29 november 2011

4 ynka piller fick mig ned i botten

Jag och Lilleman var ju till sjukhuset med våra krämpor, och fick medicin.
Jag var lite tvivlande till att ta antibiotika eftersom jag reagerat på sådant tidigare. Åh om jag ändå lyssnat till den rösten. Då hade jag sluppit ligga sänkt till nada i soffan och ha hela havet stormar i huvudet. Då hade jag också sluppit spy som en räv så fort jag rörde mig.
Idag har jag äntligen kommit upp, och skall ringa till de som producerar Kåvepenin och berätta vad som händer mig då jag äter det.
Jag har varit icke talbar, mått pyton och sovit bort dagarna pendlande mellan medvetslöshet och vakenhet.

Där har du orsaken till att jag inte synts på nätet.
Idag gungar världen bara lite när jag reser mig upp, och jag har tagit några stapplande steg ute på tomten. Det enda som är positivt är att magen försvunnit puts väck, en ganska bra bantningsmetod alltså.

Frågan jag alltid ställer mig när det blir så här är:
Hur i all världen kan någon vilja dricka eller ta droger för att komma dit jag var? Vad är det som är så kul?
En kompis till oss är alkoholist och dricker nästan jämt. Alltså måste han befinna sig på en ständigt gungande ö av obehag, eller...är människor så olika konstruerade att en del får en feelgoodkänsla?
Jag för min del åker aldrig karuseller, båtar eller annat enbart för att jag blir så förbaskat åksjuk, sjösjuk.
Min dotter är likadan, och NU kommer ett stort dilemma:
Zabine lider av blåsljud på hjärtat, och skall vid stora tandoperationer och dyl. ta antibiotika i förebyggande syfte. Tänk då om hon blir som mig, dvs sjuk av det som skall hjälpa? Nästa gång jag träffar hennes läkare skall jag fråga om det här. Det är ju viktigt.

Jag hann som tur var inte ta fler än fyra kapslar med pencillin innan jag for ned i mörkret, men kan föreställa mig vad som hänt om det blivit fler. Då hade det nog blivit sjukhuset.

Nog om det

De här dagarna har jag naturligtvis varken skrivit eller tänkt på mina manus, men imorgon borde jag vara helt på fötter igen och då du...då är det full fart igen.

26 november 2011

Diagnos: Laryngit och akut öroninflammation

Hå, hå ja,ja...vilken dag.
Jag och Lilleman åkte till akuten med mitt värkande öra, hesa Fredrik och vår hemska hosta. Resultatet blev en diagnos på Lilleman (Krupphosta) och mig (stämbandsinflammation, öroninflammation och krupphosta)
Ordinationen är total talförbud, Lepheton mot hostan och antibiotika.

Vi åkte hem och jag vilade i soffan några timmar. Det ständiga suset i örat stör mig otroligt mycket, och jag har svårt att koncentrera mig. Det dyker hela tiden upp bilder på stränder och klippor.

Peter och Stefan jobbade på huset hela dagen medan Razmus och Zabine roade sig själva inne. 
På kvällen skjutsade jag Stefan till pendeltågstationen och fortsatte sedan till Ica Maxi där det var byst med folk. Det fanns knappt någon parkering kvar, och det var folk överallt. Hampuz sov sig igenom både resa och Icabesök, så jag hade en mysstund med att kika efter nya dvd-filmer. De hade rea.
Resultatet blev Disneyfilmerna Skönheten och odjuret, och Trassel, Mamma mu möter Kråkan, Pettsson och Findus och filmen Winthers Bone som fått superrecensioner. Jag är jättenyfiken på den, och skriver en recension då jag sett den.
Pettsson och Findus tillhör mina stora favoriter, likaså Mamma Mu. Jag lyssnade varje morgon på Mamma Mu för några år sedan.

Nu står Peter och bakar pepparkakor med ungarna medan jag kör några tvättar. Det blir mycket tvätt med tre vildbasar. Razmus har hela veckan tillbringat rasten med att hoppa ned i sandlådan genom att kasta sig handlöst med huvudet före. Gissa om kläderna var skitiga? Det var snudd på att jag kastade dem i soporna direkt.
Zabine och Hampuz har fått nya stövlar som har ett härligt varmt foder i sig, och är nöjda.

Funderar på att gå kurs hos Elisabet Norin, men vet inte om vi har råd. Men jag vill...jag tyckte jättemycket om hennes bok Tre enkla regler finns inte
Jag fyller ju år dagen före Lucia, och alldeles omöjligt skall det väl inte vara. Det är säkert nyttigt för mitt skrivprojekt. Och alldeles nyss gav min karl klartecken. Jippie!

Nu skall jag slå igen internet och ge mig ut på mördarträff. 
Doften av nybakade pepparkakor tar bort en del av inspirationen, men jag får väl hålla andan.
Ha det
Kram

Bakterierna dansar chacha i min kropp

Morrn!
Idag mår jag inget vidare...
Jag har luftrörskatarr, rethosta som börjar långt ned i bröstet och nu har öroninflammation uppenbarat sig.
Fuck!, säger jag...jag hatar att vara sjuk. Kroppen bara ger upp, har en enda önskan...liggläge.

Igår skrev jag hela dagen, och är rätt nöjd med mig själv.
Flyttade runt lite kapitel för att få den så kallade Ordealen på rätt plats.
På kvällen lade jag mig tio, och det min vän är urtidigt för att vara mig. Peter kikade in flera gånger och frågade hur jag mådde.
Natten har jag hostat mig igenom. Lilleman har samma sjukdom, dock inte öronont tack och lov.

Hampuz fick en present från farmor igår, en mycket uppskattad sådan, och samtliga barn roade sig med den hela gårdagskvällen och nu i morse.

Så fort Peter kommer hem skall jag och Lilleman ta oss till närmsta sjukhus, för det är bara att inse...min kropp orkar inte kämpa mot bakterierna som invaderat den. Lite penicillin gör nog susen.
Ha det gott

25 november 2011

TEMA Trösta och Ansvar

Mamma tycker att jag är redo nu, att jag skall ta ansvar för lillebror en hel kväll.
Vad hon inte vet är att vi i gänget planerar en fest…i vårt hus. Lillebror har säkert inget emot det, och vi ställer all sprit och öl så högt upp att han inte når.

Den röda klänningen gör att mamma inte alls ser ut som en tant på fyrtio, snarare tjugofem, eller nitton. Hennes smala midja och den lilla uppnäsan gör att hon till och med kan tas för en trotsig tonåring.
Jag är ganska stolt över uppdraget att ta hand om Jonas. Han är alltid så snäll, och leker oftast med klossarna och legot. Mamma brukar säga att lillebror är en ovanligt lugn treåring.

”Sådär lilla Stumpan, nu kommer snart taxin. Ät inte upp allt du tagit fram nu. Jag fattar inte varför du envisas med att ha så många skålar med olika sorter chips och dip, men…” Hon rycker på axlarna och rättar till en lock som fallit ned över ena ögat. ”Det lär räcka hela helgen, och det är väl bra.”
En tutsignal hörs utanför, och efter en sista blick i hallspegeln klapprar mamma iväg ut på trappan och vidare längs grusgången.
Hon vänder sig om och kastar en slängkyss.
”Om Jonas gråter måste du trösta honom, okej?”
Jag skickar en kyss i retur och skrattar åt hennes nervositet.
”Det är lugnt mamma, ha nu så kul.”

Det dröjer inte många minuter innan vår hall fylls med ungdomar som jag bjudit in. De första som kommer har lovat att hjälpa mig fixa salladen, och bålen.
”Har du några jordgubbar?” hojtar Simon och sätter på sig mammas förkläde. Det ser lite roligt ut, men samtidigt sött. Det vita förklädet är fullt av gladfärgade prickar som på ett Fia med knuff.


Jag öppnar kylskåpet och sträcker fram bunken med nyplockade röda härligheter.
”Mmm det doftar sommar.”, säger Katrin som plockar bort de gröna vindruvorna från grenarna och ploppar ned dem i skålen som fyllt med vin och fruktsoda.
”När kommer din morsa hem?” undrar Simon, och greppar tag i några tomater jag stulit från växthuset.
”Jag hoppas att det blir sent. Det tar ju lite tid att komma igång, ja innan spriten verkar.”, säger jag och skär ananasen i små fyrkanter som jag sett att mamma gör.

En knackning på dörren gör att jag tystnar mitt i meningen och torkar av händerna på kökshandduken.
”När sade ni att de andra skulle komma? Är inte det lite för tidigt än?”

Jag öppnar dörren och hinner bara glänta på dörren innan två killar jag knappt känner stormar in.
”Är det här det är fest?”, säger den ena och sträcker fram handen. ”Sebastian Holm, kul att råkas. Har ni någonting att dricka då?”
”Det här är en privat fest. Ni kan inte bara…”
Jag hinner inte säga mer innan tre andra killar kommer in genom dörren. De är mycket äldre än oss andra, och bär tuffa skinnjackor.
”Tja ba, äre fest eller?”
Jag tittar hjälpsökande på Simon som är min bästa kompis. Våra blickar möts och han vinkar åt mig att komma in i köket.
”Vad skall jag göra?”, viskar jag och tittar på killarna som tar för sig av vår halvfärdiga bål. ”Jag kan inte kasta ut dem…”
Simon rycker på axlarna och fortsätter med salladen.
”Det är nog lugnt. Den ena av dem är polare med storebrorsan, och de andra har jag hört talas om. Vi avvaktar.”

Sebastian river bland pappas gamla cd:s och sätter på en av dem på högsta volym.
”Fatta att min morsa fortfarande diggar sådan här musik. Vilket skit.”
Lillebror kommer nedför trappan iklädd pyjamas, och håller i sin nallebjörn i ena handen, och nappflaskan i andra.
”Ia vällingen är slut.”
Han har kortat av mitt riktiga namn som är Isabella till två bokstäver, och ser ledsen ut.
”Vänta lite Jonas, jag är snart klar. Vill du höra en cd-saga?”
Lillebror nickar och tittar under lugg på mina kompisar och de okända killarna. Han skyggar när en av dem sträcker fram handen för att rycka till sig nallen.
”Kolla grabbar vad jag har. Värsta gosenallen.”
Han stoppar in tummen i munnen och blundar.
Jag rycker till mig den och det blir en kort dragkamp innan jag vinner.
”Varsågod Jonas. Kila upp i ditt rum så kommer jag snart. Seså.”
Jag ger honom en lätt dask på rumpan och skjuter iväg honom med handen mot ryggen.
”Jag lovar att komma gubben. Måste göra en grej bara.”
”När kommer mamma hem?”, mumlar Jonas och möter min blick med tårade ögon.

Då hör jag ytterdörren öppnas och skrapet från skor som tas av. In kliver mamma som scannar av scenen och i två långa steg tar sig upp till lillebror för att lyfta upp honom.
De två killarna kommer in i rummet och tittar lismande på henne.
”Faan du är ju gammal nog att vara morsa, vad faan gör du här.”
Mamma reser sig upp, går ned och ställer sig bara några centimeter från killen. Sedan sätter hon händerna bestämt i sidorna och säger:
”Frågan är vad du gör här? Mitt hus är ingen avstjälpningsplats för ungar vad jag vet. Eller har jag missat något?”
”Det sista säger hon till mig. Jag ser att mammas nerv under ögat rör sig snabbt fram och tillbaka, och förstår att hon är arg. Ögonen är nästan svarta av ilska, och jag backar mot diskbänken för att försöka dölja bålskålen med kroppen.

Några timmar senare är huset tomt, och alla skålar tömda i en svart sopsäck.
”Ditt straff blir totalt godisförbud i en månad, och du skall nog vara glad att jag kom hem. Vad som helst hade ju kunnat hända. Det där var så oansvarigt och dumt gjort att jag inte vet vad. Hur tänkte du? Tänkte du över huvud taget?”
Sådär höll hon på. När det äntligen blev tyst vågade jag inte säga ett knyst och lade mig.
Egentligen var det nog bra att mamma kom, för festen hade nog blivit lite vild.
Men nästa helg skall jag på fest hos min kompis Mirre. Hennes föräldrar är på dans.


24 november 2011

Hostig på högre höjder

God kväll 
Igår och idag var jag däckad av en elak bakterie. Jag hostar nästan lungorna ur mig, och sömnen är obefintlig. Lilleman har något liknande, och vi funderar på att avblåsa helgens firande av Hampuz.
Han fyllde ju 4 härliga år den tjugoförsta. Min lilla guldklimp, och vårt mirakel. Just nu jobbar vi stenhårt med att få honom att inse hur härligt det är att vara utan blöjor och ersätta dem med ett par balla kalsonger. Hittills har han vägrat stenhårt, men efter sin fyraårsdag finns det intresse för att ändra åsikt.

I morse körde vi tre halvsovande barn till skolan och fortsatte sedan till Essingen där jag hjälpte Peter att hissa upp plåt på taket, och sedan mest satt och iakttog hur han förvandlade plåt till skorstenar, luckor och annat.
Regnet byttes ut mot en varm sol, men vinden som kom från vattnet var isande kall. Jag roade mig med att fotografera lite, och här är resultatet.


Det är en mycket vacker arbetsplats och man får massor av frisk luft.
Jag dämpade hostan med massor av Vicks och hostmedicin, som åkte ned i magen jämte några alvedon, och vips kände jag mig mycket piggare än jag var.

När jag kommit hem igen, och kvällsmaten var avdukad ramlade jag ihop i soffan och laddade för att skriva.

Nu avslutar jag med några nytagna fotografier på Zenta 8 v idag.

22 november 2011

Köp av kamera, lite skvaller och bokens utveckling

God morgon!
Hej och hå vad mycket som kan hända på ett dygn.
Jag börjar med att berätta om min skrivarkompis Katarina som lärt mig ett nytt sätt att skriva bok.
Hon skriver nämligen i excel. Om du kikar in på hennes länk rosenfönstret excel så visar Katarina hur.

Igår stod jag över tjugo minuter i kö för att komma in på Elgigantens superrea. Lilleman som fyllde 4 år stod med mig, och så fort vi kommit in plockade vi på oss en system kamera Sony och ett xbox.
Kön ut var hemsk...det tog nästan en timme att komma till kassan.
Men tror du att det var färdigt där? Icke sa nicke. Panikslaget inser jag att mitt konto är rensat, och med svansen mellan benen ringer jag Peter som av en händelse står utanför.
Efteråt hugger vi in på god mat, medan Lilleman äter pannkaka. Peter stackarn har magont och kan inte äta.

På hemvägen lämnar vi in Peters bil som skall få ny ruta, och hämtar barnen. Razmus har lekt krig i sandlådan, och skulle väl helst suttit på takräcket, men får åka i sin stol ändå. Han är sandig från huvudet till fötterna, blöt sand som inte lossnar.

Peter lägger sig och sover när vi kommer hem. Ungarna och jag äter mat.
Rita kommer hit och äter tårta och sjunger för Hampuz som fått en stor bil i present av oss.

Kvällen blir relativt lugn när barnen somnat, och jag kollar av fakturor, surfar, svarar på mejl.

Idag är de minsta barnen hemma, och Peter har åkt till jobbet, men droppar av Razmus på skolan först.
Ett paket med min bok PAPPERSSKÄRVOR har skickats till en man som förhoppningsvis gillar den så mycket att han skriver om den.

Nu skall jag stänga ned internet, och prata lite med mina karaktärer i manuset till min bok Hat och en gnutta kärlek som snart skall få en egen sida på nätet. Måste fila lite på hur jag skall skriva, och fundera på hur mycket jag vill berätta om karaktärerna innan boken finns i handeln. 
Det är en tunn fin tråd att balansera på...berättar jag för mycket behöver ju ingen köpa den.
Jag hatar när en trailer visar nästan hela filmen, eller i alla fall de mest spännande ögonblicken. Då finns det ju ingen mening i att se den. Eller hur?

Ha det gott kära du.

TEMA Tristess

"Vad skall vi göra?"
"Vet inte, hitt på nå."
"Kanske ta ett dopp?"
"Nja..."
"Äta nå gott?"
"Hm..."
"Vad vill du göra då?"
"Nå kul..."
"Som...?"
"Vet int, ja är uttråkad, allt är så trökit just nu."

De två ungdomarna sätter sig ned på bryggan.
Efter några sekunder byter de ställning och lägger sig på mage med armarna i nittio grader, och hakan lutandes i händerna.
"Det finns int nå och göra på det här skitstället. Det är lika bra att spränga skiten."
"???"
"Det finns inga jobb, ingen bio, inga discon och skolan är rutten."
"Och...?"
"Mamma och pappa skall skilja sig...pappa har redan skaffat ny lägenhet..."
"Åh faan...men...?"
"Morsan är galen..."
"Du då?"
"Äh jag klarar mig, men det är värre med syrran. Hon bara gråter."
"Du då, vart skall du bo? Hos farsan eller? Du brukar ju säga att ni kommer så bra överens."
"Morsan och jag bara bråkar...typ jämt."

De ligger tysta och tittar ut över vattnet. En ensam svan simmar mot dem och väser högt när den ser flickorna. Över huvudet på dem kommer en stor vit/grå trut susande så tyst att de inte märker den förrän den skickar ned en stor klick vitt bajs.
"Faan, jävla kräk."
"Kom ska jag hjälpa dig."


Den ena flickan drar åt sig ett stort näckrosblad som hon efter mycket dragande lyckas få loss. Varsamt torkar hon bort det vita, och snuddar nästan omärkligt vid den andra flickans kind.
Efter bara några sekunders väntan böjer hon sig fram och pussar henne på kinden.
Tystnaden darrar mellan dem, båda är rädda att titta på den andra. 
"Du kan bo hos oss...jag...jag kan fråga mamma om du vill?"
Två bruna ögon möter två blåmelerade, och viker inte med blicken.
"Jag måste hem."
"Ska du göra nåt särskilt?"
"Nja..."
"Blev du arg?"
"Nej, men...du är tjej. Jag gillar killar."
"Kan vi vara vänner ändå?"
"Okej. Du...tack för erbjudandet att få bo hos dig och så, men...mamma skulle nog bli både arg och ledsen."
"Det är lugnt. Jag menar vad jag säger...morsan är rätt shysst."

Flickorna reser sig upp och går sida vid sida från bryggan.
När de kommer fram till busshållplatsen delar de på sig efter en snabb tyst kram.



20 november 2011

Jag bygger dagtid på huset, nattetid med ord

God morgon
Det blev en extremt kort sömn för mig eftersom jag skrev tills två, och blev väckt halv sex av en hungrig Hampuz.
Så fort jag kommit upp kändes det bara löjligt att lägga sig igen, så jag lade mig i soffan och gosade med katten. Vanligtvis ligger hon hos Zabine. Den lilla kattungen har snabbt förvandlats till en mycket vacker och stolt madam.

Det dröjde inte alls länge innan Lilleman kom och kröp upp hos oss med ett "Jag älskar dig ja, mamma."
Peter kom upp en timme senare och dukade upp frukosten medan jag tog ut hela djurskaran. Det ser nog rätt roligt ut när jag kommer gående...först jag, sedan två voffisar som springer hit och dit, efter det kommer lilla Zenta tultande och sist kommer katten Zally som studsar hit och dit, upp och ned i träd, över stenar.
När vi kommer hem diar Zenta på Zilla som sekunden efter att fotot tagits morrar högt åt den lilla dottern. Orsak? Små illande vassa tänder har växt ut, och jag kan föreställa mig smärtan när hon biter i bröstvårtan. Aj, aj...:)

Nu har Peter åkt iväg med ett riktigt tattarlass av sopor till återvinningsstället, och jag skall ut för att flytta en massa stenplattor så att barnens backe blir ofarlig att åka i. I somras tog jag bort en massa småträd och stenar så att de har fri lejd uppifrån krönet och ned. allt som allt är det väl en sisådär 25 m backe. 
Nu längtar vi efter snön så att vi kan åka snowracer.

När Peter återvänder blir det till att jobba hårt med att sätta upp panel och bära isolering.

Lilla Zabine läspar rejält efter att hon tappat de två tänderna, men det är rätt charmigt.


Razmus ser nästan likadan ut, men har redan börjat få nya tänder. Han kommer rusande, och vill också vara med när jag fotograferar syrran.



Till kvällen kryper jag in i mitt lilla krypin för att fortsätta med författandet. 
ha en underbar dag

TEMA Glömma



Likt en evig skugga följer du mig
omöjlig att glömma
Bilder flashar i hjärnan dag och natt
av det som varit
Trots att geväret är utbytt mot en träkäpp
Benen gamla och stumma
Känner jag skuldens tunga ok
Doften av krutrök och blod

19 november 2011

Boken PAPPERSSKÄRVOR är på G mot större sammanhang

God kväll
Nu sitter hela familjen i soffan och ser på teve. Barnen och vi vuxna har tryckt i oss popcorn, ostkrokar, salta remmar, och en massa annat gott.
På teven pratar min stora favorit Lena Philipsson, och jag fylls av minnen från förr när de visar små snuttar från hennes artisteri. Jag hoppas att Peter bjuder mig på Lenas show nu när jag fyller år...annars får jag väl bjuda honom.
När programmet är slut skall jag dra mig tillbaka och fortsätta mitt skriveri. 

Panelen som ligger utanför huset vittnar om att ibland blir saker inte riktigt som man vill. Vi hade viljan, men tiden räckte inte till, och plötsligt var det mörkt...jag säger som den lilla nissen i Ronja Rövardotter.
"Vaffö gör de på detta viset? Det bidde mörkt."

Däremot har jag varit med om något som kanske resulterar i att du får läsa ännu mer om min bok. Då i ett mycket populärt magasin. Mer säger jag inte...ännu. Håll bara tummarna.

Nu lämnar jag nätet igen, för att umgås med min underbara familj.
Ha en bra kväll



TEMA besvikelse



Du talar om tillit
men ger mig inget av vikt
Du talar om evighet
Planerar noga livet
Du talar om för alla i din närhet att jag är den enda
Lämnar stället med en annan agenda

Jag har fått nog nu, lämnar dig
Du är en besvikelse, inte något för mig

18 november 2011

TEMA Straff

Vad menar du då du inte svarar
Skall jag bara vänta?
Då har du inget här att hämta.
Tänker jag
Slår hårt i kudden några slag

Det känns som om du är mitt straff för att jag lekt med andras känslor
Min mor blev inte alls paff då jag berättade om alla vändor

"Du skall akta dig för att trampa på andra
Istället skall man måna om varandra
Kärlek är ingen enkel lek
Det är viktigt att inte utsätta den andre för smälek"
Sade hon och suckade

Dagen efter skickade du ett sms
"Du lider nog av tristress
Behöver kylas av några dagar
Jag åker med pappa och jagar."

Nu sitter jag här med en mobil som är tom
Ett glas fyllt av cola och rom
I huvudet snurrar olika tankar
Medan jag undrar för mig själv för vem hjärtat bankar







Pyts-glömda ord

Pyts=Liten behållare
Används även som lindrigt kraftuttryck..."Jo pyts att han får..."
Och används i fotboll t.ex..."Han pytsade in ett mål."

"Men farmor kan inte jag få vara med? Jag kan faktiskt både hälla i mjöl och vispa utan din hjälp."
Beda ler och studerar barnbarnet Lisa i smyg, sedan öppnar hon luckan som döljer pytsar i alla de färger.
"Varsågod gumman, vilken av dem tycker du vi skall använda? Den röda?" Hon lyfter ut den omtalade och ställer den på bänken.
"Neej, jag vill ha den där." Lisa pekar på en rosa rätt stor bunke. "Vi skall väl göra mycket deg?"
Farmodern ger den till henne, men motas bort.
"Nej, jag ångrar mig...hm...den där vill jag ha." Lisa pekar nu på en gul lite mindre pyts som rymmer cirka en liter.
Beda tar bort bunken för att lite omständigt böja sig ned och hämta upp den gula.
"Sådär, är det bra nu?"säger hon till barnbarnet och tänker att det går bra nog snabbare att baka själv. Med den här takten skulle de inte hinna baka mer än en kladdkaka.
"Jag hämtar kakaon.", säger Lisa och hinner öppna skafferiet och dra ut det bruna paketet innan farmodern hinner blinka. "Mamma brukar hälla i massor." 
"Vänta nu...", säger Beda och sätter upp handen för att stoppa henne, men misslyckas. 
Lisa vänder paketet upp och ned i bunken, och allt faller ur. Det blir ett moln av kakao runt bordet.
"Vänta sade jag..." Farmodern är irriterad och funderar allvarligt på att lägga ned projektet.
Med bestämda rörelser öppnar hon skåpet för att ta ut den röda bunken, häller över kakaon i den och ställer tillbaka den gula pytsen med en hård smäll på bordet.
Lisa skyggar tillbaka och ställer sig en bit från bordet med ögonen fyllda av tårar.
"Jag menade inte att...", viskar hon lågt, nästan ohörbart.
Farmodern smeker barnbarnet över håret, och sätter sig på huk framför henne.
"Lilla Stumpan, ha inte så bråttom. Vi skall först lägga i ägg och socker för att vispa det sådär härligt luftigt."
Lisa ler genom slöjan av tårar, och nickar intensivt.
"Just det, och sedan skall man lägga i lite salt och mjöl."

När de vispat ihop smeten, och noga spridit ut det i den smörade formen som sedan fyllts med ströbröd, petar Lisa ned fingret i den så snabbt att farmor inte hinner hindra henne.
"Mmm det är jättegott. När blir den klar?"
Farmors ögonbryn drar ihop sig till två borstiga drakar, och hon tittar strängt på Lisa.
"Man får inte göra sådär. Tänk vad mycket bakterier du har på ditt finger...allt hamnar i smeten nu."
Hon öppnar ugnen för att sätta in kladdkakan, men ställer ned den igen. "Men å andra sidan...lite skit rensar magen brukar det sägas." 
Hon petar ned fingret i smeten och drar upp det igen fyllt av härligt brun sörja.
"Ta lite du med så sätter vi in den i ugnen sedan."
Lisa gör som farmodern säger och smackar njutningsfullt. 
"Farmor, jag tror att farfar kommer att bli jätteglad. I annat fall kan jag äta upp den."

Hon hinner knappt säga orden förrän någon stampar på bron, och dörren öppnas.
Farfars jacka är full av snö, och mössan likaså.
"Så det är här du håller hus? Jag undrade vart du tog vägen...vi skulle ju hämta ved."
Han sniffar i luften.
"Men å andra sidan verkar ni två haft fullt upp. Det skall bli gott med..." Han sniffar i luften igen. "Banne mig...är det inte min favoritkaka ni pytsat ihop."

När timern ringer står kaffet rykande i kaffekopparna, och saften är upphälld i ett stort glas.
Farmor har med Lisas hjälp både vispat grädde, och lagt på lite kanel som garnering.

17 november 2011

Mitt skrivande går superbt

Idag har jag hunnit skriva flera kapitel i min pågående Romantic-crime-bok Hat och en gnutta kärlek, dock är det bara en sorts extralång synopsis som görs kapitelvis med hjälp av excel.
Tipset kommer ursprungligen från min skivarträffkompis Katarina Wikholm som just nu skriver på boken Rosenfönstret som jag tror blir en succe´.
Katarina och hennes man har gett ut en bok om LCHF-kost som jag skamligt nog inte hunnit läsa än.
Men jag har lovat att recensera den, och det kommer så sakteliga.

Katarina visade oss hur hon gjort en snygg översikt av boken med alla karaktärer, planteringar och vändningar uppsatta på ett ark som var låååååååångt.
Nu har jag gjort likadant, och...hm...mitt blev läääääääängre. Bild kommer snart.

Det roliga med det här är at jag får en total översikt, och kan lägga in lugnare partier för att räta upp boken. De som läser mina noveller vet att mina karaktärer är fyllda av sorg och oro, ibland skräck, men mer sällan ren ram kärlek. Jag dras till de där speciella, och vill dissikera deras hjärnor för att hämta mera stoft till min bok och film.
Katarina läste första kapitlet i min bok, och tyckte att den var tät. "Jag får knappt luft,", sade hon och lade snabbt till att hon var väldigt nyfiken på fortsättningen.
Allt i min bok hör ihop, och när du slår ihop boken är samtliga trådar uppnystade men lämnar dig i ett vakuum av känslor. Trots att jag läst sidorna driljoner gånger så drabbas jag ändå av samma obehag som första gången, och tankarna åker iväg på moralstigar, känslostigar och undringar hur jag själv skulle ha agerat.  Svaret är att jag vet inte, och ärligt talat...vem vet vad kärlek eller hat kan driva en människa till?

Nu skall jag inte berätta för mycket, men jag har en tanke att ge min bok en egen blogg eftersom det är många som undrar vad i all världen jag filar på, och vill veta mer.
Filmmanuset kommer som sagt att delvis skrivas om eftersom jag hittat så mycket via researchen att bygga scener på.

Jovisstja, något jätteskoj har hänt. En person har hört sig för om det är okej att göra illustrationer efter mina noveller, och jag sade naturligtvis okej. Snart, mycket snart får du se resultatet.

Nu skall jag vagga barnen till sömns och sedan fortsätta skriva.
Imorgon blir det Ronnie Lundins Ivar jag skall skriva om och med.
Godnatt!

TEMA Automatisera och tilltag

Vilket urbota dumt tilltag att automatisera åldringsvården på det sätt som gjorts. Dålig betalning gör att personalen går på knäna, och människor som för länge sedan arbetat ihop till sin vård blir utnyttjade av dem som kunde varit deras barn eller barnbarn.
Var finns medmänskligheten idag? Försvann den då datorn kom in i huset, eller då det inte längre blev tvunget att ha en kvinna hemmavid för att ta hand om barnen?
Vad är det egentligen som hänt i Sverige? Vi jobbar ju verkligen inte på karman.
Gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig
Så brukar det stå på gamla vepor som placerats på gamlingarnas väggar. 
Handen på hjärtat nu, är det inte så att det där besöket hos gamla farmor uppskjutits länge? Att du tänker som så att hon ju ändå inget förstår, gammal och virrigsom hon är?
Om alla tänker så, och dessutom gör allt för att tjäna pengar på våra gamla, vad blir då av kärleken?

Min mamma och pappa bor trettio mil från mig, och vi träffas inte alltför ofta. De som blir mest lidande är våra barn...och tänk då att vara gammal och sitta på ett äldreboende i ett litet yttepyttrum och ALDRIG få besök, och att få vänta i eviga tider på att få hjälp med att kliva upp, få mat och framförallt sällskap. Är det mänskligt?
Nä jag ser ingen annan råd än att införa ättestupan igen. Det ligger mer moral och kärlek i det än att utlämna farmor eller mormor till idioter som väger blöjorna för att konstatera hur länge de kan användas utan att bli för fulla. Varenda människa har väl så mycket vett att de vet att man kan få blöjeksem och stora sår av att ha blöjan för länge. 
Jag skulle aldrig, aldrig låta min lilla son gå med en blöt blöja, inte minsta gnutta pink.

Det finns ytterligare ett alternativ, men det innebär att vi backar bandet, och börjar om:
Du vet när farmor eller mormor flyttade upp på övervåningen, eller bodde i gästhuset intill. De kastades aldrig in på hem, eller uteslöts ur familjegemenskapen. Istället blev de en resurs.
Jag skulle gärna leva så, men då skulle det bli många dagis som stängde och fritids skulle bli övergivet.
För säg den unge som inte vill höra om hur det var förr, vaggas till sömns av gammelarmar som luktar Kungen av Danmark, och lunka med i skogen för att på plats lära sig allt om den via en person som kan det mesta, och har levt länge.




Uppdatering av hemsidan med 57 nyskrivna noveller, och lite författarinfo.

Nu har jag äntligen lagat andra datorn. Det har varit klurigt, men jag är envis som attan, och inatt vid ett ungefär hittade jag sista knappen.
Under tiden jag strulat med den har jag lagt in cirka 57 nyskrivna dikter och noveller på hemsidan
Nu skall jag bara printa ut samtliga på skrivaren för att spara dem i min pärm med texten Författardrömmar 2011 
Nu har jag lämnat av alla ungar, tänt en brasa, och vallat hundar, så nu godvänner skall jag bara skrivpuffa lite, sedan är det författardags.

Du missade väl inte mitt gästinlägg hos Skrivmoster igår?
Jag skrev bland annat om varför jag skriver, och vad jag vill med mitt skrivande.
vad vill du med ditt skrivande? Är det bara för byrålådan eller siktar du högre?

De här två sista dagarna har jag fått vilat med filmmanuset till Ronnie Lundins bok IVAR HAMARSMAN som jag också recenserat. Följ länken så kan du läsa vad jag tyckte.
Ronnie har för övrigt kommit ut med ännu en bok om Fårö, som han lanserade förra helgen. Den heter Och Fårös jord blev till sten
Så här står det på Boklyan förlags hemsida om den:

"En bok om en brytningstid, om industrialismen som kom och ställde det gamla bondesamhället på ända. Visserligen kom den något senare till Gotland och Fårö än till övriga Sverige, men effekten och motsättningarna var desamma.
 
Johan föds på en bondgård som fungerat på samma sätt i århundraden. Men en ny tid nalkas. Johan åser detta. Först med förundran över alla nyheterna och sedan, när han dras in allt det nya, inser han att han måste flyta med i utvecklingen till skillnad från sin familj som vill hålla sig kvar i det gamla trygga livet. Johan går med i den syndikalistiska fackföreningen som kämpar för rättvisa. Konflikterna på de nya arbetsplatserna blir många och hårda medan bönderna tittar med avsky på socialisterna som de tycker bara bråkar.
 
Och Fårös jord blev till sten bygger på verkliga händelser med personer som existerat, blandat med en och annan som är uppdiktad. Vad de gör och säger är skapat av författaren, men vissa uttalanden har nedtecknats vid intervjuer."

 


16 november 2011

Jag gästbloggar hos Skrivmoster

Idag skickar jag dig vidare till en kvinna som skriver massor liksom mig, och har en jättefin blogg som jag besöker idag.
Hon kallar sig för Skrivmoster, och skriver på sin blogg och på sajten 1av3.se, men har även gett ut en bok som heter Flickan med änglahåret och handlar om hennes mormor.

I inlägget berättar jag bland annat varför jag skriver, och vad jag har för tanke med mitt skrivande.

Kika in och läs vet ja.

15 november 2011

TEMA Befria




Doften då vi stiger in i i rummet är vidrigt frän, och ljudet från djuren som oroligt hoppar av och an i burarna ekar. Jag anar siluetten av ett rundat öra, och hör tjattret då de nyfiket kommunicerar sinsemellan.


Hänglåset hade varit enkelt att forcera, och koden på dörren fanns redan tillgänglig eftersom jag en gång jobbat som brevbärare i kvarteret.

"Ser du något?", viskar Janne, som börjar närma sig pensionsåldern, men ändå deltar med samma lust som förr. "Akta dig för laserstrålarna." Han pekar med den handskbeklädda handen mot en blå tunn linje som går från ena sidan av rummet till den andra.
"Tack.", viskar jag och lägger mig platt på magen för att komma under. "Jag såg den faktiskt inte."

Försiktigt öppnar jag hasp efter hasp och lockar på de små ludna djuren, men naturligtvis kommer de inte. Rädslan och nyfikenheten överbryggs av vetskapen hur de brukar bli behandlade då de vågar sig fram till någon som går på två ben. Trots att de hatar buren betyder den trygghet.

Janne kommer efter mig, och böjer sig långt in för att fånga upp en av dem, klappar illern på huvudet och håller samtidigt ett hårt grepp runt kroppen. "Jag har alltid undrat hur någon kan rekommendera den som husdjur till barnfamiljer. Av erfarenhet vet jag att de alltid riktar in sig på halsen när de hugger, och de luktar verkligen pyton. Skulle du vilja ha en sådan här hemma?"

Han sträcker det lilla djuret mot mig, och den öppnar gapet för att ilsket fräsa. Munnen är fylld av sylvassa små tänder, och ögonen lyser av ondska. Svansen ser ut som en tjock borste.
"Nej tack, men för den skull behöver de inte bli utsatta för djurförsök. Hur många är det den här gången? Tio...femton...eller?"
Janne stoppar ned illern i säcken han bär med sig, och går till nästa bur.
"Jag är lite osäker, men det verkar vara närmare tjugo. Det känner man på doften, jisus...hur kan någon jobba i det här?"

Med trevande händer tar jag mig lite längre bort, och tar bort haspen på nästa bur. Det luktar inte likadant som i de andra, och jag hör något hasa ut från bolådan. Ett starkt väsande får mig att snabbt slänga igen dörren och låsa igen den.
"Ficklampan! Fort! Vad i...?"
Janne kommer snabbt fram till mig och lyser in i buren där det ligger en tjock, lång orm som med stirrande ögon låter tungan åka ut och in. 
När vi lutar oss närmare kastar besten sig mot gallret och fräser högt.

"Helvete vilket odjur.", säger jag när vi lugnat ned våra bultande hjärtan."Vilken tur att vi inte hann befria den där. Vet du vilken sort det är?"
Janne låter käglan glida över den cirka en och en halv meter långa ormen, och funderar en stund innan han triumfierande sätter upp ena fingret i luften. 
"Det är en pytonorm, det måste det vara...kolla...teckningen och huvudet. Jo...en pyton är det."

Resten av uppdraget görs med stor försiktighet och min näsa är ytterst känslig för vad som finns inuti buren jag kliver in i. Illrarna tjattrar och piper, och vi blir tvungna att avbryta innan alla kommit ut.

Skåpbilen står parkerad utanför, och vi försöker lägga ned våra säckar så försiktigt vi kan.
"Är alla med?"säger Janne och står tveksam med handen på luckan. "Det är synd att vi inte hade tid att befria alla, men..." han drar av sig handskarna och lägger dem på sätet. "Vi har ju räddat några liv i alla fall."

Några timmar senare sitter jag på huk i ett skogsbryn flera mil därifrån. Vi öppnar säckarna och väntar.
Den första illern springer bara rätt ut medan nästa nyfiket sätter sig på två ben och lutar huvudet på sned.
"Seså lilla du, spring iväg och skaffa dig en fästmö nu."
Våra blickar möts, och den här gången ser jag godhet. Den mörkbruna pälsen glänser i solskenet, och det vita maskade huvudet ropar efter att bli klappat.
"Hur länge lever en sådan här?", viskar jag och böjer mig fram mot det söta djuret.
"Jag vet inte riktigt, sex, åtta år skulle jag tro. Det gäller att tänka efter innan man skaffar något dylikt. Min fru hatar dem sedan en grannes iller först gosade med henne, sedan rusade upp under hennes kappa och högg henne i halsen."
"Halsen? Men...?" Jag drar snabbt tillbaka kroppen, och höjer rösten när jag fortsätter prata. "Hur kan den veta?"
"Instinkt.", säger Janne och skrattar då han ser min reaktion. "Jag sade ju det. De är små, men livsfarliga. Tänk dig om ett barn råkar ut för det. Det skulle nog gå käpprätt är jag rädd."

Ännu en iller kilar ut, och flera följer efter.

När säckarna är tomma känner jag att knäna värker, och fötterna sticker eftersom de somnat för länge sedan. Fascinationen över de små djuren har fått mig att glömma tid och rum ett tag.

En bil kommer sakta åkande på den lilla grusvägen, och jag byltar snabbt ihop säckarna, och kastar in dem i bilen.
"Skit också...snuten. Det här är inte bra..."
Jag ser att Janne svettas och känner även doften, men känner mig rätt säker på att de inget vet.
"Jaha, hur var det här då?", säger polismannen samtidigt som han kliver ur bilen. "Har ni problem?"
"Nä, vi bara njuter av stjärnorna.", säger Janne och drar mig intill sig. "Min flickvän och jag tycker om att studera dem."
Polismannen tittar fundersamt från mig till Janne, och jag riktigt ser hur han grubblar på varför en så ung tjej som jag väljer att vara med en så gammal gubbe som Janne.
För att förstärka Jannes ord pussar jag honom på munnen, och trycker mig tätt intill.
"Det är några som brutit sig in på labbet några kilometer ned på vägen. De har släppt ut en massa illrar och orsakat skador på instrument. Ni har inte sett några andra bilar i området?"
"Neeej", säger vi med en mun, och jag håller hårt i Jannes arm.
"Nå, då så...ursäkta att vi störde.", säger polismannen, kliver in i bilen och nickar åt sin kollega att köra vidare.
"Det är lugnt."

När vi inte ser bilen längre brister vi ut i ett nervöst fnitter.
"Vilken tur att de inte kom tidigare.", säger jag och ser ett litet huvud som tittar fram under bilen. "Nu åker vi hem innan det kommer fler."



14 november 2011

Ett virrvarr av ord skall bli en bok som berör

"Sååå, fick du något gjort idag?" säger Peter med ett snett leende då vi pussats klart. "hur långt har du kommit?"
Jag visar upp resultatet av dagens hjärnvändande, och han läser några ord ur pusslet av meningar.
"Charlie tycker att mördare skall avlivas."
Peter höjer ögonbrynen och lutar sig längre fram för att se bättre.
Jag funderar på om jag skall sträcka mig efter hans glasögon som ligger på bordet bredvid mig, men bestämmer mig för att låta bli.
Ärligt talat har inte Peter läst speciellt mycket som jag skrivit. När han skulle läsa boken TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL som ju faktiskt delvis handlar om honom, då somnade han...varje gång som jag bad honom att läsa den. Hm...det verkade ju totalt omöjligt att komma igenom den, så jag lade sådana tankar på hyllan.
Nästa bok som är en novell och diktsamling vid namn PAPPERSSKÄRVOR gick igenom samma process, med samma resultat. Peter somnade med näsan djupt nere i boken, och hann knappt läsa en halv sida.

Nu när han stod vid min sida och var intresserad vågade jag inte störa honom. Det är faktiskt kul när någon som känner mig väl läser böckerna, och samtidigt lite utlämnande.
Peter sätter sig ned så att vi delar på stolen. Halva rumpan hamnar utanför, men han verkar strunta i det.
"Bisexuell scen mellan Charlie och Katrin. jo, jo...nu börjar det hända saker. Men..." Peter vänder sig mot mig. "Hur skall du få ihop alla de här småtexterna till en bok. Det är ju ett pussel av ord, och meningar."

När vi äter middag stannar han mitt i rörelsen och tittar på mig. "Du är faan i mig begåvad älskling. Så jävla duktig."
Det är nog första gången han säger något om mitt skrivande, men det är inte så konstigt eftersom allt annat tar Peters tid i anspråk.
En liten stund senare sitter han i soffan och lyssnar på min inläsning av första kapitlet, och ler igenkännande då mina stödord dyker upp.
"Den här måste du få ut. Den är ju jättespännande."

Nu skall jag sätta mig med virrvarret av scener och reda ut härvan.
Godnatt!

solsken och höst, nästan vinter

Jaha, så var det måndag igen då.
Solen skiner och det är svinkallt ute.
Lillstintan får vara hemma och vicka tänder medan jag skall elda i spisen och skriva.

Just nu sitter vi på parkeringen och skriver dagens puff. Hemma är internet inte jobbvänligt och tar alldeles för mycket tid i anspråk.

Gårdagskvällen tillbringade vi hos Peters syster med god mat och tre urjobbiga ungar som inte alls tyckte att det var speciellt kul.
På vägen hem slocknade de och sov sedan resten av natten. 
Inte förrän i gryningen kom min minsting smygande och kröp ned hos mig.

Ha en underbar dag

TEMA Sabotera


 Tea är en riktig pingla, och Patrik är innerligt glad att hon valt honom, men en del saker tycker han är urjobbiga...som det här med sex. 
Tea vägrar konsekvent att ha det med honom, och inte ens nu på den stora dagen släpper hon till.
"Inte förrän ringen sitter på fingret. Ingenting skall få sabotera min dag, ingenting."

Tea drar brudslöjan över ansiktet och går ut ur rummet.
Patrik rättar till slipsen och följer efter lätt missnöjd. "Vad faan spelar det för roll om vi har sex före eller efter akten?" tänker han och studerar sin blivande fru bakifrån.

Att ta sig in i en familj med annan religion har inte varit lätt. Det är så många regler som omgärdar dem. Tea har åsikten att vissa saker inte kan jämkas medan annat kan nonchaleras eller delvis styras åt annat håll.
Hennes pappa tål inte att hon kallar honom något annat än förnamnet.
Mamman verkar blid och vän utåt, men var den styrande i familjen, på alla plan. Slöjan hon bär döljer en hårt sammanbiten mun, och en kroknäsa som tyder på stark karaktär. De vackra sjögräsgröna ögonen kan emellanåt skjuta blixtar och numera har Patrik lärt sig att läsa av hennes humör med hjälp av kroppsspråket. 

Patriks familj är inte ens närvarande idag. Föräldrarna är skilda och har skaffat nya familjer på nya orter.  
Av någon konstig anledning försvann de successivt ur hans liv. Ett telefonsamtal som inte innehåller  någon substans kommer då och då, men annars är det tyst.
Systern som flyttat till USA och gör karriär som välbetald fotomodell SMS:ar då och då, men bjuder inte över honom dit, eller kommer hem. 
Patrik hade hamnat i ett vacuum av känslor och dövat det med sprit tills den dagen Tea kom in i hans liv.

"Älskling, kom...det är dags." Tea vinkar från dörren. "Du ångrar dig inte va?" Hon tar tag i hans hand och nästan drar ut honom ur rummet.
Patrik studerar henne med ett leende. 
"Åhnej, du är ju min drömtjej."
Bröllopsfesten pågår i tre hela dagar. Vinet och spriten flödar, musikerna spelar dygnet runt till grannars förtrytelse och god mat intas i mängder.
När festens sista deltagare gått hem, och musiken klingat av går de tu till sängs för att äntligen njuta av varandra. 
Varsamt klär Patrik av Tea och smeker henne över hela kroppen, låter tungan kittla hennes mest privata delar. Hon å sin sida gör det som hennes mamma lärt henne innebär njutning för mannen, och försöker slappna av så att det inte skall göra ont när Patrik tränger in.

Efteråt ligger de tysta sida vid sida. Båda fyllda av tankar som de inte vill dela med sin partner.
"Gjorde jag dig illa?"säger Patrik lågt och smeker Teas kind.
Hon skakar på huvudet med tårarna hängande i ögonfransarna.
"Var det som du trodde?" fortsätter han och lägger sig på sidan för att studera hennes profil.
Patrik ser att Teas läppar darrar, och att hon håller i lakanet så hårt  att knogarna vitnar.
Tea skakar på huvudet.
"Vill du försöka igen?" säger han och känner hur kroppen gör sig redo.
Hon skakar så häftigt på huvudet att axlarna rör sig. Munnen är ett rakt hoppressat streck, och tårar rinner  över de höga kindknotorna.
Tea drar täcket över sig och vänder ryggen mot honom.
"Var det så hemskt?" säger Patrik lågt och vet inte riktigt vad han skall säga eller göra.
Tea nickar stumt.

Några nätter senare ligger de där igen, men den här gången gråter Tea hysteriskt och slår på hans bröst då han försöker hålla om henne.
"Nej, nej, nej...låt bli mig. Rör mig inte!", skriker hon och vänder bort ansiktet. "Jag vet att det är min plikt att göra det, men jag kan inte...vill inte..."
Patrik är både ledsen och arg, men mest irriterad på sig själv för att han inte läst på mer om hennes religion.
"Jag förstår mig inte på dig. Det är som att cykla...man måste öva för att bli bättre."
Tea skakar på huvudet och virar in sin nakna kropp i lakanet. Hon tittar ned i golvet när hon lämnar rummet.

Ytterligare några veckor senare sitter de på ett kontor med en advokat på andra sidan.
"Skilsmässan går igenom på bara några veckor, sedan är ni fria.", säger han allvarligt och skjuter fram ett vitt papper mot Patrik.

13 november 2011

Två halvt utslagna tänder vid lek

Vaknar klockan sex av att en liten varm kropp smyger ned i sängen, trycker rumpan mot mig och somnar.
Slumrar, men hör att hunden gnyr och vill ut. Tittar på klockan som står på 6.34, kliver upp och tar ut vovvarna.

Efter frukost leker barnen uppe i Razmus loftsäng medan jag försöker klippa klorna på valpen som inte alls vill samarbeta.

Plötsligt hör vi ett högt skrik, och Zabine som gråter hysteriskt.
"Mamma, jag blöder, mamma..."
Jag sliter till mig hushållsrullen och rusar in med Peter vid min sida.
Zabine blöder ur munnen, och har blött ned sig själv och sängkläderna. 
När hon tagit sig ned på golvet ser vi att de två främsta tänderna sitter och dinglar i tandköttet. Blodet rinner, och hon gråter.

Vi ringer snabbt till tandläkaren som säger till oss att komma in. Hampuz som var den som sparkade henne kommer smygande, lägger armarna runt Zabine och viskar ett nästan ohörbart förlåt.
Han skäms den lille, så mycket att han gömmer sig under täcket.
Vi diskuterar om igen vådan av att sparka, och jag visar blåmärket han gav mig igår då en hård kick målade mitt skenben blått.
"Förlåt mamma...", säger han och kryper in i min famn. "Det var inte meningen."

Peter far iväg med Zabine till stan för att kolla så att allt är okej. Jag tror att de tar bort tänderna eftersom det är mjölktänder, och de ändå skall bort.

Razmus spelar playstation, och jag tänkte försöka skriva en novell på temat Vändpunkten. Tidningen Skriva har ju en novelltävling med det temat.

Nu avvaktar jag Peters samtal hur det går för lillan.

Ha det gott

Ronnie Lundin släpper boken "Och Fårös jord blev till sten"

Ronnie Lundin skrev ju underbara Ivars Hamarsman som jag kikar på för att göra filmmanus av just nu, och det är med stor nyfikenhet jag inväntar nästa bok som släpps nu i helgen.
Den heter Och Fårös jord blev till sten
Du kan läsa mer om Ronnie och hans skrivande på hemsidan.

Ronnie har även skrivit noveller som du dels kan läsa på www.kapitel1.se och dels i nya VILDSINT som kom ut lagom till bokmässan.

Grattis Ronnie till din framgång. Jag erkänner villigt att jag gärna varit i din sits.

TEMA Närma sig

Johan stannade, gick några steg, stannade igen. Han ville inte att Anna skulle höra honom närma sig henne, och var mycket noga med att se efter så att inte några kvistar låg i vägen för de grova kängorna. Den närmare två meter långa lekamen gjorde honom inte precis osynlig, och för sig själv bannade han påhittet att köpa den färgglada jackan som kunde bli orsaken till upptäckt.
Om Anna ens anade honom skulle allt vara förlorat, och de två barnen borta för alltid.

Hon stannade och ställde ned golfbagen, tittade bakåt, lyssnade. Anna rättade till sjukhusskjortan med en irriterad min, och slog huttrande armarna runt sig själv. På fötterna hade hon ett par tofflor med små björnar på.

Johan hukade sig, och låg tätt intill marken med bultande hjärta när han plötsligt hörde hur en hund kom galopperande i full fart. Den var stor och svart.
”Hero! Hit! Vänta! Tusan också…stanna hundskrälle! STANNA!”
Mannens som kom efter var i tjugoårsåldern, klädd i svart åtsittande kostym och bar en svart portfölj.
Hunden sprang med viftande svans mot Anna som med stora skrämda ögon såg hur han närmade sig, och vände upp golfbagen mot honom.
Johan kastade sig handlöst över den svarta saken som ven förbi, och var förutseende nog att ta ett hårt grepp över nosen och sedan slänga hunden på rygg under sig.
Mannen som sprang efter den nästan krockade med honom, och stod några sekunder rådvill innan han skrämt retirerade på behörigt avstånd.
”Kan du vara snäll och släppa min hund.”
Johan såg från mannen till Anna som fortfarande stod med golfbagen som skydd framför sig.
”Jag var rädd att han skulle skada min fru.”
Johan såg i ögonvrån hur Anna vände sig om och gick iväg. Stegen var mödosamma och hon stannade med jämna mellanrum.
”Förlåt mig…håll er hund…jag…jag måste rusa.”
Mannen tog emot Hero, klappade honom lugnande på huvudet och stirrade förvånat på den andre som snabbt accelererade mot skogsbrynet där kvinnan försvunnit.

Johan frös och svettades om vartannat, men slutade aldrig gå, nästan halvsprang.
”Anna! Vänta…du…vänta då.”
Han stannade och lät armarna hänga rakt ned, suckade, satte sig på knä och lade händerna över ansiktet.
”Snälla du…?”
Rösten var förtvivlad och låg
Johan ser de två barnen framför sig som de såg ut på sjukhuset. Två små identiska sötnosar som liknade honom och Anna i lika delar. Det svarta håret kom från honom, och uppnäsorna från henne.
”Jag kan inte…”
Hon står framför Johan, och räcker tyst över golfbagen.
”Jag kan inte…” Anna drar med handen över näsan och snörvlar. ”Jag vill, men jag kan inte…” Hon slår ut med händerna. ”Gudarna skall veta att jag vill så mycket att det gör ont, men…”
Johan reser sig upp och lägger armarna runt Anna.
”Det är inte rätt älskling. Du har ingen rätt…”
”Jag vet, men…”, viskar hon och kryper långt in i hans famn.
Johan öppnar väskan och ser på de två nyfödda flickorna som ser ut som att de sover.
”Jag blöder…”, viskar Anna
”Kom så går vi tillbaka till avdelningen. Jag är lika ledsen som dig älskling, men…vi kan säkert få barn igen. Våra flickor var sjuka…det här…det här var kanske det bästa för dem.”
Anna nickar tyst och Johan ser hur blodet rinner längs hennes ena ben. Den vit/blå /rutiga sjukhusklädseln är slarvigt hopknäppt, och håret är uppsatt i en liten bulle på huvudet.
”Jag älskar dig gumman, tillsammans kan vi komma över det här. Jag vet att du tycker jag är okänslig, men vi kan inte begrava dem själva. Det finns lagar om sådant.”
”Jag ville…”, säger Anna och tittar länge på honom. ”Jag ville så gärna att de skulle leva…kunde inte fatta…”

När de kommer in på sjukhuset rullar personalen snabbt fram en rullstol och placerar henne där. Med oändlig omsorg tar de upp barnen och virar in dem i filtar, sedan rullar de iväg.
”Sch, säg inget.”, viskar Anna med tårarna rinnande. ”Följ bara efter.”






12 november 2011

För en gångs skull...

Min filmmanuslärare pratade alltid om vikten att skriva skelettet innan man skriver helheten, och jag medgav att det lät supersmart, men att den tekniken var svår eftersom jag alltid flödesskrivit med vissa punkter i minnet.

Igår bestämde jag mig för att göra färdigt hela skelettet i mitt manus Hat och en gnutta kärlek med alla viktiga vändpunkter, och alla dessa egenheter som en fånge kan ha, eller en vanlig kvinna förresten. För det är ju hennes berättelse, inte Benjamins.

Slutet är än så länge lite osäkert, men jag har en ide´om hur det skall vara, och bollandet pågår för fullt.

Idag är det hårt arbete som gäller, dessvärre med annat än skrivande. Jag och Peter måste sätta på all panel på huset, och jag skall måla en hel del bräder upp på andra våningen.
Efter att vi skurat huset från topp till tå sprider sig en doft av citron, och katten rymmer fältet. Hon gillar inte alls lukten trots att hon är väldigt renlig av sig.

Två barn ryker ihop gång på gång, om alla möjliga saker. Ena gången är det en penna, andra något annat. Syskonkärlek...


TEMA Att lyfta

Det fanns bara två vägar ur eländet
Alternativ ett lockade mest
Men det andra skulle lyfta mitt liv till en plats långt ovanför alla andra
Med alla dessa pengar skulle ingen våga knorra när jag gav order om saker
Ingen, absolut ingen skulle då yttra ett enda ofördelaktigt ord om mig
”Pengar är allt”, sade min salig far när jag växte upp
Samtidigt såg jag hur min bästa väninna frossade i kläder och saker, medan hennes föräldrar rent ut sagt slet skiten ur sig för att ha råd med det livet.

Mamma skurade trapporna i husen runtom, och gnolade på gamla visor om kärlek.
När jag kom hem efter skolan hade hon maten klar, och vek kläderna hon tvättat.

”Du har det bra du.”, sade min pojkvän och drog upp nyckeln han alltid bar om halsen. ”Mamma jobbar jämt…så…vi brukar ses vid söndagsfrukosten när hon urlakad, trött intill döden kommer hem från sjukhuset där hon jobbat nattskift.”

Det fanns två vägar ur mitt skapade kaos
Den ena skulle ge mig frid, den andra pengar.
Med darrande läppar blundade jag och började räkna
”Ole, dole, doff, kinke, lane, koff…”

11 november 2011

Högt uppe på taket, nära moln och himmel


Igår och idag har jag befunnit mig en sisådär sex-sju meter upp i luften, och inte kunnat skriva som jag brukar. Mina stelfrusna fingrar har skruvat, bankat och snällt hållit i plåt medan min kille Peter på sitt håll bankat och falsat smala, stora och tjocka plåtar i olika färger.
Utsikten är formidabel, men det är iskallt.

Idag har jag besökt arbetsförmedlingen för att fråga om Peter kan få bidrag för att ha mig som praktikant, men som vanligt är det som att köra huvudet i väggen.
"Sök praktik där du får använda din filmmanusförfattarutbildning.", säger mannen framför mig och ler vänligt. "Du får pengar under tre månader som motsvarar din nuvarande a-kassa."
Tjolahopp du, tänker jag och möter Peters blick. "Så du menar på fullaste allvar att Peter inte får ha mig som praktikant för att vi är sambor? Men att jag kan praktisera vart än jag vill annars?"
Mannen nickar och ler igen."Det är inte jag som skrivit det i lagen.", säger han och slår ifrån sig. "Det bara är så det är."

Nu skall Peter och jag kolla upp om han har råd att anställa mig, och jag å andra sidan skall försöka komma över min svindel. Ingen lätt sak, men jag är envis så...

Igår kväll skrev jag på manussynopsisen, men eftersom jag är ovan vid excel tar det längre tid än vanligt.
Ikväll blir det en repris av gårdagen.

ha det gott

TEMA Mönster

I vårt förhållande såg jag tidigt ett klart mönster
Du var den ledande, jag den efterföljande
I stora frågor bestämde du helt
I små hade jag en del

Du tryckte ned mig till ingenting
Ett dammkorn så litet att det knappt syntes
Samma dag jag stod med kniven redo att dra ett långt band av blod över handleden
Kom du in genom dörren, såg chockat upp på mig och sade;
"Hur vågar du ta det där steget utan att rådfråga mig?"
Den enda textraden fick mig att vakna upp

Några dagar senare stod jag på trottoaren utanför vårt fina hus
Fattig som en lus, men rik på frihet
Enkelt klädd, men lik en drottning i hållningen
Stolt över att jag var jag och ingen annan


10 november 2011

TEMA Representera



Jag representerar en osynlig grupp i samhället
Några som står och stampar på stället
Är politikernas stöttepelare i det tysta
I vårt liv brukar de nysta

Jag är en av de där som lider
Som inte tycker alls att det är gyllene tider
Måste vända på slantar
Läser ofta om andra som bantar

Jag bollas mellan olika ställen
Blir ofta på smällen
Får mitt barn bestulet
Försöker leva i skjulet

När vinter kommer är jag frusen
I min bostad är det bara jag och musen
Vi trycker oss darrande intill varandra
Och skiter i alla andra

Ingen vill ta mig i handen
Nä, de sticker huvudet i sanden
Talar om annat och inget
Struntar i stinget
Som känns i min arma själ
Får mig att känna mig som om jag stjäl

Jag representerar de ensamma tysta
På mig vill många saker hysta
Vill inte se och höra min röst
Åh vad det värker ibland i mitt bröst

9 november 2011

Plåtslagarlärling på SPEED BYGG & PLÅT?


Imorse var vi uppe tidigt, tidigt, och efter en snabb frukost, rastning och matning av djur och påklädning av trötta barn for vi iväg till skolan.

Därifrån åkte vi vidare till Tumba, lämnade min bil, och fortsatte ut på jobb.
Det var lite kyligt i luften så jag hade packat med extra fleecetröja, stickad mössa, vintervantar och extrasockor. Hm, undrar vad jag skall ta på mig när det blir vinter? Min stackars frusna kropp lär bli iskall då termometern kryper nedåt mot noll och mindre. Brr...jag älskar vintern, men...

Det var riktigt roligt att jobba med Peter, och när dagen var slut fortsatte vi några timmar till för att bli klar med det vi gjorde. Det är väl vådan av att vara egenföretagare? Det finns liksom inget början och slut på dagarna. Folk jagar Peter för att få honom till sig, och det rasar in jobb. Det enda problemet med plåtslageri är höjden...men...jag antar att det går att vänja sig.

Rita tog hand om barnen, och när vi kom hem åt vi allihop indisk mat.

Efteråt diskade Rita medan jag röjde undan och borstade barnens tänder. De var så trötta de små liven att ögonen nästan trillade ihop innan de hunnit lägga sig.

Igår natt skrev jag på synopsisen, och hittade massor av extramaterial.
inatt tänker jag fortsätta.

TEMA Att presentera

Nej du, aldrig mera kommer jag att presentera
En kille jag gillar för dig
Han den speciella föll för ditt yttre, och dumpade mig
Kastade vår kärlek åt sidan och flyttade ut
Sade att du var ett bättre skjut

Några veckor senare kom min föredetta krypande, bönande
Sade att han märkt ditt förskönande
Av dig själv inför mig, och hur han ångrade sitt svek
Jag tvekade aldrig över svaret och sade direkt att jag inte längtade efter killens smek

Tyvärr stämde det inte med verkligheten
Nej, det var inte ens i närheten
Sanningen var att jag grät både dag och natt
Tröstade mig med min lilla katt



8 november 2011

Välkommen vinterkyla

Så där ja, nu är jag rustad för vinter med massor av minusgrader och snö upp till höfterna igen.

Idag åkte jag och min lilla bil några mil bort till en JULA-butik och handlade en stor härligt tjock overall, ullstrumpor varav ett par med värme i tårna. Jodå du läste rätt, värmen skapas genom att ett batteri placeras i  skaftet på dem, och sedan ligger en värmedel nere i tån, precis där jag fryser som mest.
En vacker ljusstake hittade jag också, i bronsfärg.
Nöjd tuffade jag hemåt för att hemma plocka upp mina övriga fynd, du vet sådana där vanliga...shampon, Yes i både diskmodell och skurmodell via flaskor med dusch på, och tvättmedel. Idag blev det faktiskt VIA eftersom Peter har aningar om att tvättmedlet vi nu använder är grunden till hans allergiska utslag på låren.

När jag packat upp allt var det dags att sätta sig med datorn och skriva. ha, trodde jag ja...Peter ringer och ber mig leta upp en faktura angående huset, och en annan om företaget SPEED BYGG & PLÅT.

Filurar just nu på om arbetsförmedlingen kan hjälpa mig om jag går som lärling hos Peter, och om han har råd att anställa mig. Det kostar ju trots allt en hel del att ha anställda.
Kikade på kängor idag också, varma sådana, eller rättare sagt det varmaste som gjorts. jag är en riktig fryslort om både händer och fötter, och tänker inte frysa en enda gnutta i år. No way.

Hämtade barnen som vanligt klockan tre, och fick en extra tjej med på köpet som stannade ett tag och lekte, men sedan hämtades hem till sig. Det är bra mysigt med ungar, allrahelst när de är snälla.

Efter en relativt lugn middag fick ungarna glass, och sedan var det dags för läggning. Razmus och Hampuz ville se Piraya-filmen medan jag och Zabine tittade på Nanny Mac Phee. Den var riktigt, riktigt bra, och jag var glad när teven stängdes av.

Nu sover hundarna i soffan, katten på kistan och ungarna i sängarna, så nu...stänger jag av internet och sätter mig med skriveriet.
Ha det gott

TEMA Skriv om att få något på köpet

"Jag är så otroligt stolt att Stefan valde mig. Ingen av mina forna pojkvänner har en chans gentemot honom. Stefan är jätteduktig på att laga mat, och fruktansvärt bra i...ja du vet."
Tessan rodnar och tittar ned i golvet.
När hon möter min blick ser jag att det riktigt skimrar om de gröna ögonen, och ansiktet har en ny lyster. Underligt nog vänder hon bara ena sidan av ansiktet mot mig.
"Stefan säger att jag är hans drömtjej, och att vi skall gifta oss så småningom. Att sjukdomen han har kommer att försvinna så småningom."
Tessan står tyst en lång stund. Händerna plockar med osynliga trådar och noppor på tröjan, och minen är allvarlig.
"Det enda jag önskar är att han berättat tidigare om den."
Hon vänder upp hela ansiktet och jag ser ett stort sår i ena mungipan. Det är gulaktigt av var, och blåsan har spridit sig över nedre delen av munnen.

"Tyvärr fick jag det här på köpet. Tydligen blossar det upp då och då, finns liggande i bakgrunden för att invadera kroppen då och då."
"Är det bara där?", säger jag och pekar på hennes mun.

Tessan skakar på huvudet, och jag ser att tårarna trycker på.
"Vi hade sex flera gånger innan han berättade."
"Vilken skitstövel.", säger jag och grimaserar av vämjelse när jag tittar närmare på såret i ansiktet. "Svider det mycket?"
"Som eld.", snyftar Tessan och lutar sig mot mig. "Jag känner mig så lurad Pia, så lurad. vad tycker du att jag skall göra?"
Jag dissekerar vad jag känner, funderar en lång stund, studerar min väninna, och säger: "Ärligt talat så skulle jag dumpa fanskapet, men det beror på vad han säger om det där."
Tessan torkar tårarna och flyttar sig en bit från mig.
"Han skäms, och vill ersätta mig, men hur skulle det gå till. Om man en gång får det här försvinner det visst aldrig."
"Tänk på saken några dagar, så du inte gör något du ångrar, och gå för Guds skull till en doktor."
Tessan nickar, vinkar och går hem med ena handen över munnen.

7 november 2011

Eldning, målning, pirayafilm

Igår eldade jag gamla kvistar hela dagen, och idag lade jag askan från dem över blomlandet och halvruttnade löv ovanpå. Det blir mumma för maskarna i vinter.

Sedan klättrade jag upp till vår nya halvfärdiga balkong, öppnade dörren som ännu inte fått något handtag, och klev in i det öppna utrymmet som saknar både golv och innerväggar.
Jag målade sedan tjugo bräder med grundfärg som stod där och väntade med en ny pensel liggande ovanpå burken. det var Peters verk. Han hade burit upp målarhinken innan han for till jobbet. Färgen tål ju inte kallgrader och måste förvaras inomhus. Det är för kallt att låta burken stå däruppe över natten.
Naturligtvis hamnade det vita på fler ställen än brädorna. Mina svarta jobbarbyxor blev fläckiga, och händerna med. 
Efter att ha njutit av utsikten några minuter tog jag mig nedåt via stegen som stod lutad mot väggen. Sakta och försiktigt, steg för steg med färgburken i ena handen och penseln i den andra.

Klockan hade redan hunnit fram till två, så det blev inget av med skrivandet jag inriktat mig på idag. 
Efter ett snabbt besök hos grannen hoppade jag in i bilen och hämtade ungarna.

Nu på kvällen har jag tittat på en skräckfilm med Razzel som heter MEGAPIRAYA, hm...nja...jag skulle inte se om den om du förstår vad jag menar. Handlingen var väl ganska okej, och den följde mönstret rätt bra, men...då och då skrattade jag när jag egentligen borde darra av skräck.
Samtidigt som vi tittade på skräck tittade Zabine på en annan film som heter Nanny Mac Phee. Det lilla jag såg innan vi lämnade rummet tyckte jag påminde väldigt mycket om en annan gammal film, nämligen Mary Poppins. Mycket av materialet var hämtat därifrån.
Zabine gillade den jättemycket, och ville se om den igen, men då var det läggdags.
Nu sitter jag i skinnsoffan i vardagsrummet och njuter av elden som flammar i kaminen, hundarna som tassar runt, runt, och vaktar på katten som bekantar sig med valpen. Tror inte Zally gör illa henne, men säker är jag inte. Själv kastar jag vakande ögon då och då på dem.
Zilla har precis lagt sig i mysställning med alla fyra benen upp i vädret, och studerar noga varje rörelse som pågår på golvet.

Nu, äntligen skall jag sätta mig med manuset och sätta ihop ett schema över hela boken. kapitel för kapitel med alla viktiga händelser uppskrivna.

Ha en härlig kväll

TEMA Att beställa



Belysningen på den lilla restaurangen är så svag att jag har svårt att se vad jag äter, Patrik är underlig, och mitt humör är inte det bästa, men jag håller mun och äter maten. Ser tiden an som alltid.
”Är det gott?” säger han, och jag nickar.
”Skall jag beställa efterrätten nu eller senare?” fortsätter Patrik och ler underfundigt.

Idag är det på dagen tio år sedan vi träffades, och jag känner en underlig sorg i hjärtat.
Det börjar nästan bli pinsamt att presentera sig på fester.
”Hej, jag heter Mia Franson, och det här är Mikael Blom som är pappa till mina fyra barn, men vi är inte gifta och vi bor inte ihop, men vi älskar varandra och skall väl gifta oss någon gång.”
Oftast säger jag den i ett enda andetag, och för det mesta speglar kvinnorna min längtan, ler deltagande och klappar mig på axeln.

Min mamma har tjatat i flera år på att jag skall fria, men jag känner att det mer är Mikaels roll. Han är hemmaman, och tar hand om ungarna när de kommer hem efter skolan medan jag jobbar på bilverkstad, och kör lastbil som extraknäck. Det känns lite kymigt att ta över mansrollen helt, och fria till honom…så jag väntar.

”Är det inte på tiden att vi gifter oss?” säger Mikael plötsligt och drar fram en liten blå ask som han öppnar med ett klickande. ”Snygg va?”
Jag som i vanliga fall är den snacksaliga typen tappar totalt talförmågan. Kan jag tillbringa tio eller ännu flera år med en sådan här okänslig drummel? Såg jag vårt förhållande genom ett glädjefilter som ständigt var på? Vem är den här mörka, långa mannen som ramlade in i mitt liv via en krock ute på vischan där inga bilar passerade? Vart är den magiska prinsen, och alla fina ord?”

Min hjärna känns som om femton ilskna illrar kilar omkring på nerverna, och bilder av vårt dittills rätt trevliga liv far förbi i hundranittio, så fort att vissa sekvenser nästan är osebara. Min tunga fastnar i gommen, och jag känner mig så yr att jag måste lägga mig ned på golvet.
Mikael ställer sig på knä vid min sida, och skrattar.
”Förlåt, jag har laddat hela morgonen. Det är första gången för mig, och sista…” tillägger han och tar min hand för att dra upp mig. ”För…du säger väl ja?” Mikael liknar vår gamla Cockerspaniel som väntar i min lägenhet. ”Snälla?”
Våra blickar möts och jag ler svagt.
”Det var det sämsta frieri jag varit med om, och förhoppningsvis det sista…” lägger jag till medan munnen bubblar över av skratt. ”När flyttar du in?”
Plötsligt tänds belysningen, och en servitör bär in en tårta med ett sprakande tomtebloss.




6 november 2011

TEMA Skriv om det som är för bra

Dagens puff är knölig, och jag tänker både en och två gånger på vad som är för bra i mitt liv. Resultatet blir noll. Jag har faan i mig förtjänat varenda sak i mitt liv.
Efter flera otroheter har jag hittat mannen som öser över mig kärlek, och barnen som andra tar för självklara i sitt liv är för oss tre mirakel sprungna ur källan av vetenskaplig framgång. Min kropp är inte gjord att bära barn och trasig efter att ha burit fram dem, men jag överlevde.

I pannans mitt sitter ett evigt veck av alla sorger jag gick igenom innan de som finns hos oss idag bestämde sig för att stanna kvar.

Huset vi bor i har jag och Peter gemensamt skapat från grunden av ett sommarställe ombyggt till en länga av rum. Idag är det på väg att bli en herrgård, något att leva i trygghet i, och aldrig mer behöver vi trängas på små ytor.

Om jag skall knyta an till puffen så är det för bra för att vara sant egentligen att lilla jag som började som blyg bonnjänta i Hälsingland på ett tjugotal år hunnit med så mycket i livet, och med stolthet kan säga att jag gjort det jag ville, och aldrig backat för utmaningar.
Mitt liv kommer så småningom att fläkas ut i en självbiografi som heter Ja älsker däj ja , där allt jag dolt för mina vänner och min familj läggs fram i text redo att läsas och bedömas.

Dagens puff är knölig, liksom livet kan vara ibland.
Jag tror ärligt talat att allas liv lätt skulle kunna bli en bok, och att många har mörka hemligheter dolda i sig blandade med små guldkorn av lycka.
Jag har det bra, men förtjänar varje sekund, och kan därför inte säga att jag har det för bra.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...