Ett slut-4

Vi fyllde säckarna, bar ut dem genom grinden och slängde dem på flaket till pickupen. Jag tror att både jag och Bodil kände oss extremt betydelsefulla. Att lyckas med bedriften att göra slut med våra män samma dag som vi rensat bort alla deras kläder, och nu menar jag ALLA kläder, borde väl egentligen vara värt en guldmedalj?

Solen hade gömt sig bakom molnen och svalorna flög högt uppe i det blå och vägrade komma ner ens för korta stunder. Det doftade från Schersminbusken och fjärilar samlades på Buddlejan. Blåsten tvingade mitt hår att hålla sig från ansiktet och dörren till vårt stora hus hade äntligen fått en blå dörr.

Jag körde ner händerna i fickorna och ställde mig innanför grinden. 

"Din taxi kommer snart", sa Bodil.

"Mm", mumlade jag och sänkte axlarna. "Du vill inte följa med då? Du får gärna ..."

Bodil slog ifrån sig med händerna och tittade på vårt hus. "Nej, inte en chans. Dealen var att du skulle få pengarna och jag huset. Jag tänker hyra ut din våning, och vem vet, det finns många vackra män därute." Hon svepte med handen framför sig och skrattade.

Taxin kom och en ung man steg ur.

"Ha det bra nu, och se inte tillbaka", sa Bodil och tog fram en cigarrett, tände den och drog ett djupt halsbloss. Hon hostade och blev tårögd.

Jag kramade henne så hårt att det stack i armarna. Klarade inte av att prata.

Taxichauffören ställde in mina väskor och trummade med fingrarna på motorhuven.

"Gå nu", sa Bodil och kastade ciggen på marken, trampade på den och vinkade. "Gå nu, innan jag ber dig stanna kvar."

"Dumbom", sa jag och klev in i taxin, hukade för att inte slå i huvudet. "Jag älskar dig gumman."

"Jag dig också", sa hon och gick in genom dörren som för att om igen be mig åka iväg.

Jag tittade på den blåa dörren och knackade chauffören på ena axeln. "Arlanda tack. Utrikesterminalen."

Ett slut - 3

Sosso rätade långsamt på kroppen och reste sig upp, såg ut över den stora stäppen och anade de lurviga öronen. Som i ultrarapid såg han tigern hoppa upp i luften och vända sig mot honom. Sosso kisade mot solen som letade sig ner och spred ett rött sken över landskapet.

"Sosso", ropade Linda och brydde sig inte om hans viftande med handen att hon skulle vara tyst. "Du måste komma, Leonora ska alldeles strax föda." Hon följde hans blick och skrattade: "Du måste låta honom leva sitt liv nu. Snart är vårt hem fyllt med tigerungar som behöver din hjälp." Hon klappade honom på huvudet och drog den smala kroppen intill sin. "Det kommer alltid nya."

Sosso följde med Linda, men vände sig mot solen en sista gång innan han stängde grinden till reservatet och vinkade till pappan som satt i stolen på verandan och rökte cigarr. Han skyndade ifatt Linda och stoppade henne. "Du får aldrig tala om att jag släppte ut honom. Det måste bli vår hemlighet."

"Jag lovar."

"Tummis?"

"Tummis."

Ett slut - 2

Spaden stötte mot något och Anna slutade gräva. Munnen var full med damm och eggen på spaden hade blivit ojämn.

”Är det den”, frågade Dennis och satte händerna i sidorna. ”Eller, är det ytterligare en ask du grävde ner som barn? Du måste ha haft en extremt tråkig barndom”, fortsatte han med konstaterande ton.

Den nasala rösten kändes mer irriterande än någonsin och Anna funderade på hur hon skulle göra.

”Nå?”

Hon öste bort jorden och skavsåren på insidan av tummarna hettade. Ryggen värkte, men smärtan var inte av den värsta sorten. Vattenflaskan hade tömts och låg på sidan av hennes skor.

Brädorna blottades under jorden och det verkade som om de inte nötts ett dugg. Brukar inte trä ruttna, tänkte hon och tog bort all jord, bröt upp en av brädorna och tryckte in handen i den smala springan. Jodå, den låg kvar. Lädret hade buktat sig och det svarta var mer grått.

Dennis lutade sig ner över gropen och tog tag i hennes axlar.

”Du menar inte att du gjorde det här som tioåring? ”

”Jo”, svarade hon och hade svårt att inte hånle.

Han skrattade och slet till sig byltet hon tagit ut. Rullade upp det och tog ut boken.

”Hur i helvete klarade du av det? Är det här allt?”

”Ja”, svarade hon och tog sig stånkande upp ur gropen. ”Där har du det du söker. Din barndom, din ungdom och allt det andra. Mamma skrev ner varje steg vi tog.”

”Vi?”

”Ja, du och jag.”

Dennis öppnade upp sidorna och drog med fingertoppen över en sida, läste lågt och stakade sig med jämna mellanrum.

”Anna och jag har badat idag, eller egentligen var det nog Anna som badade mig. Hon älskar vatten och stänkte ner mig totalt.”

Han vände sig mot Anna och sträckte boken mot henne:

”Det står ju inget om mig. Din lilla lögnare…”

Dennis lade sina händer runt hennes hals och tryckte.

”Vänta”, väste Anna. ”Titta på femte maj.”

Han släppte henne och bläddrade fram till sidan. Läste. Rynkade pannan och kastade ifrån sig boken.

”Det kan inte stämma. Skulle du och jag vara syskon? Ha samma pappa? Aldrig.”

”Välkommen hem käre bror.”

”Det är en omöjlighet.”

”Vänta lite, Dennis”, sa Anna och klappade med handen på marken bredvid sig. ”Sätt dig.”

Hon tog fram ett brev ur bakfickan och sträckte det mot honom. ”Pappa ville aldrig lämna dig. Mamma däremot ville att du skulle få ett annat liv. Ett bättre liv.”

Dennis tittade på Anna och lade handen över sitt hår.

”Hur kan det komma sig? Jag är inte rödhårig.”

”Inte jag heller”, skrattade Anna och drog med fingrarna genom håret. ”Det är färgat förstås.”

”Varför har du inte sagt något förut?”

”Jag ville inte dra in dig i vårt miserabla liv. Du hade det bättre hos familjen som adopterade dig.”

Dennis höll upp brevet framför sig. ”Vet du vad det är?”

Anna skakade på huvudet. ”Nej, men jag har mina aningar.”

Han sprättade upp brevet, vek upp papperet och läste högt:

”Förlåt mig min son. Jag hade inget annat val.”

Dennis knycklade ihop brevet mellan händerna och kastade bort det.

”Alla har ett val, och han valde bort mig.”

”Döm honom inte för hårt”, sa Anna och lade sin hand på Dennis axel. ”Han ringde gång på gång, men mamma lät honom inte träffa vare sig dig eller mig. Hon förbjöd mig att ge ut din adress och jag minns att vi ibland åkte hemifrån när pappa skulle komma. Jag kunde inte göra något för att förhindra det.

”Hon hälsade på mig”, mumlade Dennis. ”Kom ofta.”

Han reste på sig och drog upp Anna. ”Skit i dem. Nu vill jag lära känna dig.”

Hon studerade hans minspel.

Dennis skrattade och tog hennes händer i sina. ”Jag menar allvar, syrran. Tänk att jag haft en syster hela mitt liv och inte vetat om det. Syster”, sa han sakta som om han smakade på ordet. ”Syster.”

Nu blir det slut istället-ett slut 1

På prov ska jag försöka få ihop en massa tänkbara slut på noveller, böcker med mera, istället för En början. Lite klurigare och det krävs mer tanke bakom, men det ska nog fungera.

Här kommer den första.

Ett slut - 1

Jenny öppnade dörren och gick ut på trappavsatsen, låste dörren och placerade nyckelknippan mitt i handen, slöt sedan fingrarna runt den och såg till att två av nycklarna petade ut mellan ring och långfinger respektive pek och långfinger. Det var inte mycket till skydd, men ändå något.

Det stack i nacken av blicken från Adrian som gömde sig bakom gardinen i köksfönstret en trappa upp. Hon hörde gnisslet när fönstret öppnades och vände sig om samtidigt som hon backade ut genom trägrinden.

"Du glömde något", ropade han och viftade med något.

Hon kisade mot gatan och vände sig sedan upp mot fönstret, registrerade att svalorna flög in under kanten på teglet och påminde sig själv att vänta med att spola taket med högtrycksmaskinen. De har säkert ungar, tänkte Jenny och satte handen som ett brätte över ögonen, men såg bara Adrian som en skugga. "Äh, det är nog inget viktigt", muttrade hon, ryckte på axlarna och fortsatte mot gatan. Träskorna släpade mot gruset och de bara bruna fötterna var täckta av jord från rabatten. I kassen låg den vita rosbusken, nedklippt till rötterna. Jenny satte på sig lurarna och tryckte igång mobilen. Den snabba musiken som strömmade ut fyllde henne med välbehag och revanschlusta. Hon höjde blicken, sträckte på sig och tog ett djupt andetag.

"Jenny!"

Hon vände sig om och vinkade till honom, orkade inte gå tillbaka, ville inte se de blåa ögonens kyla igen. Trottoarens fyrkantiga stenar skrapade mot skorna och hon svalde klumpen som banade sig upp.

"Jenny, vänta", skrek han och böjde sig långt ut genom fönstret.

Rösten riste upp sår i hennes själ. Magen knöt sig och hon svalde igen, lutade huvudet mot bröstet.

Hon såg aldrig bilen som kom, hörde den inte ens. Allt larm runtom från gräsklippare och annat lurade örat. Hann inte ens skrika.

Ett slut-5

Taggarna på rosen knäcktes då hon lade handen runt buketten, och de vita långa handskarna fick röda små prickar på insidan. Nu var hon nästan i mål.

Ante betraktade Sonja, och log när deras blickar möttes.

"Du ångrar dig inte?" sa han lågt och smekte henne över kinden. "Någonsin?"

Hon skakade sakta på huvudet, och tittade ned i backen. 

"Nej aldrig älskade du. Nu är jag din för evigt."

Inom sig såg hon alla resor de skulle åka på, och hur hon äntligen skulle resa sig upp ur fattigdomens träsk. Med hjälp av Antes miljoner skulle hon kunna börja på nytt.

Ett slut-4

"Hoppa upp nu, och glöm mig. Du och jag kommer säkert att träffas igen", sa Pontus och smekte Eva på armen. "Det är fel tid att ses, okej. Jag är gift, och du likaså. Visserligen lever jag inte med Anna och barnen, men jag bär en ring med hennes namn...och..."

Han tittade mot huset, och såg för sin inre syn Niklas och Robin springa runt på gräsmattan med vattensprutan i högsta hugg.

"Jag älskar dem...barnen alltså, och kan inte skiljas från Anna ännu, men när hon hittar någon annan får jag möjlighet att begära enskild vårdnad, i alla fall försöka."

Eva tittade ömt på honom, och försökte låta bli att gråta väl vetande att det inte skulle bli något sedan.

Resan till Italien hade ett syfte, och det största av dem var att bli av med besattheten av Pontus.

Ett nytt land med nya löften, så var det sagt i tevereklamen som orsakat hennes flykt. Hon älskade honom så mycket, och det gjorde ont i hela kroppen då hon avvärjde hans smekningar.

"Adjö vännen", sa Eva och hoppade upp på tåget. Doften av metall och svett snurrade runt inne i kupen, men störde henne konstigt nog inte.

Hon vinkade åt Pontus som hoppade för att nå till fönstret, och lägga handflatan mot det.

Tåget startade med ett ryck.

Inget mera smussel med samtal och nummer. Inga sms, och absolut inga tårar skulle få förekomma mer i hennes liv. Det var ett löfte hon gav sig då Pontus förvandlades till en liten prick.

Ett slut-3

Här kommer ytterligare ett slut.

Stjäl och skriv.

Ha det gott

"Så du går?" mumlade Sebastian surmulet. "Går utan att säga ett ord till förklaring?"

"Du har fått alla förklaringar du behöver. Om du ser in i dig själv hittar du alla svar", sa Lotta och stängde dörren väl medveten om känslostormarna hon orsakat. 

Vägen var lerig, och byxorna blev översållade av små stänk, men hon brydde sig inte. Nu väntade ett nytt liv. Ett bättre liv.

Ett slut-2

Tombolan skulle aldrig sluta snurra, oavsett jag stod där eller ej. Det var ett faktum jag måste inse, och framför allt förstå. Ingen är odödlig.

Ett slut-1

Hej

Nu har jag skrivit över hundra börjor, och tänker nu dela med mig av några slut

Som vanligt är det fritt att stjäla, och du får gärna länka till din novell.

Här kommer mitt första slut.

Lycka till!

"Samma sak med barnen. Låt dem aldrig veta något", sa Tore och tog Saras hand. "Lova det."

Hon nickade och mötte hans blick.

"Det är ett heligt löfte. Något som aldrig kan förvrängas eller tas bort."

"När de blir större...då..." mumlade han och tittade ned i backen.

"De kommer att fråga mig, det vet jag, men jag lovar dig att inte säga något."

"Adjö kära vän, sköt om dig."

"Adjö Tore."