9 september 2016

En början-1012

"Äntligen", skrek Kim och sprang efter Tessan som balanserade på skateboarden med blicken riktad i backen. "Se upp!", skrek Kim sekunden efter, när hon insåg att väninnan var på väg in i en bil som nyss parkerats i sluttningen. 
Smällen var oundviklig och ljudet ekade över parkeringen.
Tessan flög in ett räcke som delade av parkering ett och parkering två, hjälmen sprack i två delar och kroppen slog ner i backen med ett ljud som skrämde Kim. Skateboarden fortsatte in i ett prång och studsade i väggen på ett av de fyra garagen.
Efteråt var allt tyst. Tessan låg livlös på marken, blod rann ur hennes näsa och ögonen var slutna.
Kim sprang fortare än hon någonsin gjort och slängde sig ner bredvid Tessan. Andades hon? Jo, där syntes en liten rörelse på bröstkorgen. "Skadorna, jag måste kolla skadorna", mumlade hon för sig själv och drog av sig hoodtröjan för att vira ihop den och ägga den under Tessans huvud. Just ja, tänk om nacken är bruten, bäst att låta henne ligga stilla. 
"Aj", stönade Tessan och lade handen över rumpan. 
"Sch, ligg stilla. Jag ringer efter en ambulans."
Signalerna gick fram, en, två, tre....
Tessan lyfte på huvudet, och föll tillbaka med ett gnällande ljud över läpparna. "Aj", sa hon och svimmade.
Kim kom fram till en kvinna som lugnt lotsade henne vidare och lovade ha en ambulans på plats inom några minuter.
"Lilla gumman", tröstade Kim och smekte Tessan över kinden. "Min envisa lilla stumpa. Varför skulle du nödvändigtvis åka i backen? Det kunde väl ha räckt med parkeringen?"
Tessan öppnade ögonen och log mot Kim, sluddrade: "Men, jag klarade det. Ellerhur? Heeeeela vägen."

8 september 2016

En början-1011

Jag stannade bredvid muren som vartefter åren gått klätts in i klätterhortensian. Dörren knarrade, nästan onaturligt högt och dofterna från andra sidan nådde mig redan när jag passerade genom dörrhålet.
 Istället för fönster hade någon bänt svarta metallstänger i vackra mönster och tråcklat in det mellan brädorna. Gruset knastrade under fötterna och på båda sidor om vägen stod tvåmetershöga röda och vita blommor som hindrade mig att se in i trädgårdens hjärta.
Jag kände mig iakttagen och snurrade runt, men såg inget.
Maktkampen i häcken mellan häckhortensian och hasselbuskarna var ojämn, men väldigt vacker. jag föredrog gröna buskar och träd framför blommor. Allergin hade gjort mig immun mot rosornas skönhet, och om jag tittade riktigt noga såg jag både två och tre solrosor sträcka sig mot himlen, förvisso vissna, men storheten gick inte att ta miste på. Deras enda framtid nu bestod i att vara fågelmat.
Det hisnade till i magen när jag steg ut på bron som ledde över till andra sidan. Det mörka, virvlande vattnet drog mig till sig och det var inte svårt att förstå varför människor ibland tog steget över kanten.
"Visst är det vackert?"
Jag vände mig inte om. Ville njuta några sekunder till av vissheten av vad som väntade. Såg honom ändå framför mig. Varje rynka, varje färgskiftning i huden.

3 september 2016

En början-1010

Fånge nummer 0013, allmänt känd som knivcharlie bar naturligtvis ett efternamn, ett adligt som noga gömdes i pärmar av människor som fick pengar för besväret. De andra fångarna gick undan när han kom gående och undvek noga ögonkontakt, rädda för repressalier i ett senare skede. 
Han steg upp ur sängen tidigare än någon annan och gjorde sin dagliga gymnastik. Stönandet och viskandet av nummer ekade i rummet. I huvudet gick han igenom det som varit och försökte förnimma dofterna från staden där vattnet skvalpade runt fötterna ibland. Om han blundade kunde han se bergssluttningarna där människohänder placerat små hus och till och med gjort små trädgårdar i terassform. Glittrandet från sjön förstärktes i solskenet och båtarna med fiskarna syntes som prickar.
Knivcharlie drog med handen över stubben på huvudet och gled med blicken över teckningarna han gjort ur minnet. Dofterna fanns bara kvar som ett svagt eko i sinnet numera. Femton år  en cell kan förvränga en hel del av det man tror.
En nyckel sattes i låset och Charlie satte sig på sängen. Överkastet var så hårt spänt att man kunde studsa en guldpeng på det, och på golvet stod skorna, nyputsade, utan skosnören förstås. Fängelseledningen hade en skev bild av att Knivcharlie skulle försöka hänga sig i dem. Han fnös åt tanken och stängde skåpet där de få klädesplaggen var samlade.

1 september 2016

Medicin-ADHD-kränkningar

Razmus har nu gått några dagar i skolan och jag medger att de första väntade jag stadigt på arga mejl från frustrerade lärare. Men...de kom inte. Istället fick jag ett i fredags där hans mentor berättade att alla lärare var supernöjda med honom och tyckte allt flöt bra.
Jag, eller vi ska jag väl säga blev jätteglada.
Kan det vara concertan som är hjälpen, eller är det bara faktumet att hans gamla lärare togs bort från skolan, och tydligen tagits bort från nästa skola också pga svårigheter att tackla elever, läs humöret.
Det är aldrig okej att skrika till barn, och de med #ADHD får ibland en sk låsning och blir rosenrasande, kastar saker eller bara går iväg. Raz gör så, även hemma. Det är mycket som går sönder i onödan. Ett tips är att sätta upp en boxningssäck i rummet, att slå sig trött på.

Raz gamla lärare (2 st) tyckte det var helt okej att kalla honom saker typ ADHD-unge, efterbliven, idiot mm, men barnen i klassen talade om för mig vad som pågick och vi vände oss till skolinspektionen som kickade lärarna lite snyggt. Barn är så otroligt utsatta.

De har fått ipad:s där man kan läsa t.ex tyskaboken och engelskaglosorna. Underbart. 
Jag blir så avundsjuk och önskar att jag haft det så. Eller om google funnits, och youtube. Då hade nog mitt betyg varit ännu bättre. Det var många gånger jag satt och slet mitt hår för att jag inte förstod något och mina föräldrar kunde inte hjälpa mig. Samhällskunskapen var ibland så tråkig att jag somnade och läraren hade ingen lust att försöka få mig förstå t.ex det där med mandat osv. Jag var utlämnad.
Jag känner igen mycket av Raz diagnos i mig själv och skrattar ibland, men mest är det nog sorgligt. Tänk om jag haft andra förutsättningar.
Jag hade extremt lätt för språk men skrev ner varenda mening i de andra ämnena, för att överhuvudtaget få in det i huvudet. Gör faktiskt likadant idag. Pluggade genom att dunka in skiten i skallen, skrev, skrev och skrev igen. Läste högt det skrivna om och om igen tills det förhoppningsvis satt. Matten var en mardröm, allrahelst proven då allt låste sig, trots att jag kunnat det dagen innan. Som tur var hade jag en underbar lärare som hjälpte mig.
Jag skolkade mycket från gymnasiet och hatade skolan. Gick tvåårig social linje som i stort sett var en upprepning av sjuan, åttan, nian, men intensivare. Fick bra betyg, men slet som ett djur för de siffrorna. 
Inte en enda arbetsgivare har brytt sig om mina betyg.

Vi ska till BUP på tisdag för att utvärdera medicinens vara...hur mycket Raz ska ta och om vi ska öka eller minska. Just nu ligger vi på 54. Razmus får känna efter och ta beslut själv. Vi tyckte det räckte vid 36, men BUP vill utvärdera nyttan.


En början-1009

Bibliotekarie Hedwig Näslund betalade för taxin och steg ur den innan taxichauffören hunnit runt. Hon var ganska bred om baken och håret låg bakåtslickat i vackra vågor som hölls på plats med silverfärgade spännen. Den röda näsan vittnade om alltför stort alkoholintag och om man stod nära henne och mötte blicken, var den grumlig och runt ögonen hade hon påsar av lös hud.
Hedwig vägrade att bära glasögonen hon fått och använde i undantagsfall en gammal monokel hon hittat i farmoderns gömmor - ett arv från någon i släkten.
Taxichauffören steg in i bilen igen och åkte iväg.
Hon drog ett djupt andetag, inte helt lätt tack vare astman, men hon kände en djup tillfredsställelse att slippa sjukhuset. Tänk att de däringa läkarna envisats i det längsta med att hon, Hedwig Näslund, hade cancer. 

Huset som hon ägde bestod av inte mindre än fem lägenheter och hon hoppades att Viola gjort sitt jobb och hållit det hon lovat. Solen hade redan nått till tornet, och mannen som bodde där, en professor av något slag, hade lämnat fönstret på vid gavel.
Dörren till fastigheten verkade tyngre än vanligt, men en snäll man som hon aldrig sett förut, öppnade och höll upp den tills hon krånglat sig in.
Dörrarna till den gamla hissen stod öppna och på golvet låg en stor pöl med något. Kunde det vara kiss, tänkte hon och petade med fingret i den och förde det till näsan. Jo, nog var det så. Hedwig snörpte på munnen och hörde inte när dörren ovanför henne öppnades. 
Arne var stor och kraftig, närmade sig åttio, men sprang varje dag en runda i parken för att hålla sig i trim och lyckades med bravur. Tanterna i huset svärmade runt honom och i hans brevlåda damp det ofta ner små inbjudningskort.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...