Att blåsa en bedragare

Den 3 mars 2014 ropade jag in en skinnjacka till min man Peter. Jag har letat en sådan i flera år till honom, och var tveksam till att välja den eftersom personen ifråga inte hade något högt betyg. 

Jag gjorde det ändå och skickade 610 pix till honom. Därefter mejlade jag att det var gjort och väntade på svar...

En vecka senare hade ingen jacka kommit och inte ett ljud hördes från vederbörande.

Jag mejlade en fråga om vart jackan tagit vägen och lade till att jag polisanmäler de som lurar mig.

Några dagar senare kom ett svar att han inte hade pengar till frakten.

Jag tänkte att sådant kan hända och väntade ännu en vecka.

En dag gick jag in på hans Traderaprofil och såg att jag inte var den enda som blivit blåst - för det var det jag blivit. Killen hade allt som allt lurat tre stycken!

Nu blev jag ARG, och att göra mig arg innebär problem.

Snabbt polisanmälde jag killen, ringde till Tradera och fick honom spärrad, googlade på hans namn och fick tag i hans personnummer. Ha, ha...i dagens värld kan man inte gömma sig.

Därefter hittade jag på ett skeende som inte fanns. 

Jag ringde upp hans svarare och låtsades vara hysterisk. Pratade fort, stammade och skrek:

"Min bror har åkt till dig, så öppna för Guds skull inte dörrarna. Nej, vet du vad, stanna inte hemma. Han är skitförbannad. Åh, herregud, det här var INTE meningen. Brorsan kom ut för en vecka sedan. Han har en svart Harley."

Jag lät det gå några timmar, så att killen skulle få svettas, sedan mejlade jag:

"Brorsan bor på Hotell (namngivet hotell i Krylbo). De tänker åka till dig ikväll, så det är bäst du håller dig hemifrån. Han kan vara rätt tuff. Öppna inte, jag upprepar, öppna INTE dörren om du stannar hemma."

Då fick jag ett mejl: Jag har fått pengarna, sätter in till dig imorgon.

Ha, ha...pytt att han gjorde.

Några dagar senare kom nästa mejl från honom: Du får jackan, inga pengar.

Bra, skrev jag. Huvudsaken jag får någonting.

Eftersom Krylbo inte är ett speciellt stort ställe och jag dessutom haft en pojkvän där, visste jag att polisen skulle ta min anmälan på stort allvar. 

Mycket riktigt ringde de efter två dagar och ville ha mer information om bedragaren. De berättade också att även om han skickade jackan skulle han åka dit för uppsåt till bedrägeri.

Igår, den 18:e april fick jag paketet med jackan, och triumfen var lika stor som lättnaden. Att jackan passade som smäck på Peter var inte heller fy skam, men det viktigaste var att jag fick jackan.

För övrigt har jag ingen bror.

Jag vet inte om de andra fått sina jackor, men de har inte skrivit något om att de polisanmält händelsen på Tradera, så jag antar att de blivit urförbannade men sedan struntat i det hela.

Konsten att läsa tankar - ett verktyg för att skriva din bästa bok

När man gör en film eller skriver en bok ska man ha full kontroll på karaktärens bakgrund, eller ghost som min lärare kallar det. Helt enkelt vad som hänt personen innan läsaren träffar honom/henne i manuset. Man ställer massor av frågor till sin karaktär för att på det sättet ha vetskap om hur hen beter sig när något händer hen i manuset.

Jag är filmmanusförfattare och har fått bankat i huvudet att jag ska visa inte berätta vad hen känner och gör. Av den anledningen trillade jag in på kroppsspråket och googlade en massa på det.

Via olika inlägg hittade jag då den fantastiska boken Konsten att läsa tankar skriven av Henrik Fexeus, och jodå, där fanns allt jag någonsin sökt om hur människor beter sig i olika situationer.

Det finns ju några klassiker: En människa som lägger armarna i kors markerar avstånd, avsky genom att rynka på näsan, rädsla när hen hukar som om den andre skulle slå hen.

Du fattar säkert vad jag menar.

Jag köpte först boken som e-bok, men insåg efter halva boken att jag vill ha den på papper för att kunna markera sidor, lägga till ord som gäller mitt manus med mera. Alltså köpte jag den "riktiga" boken också. Dumt kanske, men till syvende och sist gillar jag att vända blad i böcker. Sådana som luktar och känns.

Henrik visar med bilder på sig själv hur de olika känslorna ser ut, och det gillar jag verkligen. Jag menar, kan man få någon bättre mall i sitt skrivande?

Du kan även använda boken till ditt riktiga liv

Genom att kopiera någons sätt att känna får du hen att känna sig bekväm med dig, och kan då påverka hen att göra som du vill.

Ha, ha...jag tänker direkt på min tid som försäljare och minns att när jag ibland skulle sälja något till någon, sänkte jag mig till hens nivå i både tonläge och kroppsläge. Jag kunde alltså en del av det Henrik lär ut, utan att ha läst hans bok. Det var kanske därför jag sålde som fasen.

"Vid ett äkta leende sänks ögonbrynen en aning, men ingen som simulerar ett leende sänker sina ögonbryn. Försök göra det med flit och du ser ut som någon som skrämmer barn som hobby", skriver Henrik Fexeus.

Under tiden jag läser gör jag alla dessa underliga miner han skriver om, utan att tänka på det. Lägg märke till att en person som gäspar smittar flera andra. Samma sak med skratt. Det är svårt att vara på dåligt humör om mungiporna pekar uppåt på någon. Glädje smittar också.

Det finns ju olika stadier av glädje. Att observera sina barns bestyr är en sort, att umgås med goda vänner och bara vara är en annan sort. Det finns miljoner olika modeller. Tänk efter själv.

Sedan finns den konstruerade glädjen - låtsasglädjen

Förakt, hur syns det, tänker du säkert.

Så här skriver Henrik Fexeus:

"Förakt kan visas i ansiktet genom att knipa ihop och höja ena mungipan. Resultatet blir en mun som bara ler på ena sidan. Det kan också ske genom en höjning av överläppen på ena sidan. Tänk dig Elvis (eller Billy Idol) sekunden innan han börjar sjunga. Detta kan ske diskret, med bara en ryckning i överläppen, eller så mycket att tänderna syns beroende på hur starkt föraktet är. 

Uttrycket följs gärna också av en luftstöt genom näsan, som en fnysning. Blicken tenderar att riktas nedåt - vi ser bokstavligt ner på den vi föraktar."

Jag säger bara, läs boken och lär dig massor om dig själv och andra, men framför allt använd den i ditt skrivande som en bibel bland andra skrivarbiblar.

Datastopp-slut på spelandet

För över en månad sedan fick jag nog. Nog av ungar som skrek och tjoade, svor och puttade varandra. Nog av att ha två idioter som stirrade på en varsin skärm.

Jag packade undan Skylander, x-box, Playstation, och alla surfplattor.

I början var det grinigt och tjat om att få spela, men Lilleman tystnade snabbt och började...leka. Du vet sådär vanligt som ungar kan om de vill. De lekte med sitt riddartorn och alla riddare, drakar, älvor och underliga ting, och de lekte med legot som nästan dammat igen. Istället för svordomar och skrik härskade tystnaden med skratt emellanåt. Visst slogs ungarna då och då, men inte alls på samma vilda vis. De läste, tittade på film, och till och med lekte ute.

Razmus kan ju spela på fritis, men det är bara ynka femton minuter om dagen. De andra har inte rört ett spel på över en månad, förrän igår. Då fick Hampuz spela på plattan. Gissa om det var uppskattat?

Jag själv spelar ingenting, och har aldrig sett rolighetsfaktorn i att sitta och titta på människor eller djur som agerar på skärmen. Jag gillar inte heller att det alltid ska vara slagsmål i spelen. Om du tänker efter så jagar någon, eller blir jagad i vartenda ett. Inte underligt att ungarna blir aggressiva i skolan och hemma. De gör som de blir lärda, och kom inte med det där att de säkert kan skilja på verklighet och fantasi.

Nä, jag vill helst göra saker själv oavsett vad det är, rida, springa, fiska, åka snowboard, boxas. Allt det där försöker jag få barnen att göra i verkligheten. 

Jag skulle helst vilja ta bort spelen forever, men det är väl en utopi. Däremot har jag och Peter bestämt att GTA aldrig kommer innanför dessa väggar, och jag kolla varenda spel Razmus laddar hem så det inte finns några krigsscener med i det. Ett tag var jag inne på att ta kontakt med ett av de här barnen som bott i ett krigshärjat land, för att be hen berätta hur det är att som barn bo i skiten.

Vi har också bestämt att vi inte ska jobba lika mycket i sommar som förra året. Pengar är inte allt. Istället ska vi umgås mycket med ungarna och vara ute i skog och mark med dem, bada, sola och gå på museum med mera. 

I helgen ska Razmus få tillbaka sina spel, men med restriktioner att inte sitta flera timmar i taget med dem. Det ska bli intressant att se hur det går.

Seminarium om barn- och ungdomslitteratur med Susanna Alakoski och Lin Hallberg

Jag hann inte skriva någon början imorse.

Istället klev jag upp tidigt, åt en banan och for till parkeringen i Tumba, lämnade bilen och tog pendeln till Stockholm city.

Anledningen var detta:

Seminarium Barn- och ungdomslitteratur som utgångspunkt för konstnärligt skapande, med Susanna Alakoski och Lin Hallberg.

Jag kom dit tidigt och gick runt på Kungsholmen. Klev in på en gammal kyrkogård och gick omkring bland gravstenar och nyutslagna blommor. Det blev faktiskt smått surrealistiskt. All död och all prakt av nyvaknade blomster och grönt, doftande gräs. Vaktmästaren undrade säkert vad jag sysslade med. Han slängde ett öga mot mig då jag på knä försökte utröna vad som stod på stenarna. Jag ska ligga i en minneslund när jag dör. Ingen ska behöva ha dåligt samvete för att de inte fixar till min grav. Det är något som slår mig när jag undersöker gravsten efter gravsten. Kan du se det framför dig. Hur jag anstränger mig för att se årtalen och rynkar pannan när jag inte riktigt ser. Solen strålade, men jag frös om händerna, trots att jag bar handskar. Stenarna hade vittrat sönder alldeles. 

Jag gick ut från kyrkogården och stod en lång stund och tittade på några skator som lekte på stenmuren. Jag gillar sådana. Trots att de är skadedjur.

Nästa mål var taken. Har du tänkt på alla vackra plåttak som sitter på husen vid hantverkargatan. . Några av dem såg lite slitna ut, behövde målas, men jag brydde mig inte om att ta reda på namnet på ägarna. Peter har nog med jobb för ett tag.

Klockan var närmare halv nio när jag smet in genom porten med en kvinna.  Jag hjälpte arrangörerna att flytta bord och pratade om ditten och datten. Det var en mycket vacker lokal, med gamla, antika härliga möbler och vackra tavlor. Borden vi satt vid hade nötts och stolarna var gamla, väl insuttna. Det fanns själ i rummet. ja hela huset.

Resten av folket trillade in, och vi tog för oss av mackorna och juicen (alt. kaffet). Det blev en mycket trevlig pratstund.

Margareta Sörensson (kritiker på expressen) intervjuade författarinnan Susanna Alakoski som har skrivit Svinalängorna, Håpas du trivs bra i fengelset, Dagens Harry mm, men även författarinnan Lin Hallberg som har skrivit massor med böcker, bland annat SIGGE-böckerna som min dotter älskar. 

Samtalet handlade om författarnas mening med skrivandet, vad de ville förmedla och varför de började skriva.

Lin älskar hästar och blev tillsagd av en kompis att hon skulle blanda sina två intressen, dvs hästar och skrivande. Resultatet blev Sigge, och många fler böcker. Från början härmade Lin språket och stilen från de hästböcker hon själv läst, men efterhand trängde sig hennes egen stil och hennes eget språk in och tog över. Barnen älskar att läsa dem, och skickar ofta mejl.

Vi diskuterade om alla barn läser hennes böcker eller om det bara är hästtjejer som läser dem. Min dotter rider inte, men är galen i Sigge-böckerna. Hon slukar dem och vill ha nya hela tiden. Det är en spännande värld hon inte är i just nu, men på det här sättet ändå besöker. Jag tror att alla barn kan läsa hästböcker - att de kan fantisera, leva sig in i det som händer oavsett de rider eller ej.

Något som ofta används i barnlitteraturen, och även i vuxenlitteratur, är längtan efter frihet.  Men i böcker för barn handlar det också om att finna sin plats i tillvaron, om kompisar, relationer med föräldrarna och andra, skolan, men också annat. Hästböckerna är inte bara om själva hästeriet, åh nej, här finns så mycket mer. Det kan vara deckare, handböcker, kärleksböcker eller romance om man nu kan säga så om den typen av böcker. Hästar är bara en ingrediens i ett mycket vidare perspektiv.

Jag själv gick på ridskola, hade häst och var bonnjänta. Jag slukade böcker. Alla sorter - till och med psykologiböckerna på biblioteket. Hästböcker hade jag metervis i bokhyllan. Egentligen vet jag inte varför jag fastnade för just den genren. De var spännande och jag minns en serie som hette Pysen som jag sträckläste. En annan hette Balett (hästen hette faktiskt det), och Svarta hingsten känner väl alla till? Jag föredrog att läsa om djur. Alla sorter. Minns du djurböckerna som fanns. De där halvtjocka som innehöll spännande historier om pantrar, björnar och många, många fler sorter? Jag älskade dem, och har dem fortfarande kvar i gömmorna. Jodå, jag vet att ungarna skulle skratta ihjäl sig över sättet att skriva, men de är speciella. Mycket speciella.

Margareta pratade om hur dyrt det är att ha häst, och Lin kontrade med att hon som ung fick både sköta och se till att mat plus annat till hästen betalades. För att fixa det måste hon låna ut hästen mot betalning. Tänk då på att hon var tolv år. Anar svartsjukans moln där. Tänk dig själv att någon okänd hanterar ditt älsklingsdjur. Bläh, säger jag.

Under tiden Lin berättade insåg jag att jag nog har varit ganska bortskämd - vi hade jordbruk och jag behövde inte alltid sköta min häst själv. På helgerna skötte mamma Lady, som hon hette. Jag åkte till stan för att roa mig på fredagen och återvände inte hem förrän på söndagen. Vi var inte fattiga, men inte heller rika. Vilken vanlig bonde är det? 

Jag tror att det är mycket struligare att ha häst i Stockholm, och dyrare. En kompis till mig rider, och har berättat hur mycket pengar det går. Hutlösa summor som bara privilegierade barn kan dra nytta av. Tyvärr, måste jag väl säga. Barn och djur är en oslagbar kombination, så alla barn borde få möjlighet att rida. Flickorna (det är oftast flickor) blir självständiga och får en sorts magisk kraft inifrån. De hanterar trots allt rätt stora djur, oavsett ålder. Det är ett heltidsjobb att ha häst. Den ska ryktas och ridas och det ska mockas och den ska ha mat - en evig cirkel av jobb, och naturligtvis nöje. Ett kärt nöje. Flickorna åker till stallet i tid och otid, matar, rider, mockar. De tar ansvar för ett liv.

En stor fördom är att hästarna är ett substitut för killar, och att hästarna slängs åt sidan när killarna kliver in i flickornas liv. Tänk om någon skulle säga detsamma om grabbarnas fotboll? Vilket ramaskri det skulle bli.

Det var dags för Susanna att berätta om sina böcker. Hon berättade att barnböckerna handlar om allergi eftersom hon inte hittade några bra när hennes dotter drabbades. De som fanns var tråkiga. Det som inte finns skapar man, tänkte hon. Det är helt efter min devis. Svinalängorna har blivit film också, och jag gillade den starkt. Boken har jag nyss köpt, men inte hunnit läsa. Det är alltid intressant att se hur någon skrivit ett filmmanus utifrån en bok.

Susanna tänkte skriva en kort allergibok med mycket illustrationer, men blev tillsagd av förlaget att skriva en längre bok: "Vi gillar din ton, men vill att den ska vara längre", sa de, och hon lydde.

Resultatet blev ett antal böcker.

Susanna är från Finland och hade en fattig barndom. Något som visas i Svinalängorna, men också skymtas i hennes andra böcker. "Det finns inga fattiga barn i Sverige", sägs det, men Susanna visar på och tar strid för dem, för visst finns de. Kanske närmare än du tror. Kanske i ditt barns klass.

Jag hade en väninna som var fattig. Hon hade blivit utförsäkrad och slet som ett djur för att få allt att fungera för sonen och henne. När hon flyttade från min stad tappade vi kontakten så i dagsläget har jag bara en aning om hur hon och sonen mår. Det öppnade mina ögon att lära känna henne. På många sätt. Det är ofta barnen som lider mest när familjen är fattig eller föräldrarna missbrukar det ena eller det andra. Många gånger lider familjen i det tysta. Att gå till socialen är det det sista de vill. Barnen anmäls sjuka när det är utflykter på skolan som kostar pengar. Fruktstunden blir en daglig plåga av frågor från de andra varför barnet inte har något med sig.

Min familj var som sagt var inte rik. Min mamma stannade hemma med oss tills jag var tretton, och pappa jobbade som elektriker i stan. Jag och min syster hade kläder, mat och kärlek, ett varmt hus och leksaker. Inget överflöd, men heller ingen brist. Vi hade det bra.

Visste du att massor av barn känner utanförskap? Rättare sagt 99%. De känner att de inte tillhör någon eller något? De är förvirrade och behöver ledning, någon att anförtro sig till, en trygghet i ett stormande hav?

Det visste inte jag i alla fall. 

Egentligen är Susanna och jag ganska lik varandra i vårt författarskap. Hon vill lyfta saker. Visa upp för omvärlden. Ett av ämnena är att leva som ensamstående förälder. 

Jag vill gå in bakom lyckta dörrar och visa det som döljer sig där, hemligheterna som ingen pratar om och som hyssjas ned.

Nästa bok Susanna skriver ska handla om makt och fördomar. 

Hon får förresten ett läsarbrev om dagen angående boken och filmen Svinalängorna. Folk bryr sig mer än man tror, och många har säkert gått igenom samma sak.

Efter en kort paus fortsatte vi prata om teater och annat. Susanna har skickat sina böcker till Stadsteatern med vidhängande synopsis, men inte ens fått ett "Nej tack." Dåligt gjort tycker jag. Man kan väl ändå svara på en förfrågan? Nu vet inte jag hur många som hör av sig dit, men det känns lite småaktigt och fisförnämt. 

Nästa tema var frågan: "Varför finns det så få skådespelare med utländsk härkomst på scenerna?" Ja, varför tror du att det är så? Och varför, varför, varför får en man eller kvinna som är mörkhyad bara spela skurk eller slav? Rennie Mirro och Karl Dyall är två kända killar som vittnat om det.

Inom barnteatern är det tydligen likadant. Är vi så dåliga människor? Finns det dold rasism? Eller, är det bara okunskap?

Jag berättade att i Botkyrka finns Fejmskolan där alla är från olika länder och blandas i en härlig kompott. Jag har också sett att på Riksteatern ges pjäser av folk från olika etniciteter. Så helt kört är det nog inte. Det är måhända svårare att att som utlänning ta sig till de större scenerna (Dramaten mm). Frågan är varför?

Vi satte oss i grupper och spånade på frågan, men hittade inget riktigt svar. 

Att det är mest män inom teatern är väl inte någon hemlighet. Inom filmens värld är det likadant, men nu har det drivits fram att fler tjejer ska få vara med.

Linn Hallberg sa att hennes böcker också handlade om att karaktären skulle göra opp med sin mamma. Ta ned henne från piedestalen och inse att hon bara är en vanlig människa.

Efter en researchresa till Island skrev hon en bok om hästkulturen där och insåg att på Island lever de för och med hästar, använder dem som arbetsredskap och till och med sjunger om dem. Det är starka naturperspektiv i boken och en miljö som läsaren får leva sig in i.

Susanna kontrar med att en av hennes böcker handlar om fjällvandring, och att hon gjort den själv för att få rätt research. 

Det är spännande att vara författare. Kolla bara på Kim Kimselius underbara böcker och Michelle Pavers fullkomligt bedårande serie Vargbröder (språket, jag bara säger språket). Båda dem damerna har rest till landet de skriver om, och gjort det de berättar om. Underbart, eller hur?

Jag har ett manus som utspelar sig delvis i Thailand och har redan diskuterat ett samarbete med vår underbara barnflicka som kommer därifrån. Kan det bli bättre? 

"Du måste leverera ett bra slut i en barnbok - en ljus lösning", säger Margareta och vi nickar instämmande. Barn vill ha det så. Eller ... egentligen vill väl även vuxna ha det så, ett ljust slut som ett kvitto på att livet är så.

Susanna säger också att hon skriver om ofrihet. Att man inte alls väljer att vara fattig eller rik, eller vilket land man kommer ifrån. Att alla inte alls har det bra i livet. Hon talar om de som inte har ett val, som blir tvingade in i något de inte vill vara. Den ensamstående mamman, det fattiga barnet, ensamma barnet, 

Det är dags att bryta upp och skiljas, men en sak till måste vi prata om. Varför skrivs det så få böcker om barn som lever med missbrukande föräldrar? Ur barnets perspektiv. En bok som berättar hur det är att leva med en mamma eller pappa, eller varför inte farmor som missbrukar tabletter eller narkotika? För de finns i vår värld, runt oss, och de ser ut som dig och mig, har kanske ett hus, en katt och en Volvo. 

DET kan du tänka på när du sitter framför datorn och funderar på vad du ska skriva om. 

Annars kan du kika in på mina dagliga börjor och hugga en av dem att fortsätta på.

Dyskalkyli eller lata barn

Det här hittade jag på facebook idag. Det gjorde ont i själen att läsa det.

http://mariaklein.wordpress.com/2014/03/21/tur-att-jag-inte-ar-mamma-at-din-unge/

Jag kände så här när jag läste texten:

Åh, du kunde lika gärna skrivit om vår äldsta son. Han är matvägrare och har tills nu (han är tio år) inte ätit mer än några riskorn per dag. Vi har tjafsat med lärarna om att han måste få hjälp utan att få någon. "Alla barn ska äta det som serveras", har de sagt. År efter år. Sonen har stökat i skolan och naturligtvis haft ont i magen av hunger. Jag har själv varit matvägrare, eller extremt kräsen som jag föredrar att kalla det. För jag åt mat, bara inte all mat som serverades. Sonen har gjort likadant.

En underbar kock vände allt till det bästa när jag tog kontakt med honom, rektorn och skolsköterskan.

Han gör idag specialmat åt vår son som grät av lättnad efter beslutet. Specialmaten består av korv, pannkaka, pannbiffar, ja du förstår vart jag vill komma. Vanlig husmanskost utan såser och inte hoptjoffade till en massa av beståndsdelar.

Men det slutar inte där, nej vi har också bestyr med hans envishet angående skolarbetet. Ingen förälder vill ha stök i skolan med sin unge och ibland blir jag alldeles matt av ångest över skolans konservativa hållning. Problem med att förstå mattematiken har försvårat vår sons lektioner, och med 27 elever hinner inte läraren specialisera sig på just vår sons svårighet att förstå.

Jag har gråtit många gånger av frustration över hans skoltrötthet som yttrar sig i stök och bök på lektioner han anser vara tråkiga. Efter att ha varit rätt mycket med honom i skolan kan jag bara hålla med. Många elever halvsover. I mina barns värld har jag dragit in datorer och den enorma möjlighet det finns att leka in siffror med mera i huvudet på dem.

Men det är inte slut där heller

Vår lilla son blev mobbad i 0-klass. Han blev slagen och psykiskt illa behandlad, medan lärarna ryckte på axlarna och frågade honom var de hade befunnit sig då det hände. Idag litar han av naturliga skäl inte på lärare, eller vuxna. Av den anledningen hamnar han ofta i trubbel när andra ger sig på honom, och han ger igen. De som han ger igen på skvallrar för fröken, som ger sig på vår son. En evig ond cirkel.

En av lärarna kallar honom ADHD-barn, använder ordet som skällsord och säger det inför klassen och honom. Naturligtvis har det fått följder.

Jag har varit mycket i klassen och fått berättat av andra elever hur de ser att vår son blir illa behandlad av lärarna. De gillar inte att han inte gör det de säger, och utsätter honom för både det ena och det andra. En sorts mobbing tycker jag det känns som. Ibland är det bra dagar och han är lycklig när han kommer hem, men ofta ringer lärarna hem till mig och berättar om olika saker vår son gjort. Nu kommer det värsta…

Mycket ofta är det inte så som lärarna framställt saken till mig, och jag får ständigt nysta bland de andra eleverna för att få en klarare bild av vad som hänt.

Och jodå, vi har på den elaka lärarens inrådan varit hos skolläkaren (som kallade både mig och Peter för människor med autismspektrum), men även hos BUP.

Och DÄR hände äntligen något positivt. De sa att läraren kränkt honom och att de inte kunde se några tecken på ADHD, men att de skulle fortsätta utreda honom, och försöka hitta ett sätt att hjälpa honom. ”Men vi kan inte påverka skolans , sa de. ”Skolan är pliktad att stödja er son i hans undervisning. Det är det lag på.”

Nyligen insåg vi att vår dotter eventuellt har dyskalkyli, och om igen får vi slåss för att få hjälp. Nu, äntligen ska vi få en specialpedagog som kollar upp/ hjälper henne.

Nu återstår att se om Razmus kanske har samma sak. Att ointresset för siffror beror på att han helt enkelt inte ”ser” dem som de andra eleverna.

Visste du att barn med dyskalkyli ofta anses vara stökiga, och att de kan vara duktiga på geometri trots att de har problem med siffrorna.

Enligt Professor Brian Butterworth är definitionen av dyskalkyli denna:

Dyskalkyli är en åkomma som påverkar möjligheten att lära sig räkna. Dyskalkyliker kan ha svårt att förstå enkla talbegrepp och saknar intuitiv förståelse för tal. Även om de får fram rätt svar med rätt metod gör de det mekaniskt och osäkert

Kika på den här filmen: http://www.ur.se/Produkter/169175-UR-Samtiden-Nar-siffrorna-brakar-Dyskalkyli-sa-funkar-det

Barnet har avvikelser i hjärnan. Rättare sagt den vänstra delen som du använder vid matte. De blandar ihop grundtal och ordningstal. Vår dotter ser talet 17 som 71 och vice versa. I hennes huvud blir det gröt av alltihop. En oförståelig massa av krumelurer.

En så enkel fråga som ”Vilket är störst av 3 och 7?” gör så att barnen drar ihop ögonbrynen och räknar på fingrarna om och om igen. Men ibland, gissar de och har turen att gissa rätt. Ofta ger de sig inte på uppgiften alls, utan gissar eller struntar i den. För att inte misslyckas. En dyskalkyliker skäms för sitt handikapp och behöver få självförtroende av en utbildad specialpedagog, inte en lärare som anser barnet vara lat eller till och med dum. (Jodå, det finns lärare som idiotförklarar sina elever för att de inte klarar det andra kan.)

Fingrarna används ofta av någon med dyskalkyli. Men barnen är vältaliga och smarta, och har inga problem med andra ämnen. Stressen i ett klassrum med 27 elever gör så att problemet med att försöka få ihop siffrorna i rätt ordning blir större och större för varje lektion. Till slut låser sig hjärnan och barnet uttrycker stort hat mot ämnet matematik.

Att inte se siffrorna som vi ”vanliga” gör, ger stora problem i vardagslivet. En klocka är bara en tingest med en massa siffror, att handla för ett visst antal kronor ger huvudbry och ångest, och…ja du vet själv hur ofta du använder siffror i livet.

Men det finns bot, och det är där jag hamnat idag med min dotter, och kanske sonen. För att få chansen att förstå det som står i matteboken måste barnet ha lugn och ro. En klass får inte bestå av fler än några få personer, och läraren måste ta det lugnt. En sådan enkel sak som att förstå multiplikationstabellerna får man hoppa över och istället överlåta det till en miniräknare.

”Hur mycket är 9+6?” frågar läraren barnet. Svaret kan vara rätt, men det tar tid att få fram det och fingrarna används.

Hur fort får du fram svaret? En sekund, tre, fem?

Fundera på det.

Mary-lou, Kitty, Busiga Bebben, Håkan Bråkan och de andra underbara böckerna

Kommer du ihåg böckerna jag skrev om i rubriken? Jag älskade Kitty och Mary-lou, men ännu mer älskade jag underbara Lotta. Tre starka tjejer jag lätt identifierade mig med.

Kitty och Mary-lou skrevs av Carolyn Keene, medan Lottaböckerna skrevs av Merri Vik

Numera finns tydligen bara Kittyböckerna kvar, men gömd i några lådor ligger hela serier av de nämnda, och i lådan jag fick från min kund låg också några ex av allihop. Det är jättekul att läsa dem som vuxen, men jag märker att det är lite väl många utropstecken, trots att ingen skriker.

Vilka böcker läste du som ung?

Jag läste extremt mycket hästböcker, och har sparat varenda en. Sagoböcker blev ett stort intresse som vuxen. Du vet sådana där som är vackert tecknade, och Walt Disneys bokupplag.

Jag läser varje kväll en bok för ungarna, och igår var det boken Här kommer busiga Bebben av Thomas Svensson

Om du inte läst den, gör det. Vi skrattar åt alla tokerier lilla fröken hittar på och samtliga barn fnissar hela tiden jag läser. Jag träffade Thomas på bokmässan 2012. En urtrevlig man.

En annan som jag ständigt återkommer till är Håkan Bråkan

Den underbara ungen som är så otroligt klok och busig.  

När jag kikar in på Bokus ser jag att det har kommit flera nya som vi inte har. Det är tydligen dags att gå en rond på bokrean och införskaffa fler böcker till vårt överfulla barnbibliotek här hemma.

Naturligtvis finns underbara Pettson och Findus med i vårt bibliotek, och Mamma Mu

Ett tag läste jag Vargbröder , men det var alltför många böcker i serien, och ungarna tröttnade. Michelle (författaren) har ett mycket speciellt sätt att skriva, som också är lite svårläst. Jag träffade henne på bokmässan 2012 och vi pratade om skrivande med mera. Numera finns det en annan serie hon skrivit. Den heter Bronsdolken , men jag har inte hunnit läsa den ännu.
   
När jag var liten läste min mamma Walt Disneys underbara sagor och mängder av djursagor som hon själv skrev, men även sådana som hon hittade i en blå bok jag minns mycket väl. Pippiböckerna, Vi på Saltkråkan och alla de där andra fanns också i biblioteket. Jag minns inte om jag hade någon riktigt stor favorit som liten, men när Madicken kom läste jag den om och om igen. Som vuxen gillar jag mest Pippi och Ronja Rövardotter. I dagsläget finns samtliga av Astrids underbara böcker i bokhyllan här hemma. De kan läsas om och om igen utan att bli tråkiga. När jag var i trettonårsåldern gick LP-skivorna med Djungelboken med mera runt, runt i mitt och min lillasysters gemensamma rum. Barn lyssnar ju om och om igen på sagor. Jag kan än idag varenda vändning och känner direkt igen texten när jag hör den.

När jag flyttade hemifrån köpte jag sagokasetter som jag lyssnade på innan jag somnade. Lite senare byttes de ut till cd-skivor. Mina pojkvänner kunde gnöla ibland, men gillade nog innerst inne att långsamt sövas av berättaren. Ibland läste jag högt för dem ur mina sagoböcker.

Som du ser har jag alltid läst barnböcker. Även idag slinker en och annan mellan. Det är något magiskt med sagor, allrahelst böckerna utan illustrationer. Där är det jag som bestämmer hur allt ser ut som det berättas om. Det är MIN fantasi som träder fram inför mina ögon när jag läser boken.

Vad hade du för favoritböcker som liten? Finns de kvar idag?

Mobbning-skolans-ansvar

Idag läste jag igen om mobbning i skolan. En hård klump uppstår i samma sekund som jag läser att lärarna inte tagit det på allvar. Nej, det är inte jag som råkat illa ut. Det är mina barn.

För att min största kille skulle få en mjukstart in i skollivet gick han hos dagmamma istället för på dagis. Han var nämligen extremt lugn och satt mest och byggde lego och med klossar. Razmus älskade sin dagmamma och trivdes extremt bra. Jag hade haft honom hemma tills han var fyra år och vi hade en fantastisk fin gemenskap. Han var en go kille och hade aldrig mött någon ondska.

Ändå...säger ungen inte ett ord till mig om att han blir mobbad på sexårs. Det börjar dag 1 och fortsätter nästan dagligen, tills jag en dag får veta vad som händer. Naturligtvis ifrågasätter jag lärarnas uppmärksamhet och att de istället för att vara ute med barnen sitter inne och fikar. Nu var det här ingen stor skola...och i Raz klass fanns det fem elever. Fem elever.

Jag började stanna extra länge på skolan och insåg snabbt att det var katastrofläge. Några få elever bedrev konstant misshandel av de andra eleverna och killen som slog min son tillhörde inte de värsta.

Jag ställde fröknarna mot väggen och frågade hur det kunde fortsätta, varför ingen tog tag i det. Vad hände tror du? Razmus trovärdighet ifrågasattes och de bombarderade honom med frågor, typ "Vart var vi när det hände och hur mycket var klockan?"

Razmus började hata skolan och berättade aldrig mer något för lärarna. Han bet ihop och blev en tyst kille i skolan som rasade ut i bilen på väg hem. Han slog och sparkade på sätet och skrek som ett djur.

När jag ville flytta honom övertalades jag att låta honom stanna terminen ut. Än idag vet jag inte varför han skulle göra det. Till vilken nytta?

Resultatet av det här blev att han i den nya skolan stod på långt avstånd från de andra och iakttog deras lekar. Mitt hjärta grät när jag satt kvar i bilen och såg det hela. Ett halvår senare hade han karskat till sig och blev en mobbare, och vips vaknade skolan upp. Vi var hos rektorn, pratade med skolpersonal och jag hävdade hela tiden att de hade sig själva att skylla som inte fångade upp honom när han mobbades.

Det tog nästan två år att få Razmus att lita på att han kunde få vänner. Den han mobbade är idag hans bästis, men han är restriktiv när det gäller att skaffa vänner, smyger fram på nya ställen och säger än idag inte ett ord till någon lärare om han blir slagen. För det har hänt några gånger.

Som om det inte var nog med det här händer samma sak med hans lillebror. På dagis! Fatta, han blir slagen av en annan treåring på dagis. Det tog lite tid innan jag fattade vad som hände, att alla blåmärken kom från slag och annat. Hampuz var som sin storebror, ett lugnt barn som mest satt och byggde med klossar. Han pratade, men var lågmäld och höll sig för sig själv. När han gång på gång kom hem med röda blemmor, och rivmärken, till och med hack nära ögat från en sax, reagerade jag blixtsnabbt och gick på personalen som lovade kolla honom extra. Pyttsan, misshandeln fortsatte och jag stannade hemma med honom, vägrade ta honom till dagis som ju inte är obligatoriskt. Det är vidrigt att inte kunna lämna ett litet barn på dagis och inte veta om han ska bli slagen, kanske så allvarligt att han får men för livet. Hampuz grät och jag grät i bilen, det blev traumatiskt för oss båda.

Han blev äldre och jag peppade honom att han skulle slå tillbaka, hårt...men , nej...istället började de slå på Hampuz enda kompis, också en liten parvel som var lågmäld. Jag tog kontakt med rektorn igen och det tillsattes en psykolog som umgicks med barnen och...när hon ringde sa att Hampuz och hmhm var sååååå goda vänner och lekte.

Jag höll honom hemma eller hade honom med på jobbet så mycket jag bara kunde. Han ville själv inte byta dagis för han hade trots allt lärt känna och gillade några av klasskompisarna. Jag frågade personalen om de inte kunde prata med mamman till barnet och de berättade att det gjorts många gånger utan resultat. Jag pratade med henne och nja...hon tyckte synd om sin son som fick utstå sådana beskyllningar. Hopplöst fall, alltså.

Några dagar efter diskussionen slog fyra barn Hampuz och han tröttnade - pang...så klippte han till en flicka som varit med på mobbningen. Hon grät, men Hampuz talade om vad som hänt för personalen och fick beröm för att han äntligen gjort det enda som hjälper mot mobbning - ett slag tillbaka. Helst så hårt att förövaren får en riktig minnesbeta.

"Mamma, jag slog dem", sa han på kvällen. 

"Bra gjort", sa jag och kramade honom medan blicken gled över de rödflammiga armarna som fått slag.

Idag går Lilleman sexårs och jag håller ögonen öppna men det verkar som om han trivs och har det bra.

Razmus trivs också och har fått fler vänner, men han hatar skolan.

Till sist: Jag är övertygad om att allt hade sett annorlunda ut om skolpersonalen tagit mina barn på allvar och anmält förövarna, haft allvarliga samtal med eleverna och kallat in hjälp från sådana som kan sådant här. Kanske till och med flyttat på de som slår. Då hade mina söner haft en bra uppväxt och inte fått de här själsliga såren som aldrig kommer att gå bort. Ingen, ingen, ingen brydde sig om att böja sig ned och krama om min äldsta son när det hände något, istället sågs han som en bråkstake, och Lilleman hade ökad uppsikt, men det visste förövaren om och smög efter när Hampuz gick iväg för att få vara ifred. Han fick iskokor i ansiktet, spadar och pinnar likaså, sand i håret, nyp, slag...nästan varje dag, men sa inget till personalen.

Filmtime - Hitchcock- fåglarna

Som du vet älskar jag att titta på film och igår tittade vi på två filmer. Den ena (Hansel & Gretel) har jag recenserat idag, men den andra är en gammal film som ändå är så ny. 

Det var nämligen så att vår tioåring ville se filmen Fåglarna av den fantastiske Hitchcock. Den gjordes på 60-talet och still going strong.

Raz hade hört mig prata om den flera gånger och var naturligtvis nyfiken. han gillar skräck liksom mig och vi brukar titta på det tillsammans.

Av en händelse hittar jag den här artikeln i svd idag. Vill du läsa ännu mer om Hitchcock ska du kika in här

Vad var det egentligen som fick fåglarna att anfall Melanie och de andra? Under tiden jag ser filmen, som jag sett flera gånger innan, funderar jag på vad som kan tänkas vara anledningen. Är det minkpälsen? Eller? Är det de instängda Lovebirds som spökar? Kan de tala med de andra fåglarna? Be dem att hämnas för att andra instängda stackare? Eller är det Melanie som drar dem till sig? Är hon en häxa? Jag gillar hennes sätt att vara och förtränger snabbt alla tankar på att hon skulle vara ond.

Hitchcocks filmer är alltid så speciella, Vertigo är en annan speciell film. Jag gillar det där sättet att antyda, ge små vinkar, ett ögonkast, ett lyft på ett ögonbryn med mera.

Tillbaka till Fåglarna nu. 

I scenen där Melanie blir anfallen av fåglarna i rummet, blundar jag och förbannar att hon överhuvudtaget gick in. Gör man så? Lyssnar man inte mot dörren först? Efter alla anfall borde hon väl vara försiktig, tänker jag och svär högt över missen hon gjorde.

Eller i scenen där lärarinnan Annie och Melanie tar ut ungarna från skolan till fåglarna som...naturligtvis anfaller. Vore det inte bättre att gömma sig inne i skolan? Hm...

Nå, dog hon? tänker du. Det får vi aldrig svar på. Slutscenerna är sådär läskigt pirrande att jag har svårt att sitta still, eller titta. De kommer ut i bilen och...vad händer sen? Se filmen och berätta vad du tyckte.

I är firar filmen 50-årsjubileum (vilket jag inte visste innan jag googlade) så det lär bli mycket skriverier om Hitchcock. Själv letar jag böcker om hans sätt att skriva manus. Jag har massor av hans böcker, för jodå, han skrev sådana också. En fantastisk man som skrämde vettet ur stackars Tippi Hedren. Jag har läst någonstans att hon fick fågelfobi efter filmen, men vet inte om det stämmer. 

Hälsingland-hälsingemål-hemlängtan

Jag har varit hemma igen. Inte hemma hos mig utan hemma, hemma där jag en gång växte upp under mammas skyddande vingar.

Mina föräldrar bor vid vattnet i en hälsingegård som är över fyrahundra år gammal. Det finns naturligtvis spöken där och hemliga gömslen med böcker som forna tiders drängar och pigor ögnade i på nätterna när husbondsfolket sov. 

Så här ser det ut:

Jag flyttade hit samma år som jag fyllde tretton. Farmor och farfar som bott här förut flyttade till vårt hus

 Utsikten är formidabel. Här nere på Löta går kossorna och betar med sina nyfödda kalvar

 Den här vägen ligger bredvid vårt hus. Om du följer den en bit bort hittar du en grusväg som leder till fler hus. Den så kallade byvägen. Borta på busshållsplatsen som du skymtar stod jag varje dag och väntade på bussen för att åka de tre kilometrarna till skolan för att gå årskurs 7, 8 och 9.

 Åker man åt andra hållet kommer man till en nedlagd fabrik: Marmaverken. Några bondgårdar till finns också där. Den här busshållplatsen stod jag på när jag gick i klass 1-6.

 Den här utsikten är det framför huset.

 Flyttar man kameran syns vår lilla sjö Vojjen som mynnar ut i sjön Marmen som både är stor och djup. I den här sjön har jag fiskat, badat och åkt skridskor vintertid. Här har jag hivat upp småfisk och grodor, och låg hela dagar med kikare och förstoringsglas för att dokumentera djurlivet, ja till och med insekter och maskar. Här rodde jag ofta ut för att bara sitta och guppa på vågorna. Här har jag tagit upp ryssjor med pappa och fått stora gäddor och braxar. Vid ån som leder till Vojjen stod jag och mina killkompisar hela dagarna och fiskade med tävlingsflöte och gjorde allt för att bräcka varandras rekord. Katterna hemma blev stinna av alla fiskar jag drog hem visslande och trallande. Jag älskar vatten och hälsingemål. De där speciella orden som jag aldrig glömt och använder trots att jag bor i Stockholm.

 Nere på Löta gick min älskade häst Lady som jag fick när jag var tretton år gammal. Idag är hon död. Likaså hennes dotter Bessie.

Dofterna som övermannar mig får mig nästan att gråta. Det kanske låter dumt, men de ljusaste minnena jag äger skapades här. Dofterna jag älskat kände jag första gången här. Nybakade bullar, ett par löständer i ett glas. Gifflar. En potta under sängen. Tvåldoft och ett leende var min vardag då min farmor bodde i huset. Pelargoner i fönstret. En mjölkkanna i silverfärg. Krumma fingrar som skapats av kalla dagar när hon mjölkade kor. Farfar med keps, lapp för ögat och pipa i mungipan. En vävstol som användes flitigt och en klocka som tickade så högt att det ekade i köket. Varje vrå äger skönhet. 

När jag åker härifrån lämnar jag en bit av mig själv kvar. Jag har inget val. Hade inget val. Då när jag som artonåring flyttade för att få ett jobb. Här finns inga. Har aldrig funnits.

Det är bittert. Men jag pusslar ihop alla känslor jag har och åker hem till mitt/vårt hus som ligger långt ut på landet. Till och med längre ut än mitt barndomshem.

Konferens om bokens och e-bokens framtid i Sverige

I går var jag och min väninnan Eva Åkerlind på konferens om e-boken och bokens framtid. Det var natur och kultur som vänligt nog upplåtit sina lokaler till ett antal förläggare och sk Flexit-forskare.

De pratade om vilka problem marknaden står inför och vad vi kan göra för att undvika nedgång i försäljningen.

Eva Bonnier började. Hon berättade att Albert Bonnier 17 år gammal tryckte en bok.
Aha, han var alltså Egenutgivare, sa jag och Eva Åkerlind samtidigt. Året var 1837. Det har gått många år sen dess.

Det pratades också om agenter och att en del av dem vill sköta skapandet och införsäljning av författare.

Konkurrensen har blivit hårdare, det är en sak som är säker. 

Nästa talare var Rickard Herold förlagschef på Natur & kultur. 

Med behaglig röst berättade han om gungor och karuseller inom bokförlagen och sa att varje bok är sin egen. Vad jag förstod står en stiftelse bakom Natur & kulturs utgivning. De har förövrigt få svenska författare.

Nu klev Johannes Klenell från Galago upp och pratade. han jobbar huvudsakligen med serier och grafiska romaner och var yngst av alla förläggare.

Han berättade att förr i tiden var serien en död marknad, men har nu fått ett ordentligt uppsving.

De har jobbat från grunden och mycket via media för att fånga upp både läsare och författare/tecknare.

Nästa man var Kristoffer Lind från Lind & Co.

Han har en ganska bred utgivning och ger ut böcker som han själv tycker är bra. 

Det finns tre sk imprints i förlaget, det vill säga förlag i förlaget. Känguru, xstory och Fischer.

Skönlitteratur står överst i utgivningen.

Kristoffers karriär som förlagsägare började med en bok full av elaka citat. Den sålde massor.

Han sa att för att bli ett stort förlag MÅSTE man ha bred utgivning.

Han lämnade plats åt Henrik Lindwall från Norstedts förlag som har mest utländska böcker. De är dem som fångade madamen som skrev den mest sålda boken. Femtio nyanser av honom. Som vanligt blev det en diskussion om bokens dåliga språk och varför Norstedts köpt in den.

Svaret var glasklart. Boken hade redan sålt i massor i andra länder, bara en dumbom nekar till att ta in den i sitt sortiment. Av deras utgivning är fem procent e-böcker.

Nu bytte de ut talare igen och denna gång var det en hel massa professorer som pratade om böcker.

Anna-Maria Rimm pratade om bokutgivning i Sverige jämfört med Tyskland.

Visste du att tysk marknad är störst på marknaden?

SVERIGE: fria bokpriser - ebokmoms 25 %

TYSKLAND: fasta bokpriser - E-bokmoms 19 %

Det finns ett tyskt Amazon, men inte svenskt ännu.

I Sverige har vi en krympande bokmarknad, medan Tyskarna växer.

En annan mycket viktig sak är att i Tyskland har bokhandlaren hög status medan i Sverige är det som vilken arbetare som helst.

Bokhandlarna i Tyskland går dock igenom en treårig utbildning och har en speciell intressegrupp.

Det pratades om deckarboomen och omslag, men även om hur förlagen marknadsförde sina böcker.

Det är mycket vanligt att förlag skriver ordet UNIK i sin reklam.

Kristina Ahlinder som är direktör för förläggareföreningen klev fram och pratade. Stackarn var ensam tjej däruppe. Det var bara män annars. Underligt, eller hur? Nog borde det finnas fler kvinnor som är förläggare?

Diskussionerna fortsatte efter att vi fått mat och kaffe.

Ämnet e-böcker är hett så hett, och det var det även nu. Amazom har tagit steget till Tyskland och är hotande nära att ta det hit. Något som sänker vår avans och hotar att kräva höga rabatter.

En gissning är att de kräver 60 % rabatt plus en mängd titlar.

En andrahandsmarknad på e-böcker finns det tydligen planer på och ingen vet hur det går med de nya böckerna då.

Skrattande pratade vi om vem som har surfplattorna. Det är barnen. I vår familj till exempel har alla tre en varsin platta. Jag lånar Lillemans då jag behöver, men i det stora hela är han ägaren.

Zabine ritar och skriver mycket på sin, de andra spelar.

Det som behövs i Sverige är en insikt hos kunderna att det är lätt och billigt att läsa på platta.

Frågan förlagen får från kunden är: Varför ska jag betala för ett mejl?

Den frågan visar ju hur stor okunskapen är hos läsaren. Det handlar nog om att ge information och få de vuxna att ta tillbaka alternativt köpa en egen surfplatta eller läsplatta.

Bokon är ett av de ställen där du kan köpa e-böcker enkelt, men det måste bli superduperenkelt att köpa e-bok. Det får absolut inte innebära en massa klickande på länkar. Då tröttnar kunden och loggar ut...om ens det.

Samtalet fortsatte med diskussion om vem som är ute på sociala medier. Svaret är: Kvinnor. 

Jag läste någonstans att kvinnor i min (49 år) ålder och uppåt surfar mest på facebook med mera.

Det viktigaste är nog att förläggare med mera är beredd om det blir en e-booksboom. Idag vet förläggarna att de borde ge ut en e-bok plus vanlig bok, men tjänar sällan något på e-boken som kostar mycket att framställa.

Med dem orden tackade de för sig och vi applåderade.

Huvudet var fullt av tankar när jag gick därifrån.

Det var av två anledningar.

På toaletten träffade jag en mycket trevlig kvinna som jobbar på förlaget Forum. Hon såg mitt visitkort där det stod att jag är filmmanusförfattare och frågade om jag visste vem Manuspiloterna var.

Klart jag visste. Det var ju där jag gick i nästan ett års tid och lärde mig alla magiska knep.

Hon funderade på att gå sommarkursen med Fredrik och Kurt vilket jag varmt rekommenderade.

Kvinnan ville ha en synopsis på mitt manus och alldeles nyss åkte det iväg till henne.

Håll nu tummarna att det går bra.

Nu, ska jag skriva novell om tre karaktärer som blir instängda och vad som händer då. Det är till min kurs på torsdag med Ylva och de andra.

Ha det gott.

Läs min kollega Kristina Svenssons inlägg om samma möte. Hon satt så långt bak att hon kunde fotografera också.

Plåtträdgård

”Jag har sett det här många gånger”, sa den lätt grånade mannen framför mig och lutade sig bakåt i stolen med händerna bakom huvudet. ”Det är ingen ide´ att du söker fler jobb.” Han lutade sig över skrivbordet och viskade. ”Det är omöjligt, men säg inte att jag har sagt det. Arbetsgivarna ser en röd VAB-lampa när de hör att du har tre barn under tio.

   Mannen tog en penna mellan fingrarna och snurrade den runt, runt. ”Du har trots allt tvåhundra kronor om dagen i a-kassa. Det är mer än många andra har.” Han lutade sig bakåt igen och gjorde en grimas. ”Din ålder är också ett problem. Du är för gammal helt enkelt. Halka dig fram tills pensionen istället. Din kille jobbar, så det borde ni klara.”

   Jag kände mig färdig att anfalla honom och lägga händerna runt hans hals. Omöjligt, tänkte jag och hörde mitt hjärta dunka. För gammal. Banne mig att det är omöjligt. Helvete heller. Jag ska ha ett jobb. ”Tack”, sa jag dovt och gick därifrån med blossande kinder.

Jag heter Anitha Östlund och hade gått arbetslös många år. Arbetsgivarna svarade inte ens på mejl och ännu värre var att de ignorerade mina telefonsamtal. Fylld fyrtioåtta stod jag utanför systemet med tre barn att försörja och ett hus som just fått en ny övervåning. Min älskade man slet som ett djur för att få det egna plåtslageriet att gå ihop och gick på knäna av det ständiga kvällsjobbandet för att hinna med det som skulle göras.

   Vi hade undersökt möjligheten att anställa en kille som kunde hjälpa honom på taket, men det var för dyrt och tiderna var som sagt osäkra. Som egenföretagare är det tufft.

Några dagar senare slog jag näven i bordet när vi satt och åt. ”Nä nu jävlar får det vara nog. Jag vägrar låta mig nedslås av en gammal surgubbe på arbetsförmedlingen.”

   Med bestämda steg gick jag in på kontoret, stängde dörren och satte mig vid datorn, loggade in på facebook och skrev en lång artikel om mitt ständiga sökande efter jobb.

   Jag avslutade den med att skriva upp allt jag kan och bad om hjälp.

   Behöver jag säga att listan blev lång.

   Jag har jobbat på en elaffär nästan tjugo år. Samtidigt jobbade jag extra på Seven eleven några månader. Efter barnens ankomst har jag jobbat som plattsättarlärling, kontorist och skrivit böcker. Innan jag flyttade till Stockholm jobbade jag på Ica, Metro, och konditori.  Jag har ingen utbildning på papperet, men kan mycket ändå.

  

 Det tog exakt tre minuter innan första svaret droppade in. En författarcoach som jag har som facebookvän ville ha min hjälp, men ville att jag skulle starta eget för att förenkla processen. Hon skrev att jobbet var på knappt halvtid till att börja med, men eventuellt kunde utökas.

   Jublande studsade jag ut till min man som undrade vad som stod på.

   ”Jag har fått jobb!” skrek jag och tog upp Lilleman i famnen och dansade runt på golvet. ”Jag har fått jobb.”

   I samma ögonblick som jag snurrade runt, runt dök det upp en ide´ i huvudet och jag stannade tvärt: ”Jag vet vad jag ska jobba med. Herregud det är självklart. Jag ska hjälpa folk med deras trädgårdar, klippa gräsmattor, rensa ogräs och klippa träd.”

   Jag stod tyst en lång stund och såg framför mig hur jag åkte på en gräsklippare iklädd shorts. Jag älskar att pyssla med trädgården och tycker om att slita så svetten lackar. Men, tänkte jag, räcker det till en heltidstjänst? ”Jag kan hjälpa dig på taket”, vräkte jag ur mig och tittade på Peter. ”Jag har hjälpt dig förut.”

   ”Lilla gumman, du är höjdrädd.”, sa han ”Hur tror du det fungerar? Jag behöver en riktig plåtslagare, men…” Min man log och sträckte ut armarna mot mig. ”å andra sidan vet du ungefär hur det går till. Okej vi testar.”

  På bara några minuter hade jag nu två jobb. Jag nästan svimmade av lycka. Sommaren är räddad, tänkte jag och kramade honom om och om igen.

Nästa dag ringde jag till arbetsförmedlingen för att beställa ett möte för att prata om starta-eget –bidrag. Det skulle inte bli många kronor, men ett litet tillskott om jag inte hittade några kunder.

   De var tveksamma till en början men blev nog övertalade på grund av min entusiasm. En annan orsak till att de gick med på det är säkert att de ville bli av med mig. En mindre på listan ser bra ut i statistiken.

   Efter några veckor ringde en kvinna och sa att det var klart.

De första gångerna jag gick upp på taket darrade benen och jag ville inget hellre än gå ned. Trots det kröp jag omkring på nockar och stod vid skorstenar för att assistera min man.

    Ibland fastnade jag i rörelsen och tryckte mig hårt mot taket eller stegen, medan hjärtat bultade så hårt att jag var rädd att få en hjärtattack. Peter skrattade och ledde mig varsamt ned till backen där andan kom tillbaka.

   Utsikten från tak är oftast fantastisk och vartefter tiden gick blev jag säkrare och mindre rädd. Istället fotograferade jag alla vyer och la in dem på hemsidan jag skapat till Peters företag.

Efter att ha svarat på några annonser fick jag några trädgårdsjobb, en del korta, men även återkommande. En gammal dam ringde och ville ha hjälp med att renovera sin igenväxta trädgård, vilket tog två hela månader. Jag fick samtidigt en ny vän.

  Författarcoachen försvann och erbjudandet rann ut i sanden, men tack vare henne hade jag öppnat tre olika firmor som blomstrade.

En dag när jag satt på kontoret med Peters fakturor for faan i mig. ”Jag tänker börja ta betalt av din firma för att jag gör det här”, sa jag och slog upp en pärm med företagsnamnet på. ”Det är många timmar som går åt”, fortsatte jag och vågade inte titta upp. Säger han nej? tänkte jag och vände blicken mot honom. ”Vad säger du?”

   ”Det låter bra”, sa han och bläddrade lojt i pärmen jag slagit upp. ”Tar du fram fakturorna från Bevego. Jag måste kolla hur mycket vi ska ta betalt för bryggan vi satte upp igår.”

   Så enkel är min man. Han krånglar sällan om småsaker. Nu hade jag tre jobb och pengarna började strömma in. Tusen kronor växte till både tiotusen och tjugotusen på några få veckor.

När Peter hjälpte en plåtslagarkompanjon passade jag på att renovera den gamla damens trädgård.

   Hon var lite avvisande i början men pratade mer och mer med mig när jag klippte ned hennes buskar och rensade bort en massa åkervindor som placerat sig bakom hennes hacienda.

   Veckorna gick och långsamt växte en underbar pärla till trädgård fram. Marianne som min kund heter tinade och bjöd på sig själv på alla plan. Vi blev vänner. Goda vänner som pratade hela tiden. Hon berättade om sitt åttioettåriga liv och jag sa åt henne att skriva om det. ”Annars kan jag spökskriva åt dig”, sa jag en tidig morgon när jag rensade bort de cirka två meter långa och lika breda rabarberna. ”Du har en fantastisk historia och borde göra en bok till dina efterkommande.”

   Hon nickade så hårt att det silverfärgade håret ramlade ned över ansiktet. ”Jag har inte pratat om det här med någon annan. Inte ens min dotter. Och jodå jag har funderat på att skriva ned det, men jag hinner inte.”

   Jag skrattade och lade handen på hennes axel: ”Hinner inte? Men lilla du, du är pensionär och borde ha all tid i världen.”

   ”Jag släktforskar”, sa Marianne och log. ”Det har jag gjort i snart trettio år”, fortsatte hon. ”Just nu är jag på sextonhundratalet. Där går min tid.”

   Förundrad slutade jag dra loss de gulgröna, tjocka stjälkarna och vände mig mot henne. ”Sextonhundratalet?”

   ”Ja just det. Intressant må du tro. Man lär sig mycket om människor.”

Sådan är vår relation. Det kändes nästan som att bli förälskad och som om hon tog platsen min mormor lämnat. Marianne är en underbar kvinna och när sommaren närmade sig slutet hade jag lärt mig att vi är lik varandra på många sätt. En äldre jag, eller om det är jag som är en yngre hon. Vi tvistar om det ibland.

  

När bladen fallit av träden och iskalla vindar blåste över vårt land, var trädgårdssäsongen slut.

   Jag slet med plåtslageriet och lärde mig allt mer om hur man falsade, knäckte och borrade plåten. Det blev roligare och intressantare vartefter tiden gick. Att klamra fast plåten på taket gick som en dans. Det kändes i lårmusklerna och rumpan när man gått en hel dag med rumpan i vädret och händerna befolkades av stora, tjocka valkar.

   Min man sneglade många gånger på mig då jag utan rädsla gick högst upp på nocken mellan skorstenarna för att ta mig från ena sidan huset till andra, men sa inget. Ibland hörde jag honom prata med andra om mig och blev glad eftersom han var så positiv och stolt att jag gått emot min höjdrädsla.

   Jag var inte rädd längre, men hade respekt för höjden och det som kunde hända om jag slarvade med livlinan. Det gällde att luta sig inåt taket inte ut mot himlen lärde Peter mig. När det inte fanns något att fästa linan i var det bara att bita ihop och gå utan.

   Många är de gånger som jag med hjärtat i halsgropen börjat glida på plåten. Skorna är specialgjorda för att klara det, men ibland fastnar sanden från pappen vi lagt under plåten på sulan och gör så att skorna mest liknar rullskridskor med extrasmå hjul. När man börjar glida gäller det att kasta sig handlöst mot ytan och greppa tag i de utskjutande falserna, strecken du ser på taket.

 Det är en adrenalinkick utan dess like att gå på tak. Man vet att det kan gå illa och att kroppen balanserar mellan att ramla ned och stå kvar. Tanken fastnar ibland i nätet av andra tankar och jag måste ta ett djupt andetag för att våga gå vidare. Egentligen handlar det nog om att inte fundera för mycket. Bara vara.

 En gång stod jag på ett tak och falsade en vit plåt. ”Hur högt är det här?” frågade jag Peter som stod uppe på en av skorstenarna och gjorde samma sak som mig. ”Tio meter?”

   ”Nja, säg sjutton. Det stämmer nog bättre. Kanske tjugo.”

   ”Är du säker?”

   ”Är du rädd?” bollade han tillbaka och slutade jobba. ”Är du det?”

   ”Nej, men det är högt om man ramlar.”

   ”Det ska vi inte göra”, skrattade han och sträckte sig efter en tång. ”Du måste använda en mindre tång när du falsar den där. Ta emot” ropade han och kastade den mot mig.

    Ett skramlande kvitterade min korta rädsla och jag mötte Peters blick. ”Hörde du? Det är högt.”

   Han reste sig upp och gick mot kanten där han hoppade ned till taket under oss. ”Jag har den. Tar du emot?”

   Hjärtat slog några extra slag då jag tittade över kanten. Taket nedanför oss lurade ögat ,och gjorde så att det inte såg alltför högt ut, men samtidigt visste jag mycket väl hur det låg till.

Dagen efter jobbade vi på ett lägre tak och jag använde en så kallad diktmejsel för att få en fotränna på plats. Jag slog med den gula plastklubban och försökte att inte rikta blicken ned mot marken. Under mig var det grå betong. Det skulle göra ont om jag ramlade. Mycket ont.

   ”Går det bra?” ropade Peter från skorstenen.

   ”Jo”, sa jag och slog hårdare. Plåt är hårt och kan ibland vara bångstyrigt.

   ”Vill du ha hjälp?” fortsatte han.

   Jag tittade ned mot marken och kände hur det svindlade. ”Nä då, jag fixar det.”

   Några svettdroppar rann ned över näsan och ned på den svarta plåten för att därefter glida vidare. Jag ville visa att jag kunde. Det skulle gå.

   ”Jag kommer”, skrek min käre man och klev med stora kliv över taket.

   ”Stanna där. Jag kan själv”, ropade jag och svor lågt åt plåten som vägrade bocka sig som jag ville.

   Han ställde sig tyst och iakttog min kamp men lade sig inte i. ”Du är duktig Anitha. Jag är så stolt över dig.”

   Med handen långt ut på skaftet drämde jag till plåteländet och fick den på plats med en smäll. ”Bra”, sa jag och kände mig mycket nöjd att ha lyckats. ”Kan vi åka och äta nu? Jag är utsvulten.”

Mitt yrkesval möts alltid av uppskattande blickar och ord. Tanterna jag hjälpt med trädgårdarna är så tacksamma och kunderna som fått hjälp med taken tycker det är kul att en tjej valt plåtslagare som yrke.

    Att säga att något är omöjligt är som att sätta en blåslampa i hjärnan på mig. Det vet min man numera och gör korstecknet när han hör någon uttala meningen.