli heta diskussioner, och jag tänker inte vika en centimeter om det blir påhopp på mig.
Då vi tog upp det som hände på Raz skola hyssjades vi ned av andra föräldrar som sa att vi skulle orsaka att skolan stängdes om vi tog upp problemet. Att vi skulle hålla tyst om mobbingen som försiggick dag efter dag mitt framför andra föräldrar som då lämnade sina barn.
Den gången sa jag bara några få ord, och blev utfryst.
Idag är jag äldre, visare och fullt medveten om vad som händer i ett barn som inte får hjälp.
Ett sådant barn tror sig veta att koden till att bli omtyckt är att själv mobba. Bryta ned andras själ, knuffa på, och ibland ta till nävarna. Stödda sig mot fröken, och vara allmänt stökig medan själen gråter förtvivlat av att aldrig bli kramad och få spela fotboll med kamraterna.

En gång är förlåtlig, två gånger är en gång för mycket, och tre gånger...är vansinne, och något som måste bli stoppat...då på direkten...med hjälp av förstående lärare, fritidsledare och föräldrar till barnet som slog.
Det här är resultatet av att för många barn stoppas in i klasserna. Tjugotvå småttingar på bara några få förskolelärare fungerar inte. Hur i helvete ska de hinna se allt som händer på skolgården? En gård som en briljant arkitekt dessutom delat i tre lika stora delar, med gömslen där det är lätt att slå någon med en spade, en sten eller varför inte en grov pinne från skogen intill.

Har du någon erfarenhet av det här? Och vad gjorde du då det hände?
Tips mottages tacksamt.




En början-104

Det hemska ljudet hade äntligen tystnat, och kvar i luften fanns bara små partiklar av ekot från de gråtande barnen.

Jag vill strypa dem och tysta deras höga röster

Idag har mina och Peters vänner hjälpt oss med huset.
Problemet var bara att mina älskade ungar inte alls ville samarbeta, och fick mig att tänka på strypning eller tejp för munnen. 
Silvertejp lär vara effektiv, och det skulle vara underbart att slippa höra detta gnatande, och gråtande när jag så väl behövs ute på gården.

Naturligtvis gör jag ingetdera, bara ler ansträngt och försöker få dem att samsas.
Zabine kickar Hampuz med foten, och Hampuz trycker in naglarna i hennes ben varvid hon skriker och gråter, och slår honom.
Razmus kommer in och lägger sig i, och det hela urartar totalt.

Ute regnar det hela dagen, och uttråkade barn har tröttnat både på att teckna och busa innan dagen är till ända.

Vi får mycket gjort idag. Det målas, och snickras, skruvas och putsas.

När natten börjar dra ned täcket över världen kör jag våra vänner till Tumba och åker sedan hem.

Hemma är det lampor på överallt, och Peter står vid disken. Han har ett uttag i handen som han tänker sätta upp ovanför diskbänken.
Det gamla ramlade ned av sig själv för några veckor sedan.

Klockan börjar trilla in på två, och det är dags att sova.
Vi syns senare idag.
Kram

21 september 2012

Försvunna män och hungriga barn

Idag har det varit en underlig dag.
Alarmet ylade klockan fem, och Peter väckte mig cirka tio minuter senare eftersom jag gonat ned mig med Lilleman i vår säng.

Det gick jättebra att lämna honom idag,  men när jag kom ut för att parkera min bil och kliva in i Peters upptäcker jag att han var borta, helt enkelt puts väck.

Naturligtvis tog jag upp mobilen och ringde honom, men möttes bara av en underlig kort signal och tystnad.
Grubblade på vart han tagit vägen, och funderade på att åka hemåt

När jag väntat i trettio minuter var jag arg och irriterad på den käre mannen, och hade trots envisa sms, ringande och eder, inte hört ett ljud.
Då ringde han från ett hemligt nummer, och berättade att han stod i Huddinge, och att hans telefon slutat fungera.

Snabbt som en skållad iller åkte jag dit och gav honom en utskällning som han skakade av sig som ingenting. Irriterat parkerade jag bilen, och hoppade in i hans för färd mot Vega.

I Vega sken solen från en gråmulen himmel, och vi skyndade oss upp på taket som var täckt av smältande frost. Som tur var skulle vi inte vara där idag, utan använde oss av stege för att komma åt stuprören.

Efter en snabb lunch åkte vi vidare mot Tyresö och vårt tak.
Jag klamrade och bankade i samma mängd, och sakta men säkert fyllde vi det svarta pappade taket med silverfärgad plåt.
Det blev skitsnyggt.

Klockan ringde 15.30 då det var tid att packa ihop och fara mot Huddinge där bilen stod och väntade för vidare färd genom ringlande, långa köer och stoppa vid dagiset och skolan. Det känns nästan som om jag har Skalmans mat och sovklocka på mig. Samtidigt är det rätt bekvämt att ha iphonen som tjuter så fort det är dags för mat, hemfärd, o.s.v

Efter lite strul fick jag in samtliga barn i bilen, och for hemåt genom vindlande höstfärgade ängar och skogar.

Vi möttes av katten som tydligen smet in i morse, och jag utfodrade både hungriga barn och hundar innan vi satte oss framför teven.

Snart är det dags för redigering, och fakturaskrivande, sedan är den här dagen också förbi.

Höstdikt

Varsel om vinter dånar över huvudet i form av ett v med fåglar
Barnen trär på sig överdragsbyxor utan att tjafsa
Frosten ligger kvar på taken långt in på dagen

En början-102

Solen sken över det lilla huset som godsherren byggt åt Tilda. Hon satt på verandan med två av barnen i knäet.

20 september 2012

Skrivargrupp IRL

Barnen är trötta när jag sjungande för hög hals stormar in i sovrummet och kittlar dem. Klockan har ringt flera gånger, och jag vet att det är bråttom om jag ska hinna med både min och Peters kund idag.

Peter packar in sakerna i sin bil medan jag tar ut hundarna på promenad. Det är urrigt och små vattendroppar rinner på mina armar.
Efter en mycket trög frukost borstar barnen motvilligt tänderna och lägger sig i sängarna igen.

När jag lämnar in Hampuz är illbattingen som slåss redan där. Det känns oroligt att lämna min älskade unge här idag, och jag stannar en timme, innan jag tvingar mig själv att sticka.

Det går finfint. Hampuz vinkar glatt då jag säger hejdå, och åker mot Tumba för att parkera.
Ursäkta mig...sa jag parkera? Jag menar nog snarare hitta ett ställe att dumpa min bil på, och kanske, kanske inte ha alltför långt till t-banan.

Efter att ha snurrat runt ett tag ger jag upp...och upptäcker i sista stund att en bil precis lämnat parkeringen.
Peter hämtar mig, och vi far mot jobbet. För dagen förflyttad till Vega där vi ska måla och bygga stege.

Ha, ha...jomenvisst ser du...

Trötta åker vi hemåt vid fyra. Jag hoppar av och tar t-banan mot stan.

På cafe Fixx träffar jag mina skrivartjejer, och vi babblar i det oändliga om skrivande



En början-101

"Skrövelspån och testmissiler, är det allt du har att säga till ditt försvar? Både du och jag vet att det du just sa är lögn, eller hur?"
Farfar drog med baksidan av handen över min panna, snuddade kinden med fingertopparna och spände blicken i mig.

19 september 2012

Sammelsurium av känslor i en fyraårings hjärna

Idag var ingen bra dag för Lilleman
I alla fall enligt honom själv.
Gråtandet började i bilen på väg till dagis, och stoppade inte förrän en lång stund efter att pappa Peter lämnat honom.
Hampuz gjorde allt för att hålla fast pappa. Klamrade sig fast först runt halsen, sedan benet.
Han skrek i falsett, så högt att rösten sprack.
Smärtan inuti då tant Sirpa höll fast honom var obeskrivlig. Det bubblade av känslor i honom, och störst av allt var rädslan. Skräcken att han den hemske skulle anfalla honom igen.

Snyftande såg han pappas rygg avlägsna sig, och ropade högt utan att få någon respons. De stora fönstren gjorde att han kunde följa pappa hela vägen ut till bilen, och se honom öppna den, titta bakåt mot dagisdörrarna, och hoppa in.
När den blåa bilen åkte iväg grät Hampuz ännu mer. Han var ensam. Mamma och pappa åkte iväg utan honom.

Efter en stund slutade han gråta. Det var ändå ingen ide´, och egentligen var det ju ganska kul på dagis. Mycket roligare än på det där tråkiga gamla taket ute i Tyresö.

Dagen gick med bus och skratt i samma mängd. Marita lipade åt honom, och han gjorde detsamma. Det hade blivit deras "grej", en gemensam handling som skapade glädje i hans bröst.

Hampuz var helt oförberedd när han den förskräcklige smällde in en stor plastspade i hans knä. Det gjorde jätteont, men han grät inte, bara bet ihop och tittade ned i backen. Aldrig att han skulle vika sig för honom, aldrig. 
Hampuz tittade sig runt och trodde först att fröknarna gått in utan att säga till, men såg strax den välbekanta ryggen och gick dit.

När pappa kom in på gården några timmar senare hade knäet antagit en blåaktig ton, och det gjorde inte längre lika ont. Hampuz beslöt att tiga, för han den förskräcklige skulle bara bli ännu argare om de gick på honom igen.

Kvällen gick, och när mamma och pappa frågade honom hur dagen varit, ja...då brast det, och han berättade om attacken.
Han såg hur mammas ansikte mörknade, och hur pappas läppar smalnade. De frågade en massa som han inte orkade lyssna på, och istället för att sitta stilla hoppade han ned på golvet och sprang in i sovrummet.

När det var dags att sova la sig mamma tätt intill, och Hampuz lade sig med huvudet på hennes arm. Det kändes tryggt, och när mamma började prata om det som hänt igen sa han som det var...att han den förskräcklige slagit honom oprovocerat igen, och att det gjort ont, men att han inte sagt något till fröken ändå. Varför visste han inte. Kunde inte förklara.

Hampuz somnade tryggt i famnen på mamma väl vetande att där fanns inget ont. I huvudet spökade morgondagen, och han fasade för att behöva möta den förskräcklige.

18 september 2012

Jag-en lejoninna då någon rör mina barn

I morse var vi tidigt på dagis. Så tidigt att det var tomt på avdelningen.
Vi väntade in "våra" dagistanter och spelade upp vad Lilleman berättade igår.  Han satt tyst och lyssnade, och tittade ned i backen, nickade försiktigt då hans fröken frågade om det hon hört var sant.

I samma sekund kommer den som slagit honom in genom dörren, och jag ser hur Hampuz skyggar då han passerar.
"Ursäkta, kan jag få prata med dig?", säger jag och ropar till mig Peter. "Det här är Robin", säger jag och känner ilskan växa i mig.
"Din son slår min son", fortsätter jag vänd mot mamman. "Har du berättat för din mamma vad du gjorde igår?", frågar jag och känner hur blodet bubblar extra mycket. Det brusar i öronen.
Killen tittar ned i golvet, och ser skyldig ut.
"Vad menar du? Robin, vad är det här? Slår du andra?", säger mamman vänd mot sin son. "Jag...jag är chockad. Hade ingen aning om det här."
"Är det här sant? Har ni sett honom slå?", säger hon till en av fröknarna.
"Nej, vi har inte sett, men...vi har hört...", säger fröken och jag ser hur illa berörd hon blir. 
Det är nog inte så lätt att vara förskollärare i den situationen. Hur i helvete ska de kunna hålla reda på tjugotvå telningar som tuffar runt i hundranittio, och jag förstår så väl att de inte lyckas se åt alla tre hållen samtidigt. Den som planerade skolan tänkte inte på att det bildades hemliga ställen där det är lätt att slå till någon annan.

Vi byter telefonnummer, och Hampuz störtvägrar att stanna kvar. Han klamrar sig fast i mig, och gråter. Mitt hjärta gör ont. 
"Mamma, jag vill följa med dig..."
Peter och jag tittar på varandra, och tårarna som rinner nedför den blånande kinden.
"Okej", säger jag, och hämtar Hampuz ryggsäck, packar ned regnkläder och stövlar för att sedan säga hejdå till fröknarna.

Ha, ha...jo du jävlar i min nåda vilket misstag vi gjorde...

Lilleman somnade i bilen, och sov ända tills vi kom fram till verkstaden.
Efter att ha tillverkat en stos åkte vi mot Tyresö, och käkade på restaurang.
Väl framme vid kunden tog vi beslutet att ta med Hampuz på taket. Det är ganska flackt på baksidan, och ingen större fara att ha honom med, och att lämna honom nere på marken med en bilväg nära fanns inte på kartan.

Det började första halvtimmen på taket. Hampuz tjafsade om allt möjligt, skrek och grät när jag tvingade på honom regnkläder då ösregnet kom.
Så fortsatte han hela dagen.

Orsaken vet jag, men det blev inte många skivor vi fick på idag tack vare det här, och klockan tre bröt vi för att istället åka hem.

Nu har Hampuz och jag badat plus hela familjen ätit pannkaka, och det är dags för barnen att sussa.

Nu tänkte jag redigera mitt manus Hat och en gnutta kärlek
Förresten, om du vet något bra bokförlag som tar mot romantic-crimemanus kan du väl hojta.
Tre förlag vill se manuset, men jag hittar gärna fler.

Ha en härlig kväll.
Kram

En början-100

"Nåväl, du sköna. Låt gå för den här gången, men gör inte om det. Kapten skulle ge dig minst fem rapp om han visste vad du gjort."

17 september 2012

Misshandel eller bara mobbing?

Så var det dags igen...
Idag när jag hämtade Lilleman såg han ut så här:

Eftersom han bar ett par svarta solglasögon såg jag inte skadan förrän jag kommit hem.
När jag frågar honom vad som hänt säger han så här:
"Det var Robin som slog mig med den stora spaden fast jag inte gjort någonting."
Tårarna glittrade i ögonvrån, och jag blev så vansinnigt arg på den lilla killen jag redan pratat allvar med en gång. Då hotade jag med att prata med hans föräldrar, och så får det bli.
Hampuz kröp upp i mitt knä och jag bad honom berätta vad som hänt, OCH spelade in det på min iphone för att imorgon spela upp det för fröknarna.
Lilleman berättar nämligen inget om slagen för sina lärare, och gråter inte inför de andra barnen.
När vi fortsätter prata kommer det fram att Hampuz bästa vän som är ännu försiktigare också blir slagen av samma kille.

Nu är det krig med stort artilleri. Jag har lessnat.
Det är bestämt att Hampuz aldrig ska vara ensam ute med de andra barnen, och att han ska följa med fröken in om hon gör ärenden in på avdelningen. Detta för att eliminera risken för slag.

I morgon ska jag ta itu med barnet, fröknarna och framför allt föräldrarna.
Händer inget ändå...går jag högre.
Det här är inte okej.

Plåtslageriteknik-solskensläge

Idag var det sagt att det skulle regna, och vi anammade varningen och klädde oss för oväder.

Efter att ha lämnat småttingarna åkte vi till verkstaden och tillverkade en stos till taket i Tyresö. Eller...rättare sagt Peter tillverkade en medan jag stod bredvid och tittade på, fascinerad över hur lätt att han fick ett stycke plåt att förvandlas till något vettigt.Vi fortsatte mot Tyresö, och gick upp på taket. Det föll små, små droppar och jag satte på mig regnkläderför att slippa springa ned igen när det började ösregna. Ha, ha...jomenvisst vad det gjorde. Solen gled vackert fram för att sprida värme, och jag tog av mig, för att i nästa sekund känna regnet igen. 

Sådär höll det på...hela dagen. Men vi kämpade på och hade lagt på fjorton skivor då vi åkte hem.
Vackert eller hur?


Det är ganska halt att gå på pappen när den är nylagd, men nu har sanden regnat bort och det är lite lättare att stå kvar. Fötterna ljummar efter en dag i det här läget, och rumpan får sig en ordentlig genomgång. Fortsätter jag med det här lär den bli stenhård...ha, ha.
Peter tog kameran från mig och tog några foton.




En början-99

"Tiden skymmer dina sår vännen. Många broar hinner passeras innan du når läkning, men jag lovar att du kommer dit...en dag...en dag då du minst förväntar dig det.

16 september 2012

Måla, måla bräder...och mig själv, och andra-barn som mår dåligt.

Idag har jag målat. Både bräder, jag och Mackan blev vita. Det är inte lätt när rollern sprintar iväg och råkar hamna lite här och var.
Bräderna ligger nu säkrade under en stor grön presenning, och jag hoppas, hoppas att det INTE regnar imorgon, men anar att det antagligen kommer att vräka ned.

Irriterande eftersom vi i morgon påbörjar plåtsättningen av taket i Tyresö. 
Plåtslagare är ett underbart fritt jobb, men ibland längtar jag in till andra sidan fönstret. Till goa värmen och torra fötter.

Nu laddar vi förvisso för en dålig dag, med regnjackor och byxor, kängor och ombyte av kläder.
Det värsta som kan hända är att man blir blöt och har glömt nya kläder. Bacillerna älskar sådant, och kommer på besök nästa dag.

Ikväll har jag haft ett mycket allvarligt samtal med Zabine som i frustration över att inte få sin vilja fram river sig själv, och sliter upp lakanen i sängen.
En petitesser tänker många, men jag ser en tjej som i framtiden kanske skär sig själv när hon blir ledsen eller arg, och faktiskt...vår barnflicka reagerade på samma sätt när hon hörde Zabine säga orden.
Rita befann sig i sängen bredvid när Zabine reagerade på det här sättet över att inte få välja kvällsfilm.

Jag drog upp Zabine ur sängen, och tog med min lilla prinsessa till vårt sovrum.
Där...kom allt upp till ytan.
Lilla vännen min är ledsen över att vara så långa dagar på skolan, och längtar hem. Vi hämtar henne fem på fritis numera, mot två-tretiden förut. 
Jag försökte diskutera med henne, och förklara att jag måste jobba sent för att hinna det vi skulle göra.
Samtidigt lovade jag henne att efter de här två veckornas intensiva plåtande försöka hämta henne tidigare några dagar.

Lilleman kom in han med, och kröp ned. Lyssnade på Zabines prat, och nickade instämmande då hon pratade om långa dagar, och önskan om att få komma hem tidigare.
Hampuz sa att han också tyckte det var tråkigt att vara på dagis så långa dagar, och att han kissat på sig flera gånger eftersom han inte kände de som jobbade sent, och då inte vågade säga till om toalettbesök.

Det gör ont i mig att höra deras längtan, och jag berättar hur jag och Peter sliter för att hinna hämta dem tidigare, men just nu jobbar så långt hemifrån.
Inom mig gråter jag, och vill omsluta dem mina vingar och ta dem med till en värld där inga måsten finns.
Om, bara om jag kunde lyckas som författare, då skulle allt bli enklare.

Nu sover de allihop, och Peter kör hem Rita och sina vänner som hjälpt oss idag med målande, snickrande och mycket annat.
Huset växer sakta men säkert fram ur skuggorna, och jag ser hur Peter slappnar av. Det är ytterst stressande att varje kväll komma hem till ett halvfärdigt hus, och nästa morgon åka därifrån för att hjälpa någon annan bygga sitt hus. Puh...

Nu ska jag redigera.
Kramar


Hat och en gnutta kärlek-barndom

Benjamin tittade på barnen som lekte vid strandkanten. 
När Lasse sneglade på honom försökte han sig på ett leende, tog ett hårt tag om kniven, och snurrade den i fickan väl vetande att de andra avvaktade sin kamrats beslut. Förra veckans turbulens hade inte lagt sig riktigt, det kände Benjamin i luften. Den andades ångest och han kunde se i ögonen på barnen att de var rädda för honom.


Utdrag ur huvudkaraktären Benjamins barndom i boken Hat och en gnutta kärlek

En början-98

"Burlesque? Varför i hela friden ska du, gamla människan börja med sådant?", sa Per och petade in käppen under kjolen på en av sköterskorna som passerade.

Ett lyft-burlesque cabare´- migrän-snickeri

På fredagen var det dags för lyftet.
Jag var ganska nervös, det medges. Skulle det hålla? Eller brakade skiten ihop?
En nackdel med gamla byggnader är att man aldrig vet i vilket skick konstruktionen är?

Vi lämnade barnen tidigt, tidigt, sedan åkte vi till firman och mötte lastbilen som skulle hjälpa oss med frakten.
Det var ju några stycken som skulle med.
Chauffören viftade undan oss, och sa att vi kunde åka till Tyresö och förbereda istället.
Sagt och gjort. Regnet föll över bilen, och blev allt ymnigare, för att i Tyresö falla ordentligt.

Vår kund mötte oss med barnen i bilen. Hon hade jobbat natt och var mer än trött. Hon frågade i förbigående om vi skulle sätta några skivor, och såg lättad ut då jag sa nej. 

Lastbilen fick trixa en hel del innan han lyckades komma in på tomten, men skicklig som han var fixade han det.
Nu återstod avlastning på taket.
Magen voltade av spänningen när den tyngsta plåtkollektionen ställdes ned.
Jag och Peter hjälpte till att rikta in benen på stålkonsolerna plåten ligger, sk häckar. Föll plåten föll vi.
Och taket...knakade, men höll.

Så fort allt var klart, surrade vi plåtarna och åkte därifrån.

När lördagen kom med strålande solsken väcktes jag av hundarna som inte alls brydde sig om att jag skrivit tills två på natten.
Jag diskade, dammsög, tvättade, tog reda på torr tvätt, och tog bort sandaler och shorts från garderoberna.
För nu är det nog kört. Hösten är här...på gott och ont. Getingarna dör, man svettas inte längre på taken eller i trädgården, och det blir sååååå vackert.

Peter jobbade ute med huset, och hade hjälpa av en kompis.

På eftermiddagen körde jag ungarna till Vårsta där jag lämnade över dem till deras faster. De skulle åka och bada i Sydpolen Södertälje.

Och vi...jag och Peter skulle på cabare´t, närmare bestämt Burlesque cabare´t, något jag länge velat, men...inte gjort.

Min väninna Susanna mötte oss vid ingången, och uppklädd till tänderna gick vi in på Hamburger börs för att förlusta oss.
Hur det var?
Maten var superb. Uppträdandet var...
Hm...i ärlighetens namn var det lite tamt. Inte alls lika vågat och fyllt av spänning som jag föreställt mig.
Tjejerna gjorde sitt bästa, men det var för mycket revy över det hela. Jag och Susanna tyckte båda två att Pepper Potenkin var den bästa av dem, och mest lik en burlesque kvinna. De andra var plattityder.

Grand ma som både sjöng och presenterade tjejerna hade en fantastisk röst, och var rolig.

Efter lite drygt en timmes uppträdande var det dags att gå hem.

I mitt huvud snurrade bilder från de burlesquefilmer som visats på teve från USA. Då har det varit mer "teaser".
Peter sa att de var hyfsade, men saknade samstämmigheten i danserna, och också det lite vågade, flirtandet med publiken.
Men nu vill jag se Dita Von Teese och jämföra. För i det stora hela hade vi en underbar kväll.

Trött körde jag hem genom mörka gator, och ramlade i säng två.

Idag väcktes jag fyra av en gosig Zabine som var snacksalig, och ville berätta om badet. Mitt huvud sprängvärkte, så jag hyssjade henne, och drog in min lilla tös i famnen för att somna om.
Efter en kvart ungefär kom nästa barn, och hundarna ville ut plus att katten ville kela.
Ha, ha...det var bara att inse fakta. Uppgång.

Nu ska vi äta frukost, sedan jobba på huset. 
Ha en härlig dag.
Kram
Maten

15 september 2012

En början-97

"Jag vill, jag vill, jag vill", skrek barnet framför mig i kön medan han sparkade med fötterna och slog den stackars kvinnan med knytnävarna. tack gode Gud för att jag är barnlös, tänkte jag.

14 september 2012

En början-96

Trådarna såg ut att vara fulla av små hakar, ungefär som strömmingslinorna farfar använde.

Tidig morgon

På väg mot tyresö för att leverera massor av plåt som vi knäckt
Köerna är nästan obefintliga

13 september 2012

Redigering-Första refuseringen-Att snickra en stege

Gårdagsnatten tillbringade jag med att via Digitala affärsmodeller lära mig göra e-bok, nyhetsbrev och använda olika program för att göra kurser på nätet. Ann Ljungberg öser över mig sin kunskap, och jag suger i mig som en svamp.

Under tiden som jag lyssnade surrade texten från Kabusa förlag framför mig. De skickade mig nämligen en refusering igår. Några korta rader, och ett nej tack.
Visst blir jag besviken. Det vore lögn att säga något annat. Nu är det dags att kolla upp andra förlag. Boken kan kanhända vare för vågad, och beröra för känsliga ämnen. Hm...

Tre små skruttungar hade svårt att lämna boet idag. Det var grin och tjafs, hög volym i bilen.
Så hög att vi stannade och frågade om det var någon av dem som tänkte promenera till skolan.
Det blev tystare, och det ständiga nypandet och lipandet avtog några sekunder.

När ungarna var avlämnade blev det ett stort vakuum i bilen. Varken Peter eller jag sa ett ord, bara njöt av tystnaden.

Idag har jag tillverkat stegar...
Jo du läste rätt. Jag och Pete har spikat ihop långa stegar att använda på plåten vartefter vi lägger den. Just den här sortens plåt är extremt hal, och det krävs något att stå på. Något som inte påminner om hal is.
Först började vi med att skruva fast pinnarna. Det blev måååånga.


När de satt på plats var det dags att spika på plåt för att förstärka stegen.


När man sätter fast plåten runt pinnarna använder man ett verktyg som heter Pena. Det ser ut som ett stenåldersverktyg. Eller...vad sägs om det här?

När vi var klara med bankandet åkte vi till skolan för att hämta ungarna som var ganska trötta vid den tiden.

Efter en snabb raid för att titta på en skorsten åkte vi hem.
Peter mätte medan jag satt i bilen och vilade. Både händer och fötter ömmade.
Ser ni honom? Längst upp på taket?

Nu är det dags att fixa kvällsmat, sedan i säng....
Imorgon ska vi vara på jobbet klockan 7...gäsp

Godnatt

En början-95

"Hur i helvete kan ett papper från Ralf betyda så mycket?" skrek Tina, och slog med handflatan i väggen.

12 september 2012

Presenter-Mac word-Digitala affärsmodeller

Igår natt satt jag med webbkursen Digitala Affärsmodeller tills klockan två, och var ganska trött i morse.
Men det var bara att öppna ögonen, och stiga upp när klockan ringde.

Dagen har jag tillbringat med att tillverka ännu fler takplåtar, och solen var snäll idag med.
På lunchen åkte vi till svärmor och hennes karl som hade fixat en begagnad dator till Razmus. 

När vi hämtade barnen köpte vi nybakade bullar som vi smarrade på medan Peter kikade på ett jobb vi eventuellt ska ta. Ett nytt nummer av Mac word låg i mitt knä under tiden som jag försökte rodda tre ungars trötta kommentarer. Det gick vilt till kan jag berätta.

Väl hemkommen käkade vi resterna från igår, och sövde sedan barn.

Nu sover Peter, och jag...tänker redigera.

Kram på dig

En början-94

Jag var Emilia, Emilia Landvreten-Solis, allmänt kallad Emma. Det var det enda jag visste med säkerhet. Allt annat var försvunnet, borta ur hjärnan.

11 september 2012

Takplåttillverkning-Blackbird Burlesque-helade bilar

Jaha, så var ännu en dag till ända.

Idag har vi tillverkat massor av skivor till taket i Tyresö. Solen sken på oss, och nu har jag blossande kinder.

Allt, allt. allt inom plåtslageribranchen är tungt. Verktygen är stora och klumpiga, maskiner likaså, och plåtskivorna vi sätter upp är låååååååånga. Mina muskler växer, och jag blir allt starkare.
De längsta vi tillverkade idag var 7,40 m. Inget man slänger upp på axeln och bär iväg med precis.
Känner av musklerna nu när jag varvat ned, och säger skrattande till Peter att det känns som om vi tränat på gym i x antal timmar.

Vi fick tillbaka vår pickup idag. Lilla pärlan har blivit helrenoverad. En ny växellåda, koppling, bromsskivor, belägg och en drivknutsdamask.
Sedan bytte de samtliga oljor i den som förebyggande åtgärd.
Nu hoppas jag att det är slut med utgifter för bilarna. Det är så förbaskat tråkigt att betala sådant.
En bekant till Peter erbjöd sig att stripa min bil, så nu längtar jag tills Hanna fixat loggan.

Peter gick på föräldramötet istället för mig, och jag hämtade Hampuz och Zabine för att sedan köpa glass och njuta i solskenet. De var alldeles skizziga, och surrade i ett. Hampuz pratar högt i falsett, och Zabine hinner knappt andas mellan orden.

När vi kom hem ringde jag om en kurs i medialitet som är till helgen, men fick veta att den tyvärr var fullbokad.
Men jag, Peter och min väninna ska göra något annat roligt i helgen. Vi ska gå på Burlesqueshow.
Tjejerna kallar sig Blackbird Burlesque och är världsberömda.
Det här är något jag länge velat göra, och äntligen har jag chansen att se det med egna ögon.
Du får höra mer sedan.

På teven pratar de om bergsklättring, extrem sådan, och i dagens tidning läser jag att en svensk kvinna omkommit efter att ha hoppat fallskärm. Hm...tur att jag håller mig på backen.

Kikar på tennisskola åt äldsta grabben, men får genom en granne veta att stället ifråga står på tur att renoveras, så...jag måste nog ringa upp dem och diskutera ämnet.
Vi försöker nämligen hitta något vettigt att göra, och tennis är det enda som tilltalar mister.

Nä, nu är det dags att söva trötta barn, skriva fakturor, och skriva på manuset.

Godnatt
Kram



En början-93

Sandra anade aldrig vad som dolde sig i paketet. Det visste Adam med bestämdhet.

Panik

"ingen panik nu. Ta det bara varligt", säger Peter och hjälper Lilleman med tandborstningen
"men...jag hinner inte med", säger jag och rabblar upp alla måsten innan vi åker till bokmässan
"fotografiet måste beställas, ansökan till författarförbundet ska skickAs..."
"tänk på det som är fixat istället."
Okey, säger jag och försöker göra som han säger

10 september 2012

Takjobb-knäckning av plåt-datorjobb och fotografering

Idag blev det full rulle igen.
Peter åkte iväg till jobbet i förtid för att leverera varor till vår kund medan jag gav ungarna käk, och körde dem till skolan.
Hundarna satt i buren redan, och Peter väntade vid bilverkstaden.
Vår stackars pick-up har rasat ihop mer och mer, och igår hittade vi en skruv i däcket.

Nu ska den bli bra igen hoppas jag.
Vi ska byta koppling, växellåda, bromsskivor och olja. Då borde den bli lika underbar som förr.

Vi åkte iväg till Tyresö där vi satte upp en ränna och påbörjade jobbet med att täcka takfoten med plåt, men blev stoppade då den tog slut.

Peter och jag satte upp en gigantisk presenning som jag sedan ställde mig framför, och blev fotograferad av Peter. Måste fixa en A-4 förstoring till montern på bokmässan. Det första fotografiet blev det här. Skrattande såg jag att glasögonen var svarta på grund av solen idag, och bad Peter ta fler där jag tagit av mig dem.


Efter lunch på en krog bredvid åkte vi till verkstaden där det var allmänt kaos av bilar, gubbar och plåt.

Solen sken från en molnfri himmel.

Tiden gick snabbt, och det var snart dags för att åka hemåt för att hämta alla barn.

Ha, ha...här tror jag att de vill hem, och så visar det sig att ungskrällena inte alls vill samma sak som mig.
Hampuz gömde sig under soffan, och Razmus gjorde något liknande. Zabine lommade ut i garderoben för att hämta jackan.

En bra stund senare åkte vi hem med vindrutetorkarna på högsta fart. Regnet öste ned.

Efter middag och gos, läxläsning med Raz och diskning fick jag äntligen sätta mig vid datorn och lyssna på Digitala affärsmodellers webbmöte som jag inte kom in på klockan 11.

Nu är klockan snart tolv och ögonen kippar. Inatt blir det ingen redigering. Nattpasset igår till två räcker för två dagar.

Godnatt kära du
Kram

Jag behöver din hjälp-fotografi-bokmässan Göteborg 2012

Eftersom jag ska stå i en monter på Bokmässan måste jag ha med mig ett fotografi i A4-storlek på mig med min bok Pappersskärvor, som ska sitta på väggen i montern.
Nu kommer problemet:
Vilken bild är bäst?
Nummer 1



Eller? Nummer 2?


Eller? Kanske den här bilden...nummer tre?


Funderar lite på det, och skriv vad du tycker.

En början-92

En vit, en röd och en blå kula rullade över golvet.

9 september 2012

En början-91

Febern kom plötsligt. Svetten rann över ögonen, ned över ryggen, och mellan brösten, men byttes snabbt ut till frossa. Tänderna klapprade mot varandra utan att han kunde stoppa dem.

Att fly

Jag var medveten om varje del i min kropp, genom de muskulösa benen pumpade adrenalinet. Nacken värkte efter alla timmar framför skärmen, och händerna var iskalla.
Mina fötter mötte marken i skiftande fart, ibland sakta, ibland fortare, men jag stannade inte en enda gång, vågade inte trotsa orden han sagt. Min make sedan två år tillbaka, och min värsta fiende.
"Sanna"
Ljudet av hans röst fick mig att ta ett djupt andetag, och låren som alldeles nyss smärtat fick jobba ännu hårdare. Stenarna jag klättrade över låg noga placerade över varandra för att bilda en hög mur. Det var vackert, men halt.
"Sanna"
Jag vågade inte se mig om över axeln, rädd att snubbla, rädd att han skulle komma ikapp.
"Sanna för i helvete"
För sjuhundraelfte gången funderade jag på att stanna och få det överstökat. Han kunde inget göra...inte nu...Teo  var död och begraven...det visste jag med bestämdhet, och jag kunde bara dö en gång. Jag visste faktiskt inte varför jag sprang. Gammal vana, bara för att jag kunde? I det tillstånd jag nu befann mig var jag skyddad från knogar och öppna handflator.
Jag stannade, väntade tills jag såg den röda kalufsen och hans breda, muskulösa kropp. Stod full av tillförsikt och iakttog hans sorg.
När min make passerade stället jag stod såg jag att hans ansikte var sönderrivet, och att han höll i både min rosa tröja, och Teos blåa t-shirt han haft på sig den där dagen.
"Det är över nu", sa jag dovt, och triumfierande. "Vi är fria"
"Sanna", skrek han och ställde sig på knä utan att verka reflektera över vätan. "Jag älskade ju dig"
Jag tog Teos hand och gick därifrån väl vetande att vad som än väntade var det bättre än det vi haft.

Podcasting

"Du kan podcasta, och lägga in ljudet via mp-3", sa killen framför mig, och orsakade ett myller av frågor som jag aldrig ställde.
"Kvinnor kan inte sådant här. Det är jättekul att träffa någon som är så kunnig", fortsatte han och böjde sig ned över datorskärmen. "Du har fått till en skitsnygg sida ju. Kan säkert ge massor av kulor i framtiden", sa han och mötte min blick. "För du tänker väl satsa på det här på heltid?"

Jag nickade och grubblade på hur jag skulle lösa mysteriet han presenterat för mig. Jag hade en svag hum om vad podcasting var, men var absolut ingen expert, eller...ens visste hur det fungerade i realiteten.
Det fanns inte i min värld att erkänna min okunnighet. No, no...aldrig...för vad jag förstod var Patrik imponerad av mina kunskaper, och alla snabba handpåläggningar och smekningar tydde på att han var intresserad.
Hm, det blev många var i mitt huvud, men...vad gör jag som ensamstående mamma, på gränsen till sammanbrott både i ekonomi och huvud? Jag greppar alla chanser att hitta en man som kan stå vid min sida den där dagen då socialen ville träffa mig. Ensam är inte alls stark.

Naturligtvis skulle jag så småningom erkänna min okunnighet, men förhoppningsvis skulle vi vara ett par då, och han förtjust i min underbara son. Så förtjust att han inte ville gå. Kanske till och med förälskad i mig.

8 september 2012

Releasefest för Pebbles Karlsson Ambrose-

Morgonen började redan sex då hundarna ville ut. Med ögonen fulla av grus tog jag mig från sängen till altanen och tryckte ned fötterna i stövlarna.
Kroppen värkte efter allt jobb i veckan, och faktiskt...stillasittandet på appkursen. Mina höfter är lite dåliga efter foglossningen fortfarande.

När jag kom in satt barnen i rad i soffan, tittandes på teve.

Jag dukade för frukost, och klädde på mig plus samtliga smågnuttar. Ringde Susanna för att boka tid, och hoppade in i min bil.

I Tumba såg jag på skylten att pendeln skulle gå om bara några få minuter, och sprang...fram till dörrarna, uppför trapporna, genom spärren, och nedför trapporna...och såg på skyltarna att det var tretton minuter försenat.
Flåsande insåg jag att min kondition var usel, riktigt urdålig, och bestämde mig för att börja träna så fort redigeringen är klar.

Sanna mötte mig vid medborgarplatsen i stan där jag såg flera narkomaner, och andra lustiga figurer som kurade. Det kändes underligt att passera dessa spillror, och inse att förfallet där inne var megastort. jag bodde ju trots allt på söder för ett tiotal år sedan, och då...var det inte lika illa...eller? Såg jag det inte?

Susanna och jag gick ner mot stan, och gick in på ett fik där jag köpte en ost och skinkmacka för ÅTTIOFEM spänn...puh...jag höll god min, men hjärnan funderade på om jag var alldeles galen.
På Vasagatan köpte jag en macka för nitton kronor i förrgår.
Tyvärr hade de lagt senap i mackan, och förstört den alldeles, men...jag tuggade snällt i mig den, och belönades med ett leende från servitrisen.

Nåja, vi hade trevligt, och servicen var riktigt, riktigt bra med en ung tjej som var så extrem trevlig och serviceminded att jag hade anställt henne på studs om jag kunnat.
Service är svår att hitta nuförtiden. Oftast är det tuggummituggande låtsasblondiner som pratar i telefonen som står bakom disken i butikerna, eller äldre madamer som höjer ögonbrynen då jag tilltalar dem.

Det var dags att gå till Folkuniversitetet för att delta i Pebbles Ambrose Karlssons releaseparty av boken Jag vet inte var psykoser kommer ifrån
Jag vet inte var psykoser kommer ifrån

Det här är en helt fantastisk bok, och jag har varit med från början då Pebbles fick ide´n. 
Första gången jag läste manuset grät jag flera gånger. Hon är så vansinnigt modig som skriver den här boken.

Men det är inte bara Pebbles som är begåvad. Hennes dotter Hanna har gjort omslaget, och...sjunger fantastisk, vilket vi fick höra flera gånger. Hanna ska för övrigt rita en logga till mitt förlag som heter RaZaHa förlag, och jag tänker även försöka få förlaget som vill ha mitt manus Hat och en gnutta kärlek att använda sig av omslagsteckningen hon ritar åt mig.

Pebbles fick många besök, och skrev autografer till alla som fick hennes bok.
Efter några timmars minglande gick jag och Susanna hemåt.

Vi stannade och åt en glass på en italiensk restaurang, sedan åkte jag hem.

Regnet skvalade i Tumba, och följde mig hela vägen hem där grabbarna just lagt ihop alla verktyg och gjort kväller.

Ikväll har jag jobbat med min app, och min hemsida. Båda växer sakta, sakta.
Förhoppningsvis hinner jag redigera inatt också.
Godnatt med dig
Kram

En början-90

Genom fönstret såg jag hur de kom gående över gräsmattan, och slet till mig jackan, laddade geväret, och gläntade på dörren.

7 september 2012

Driva eget

För några månader sedan startade jag eget, men tanken har grott flera år tack vare den eminenta tidningen Driva eget
Om du inte läst den tidigare, se till att göra det nu
Det dräller av goda råd och berättelser. från andra egenföretagare som lyckats

En början-89

Den första dagen märkte Johannes och Zelda inget speciellt, men natten till den andra började deras magar bete sig mycket underligt.
"Kan det vara kosten?" sa Zelda, och slängde sig i nästa sekund upp ur sängen.

Kunskap är kul, men bra lärare är en förutsättning-appkurs -dag2

Det är roligt att lära sig nya saker.
Jag har alltid varit extremt vetgirig. För mig finns inga gränser för lärande...om jag är intresserad av ämnet.
Just så har det varit med appar.
Jag har läst allt jag kommit över under flera år, för att på så vis lära mig själv.
Men det är bara att erkänna...med Ruben Rivieras hjälp, och mina skolkamraters lärde jag mig flera gånger fortare.

Igår tog jag bilen till Tumba istället för buss, och fick på det sättet sova en halvtimme längre. Något som är välbehövligt eftersom jag redigerar till mycket sent på nätterna.

Jag har skickat ut förfrågan till förlag om de är intresserade av mitt manus, och jodå...visst är de det. Så för mig återstår inget annat än att redigera, redigera och redigera igen för att sedan skicka in manuset.
Extremt spännande är det, och jag vibrerar av skrivlust.

Nåväl, tillbaka till gårdagens appkurs.
Dag 2 i folkuniversitetets fina lokaler fick vi lära oss mer ingående appskapande. Till exempel jag då, som vill göra en enkel men ändå speciell app för att sprida mina ord. Open Ratio gänget kommer att lägga till en funktion som jag efterfrågade, eller...inte bara en...flera olika funktioner.
Man kan säga att de har en fantastisk plattform som via oss blir förbättrad.
En av tjejerna hoppade av kursen eftersom hon tyckte den var för simpel.
Men hon skulle ha stannat, för vår underbara lärare ändrade helt enkel kursen efter vår förmåga, och vips fick vi lära oss mycket, mycket mer än vad som var sagt från början.

Vi i kursen diskuterade tiden, och kom fram till att kursen skulle nog ha dragit ut på fyra dagar för att man skulle hinna smälta det som sagts och gjorts. På det sättet skulle det inte blivit så mastigt som det blev nu. Jag kände mig som en skumboll i huvudet när jag gick hem på kvällen.

Nu kommer vi förvisso att få en varsin bok istället för de lösa papperen vi fått tidigare, så man kan sitta hemma och pula i sin kammare med systemet, men det är alltid bättre att ha ögonkontakt med läraren, än att skicka mejl.

Rabi som pratade engelska berättade mer om upplägget, och vi lyssnade andäktigt. Idee´n är mer än bra, och jag blev mycket ivrig att dels göra och lägga in min app på appstore, dels designa appar till andra.

På lunchen pratar jag med en av deltagarna och får nys på att hon gör mattespel i syfte att via den vägen lära ungarna matematik.
Just nu jobbade hon med de så kallade tiokamraterna. Något jag aldrig tidigare gjort, men lärt mig via Razmus. Jag tog hennes hemsidesadress, och tänkte kika in på plattformen hon jobbade med. Den heter Gamemaker, och erbjuder ordentlig visning av hur det går till.

Dagen gick fort, och efter att Ruben lärt oss hur vi jobbar med Photoshop, och jag frågat honom om man kan sätta in det stora programmet i en Macbook Air, sa vi hejdå, och gick hem.

Jag hade bråttom som vanligt, för Peter skulle möta mig i Tumba med barnen, och sedan åka vidare för att jobba andra passet idag.

Hm...det var sagt så i alla fall, men...

När jag kliver av pendeltåget i Tumba ringer han och berättar att Zabine kissat på sig, och måste byta kläder. 

Peters polare Mackan står vid bilen, och vi pratar om allt möjligt. 
Så fort bilen kommer byter vi bilar, och jag far hemåt, medan Peter och Mackan åker mot Vendelsö.

Skallen värker, och jag längtar hem. Men väl hemma är det dags för mat. Det blir pannkaka, sedan bad och sängen.

Så äntligen får jag göra mitt, eller...nja...några räkningar är på drift, betalda, men dock på drift och efterlysta av vår bokföringstant.
Brydd letar jag överallt, utan att se skymten av dem, men förstår att något felas eftersom jag inte ens har några kopior.
Bunten med räkningar ligger under några tidningar, och jag minns plötsligt när jag gjorde det. 
Klockan hade hunnit passera två och jag varken ville eller orkade kopiera några tråkiga räkningar den där natten, så jag lade dem i ett fack på bordet, och...glömde dem. Puh, jag blev mer än lättad över att hitta dem.

Peter ramlade in vid halv ett på natten, då jag läste mejl jag fått. Varav ett från ett förlag som gärna ville se mitt färdiga manus. 

Idag har jag sovit lite längre, jagat motvilliga barn, och kört dem till skolan.
Nu sitter jag i bilen på parkeringen i väntan på att få komma in på mammografi. Jag får nämligen en lapp varje år att jag ska göra det, och tackar alltid ja till det. Vem gör inte det?
Nästan varje gång gör det ont, och jag undrar alltid hur silikontjejerna gör?
Kan de över huvud taget bli undersökta genom mammografi?

Så fort jag är klar tutar jag hemåt till voppisarna som väntar, och ska redigera resten av dagen.
Jag meddelar när min app är klar, så kan du hämta den på appstore.
Ha det
Kram

6 september 2012

Pusselbitar

Sandra sydde i den bortslitna knappen, och plåstrade om såret i pannan. Erik var inte ond, nej då efter vad hon hört var han ett av de där bortglömda barnen som saknade en organisk pusselbit till föräldrarna. Det var helt naturligt att han slog.

När hon körde in på gården där de bott i snart tio år höjde hon blicken till Lönnen som stått där i urminnes tider, och varit hennes favoritlekställe som liten.
Farmor skulle snurra flera varv i sin grav om hon sett förödelsen i sitt forna hem. Det var tur att cancern hjälpte henne över stupet, och gav dem en frist.

Erik stod i köket och diskade. Besticken skramlade, porslinet lät som om det precis var på gränsen att brista, och glasen klirrade. De grova axlarna var framåtlutade, och runt munnen såg Sandra djupa veck.
"Är det tid att komma nu? Flyttgubbarna blev förbannade och stack iväg. Nu ställer du till det igen."
"Förlåt, jag var tvungen att åka till apoteket för att köpa plåster. Det var slut...igen...och..." Sandra tystnade.
"Undanflykter, alltid samma jävla undanflykter. När ska du växa upp och stå för det du gör?" Han drog upp ploppen i diskhon, och torkade de stora, valkiga händerna på handduken han petat in under skärpet.

Sandra klev in i köket och började packa upp det hon köpt. Gasbinda, plåster, Alvedon och ett paket Citodon ifall att. Med långsamma rörelser lade hon in det i det röda, lilla skåpet med ett vitt kors på.
Hon kände hur maken iakttog henne, och såg att händerna darrade på honom. Var det återhållen ilska, eller ånger som drabbat honom, tänkte hon, och stängde skåpdörren sakta.

"Förlåt", sa han, och lade handen på hennes axel. "Är vi vänner igen?"
"Visst", sa hon och log. "Det är lugnt." 

En början-88

Petra lade upp fötterna över fåtöljens armstöd, och tog upp boken för att fortsätta läsa den. Den var extremt spännande, och hon funderade allvarligt på att skolka från de två första lektionerna.

5 september 2012

Folkuniversitetet-Appkurs-dag1

Vaknar klockan fem när mobilen ringer. Sätter på mig kläderna, letar upp regnstället, kängorna och lägger ned datorn i ryggsäcken. Idag ska jag på appkurs.

Vinden viner nere vid busshållplatsen, och jag känner att det inte vore helt fel med vantar.
Tur som är regnar det inte.

I Tumba byter jag till pendel, och åker vidare till Stockholm.

I staden är det full fart som vanligt. Läser senaste Metro, köper några bananer, och promenerar till Folkuniversitetet där appkursen är.

När jag kommer till universitetet är klockan strax över sju, och det är låst.
Jag sätter mig på en bänk och läser, men ser plötsligt en lång trappa som leder upp på lunden. Det exploderar fantasier i min skalle. Den kommer garanterat att finnas med i någon av mina kommande böcker. Eller vad sägs om det här fotografiet? Ser du samma sak som mig?
Klockan åtta öppnade skolan, och jag klev in.
En utländsk dam frågade mig om jag pratade tyska, och jag stod helt stum. Alla lektioner jag haft i tyska var bortblåst...kaputt hjärna liksom.
Jag frågade om hon kunde engelska, och mixade språken. Hennes son ville lära sig svenska och hon frågade vad min kurs kostade. Skrattande berättade jag att min tvådagars appkurs kostade femtusen kronor. Hon såg förskräckt ut, och berättade det för sin man, som reagerade på samma vis.
Jag försökte förklara att de flesta kurserna var gratis, eller mycket billigare, men vet inte om hon riktigt förstod.

Klockan nio startade lektionen.
Ruben presenterade sig, och efter det gjorde vi detsamma. Jag sade inget om att jag var flitig bloggare, och att jag hade flera företag utan tyckte det räckte med att säga att jag jobbar som plåtslagarlärling, trädgårdshjälp, och film- och bokmanusförfattare.
De flesta av oss var intresserade av att lära oss konceptet, hur appar är uppbyggda, och att tillverka egna.
Ungefär samma sak som jag funderar på.

De som utvecklat plattformen kom upp och presenterade sig. Open Ratio är villiga att samarbeta om man vill utveckla appen ytterligare efter kursen. Något jag tycker verkar riktigt bra. För min app är lite speciell.

Efter lunch fick vi äntligen lära oss hur man gör. Som vanligt jobbar hjärnan i hundranittio för att försöka hänga med, och som ett brev på posten kom...migränen.
Vi fick pröva på att göra egna appar, och jag klurade intensivt på hur jag skulle bygga upp min app. Det är ganska enkelt att skapa den, men det gäller ändå att vara skärpt.
Huvudet ljummade då jag gick hemåt genom staden, vidare med pendel till Tumba och bussen hem.
Puh, tack och lov att jag slipper det här varje dag.
huvudet värkte så mycket att jag mådde illa och allvarligt funderade på att kliva av bussen och gå de dryga milen hem.

Peter stod i köket och gjorde mat när jag kom in genom dörren. Hundar och katt mötte mig, ville gosa och slickade mig vilt.
Jag lade mig i soffan med en kudde över ansiktet för att få bort värken, och långsamt försvann den.

Vi käkade mat och lade barn. Rita kom och ungarna rusade henne till mötes.

Nu ska jag skriva offerter åt Peter, sedan skriva på manuset. Appen jag jobbade med idag får vila.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...