Skrivprocessen

 Skrivprocessen-Jantelagen anfaller
Hur mycket jag än diskuterar med mig själv så har jag ibland svårt att ta för mig av saker.
Just nu har jag fått massor av positivt bemötande av min novell- och diktsamling PAPPERSSKÄRVOR.
Det känns nästan overkligt att någon tycker om det jag skriver, och haussar upp det till stjärnorna.
I det här ruset tar nu flera människor kontakt med mig och ber lilla mig att kolla det de knåpat ihop, och bedöma det.
Nu har jag på kort tid hjälpt några kvinnor och män med deras texter utan att ta betalt, och fått jättefin respons på det, men känner att jag inte kan jobba gratis. Dilemmat för mig är om det är okej att ta betalt för att hjälpa när jag inte har en massa utbildningar bakom mig.
Jo filmmanus har jag utbildning på, men inte litterära manus.
Min utbildning består av tvåårig social linje 1983, och Manuspiloternas filmmanusskrivarlinje 2010-2011. Kursen Att skriva för barn 2013. Däremellan har jag varit butikschef över tjugo år, och hemma med barn från 2003-2010
Jag räknas till den lilla skaran av utbildade filmmanusförfattare och känner mig uppfylld av kunskaperna jag fick serverad under året som elev. Det är en privilegierad sits att ha en sådan lärare som Kurt Öberg. Han var mån om att alla skulle förstå, något man nästan aldrig träffade på i vanliga skolan.
Kurt tyckte att jag var driven, och att jag skulle skriva en bok som jag gav ut innan jag skickade ut filmmanuset. Jag lyder och skriver.
 Mina kunskaper i att skriva bara finns där, jag hade en svenskalärare som var passionerat kär i sitt språk, och älskade när eleverna anammade kunskaperna han lärde ut. Redan då skrev jag långa noveller, och en och annan dikt.
Min karl tror stort på mig och mitt skrivande, och lägger snällt ned pengar på reklam och annat som krävs för att bli sedd. Men än så länge har det inte gett så mycket pengar, faktiskt inte ens tryckkostnaden.
Nu har jag öppnat eget förlag, och har möjlighet att ge ut min kommande bok Hat och en gnutta kärlek, och kanske även anta några av mina begåvade skrivarvänners verk., men jag letar i första hand ett förlag som har marknadsföringsmöjligheter och har hittat några som vill läsa manuset.
Mitt filmmanus  har legat och vilat ett år snart eftersom boken och livet tagit all tid i anspråk.
Tyvärr glömmer jag mig själv i allt detta, och kroppen protesterar på flera vis.
Jag har extremt lågt blodtryck och får blodtrycksfall om jag rör mig för lite.
En författare sitter för det mesta still, och jag har lite svårt att slita mig för att springa ut i skogen som jag älskar.
När det är som sämst är jag en slagen kvinna, och kommer inte en centimeter från soffan eller sängen. Ibland har jag till och med legat på golvet.
 Det gäller att slita sig från skrivandet och ta en promenix med hundarna.
Du hittar alla inlägg om min skrivprocess under kategorin Skrivprocessen

Jag skriver ju mycket i genren crime, och ofta handlar novellerna och böckerna om sådant jag vill påvisa för andra, helt enkelt göra ett försök att få till exempel kvinnomisshandel extra diskuterat.
Att jag gillar mördare och andra underliga lirare är väl inte någon hemlighet vid det här laget.
Så fort jag är klar med Hat och en gnutta kärlek kommer jag att jämte filmmanuset skriva om min självbiografi TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL till romanform. Något som skall bli jättekul nu när jag smält allt som hände de där åren med graviditetsstickor som visade på plus, men slutade med missfall och slutligen gav upphov till våra tre monster.
En annan sak jag funderat på att skriva om är guldgrävare, och jodå…ideerna finns ordentligt nedtecknade.
I mitt fall är det ingen skrivkramp som stoppar mig, bara brist på tid att omsätta ideerna till böcker fortast möjligt.
Hur skriver du? Vilken genre´? Och när skriver du?
Är det på natten , som mig…då barnen sover sött och bara spöken och andar är vakna, eller är det i morgonens första strålar, när magen knorrar och sötungarna sover? Eller är det på bussen på väg till jobbet, med andra människor inpå?
Jag skriver oftast (och bäst) på natten. Det är som om karaktärerna har lättare att träda fram då, och ofta, ofta sitter de runt mitt bord och berättar vad jag skall skriva.
Jag har testat att skriva i lugn och ro på ett skrivarretreat och konstaterade att det inte alls är något för mig. På något underligt sätt tömdes hjärnan på ord, och vågorna som slog mot stranden gjorde mig snarare stressad än lugn och harmonisk.
Och ändå satt jag i flera dygn instängd i ett rum med total tystnad runtom. En vecka senare var jag brutalt medveten om faktum. Det fungerade inte.
Jag har också testat att skriva på cafee´r, men nja…öronen har en viss förmåga att bli extra stora när jag vistas bland människor. Då lyssnar jag på tonfall, ord och studerar gester, och hur de beter sig.
Gissa om jag hämtat många av mina karaktärer från omgivningen? ha, ha…jodå, det är väl en och annan som kan känna igen sig eller sitt sätt att vara.

Så här står det i boken Svenska Impulser 1, skriven av Carl-johan Markstedt
Och Sven Eriksson
”Att välja olika anföringsverb (säger, frågar, viskar) skapar variation i din text. Vilket anföringsverb som passar bäst beror givetvis på hur personen talar.
En person som talar tyst viskar, en person som talarhögt bullrar, och så vidare.”
Det här tyckte jag var mycket intressant och forskade naturligtvis vidare för att hitta fler anföringsverb att använda som ett alternativ till säger.
www.mediespråk.fi skriver så här på sin sida.
”En artikel som frossar i anföringsverben berättar, konstaterar, befarar, instämmer, frågar, tycker, intygar, resonerar, framhåller, förmodar, förklarar, tror, föreslår, betonar, poängterar, understryker, funderar, tillägger och fortsätterväcker misstänksamhet hos läsaren.”
Variationen av anföringsverb verkar ansträngd och blir störande. Anföringsverben är inte synonymer. Förklarar är inte synonymt med understryker och menar är inte samma sak som konstaterar.
Påstå innebär att det som sägs antingen är direkt osant eller åtminstone tvivelaktigt. Var uppmärksam på anföringsverbens nyanser!
Undvik småler, skrattar, myser och liknande verb. De kan passa enstaka gånger, om de används stilsäkert där det finns anledning att återge stämningar kring en intervjusituation. Avsluta inte en artikel med “avslutar hon”.
Verbet avslutar återger vanligen bara en omständighet i arbetsgången för reportern. Det är sällan den intervjuade som avslutar.
Var inte rädd för säger. Verbet säger är fritt från emotionella laddningar och passar nästan alltid. Det tål upprepning. Blir det för många säger i en artikel är förmodligen antalet repliker för stort. När det står klart för läsaren vem som citeras behöver pratminus inte avslutas med en anföringssats varje gång.
Och ja, jag vet att de här raderna rör journalister, men tycker det är bra ord att spara tills senare.
Jag googlar vidare och hittar de här:
Snäser
Framhåller
Trugande
Avböjande
Artigt
Högljutt
Vet du flera? Tipsa gärna.


Benjamins bild i dramat är för länge sedan klargjord, och Charlies känslor för honom verkar i andras ögon klara, men inuti hennes huvud växer tankar som är förbjudna, och skulle få henne att bli en hjälte i allmänhetens ögon. Eller? Är en mördare värd någons tårar? Förtjänar varje människa att leva? Oavsett vägen de valt att leva?
Föds barn onda? Eller formas de av sin uppväxt?
Många olika frågeställlningar blev det som avhandlades runt bordet tills min skalle sade morsning goodbye
Idag fick jag hem en bok som heter Psykopatens värld skriven av Robert D. Hare
Psykopatens värld
Kanske något till nästa manus?
Intressant att läsa är den i alla fall.
Bilden på framsidan kan ju göra vem som helst mörkrädd, ellerhur?
Återkommer med en recension då jag läst den.
Ikväll tänkte jag ögna igenom boken Traumatiska minnen
Traumatiska Minnen (häftad)
Den handlar om frågor runt sexuella övergrepp. Kan man lita på ett barn som säger att de utsatt för ett sådant. Är ett barn tillförlitligt? Vad händer vid en traumatisk minnesförlust.
Det inte bara är intressant som attan. Det är tyvärr högaktuellt också.


Mina karaktärer har i princip namngett sig själv.
Seriemördaren heter Benjamin, det betyder lyckans son på hebreiska, och är väl totalt motsatsen till det som händer. Just därför passar det så bra.
Författarinnan som skall spökskriva åt honom heter Charlie av en stor anledning. Hon hade aldrig kommit in till Benjamin med ett vanligt flicknamn, och namnet är ett smeknamn som den frånvarande fadern gett henne.
Katrin som är flata och älskar Charlie fick namnet efter att jag drömt det.
Ja, så där håller det på.
Karaktärerna namnger sig själv eller varandra.
Men det är intressant det där med namn.
Min äldsta son heter Razmus, eftersom jag drömt om honom många, många år tidigare. Razmus är ett danskt namn med grekiskt ursprung som betyder “Älskvärd.” Han är den vi längtat efter så länge, och kämpat för att få, och han är den jag så många gånger sett försvinna i en blodfors.
Min dotter hette första veckorna i sitt liv Kimberly, men bytte till förstanamnet Zabine när släktingarna muttrade för mycket. Sabina betyder “Sabinsk kvinna” Namnet härstammar från de Sabinska kvinnorna som på 1500-talet levde i bergen i norra Italien. Sabine är en fransk och tysk form av Sabina.
Minstingen fick sitt namn Hampuz då jag gick genom dörren från köket till barnrummet. Någon sa det i mitt öra, och jag mer eller mindre tvingade Peter att använda det. Namnet kommer från namn som Hans och Johannes.
Samtliga ungar har som du ser Z i sig. En bokstav som jag tycker är både magisk och vacker, och som har följt mig sedan jag föddes.


Du vet sådana där gånger när tangenterna trycks ned av sig själv. Där är jag nu. Filmen är så påtaglig att jag nästan kan ta på den, och prata med karaktärerna.
Min mage åker samma berg och dalbana som Charlie, ser det hon ser, och berörs trots att jag står utanför och tittar in på dem.
En underlig känsla av utanförskap dånar in i mitt huvud, och samma beslutsamhet som mina karaktärer besitter finns i mig.


I natt startade processen med att skriva nästa manus, och jag drömde om första scenerna. I det manuset är jag drottning…dvs den som vet allt om vad som hände, och kan referera till dagboken som följde mig troget under alla åren.
Det är i den boken jag kommer att berätta om allt som hände bakom kulisserna då jag fick missfall på missfall, strulade med karlar som var svävande om vad de ville, och tråcklade med mammor som inte alls höll med i mina livsbeslut.
Nog om det. Tills vidare håller jag fokus på hat och en gnutta kärlek och mina karaktärer Benjamin seriemördaren, och Charlie, författarinnan med en traumatisk barndom som resulterade i ensamhet.
Vad kan de månne ha gemensamt?
Min heshet och luftrörskatarr håller i sig så jag kan tyvärr varken bjuda dig på en novell med min ljuva stämma, eller spela in manuset för att själv lyssna på vad som känns rätt och fel i texten.
För så gör jag då jag redigerar. Spelar in vartenda ord, och lägger mig på soffan för att lyssna.
Då brukar jag höra felen. Det som inte harmonierar med örat, och får mig att le igenkännande eller bli tårögd. Helt enkelt det som berör på något vis.
Det är många vändningar i manuset, men också stillhet och ro.
De här raderna är ur mitt pågående manus, självbiografin
Den tjugonde mars sitter jag på toaletten och gråter hjärtskärande. Med skakande ben och fladdrande hjärta tittar jag på den lilla vita plastbiten med två rutor, och ser ett plus. Hjälp, tänker jag. Vad har jag gjort? Vad har vi gjort? Hur ska jag som är en sådan vildunge kunna ta hand om ett barn? Jag som inte ens klarar av att planera en vecka framåt?
Jag ringer upp min väninna och namne för att dissekera ämnet.
   ”Herregud, jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig. Peter kommer säkert att dra.”
   ”Inte…”, säger hon lugnt. ”Ta några djupa andetag och ring honom sedan.”
   ”Nä, jag törs inte. Det är bättre att jag väntar tills ikväll. Du…tack för peppning. Nu ska jag till gymet och köra ett stenhårt pass.”
    Hon skrattar. ”Lycka till gumman. Det går säkert bra.”

I alla tider har giftiga saker intresserat mig.
Lilla Sverige dräller av möjliga mordhjälpsväxter till exempel. Lägg därtill alla importerade inneväxter.
Nyss köpte jag boken Toxokologi läran om gifter där jag hittade ännu mer i ämnet, och snabbt skapade ett antal scener till mina framtida manus.
För naturligtvis dödar jag mina karaktärer med gifter. Agatha Christie gjorde det i sina böcker, och jag har läst några, men aldrig blivit någon fan av henne.
I min hand håller jag nu ett nött exemplar av boken: Farligt att förtära av Matts Bergmark
Där kan jag bland annat läsa om Botulism En sjukdom som framkallas av en bakterie som bildar ett toxin då den förökar sig när kött och grönsaker förvaras tillsammans på fel sätt.
Döden brukar inträffa mellan tredje och sjätte dagen läser jag och förfasas ännu mer då jag läser nästa rad:Varken läkemedel eller motgift mot botulism är kända.
Brr…vilken död.
I Sverige finns det knappt några fall längre, men i USA till exempel förekommer det då och då.
Några sidor längre in skriver han om Koloxid något som orsakat mångas död, frivilligt och ofrivilligt.
I samband med eldsvådor är det oftast den primära anledningen till dödsfallet just koloxid.
Barnen lär sig i skolan att lägga sig tätt mot golvet och ta sig krypande/ålande ur rummet om det brinner.
Ett aber bland brandmän är att koloxid inte hålls ute av vanlig gasmask, utan kräver speciella utrustningar.Nästa bok jag brukar titta i när det gäller gifter är en gammal goding som heter Våra giftiga växter-är de farliga? av Karl Rodhe
I den läser jag att Tibast som växer på vår tomt är mycket giftig, särskilt bären och den sega barken. Nu smakar den vidrigt enligt författaren och inbjuder inte någon att smaska i sig några mängder om en sen gnutta av den, men…man ska aldrig säga aldrig har jag lärt mig.Och Rosentry som är så vackert, är även det mycket giftigt. Vid förtäring av 6-7 bär måste barnet (oftast är det dem som stoppar i sig underliga, lockande växter) till läkare efter att ha fått medicinskt kol.Tuja användes i gamla tider som abortmedel.Exemplen är många och jag spinner på ideer utifrån det jag läser.
I mitt pågående manus Hat och en gnutta kärlek finns det naturligtvis gift med. På vilket sätt tänker jag inte berätta, men giftet finns i vanliga hem, och många av oss har inte en aning om den katastrof inmundigandet av de små fröna kan ge. Eller…rättare sagt innehållet i fröna.
Min karaktär Benjamin/seriemördaren vet mer än andra eftersom han läst mycket. Mobbningen då han var liten drev honom till att roa sig själv, och han gjorde det på många olika sätt, bland annat läsning av litteratur som inga andra barn läste.

Lever du som jag i en önskan att slå som författare. En längtan att se ditt namn högt uppe på montrarna på bokmässan?
En noga gömd, fåfänglighet att höra ditt namn nämnas då du sitter i bussen på väg till ditt jobb, tidiga regniga mornar?
Sitter du sena nätter med datorn i knäet och skriver tills det sticker i fingrarna? Skickar manuset till olika förlag, och har hjärtat i halsgropen när du på darriga ben närmar dig brevlådan?
Hoppar du högt när telefonen ringer? Kollar sms:en extra noga innan du kastar dem, och går igenom samtliga e-mail trots att det står klart och tydligt att det kommer från Vistaprint?
Är du exakt där så har jag några tips.
Det första är:
Lägg dig ned på sängen…blunda…ta flera djupa andetag, och säg till dig själv att du är fantastisk, har en magnifik, underbar gåva att roa och skrämma andra med dina ord. Att du älskar det du gör, och fortsätter oavsett brev från förlag.
Det andra är:
Läs böckerna som de som lyckas inom skrivandet ger ut. Inte de små författarna, nej…de stooora som läses av massorna. Genom att dissikera texterna hittar du hemligheterna…det som fascinerar läsarna.
Gå sedan noga igenom de här skrivhjälpsböckerna så ska du se att allt löser sig:
Den första jag rekommenderar är TRE ENKLA REGLER finns inte skriven av Elisabeth Norin
Den andra jag rekommenderar är ATT SKRIVA FILMMANUS skriven av Fredrik Lindqvist
Den tredje jag tror på är Att skriva med glädje av Kim M Kimselius
Den fjärde jag anar kan hjälpa är Att skriva av underbara Stephen King
Den femte jag själv läst många varv är Skriv på som Elizabeth George gjort
Så var det bara tre kvar…nämligen…
Konsten att döda skriven av Sören Bondeson
och
Litterär gestaltning skriven av Leif Eriksson och Christer Lundvall
och
Lär dig skriva spännande av Olov Svedelid
Nu vet du säkert om ännu fler, och får gärna tipsa under kommentarer.


Jag skriver ju mycket i genren crime, och ofta handlar novellerna och böckerna om sådant jag vill påvisa för andra, helt enkelt göra ett försök att få till exempel kvinnomisshandel extra diskuterat.
Att jag gillar mördare och andra underliga lirare är väl inte någon hemlighet vid det här laget.
Så fort jag är klar med Hat och en gnutta kärlek kommer jag att jämte filmmanuset skriva om min självbiografi TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL till romanform. Något som skall bli jättekul nu när jag smält allt som hände de där åren med graviditetsstickor som visade på plus, men slutade med missfall och slutligen gav upphov till våra tre monster.
En annan sak jag funderat på att skriva om är guldgrävare, och jodå…ideerna finns ordentligt nedtecknade.
I mitt fall är det ingen skrivkramp som stoppar mig, bara brist på tid att omsätta ideerna till böcker fortast möjligt.
Hur skriver du? Vilken genre´? Och när skriver du?
Är det på natten , som mig…då barnen sover sött och bara spöken och andar är vakna, eller är det i morgonens första strålar, när magen knorrar och sötungarna sover? Eller är det på bussen på väg till jobbet, med andra människor inpå?
Jag skriver oftast (och bäst) på natten. Det är som om karaktärerna har lättare att träda fram då, och ofta, ofta sitter de runt mitt bord och berättar vad jag skall skriva.
Jag har testat att skriva i lugn och ro på ett skrivarretreat och konstaterade att det inte alls är något för mig. På något underligt sätt tömdes hjärnan på ord, och vågorna som slog mot stranden gjorde mig snarare stressad än lugn och harmonisk.
Och ändå satt jag i flera dygn instängd i ett rum med total tystnad runtom. En vecka senare var jag brutalt medveten om faktum. Det fungerade inte.
Jag har också testat att skriva på cafee´r, men nja…öronen har en viss förmåga att bli extra stora när jag vistas bland människor. Då lyssnar jag på tonfall, ord och studerar gester, och hur de beter sig.
Gissa om jag hämtat många av mina karaktärer från omgivningen? ha, ha…jodå, det är väl en och annan som kan känna igen sig eller sitt sätt att vara.

Ibland hittar man inget mer hos sin karaktär. En blank sida blänker retfullt mot en dag efter dag på datorn, och huvudet går på tomgång.
Då finns det fem gyllene manusfrågor.
Dessa är:
VEM?
VAD?
VARFÖR?
VAR?
NÄR?
Tolkningen av dem är fri, men ofta hjälper det igång hjärnan.

Hur är det med dig?
Tycker du att texten löper fint under dina fingrar, eller är det trögt som om du tryckte ned tangenterna i sirap?
Och den där researchen du tänkte göra…hur blev det med den?
Är din bok fylld av olika Börjor som trängs i hjärnan för att komma ut först?
Eller är den som ett vitt, blankt papper?
Oavsett var du befinner dig i processen rekommenderar jag dig att ta hjälp av vänner. Skrivande sådana. Killar eller tjejer spelar ingen roll. Bara att dryfta sina tankar med någon som befinner sig i samma del av tänkande räcker.
Att kasta ordbollar till en make som inte lyft pennan på trettio år är nästan meningslöst, framför allt om personen ifråga aldrig någonsin tyckt att det är fantastiskt roligt att skriva, eller läsa.
Jag jobbade själv i många år, ja ända sedan barndomen. Ingen, ingen fick se det jag skrev, och jag skämdes som en hund då läraren envisades med att läsa upp det jag författat ihop inför klassen.
Jag som i vanliga fall var blyg, ville sjunka ned genom jorden och försvinna, aldrig mer gå in genom dörren till klassrummet.
Min lärare stöttade mitt skrivande, och min mamma likaså, men jag tyckte alla ord jag skrev ned var mina, bara mina.
Som vuxen var jag med om en händelse som ändrade mitt liv, och jag ville så gärna berätta vad som hänt för att stötta andra. Jag och mina barn nästan dog på kuppen.
Tre änglar och tre mirakel blev till 2009, då jag landat i mitt liv som trebarnsmamma.
  
I den berättar jag om vår kamp att få barn, och hur jag reagerade då den här synen mötte mig på neonatalen:

Razmus föddes i v.32+4dgr
Det var första gången jag fick barn.
En chockerande upplevelse.
Cirka ett och ett halvt år sedan föddes vår prinsessa Zabine med
navelsträngen virad två varv runt halsen. Jag var i v.37
Hennes hjärta slog sakta, och hon var medvetslös. En rödblå hängande
trasdocka av ickeliv. Både jag och Peter var övertygade om att hon var
död, men läkarna blåste liv i henne.

Barnen växte, och jag tyckte livet som mamma var underbart. Vi hade tagit ett beslut
att jag skulle vara hemma med dem så länge det gick.
Då kom vårt lilla supermirakel Hampuz.
Han är född i v.33+6 dagar

Plötsligt befann jag mig i en dimma av oro och förtvivlan igen.
Pendlade mellan eufori att ha överlevt, och oro över att mitt barn skulle dö.
Men lilla Hampuz var en kämpe, och kom hem en månad senare.
Jag ville berätta för kvinnor som befann sig i samma situation som mig att det inte
var helt kört att få barn, trots idoga blödningar, tidiga sammandragningar, läkare som
kliade sig i huvudet, och många andra underligheter.
Du hittar min bok på Bokia, men om cirka ett år kommer den ut i romanform.
Flera läsare har nämligen efterlyst en tjockare variant av det som hände. De vill veta vad
folket runt oss tyckte och tänkte. Hur vi tänkte.
Men framför allt. Hur vi har det idag, och vägen dit.
Det är ett stort romanprojekt jag har framför mig, och jag kommer säkert att gråta
mycket.


“Skriva barnbok? Jag? Men…”
Orden är mina när en skrivarvän säger åt mig att skriva en barnbok.
“Jag har läst några av dina tidigare sagor, och…jag tror du har talangen”, fortsätter hon.
Så nu studerar jag hur man tillverkar ett barnboksmanus.
Jag har bland annat införskaffat boken Att skriva för barn:
Att skriva för barn (inbunden)
På Tradera hittade jag Barnboksvärldar:
Barnboksvärldar (inbunden)
Den finns också på Bokus och handlar om hur en bok kommer till.
Birgitta Fransson har intervjuat ett stort antal barnboksförfattare och fått massor av tips som hon delar med sig av i boken. En skattkista alltså.
Jag googlade vidare och hittade ännu en bok, Barnbokens byggklossar
Den hittade jag på Tradera, men läste om på Bokus.
Barnbokens byggklossar (häftad)
I boken undersöker Maria Nikolajeva barnböckers uppbyggnad, något som intresserar mig väldigt mycket.
Under tiden som jag googlar ser jag en bok som står på mitt skrivbord, som en vän till mig skrivit. Att skriva med glädje av underbara Kim Kimselius.
Att skriva med glädje
Som du säkert förstått av tidigare inlägg är jag grundlig i det mesta jag tar mig för, så och denna gång.
Istället för att köra igång pang bom, läser jag ännu mer på nätet. Samlar…och så småningom kanske det mynnar ut i en bok.
P.s Om du har fler tips på böcker vill jag gärna ha dem.


Skriver du böcker? Eller läser du bara?
Tycker du som jag om känslan av det frasiga papperet mellan fingrarna, och doften? Föredrar du att vända sida med fingrarna istället för på en skärm?
Jag går just nu genom en stor förändring i mitt tankesätt, och jobbar på flera e-böcker jag tänker ge ut.
Teuvo som öppnat sajten Novellisten använder Libre Office writer, och har dessutom gjort en e-bok om hur man använder det.
Boken är gratis.
Annars kan man använda I-books author som du hittar gratis hos App store. Förutsättningen är att du använder en Mac.
Jag fick min nya Mac förra veckan. En Air närmare bestämt. Helt fantastisk mackapär som förenklar mitt skrivande enormt genom att bara finnas. Det är inte så tungt i ryggsäcken längre.
Jag valde att sätta in inte mindre än 8 GB i den för att kunna ha både photoshop och andra program utan att den kurkar.
Om du skriver på en e-bok, men ännu inte hittat några vänner som ger ut själv, eller kan ge dig tips, så hittar du Egenutgivarna på nätet, och via Facebook
Både jag och Teuvo är medlemmar där.
Hur tror du ditt fortsatta säljande påverkas av att du säljer din bok som e-bok. Säljer pappersmodellen sämre eller bättre?
Det där är frågor jag just nu fnular på, och återkommer till.
Jag hoppas och tror att en e-bok lockar fler att köpa en “riktig” bok. Jag själv är sådan, och vill helst äga boken, inte bara få orden presenterade på en platta.
Å andra sidan börjar jag närma mig femtio och tillhör medelåldern. Unga tänker annorlunda, vill gärna ha saker gratis vad jag förstår, och hugger gärna en e-bok som säljs billigare än pappersboken.
Men, jag återkommer som sagt.
Tanken är att jag ska ge ut min novellsamling Pappersskärvor som e-bok, och lite senare tänker jag ge ut en Skrivbok.


Hur är det?
Skriver du ur hjärtat och låter karaktärerna leda dig?
Eller har du ett skelett som måste följas?
Jag skriver ur hjärtat, låter karaktärer leda, men har på äldre dar lärt mig strukturera och försöka leda in karaktärerna i rätt fålla.
På det sättet har jag en backstory, det vill säga jag vet vad karaktärerna tycker och tänker om saker och ting, och vet också hur de reagerar på vissa ord, händelser eller annat.
Det hänger ett långt frågeformulär i fönstret där karaktärerna svarat på det mesta, och därifrån tar jag svaren och skeendet.
Via ett träd eller skelett styr man lite bättre och om man har tur blir varje gren en egen historia som sedan dras ihop på slutet.
Hur gör du med ordet och?
Jag har lite svårt att använda det och har dessutom blivit lärd att det ska vara komma före varje och.
Hå, hå ja, ja det är inte bara att skriva.
I boken TRE ENKLA REGLER finns inte får du massor av tips.
I boken Att skriva med glädje berättar författarinnan Kim Kimselius hur hennes skrivande går till och som vanligt delar hon frikostigt med sig.
Lyssna på det här:
“Ett bra sätt att få inspiration är att tömma hjärnan på alla tankar, genom att syssla med små enkla vardagsbestyr: Damma, skura, dammsuga.”
Jag går ut i skogen för att tömma hjärnan och badar varmbad.
Nu var det länge sedan jag kunde bada eftersom vi inte haft badkar på flera år. I dagsläget får jag vara glad om jag får en stund över dagtid. Allrahelst på helgerna.
Tid är en viktig bit i skrivandet. Att få sitta från morgon till kväll är en lyx som få har.
Hur har du det? Och vad gör du för att tömma hjärnan?
Ett tips är att sätta sig framför dataskärmen och flödesskriva. Ur den brukar man kunna plocka delar som sedan sammanfogas till en novell, eller varför inte en bok.
Researchen till min kommande bok har inneburit många timmar i böcker om mördares tänkande, och ett letande efter varför allt går på tok i ett barns liv. De är ju aldrig födda onda utan skapas till det av omgivningen och andra faktorer.
Det är åtskilliga psykologiböcker som plöjts igenom, och funderingar om vad som egentligen är rätt och fel i barnuppfostran.
Förtjänar alla människor att få barn? Vore det inte enklare om man tog ett körkort för att bli förälder? Lärde sig vad en sådan där liten krabat kräver av sin mamma och pappa för att utvecklas till en sunt tänkande varelse som månar om sina medmänniskor.Jag älskar att gröpa i mina karaktärers hjärnor, och de är lika verkliga för mig som om jag hade dem till gäster vid mitt bord.
Egentligen har vi det rätt trångt runt matbordet här hemma med tre ystra barn, två vuxna, och mina karaktärer Benjamin, Charlie och de andra. Vårt lilla bord räcker sällan till, och diskussionerna är högljudda mellan mig och mina karaktärer.Idee´r till boken hittar jag överallt. Ett litet ord skapar i min hjärna snabbt en lång serie av bilder som jag även får manus till.
En liten hemlig hjälpare som kallas fantasi sitter på min axel och studerar bokstäverna som klickas fram, sedan går han/hon över dem och pekar på det som är fel, eller skall förstärkas.

Så gör jag heter författarinnan Bodil Malmstens bok om skrivande.
Så gör jag : konsten att skriva
Den har ursnygg framsida och jag kan inte låta bli att gilla hennes små kommentarer.
En del som läst den tycker att Bodil är för ironisk, men om man tycker så är det väl bara att stänga boken och läsa något annat.
Under alla dessa år som jag skrivit har jag läst alla möjliga skrivarböcker och skrivit upp det jag tycker är extra viktigt. Med åren har det blivit en tjock pärm som jag glyttar i då och då. Tänk att världen består av så många kloka människor, brukar jag tänka och kikar in på Tradera, Bokbörsen och de andra för att kolla om det finns några fler böcker jag inte läst.
Bodil skriver om författare som haft turen att ha en fru eller man som sköter om det löpande, dvs skötsel av barn, matlagning, städning med mera och jag får mig en tankeställare. Min man är det bästa som finns. Han är en pärla på många sätt och ärligt talat skulle det vara svårt att få skrivtiden jag behöver om inte han funnits. Därmed inte sagt att han gör allt det som Bodil pratar om. Nä då, jag får tvätta, diska och torka barnens rumpor vare sig jag vill eller inte. Peter jobbar mest och jag gör allt för att hinna få ur mig alla ord som trillar in i skallen.
Jag skulle lätt kunna isolera mig i en stuga för att skriva en bok, men livet är inte så. Verkligheten består av flera måsten.
Tränar du?
Det är något jag slarvat med och får på skam nu. Höfterna har tagit stryk av allt sittande och nu har jag börjat röra på mig så mycket jag hinner och har skaffat en liggfåtölj så jag kan halvligga och skriva.
IMG_2309
Bodil pratar också om den ideala dagen. Hur ser din ideala dag ut?
Jag har haft många sådana dagar men får nästan panik då de kommer. De där dagarna vill jag hinna så mycket som möjligt och får hjärnsläpp. Det bästa jag kan göra är att skriva ned alla idéer och tankar jag fyller dagarna med. Ålder eller för mycket i skallen, ja det är frågan utan svar.
Tystnad är väldigt viktigt för mig och mörker. Det är som om ögat lugnas ned då mörkret famnar mig. Min hjälpare håller sig oftast undan när det är ljust. Hen verkar gilla att inte synas, bara höras, och jag är tacksam för hjälpen.
Facebook är underbart, men också en skrivdödare har jag kommit på. Det är så fantastiskt att kunna läsa hur alla lever och tipsen svämmar över alla bra att ha sidor. Jag hittar minst ett bra tips varje dag. Det kan vara länkar, wordpressidor, människor som är intressanta.
Men det är lätt att fastna.
För att stoppa det bokar jag tider för mitt skrivande. Klockan tio på kvällen stänger jag oftast av datorn och tillbringar resten av kvällen med att redigera eller skriva nytt.
Så gör jag säger Bodil Malmsten. Hon tvingar ingen att följa hennes råd, bara öser över den som läser och öppnar upp sitt hjärta.
Jag är så tacksam för alla som delar med sig. Visst kostar det att gå kurser och köpa böcker, men det är sådant som finns kvar. Och jag älskar att lära mig nya saker.
Hur sitter du egentligen?
Gör du som mig?
Jag kurar ihop mig i stolen och har ofta värk i höfterna när dagen är över. Jag vågar inte ens tänka på hur länge jag sitter ned framför datorn, men det ger ju resultat och jag älskar det jag gör, så…jag fortsätter oavsett.
Har du gått någon skrivskola, eller anser du att det är onödigt?
Jag går just nu två skrivskolor och funderar allvarligt på att gå ytterligare en för att lära mig skriva för barn och ungdomar. Det är dyrt att gå skolor, men säkert värt varenda sekin. Alla skrivskolor tror stenhårt på sitt sätt att skriva, så det gäller att sålla, känna efter hur man själv vill skriva.
Regler är till för att brytas, sa min filmmanusförfattarlärare alltid. Provocera, gör något nytt. Fånga publiken/läsaren. Jag lyder snällt.
Jag har skrivit noveller efter Ann Ljungbergs teman på skrivpuff i fyra år nu. Det är en suverän spark i rumpan. Efter femton minuters skrivande går jag på mitt manus och det går nästan alltid galant. Jag inbillar mig att hjärnan tränas att tänka och att jag på det här sättet bygger idéer till fler manus.
Min idebok sprängs snart av idéer. Jag skulle kunna skriva minst en bok varje år.
Kan alla skriva?
Kan alla sjunga? fråga jag då. Kan alla det? Eller är det bara ett försäljningsknep som de här körledarna har? Kan alla sjunga?
Jag tror att alla kan skriva. Bra eller mindre bra. Det är som att göra film. Alla kan uppenbarligen det, men…efter att ha sett ett antal usla filmer börjar jag fundera på hur det är möjligt att vem som helst får tillverka film. Handlar det om pengar? Kontakter?
Jag är någonting på spåret. Ha, ha…
Skriva ja…det är många som ger ut böcker som är dåligt korrade. Observera att det är förlagsutgivna böcker. Stooora förlag.
“Talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på”, skriver Bodil i boken.
Vad tror du om det? Är det så “enkelt”? Är det bara de envisa som blir antagna? De som skickar manuset till förlag efter förlag? Har du tålamodet och orkar du ständigt vänta på eventuell refusering?
Jag är för otålig. Därav egenpubliceringen av mina böcker Tre änglar och tre mirakel plus novellsamlingenPappersskärvor
“Du har ADHD säger flera av mina vänner, på fullaste allvar. Du kan banne mig inte hålla dig lugn två sekunder”, säger de och syftar på mina ständiga promenader och oviljan att bara sitta stilla på en stol på ett fik i flera timmar.
Jovisst, jag kanske har ADHD, men när jag var liten fanns inga bokstavsbarn. Det kallades rätt och slätt att jag hade Myror i rumpan
Det är till och med några pojkvänner som gjort slut för att de inte orkat med mitt tempo. Min man är likadan och förstår mig till fullo. Han jobbar järnet, jag hänger på.
Vi använder överskottsenergin till att vara kreativ.
Inspiration skriver Bodil också om. Hon berättar var hon hittade inspirationen till sin första roman.
Var hittade du din? Var det ett fotografi i tidningen? En artikel? Något någon sa? En dröm? Ett ord du såg i en bok?
Min första bok  Tre änglar och tre mirakel är gjord av frustration. Jag hade gått igenom flera missfall och äntligen fått glädjen att bära fram tre barn. Jag skrev helt enkelt boken jag själv sökt. En förklaring, en bok fylld av hopp mitt i allt det svarta. En bok som kvinnor i min dåvarande situation kunde förvara i fickan på sjukhusrocken.
Min andra bok Pappersskärvor är ett hastverk. Peter och jag skulle till bokmässan och han tyckte jag skulle fixa till en ny bok att ha med. Det blev hårt jobb tre dagar, för tryckeriet satte deadline då.
Mitt nuvarande manus kommer från en artikel och min önskan att veta varför. Jag sparade artikeln i två år och kunde inte stoppa orden som vällde fram på papperet. Även de skrivna i frustration. Jag ville förstå, hitta orsaken till det som hänt.
En natt kom mina karaktärer och berättade vad som hänt. Paralyserad satt jag i stolen och lyssnade. Sanningen var grym.
En dag senare startade jag jobbet med att skriva Hat och en gnutta kärlek. Ett manus som i dagsläget ligger på redigeringsbordet.
Kan du skriva när du mår dåligt? Eller kväver sjukdomen orden?
För mig blir det stopp. 2010 låg jag däckad i en hel månad. Inte ett ord skrev jag. Hjärnan fick blackout.
När jag blev frisk igen jublade jag av flera anledningar.
Sist jag träffade mina skrivartjejer diskuterade vi det här med att läsa ut en dålig bok. Gör du det? Slåss du tills sista sidan är nådd oavsett den tilltalar dig eller ej?
Jag är envis. Mycket envis. Mamma brukade säga att min vilja satt i björken jag såg från fönstret.
Men en dag sågades björken ned.
Jublande sprang jag in till mamma och berättade vad som hänt. “Nu är min vilja fri”, ropade jag och sprang runt , runt i köket. “Jippi! Min vilja är fri.”
Det mesta jag tar mig an går igenom. Oavsett vad det gäller. Ännu mer sedan jag överlevde två träffar med Sankte Per. Jag har inget att förlora. Om jag vill något blir det så.
Nåväl, tillbaka till dåliga böcker:
Jag läser ut alla böcker och skriver sedan längst fram i den vad jag anser om alstret. Ibland sågar jag den totalt och varnar nästa läsare.
Rekommenderar dig att läsa Bodil Malmstens bok. Den är bra.


Hur viktigt är det egentligen att första meningen är bra? Är det grundläggande för hur boken tas emot av läsaren? Eller, är det som Bodil Malmsten skriver, en myt?
På min blogg bjuder jag varje dag på en början där den som läser fritt får skriva fortsättningen.
Kan man redan där se vilken genre boken har? Är det möjligt?
För att testa det ska jag göra några korta noveller av en av mina börjor.
 Så här lyder mitt förslag till en början den 7 januari:
I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot
Första genren är skräck:
I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot.
   ”Verkar inte det här väldigt underligt?” sa Patrik 15 år och trevade efter Lillemans hand.
   ”Det är nog bara någon som jävlas med oss. Personen skulle få kallbrand i fötterna om han eller hon gick barfota”, sa Lilleman som trots namnet hade lämnat blöjstadiet för länge sedan och var den mest sansade av barnen. ”Snackade inte du om några grabbar du träffade förra gången ni var här?” fortsatte han och vände sig till Kajsa som var den enda tjejen i gänget. Trots att han för länge sedan lämnat blöjstadiet hängde namnet med. Anledningen till det var bortglömt, men det kunde bero på hans ”babyface”.
   ”Ska vi inte följa efter spåren?” sa Roger.
  ”Är du helt galen?” fräste Kajsa och tittade mot stugan de nyss lämnat. ”Är det inte bättre att gå tillbaka?”
  Lilleman, Roger och Patrik tittade menande på varandra och flinade. De tog hennes han och drog med henne mot skogen.
   Ett högt tjut som fick dem att stanna.
   Roger vände om och började gå mot stugan. ”Det här är inget för mig. Är det någon som har lust att spela poker?”
   Kajsa som fortsatt gå vinkade till sig dem och satte sig på knä.
   Bredvid det nakna avtrycket syntes ett litet hål.
   ”Kapten Krok har visst varit här”, skojade Patrik och satte sig också på huk. ”Det är något lurt med det här. Vem av er är den skyldiga?”
   ”Titta inte på mig”, mumlade Kajsa och huttrade. ”Nä vet ni vad, jag tycker vi skippar det här. Vi kan väl spela något annat än poker, det är tråkigt.
   ”Yatzy då?” sa Roger och gick mot stugan.
Under tiden de diskuterade gick en mörk skugga från träd till träd i skogen.
 Nästa genre är drama:
I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot.
Sandra skyndade sig längs stigen och svor högt. ”Inte igen. Snälla, snälla, inte igen?”
När hon kommit några meter in i skogen såg hon fastern sitta på en sten.
   ”Snälla rara faster, har jag inte sagt till dig flera gånger att du måste sätta på protesen när du går ut. Och varför går du barfota?”
Louise vände sig mot brorsdottern och log förvirrat. ”Vem är du? Varför förföljer du mig?”
   ”Jag är din brorsdotter Sandra, minns du inte mig? Vi satt tillsammans vid frukostbordet i morse. ”
Nästa genre är romantic:
I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot.
Pernilla suckade och satte sig ned på bänken de lämnat ute över vintern. Det här var säkert ännu ett hyss av Emil, tänkte hon och gjorde en snöboll som hon kastade. Han är en riktig filur min älskling. Men nu ska han få igen.
En liten bit in i skogen gick Emil nedhukad över en skyltdocka. Han tryckte ned dockans fot med jämna mellanrum och svepte fram och tillbaka med granruskan för att ta bort spåren från sig själv.
Slutligen skriver jag i genret crime:
I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot.
Kriminalare Karlsson hojtade fram en man som fotograferade spåret och studerade det sedan på cirka tio centimeters avstånd. ”En man, cirka trettiofem, haltar och röker Marlboro.”
   Han plockade upp en fimp som låg strax intill, lyfte den till näsan och rynkade på näsan. ”Det är max en timme sedan han var här.”
   ”Hur vet du att det är en man?” sa assistent Holgersson och öppnade en plastpåse där han lade ned fimpen.”
   ”Enkelt min käre Watson. Titta på bredden på spåret och hur korta naglarna är klippta. Män klipper naglarna rätt av medan kvinnor gör en båge.”
   Assistenten rynkade pannan och höjde på ögonbrynen.
   ”Tror du mig inte?” sa Kriminalare Karlsson och reste sig upp. ”Kika på din kärring nästa gång. Jag vet att jag har rätt.”
Som du ser kan min början snabbt förvandlas till något annat. Försök själv får du se.
Nu ska jag ge exempel på några förstameningar jag hittat i böcker:
DET BÖRJAR BRA. Första rakar hon benen, noggrant med pappas raklödder.
(Malin Persson Giolito – BORTOM VARJE RIMLIGT TVIVEL)
Det går inte, jag reser inte. Jag kan inte vistas i Arktis ett helt år med de där typerna.
(Michelle Paver – EVIG NATT)
Julafton. Tidig morgon. Gråväder och barmark. Tyst och kulet. Ännu hade ingenting hänt…
(Ann-charlotte Alverfors- Barn av samma ögonblick)
Glenys Pike var trettiofem år. Hon hade långt, mörkt hår och en lång svanhals.
(Lisa Jewell – Syskonmakaren)
Underryd dansbana ligger långt ute i skogen. Mitt emellan Värnamo, Borås och Jönköping.
(Anders Fager – Samlade svenska kulter skräckberättelser)
Det här är boken om Mikaela. Plötsligt får hon för sig att hon är tjock.
(Helene Arkhem – JÄTTEN I SPEGELN)
Så börjar dessa böcker. Alla är i olika genre och skulle lika väl kunna ha styrts till att höra till en annan genre. Eller hur?
Min början på TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL lyder så här:
Den 10 november år 2000 började den totala förändringen av mitt liv från tuff styrketränande partypingla till hemmavarande morsa med tre barn, men vägen dit var mycket hård och lång.
Min början på nya manuset HAT och en gnutta KÄRLEK lyder så här:
Benjamin sätter på blinkersen och kör in mot vägkanten skakande av ilska. Varför måste hon dö så fort?
Hur är det? Kan du läsa dina redan utgivna böcker utan att störas av små felaktigheter du märker? Eller undviker du att läsa det du skrivit?
Jag gav ut tre änglar 2009 och kan ärligt säga att jag störs grymt mycket av min gödsling av ordet hade. I det stora hela är boken bra, men just detta lilla ord stör mig varje gång jag öppnar boken. Av den anledningen kommer jag att göra en ny bok. Denna gång en roman, om samma sak.
När du skriver, tvivlar du någonsin på din talang och har mest lust att skicka datorn, med innehåll, i väggen?
Om jag grötar för mycket i orden jag skrivit kan det där tvivlet sätta sig på hjärnbarken och vägra lämna den. Men jag har ett botemedel som brukar fungera, Jag lägger undan den och väntar några dagar så att jag ser den med nya ögon när jag tar upp det igen.
Vi pratade om det här på sista skrivarträffen.
Ett tips är att läsa manuset baklänges. Ett annat tips är att ändra teckensnitt eller radavstånd, allt för att lura ögat.
Har du några andra tips får du gärna dela med dig.
När man tvivlar på sin förmåga att skriva tror jag att det är bra att göra ett avbrott och skriva en novell, eller…varför inte en dikt. Låt orden rinna ur dig och skriv det som först trillar fram. Redigera inte. Tvivla inte. Låt din hjälpare sitta på din axel och berätta vad du ska skriva.
Då brukar tvivlet på din kapacitet försvinna.  I värsta fall reser du dig upp och gör något annat, till exempel diskar, städar, ser på en film eller går en skogspromenad.
Ibland lägger jag mig i baljan och badar. Naturligtvis kommer ideerna till mig då jag sitter djupt nedsjunken och njuter av hettan från vattnet. Då skriker jag på Peter som kommer med papper och penna.
Flow – vilken magi. Det är till och med så att själva ordet gör en glad. Det låter som om man surfar fram på orden och det är väl det som händer.
Jag har ynnesten att drabbas av flow nästan varje gång jag sätter mig ned och skriver ett manus. Min medhjälpare är först lite tystlåten, men tar allt större plats vid skrivbordet och öser över mig ord. Jag vet inte om det är en han eller hon och bryr mig inte. Jag får hjälp och tar emot den med öppna armar.
Har du någon medhjälpare?
Bodil Malmsten skriver om en urviktig grej: Att man MÅSTE spara det som skrivits och kopiera manuset till en annan fil innan det eventuellt skrivs om. Du anar inte hur många olika versioner jag har av mitt manus. Det är minst trettio, kanske hundra. Och alla är sparade. Någon gång när boken finns utgiven ska jag rensa hårddisken, men inte än. Genom att återvända till det gamla hittar jag ibland nytt. Det är som om orden ändrar sig av sig själv och pusslar ihop sig för att bli bäst. Magi är nog ordet.
Jag ändrar tempus, namn på karaktärerna, antal karaktärer, stryker, lägger till och researchar ännu mer för att få mer kött på benen.
Allt det sparar jag på fil efter fil och skjutsar över en kopia till mina extra hårddiskar. Observera att jag sa hårddiskar. Jag har nämligen två ifall att. Ibland skickar jag in ett ex till min mailbox. Jag vill ju inte förlora manuset.
Det var allt för idag, men jag läser vidare i Bodils bok och återkommer.
 
SKRIVPROCESSEN-SEX ELLER EROTIK
Oavsett vilken genre av bok eller film som kommer ut handlar den delvis om sex. Ibland är det mycket naket, ibland mindre. Själv gillar jag det som inte visas, bara anas.
I dagens Sverige kan barnen se porr när som helst under dagen, och det är mer och mer vanligt att ungarna är fullärda inom sexgrenen då de börjar skolan där en generad lärare skall lära dem allt han eller hon kan.
 En stilla undran är om det gör någon som helst skillnad i boken/filmen om det är mycket naket?
När jag gick på Manuspiloternas filmmanusförfattarutbildning fick jag prova på att vara intim med en kollega som jag knappt lärt känna, och gissa om jag var nervös? Nu blev det inte mer än en enkel kram, och hålla om, men jag lärde mig att det inte alls är så enkelt att göra dylika saker som skådespelare.
Mina kamrater skrattade åt min reaktion, men satte det i halsen då de själv fick testa på.
Jag är född 1964 och hade en sexfri teve som liten. Inte heller fanns det fjorton olika kanaler eller femtioelva olika sajter på datorn där jag kunde se vuxna människor ha sex. Dessvärre har det eskalerat i rasande fart, och idag fläker vanliga Svenssons ut sig i pressen och berättar villigt om hur de gör i sängen.
Nu vet jag av erfarenhet att sänglivet ofta diskuteras på tjejträffar, och det på ett sätt som skulle få killarna att baxna. Tjejer lägger sina män på offerstenen och dissekerar honom inifrån och ut, berättar hemligheter som jag anser skall stanna mellan ett par.
Men, men…en väninna till mig har alltid klagat på att jag är en jävla moraltant, och hon kanske har rätt, men det står jag för. Ibland är det bra att värna om sitt eget.
Med bloggandet har en strid ström av tjejer blommat fram som villigt delar med sig av allt.Även det i sängen, och fotografierna skulle lätt kunna platsa i en porrtidning.
Det här skrämmer mig…
Är det underligt att ungarna får komplex när det anses helt normalt att fettsuga sig som artonåring, eller…varför inte sätta in lite silikon i tuttarna och bli utvikningsbrud?
Min granntjej är arton år och mycket klokare än alla dessa tjejer. Hon dissar allt vad operation heter, och försöker gå ned de där extrakilona som smugit sig på under julens frosseri genom att äta smartare och hoppa av bussen en station tidigare för att gå resten av vägen.
Min lilla stinta är 8 år idag, och jag hör att flickorna diskuterar vikt och utseende i skolan. Kläder ratas, och vissa märken hyllas, men framförallt de pratar smink…
Hur har det blivit så här?
I vår familj bantar ingen någonsin, och jag sminkar mig ytterst sällan, så här hittar Zabine inget gensvar för spegeldyrkan. Däremot pratar vi mycket om det som händer, och hur flickorna beter sig mot varandra.
Kan till sist lägga till att jodå, det blir sexscener i min bok också…hemska sådana.
SKRIVPROCESSEN-SKRIVKRAMP-FLOW
Zabine som sovit jämte mig hela natten smyger upp samtidigt som hon viskar till Peter att de inte ska väcka mig. Hon var uppe lika länge som mig inatt och jobbade på sin bilderbok. Min fantastiska kreativa sötnos har nämligen via mig hittat en app att göra bilderböcker med. Det går till och med att lägga till ljud.
Nu letar jag ett sätt att få in den som e-bok och sälja den.
Appen heter My story och finns till Ipad.
Somnar om, men hamnar någonstans mellan dröm och verklighet.
Manuset jag jobbar med har snurrat i huvudet hela natten, lämnat skuggor med lösningar och ord som jag saknat. Tänk att en natts sömn kan ge så mycket.
Idag tänkte jag skotta snö och gå på promenix med hundarna, men också skriva.
För ögonblicket sitter jag nedbäddad i fåtöljen med Zenta tätt bredvid. Hon älskar att ligga mitt i min lilla tufsa.
Razmus spelar Skylander med Hampuz och Zabine har fått hit sin bästis Estrid med följd att monsterhighdockorna tas fram och ett rollspel dem sinsemellan skapas.
Det verkar bli en perfekt skrivdag för mig, men jag erkänner att det lockar att gå ut och vända ansiktet mot solen för att fylla kroppen med värme och energi.
Idag tänkte jag skriva om flow.
Brukar du få sådant? Den där magiska känslan av att inget är omöjligt. När karaktärerna i stort sett talar om för dig vad du ska skriva och allt känns fantastiskt.
Eller?
Är flow något helt annat? Är det som Bodil Malmsten skriver i sin bok Så gör jag-konsten att skriva
Är flow när man kämpat sig blodig för att få ihop orden men misslyckats gång på gång och PLÖTSLIGT får allt att falla på plats.
Hon skriver i sin bok att flowet aldrig kommer till den som sitter framför en skärm och väntar på det.
Men, där håller jag inte med. Hur många har inte suttit framför en vit blinkande skärm och från ingenstans fått in ord som byggs på ord och skapar meningar och hela manus. Så där håller jag inte med Bodil.
Jag kan från ett enda litet ord skapa en novell eller bok på flera hundra sidor och tror att många andra har samma förmåga.
Min tanke om flow är när fingrarna flyger fram över tangenterna och någon sitter på min axel och talar om för mig vad jag ska skriva. Ibland kan det bli läskigt. Vem är denna hjälpare som oavsett tid på dygnet så snällt hjälper mig utan att ha någon längtan efter att få ersättning?
“Flow är en mäktig flod, du är floden, du är vägen, du är ett med flödet, det är medvetet, omedvetet, du flyter på ytspänningen, du är spänd utan anspänning, du känner djupet under dig och det känns bra, du flyter dit du är på väg, dit du ska”
Det är Bodil Malmstens ord, inte mina.
För mig är flowet som att trampa vatten ute i en sjö tills jag är utmattad och äntligen känna botten.
Nåja, nog om det.
Nu på morgonen har jag läst mina böcker om gestaltning igen och konstigt nog hittat nya saker som jag inte sett förut.
Det finns en stor nackdel med att jobba som författare. Varje läsning blir som en enda stor textrespons eller redigering om du vill. Jag ser stavfel, upprepningar, dålig gestaltning med mera och tyvärr, tyvärr är det likadant med filmer. Min manuslärare Kurt Öberg sa till oss att det går över efter ett tag. Min fråga är: Hur länge är ett tag?
Varje gång vi sätter oss för att mysa med en film sitter jag omedvetet/medvetet och dissekerar filmen, delar in den i små tårtdelar, jämför med det jag lärt mig på skolan. Ibland kan jag fascinerat se på en film som är urdålig men har fantastisk sammansättning av de viktiga delarna.
En annan sak jag gör mer och mer är att skriva ned alla fantastiska ordval jag hittar i böcker och filmer. Det har blivit en tjock lunta med smarta meningar.
Ha, ha…snart blir jag utkastad av Peter.
SKRIVPROCESSEN-SKRIVKRAMP-TIDNINGEN SKRIVA
I senaste Skriva pratar de om skrivkramp.
Jag har aldrig haft det och kommer förhoppningsvis aldrig att drabbas av något dylikt. Det är snarare tvärtom. Min hjärna bubblar över av alla idee´r jag hittar i min omgivning.
I min speciella anteckningsbok, som egentligen är en anteckningsbok för barn, samlar jag alla idee´r som poppar upp i skallen.
Men om du har skrivkramp och vill ha hjälp finns mina Börjor som jag varje dag snickrar ihop och slänger in på nätet via min blogg.
En e-bok är på g för att sammanställa de drygt 260 olika tipsen.
Åter till tidningen Skrivas reportage:
Varför skriver du? Är första frågan.
Jag skriver för att jag inte kan låta bli. Jag skriver överallt. På servetter, papperslappar, tidningar ja allt du kan tänka dig. Jag har alltid gjort så och tror att det snabbat på hjärnan. När jag sätter mig vid datorn finns orden där.
Varför skriver du?
Vad gör man om skrivkrampen drabbar en?
I tidningen får du flera tips, bland annat de här. Jag har skrivit till egna råd också.
Ta en paus och låt hjärnan vila från allt vad skrivandet är. Läs en bok, lyssna på en cd eller gå en promenad i skogen och lyssna på fåglarna. Njut av att bara vara.
Skriv, bara skriv och låt fingrarna löpa över tangenterna utan att du kolla dramatik, cliffhangers och annat. Strunta i grammatik och rättstavning.
Skaffa goda rådgivare och låt dem titta på din text, komma med förslag, kanske till och med skriva med dig.
Få nya perspektiv. Åk iväg på en resa. Du behöver inte åka så långt. Det räcker med att åka dit du aldrig varit förr för att hjärnan ska spinna loss. Ta med datorn eller anteckningsblocket. Idag finns det ju Ipad som är ett fantastiskt redskap för kreativitet.
Jag använder en app som heter AudioNote till min Ipad och Iphone. Med den kan du både spela in och skriva ned stödord. Nästa vecka ska jag på kurs för att lära mig skriva filmmanus för tv och tänkte använda den för att spela in föredraget. En Ipad håller i ca tio timmar, så det borde fungera. Jag återkommer när jag testat
Skaffa en arbetsbok som du skriver ned drömmar, korta sekvenser med händelser du får in i skallen. Gör inte misstaget att tro att du ska komma ihåg den fantastiska drömmen morgonen efter. Kliv upp ur den varma härliga sängen och skriv ned orden. Alternativt ha alltid boken nära sängen.
Håll ut för skrivlusten kommer tillbaka. Gör något annat kreativt under tiden. Måla, teckna, dreja.
Ha en bestämd arbetsplats för då lär sig hjärnan att det är skrivande som gäller då du sätter dig där. Det rådet fick jag av min fantastiska filmmanuslärare Kurt Öberg.
Bada eller städa. När jag gör det sätts idemaskineriet igång och jag har många gånger fått kliva upp från badbaljan för att skriva ned det jag kommit på. Städning frigör också ord, och musik. Jag sjunger alltid när jag diskar och städar. Egen musik och andras, ibland så kallad nonsenslåtar.
Läs faktaböcker om skrivande
När jag läser böcker om skrivande pulserar det i fingrarna av skrivlust. Därför tror jag det också kan vara en väg ur skrivkrampen. Läs till exempel Kim M Kimselius bok Att skriva med glädje där hon delar med sig av sitt kunnande. Missa inte heller hennes böcker. En annan bok är Tre enkla regler finns inte av Elisabet Norin.
Att skriva med glädje
En annan bok är Tre enkla regler finns inte av Elisabet Norin.
Tre enkla regler - finns inte - en romanskola
Dag Öhrlunds bok Skriv din bok och sälj den har jag inte hunnit läsa än, men jag har kikat i den och det ser mycket intressant ut. Åter kommer när jag gått igenom boken.
Skriva har tagit upp problemet med skrivkramp på flera sidor i nyaste numret. Även om jag inte får det är det intressant att se hur artikelförfattaren tagit hjälp av författare som löst det.
I tidningen finns också en dubbelsidig Första hjälp för författare. 
Köp och läs.
De skickar även med beskrivning av 14 olika appar till din telefon eller platta.
Och missa för Guds skull inte deras webbshop där du kan köpa gamla nummer och skrivböcker av alla möjliga slag.
I dagsläget finns det bara en tidning som tar upp skrivandet på så effektivt, och det är Skriva. Nu väntar jag på att någon ska ta upp kampen med dem. Jag skulle lätt prenumerera på båda.
Har du fler råd? Kommentera gärna.
SKRIVPROCESSEN-ANVÄNDA IPAD-SCRIVENER FOR DUMMIES
Jag köpte en iPad mini till Hampuz i julklapp eftersom jag var nyfiken på om det var något jag kunde använda i mitt skrivande.
Och vad blev resultatet?
Jag hittar hela tiden nya sätt att använda den. Visserligen med hjälp av olika appar, men ändå. Tänk att kunna spela in ett helt kurstillfälle och lyssna på det hemma i lugn och ro. Exakt det gjorde jag i torsdags.
Nu kan jag lyssna och anteckna det jag tycker är mest intressant, för att sedan göra ett inlägg och informera dig.
Bra va?
Jag använder den även när jag redigerar, och naturligtvis när jag fotograferar.
Tidningen skriva delade med sig av ett antal bra-att-ha appar i sista numret.
Själv har jag använt Celtx på datorn för att skriva filmmanus, men kikar nu åt Scrivenerhållet. Det är ju inte dyrt och verkar bra. Jag har till och med köpt en bok som heter Scrivener for dummies
Scrivener for Dummies (häftad)
För att strukturera kan du använda appen Index card. Programmet synkar med Scrivener 2.0
Nu har tidningen Skriva släppt en app där du kan läsa samtliga nummer som kommit ut hittills. Innehållet blir gratis för helårsprenumeranter.
För filmmanus finns det även en app som heter Scriptly.
I numret kan du även hitta ett tvåsidigt reportage om hur du bygger din författarplattform på Facebook. Och vem vill inte veta det.
Det är synd att Facebook inte är lika effektivt som reklampelare längre. Man måste betala för det.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...