Novellen heter Kärlek
Jag träffar Olov ute på ett dansställe .
Och faller, handlöst utan en chans att spänna på mig livlina. De bruna ögonen släpper inte mina blå, låter blicken vila i min.
Hjärtat slår så fort att det känns som om det när som helst skall explodera, benen fylls sakta med varm gele, och i huvudet roterar en diskokula med glittrande paljetter.
Han lägger sin hand över min handled och drar nästan omärkligt med tummen över huden där blodet svallande letar sig mot fingertopparna.
”Jag får inte…vill inte.”, tänker jag
För min inre syn pulserar bilder upp av mig och honom i min säng.
”Du är något alldeles extra.”, viskar Olov och gräver in fingrarna i mitt hår. ”Vill du dansa?”
Jag ser en svettdroppe rinna ned över näsryggen, och de långa svarta ögonfransarna ligger tätt mot huden.
”Jag är förälskad.”, mumlar Olov och smeker min nacke så att en rysning etablerar sig i trakten av hans finger för att snabbt pila mot underlivet och ned i fötterna. Känslan av att sväva är så påtaglig att jag snabbt tittar nedåt, men ser hur mina fötter står invid Olovs på det rutiga golvet.
Sådär började vår kärlekssaga, romantiskt inte sant?
Enda smolket var att Olovs mobil ringde jämt och ständigt. Han tränade mycket, och åkte ofta på jobbresor.
På vår halvårsdag sade jag de där magiska orden jag aldrig sagt förut.
”Jag älskar dig Olov. Du är det absolut bästa som hänt mig.”
Gråten ligger och lurar någonstans i nedre strupen, och tårarna trycker på innanför ögonlocken.
”Jag dig med.”, mumlar han och läser på mobilen. ”Aj fan.”
”Vad är det?, säger jag och sätter mig tätt intill honom
”Mitt ex Tina har separerat från sin kille och vill träffas.” Olov drar sig ifrån mig. ”Skitgo tjej. Vi var ihop i åtta år.”
”Ditt ex? säger jag och låter som om han är tolv och oskuld.
”Jag ville glömma, men…”
Orden ligger i luften och balanserar som akrobater på en osynlig lina.
Jag låter hjärnan smälta det Olov just sagt. Mina läppar rör sig, men inga bokstäver kommer ut. Det gör ont, så jävla ont.
”Inte igen, snälla.”, viskar jag.
Olov sitter på kanten av soffan. Håller luren hårt tryckt mot örat.
”Jag sms:ar istället. Det är enklare. Tina och jag brukar höras flera gånger om dagen.”
Jag står tyst och iakttar honom, i hjärnan formas frågor, men rädd för svaren spottas de aldrig ut från kommunikationscentralen.
”Ibland övernattar hon.”
”Vad säger du? Men hur…?”
”Tina hyr lägenheten om jag flyttar hit. Jag skall duscha. Hänger du med?”
Jag skakar på huvudet och dissekerar vårt förhållande från första mötet tills nu.
Olovs telefon darrar och jag ser att det står Tina på displayen. Tveksamt svarar jag.
”Olovs telefon.”
”Hej det är Tina, har du Olov där?”
Rösten är sexigt hes, och låter självsäker.
”Han duschar.”, säger jag och hör strilandet från badrummet stoppa. ”Kan jag hälsa något?”
”Det är du som är Tessan va? Försök inte hålla oss isär. En dag blir det vi igen.”
”Jag…”
”Olov är min så försök inte sätta fast honom genom att bli med barn eller något. Då blir ungen faderslös. Vi flyttar till USA så fort jag pluggat klart.”
”Men…?”, Jag sätter mig ned på golvet och låter äntligen tårkanalerna arbeta. ”Varför gör du s…”
Ett lågt klickande avbryter mig, och jag torkar tårarna när klafsande steg närmar sig.
”Ringde det?” Han plockar upp mobilen.
”Nä.”, säger jag lågt.
Inuti känns det som om en tromb rivit upp varenda nerv och ristat hennes namn på dem. Huvudet ljummar av Tinas kvarvarande ord, och med stapplande steg tar jag mig till soffan, och byter kanal.
Alla lögner om när han träffat Tina hemma hos sig, och gud vet var spränger plötsligt in i min skalle och pekar med stor lysande röd stoppskylt på honom.
”Jag är okej, lite huvudvärk bara.”
Likt en strykrädd hund går jag iväg och vågar inte titta bakåt, rädd att springa tillbaka och kasta mig i hans armar, samtidigt som jag med säkerhet vet att jag nått en vändpunkt.
”Älskade du någonsin mig?” säger jag innan handen rör vid handtaget på ytterdörren.
Kärlek
”Hej det är Tina, jag söker Olov.”
Den enkla meningen var början på år med massor av förtvivlan, ilska och till slut hat.
Jag träffade Olov ute på ett dansställe en natt då jag helst av allt legat kvar hemma i sängen och läst, men blev utdragen av två väninnor.
Kvällen börjar med att väninnorna bråkar i baren, påverkade av för mycket vin och trötta efter en dags slit på kontoret. Jag skäms och flyttar mig så att ingen ser att jag hör dit.
Ljudet från de två kombattanterna når mina öron trots den höga volymen på musiken, och jag börjar så smått fundera på att lämna stället när en kille jag pratat med då och då tar tag i min arm och vill prata.
En doft av Prince far in i min näsa, och jag försöker hålla för näsan på ett diskret sätt när en kväljning åker upp i munnen. Efter mitt ex brutala otrohet hatar jag rökning, och just Prince är hans favorit.
En lång blond kille kommer fram till oss, och killen som jag förövrigt glömt namnet på presenterar sin kompis.
”Hej, det här är Tessan.” Per vänder sig till kompisen som nyfiket studerar mig från topp till tå.
”Olov Perkku trevligt att träffas.”
Handslaget är varmt och fast.
”Terese Ander detsamma.”
”Vill du ha något? Jag tänkte köpa en cola.”, säger Olov och borrar in blicken i min.
Det är då jag faller…handlöst utan en chans att spänna på mig livlina. De bruna ögonen släpper inte mina vanligt blå utan låter blicken liksom vila i min.
Hjärtat slår så fort att det känns som om det när som helst skall explodera, benen känns som om de just fyllts med varm gele, och i magen roterar en diskokula med glittrande paljetter. För min inre syn pulserar bilder upp av mig och honom i min säng, vilda och galna. Mina läppar längtar så mycket efter att möta hans smala, ljusrosa läppar att jag blir chockad över mina tankar
Han lägger sin hand över min handled och drar nästan omärkligt med tummen över huden där blodet svallande letar sig mot fingertopparna.
”Jag får inte…vill inte…det här är det sämsta som kan hända.”, tänker jag och låter mina läppar snudda hans.
”Du är något alldeles extra.”, viskar Olov och gräver in sina fingrar i mitt långa mörka hår. ”En riktig häxa…”
Per harklar sig och lägger handen på min axel.
”Bara så att du vet det. Den här killen är guld. Lycka till.”
Jag hör knappt orden, och märker inte när han går iväg.
”Vill du dansa?”, säger Olov och drar iväg mig mot dansgolvet.
En svettdroppe rinner nedöver hans näsrygg, och de långa svarta ögonfransarna ligger tätt mot huden när han plötsligt öppnar dem, och drar in mig i sin famn.
”Jag är nog förälskad.”, mumlar Olov och smeker min nacke så att en rysning etablerar sig i trakten av hans finger och snabbt pilar ned mot underlivet och ned i fötterna. Känslan av att sväva är så påtaglig att jag snabbt tittar nedåt och ser hur mina fötter står invid Olovs.
Sådär började vår kärlekssaga, romantiskt inte sant?
Fortsättningen är dock bara tragisk och något jag önskar vore ogjort. Visst kan jag bli arg, men hat är något jag aldrig stött på.
Olov och jag flyttade ihop efter tre ynka veckor tillsammans. Jag andades lättare med honom intill mig, och min säng var så tom de nätter han tillbringade i sin egen lägenhet.
Att Olovs mobil ringde jämt och ständigt var väl helt normalt. Han var en omtyckt kompis, och tränade både handboll och hockey.
Jag levde i min bubbla av lycka och vägrade se tecknen jag missade förra förhållandet. Vi var som ler och långhalm, träffades jämt, och han öste över mig vackra saker och blommor. Jag var så lycklig och en dag sade jag de där magiska orden jag aldrig sagt till någon förut.
”Jag älskar dig Olov. Du är det absolut bästa som hänt mig, och jag hoppas vi kommer att bli gamla tillsammans.”
Gråten ligger och lurar någonstans i nedre strupen, och tårarna trycker på innanför ögonlocken.
”Jag dig med.”, säger han och skriver på mobilen. ”faaan, inte nu…snälla…inte nu.”
”Vad är det?, säger jag och sätter mig tätt intill honom. ”Är det jobbstrul igen?”
”Nja, meddelandet är från mitt ex Tina, hon har separerat från sin kille och vill ha flytthjälp.” han suckar och drar sig ifrån mig. ”Skitgo tjej, men ett plåster. Vi var ihop i åtta år, nä nio är det visst.”
”Ditt ex?, säger jag och låter som om han är tolv och oskuld. ”Men…du har aldrig pratat om henne. Varför?”
”Jag ville glömma henne, och har väl gjort det, men…”
Orden ligger i luften och balansera som akrobater på en osynlig lina.
Jag låter hjärnan smälta det Olov just sagt, och magen gör snabba vändningar. Mina läppar rör sig, men inga bokstäver hoppar ut. Det gör ont, så jävla ont.
”Inte igen, snälla…inte igen…snälla, snälla…inte igen.”, viskar jag så tyst att det knappt hörs.
Olov sitter på kanten av soffan, och trycker fram numret till den där Tina. Väntar en lång stund med luren hårt tryckt mot örat innan han stänger av den och tittar på mig.
”Hon svarar inte. Jag sms:ar istället. Det är enklare. Tina och jag brukar höras flera gånger om dagen. Hon gillar att läsa mina texter säger hon.”
Jag tror inte Olov fattade hur illa han gjorde mig den där dagen, och det som rullades upp dagen efter var ännu värre.
Olov berättade att Tina var ledsen över uppbrottet och att de legat och hållit om varandra flera gånger framför teven då hon besökt honom.
"Tina brukar hälsa på mig då jag sover i min lägenhet. Ibland övernattar hon."
"Vad säger du? Men hur...?"
"Vi har snackat om att Tina skall hyra lägenheten, men...du, jag tänkte duscha. Skall du med?"
Jag skakar på huvudet och dissekerar vårt förhållande från första mötet tills nu.
Jag började gå ut igen i någon sorts desperat längtan efter att bli sedd, och njöt när Olov bodde hemma. När han ringde svarade jag bara ibland, och jag höll mig över ytan med hjälp av träningen och jobbet som försäljare.
Jag trodde ärligt talat inte att läget kunde bli sämre, men en dag…
”Hej det är Tina, har du Olov där?”
Rösten var sexigt hes, och lät självsäker.
”Han duschar.”, sade jag och hörde strilandet från vårt nyrenoverade badrum. ”Kan jag hälsa något?”
”Det är du som är hans tjej va? Tessan eller något sådant? Låter som en gammal häst tycker jag, eller katt för den delen. Försök inte hålla oss isär. En dag blir det vi igen, sanna mina ord.”
”Jag…”
”Olov är min så försök inte sätta fast honom genom att bli med barn eller något. Då blir ungen faderslös. Vi flyttar till USA så fort jag pluggat klart.”
”Men…?”, jag sätter mig ned på golvet och låter äntligen tårkanalerna arbeta. ”Vad är du för tjej egentligen? Varför gör du s…”
Ett lågt klickande avbryter mig, och jag torkar tårarna när det hörs steg i hallen.
”Ringde det?”
”Nä, det var nog teven.”, säger jag lågt och gör allt för att inte visa mina känslor.
Inuti känns det som om en tromb rivit upp varenda nerv och ristat hennes namn på den. Huvudet ljummar av Tinas kvarvarande ord, och med stapplande steg tar jag mig till soffan, och byter kanal.
”Var det skönt?”, säger jag och möter hans blick.
”Jätte…du skulle varit med. Jag skulle vilja prata om en sak med dig. Du vet min gamla faster Britta…hon som bor i Göteborg. Mamma har tjatat jättelänge om att jag skall åka dit, och…” Olov avvaktar, studerar mig ingående och sätter sig på huk. ”Hur är det?”
Efter nästan ett år tillsammans har jag lärt mig hur Olov ser ut då han ljuger. Alla lögner om när han träffat Tina på restauranger, bad, hemma hos sig, och gud vet var spränger in i min skalle och pekar med stor lysande röd stoppskylt på honom. Något känns förtvivlat fel, men jag vet inte riktigt vad och varför.
”Jag är okej, lite huvudvärk bara. Måste nog lägga mig och vila.”
Likt en strykrädd hund går jag iväg och vågar inte titta bakåt, rädd att springa tillbaka och kasta mig i hans armar, samtidigt som jag vet att jag nått en vändpunkt.
"Älskade du någonsin mig?" säger jag innan handen rör vid handtaget.
När jag fortsatte skriva hittade jag den här novellen på samma tema.
VÄNDPUNKTEN
”Måste jag? Snälla du…inte alla tre….du vet ju hur de blir…”
Roger tittar bevekande på hustrun och suckar.
Martina lägger armarna i kors, och ger honom en blick som verkar gjord av is.
”Jag måste plugga annars går mitt prov åt fanders. Då får du dra lasset ett år till.”
Hon rufsar om i lillans hår, och öppnar lådan för att ta ut två snoddar.
”Stefanie sätter du i vagnen, och de andra säger du åt på skarpen. De lyssnar bättre på dig än mig.”
Vant sätter Martina upp först den ena, sedan den andra tofsen på dottern för att därefter ställa sig upp.
”Leon! Marcus! Ni skall ut på äventyr!”
Hennes röst låter glad, och mycket riktigt tar det inte lång stund innan de två tvillingarna kommer dammande nedför trappan, ivriga att höra vad som är på gång.
”Ni skall följa med pappa och handla mat. Jag behöver lugn och ro några timmar.”
VÄNDPUNKTEN
Runt omkring mig cirkulerar röster från barn och vuxna. Jag hör vågor som kluckar, och min kropp vaggar i takt med dem.
Smärtan från bakhuvudet är nästan olidlig, men värst av allt är den underliga känslan av att ha sockerdricka i blodet. Gång på gång sparkar jag med benet av obehag, och låter rysningen etablera sig från fötterna, vidare mot höfterna och huvudet.
Minnet av gårdagen är diffust, men vissa små fragment sitter tatuerade i hjärnbarken omöjliga att ta bort med något annat än kniv. Tatjanas ord till exempel.
Jag ville hålla för öronen då de strömmade ur hennes mun, men tvingade mig själv att hålla händerna sedesamt ihop i knäet. Styrkan i dem gjorde att magen slog både en och två volter av obehag.
Vid det här laget var hjärna uppvärmd och sista novellstarten blev den här:
VÄNDPUNKTEN
Med armarna sträckta framför mig försöker jag sätta upp den ena foten framför den andra, balanserar några sekunder på tårna innan jag häver mig uppåt till stående.
Benen finns där, men känns inte.
Den vita träkäppen som efter olyckan varit min bäste vän står djupt nedtryckt i sanden, och det krävs lite kraft för att få upp den.
När jag öppnar ögonen möts jag av det ständiga mörkret som följt mig sedan den där olycksaliga dagen då jag och Petter tävlade om vem som kunde klättra högst.
Jag vann, men råkade kliva på en gren som inte levde, och rasade ned till marken där naturen placerat en stor sten.
Iskalla vindar viner runt kroppen, och fingertopparna har förlorat känseln. Jag försöker minnas vad som hände igår, men kan bara erinra mig en stark drink och en röst fylld av fnitter. Vad var det hon hette nu? Sanna någonting. Jobbade som fotomodell och var på tillfälligt besök i Stockholm.
En söt doft tyder på att jag blött, men jag hittar inga skador på mitt värkande huvud, bara en stor bula.
Jackan är alldeles för liten, och utan att ha kollat känner jag att den inte är min. Den röda, tjocka skinnjackan som en gång tillhört min far luktar inte alls så här, och når med god marginal runt min rundade mage.
När jag stapplande tar några steg inser jag att något är fel…oerhört fel. Balansen som varit mitt kännemärke finns inte alls, och när jag drar med handen över foten inser jag varför. De svarta nyinköpta skorna är kapade rätt över, och tunna slamsor är det enda som återstår av mina tår.
Rädslan sköljer över mig, och trots min långa lekamen känner jag mig liten.
Jag tar av mig jackan med stort besvär och knäpper mödosamt upp skjortan. Antagligen beror tröttheten på blodförlusten. Pinsamt nog minns jag inte vad jag läste om sådant då jag gick på läkarlinjen, men vet med bestämdhet att sand och sår inte hör ihop.
Skjortan går snällt isär där jag drar, och skapar snygga remsor som jag binder runt fötterna.
Nu fryser jag ännu mer. Håren reser sig på kroppen, och jag famlar efter rullstolen som vi köpte för några månader sedan. Den måste finnas här, måste…annars är jag förlorad.
Käppen är bra, men stolen ett måste.
Ett lågt ljud får mig att stanna i rörelsen. Fnittret, jag känner igen det…
”Hjälp mig.”, säger jag med bestämd röst. ”Hjälp mig då för faan.”
En doft av vanilj når näsborrarna, och ljudet från något som knäcks ekar i öronen.
Jag blir osäker om det händer på riktigt eller bara är ett minne.
