En början-879

Gardinerna var fördragna och teven på. Det doftade nykokt kaffe och scones. Emilia satt i sängen med flera kuddar bakom ryggen. Hon hörde barnens steg och stängde av teven. "Är ni klara nu?"

Klara ställde sig vid sängen med ryggen mot henne och höll upp två snoddar. "Snälla, du kan väl hjälpa mig? Det är så svårt att få det rätt."

Emilia log åt dottern och lade en hand på hennes guldgula hår, delade det i två lika delar och flätade det. "Det är inte alls svårt. Du måste lära dig nu när jag inte kan hjälpa dig mer."

"Men , mamma, du kommer väl tillbaka snart? Vi klarar oss inte utan din hjälp. Arne kommer att ställa till med bekymmer i skolan och Frida, ja du vet hur Frida är." Hon vände sig om så fort att hon slet flätan ur Emilias hand. "Du MÅSTE komma hem igen. Pappa säger ...."

"Lugn hjärtat mitt. Doktorerna vet säkert vad de gör. Jag ska bara åka iväg på en minisemester för att vila upp mig efter operationen sedan kommer jag till er igen."

Frida klängde upp i sängen och bäddade ner sig bredvid Emilia. Hon drog täcket långt över ansiktet och suckade. "Jag älskar dig mamma, och vill inte att du åker."

Fredrik kom in och satte sig på sängkanten. "Hej mina älsklingar. Har ni kramat om mamma ordentligt nu?" Han drog till sig Arne och satte honom i sitt knä. "Hur mår du gubben? Det är dags att säga hejdå nu, och gå till skolan."

"Jag vill inte", muttrade Arne och hoppade ner. 

En början-878

Mimmi klättrade högst upp i apelsinträdet. Det luktade himmelskt. Hon såg ända ner till havet och Fredriks gård. Om jag ändå vågade, tänkte hon och lossade håret från en gren. Det gjorde ont.

"Ser du något", ropade Kersti och var på väg upp i trädet hon med.

"Vatten", svarade Mimmi och snurrade en apelsin tills den lossnade.

"Är det havet?"

"Ja, det är havet. Vill du ha en", fortsatte hon och kastade ner apelsinen så att den landade i Kerstis huvud.

"Varför gör du så?"

Mimmi såg att det gick någon på Fredriks tomt. Kunde det vara han? Nä, personen hon såg var mycket längre än honom och mörkare. "Ville du inte ha en?"

"Jo, men inte i huvudet, fattar du väl?"

Mimmi snurrade loss ytterligare en apelsin och skalade den. "Visst luktar det gott?"

Kersti svingade sig upp i trädet och satte sig bredvid Mimmi. "Aha, det var därför du ville gå hit."

Mimmi kände att det rann apelsinjuice ner på bröstet. Mannen på tomten hämtade en kratta.

"Är det där Fredrik som du pratat om? Killen i din parallellklass?"

"Nej", sa Mimmi och drog till sig ytterligare en apelsin. "Vill du ha?"

Kersti skakade på huvudet. "Ska vi gå närmare?"

Mimmi skakade på huvudet. "Nä, men jag vill gärna sitta här en stund om det är okej för dig?"

"Vill du vara ensam?"

"Nej, inte nödvändigtvis, men du måste vara tyst." Hon såg några hjortar närma sig och hukade sig. "Titta där. De är sällsynta häruppe. Det har Fredrik talat om för mig."

"Ni har alltså pratat?"

"Lite."

En början-877

"Jag bryr mig inte om vilka skäl du har. Det viktiga är att du insett allvaret", sa mannen och trummade med fingrarna mot sitt lår.

Jag satte mig ner på huk och plockade en prästkrage som växte vid vägkanten, fångade en nyckelpiga och lät den vandra omkring i handen.

"Ge mig den", sa han och sträckte fram sin hand mot min.

Nyckelpigan gick först mot min handled och vägrade gå över till mannens, men ändrade riktning när han lade pekfingret mot dess bak och puttade den lätt. 

"Sådär", muttrade han och lyfte handen mot ögonen. "Tänk att ett sådant litet kryp kan väcka så mycket känslor i ett flickhjärta."

Mannen lät pigan vandra upp till pekfingret och fångade den när den fällde ut sina vingar. Han tryckte ihop pekfingret och tummen, höll den sparkande insekten så några sekunder.

"Hon är söt", sa jag och tappade andningen när jag insåg vad han tänkte göra.

Ett högt krasande hördes.

Det dansade svarta prickar framför ögonen på mig.

"Förstår du vad jag menar?"

Jag nickade medan jag såg hans hand som i en dimma.

"Då är vi överens", fortsatte han och torkade handen på byxorna.

En början-876

Det doftade nypoppade popcorn redan ute i foajén. Ljudet från festen ekade ute på innergården och jag blev stående några sekunder i valet och kvalet om jag skulle gå in. Jag hade undvikit fester och mina vänner började tröttna på alla dåliga ursäkter. Maja, min bästa väninna stod vid baren och köpte två glas vin, ett till mig och ett till henne. Vitt så klart, aldrig rött. Jag såg henne genom det stora fönstret.

Garderobiären var en ung kille, max tjugo, kanske yngre. Han tog min jacka och paraplyet jag alltid bar med mig, ifall att. Pessimist som jag var trodde jag alltid att det skulle bli regn när jag gick ut.

"Hej gumman, vad kul att du kom", sa Maja och hoppade ner från stolen. Den korta kjolen halkade upp och hon tog tag i den med ett lågt fnitter.

"Jag måste ju", sa jag och tände en cigarrett, trots att jag inte är rökare. "Var gör alla människor av händerna när de är på krogen. Jag menar, känns på mina händer. Svetten rinner när jag blir stressad eller nervös."

"Lugn, du är i säkra händer", sa Maja. "Njut nu av att vara ute och passa på att dansa."

Jag tittade på de som dansade och kände att nej, där hade jag ingenting att göra.

"Gå opp, vet ja", sa Maja och sträckte mig ett glas. "Drick det här så slappnar du av bättre. Det smakar helt okej, faktiskt."

Jag läppjade och grimaserade. Beskt och ickegott, tänkte jag och försökte låtsas som att det var gott.

En början-874

Jag stod länge på kanten och svajade. Det var som om vinden ville putta mig över kanten. Några måsar flög i cirklar högt ovanför mig, och vägrade låta sig skrämmas av att jag viftade med armarna och skrek. Långt ute på havet såg jag flera sälar leka, och strax nedanför min högra fot kunde jag se att en fågel byggt bo. Håret flög åt alla håll, in i min mun, över ögonen och runt min hals. Det hade växt massor över sommaren, och bleknat i topparna, borde säkert få en genomgång av en frisör.

Jag lade mig på mage och tittade över kanten. Några stenar rullade iväg och föll i det oändliga, tills jag en stund senare såg dem landa. Enligt skylten nere i backen var detta Sveriges högsta ställe. En välbesökt plats som jag hittat genom att googla.

Förra månaden hade jag varit i Jukkasjärvi och besökt ishotellet. Fällarna och det speciella ljuset som skapas innanför isen var inte längre en hemlighet för mig. Det tråkiga var att jag upplevde allt ensam. Saknaden efter Jesse kom i cykler numera. Han fanns alltid i mina tankar, men jag hade fått förmågan att släppa igenom andra skeenden nu. Det var värst vissa datum - födelsedagen, julafton, midsommarafton, påsk, ja alla högtider. Hans röst fanns inspelad på band. En present till mig när han inte längre fanns kvar på jorden, hos oss, de som älskat honom.

Vinden for åt än det ena än det andra hållet, ryckte och slet i mina kläder och mitt hår som för att påminna mig om sin existens.

Jag lade ena kinden mot marken. Den var varm efter att solen värmt upp den hela dagen och skrovlig, som stenar brukar vara. Det gjorde ont i knäna av att ha dem mot marken, och jag darrade i armarna av att hålla huvudet uppe. 

Jag rullade runt på rygg och tittade upp i himlen. Små vita moln hängde ovanför mig. En klarblå himmel omslöt dem. Långt, långt uppe såg jag en stor fågel med rektangulära vingar. En örn, tänkte jag. Det måste vara en örn. Månntro att det var vår örn. Min och din, älskade Jesse. För länge sedan hade vi hittat ett örnnäste långt inne i skogen, och fyllda av vild längtan att få se örnungar, klättrat upp i trädet. Boet var tomt och kallt med några små dun inkilade mellan kvistarna.

Vi sprang tillbaka en vecka senare och hittade tre ägg, så stora att de fyllde våra händer och mer.

Minst en gång varje dag sprang vi hand i hand till örnnästet och klättrade upp. Vi fotograferade inte det som skedde, ville dölja upptäckten för nyfikna människor.

En dag låg där tre bruna, ganska fula, kroknäbbade ungar med stora ögon.

Den sommaren var det du och jag och vår hemlighet, Jesse. Du och jag som funnit kärleken i varandra. Men ,det var då. Nu ligger jag här på kanten av klippan, med huvudet fyllt av tankar.

Lätta droppar föll på min panna. Gråter himlen, tänkte jag, och grät jag med. För att jag levde, för att du inte levde.

En början-873

Jag andades på glaset och ritade ett hjärta i imman som bildades. Kylan mot pekfingret fick mig att rysa. Vi var överlevare, det hade jag vetat om en lång tid nu. Vi klarade oss på noll och ingenting, byggde hus åt andra medan vi längtade efter något eget.

"Egentligen borde vi få pris för det här", sa jag och speglade mig i sidospegeln.

En början-875

"Du vet vem jag pratar om, eller hur", sa polismannen.

Jag vred mig om och tittade på honom. 

"Hanna har berättat allt", fortsatte han. "Allt."

Fönstret gnisslade och vred sig mot mig. Mina fötter dinglade ut genom det. Underligt nog blåste det ganska mycket här uppe. Mer än man tror är möjligt. Björkens löv viskade. Jag frös om fötterna. Att vara barfota i början på mars är inte speciellt smart.

Polismannen tog ett steg närmare. Om han kom för nära skulle jag hoppa. Det hade jag lovat mig själv. 

En början-872

Jag ställde fram ansiktsfärgerna och sex glas vatten, lade förklädena bredvid och bredde ut sex dagstidningar. Jag fick svärta på fingrarna och såg att ena paletten behövde en riktigt grov rengöring. 

Med mina bara händer förde jag håret från ansiktet och drog ihop det till en tofs bak. Några tunna testar lossnade och föll fram i ansiktet när jag lutade mig ner. 

"Är det här man kan måla", sa en man i sjuttioårsåldern och steg in rummet. "Jag tog med mig egna penslar och en palett. det var väl så ni skrev i inbjudan?"

"Ja, men jag vet faktiskt inte hur många som kommer. Det ser ut att bli bara vi."

"Så illa kan det väl inte vara? Nog måste väl fler än jag gilla att kladda med färger?"

Jag tittade runt i det hittills tomma rummet. "Nope. Som du ser själv fin här inte en själ. Tyvärr måste jag nog ..."

Mannen stoppade mig och skakade på huvudet. "Inte ska hon tvivla på Jack inte. Finns det kanhända en lur här någonstans. 

Jag sträckte min mobiltelefon över bordet till honom.

"Nu pratar jag om en riktig telefon, med nummerskiva och allt. 

"Den här är min enda länk till andra, sa jag och skrattade. "Den andra har jag sagt upp för länge sedan."

"Mobiltelefoner har jag aldrig gillat, men nöden har ingen lag. Langa över den, vet ja."

Jag kollade snabbt om det fanns laddning i luren och hivade den över bordet.

"Tack. Det här tar inte lång tid."

Jag såg honom ringa ett antal människor och inte långt efter steg de första männen in.

En början-871

Det var dags att tömma dammen och vi ville inte missa det. 

Farmor hade plockat ur växterna och stenarna som täckts med grönt, äckligt slem. Det luktade avlopp och unket av vattnet, och jag backade flera steg. 

"Varför luktar det så mycket, farmor", frågade jag.

Hennes ögonbryn var hopskrynklade och hon trevade med handen i vattnet.

"Ja, varför luktar det så", sa Millan och satte sig bredvid mig.

Det kändes i som vår förrän dammen var tömd. Det var bara så. En tradition som jag gillade. Vi brukade sätta oss i gräset bredvid och äta hemgjord äppelkaka och svartvinbärssaft, spela boule och sedan hjälpas åt med att tvätta ur dammen och fylla den igen. Fiskarna plaskade i en stor balja farfar gjort i plåt.

Farmor körde runt handen igen i vattnet. Hon tittade på farfar och tog tag i hans arm. De viskade sinsemellan och farfar rullade upp skjortärmen och satte ner handen i vattnet. 

"Barn, ni måste gå", sa farmor och puttade oss i ryggen.

"Jag vill stanna här", sa jag och såg att farfar hämtat båtshaken. Han drog med den över botten och torkade svetten i pannan med jämna mellanrum.

"Se så, gör nu som jag ber er", fortsatte farmor och darrade på rösten. "Jag ropar när ni kan komma ut."

Millan gick upp på sitt rum medan jag öppnade fönstret mot trädgården. Det knirrade och jag stoppade. Jag såg farmor och farfars ryggar. De halvlåg med händerna i vattnet. Det såg ganska lustigt ut, som om vattnet  fångat dem och de inte kunde komma loss.

Jag bestämde mig för att smyga ut och klättra upp i trädet vars grenar sträckte sig ut över dammen mitt. Farmor och farfar skulle säkert inte märka något. De såg extremt upptagna ut och diskuterade livligt med både händer och mun. Farfar reste sig upp och tog fram båtshaken igen. Han drog den sakta genom vattnet.

En början-870

Ledarhonan hasade sig fram genom trummorna. Hennes leder ömmade och håret hade fallit av i stora tussar. Maken gick långt fram i ledet. Han var en boren ledare, den som med all säkerhet skulle rädda deras art. Det luktade jord och hon såg skelett från artfränder ligga efter sidorna på tunneln.

Vägtrummorna hade byggts för att grodorna skulle kunna ta sig från ena sidan av vägen till den andra utan att bli överkörda, men användes även av andra djur. Traktens pensionärer skötte om stället och såg till att kvistar och annat flyttades undan.

Honan stannade. Ett lågt pipande hördes strax ovanför henne. En fladdermusunge hängde från det låga taket i sin ena vinge,  och skrek på mamman som antagligen var ute och jagade mat. De stora öronen rörde sig fram och tillbaka i takt med gungningarna.

Honan stod blickstilla. Lyssnade efter ljudet av analkande vingar, men hörde inget. Fritt fram alltså, tänkte hon och ställde sig på två av de sex benen och höjde sin tjocka, massiva kropp mot taket.

Ungen skrek förtvivlat när den insåg vad som var på färde.

Det var som att plocka äpplen från en trädgren. Spindelhonan stack in bedövningstaggen i det svarta hullet och tystade ungen. Spann sedan vit väv runt kroppen och hivade upp den på sin rygg. De andra hade försvunnit och hon skyndade på så gott hon kunde.

Ledarhannen stod stilla några hundar meter fram och väntade. Han slog med benen mot varandra i en sorts morsespråk och sprutade ut vätska över bytet. Naturligtvis skulle han ha det. Ledare som han var. De såg ljuset långt fram i tunneln och såg att de andra rörde sig oroligt fram och tillbaka i en vaggande rörelse. Några av dem ville inte vänta och gick mot ljuset, men stoppades av hannens signal - en ljus ton som knappt hördes för ett människoöra. Han stoppade in spetsen på bedövningstaggen i ungen och sörplade i sig innehållet. 

De hade gått långt - barnen som befann sig på asfalten ovanför vägtrummorna. Allt för att hinna se grodmarschen som de hört skulle ske idag. Hela byn skulle komma och de ville ha de bästa platserna. Hannes bar fikakorgen och Lisa filten. Solen låg och vägde på horisonten, på väg upp, men fortfarande försiktigt, lysande. Om de skyndade sig skulle de hinna spela fotboll på ängen. Hannes visste att det var förbjudet, att bönderna inte alls gillade det, men ville i alla fall spela en stund.

Lisa böjde sig ner och plockade en vitsippa som växte i dikeskanten. Hon satte den mot näsan och drog in doften. "Är det inte konstigt att vitsippor inte luktar något särskilt? De är underligt anonyma."

Hannes skrattade och sparkade på en ölburk som for ner i diket med ett skramlande. "Det där ska du inte prata med mig om. Jag gillar inte ens blommor. Kom nu, skynda dig, annars får vi dåliga platser. Vi markerar plats med korgen.

Ledarhonan hukade när hon hörde ljudet från steg ovanför sig. Hon såg att hannen och de andra stannade och tryckte sig tätt mot marken. De liknade en svart matta. 

En början-869

"Nå, ungar, vad vill ni ha för mat idag", sa Roger och öppnade bildörren.

"PIZZA", skrek Mia, Mello och Mulle.

"Snälla, kan vi inte äta något annat?"

"Nä", ropade ungarna unisont.

Roger grubblade på vad som stod i skafferiet. Det fanns säkert rester i kylskåpet som kunde användas, och fanns det inte en slatt gräddfil också.

"Pappa", sa minstingen Mulle och tog hans hand. "Jag kan hjälpa dig."

Roger klappade honom på huvudet och öppnade ytterdörren som var låst med dubbla lås. Efter att flera villor i området utsatts för inbrott hade traktens låssmed smäckfullt att göra dygnet runt. Det cirkulerade ett rykte att inbrotten var ett beställningsjobb av låssmeden, men det hade tystats ner lika fort som det kom.

Varorna plockades upp och in i sina skåp. Roger såg att han gott och väl hade kunnat köpa minst tre mjölkpaket till, men ryckte på axlarna. Ungarna får väl lära sig att dricka vatten till maten.

Mia kom rusande med schäfern Loffe i hasorna. "Skynda dig. Kom med mig ner i källaren. Fönstret är sönderslaget."

En början-868

"Vi kan byta, du och jag", sa mannen och lyfte upp en vit kattunge i nackskinnet. "Om jag får din orm, får du den här."

"Åh nej", sa jag och höll armarna om buren med min orm Mimosa. "Henne byter jag aldrig bort."

Jag tittade på de andra som satt i rummet. Som vanligt fanns där några hundar och katter. En svart hona hukade sig i sin bur och fräste när jag lutade mig mot henne. Mimosa höjde sitt huvud och rörde det sakta fram och tillbaka medan tungan for ut med jämna mellanrum. Plastväggen hindrade henne, men hon verkade hypnotisera katten som lade sig, och somnade.

En Schäfer satt och dreglade utan att ägaren verkade bry sig om att ta reda på slemmet på golvet. Hunden, för det var en hane, satt med öppen käft och tryckte upp sin nos i ägarens hand som för att visa att han fanns.

"Är det sant att ormar har varm hud", sa plötsligt en äldre man som hade en svart hårtufs till hund i knäet. "Jag har alltid undrat det."

"De är växelvarma och ganska sköna att klappa", sa jag och ställde Mimosas bur närmare honom. "Du får gärna testa."

"Nja, det får nog va", sa han och klappade sin hund. "Jag föredrar nog det här."

En liten pojke kröp fram över golvet. Han blick fokuserade på Mimosa och han stannade inte förrän han nått mig. "Klappa?"

"Nej, det kan du inte", sa jag och drog till mig buren. "Det är inte farligt. Inte alls farligt, men du får inte."

"Jag vill klappa", sa pojken och reste sig upp.

Jag sökte med blicken över de som satt i rummet, men alla satt tysta. Var höll barnets mamma hus, tänkte jag.

"Jag vill, jag vill, jag vill", sa pojken och tog tag i Mimosas bur med båda händerna.

Det smällde i en dörr och en vitklädd man kom in i rummet. "Alba Meta?"

Ingen svarade.

Veterinären rynkade ögonbrynen och tittade på en lapp. "Okej, då tar jag nästa nummer. Det är ...." Han tog upp en blå lapp ur fickan och tittade på den. "Nummer 68."

"Det är jag", sa jag och reste mig upp.

En början-867

Det stod tre flaskor på bordet. Alla bar samma sorts etikett och vätskan var genomskinlig. Jag och de andra var inte riktig säker på om innehållet bestod av vatten eller något annat.

Männen som kommit i maskerade i banken och skrikit: "Det här är ett rån. Lägg er på golvet eller dö", hade stängt in oss i rummet och ställt flaskorna på bordet. En kvinna låg på golvet i famnen på en annan kvinna och flämtade. Hennes blus var uppknäppt och hennes bröst syntes. "Hjärtat", mumlade hon mellan andetagen. "Hjärtat".

Från min plats kunde jag se minst två av rånarna patrullera utanför dörren av glas. De bar ett stort gevär av något slag och hade e varsin pistol instucken i fickan på byxorna. De fula maskerna var ersatta av svarta halsdukar som de knutit över ansiktet. Det mörka håret fick mig att tro att de var av utländsk härkomst, men talet var klanderfri svenska. Det lilla de nu sagt.

Törsten härjade så svårt att min tunga fastnat i gommen. Magen kurrade och på klockan som någon hängt upp kunde jag se att det var mer än lunchdags. Mitt hår hade ramlat ur knuten jag så omsorgsfullt fixat till imorse, och blusen klibbade mot huden. Kvinnan med hjärtat somnade, eller dog. Jag vet inte hur det låg till, och orkade inte bry mig längre. Hon låg utfläkt på golvet med brösten synliga.

"Jag är kissnödig", sa en röst under skrivbordet. "Jag är kissnödig och hungrig och vill hem."

Jag slängde en snabb blick ut på mannen som passerade dörren och kröp sedan fram till skrivbordet. En liten pojke i tioårsåldern satt på golvet. Han grät ljudlöst och höll om sig själv samtidigt som han vaggade med kroppen. "Jag vill hem. Nu", fortsatte han.

Jag sträckte ut händerna mot honom och fick gensvar direkt. 

En kvinna log mot mig genom en slöja av tårar. Hon höll en röd handväska tätt mot kroppen.

En man i min egen ålder tittade på oss, men visade inga känslor. Han hade en svart kostym på sig och ett par blankputsade svarta läderskor.

Jag tittade runt i rummet. Det var ett kontor på cirka tio kvadratmeter med ett skrivbord, några bokhyllor och en snurra för pärmar. På väggen satt det tavlor med fotografier på barn som lekte på en strand och en hund.

Det knackade på dörren.

En början-866

Minya tog på sig Melvins skjorta och knäppte den ända upp till halsen.

"Urk, jag kvävs om jag ska ha det så här", sa Minya och drog i skjortkragen. "Kan vi inte skippa alltihop?"

Melvin satte på sig Minyas fleecetröja och tittade på tvillingsystern. Hennes hår var lika rufsigt som hans och ingen skulle ens ana att de bytt identitet. "Du behöver bara göra provet, sedan kan vi byta tillbaka. Vi ses utanför toaletterna på er våning klockan två. Jag måste rusa nu. Hoppas att dina kompisar inte blir alltför närgångna. Usch och fy för att kramas med dem."

Minya drog på sig Melvins jeans och skrattade när hon såg att han hade problem med att ta upp benet över stången på cykeln. Det var inte så lätt att cykla med kjol, men det blev han väl snart varse.

"Melvin. Kom och ät frukost", ropade mamma.

"Jag kommer", svarade Minya och tittade en sista gång i spegeln innan hon sprang ner för trapporna och in i köket.

"Har du någon aning om varför Minya bara stack? Har hon ätit frukost redan", sa mamma och vände sig från spisen för att servera gröt. 

Minya ryckte på axlarna och grymtade ett knappt hörbart "Jag vet inte."

"Konstigt är det i alla fall", muttrade mamma och lade fram en sked på bordet. "Var det inte idag du skulle ha prov i kemi?"

Minya nickade.

"Har du läst ordentligt? Minya har väl hjälpt dig som jag bad henne. Hon är duktig på både kemi och fysik. Det ska du utnyttja."

"Mm", mumlade Minya och ställde tallriken på diskbänken. "Jag måste gå."

Hon satte först på sig sina converse, men kom på vad hon gjorde och bytte dem snabbt till Melvins, som inte alls var lika sköna. De klämde över tårna, och skavde på hälen. Han ska få betala dyrt för det här, tänkte hon och drog på sig Melvins turkosa jacka.

En början-865

Jag älskade doften i växthuset. Jord mötte luft och gröna blad som exploderade i skydd av glas och täcktes av solsken. Händerna blev svarta när jag grävde ner dem i myllan och naglarnas innandöme fylldes med svart jord.

Tomaterna hade inte kommit ännu och jag noppade noggrant av det som skulle bort. Grenarna som snart skulle tyngas av frukter stagades upp och knöts upp i takets krokar.

Daggregnet som föll mot glaset syntes knappt innan det landade mot ytan, och några bruna grodor hoppade omkring på gräsmattan utanför. Jag hade ställt ut krukorna med förra årets jordgunbbsplantor och hoppades de skulle ta sig och ge frukt lagom till midsommar.

Knäna värkte efter att jag krupit runt på marken och lagt vackra svarta plattor över hela golvet. Hyllorna firman levererat stod fortfarande inpackade utanför och jag såg den svarta tuschen flyta ut vartefter kartongerna blev allt blötare.

Det var svårt att göra en sak, jag ville börja överallt. Växter skulle planteras, golvet läggas klart, hyllor bäras in, en underbar, tjock vinranka hade levererats i morse och skulle planteras längst in i växthuset för att därefter få växa upp i taket och följa det. Kvinnan som sålt den hade lovat dyrt och heligt att vi skulle få druvor i sommar och många år till.

Inom mig fanns en bild av hur det skulle se ut när allt var färdigt. En mycket klar bild som jag till varje pris tänkte förverkliga. Jag pustade och lyfte på hatten som kliade. 

Knäskydden gled åt sidan när jag ställde mig på knä igen, svetten rann över både panna och nacke, och några mycket envisa flygfän bet mig gång på gång.

Mitt svarta hår var fyllt av små, runda frön som antagligen kom från förra årets kvarvarande plantor som jag rivit upp och kastat på kullen av jord, pinnar och annat strunt.

En början-864

Jag körde in spaden i komposthögen och en doft som fick håret att krullas vällde ut. Två långa grenar med torkad mossa petade upp och jag såg flera myror krypa högre och högre upp tills de nådde änden. Någon hade kastat jord och gamla krukväxter på högen. Jag torkade svetten från pannan med baksidan av handen och körde in spaden i röran igen, kastade det i skottkärran och var på väg att ta nästa omgång när jag såg den - en hand. Naglarna var målade i svart och det var svårt att se om det var en kvinno- eller manshand. Polisen, tänkte jag, jag måste ringa polisen.

Stövlarna glappade och jag kände hur det sved på hälarna när jag sprang runt till framsidan av huset. Handskarna som en gång tillhörde en man jag dejtade var för stora och jag måste dra i dem gång på gång. Det blåa hade antagit en färg av grå gegga.

Låset i ytterdörren krånglade och jag svor över min överdrivna noggrannhet och rädsla att någon skulle gå in i huset när jag jobbade på baksidan. Efter att ha tagit ett djupt andetag och vridit om nyckeln överdrivet sakta, klickade det till och dörren öppnades. 

"Rör absolut ingenting", sa mannen i luren. "Vi är där om fem minuter, max tio."

Jag tittade ut genom fönstret och undrade hur många fler kroppsdelar de skulle hitta i komposten. Det störde mig att de låg där och jag funderade just på att gå ut och fortsätta gräva när en polisbil körde in på tomten.

En början-863

Han var mannen jag skulle gifta mig med. Det visste jag med bestämdhet. Jag hade kartlagt hans liv i minsta detalj och väntade bara på rätt tillfälle. Tanken var att stöta i honom på väg in i hissen och sedan inleda en diskussion på vägen upp. Det tog cirka tre minuter att åka de femton våningarna.

Ett aber vara att hissen måste vara tom förutom oss, och att jag led av klaustrofobi.

Ett alternativ jag hade var att helt enkelt parkera min scooter vid hans bil och vänta tills han kom.

På min vägg hemma hade jag satt upp alla fotografier i den ordning jag tagit dem. Ett av dem gjorde mig enormt upphetsad. Han bar bara en handduk över höfterna och jag mindes att det varit både kallt och läskigt att balansera på en gren i det höga trädet utanför hans fönster. 

Han svarade aldrig på mina brev och lade på luren när jag ringde, men än fanns tid att snärja honom. Kvinnan som han haft med sig inatt var säkert bara en slampa han plockat upp på en krog för att få sex. Det unnade jag honom. Allt sådant skulle ändras när vi gifte oss. När han var min.

En början-862

"Upp, upp, upp" ropade Samuel och drog av täcket från Kalle. "Vi måste gå innan de andra vaknar. De får inte följa med till kojan."

"Lugn, låt mig få vakna ordentligt först", mumlade Kalle och drog upp täcket över ansiktet. "Har du packat?"

"Klart jag har. Tror du jag är dum, eller?"

"Tog du med knivarna, och repen?"

"Jepp."

"Pratade du med mamma igår? Hon vill veta var vi tar vägen. Det vet du."

"Måste jag?"

Kalle klev upp ur sängen och drog på sig kalsongerna. "Det vet du. Hon blir så orolig annars."

"Kan inte du SMS henne när vi är där då?"

"Nope. Vi får inte ta med mobilerna. Men, vet du vad vi gör?"

"Nä."

"Vi kan skriva en lapp."

En grå hund hoppade upp i sängen och snurrade runt flera gånger innan han lade sig ner. 

"Ner", sa Samuel och föste bort hunden med handen. Det hade blivit svarta märken på täcket efter tassarna.

Kalle drog på sig träningsbyxor och en t-shirt, sedan öppnade han geleburken, petade ner ett finger i sörjan och kladdade det i håret.

"Får jag också", frågade Samuel och sträckte fram sina händer.

"Äh, sluta", svarade Kalle och klev i ett par röda träningsskor.

En början-861

Flygplanet flög tätt över trädtopparna och landade på ängen som bonden nyss slagit. Flera kostymklädda män klev ur och gick runt planet som om de letade något. 

Ytterligare ett plan dök upp på himlen och cirklade runt, högt uppe.

Jag tog av mig solglasögonen, rädd att solskenet skulle reflekteras i dem. Som tur var hade jag på mig de gröna byxorna och gröna skjortan idag. Zooägaren hade fortfarande inte printat bokstäverna på ryggen på den, men vad kunde jag vänta mig av en som inte ens bar skjorta när han gifter sig.

Det andra planet flög i allt vidare cirklar och försvann.

Männen samlade ihop sina ryggsäckar och bytte om till kängor och militärkläder, fällde ner baken på planet och körde ut en jeep.

Det var dags att dra, tänkte jag och smög ut till vägen där min motorcykel stod. Hon startade på första försöket och när jeepen kom ut på vägen låg jag tätt efter.

En början-860

"Så vacker hon är", sa Tigeröga och knöt mockasinerna. 

"Mycket", svarade Stora Varg och studerade dotterns teknik när hon hoppade upp på den galopperande hästens länd och ställde sig där. "Hon är min dotter."

"Och min" sa Tigeröga och borstade sitt långa, svarta hår för att därefter fläta det.

"Det är dags att förena henne med Svarta Bävern. Hon fyllde sjutton förra veckan och han har gått igenom manbarhetsriten för länge sedan."

"Och om hon inte vill förenas med honom?"

"Då tvingar vi henne. Det är bestämt sedan länge. Inget som kan ruckas på."

En stor Ara flög upp och en röd fjäder singlade ner och landade på Tigeröga. Hon plockade upp den och satte den bakom örat.

En början-859

Jag styrde jeepen längs sandstranden och såg att däcken lämnade djupa spår. Små kräftliknande djur sprang mot vattnet när de hörde motorljudet, och långt ute i vattnet såg jag fenan på späckhuggaren. Min kamera hade trillat ner på golvet och stativet var nerkört i det minimala bagageutrymmet.

Mina svettiga händer gled över ratten och adrenalinet fick mig att nästan hyperventilera. Äntligen skulle jag få chansen att fotografera ett av jordens vackraste djur. Pengarna till redan hade jag lånat och hur jag skulle betala tillbaka dem fick bli ett bekymmer när jag kom hem igen.

Jag stannade och tog fram kikaren. Splaschen när späckhuggaren landade mot vattenytan ekade över viken.

Bråkiga barn? ADHD?

Efter diagnosen på Razmus har jag plöjt igenom många böcker om ADHD och dessutom kollat in massor med sajter på nätet. Av alla sajter verkar Attention vara den bästa. De jobbar verkligen för att de som har diagnosen ska bli bättre förstådda, men även på att föräldrar till funktionshindrade ska bli hjälpta. De har kurser och litteratur om ADHD, ADD, Aspberger mm

I vårt fall har resultatet ännu inte visat sig.

Razmus har det jobbigt i skolan och sitter ibland hela lektioner med handen i vädret. En resurs har tydligen kommit till klassen utan förvarning till varken oss eller läraren. Han ska hjälpa en kille i åttan och kommer ner till Raz klass när han har tid över.

I förrgår mötte vi skolans studierektor på skolgården. Han frågade hur det var och jag sa som det var - att det inte alls var bra och att jag ständigt fick plugga med Raz för att han inte fick någon backning i skolan.

Han lovade kolla ärendet och drog en lång harang om att han inte fick veta något från skolstyrelsen bla, bla, bla. Vi sa hejdå och gick till bilen.

Det tog inte lång tid innan Raz lärare ringde. Han berättade att han inte heller fått veta något och att han minsann anmält att Raz behövde hjälp redan i september. "Hjälpen" som plötsligt dykt upp hade han inte hört talas om och i ett brev från skolstyrelsen hade han fått besked om att Raz ska utredas inom skolväsendet. PUH!!!

Jag skällde på läraren och sa om igen att Razmus kräver en hjälp per omgående och att han numera vägrar gå till skolan. frågan är när han börjar skolka, sa jag med snäsig röst.

Nu skiter jag i skolan och vänder mig till skolinspektionen direkt. Jag ska även DO-anmäla skolan för bristen på hjälp.

Idag sitter jag i köket hemma hos mamma och pappa i Hälsingland. Vi äter och pratar, tar promenader och njuter av att träffas.

Solen skiner från en klarblå himmel, men det är iskallt. Den sista snön smälter bort.

En början-858

I ljuset från månskenet såg jag två koppar stå på köksbordet och en stor vas med påskris. Bredvid låg en kamera med teleobjektiv och en tummad bibel anno nittonhundra. Jag visste att mannen som bodde här jobbade som fotograf och att han ofta jobbade natt.

Hans bil stod borta vid stranden och jag hoppades att han inte skulle komma tillbaka på länge än, men man kunde inte vara säker. Det var något jag lärt mig under min tid som reporter.

Jag drog på mig handskarna och öppnade sekretären. Massor med papper ramlade ut - ner på golvet.

I ficklampans sken gick jag igenom dem ett efter ett, men hittade inte det jag letade efter. Jag ställde mig på knä och tog upp papperen ett efter ett - lade dem i högar och samlade på mig det som var intressant. Många av dem handlade om fallet, men de flesta var kontaktkartor fyllda med fotografier på unga flickor som poserade i olika ställningar. 

"Hittar du det du söker?"

Jag släckte lampan och vände mig mot rösten. Kvinnan var cirka hundrasextio, onaturligt stor byst och långt, lockigt hår. Hon höll en pistol i handen.

En början-857

Det prasslade. Jag var helt säker på att jag hört ett prasslande, men vågade inte stiga upp ur sängen. En skarp doft  tydde på att kattrackaren hade gjort sina behov på mina skor igen. Det skulle bli tredje paret jag fick kasta den här månaden. 

Det prasslade igen, men nu var det i hörnet av rummet, under gardinen.

Jag drog på mig tofflorna och smög försiktigt fram, ryckte upp gardinen och .... Det var tomt. Inte ens damm hittade jag.

Solen sken in genom fönstret och små partiklar gnistrade i luften. Några skator kivades vid fågelholken och flög upp i trädet när jag öppnade fönstret.

"God morgon", sa en man och skrattade.

"God morgon", svarade jag.

En tidning som låg uppfläkt på golvet rörde sig plötsligt över golvet. Snabbt ryckte jag bort den, och hittade upphovet till prasslandet - en iller. Djuret tittade på mig och tryckte sig mot golvet.

"Seså, jag är inte farlig", lockade jag och sträckte fram handen. 

Illern lyfte på huvudet och nosade försiktigt i luften, för att sekunden efter hugga tag i toppen på mitt ringfinger. 

"Aaaaaaajjjjjjjjj", skrek jag och stoppade in det blödande fingret i munnen.