TEMA Surrogat

Förlåt, men du är bara ett surrogat för honom...ja du vet han som tog mig med storm, men lämnade mig veckan efter.

Jag vet att det smärtar att höra orden, men jag måste...har levt alldeles för länge i lögnens garn. Jag älskade honom då, och gör det nu.

Förlåt, men...när vi älskar ser jag hans ögon, känner kroppen som jag för några dagar fick kalla min. Du är så vacker, så snäll och älskar mig...det vet jag fast du inget har sagt. I min hjärna reduceras du till en man som har lite sneda tänder, och en kropp som är ordinär.

Att leva som vi är få förunnat, pengar i överflöd, två friska barn, ett hus som tillhör kvarterets finaste.

Jag lämnar er nu, dig...och mina två älskade tjejer...det är inte lätt, men oundvikligt.

Igår var den lyckligaste dagen i mitt liv, då kom han, han som fyllt mina drömmar med kärlek, och smekt min kind då jag gråtit. Mannen i mitt liv. De gröna ögonen glittrade, och hans hand var så mjuk. Vi behövde inte säga många ord, allt...allt föll på plats. Mitt livspussel och hans...vi är ett nu. Äntligen.

Förlåt om jag sårar dig, men...jag hoppas innerligt att du en gång är med om det jag nu upplever, känner samma underbara lycka. 

Pussa ungarna från mig...varje dag, försök förklara min avfärd...ljug om du måste.

Jag skall inte ljuga och påstå att jag älskade dig, snarare tyckte om...som...som en stor trygg teddybjörn vars famn jag hittade då psyket sviktade.

Förlåt...

Blåsljud i hjärta=aortainsufficiens

Vår dotter är en riktig dramaqueen och sitter sällan på sin söta rumpa och bara är. Mamma säger att jag var och är likadan, och lite småleende kan jag väl hålla med.

När hon föddes slog hennes lilla hjärta bara med 50 ynka slag, och hon var livlös. Orsaken till det var att navelsträngen lagt sig likt en boa runt halsen, och sakta drogs åt för varje värk. Som tur var märkte läkarna det när hon närmade sig utgången, och slet ut den lilla med sugkopp. Det gjorde vansinnigt ont, men jag förstår ju varför de gjorde det, och om...de inte gjort det...ja då skulle vår dotter blivit ännu en ängel.

Nu blev det inte så, och lilla Zabine som idag är hela sex år studsar glatt omkring i livet likt en ohejdad studsboll.

Dagen efter att hon fötts kom läkarna in i rummet och tittade allvarligt på mig och Peter. 

"Flickan har blåsljud i hjärtat, och vi vill undersöka det närmare innan du får åka hem. Sådant här brukar växa ihop av sig själv, men vi vill kolla..."

Förtvivlad skällde jag på Gud eller vem som nu styr, och sade till Peter som stod minst lika allvarlig vid min säng. "Är det inte nog nu? Jag orkar inte mer."

Till saken hör att jag själv varit väldigt, väldigt nära att dö på grund av att de inte fick stopp på blodet som rann ur min kropp okontrollerat. 4,5 L rättare sagt.

Läkare kollade min lilla tjej som från början bar namnet Kimberly, men sedermera blev namnad Zabine. Jodå, visst var hennes hjärta lite trasigt, eller...rättare sagt defekt.

Klaffen som skall stängas så att blodet skall rinna förbi gjorde inte det fullt ut. På en avancerad scanner fick jag se hur blodet sipprade in där det inte skulle, och såg förskräckt på läkaren som lugnade mig.

Nu går vi varannat år på koll så att inget händer, och igår var det dags igen.

Genom åren har jäntan testat flera olika apparater som noggrant gått igenom hjärtat, och igår var det dags för en högteknologisk sak som visade exakt hur hjärtat ser ut. Vansinnigt fascinerande.

Läkaren som var en kvinna berättade exakt vad jag såg, och stackars Zabine fick ligga extra länge eftersom både jag och läkaren var lika begeistrade över teknikens under. Det var nästan magiskt att se hjärtat dunka.

Tyvärr använde jag blixt, men det blåa som syns på bilden är blod som smiter emellan klaffarna fast de är stängda. 

 

Zabine var mest fascinerad över att åka pendeltåg för det var första gången.

Ibland tyckte hon att det gick lite väl fort.

 Nu dröjer det två år tills det är dags för koll igen, och den här gången fick jag ett litet vitt papper som skall visas för tandläkaren om hon skall ta bort en tand eller göra lite allvarligare operationer. Detta för infektionsrisken.

Vi hämtade de andra ungarna, och jag blev snorigare ju längre kvällen gick.

Natten blev tung...jag började skriva på Ronnie Lundins bok Ivar Hamarsman som filmmanus, och kollade alla mejl som droppat in. Väntar fortfarande på DET mejlet...du vet det där från ett förlag som vill ha min bok. Men...icke...

Jag låg och vred mig hela natten, snorade, hostade och mådde allmänt bläh.

I morse vid fem steg jag upp och tog ut en motvillig Zilla som vägrade lämna sin bebis. Hon till och med morrar då jag närmar mig. Lilla grynet gjorde ifrån sig, och skyndade in.

Jag väckte Peter, snorade, snorade och snorade ännu mer. Förkylningen eskalerade på bara några minuter från sådär till usch. Nu värker skallen, öronen och näsan rinner. Vilken bra början på helgen.

Nu sitter jag på parkeringen och bloggar, sedan skall jag hem och skriva på manuset. Får använda varannan till Ronnies.

Ha en underbar dag.
Kram

Ivar Hamarsman måste bli filmatiserad

Som du vet har jag byst med saker att göra, och att läsa tillhör inte min vardag...tyvärr. 

Men igår fick jag ett paket med en bok som gjorde att jag la ned alla verksamheter, satte mig i soffan, och blev kvar där flera timmar.

Anledningen var Ronnie Lundins bok Ivar Hamarsman rikaste mannen på Fårö.

Här är baksidestexten:

"Under dramatiska former flyr en ung man på 1300-talet från sin hemby i Estland, för att några dygn senare landstiga på det karga Fårö.

Han övertar den stora gården vid Hamars när han gifter sig med ägarens dotter Maria. Genom list, svek och hårt arbete kommer han under sin livstid att framstå som en mycket mäktig och fruktad man bland fåröborna och får därmed också bära titeln Hamarsman, Ivar Hamarsman.

Med hjälp av en silverskatt, girighet och folks gudsfruktan, lägger han allt mer land under sig och kan snart betrakta sig som den rikaste och mäktigaste mannen på Fårö. Under hela sitt liv lever han efter devisen ”ändamålen helgar medlen”.

Mot slutet av livet kommer han till en insikt som skrämmer honom. Han tvingas ta ett beslut som bara han kan förlora på.

Romanen bygger fritt på en sägen som nedtecknades av fåröförfattaren Eric Fröberg 1939."

Jag bara säger WOW vilken bok.

Den börjar med eld, och innehåller kärlek, hat och spänning i ungefär lika stora mängder. Jag kunde inte släppa den, och struntade i hunger, törst och Gud vet vad. Jag ville veta mer nu...direkt...inte imorgon. Alltså plöjde jag igenom boken, och häpnade, skälvde och gladde mig.

Om du inte läst den, gör det.

Jag för min del skall försöka skriva ett filmmanus efter den enligt Ronnies önskan. Det är inte svårt eftersom jag ser allt jag läser i bilder, men svårigheten blir att inte göra manuset för långt.

Något som slår mig under tiden jag läser är att boken skulle vara perfekt som studiemedel i skolan.

Ronnie och jag har aldrig träffats i verkligheten, men har "setts" på sajten kapitel1, och jag har läst många av hans noveller...en är med i senaste VILDSINT. Så jag vet att han är en duktig författare.

Nu måste jag erkänna att jag är väldigt nyfiken på Ronnies nästa projekt.

Zilla har valpat

Godmorgon!

Igår var det en mycket speciell dag.

När jag lämnat av ungarna och återvänt hem möttes jag av en gnällande Zilla som nästan drog mig till sig. Hon snurrade runt, runt på handduken jag lagt ut åt henne, och jag förstod att det var dags för valpning.

Flämtande gick hon från handduken och lade sig i korgen jag klätt med tidningspapper och en filt, men återvände strax till handduken eftersom jag satt där

Efter en halvtimme syntes två små fötter, och några minuter senare var halva valpen ute.

Jag måste medge att jag fick lätt panik när resten av valpningen dröjde. Zilla stånkade och gnällde om vartannat, och i mitt huvud flög bilder av hur vi fick åka till veterinären för att få hjälp.

Naturligtvis skötte Zilla det med galans som vanligt.

Efter en liten stund stötte hon ut valpen.

Den lilla tiken föddes med segerhuva, som Zilla snabbt tog bort, och åt upp tillsammans med navelsträng och moderkaka. Lite halväckligt att se på, men det är bara att titta bort.

Så liten och försvarslös att hjärtat blir alldeles mjukt, och en exakt kopia av sin pappa Chicco som stod på säkert avstånd från Zilla som morrade.

Efter att den lilla prinsessan fått tutta på mamma lade de sig sida vid sida, och somnade.

Visst är hon söt?

TEMA Följa

"Sluta!" skrek Tea och skyndade på stegen. "Ge er iväg!" lade hon till och tittade sig runt i omgivningen efter en flyktväg. "Jag skriker." sade hon lite tystare och såg en smal stig in i skogen.

Med ett klumpigt hopp tog hon sig över en smal bäck som avgränsade grusvägen från skogen. Tea vågade inte kika efter om de fortfarande följde efter henne, och skyndade sig in i den döljande skogen. En nötväcka som kilade på stammen till en hög tall skrämdes av Teas framfart, och flög iväg.

Eftersom hon inte hörde några steg efter sig vågade hon stanna och kände hur hjärtat slog som en stångjärnshammare. Det nästan svartnade för ögonen av ansträngningen. Hon fnittrade till och slog bort en broms som satt sig på hennes ena lår. Kvistarna hade rivit långa revor i de vita, för dagen bara benen, och sandalerna som mamma givit henne dagen före var både skitiga och trasiga. Mamma blir galen, tänkte Tea och kröp in under en rotvälta som nästan slagit igen det stora jordgapet. 

Tyst låg hon och väntade en lång stund på att de tre förföljarna skulle dyka upp, men det enda som hördes var några tjattrande skator som bråkade med en hök. Ögonlocken blev tunga, och hon tänkte bara vila dem en liten stund.

Mörkret gled in över skogen och ugglan som flög över rotvältan undrade för några sekunder vad det var för underligt djur som låg under den. Det låga ljudet av vingslagen väckte Tea som snabbt samlade ihop sina saker och skyndade sig hem. Hon räknade stegen för att inte tänka på mörkret, och alla underliga ljud som strömmade mot henne.

Väl hemma fick hon skäll, och blev nedkörd i sängen utan mat. Mamman lyssnade inte alls på vad hon sade när Tea gråtande försökte berätta om killarna som jagat henne.
"Det är fult att ljuga.", sade hon, och lade bestämt handen på flickans axel.
Tea protesterade, men hyssjades ned.

Dagen efter stod det i tidningen om en av Teas klasskamrater. Hon hade våldtagits och dödats bara några meter från sitt hem.

Bokmässan i bilder

 När vi kom till mässan lade jag upp min bok PAPPERSSKÄRVOR på Vildsints bord, tog en av dem och en VILDSINT i näven för att försöka sälja in dem. Det gick vääääldigt trögt, och de flesta nobbade mig stenhårt. Det är tufft att sälja in en produkt på det viset. När jag stod i butik var allt så mycket enklare. Människor kom in för att de behövde mina råd eller en vara jag sålde.

 Här intervjuar Kristina Svensson Sölve Dahlgren i Hoi:s monter. De pratar om hans bokserie Innebandypiraterna.

Kristina som gästbloggar nästa vecka hos mig hade sin bok Jakten på den perfekta puben med sig, och jag skall läsa den så fort jag hinner.

Peter fastnade för en bok, och i bakgrunden ser du allas vår Ann Ljungberg som pratar om att vara egenutgivare, och lyckas få både mig och Desiree Fredlund att rodna.(läs här om det)

 Här ser du Anns och de andras underbara bok LYCKAS MED BOKUTGIVNING. Om du inte köpt den än så gör det. Du blir inte besviken.

 Vi gick till Papertalks monter och kollade in så att jag syntes i vimlet av egenutgivna böcker. Uffe fick en kram och en bunt infokort om min bok, och visitkort.
Det är en magisk känsla att stå med sin bok så här. Om du vill köpa den säljer www.bokeri.se boken för 119 spänn. Jag fick några ex över, så om du vill ha ett signerat ex går det att fixa. Mejla mig.

 Uffe från Papertalk studerar eventuella köpare av utgivarpaketet.

 Bilresan hem från Göteborg bestod av idel vackra vyer, och jag fotograferade genom bilrutan. Därav suddigheten. Flera gånger under färden vände jag mig till Peter och sade med tindrande ögon. "Vilket vackert land vi bor i." Han nickade jakande, och ruskade på huvudet när jag fotograferade som besatt. Höstfärgerna började redan komma och det var såååå vackert. Jag älskar den här årstiden. Nu är det fullt egalt att sätta på sig tjocka tröjor, och kängor, mössa och snart, snart vantar.

 Hemma på gården var det fullt ös. Barnen hade värsta lektanten som sällskap, och mamma njöt av att bara vara med ungarna. De hade lekt förstenad, tafatt, kull, målat, tittat på film och läst sagor hela dagarna. Min mamma är en underbar mormor, och det är så synd att det är trettio mil mellan oss. Barnen behöver sin mormor, och var alldeles lyriska efteråt. Playstationet hade stått orört alla dagarna.

 Här är hon: Min mamma, vacker som en dag, och fylld av krafter man bara kan ana sig till ibland.  "Håll er undan, nu figthtas tigrarna." Brukade min käre far säga med glimten i ögat när jag som barn blev sur och mamma och jag åkte ihop. Jodå, jag har temperament jag med. Lilljäntan är en perfekt spegelbild av mig som barn, på alla vis. Så jag vet vad som väntar...
Mamma brukar skrattande säga att jag var i trotsåldern från tre till femton, men så illa hoppas jag inte det blir.

 Stackars Zally rusade ut då vi kommit hem. Zabine hade sagt att hon inte fick gå ut, och mamma som trodde på jäntungen ifrågasatte det inte utan lät kattstackarn vara inne, och gå på lådan.

TEMA Skräp

"Men mamma, jag samlar ju på sådana."

Hampuz tre, snart fyra år plockar upp pinnarna som ligger slängda över golvet, och lägger dem ordentligt sida vid sida på bordet.

Razmus kommer springande från barnrummet och slänger en blick på pinnarna, lägger handen över dem, och skyndar sig iväg med fyndet. Hampuz går efter med snabba steg samtidigt som han skriker så högt att jag måste hålla för öronen. 

"Nej, Razmus, sluta. De där är mina."

Retfullt håller storebrorsan dem högt ovanför huvudet, och skrattar lismande.

"Det här är ju bara skräp. Jag tänker kasta ut dem i skogen igen. Det är där de hör hemma."

Han sänker ned händerna precis så mycket att Hampuz nuddar vid sina dyrgripar. 

"Titta, de går sönder hur lätt som helst." 

Med en lätt knyck på handleden knäcker han av den smalaste av pinnarna, och håller triumfierande upp resultatet framför lillebrorsans ögon.

Hampuz gråter och skriker om vartannat, samtidigt som han slår mot Razmus mage med knytnäven.

Men nu har jag sett nog, och griper in.

"Razmus, släpp de där." 

Han ger mig motvilligt det för Hampuz så åtråvärda.

Jag lägger den lilla pinnhögen i Lillemans öppna hand, och pekar mot altandörren. 

"Där ute får du samla hur många pinnar du vill, men inne...inne har vi bara leksaker."

En liten stund senare kommer Hampuz in, röd om kinderna av isvindarna som viner runt huset, och med händerna fulla av jord, sand och Gud vet vad. Han går med bestämda steg in i barnrummet där Razmus sitter framför sitt playstation, och trycker på off-knappen på teven.

Razmus svär en lång harang, och kommer utspringande med händerna viftande i stora, vida gester.

"Han stängde av mamma, bara sådär. Dumma unge! Säg till honom mamma."

Sådär fortsätter de i all evighet. Inget är som syskonkärlek, och ibland...sitter de sida vid sida i flera timmar rörande överens om hur legot skall användas för att skapa hus, bilar och allt annat.

Jag har fått ännu en award, och jag skickar den vidare till Vidar, Tittelina och Marmoria

Jag är så glad!

Igår fick jag en Rosenaward av min favoritförfattarkollega Kim M Kimselius som jag faktiskt fick krama för första gången på bokmässan. Kim delar alltid frikostigt med sig av alla tips hon själv lär och har lärt sig, och skriver om skrivprocessen. Kika in på hennes blogg så lovar jag att du blir kvar några timmar. Det är en gedigen sajt.

Kim´s motivering till awarden är:

Till Anitha på Novellbloggen, som ibland skriver texter som helt tar andan ur mig!


När jag läser vad hon skrivit rodnar jag, och minns orden Kim sade till mig på mässan. "Du måste tro på dig själv för du har fått en stor gåva." Jadå, jag rodnade då med. 

Med awarden följer några frågor:

Varför började du blogga?

För att jag var tvungen att lära mig hur allt det där med sociala medier fungerade, och på det sättet sköta marknadsföringen av min egenutgivna bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL.

Jag kunde knappt ta mig in i på nätet, eller för den delen datorn, och svettades kopiösa mängder framför den medan alla underliga ord och knappar fick en mening i min hjärna.

Med hjälp av internet lärde jag mig hur en blogg fungerar, och för cirka ett år sedan skapade jag en hemsida där allt skrivet samsas med fotografier av vår trädgård och vårt husprojekt.

Vilka bloggar följer du?

Oj, oj,oj...många är det. Kika här på sidan i bloggen.

På nätet har jag hittat tjejer och killar som skriver, både för bok och film, och andra som jag fastnat för av olika skäl. Varje morgon går jag en rond bland dem, och skriver kommentarer, läser och fascineras av cybervärldens oändliga räckvidd.

Om jag skall nämna några så är det

Pennelinas blogg. Där lyssnar jag på hennes underbara sånger, och läser om hennes bestyr med käre mannens och sin egen sjukdom, njuter av vackra fotografier, och läser vackra texter.

Blogg Adastra Media som skrivs av Fredrik Lindqvist som skrivit min gula filmmanusskrivarbibel ATT SKRIVA FILMMANUS. Fredrik var en av mina lärare på Manuspiloterna.

Tittelina är en av mina vänner på skrivpuff, läs hennes texter och njut. Hon är en stjärna på gestaltning, och får mig att känna mig utvald då jag läser dem.

Marmoria är ännu en skrivarvän på Skrivpuff. Hon leker med ord som jag trodde var glömda, och ger mig så bra texter att jag ibland tror att de är självupplevda.

Vidar som har skrivit en så otroligt bra skildring om hur det är att leva under psykisk press från en kvinna, och nu fått förfrågan om att skapa en liknande bok. Kika in så får du läsa själv.

Maria Engelwinge följer jag, och har gjort sedan kapitel ett-tiden då hon skrev de första orden i sin bok. Inte nog med att hon skriver bra böcker. Hon har en rolig blogg också.

Mångmamma och jag träffades via en annan blogg, och fann varandra snabbt. Mycket därför att vi har ungefär samma bagage. Hon delar frikostigt med sig av sitt liv med barn i massor och full fart i livet.

De jag vill nominera är...
Vidar, som gett mig inblick i sitt liv, och även lett mig till flera andra trevliga människor från Norge.
Marmoria, som berikar mitt ordförråd och mitt vetande om världen med sina skrivpuffar.
Tittelina som är en drottning i konsten att gestalta.

Nu govänner. är det er tur att skicka nomineringen vidare.

Författarinnan Eva Holmqvist är dagens gästbloggare

Som du vet tycker jag om ovanliga, gamla ord, och idag har jag turen att ha Eva Holmqvist på besök som också gillar det.

Eva är reporter på nya sajten Bokeri.se där jag har min bok PAPPERSSKÄRVOR, och många andra egenutgivare har chansen att visa upp sina alster.

Så här beskriver Eva sig själv

Jag älskar att skriva och har publicerat en spänningsroman "En reva i tyget" på www.vulkan.se. Tidigare har jag gett ut en bok "Hästar på vift" för flickor 8-10 år på ett förlag som heter HLT. 

För tillfället skriver jag mestadels science fiction och fantasy. 

Min blogg Tröst för ett knytt (www.ettknytt.blogspot.com) är en blogg bestående av betraktelser kring skrivande och alla försök att bli antagen.

Ovanliga ord

Det är kul med ovanliga ord. Ord som ger en annan mening än det ord som de flesta använder. När

jag var i Frankrike som ung träffade jag en svensk tjej som hade studerat i England. Hon berättade att

när de skrev uppsats fick de motivera varför de hade valt just det ordet och inte en annan synonym.

Det har jag aldrig varit med om i svenska skolan.

Ju mer du läser desto fler ovanliga ord kan du. Jag som alltid varit en bokläsare och därför läst även

äldre litteratur, t.ex. flickböcker från 40-talet ( ;-) ), använder många ord som inte är vanliga längre.

Även om det är berikande att kunna många ord och använda dem ger det ibland bekymmer när jag

skriver. Läsaren måste förstå vad jag menar och det får till följd att jag ofta får rensa mina texter på

alltför ovanliga ord. Samtidigt utarmar vi vårt språk om vi bara använder de mest vanliga orden. Det

måste vara en balansgång.

Andra ovanliga ord är ord som du uppfunnit själv. Språket måste få utvecklas och vi som skriver

måste då kunna uppfinna egna ord och uttryck. På så sätt kan vi berika språket genom att skapa nytt.

Även här är det naturligtvis en avvägning mellan läsbarhet och originalitet.

Så slå ett slag för de ovanliga orden och använd dem oftare! På så sätt får vi ett levande ord.

Några ovanliga ord som jag gillar:

- Rata (försmå, inte finna god nog)

- Rar (sällsynt)

- Bärsärk (ursinnig kämpe)

- Förundrad (förvånad)

- Morgonstund (tidig morgon)

Vilka gillar du?

Eva Holmquist

Ps. Du hittar mig i vanliga fall på min blogg www.ettknytt.blogspot.com

Tack Eva för att du ville komma på besök, och du som läser...vilka ord gillar du? 

Jag har hittat en underbar sajt som heter just Glömda ord. Där hittar jag ofta ord som jag sedan skriver noveller eller dikter efter. Ännu en sajt finns på Bra ord där du hittar massor av ord som nästan aldrig sägs idag.

TEMA Upplopp

Jag störtade på upploppet av min karriär

Rasade ned till intet

Slogs sönder och samman i psyket

Misstrodde alla och ingen

Letade lösningar i frågorna

Sökte bland mina vänner efter kombattanter

Aldrig anade jag sanningen

Att allt ligger i mitt hjärta

Redo att tas fram när jag vill

Osäkert satte jag mig på knä

Splittrade kärnan av fantasi

Slog itu alla tvivel

Och reste mig full av hopp

Landning i vardagen

Inget är som att vakna hemma, med lillpojken i famnen, och kissemissen kurrande på magen. Njutningsfullt sträcker jag på mig, och smeker sonen över kinden så att han kisar sömnigt mot mig. 

Zally gnuggar sin nos mot min näsa, och kurrar högt. Mamma blev tillsagd av Zabine att inte släppa ut katten, så lillgumman har fått vara innekatt hela helgen. Ha, ha...gissa om hon störtade ut när jag öppnade dörren igår. Det var nästan omöjligt att få in henne vid åtta då mörkret låg som en mantel över oss.

Jag samlar ihop ungarnas väskor, och ger dem mat, sedan åker vi till skolan som vanligt.

Razmus får en avhyvling av läraren över att han inte skötte sig på simningen förra tisdagen, och hon säger att han inte får vara med om han fortsätter stoja därborta.

Han är speciell min lille son, och envis som en röd gris. Undrar vad det kommer ifrån :)

Mamma har åkt hem, och vi är tillbaka i vardagens lunk, eller snarare speed.

Hampuz är ledig från dagiset och följer med mig hem.

Vi plockar undan lite urvuxna kläder, och sätter igång en tvätt för att sedan plocka ned den som torkat.

Nu är det dags för Skrivpuff, kolla av arbetsförmedlingens annonser, kolla mejl och skriva på manuset som legat i träda flera dagar. Det kliar i fingrarna att sätta igång.

Samtidigt tror jag att det är bra att ta en paus då och då. Många saker faller på plats när jag går och funderar. Min mamma och jag spånade på bästa slutet, och jag tror att det är klart nu.

Ha en härlig dag!

Kram

Bokmässan-lördag-inlägg nummer tre

Det sista jag gjorde innan vi lämnade mässan var att stöta på Dag Öhrlund med frun Carina. Vi pratade om böcker, skrivande och bloggar ett tag. Carina är ett riktigt glädjepaket som är fylld av sprudlande energi. Vi bytte visitkort, och vem vet...vi kanske hörs av på Facebook. En underbar kvinna som blev en härlig avslutning på dagen.

Naturligtvis köpte jag en VILDSINT av Jens Starsmoor innan vi gick, och med ryggsäcken tyngd av böcker, visitkort och massor av brochyrer tog vi farväl av Dominic och de andra. 

Nu sitter jag i bilen, och passerar precis Jönköping.

Jag och Peter har käkat varsin Statoilmacka, dyr som stryk, men god. Bilen störtar utför backe efter backe genom landskap som är fulla av vackra höstfärger. Himlen är fylld av svagt rosafärgade moln, och ett svagt solsken sprider en sista värme.

Gigantiska vindsnurror står längs vägen, sakta snurrande, samtidigt ser vi havet som för tillfället ligger stilla. Vackert så det gör ont.

Nu skall jag underhålla Peter som pratar oavbrutet om allt vi passerar för mina döva öron. Det är svårt att koncentrera sig på två saker samtidigt.

Längtar hem till småttingarna och ser nu fram emot nästa helg då vår familj utökas med några valpar. Det är både spännande och skrämmande när hon föder.

Ha det gott

Kram

Bokmässan-lördag- inlägg nummer två

Nu är vi på vandrarhemmet och inmundigar lite käk.

Nere på mässan träffar vi Desiree Fredlund som har en tröja med texten MY på. Det är hennes nya bok som heter så.

Boken jag fick heter REFUSERAD

Efter en varm kram (Det är mycket kramande här) går vi för att lyssna på Ann Ljungbergs föredrag om egenutgivning. 

Hon pratar i förbigående om min bok, och även om mitt och Desiree´s intensiva bloggande. Både jag och Desiree´rodnar när Ann pratar om hur mycket tid det tar i anspråk, och hur man kan göra för att undvika tidsslösande. 

"Skriv alla inlägg en gång i veckan, och lägg sedan in dem i tidsföljd på bloggen genom att ställa in vilken tid de skall komma ut", säger Ann.

Tyvärr kan jag inte anamma hennes råd eftersom jag skriver dagboksinlägg, och dagliga skrivpuffar, men ide´n är bra.

Som vanligt delar hon med sig av tips, och jag samlar i hjärnan för att sprida vidare till dig.

Stannar några minuter hos Papertalk för att prata lite med Uffe, och även diskutera företagande med Verksamt som står i montern mittemot.

Vi fortsätter gå runt, och hittar några böcker till Razmus. Författare är Niklas Krog, en kille jag gått på samma gym som, och tycker är väldigt trevlig. Böckerna var ursnygga, och innehållet hoppas jag gillas av en åttaåring.

Tillbaka vid VILDSINT`s monter inser vi att det är matdags, och skyndar oss till vandrarhemmet.

Nu skall jag packa ihop datorn, och återvända till mässan.

Ha det gott

Kram

Bokmässan-lördag

God morgon!

Vaknade klockan sex, men lade mig på mitt söta öra och somnade om.

Peter vaknade en timme senare och tillsammans gick vi och åt en god frukost.

Nu städar vi av vårt rum (man måste ju lämna det innan tio) och efter ett snabbt inlägg här skall vi gå ned till bokmässan och jobba stenhårt på att sälja in VILDSINT, och PAPPERSSKÄRVOR.

  

Ha det gott

BOKMÄSSAN, fredag

Efter en flera timmar lång bilresa som fått mig att må lätt illa var vi äntligen framme vid vårt vandrarhem.

Vi var hungriga och käkade innan vi gick in med hjälp av biljetterna jag vann från HOI FÖRLAG

Gick till deras monter för att tacka dem personligen, men hittade istället Kristina Svensson och Oskar Källner som jag pratade med. 

Kristina skall gästblogga hos mig nästa vecka , så det var extra kul att träffa henne. Köpte boken JAKTEN PÅ DEN PERFEKTA PUBEN som hon skrivit, och skall läsa den så fort jag hinner. En recension kommer att dyka upp här på bloggen.

Vi fortsatte till VILDSINT/Eurekas monter och träffade Jens Starsmoor som jobbade stenhårt på att sälja nya VILDSINT, och lyckades kränga iväg en och annan.

Jag lade min bok på bordet där några andra redan lagt sina böcker, och sedan gått iväg. 

Av Vildsint-gänget såg jag inte röken...ja förutom Jens då. Underligt att inte några av författarna är här när det gäller så mycket. 

Eurekas Dominic var en fena på att sälja böcker, och sålde flera ex av boken Märkesbögen som Johnny Martinsson skrivit.

Lustigt nog röstade vi på varandra i en tävling för några år sedan, och det var kul att ses IRL

Jag försökte sälja min bok PAPPERSSKÄRVOR till människor som passerade, men möttes av ständiga "Nej tack." Det är inte lätt att vara egenutgivare. 

Peter och jag gick till PAPERTALK´s monter som i år är större än förra året, och mycket bättre placerad. Jag lade ut några infoblad jag gjort hos Vistaprint, och mitt visitkort med bokomslaget på.

Pratade lite med Uffe innan jag gick tillbaka till Jens som längtade hem till sin lilla son. 

Våra barn är ju hemma i Grödinge med min mamma som snällt nog åkt trettio mil för att passa dem. Sådant värmer skall jag tala om. Saknar dem som alltid, och vänder mig om varje gång ett barn skriker mamma.

Efter några timmar går jag och Peter runt i lokalerna och tittar på böcker och folk.

Jag får äntligen träffa underbara Kim M Kimselius, och ge henne den där kramen jag alltid skickar per data annars. Vi byter böcker, och pratar utgivning en liten stund tills det bildas kö, och hon måste fortsätta sitt signerande.

Träffar Magnus Ottelid som är ordförande i Norrländska litterär tidskrift. Han berättar om författarcentrum norr, och ger mig tidningen Provins, som jag lustigt nog läste i nätbilaga för bara några dagar sedan. Livet är underligt, eller hur?

Malin Johansson som skrivit boken Kär lek poppade förbi Vildsints monter och sade hej. Vi hälsade och pratade lite, sedan hejdå. 

Såg lite olika kändisar, och sorlet ökade vartefter dagen gick.

Hittade en underbar bok om Matematik som jag köpte, både för min och barnens skull. Lustigt nog var jag inne på en bokhandel i onsdags innan manusförfattarmötet, och letade efter något liknande utan att hitta det. Som sagt var...livet är underligt.

Vår granntjej tillika barnflicka Rita får hjälp av mig ibland med läxorna, men i förrgår gick både hon och jag bet på några tal. De fick jag förklaring på hur man löser i den här underbara boken.

Författarinnan heter Carol Vorderman, och är tydligen allmänt omskriven för sin rumpa???

När jag kommer tillbaka till montern pratar jag med Dominic om utgivning mm, och fascineras av hans försäljarattityd som vida överstiger min. 

Han charmar både tanter, tjejer, äldre män och killar som glatt betalar hundra spänn för boken.

Dagen börjar närma sig sitt slut, och jag har pannknack som snabbt eskalerar och förvandlas till dunkande migrän. Illamående tackar jag för mig, och vi går till en restaurang...som jag måste lämna efter bara några minuter...illamående och yr.

Stackars Peter, vi skulle ju ut och dansa.

Istället blir det snabb färd till vandrarhemmet där jag spyr, och mår skit några timmar. Huvudvärken lättar inte förrän sent på natten då vi äter maten vi fick ta med oss i doggybag från restaurangen. Den är halvljummen, och strömmen till mikron är avslagen.

Hå, hå jaja...vilken dag!

Men , jag är glad att vara här,  och stolt över att presentera min bok, inte på ett ställe, utan två.

Ha det gott!

P.s Är du på bokmässan får du gärna komma förbi och säga hej.

Montern hittar du på D02:09

Bokmässan, here I come

Klockan ringer fem, och jag motar snabbt John Blund från ögonen, och fortsätter packa. Peter packar på sitt håll, och jag går en sista rond i garderoben innan jag kliver in i bilen och åker iväg mot Göteborg.

Att bli sedd

I barnslig längtan efter att bli sedd drog jag min man i en armen. "Älskling, skall vi inte gå nu?"

Den kurviga, mörka skönheten framför honom sneglade på mig och såg frågande ut, men sade inget.

"Älskling, du?" Min röst hade blivit just sådär gnälligt tantig som jag visste så väl att han hatade. "Vi kanske skulle tänka på hemfärd nu?" fortsatte jag, och drog ned den på tok korta kjolen jag satt på mig för hans skull.

"Vill du ha något?" sade min älskling, och jag tittade upp från golvet dit jag riktat blicken rodnande av harm.

"Men...?" började jag, men insåg snabbt att det inte var mig han pratade med.

Likt en spelande tjädertupp fjädrade min älskling upp sig, och spände med armarna för att kvinnan skulle se hur muskulös och vacker han var.

Som vanligt förpassades jag till de bakre regionerna i hjärnan på honom, och mina ord sattes på undantag. Förtvivlat tog jag tag i mans arm, men blev ivägskjutsad med en så hård knuff att jag ramlade.

"Hej du?" Hörde jag en röst bredvid mitt öra. "Hur gick det?"

Mannen som satte sig på knä vid min sida var lång och mörk. En direkt motvarighet till min älskling. De bruna, vänliga ögonen speglade intresse och medömkan, så jag anade att han inte alls var så ovetande om min situation som det verkade.

Jag velade mellan att ta mannens hand till stöd för att ta mig upp, eller försöka vältra mig upp likt den val jag var för tillfället. Vårt barn sparkade missnöjt, och jag flämtade till.

"Jodå, det gick bra." 

Han drog upp mig till stående, och borstade av mina kläder, sedan lade han armen runt min axel och böjde sig fram för att viska. "I min värld existerar inga andra än den jag älskar." sedan drog han sig snabbt bort.

Min man tittade missnöjt på mig, och verkade fundera på om han skulle lägga uppmärksamheten på kvinnan, eller se om sitt revir. Tveksamt, men ändå med lyft haka sträckte han fram handen mot min räddare.

"Kalle Blomqvist."

Mannen bredvid mig lade handen över munnen och skrattade.

"Det menar du inte. En livs levande Kalle Blomqvist?" Han blinkade med ena ögat mot mig, och fortsatte, "Hur går det med detektivandet?"

Min man såg ut som ett levande frågetecken, och förstod inte alls vad mannen vid min sida syftade på, men ville inte visa det.

"Nä, jag jobbar som reporter på tidningen Bladvecket."

Nu skrattade mannen ännu mera. 

"Det här är ju för dråpligt...så Kalle Blomqvist jobbar på Bladvecket?"

Nu blev min man arg, och jag såg de tunna blodådrorna på halsen bli till två styva hudveck som blånade.

"Nu vill jag ha en förklaring! Vad i helvete menar du?"

Mannen vid min sida sträckte fram sin hand och sade, "Bertil Saldo heter jag, och förlåt att jag drev med dig...men...det var svårt att låta bli. Du läser väl böcker?"

Min man skakade på huvudet.

"Aldrig?"

Min man skakade på huvudet igen.

"Då förstår jag sade mannen, och klappade honom på huvudet. Kalle Blomqvist är en av karaktärerna i Astrid Lindgrens böcker. Nåja, nog om det. Om inte du vill sällskapa din fästmö, så kan väl jag få bjuda henne på en dricka eller något? De är i goda händer. Jag är läkare på det nya sjukhuset."Mannen lade handen över min mage, och smekte den.

"Älskling jag..." sade jag och hade svårt att inte le åt situationen som plötsligt vänt till min fördel.

Min man stod med gapande mun, och tappade helt greppet över den mörka skönheten vid sin sida.

Efter en trevlig eftermiddag med Lars som han hette gick jag sakta hemåt medan bitar av vår konversation snurrade i hjärnan. 

Plötsligt såg jag allt glasklart. Beslutet att gå låg på mig, inte min man. Det svåra var att ta steget från olycklig hemmafru till kvinna med barn i magen, och osäker framtid.

Sökes: Skribentjobb

Ibland har livet sina egna lösningar, och det är bara att acceptera och surfa med.

Så är det nu för mig.

Jag har gått arbetslös i flera månader, och söker med ljus och lykta efter ett alternativt sätt att hjälpa till med försörjningen av familjen. Hittills har det varit idel bittra bakslag, och det som ibland sett ut som ett ljus har ändat i mörker.

Jag hade förhoppningar om att mitt skrivande skulle locka en arbetsgivare, men...

Tanken på eget företag har legat i bakhuvudet under flera månader, och det var meningen att jag skulle starta nu i vinter...men...nu visar det sig att vår hund tjuvparat sig med vår hanhund, och skall få valpar om några veckor. Så jag avvaktar lite, och skriver på boken under tiden.

Igår var det nära att jag fick hjärtinfarkt...

Vi vinschade upp våra nyinköpta fönster till övervåningen med en kranbil, och lade då bara tjocka band runtom för att få bättre tag. Det gick med en smärtgräns på några millimeter, och både jag och Peter torkade oss om pannan när det var över. Det är trots allt nästan fyra meter dit upp, och kranen bågnade av tyngden. Tror till och med att jag slutade andas några sekunder av spänningen.

Det var med stor lättnad jag packade upp dem efteråt, och ställde ut dem där de skall sitta. 

Vårt hus börjar likna ett riktigt hus banne mig.

På onsdag skall ett filmmanus jag gjort manglas av andra manusförfattare genom Filmcentrums försorg. Vi träffas varannan vecka och diskuterar skrivande plus varandras manus. Förhoppningsvis kommer det att leda till att jag får utökat kontaktnät inom filmvärlden, och att några nyttiga adresser droppar in.

Min författarträff som jag trodde är nu på torsdag, är inte förrän nästa torsdag. Jag blev jätteglad för det eftersom jag måste ladda till bokmässan nu på torsdag. 

Vi åker hemifrån på natten för att vara framme tidigt fredag morgon. Nu jäklar skall här säljas böcker.

Jag har några som inte recenserat PAPPERSSKÄRVOR ännu, och det är jättespännande att höra vad de tycker. Det bor en fladdrande fjäril i min mage.

Inatt satt vi uppe till klockan två och skrev räkningar samtidigt som vi diskuterade hur vi skall göra med huset. Pengarna börjar tryta, och vårt mål att få upp skalet är uppfyllt om några veckor.

Nej, nu skall jag puffa lite, sedan packa ihop och köra hem.

TEMA Se

"Du tar alltid för givet att jag skall se allting. Ett stort steg för dig vore att klara dig själv...strunta i vad andra säger, och leta dina egna vägar till att vara." Harald flämtade av ansträngningen när de sprang uppför den branta backen."

Maria hade sprungit sträckan så många gånger att hon visste vart varenda kvist låg, och med exakt precision satte hon tåspetsen på stocken någon lagt över spåret i syfte att locka sin häst att hoppa.

Hon slet till sig handen och satte dem i luften framför sig. Det lätta regnet fuktade hennes hud, och blandades med svettdropparna som rann från pannan. 

Haralds hjärta stannade när hon snubblade, och for med huvudet före ned i barken som klädde marken. 

Maria reste sig upp, och borstade bort löv och annat på tightsen.

"Det är så lätt för dig älskling, du har två ögon, två ben, och har inte ont."

Harald skämdes lite, och skyndade sig fram för att stötta henne.

"Jag kommer inte att finnas här för evigt. I ditt mörker måste du söka ett eget ljus. jag kan inte ge dig synen åter, bara stå vid din sida. Du måste förlita dig på din intuition och kämpa dig igenom det här. Läkarna säger ju att din värk kommer att försvinna, men att det krävs träning."

Harald suckade och drog med handen över sitt hår. 

Maria vände huvudet mot honom så att han såg ögonvitorna på henne. Trots att det gått nästan tre år sedan hon förlorade synen vande han sig aldrig vid de där vita äckliga ickeseende sakerna mitt i hennes ansikte. Ibland funderade han på att packa sina saker och dra. Vart visste han inte, och det spelade ju egentligen ingen roll vartåt han drog, för samvetets röst skulle aldrig sluta ropa på honom.

Hänger du på? Eller dissar du? En speciell Award bara för dig.

Inatt hittade jag underbara MÅNGMAMMAS inlägg som fick mig att dra ordentligt på smilbanden.

Ett så härligt tilltag att bara ta en Award och ge den till sig själv.

Jag länkar till hennes, och skriver en egen.

Håll tillgodo och gör detsamma.

1. Varför började du blogga?

För att jag längs vägen till utgivning av min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL insåg att syns man inte finns man inte, och efter bara några dagar slängde jag min gamla pappersdagbok som dittills fått alla ord, och ersatte den med bloggen där allt blir inskrivet, manglat, och ibland kommenterat.

Efter googling på skriva hittade jag sajten Skrivpuff där jag skrev en novell efter tema varje dag, och blev beroende av kicken det ger.

2. Vilka bloggar följer du?

Oj, oj...massor, och tyvärr hinner jag inte kommentera dem, men jag läser varje dag. Det vimlar av roliga, allvarliga och duktiga bloggare därute, och jag känner mig ibland som en svamp när all information sköljer över mig.

3. Vilka favoritfärger har du?

Gul som solen, röd som blodet, och blått som havet, men med tiden har jag lärt mig att tycka om fler färger, och anses vl vara en ganska färgglad person. Mitt förra sovrum var solgult, och det kändes som att vakna badande i solsken varje morgon. En känsla som gjorde mig glad, och höll i sig hela dagen.

Min mamma klädde mig alltid i rött när jag var liten, så som nyutflyttad artonåring dissade jag den färgen, men är idag lite tokig i den.

Rosa har väl varit min hatfärg, men min lilla dotters förkärlek till rosa har sanningen att säga fått mig att omvärdera det där, och idag äger jag till och med ett par skor i rosa.

4. Vilka favoritfilmer har du?

Nu kommer någon av er att skratta, det är jag väl medveten om, men jag älskar rysare, psykologiska thrillers, dokumentärer och amerikanska collegefilmer. 

Tiden på Manuspiloterna har dock fått upp ögonen på mig för andra sorter, och idag köper jag en del lite udda filmer till mitt jättebibliotek(heter det bibliotek med filmer?)

Tecknat älskar jag, och alla Astrid Lindgren filmer.

5. Vilka länder drömmer du om att besöka?

Irland, underbara Irland, och Skottland. Allt jag läst och sett på teve har väckt en längtan efter de länderna hos mig. Där skall jag och min familj åka häst och vagn några veckor...någon gång i framtiden.

Australien likaså, för alla djuren och folket, dock är jag livrädd för alla ormar och spindlar. 

Ett annat land jag längtar till är Island för att se vulkanernas magiska krafter, och islandshästarnas galopp över hedarna, kanske till och med få rida på dem.

Thailand för att åka på elefantläger där jag skulle få rida hur mycket jag vill, och bada med dem.

6. Favorittid på dygnet, och skäl?

Gryningen, innan någon vaknat, och daggen ligger tung i spindelnäten. När solen precis klättrar över horisonten och väcker fåglar, galande tuppar och sovande katter som jagat möss hela natten.

Den magiska känslan av att gå runt i huset och studera barnen som sover, min kille som snarkande agerar flugfälla och hundarna som tre sekunder funderar på att gå upp de med, men vänder upp magen mot mig och somnar om. Då fylls jag av glädje över att finnas och leva mitt i detta slumrande kaos.

Ja det var min egna Award...hur lyder din?

Regn, regn, massor av regn

Morgonen börjar med att Peter kommer inspringande och drar av mig täcket. Zally som kurat ihop sig på min mage hoppar skräckslaget bort, och fräser förnärmad över att bli störd i sin mysstund.

"Det läcker Anitha, taket läcker. Hjälp mig! Vi måste ha hinkar!"

Nyvaken gnuggar jag ögonen medan jag sätter på mig kläder och följer med honom ut i ösregnet.

Uppe på övervåningen rinner vattnet längs takstolarna och ned i isoleringen. Det är halvskumt där uppe, och vi tänder bygglamporna.

Efter frukost, snabbrastning av hundar och katt, så är det dags för avfärd.

Men först en koll på övervåningen. Det är rätt lugnt, något dripp här, och dropp där. det skall bli jätteskönt när taket är på. 

Igår lyssnade jag på Zillas (den vita) mage, och jadå...valpar är på G. jag kände till och med hur de sparkade. Hm...det här var inte planerat. Nu är jag låst i minst tre månader till huset. Man kan inte lämna valparna utan uppsikt längre än korta stunder. 

Det svåraste är alltid att skiljas från valparna som för några månader blir familjemedlemmar, och blir överösta med kärlek av barn och oss. Sist grät jag så det skvalade när de åkte iväg med sista valpen.

Mamma kommer ju hit på torsdag för att ta hand om småttingarna när jag och Peter åker till bokmässan och gör reklam för mig och min bok PAPPERSSKÄRVOR. 

 

Jag är väldigt glad att hon åker de trettio milen och gör mig den här tjänsten. Tyvärr träffar inte barnen henne och pappa alltför mycket. De är ju bönder, och ständigt upptagna trots att de är pensionerade.

En sak är säker, bonde blir jag aldrig! Alldeles för mycket slit för ingenting, och man är låst med kätting av alla djur som skall matas, mockas och rastas. Nä, jag har gjort mitt där. Det är skönt att hälsa på, och jag älskar djur, men...

Nu skall jag skriva puffen och sedan tuffa hemåt.

Ha en härlig dag

Kram

Måleri, målera, måleralla, och en ny skrivartidning som heter SKRIVA

Igår målade jag massor av bräder till huset, och hade röd färg över hela mig när det var klart.

Kvällen bestod av diskning, röjning av barnens saker, och surf på tradera efter vinterjackor och skor. Klockan var två när vi lättade på rumpan och gled ned under täcket. 

Idag regnar det lite, men jag tror att det lättar. I alla fall ser det ut så på himlen. Peter har farit iväg för att köpa mer bräder att måla, och om vi har tur hinner vi få upp både panel och tak innan veckan är slut.

Allt beror på vädergudarna.

Huset fick ännu mer plåt på sig av Peter med vänner, och oj, vad snyggt det blir. Plåten är lite lerig efter att killarna gått på den, men det skall tvättas bort så fort allt är färdigt.

Nu på morgonen fick jag ett meddelande på min Facebook att tidningen SKRIVA äntligen finns att köpa.

Om du är intresserad hittar du prenumerationslänken HÄR

Ann Ljungberg som står bakom boken

Lyckas med bokutgivning är med och skriver i detta nummer.

Nä nu måste jag sätta lite fart. Dagens puff är första stoppet, sedan blir det målning för hela slanten, och grävning för att göra hundgård. Snart kommer hösten på allvar, och marken blir så hård att det blir en praktisk omöjlighet att sätta spaden i den.

Ha en härlig dag

TEMA Komplicerad maträtt

Dagens ord får mig att skämmas lite, men bara lite…för alla kan väl inte vara matmammor som är fantastiska på att laga maträtter av alla de slag.

Jag har haft en ganska komplicerad inställning till mat i alla tider, och mest sett den som ett sätt att fylla kroppen med ny energi.

Inte så att jag har aneroxia, eller bulimi eller nåt…jag bara struntar i vad jag stoppar i mig, och kan ibland glömma att äta.

Som mamma måste man ständigt tänka på nästa mål, och de små skall ha mellis, frukost, lunch och middag, och ibland kvällsmål på fasta tider, och jag måste erkänna att det tråkigaste med att vara hemma med barn…det var matlagandet.

Jag har varit väldigt bortskämd under mitt tidigare liv med karlar/killar som älskat att laga mat, och stått med kastrullen fylld av käk när jag kommit från gymet.

Som liten var jag smal som en räka och så kräsen att jag ständigt fick kommentarer.

Mitt singelliv innehöll bara favoriträtter, och ofta glömde jag alldeles bort att äta. Det kändes inte viktigt, och jag hade alltid fullt upp med annat. Frukt fick ersätta måltider, och proteindrinkar hälldes i magen efter gympasset.

Så någon komplicerad maträtt bjuder jag aldrig på här hemma, inte ens till fest. Det är Peter som fixar till sådant medan jag tittar över hans axel och försöker lära mig.

Men det är som med samhällskunskapen i skolan…det intresserar mig inte, och då skickas det ut lika fort som jag lär mig hur det går till.

Lördag-solen lyser och jag skall måla

Klockan hann bli två innan vi rasade i säng, och jag var lätt illamående av tröttheten som överföll mig. John Blund kastade in grus i ögonen på mig, och jag somnade innan huvudet nuddat kudden. Dock var sängen full av två barn som somnat framför teven.

I morse väcktes jag vid sex av Lilleman som kom springande och letade efter mig. Han var tvärpigg, men samtidigt gosig. Efter några minuter vid min sida gick han upp och lekte istället. De andra hängde på.

Zally kom in och lade sig kurrande på min mage.

Det var dags för frukost, och idag är det rubbet som gäller. Ägg, yoghurt, rostade mackor och juice i en salig röra.

Nu har jag arbetskläderna på, och barnen tittar på teve. Det är tid att skriva dagens puff, sedan ut och måla bräder.

Ha en härlig dag

Kram

Film behöver inte vara fylld av action, eller?

Tittar på filmen "Flicka med pärlörhänge" och ler för mig själv när jag tänker på en av deltagarna i manusförfattargruppen jag just gått med i. Enligt honom är en film utan action värdelös.

Jag håller inte med...titta bara på denna underbara film som är så full av liv trots ett stort lugn.

Nu har barnen sansat sig och jag skall alldeles strax sätta mig och skriva igen.

Dagen har varit underbart solig, men fylld av kalla vindar. Lilleman och jag gick ut på en promenix med voffisarna i syfte att mota blodtrycksfallet i dörren. Kände att något var på gång i morse, och märker en enorm skillnad nu efteråt.

Ha en god kväll, syns imorgon

Kram

TEMA Bostad-en mänsklig rätt?

Att ha någonstans att sätta ned sin väska, tandborste och skor är väl egentligen allas rätt.

Men är det så?

Var bor du?

I en andrahandslägenhet med stor risk att bli utkastad nästa dag?

Eller i en tjusig stor lägenhet med öppen spis och vackra trägolv?

Kanske i ett litet hus på landet, eller...varför inte ett hus mitt i staden där allt händer?

Tråkigt nog kan jag meddela dig att många inte har någonstans att bo. De är inneboende hos vänner, tillfälliga flickvänner/pojkvänner, eller bor i ett litet träskjul vid skogens kant.

Där...har du sanningen.

Men något som upprör mig och många andra är alla dessa barn och ungdomar som vandrar runt nattetid i jakt på husrum och mat. Många gånger visserligen baserat på ett eget beslut, men...ändå...

Är det verkligen rätt att vi skall ha det här på våra axlar? Att regeringen blundar och håller för öronen medan de skickar pengar utomlands för att stötta? Borde de inte titta på vårt land i första hand?

Jag gör allt för att hjälpa till, men är bara en ofrivilligt arbetslös författaraspirant utan pengar. I framtiden finns en tanke hos mig och Peter att stötta ett barn genom att inviga det i vår familj, dela med oss av vår kärlek och försöka göra livet lite enklare för en liten tös eller pojk.

Allt här i livet handlar inte om att skaffa flera saker, att dela med sig av det man har kan många gånger ge mer för själen, både hos den som ger och får.

Våra barn är för små i dagsläget för att vi skall få ha fosterbarn, men senare...då...

Idag blev det en djup puff, det är jag fullt medveten om...men en närstående kamrat är just bostadslös om än missbrukare, och får då inte vara med i samhället(sjukhus mm) för att han inte är folkbokförd någonstans. Hos oss får han inte ha adressen för dem.

Ha en härlig dag!

Kramar