31 januari 2014

En början-561

"Glöm inte skridskorna", ropade mamma ifrån köket. "De hänger på kroken ned till källaren", fortsatte hon och väntade några sekunder innan hon skrek: "Hittar du dem?"
Jag ställde mig på tå för att nå de nyinköpta vita skridskorna och kunde inte låta bli att le när jag såg dem. De var så vackra, och helt och hållet mina. Malin, min storasyster hade blivit jättearg och skrikit högt av ilska: "Varför får hon nya, när jag bara får begagnade?"
I samma ögonblick jag satt på mig mormors gamla hemstickade strumpor, plingade det på dörren. Det var Albin, min bästa vän.
"Hej, är du klar?" sa han och drog med handen över näsan. En genomskinlig snorloska hamnade på hans vante, men han brydde sig inte. "Vi ska ses vid södra stranden. Förresten, har du några isdobbar? Brorsan har förlagt sina och mamma har inte råd att köpa nya. Inte än i alla fall."
Jag sprang in till mamma som bäddade sängarna. Hennes långa, mörka hår var uppsatt i en knut på huvudet och hon hade fortfarande pyjamasen på sig. Ibland undrade jag om hon någonsin klev ur den.
"Mamma, har vi några ...? Vänta lite." Jag lutade mig ut från rummet och såg att Albin gått in och stängt dörren. "Vad hette det där du ville ha?"ropade jag till honom.
"Isdobbar. Man kan ta sig ur vakar med sådana", sa han och borstade sitt ljusa, oformliga hår med mammas borste.

30 januari 2014

En början-560

Barnen gömmer sig i buskarna så gott det går. De ser att männen samlats i stora klungor på ängen, och att de täckt ansiktet med en vit kåpa. Meta, Marie och Saga är medvetna om risken med att titta på sina pappors förehavanden, men är nyfikna på vad som egentligen händer.

Allt hade börjat med den mörkhyade mannens intåg i byn. Joshua som han hette, frågade i matbutiken efter jobb, och blev hänvisad till byns mäktigaste man. Ännu idag vet ingen vad som egentligen hände i huset, men Joshua kom springande ner till kiosken och skrek att han var rädd. Efter den dagen såg barnen skuggorna som drog över de vuxnas ansikten, men anade inte vad som skulle komma. 

Om Marie haft möjlighet att vrida tillbaka tiden skulle hon gjort det nu. Hon förstod inte riktigt allt pappa skrikit om, men hade hört orden, eld och vapen.
"Jag vill gå hem", pep Saga och reste sig upp.
"Är du alldeles galen jänta? Sätt dig ned igen. Ser de oss är vi förlorade", fräste Meta och tryckte ned sin lillasyster.

29 januari 2014

En början-559

Det första jag såg var tre små pojkar. De satt på knä i en ring och kastade kula. Den ena av dem verkade vinna hela tiden, och jublade högt.
Jag smög närmare för att lyssna på dem och kände plötsligt något sluta sig runt min ena fot. Vips befann jag mig högt uppe i luften.

28 januari 2014

En början-558

Svarta fyrkanter, en linjal och två röda muggar. Det var vad jag hade i min ägo när larmet tjöt.

27 januari 2014

En början-557

"Där, uppe på Klippan, ser du?" ropade Kennet och lade handen över systerns mun när hon tänkte svara. "Du måste vara dödstyst, annars sticker de."
Sanna ställde sig på tå för att se mer än bara svanstippen på vargungarna. De var otroligt söta, tyckte hon. "Hur gamla tror du att de är? Vi får inte säga något därhemma."
Den gamla ekan gungade på vattnet och Kennet hann inte fånga åran som lossnade och åkte ned i vattnet. "Fan", väste han och lade sig över kanten för att försöka fånga den.
"Akta, vi tippar", skrek Sanna och höll i sig allt vad hon kunde.


26 januari 2014

Ny wordpressida på g

Idag har jag pluggat med ungarna hela dagen och jobbat med hemsidan på kvällen
Stackars Zabine har fått göra om halva boken eftersom ingen lärare brytt sig om att kolla om hon gjort rätt.
Jag är både arg och irriteraf men mest ledsen över att något dylikt får hända.

En början-556

Jag vaknade av att brevinkastet öppnades och att något föll på hallgolvet. Snabbt virade jag lakanet om kroppen och gick upp. Solen lyste över de svarta taken och jag hörde några måsar skrika.

25 januari 2014

En början-555

På slaget åtta slog den gamla klockan med tunga slag, och innan jag hann tänka något stod jag på savannen igen. Heidi höll mig så hårt i handen att den vitnade. Hon var stark min lilla femåring, och hennes ögon glänste av tillbakahållna tårar. Samtidigt glittrade de av bus.
En noshörning kom gående med det ståtliga hornet tätt mot backen. Han bluffade till en annan noshörning som stod bredvid honom, och jag tittade mig bakåt.
   Det här var tredje gången gillt. På ett sätt välkomnade jag äventyret, men min dotter kunde råka illa ut. Det var jag full medveten om.
"Mamma", sa hon högt. "Pinka."
Jag lade handen över hennes mun och smög mot ett buskage. Samtidigt höll jag ögonen på djuren. "Sätt dig här", viskade jag, och kunde inte låta bli att fnissa åt situationen. Detta var helt vansinnigt. Hur kan man förflyttas från en lägenhet i London till Savannen på några sekunder? Och varför? Och vem gjorde det?
"Jag kan inte pinka", sa min kära dotter och försökte ta sig lös från min famn. "Det går inte."
"Försök lite till", manade jag och tog ett nytt tag. En femåring väger en hel del kan jag berätta.
Plötsligt rörde sig gräset bredvid oss, och en svart orm ringlade iväg.
"Mamma?" väste Heidi. "Vad var det?"
"Bara en ofarlig orm, älskling."
"Släpp mig. Jag är klar", sa min dotter och tittade på mig. "Varför är vi här?"
Jag ryckte på axlarna och skrattade. "Jag har ingen aning, älskling. Det bara hände."
De gråa noshörningarna rörde sig närmare oss, och jag tittade mot ett träd som såg ganska raspigt ut. Skulle det hålla för både mig och Heidi.
"Mamma", flämtade hon. "Den kommer hit."

24 januari 2014

Skolproblem-disco-diskussioner-lilla tonåren

Fredag, äntligen, tänkte jag när jag vaknade i morse och kände hur illande kallt det var i rummet. Jag längtade desperat efter att dra upp täcket över mig igen, och gjorde det. Jodå, jag skyndade mig att hoppa ned i sängen igen och drog täcket över huvudet. Så skönt.

Frukosten var stökig i morse. Zabine höll för en gång skull tyst och gnällde inte som hon brukar göra. Det har blivit lite väl mycket tjafs på mornarna på sistone. Men, tro för den skull inte att det var frid och fröjd vid matbordet...oh no...Mr Razmus satte igång direkt efter frukost. "Jag vill spela på plattan", gnällde han, väl medveten om att han fick spelförbud igår. Grrr.

Eftersom det tjafsades in i helvete mycket här igår kväll.(Raz var på toppenhumör och ville inte borsta tänderna, inte tvätta sig, inte ...) Både surfplattan och iphonen åkte väck några dagar.
På grund av allt tonårstjafs (han är bara 10 år) följde jag med honom till skolan och stannade där nästan hela dagen. Det gick sådär. Första rasten skulle han inte gå ut, men mer eller mindre tvingades ut av mig. Andra rasten gick det bättre. Som ett evigt mantra sa jag till honom att vi vuxna bestämmer över honom och att han gör det samma dag han fyller arton. Ha, tror han ja. Då blir det andra som lägger sig i, men det sa jag inte.

Jag pluggade No-ord med honom in i det sista innan lektionerna började, och hjälpte honom med matten när det var dags. Tyvärr var den nya läraren inte där, men jag studerade de han hade och intervjuade eleverna på rasterna. 
"Hur är det", sa jag. "Är det lugnare i klassen nu?"
En del skakade på huvudet, en del nickade. Min egen tanke är att det blivit lite lugnare, men att det inte är okej studiero.
Razmus lärare som han tråcklat mest med hade lektion med Raz och jag hörde hennes falsettröst höjas steg för steg vartefter tiden gick.
Klockan var runt tolv när jag hämtade min dotter och minsting plus extrabarn för att åka hem. Tjejerna skulle på disco på kvällen och jag hade lovat att fixa dem. Lilleman blev överlycklig att få åka hem tidigare än vanligt.
Under tiden vi väntar på att Hampuz ska få gå, kollar jag Zabines mattebok. Det visar sig, håll i dig nu, att hon ligger 45 SIDOR efter det som är veckans mål. Jag börjar plugga med henne, men blir avbruten av Hampuz som kommer skuttande igen. Han vill hem. Nu.

Väl hemma åt de våfflor och lekte ett tag.

Då ringer telefonen. Det är Raz lärare. Hon talar om för mig att han minsann slagit två tjejer ute på rasten, och att han blev urförbannad när han på lektionen efter inte klarar provet han och jag pluggat så mycket på. Läraren säger att han kastade en sax i väggen och efteråt blev helt okontaktbar.
Nu har jag lärt mig att den där kvinnan aldrig någonsin frågar Raz vad som händer på riktigt. Hon lyssnar bara och dömer Raz. Så jag lyssnar på hennes prat och säger trevlig hel och hejdå.
Naturligtvis funderar jag på vad som hänt, och ringer Peter som ska hämta Raz ikväll. 

Zabine badar och jag badar. Tjejerna blir sminkade och fotograferade, stimmar och är glada.

Klockan halv fem kommer grannpojken hit. Han går i samma klass som Zabine, och har alltid gjort.
De är vänner, goda vänner och jag pratar med dem om skolan.
"Det är jättestökigt", säger Zabine och Estrid. "Idag slog Teodor en kille så att han fick näsblod igen."
"Igen", sa jag försiktigt. "Har det hänt flera gånger?"
"Ja, de slåss jämt", säger Estrid.
Vi pratar om skolan hela sträckan (7 km) och jag lär mig att det är väldigt stökigt, nu när deras "riktiga" lärare är sjukskriven och de har en vikarie. Det är ofta läraren är sjuk, och hon har grym pli på barnen då hon är där. Vi pratar om att byta skola. Så allvarligt ser jag faktiskt på det här. Sanningen är att barnen är rätt utsatta. De måste gå till skolan oavsett det är stjärnornas krig i lokalen.
Arvid blir retad i skolan för att han leker med tjejerna, säger han, och jag säger till honom att stå på sig och ifrågasätta dem som retas. "Fråga om de är avundsjuk", säger jag och blir urförbannad. Vad är det för samhälle vi lever i? Ska inte killar och tjejer kunna leka utan att bli retade?.

Jag lämnar av ungarna på discot och går till pizzerian för att träffa Peter som just hämtat Raz och sitter och pratar med honom. Som vanligt är allt ett stort missförstånd. Raz har kastat sin penna när han blev besviken över att han inte kunde läxan, och slagen flickorna fick, var inga slag. De hade kastat morotsbitar(?) i huvudet på honom, och han kastade snö. De började, han fick skulden som vanligt. Faa, fan, fan...

Maten var gudomligt god, och vi njöt av att sitta och umgås. Efteråt for vi till ett par vänner och diskuterade varför inte barn i olika åldrar kan leka längre. De yngre vill inte ha med dem äldre och viceversa. Jag hade vänner, både killar och tjejer, i alla åldrar, och vi hade jättekul.
Nu har jag skrivit av mig. Tack för att du lyssnade.
Barnen är kvar hos våra vänner med Peter, och jag sitter hemma vid datorn igen.

Ha en härlig kväll.

En början-554

Någon hade satt klädnypor överallt på kattungen. Den sprang skrikande runt, runt på gräsmattan och gjorde allt för att bli av med det som gjorde ont, men lyckades bara få bort enstaka nypor.
Jag bodde på andra våningen och förstod först inte vad det var. Kunde det vara ett litet barn, eller några katter som slogs, tänkte jag och gav min katt Lovisa en snabb smekning när jag passerade henne. När jag öppnade fönstret och såg kattungens belägenhet skyndade jag mig ut på gården och fångade in djuret. Nyporna hade gjort sår i öronen och kattungen darrade av skräck.

23 januari 2014

En början-553

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Förvisso var det en lättnad att hitta räven död, men jag hade inte önskat honom det här lidandet. Isen låg blank på sjön och i vaken som var ordentligt märkt med en stor skylt, låg den lilla kraken. Som vanligt hade vattnet frusit till is över natten, och räven verkade ha trillat i och inte kunnat komma upp. I munnen höll han en av mina älskade hönor, lilla Matilda. Suckande ropade jag till mig min spattiga hund och gick hemåt. Nu var det bara tre hönor kvar. Undrar om jag måste ta in dem i huset, tänkte jag. De kanske fryser ihjäl när de är så få.

22 januari 2014

En början-552

Stenen tyngde i kjolfickan.
Han ville kasta bort den men vågade inte. Sia hade sagt att den var magisk. Joel trodde inte riktigt på henne, och ville fråga de andra i gänget. De borde ha vetskap.

21 januari 2014

En början-551

Olof slet till sig jackan som hängde över kökssoffan och drog upp ytterdörren så häftigt att den slog i fönsterkarmen. Han tänkte inte stanna en minut till i det här huset. 
"Du kan inte bara smita så här", sa pappa lugnt."Olof, för i helvete. Vi är en familj."
Jo visst var de en familj, tänkte Olof och tog ett steg ut. Kylan slog emot honom och han drog ihop jackan. En trasig familj, fortsatte han tänka och vände sig mot dem. Pappa hade blivit gråhårig och storebror Johan såg trött ut. Mamma stod kvar i sovrummet där de börjat bråket. Hennes hår var stripigt och byxorna hade fläckar överallt. Armarna hängde längs sidorna och hon grät stilla.
"Kom nu", sa pappa och lade en hand på Olofs axel.
Handen brände genom tyget och Olaf ville krypa in i hans famn, men kunde inte. "Om jag ska överleva måste jag bort härifrån", mumlade han och mötte pappas blick. 

19 januari 2014

En början-550

Detta hände det år då hon brukade åka med bussen mellan folkungagatan och Solna. En resa på dryga fyrtio minuter, ibland mer. Carita studerade människorna noga och antecknade vad de sa. Ibland hittade hon riktigt bra textmaterial, för det var det hon gjorde. Samlade material till sin nya bok.

Väl hemkommen satte Carita sig vid datorn och försökte få till något, men det gick inte. När hon försökte trycka ned tangenterna kändes det som om de brändes, och orden förvandlades till små såpbubblor som sprack.

18 januari 2014

En början-549

På väggen där hänger en klocka, och på bordet står två skor. Jag har packat hela natten och funderat. Fanns det någon väg jag inte ännu sett? Hans snarkningar hörs genom rummen. Hon den andra hänger på. Jag hörde dem inatt runt tvåsnåret. Grät i kudden och försökte förstå.
Vi har inga barn och saknar andra band. Huset är hyrt. Bilen likaså. 

17 januari 2014

En början-548

Hålet var inte längre lika stort och jag insåg att snart, mycket snart skulle det vara stängt, och jag arma människa hade två val. Antingen kunde jag ta sats och springa så fort jag någonsin kunde, eller också stå stilla och invänta det oundvikliga.

16 januari 2014

En början-547

Tiken gick runt i en cirkel när jag såg henne. Runt, runt utan att stanna. Till slut lade hon sig ned och vilade, men höll hela tiden öronen på spänn. Jag älskade att se de vackra djuren röra sig. Musklerna under den tunna, beigebruna huden avtecknade sig i solnedgången och jag hörde valparna gny när de tumlade ut från grottan de gömt sig i. Jag var på min livs resa. Låg ute på Australiens savann och studerade Dingos i deras hemmiljö. En enormt spännande och farlig dröm av värme och djur.

Reflektioner

Natt. Sen natt till och med.
Jag har tillbringat dagen på ett halt tak och suttit fast i en livlina för att inte halka ned.
Peter och jag frös så mycket om fingrarna att vi nästan grät. Det värsta med vintern är att som plåtslagare kan man inte använda handskar. Hur tunn de än är. Och du vet själv hur fingrarna blir efter att ha kontakt med snö och is.

Razmus ringde och ville hem, men jag pratade vett med honom och fick en stund senare veta varför han ville hem. Hans fröken ringde och berättade att han minsann suttit och ljudat på lektionen och strulat allmänt. "Men, alla ljudar ju", sa jag och tänkte att det nog är dags att hälsa på igen. 
"Jag tänkte att han skulle få kvarsittning på fredag", fortsatte hon.
"Nja", sa jag. "Skicka över papper på det han skulle läst när han åkte ut, så går han och jag igenom det. Kvarsittning bryr de sig inte om. Förresten så brukar de smita iväg från det vet jag."
"Då gör jag så", sa hon och vi sa hejdå.

Efter jobbet for vi till en musikbutik och inhandlade ett plektrum och ett gitarrfodral som skulle tåla regn. Hur gömmer man en gitarr när regnet öser ned, tänker jag och skrattar. Om barnen ska gå på gitarrskola lär de behöva ett fodral som håller för skurar.

Vi åkte vidare till min kund Dorit och kikade på hennes golv som var slitet. Hon har fått en fantastisk bostad nu och jag blir lite avundsjuk. Tänk att få flytta in i något som är färdigrenoverat. Vi jobbar som svin men det känns som om vårt hus tar tid att färdigställa. Vi ska isolera hela övervåningen till exempel. HELA övervåningen. Puh.
Dorit har en bil som vi provkörde. Den är pigg och ser lite gammaldags ut. Lyktorna är till exempel runda som kattögon. En söt bil som vi beslöt oss för att köpa. Min stackars Zafira har kostat för mycket att laga i år. Jag har allt som allt lagt ut cirka 30 000 pix. Gamla bilar får problem, det bara är så.
Dorits bil är äldre än vår, men mindre körd, så peappar, peppar, jag hoppas innerligt att den kommer att hålla länge. Bilen blir perfekt för mig i sommar när trädgårdsjobben startar igen.

Vi hämtade ungarna hos deras kompisar och for hemåt. Jag gjorde pannkaka och de åt så de storknade. 
Efteråt for jag med Peters balla pickup till mitt andra jobb SYVAB och hämtade min plånbok som jag glömde där igår. Lite läskigt att gå ensam i korridorerna där, men jag skyndade mig (läs, sprang) ned till omklädningsrummet, slet till mig plånboken och rusade upp till bilen igen.

På vägen hem dyker ett rådjur upp på vägen. Det snöar och är allmänt dålig sikt, men jag krypkör så det går bra.

Razmus berättar att han inte fått någon läxa med sig hem och att han smitit från kvarsittningen som de dömde honom till idag. Puh. Vi förmanade och pratade om igen om vikten av att lyda vuxna.
Barn har ingen respekt för vuxna idag. Inte ett enda dugg.
Vi pratade även om att byta skola om det inte blir lugnare i klassen. Raz skrek rakt ut.

Nu har jag tillbringat kvällen med datorn och smyglyssnat på teven där det är en massa roliga program på UR. Jag och Peter tittade på två superba, intressanta program igår om en man som reste runt i Alaska och bodde hos olika familjer. 
Samma kväll var det ett intressant program om en fransk kvinna som bodde hos olika stammar i Papua nya Guinea. Jag lärde mig massor av saker.

Nu är klockan över två och jag tänker lägga mig. Förhoppningsvis får jag sova bättre än igår natt. Då hoppade jag runt i ungarnas sängar. Zabine drömde mardrömmar. Hampuz ville sova tätt ihop och jag svettades och hostade om vartannat. Luftrörskatarren håller i sig.

Godnatt.

15 januari 2014

En början-546

Elden sprakade i spisen och katten låg spinnande i soffan. Jag läste en bok som handlade om kärlek och spöken. Min man och barnen hade åkt till svärmor och skulle stanna där några dagar. Chocken över det där andra hade fortfarande inte släppt och jag gjorde allt för att koncentrera mig på texten i boken, men märkte att tankarna flög iväg gång på gång. Hur skulle det bli nu? Min man hade ryckt på axlarna när jag konfronterade honom och smet iväg som jag såg det. Så gjorde han alltid när det hettade till här hemma. Visst var det bra att ungarna kom hemifrån, men jag anade att dem hört mer än vi var medvetna om. Saras kommentar när hon sa hejdå tydde på det.

Kräsna barn som äter dåligt

Razmus, min älskade son har i alla tider haft matproblem. Han äter falukorv, köttbullar, bacon och ibland fiskpinnar, men allt annat dissar han.
I många år har han kämpat på skolan för att överhuvudtaget få någon näring, och strax innan julafton insåg jag att han inte får ett skvatt i sig. Snabbt tog jag kontakt med rektorn och fick träffa kocken.
Med långsamma rörelser satte jag mig i en av stolarna och tog Raz hand.
Mötet gick över förväntan och det blev bestämt att Razmus skulle få specialmat. Det vill säga, kocken skulle plocka ut det Raz åt från dagens meny och sätta ihop något han gillade.

Det gav resultat direkt. Han hade tjafsat mycket i skolan och ofta varit hungrig, men inte sagt något till någon. Lärarna gav honom positiv feedback och talade om för oss att han blivit helt förändrad.
Nu återstår att hitta en lösning som passar för att klassen ska få lugn och ro. Det har kommit en ny lärare som försöker styra upp dem och jag ska åka dit för att sitta där och se med egna ögon.

Razmus fick ta med sig limpmackor en kort period och gick snabbt upp i vikt. Nu har det försvunnit och vi ska till en psykolog för att prata om hans matvägran.

Med de här raderna vill jag uppmärksamma andra matvägrarbarns föräldrar att det ibland kan löna sig att prata med kocken direkt. I Razmus fall hade han uppmärksammats av mattanterna som tyckte det var sorgligt att se hans kamp. Kocken frågade oss varför vi inte kommit till honom tidigare och vi berättade om vad skolans lärare med mera sagt till oss: Att alla barn skulle äta samma mat och att Razmus måste lära sig äta (läs, tvinga i sig)

Nu vet jag att barn kan leva på bara lite mat, men när de börjar i högre klasser krävs det mer av hjärnan och de orkar inte ens försöka följa med på lektionerna. Allra helst inte i den klassen han går nu. 

Både jag och Peter var kräsna när vi var små och jag är det än idag. Har aldrig ansett att jag ska tvinga i mig mat jag inte gillar, och som tur var hade min kära mor samma åsikt. Jag får kväljningar av fisk och äter inte lever.
Peter å sin sida åt inte kött över huvud taget, men hade strängare mamma. Hon sa att han skulle äta lite i alla fall. Resultatet blev att han tuggade på köttet tills det inte fanns någon vätska kvar i det, och sprang på toaletten för att spotta ut det.
Idag äter han allt.

Av det här har jag lärt mig att barn ska inte tvingas i mat och att allt kunde vara mycket värre. Det finns barn som inte äter alls. De matas via knapp i magen.
En forskare har gjort en undersökning på barn som sondats när de fötts. (Raz sondades i över en månad). Han säger att de fått en kväljningskänsla som gör så att de inte klarar av att äta mat när de växer upp, och en del...äter inte alls. 
Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men fångar varje strå av förklaring till det som händer här och nu. Det kan bli tråkigt att styras av en liten människas matval och ibland äter vi vårt och ger honom annat. Det viktiga är att han äter. Inte vad.

Ha det gott


14 januari 2014

En början-545

Jag satte mig på stubben och studerade handflatorna. De var rispiga av riset och här och där såg jag djupa jack i huden. Pappa skulle bara skratta om jag klagade och det tänkte jag inte bjuda på. Med en djup suck körde jag ned fötterna i stövlarna och plumsade genom snön till traktorn som fortfarande stod på. Vagnen skulle snart vara fylld om jag jobbade hårt. Kaffepannan hägrade och farmors vedspis där jag kunde köra in fötterna och värma dem.

13 januari 2014

En början-544

Han mötte mina läppar med sina och höll mig hårt över axlarna. Det doftade stearin i rummet och jag var helt oförberedd när han började fingra på dragkedjan till mina byxor. "Jag vill ha dig", flämtade han och tryckte mig tätare mot sig. "Jag vill ha dig nu."
Jag tittade på väggen ovanför sängen och såg tre sminkade män som höll upp sina gitarrer. Deras skor var vita och höga. En bit bort stod tre ljus och fladdrade. Allt som allt var det säkert femton ljus i rummet.
Emanuel släppte mig abrupt och vände sig bort. "Du vill inte ha mig va? För att jag inte är som de där andra?"
"Andra?" sa jag och förstod inte alls vad han syftade på. "Varför säger du så?"

12 januari 2014

En början-543

Tystnad. Svart mörker och en gren som ideligen slår mot mitt fönster. En springa under dörren släpper in kylan utifrån. Solen som några timmar tidigare stod högt på himlen har gömt sig helt och månen tog aldrig över. Elektriciteten på ön orkar inte längre och är död som allt annat. Jag är i Rumänien på semester, men det känns mer som ett arbetarläger och jag längtar hem.
Min sänggranne huttrar till, men jag ser absolut ingenting. Det skrämmande är att jag aldrig sett honom. Mannen kom när strömavbrottet börjat. Smög in genom dörren med en tändare i handen och höll på att skrämma livet ur mig. Han tappade tändaren och vi hittade den inte igen.

10 januari 2014

Medan körsbärsträden blommar-sorgebearbetning-spädbarnsdöd och missfall-tre änglar och tre mirakel

Som ni alla vet har jag gått igenom tre missfall och tre komplicerade graviditeter. Detta resulterade 2009 i boken Tre änglar och tre mirakel.

En kort resume på den är dessa rader: 

Tre missfall på två år, föreliggande moderkaka, grym foglossning, andnöd, tidiga sammandragningar, sorg, glädje och tvivel om min kapacitet som kvinna. Tre komplicerade graviditeter och två näradödenupplevelser.

När jag fick boken Medan körsbärsträden blommar i min hand läste jag den över en natt.
Medan körsbärsträden blommar
Jag kunde inte släppa den, ville inte. Orden etsade sig in i hjärnan. Snabbt togs jag tillbaka till min egen kamp, eller vår kamp heter det väl. Man är ju två om att skaffa barn. Orden smet under huden på mig och jag lade handen på min mage som för att skydda ett foster. En rörelse som är så invand sedan de där sex åren jag kämpade att få barn.  Jeanett Neij berättar öppenhjärtligt om hur det är att förlora ett barn. De fick lilla Lukas och åkte hem fyllda av lycka som alla andra. Lade sig i sängen varje kväll och sov, som alla andra och vaknade en natt fylld av skräck. Lilla Lukas andades inte, låg bara slak i sin bädd. Jag behöver inte berätta mer. Det här är varje kvinnas och mans värsta mardröm. Att förlora ett barn. Jag tänker inte heller recensera den, bara berätta vad jag tycker, tänker och känner efter att ha läst den.
Genom boken får du veta vad som hände efteråt. Öppet och utan att dölja något tar Jeanette mig till minneslunden, genom läkarsamtalen innan och efter sonens död. Hon berättar vad hon skulle vilja ha från släktingar och vänner, likväl det hon inte velat haft. Hon berättar också om missfallen när de i sorgens flor försökte bli ett barn rikare.
Det är där jag slussas till mina egna missfall och det som hände då. Hur alla släktingar manade på mig att inte sörja och sa att det säkert var meningen, att det varit fel på fostret. Om skräcken att se bloddroppar i trosan. Att alltid ha total koll på var toaletten befann sig. Att alltid, alltid, alltid ha bindor och smärtstillande i väskan, och ett par extra trosor. I mitt fall innebar varje graviditet vägran att åka från hemmet. Vi bodde nära Södersjukhuset då och mina föräldrar i Hälsingland. Under tiden jag läste texten såg jag bilder från vår kamp. Alla sprutor jag tagit, alla snälla och elaka läkare jag träffat dessa år. Alla är inte snälla - jag vet.
Läs inte boken om du är känslig - den är stark och gripande.
Jeanette pratar också om alla känslor efteråt. Hur man kan bli ledsen av att bara se en barnvagn, en gravid kvinna eller ett barn. Jag blev arg. Arg på livet. Arg på min kropp. Arg på allt, och ledsen. Jag nådde botten som kvinna och tog mig med Peters hjälp upp igen. Vi åkte till Thailand - där jag blev gravid (min fjärde graviditet på tre år) Jeanette åkte en kortare resa. Vi beslöt oss för att adoptera barn när vi varit i Thailand några dagar - det finns ungar som behöver hjälp över hela världen, även i Sverige resonerade jag och tummade med Peter.

Jag känner så väl igen oron vi graviditeterna. Jag hade en underbar barnmorska som lyssnade och lät mig komma dit så hon kunde lyssna på fostret. Det slutade med att jag femte graviditeten köpte ett äkta stetoskop för att varje morgon och timmarna emellan kunna lyssna efter fostrets galopperande hjärta. Än idag drömmer jag om det ljudet. Många tacksamma tårar har fallit på grund av det.
Vad finns det för mening med att ett barn dör? frågade jag mig själv och alla andra ständigt. Varför fick det inte stanna i min livmoder och bli ett barn?
Gud tar ibland hem sina barn tidigt, läste jag i en artikel, och grät hejdlöst. Jag trodde ju inte och tror inte på Gud. Varför tog han då mina barn?
"Fostret var sjukt", sa en släkting. "Det kommer fler", fortsatte hon och lade till "Det är bara att skaffa ett till barn ju."
Ha, ha...skaffa barn...det gör man inte. Eventuellt om gudarna är nådig kan man få ett barn, ett mirakel som förgyller ens liv. Det här ordet skaffa kan försvinna helt i bemärkelsen barnaalstrande. Jag var 43 år när minstingen (vårt tredje barn) kom till oss. För gammal enligt en del, inte, enligt andra. Om jag kunnat backa tiden hade jag inte handlat annorlunda, men risken för ytterligare en nära-döden-upplevelse och komplicerad graviditet fick oss att backa, fundera en timme och sedan bestämma oss. Utan att säga för mycket kan jag berätta att det höll på att gå totalt åt pipsvängen. Jag har numera förbud att vara gravid eller föda barn. Peter, min man är steriliserad numera och blev det två dagar efter Lillemans intåg i vår värld. Allt enligt läkaren order som tyckte att jag gått igenom nog med operationer. Nog för ett helt liv.

Jeanette och hennes man (jag tror de är gifta) har mycket gemensamt med mig och Peter. De har suttit på prematuren med ett barn i kuvös framför sig. Då enda sättet att mata lillvännen varit via sond. I den situationen har jag befunnit mig två gånger. Alla fantastiska sköterskor har hjälpt mig när jag knäckt av smärtstillande knappt vaken helt enkelt kört hela min säng till mitt barn. Suddigt såg jag ett litet pyre full av slangar som sades vara mitt, men kunde för mitt liv inte begripa att det var sant. Om den lilla ängeln var min varför låg han inte vid min sida? Och varför, varför pingade klockor hela tiden?
I min bok skrev jag egna dikter. I Jeanettes bok har hon lånat av andra. Underbara dikter jag önskat att jag haft nära när jag gick igenom allt detta.

Jag skrev min bok för att peppa kvinnor i samma situation. För att visa att allt man går igenom under graviditeten ger ett resultat. Att blod i trosan inte alltid innebär missfall och att en del blöder sängen full utan att förlora fostret. Jag skrev en bok jag själv saknade när jag var mitt i det hela. När hela min värld bestod av sjukhusbesök, ambulanser, sprutor, lugnande ord och insikten att alla gravidtidningar visar den bästa sidan av en graviditet, vilket min inte var.

Jeanette pratar också om det här att glömma ett barn som dör. Näe det gör man inte. Barnet har legat i ens kropp, fått ett smeknamn, sparkat inuti en och man har hört hjärtat slå, sett det lilla livet på en skärm. Om man som Jeanette och hennes man också haft den lilla i sin famn då glömmer man absolut inte. Jag hade tre missfall och sörjde dem alla, men de var tidiga och jag hann inte känna några sparkar eller höra några hjärtslag. Efter flera bedrövelser blir man luttrad,  i alla fall blev jag det. Varje plus på teststickan innebar total uteslutning av farliga drycker (cocacola, sprit, vin mm) och inga resor från Stockholm (inte ens till utkanten av stan), inget gymmande, kort sagt ett lugnt liv på gränsen till ickeliv.
En av graviditeterna låg jag x antal månader för att överhuvudtaget få det lilla livet att stanna kvar i magen. Jag, lilla hoppetossan med sprall i benen skulle ligga stilla med korta utflykter till toan som enda rörelse. Jag låg och läste, tittade på tv, och förväntade mig varje dag att få åka i ilfart till sjukhuset. Peter fick bara lämna hemmet för att jobba och handla. Det var tufft, men naturligtvis värt varje sekund. Att de renoverade lägenheten ovanför samtidigt höll på att göra mig tokig. Som tur var textades nästan allt på teven dagtid.

Ordet blå innebär inte för mig färgen - istället ser jag min nyfödda dotter hängande mellan barnmorskans händer. Blå, livlös, ickeandandes, troligen död, tänkte både Peter och jag med hjärtat i halsgropen. Och läget var akut. Min lilla ängel hade haft navelsträngen lindad två varv runt halsen och svimmat. Hennes lilla hjärta slog med bara femtio slag istället för de galopperande glada jag hört tidigare. Jag glömmer aldrig den synen. Aldrig. Inte hon heller. I hennes fall är det tydligen känslan av att vara nära döden. Zabine har haft grymma mardrömmar/maror som ridit henne från spädbarnsåldern och inte lättat förrän nu. Alltid om att dö.
Ordet röd innebär inte heller någon färg, jo rött blod som forsar och hotar döda mitt barn, eller ta mitt liv i förtid. I korta flashar kan jag drömma om det än idag. Den korta tiden mellan insikten att något händer och att jag ska föda. Smärtan finns där, både fysiskt och psykiskt.

Man glömmer aldrig. Jag glömmer aldrig, och vaknar varje morgon med ett leende och tackar livet att jag fick stanna kvar, att barnen fick stanna hos oss. Det är vissa ögonblick jag aldrig glömmer - sånt som i andras ögon kan te sig betydelselöst.
En solig dag stod jag på perrongen vid Gullmarsplan. Det var lite kallt i luften och en kvinna stod med ryggen mot mig och drack en öl. I kassen hon bar fanns fler öl. I ena mungipan hängde en cigarrett. Jag tror att jag hade gått igenom min tredje skrapning och funderade på att lämna Peter för att han skulle kunna skaffa en kvinna som kunde ge honom det han ville ha- ett barn. Jag hade ont efter ingreppet och mådde skit psykiskt.
När hon vänder sig om ser jag att hon är gravid. HON ÄR GRAVID.
Jag blir kräkfärdig och håller för munnen för att stoppa uppkastningen. Den där kvinnan som gör allt för att förstöra sin kropp är GRAVID. Hon ska få hålla ett litet barn i sina händer, medan jag som sköter mig exemplariskt får missfall på missfall. Stönande sätter jag mig på en bänk och försöker vända blicken åt ett annat håll. Det går inte. Jag stirrar på magen och fylls av hat mot livet som är så orättvist. Gråtande tar jag mig samman och lämnar perrongen. Springande tar jag mig hem genom att följa vägen till Hammarbyhöjden och slänger mig flämtande, snorande i soffan. 

Jag vet att jag var överkänslig och att kvinnan kanske inte alls var så hemsk, men mina tankar exploderade och fyllde min redan sprängfyllda duk av bilder jag sett. Jag var inte rationell, hade alldeles för ont i själen och funderade många dagar på att avsluta livet.

För att svara på den icke ställda frågan i Jeanettes bok. Nej, man glömmer aldrig. Om någon på min 90-årsdag ber mig berätta om den här tiden kommer säkert sorgen att förmörka orden lika mycket som de gjorde dagen efter och bilderna kanske är skumma på grund av dålig syn, men glömmer gör jag aldrig.
I Jeanettes fall finns det fotografier på en nyfödd Lukas och minnet av doften från honom. Det finns en minneslund att återvända till, men vad är det mot att se sitt barn växa upp till en trotsig treåring? Jag fick ut något av mitt slit och av pressen på min kropp. Tre underbara ungar som jag än idag går in till och kollar att de andas. Att de fortfarande lever.

P.s 
Medan körsbärsträden blommar kan med fördel läsas av de som förlorar ett barn för att de ska få stöd i sin sorg, men framför allt borde den läsas av de som står de sörjande nära. Jeanette har många synpunkter på och tankar om hur man behandlar de som förlorat ett barn.









8 januari 2014

En början-542

Smärta. Ljud som studsade i trumhinnorna och fick mig att kväljas.
"So you are an absolute beginner", väste mannen framför mig.
Jag nickade och ville hålla för öronen men hejdade mig. Sakta tystnade ljudet och jag kunde tänka igen.
"One more try?" frågade han och log.
Jag nickade igen och lutade mig tillbaka i stolen och beredde mig på att allt skulle komma tillbaka. Kraften var så stor att mina kinder fladdrade.

7 januari 2014

En början-541

Barnen sprang in i vattenspridarens ljumma strålar gång på gång. Gräset fastnade på deras fötter och solen blänkte i dropparna som dröjde kvar på kropparna. En idyllisk bild av fyra glada barn utan några större bekymmer.
Mannen som passerade trädgården stannade och lutade sig mot staketet som omgärdade tomten. Han hörde inte till bygden och hade aldrig tidigare satt sin fot där. Barnens skratt lockade honom att le och han gled tillbaka till sin egen barndom. En tid han länge förträngt. Människor som passerade honom fnös och höll för näsan. Kläderna var smutsiga och han hade inte duschat på länge, länge.

Att göra avdrag eller ej

Min bokföringstant har skickat ett mejl till mig. "Du kan bara göra avdrag för arbetskläder", skriver hon och tillåter mig inte att dra av för min jumpsuit. Vadå inte okej. Jag har ju den på mig när jag skriver, och ett par tjocka raggsockor. Det är väl om något ett arbetsplagg?
På nästa rad läser jag ett klagomål på att jag prenumererar på så många tidningar. Jaha, tänker jag och funderar på vilka de är...låt mig se...Mac Word+Macguiden(Två underbara lättfattliga tidningar jag använder mig av för att fatta alla underligheten med Macdatorn och ipaden), Tidningen Modern psykologi(för att hitta fler klurigheter att slänga in i mitt pågående manus.) Tidningen Språk(för att lära mig så mycket jag bara kan om svenska språket), Tidningen Skriva(av naturliga skäl), Tidningen Photoshop(för att lära mig fotografera på bästa sätt och använda det på bloggen/hemsidan).Tidningen Allas(för att läsa mina kollegors noveller och romaner och se hur de skrivit.)
Dessutom prenumererar jag privat på Illustrerad vetenskap och tidigare på tidningen Trädgård.
Det är väl inget konstigt med det? Eller?
Jag önskar att jag hade tid att läsa ännu fler tidningar. Tanken är att lära mig så mycket jag bara kan om det jag älskar mest av allt.
Till sommaren är tanken att jag ska driva upp rosor för att sälja dem till mina kunder samt hunnit lära mig spela gitarr för att sjunga med min talangfulla dotter på lokal.
Utöver det ska jag göra en målarbok med min dotters mangateckningar och några e-böcker om ditten och datten.

Idag har jag packat åt en kund några timmar och efteråt tagit pendeln in till stan och träffat min vän.
Vi åt på indisk resturang och pratade...och pratade...och pratade ännu mer.
Maten var ganska lam, men god ändå. Vanligtvis äter vi på en liten sjabbig sylta i Tumba, och den maten är så god att jag äter tills jag storknar. Det är mycket grönsaker och mycket kyckling.
Det vi besökte idag var en vacker lokal, men med dyr mat.

Nu min vän ska jag packa ihop för inatt och ladda för morgondagen. Då är det företagsstädning på schemat.

Ha det gott
Godnatt


5 januari 2014

Barn som gråter, barn som skriker, barn som tjafsar-filmtittande

Nä, nu får det gärna bli vardag igen. Jag älskar barnen och kan göra vad som helst för dem, men nu märks det att de varit hemma i flera veckor. Det skriks och slåss, tjafsas från morgon till kväll.
Tre barn låter som en hel klass. De kan knappt passera varandra utan att ge ett tjuvnyp. Situationen är inte alls trevlig. Vi försöker roa dem, men vädret inbjuder inte heller till lek. Leran skvätter upp och skitar ned både hundar och oss när vi promenerar. Fotbollen blir skitig när vi spelar ute på gräsmattan.
De har datastopp på grund av intensivt spelande nyårsafton. Jodå, vi hade en mycket trevlig vuxenkväll, men priset var att ungarna spelade på Minecraft och Gud vet allt vad de där spelen heter.
Nu har de lekt med sina riddare och tornet som kostade en halv förmögenhet. Visste du att varje figur handmålas? Jo, det är sant. Märket heter Schleisch och det finns mängder av djur och figurer som är så vackra att de gott och väl kunde stå i ett glasskåp för att bara ses på. När vi var i Hälsingland på en leksaksaffär hittade vi älvor och djurserier som såldes för halva priset. Gissa om vi köpte många? På det viset har vi Zabines present klar. Min lilla marskatt fyller nio år den första mars.

Idag har vi varit på Fjärilshuset i Hagaparken och tittat på hajar, ödlor, fiskar och naturligtvis fjärilar.
Jag tycker det är lite läskigt när fjärilarna sätter sig på mig, men står blickstilla och studerar de stora, färgglada vingarna. Det är dock en lättnad när de väljer att fladdra iväg. Kroppen är läskigast.
När vi var i Thailand och reste runt hittade jag en svart megastor fjäril som av thailändarna kallades big bird. Den älskade tydligen Hibiskusträden och satt gärna och sög nektar där. Jag jagade efter den med kameran för att fånga det speciella fotografiet. Det gick inte. Jag letade i olika böcker utan att hitta vad det var för sort och insåg att det finns massor av olika sorter.
Nog om det. Hajarna var välbesökta och det var supervarmt därinne.Så varmt att min svärmor höll på att svimma medan jag kände mig vimmelkantig. Ha, ha...åldern tar tydligen ut sin rätt. Jag har blivit känsligare nuförtiden. Har svårt att vara utan min eviga vattenflaska som snabbt svalkar ned min febriga kropp. Vad det är för fel? Klimakteriet förstås. Jag kan frysa ena sekunden och svettas intill svimningsgräns nästa sekund. Du kan tänka dig hur det fungerar när barnen ligger med oss i säng. Panik! Jag brukar lägga mig åt andra hållet i sängen och ligga skavfötters med min familj.

Väl hemma tittade vi på filmen The Prince of Persia. Titta på den om du inte gjort det. Kan berätta att filmen är en magnifik blandning av Indiana Jones, och flera andra genrer, bland annat romantik. Jag njöt varje sekund av att bli överraskad och road, överväldigad och meddragen känslomässigt.

Nu har vi precis fått ungarna i säng efter att ha tjatat oss blå. Det är vissa svårigheter kan jag meddela. STORA sådana. Ungskrällena är ju vana att vara uppe sent om nätterna och sova länge på morgonen. Något som tar slut på onsdag. Då börjar eländet med att skjutsa hit och dit i tid och otid. Kurser startar upp och skolan framförallt.
Peter tittar på teven och jag laddar inför kvällens redigering. Det går framåt minsann även om jag är en liten petitesser när det gäller min text.

Gårdagen ägnade jag åt att gå igenom serien Fröken Frimans krig
Den var faktiskt riktigt, riktigt bra. På många sätt. Jag skrek åt skådespelarna, grät och skrattade så att jag tjöt. Rättare sagt, vi gjorde det, för Peter gjorde likadant.
Den finns på svtplay om du missade den. Suveränt tycker jag som aldrig prickar in tv-program, och inte heller har lust att rätta in mitt liv efter serier eller filmer på tv.

Ha en god kväll





En början-540

Han störtade in genom taket och landade i min säng. Det var golvet som ruttnat efter att förra hyresgästen envisats med att bada i alltför mycket vatten och drällt vatten över kanterna. Jag fattar inte hur man kan lägga ett trägolv i ett badrum, men är tacksam att det gjordes. Patrik slog sig inte speciellt mycket, men svimmade av slaget mot huvudet. Naturligtvis blev jag chockad och full av fniss. Vem har inte sett Gevalias reklam i tv och konstaterat att sådant inte händer på riktigt?

4 januari 2014

En början-539

Doften av rosor nådde mig genom det halvöppna fönstret. Faster och jag hade bestämt kvällen innan att vi eventuellt skulle åka ned till torget och sälja frukten från trädgården, men jag kände mig urrig och hörde regnet skvala mot fönstret.
"Är du vaken", ropade faster in genom dörrspringan. "Kan jag komma in?"
"En sekund bara", sa jag och drog på mig jeansen och en t-shirt. "Nu är jag klar."
Hon var som vanligt klädd i färggranna kläder och håret var uppsatt i en svinrygg. 

3 januari 2014

En början-538

Roland kryper in i vardagsrummet där julgranen står. I fåtöljerna sitter mamma och pappa med varsin bok. Han beslutar sig för att få fart på dem och drar försiktigt i ena änden på girlanden mamma placerat över öppna spisen. Korten som stått på hyllan faller ned i golvet och glaset splittras.
    Mamma kastar boken på bordet och ställer sig på knä bland skärvorna. "Nej, nu får du ge dig. Måste du ha sönder allt vi äger och har? Kan vi inte få ha en lugn och skön julafton?"
   Pappa reser sig makligt upp och lyfter upp Roland i famnen. "Lillan, han är för liten för att förstå vad han gjort. Låt det där vara, jag hämtar kvasten i köket. Akta knäna."
   Mamma inser vad hon gör och reser sig upp. Det rinner blod från ena knäet och en tunn skärva sitt fast i det. "Attans", muttrar hon och drar försiktigt ut den.

2 januari 2014

Verklighet-hakkors-övergrepp

Vaknar klockan åtta av att Lilleman kliver på min ena arm. han gosar ned sig intill mig och drar över sig täcket. Cirka en timme senare kommer hundarna intrippande och katten kliver som vanligt rätt över oss och trycker huvudet mot min hand. Hon är hungrig och hundarna vill ut.

Ytterligare några timmar senare har man och barn lämnat huset och farit till stan. De ska gå på teater med farfar. Leende såg jag dem kivas i bilen och kände ett stort lugn breda ut sig i huset.
Efter att ha promenixat med hundarna ska jag nu ta tag i manuset med stort M. 
Men först skriver jag dagens början , nummer 537, och därefter ögnar jag igenom dagens artiklar i Aftonbladet, Expressen och Dn. Till min stora förfäran ser jag att någon/några målat hakkors på moskén som ligger på Södermalm. 
Vart är världen på väg? Var håller dessa ungars föräldrar hus? Är de kanske av samma mening och har planterat fröna i ungdomarnas hjärnor när de varit små?
Funderingarna är många och långa. Vad kan vi som inte är av samma mening göra? Jag lyssnade en gång som liten på ett föredrag av en jude som överlevde Auschwitz. Han visade upp sitt tatuerade nummer på armen och berättade saker vi barn/ungdomar aldrig tidigare hört om. Läst, javisst, men aldrig fått berättat av någon som varit med. Mina ögon tårades och jag fångades av smärtan i ögonen på honom. Trots att massor av år passerat levde han sig in i det han sa. Kroppsspråket, orden, rösten, ja allt vittnade om det som varit och förhoppningsvis med hans hjälp aldrig mer skulle ske igen. Det var av den anledningen han reste runt på skolorna. Han ville stoppa det som kunde ske igen. 
Men det sker...nästan varje dag. Ingen gasas ihjäl, eller torteras, men små markeringar sker från dessa onda människor som kanske inte vet bättre. Vad vet jag.
Jag känner kalla kårar krypa längs ryggraden när jag tittar på bilderna i tidningarna. Svarta hakkors har målats på porten till moské´n. Vem är egentligen svensk, tänker jag. Det är inte många som kan räcka upp handen. Jag själv har ett stolt arv från vallonerna. De där duktiga hantverkarna som lyfte Sverige till det underbara land det är idag. Jag har vänner med både franskt och tyskt blod i ådrorna. Vår drottning är för sjutton tysk. Mina vänner kommer från Honduras, Finland, Polen, USA, ja alla länder du kan tänka dig. De är precis som oss andra...äter, sover, arbetar för att överleva. De är gula, röda, svarta och vita.

Nu ska jag redigera mitt manus Hat och en gnutta kärlek. Det handlar om något annat som eskalerar i Sverige - våld och övergrepp mot barn och vuxna.

Ha en underbar dag

En början-537

"En liten puff bara, inte mer", förmanar Ditte sin lillebror. "Mamma blir jättearg om hon märker vad vi gjort."
Oskar är stolt över sin syster. Hon har vunnit SM i simning och fått äran att vara lucia på pappas golfklubb. Av den anledningen har det skrivits om henne flera gånger i tidningen och elaka Janne som bor i porten bredvid har inte retats en enda gång. Oskar hade fortfarande ett långt ärr efter bataljen vid sjön. Det var som om det fanns ett liv före och efter Dittes vinst. Nu ville alla vara kompis med Oskar. Även de som slagit honom.

1 januari 2014

En början-536

Den lilla leksaksbilen åkte längs trottoaren och fortsatte in på trädgårdsgången längst ned, rullade sakta in under solstolen där Hector lagt sig och nu sov med lugna, djupa andetag. Bilen tystnade och stod stilla några sekunder innan den...exploderade. Hector liknade en trasdocka när han flög upp i luften och splittrades i tusen bitar. Fyllningen i stolsdynan spreds över marken och blandade sig med kroppsdelar och blod. Metallbitarna från stolen flög ned i poolen med ett högt plaskande och satte sig som spjut i planteringen av röda rosor.
Jari tittade åt båda sidorna innan han startade sin bil och gled nedför gatan och försvann runt hörnet. Mette skulle säkert välja honom nu när Hector inte längre fanns.

#ÖstergårnMyskje Renovering av stallkammare och stall

Stallkammaren är viktig för en hästmänniska, ja för hästen med förstås. Allt som behövs ska finnas där. Peter fick min gamla stallkammare fö...