En början-1008

En man stod utanför områdets välbesökta pressbyrå, balanserande på en stege som inte riktigt dragits ut. Den svajade betänkligt och jag rusade fram, redo ifall att.

"Tack", sa mannen och tog upp borrmaskinen han haft hängande på sidan av byxan. "Jag skulle nog haft en skylift istället." Han pekade in på mannen som stod i butiken och betjänade en gammal dam. "Men, han där ansåg att det blev för dyrt."

Jag lade ner väskan mellan fötterna och tog tag i stegen med båda händerna. Sade som vanligt ingenting. Tungan hade förseglat stämbanden sedan lång tid tillbaka och jag förmådde inte öppna, hittade inte nyckeln trots hjälp av både psykiatriker och vänner.

"Sisådärja, nu är det äntligen klart. Hoppas nu bara att det fungerar."

Leende gick han ner för stegen och gnuggade händerna mot varandra. "Du är inte särskilt pratsam", fortsatte mannen och öppnade dörren in till butiken. "Liam, kom och titta nu. Bättre än så här kan det inte bli."

Jag stod fortfarande och höll i stegen, och armen domnade bort.

"Du kan släppa den där nu", sa mannen och sträckte fram handen. "Kjell, heter jag. Kjell Haglund."

Jag tog hans hand i min och värmen spred sig till min kalla, smala hand.

"Henne får du inte ett ord ur", sa mannen som benämnts med namnet Liam. "Hon är inte riktigt frisk sägs det." Han pekade på sitt huvud och snurrade med fingret i luften runt örat. "Psyket, eller nåt."

Det blev tjockt  halsen och jag kände tårarna trycka på, tog upp en servett, men förekoms av Kjell som drog upp en ur sin ficka och gav mig den med en nick.

"Varsågod", sa han och log så att tandköttet syntes. Tänderna var vita och jämna som på en filmstjärna.

En början-1007

”Här är den ju”, skriker Tomas och håller upp något jag inte ser.

För att slippa skrika tillbaka och dra till mig grannarnas uppmärksamhet, kliver jag ner från stegen och går mot ladan där Tomas gått upp på vinden och öppnat ett av de stora fönstren. Lätt irriterad över att inte få plocka äpplen utan att bli störd går jag med långsamma steg över gården och drar avsiktligt med fötterna över gruset.

”Skynda dig”, ropar Tomas från luckan där trappan slutar och övergår till en tunn, skranglig, hemmabyggd stege. Han har på sig skjortan jag gav honom på morgonen, och ett par slitna jeans som hänger likt en säck över hans smala höfter. Svetten rinner över det grova ansiktet och naglarna är skivade och delvis trasiga längst upp.

”Titta”, fortsätter han och håller fram en mässingfärgad platta med en metallbåge på – en dörrklapp.

”Oj”, säger jag och minnen från långt tillbaka fullkomligt öser in i hjärnan. Dofter och bekanta röster, en och annan känsla, men framförallt huset där den alltid varit placerad.

”Så du känner igen den”, säger Tomas och lägger den kalla metallen i min framsträckta hand.

Jag omsluter den med fingrarna och lägger den mot mitt bröst och blundar.

”Du verkar gilla den. Låt oss spika upp eländet på vår dörr”, säger Tomas och tar den ifrån mig.

Visslande går han nerför trapporna och ut i solskenet, klappar i förbifarten Maja som stryker sig mot hans ben och jamar, hämtar hammaren från fönsterbrädet i hallen och snurrar runt verktyget flera varv.

”Du är vacker”, mumlar jag och studerar hans tjocka läppar som slutat kyssa mig. ”Den bästa.”

Tomas bankar fast dörrklappen med två mässingfärgade spikar och backar för att se att det sitter rakt. Han lägger armen över mina axlar och jag förnimmer doften av svett och piptobak.

”Skulle inte du sluta”, säger jag och känner magen knyta sig av obehag. ”Vi var väl överens om det?”

De tjocka läpparna förvandlas till två smala streck och det rycker vid tinningen invid hans ena öga. Ögonen är svarta när de möter mina.

”Sluta tjata, Maja. Jag bestämmer själv.”

En tjock, grön spyfluga sätter sig på dörren bredvid dörrklappen, och tvättar sig. Med jämna mellanrum surrar den och flyger upp för att byta läge.

ADHD-en-energi-eller-en belastning

Den tjugoandra augusti börjar barnen skolan igen och som en uppladdning pluggar Razmus matte som han lovade sin fröken. Sjuan blir säkert mycket tuffare än vi kan föreställa oss, men jag har tagit ett stadigt tag i livet och laddat jag med inför att tjata till mig läxläsningsstunder och att han ska gå på "tråkiga" musiklektioner bara för att få betyg i dem.

Zabine ska fortsätta musikskolan och varva dagarna med FEJM-skolan och ridskola. Ja, hon har skippat dansen och ska rida istället. Jag skickade helt enkelt iväg henne på läger i sommar för att testa om hon hade det rätta intresset. Tanken är att jag också ska rida - det var över trettio år sedan jag sst satte på en häst och jag har saknat det enormt. På det här sättet kan jag och Zabine ha tid tillsammans, ensamma. Kanske vi köper egen häst så småningom, men inget är bestämt ännu, även om det kliar i köptarmen. Jag hade en egen när jag var tretton och slutade inte rida förrän jag flyttade till Stockholm på 80-talet.

Hampuz börjar trean och ser fram mot det. Han är totalt tvärtemot Raz och älskar skolan, har toppbetyg i allt.

Just nu går diskussionsvågorna höga på nätet - är #ADHD en tillgång i livet, eller en belastning?

Vad tycker du?

I Raz fall är den just nu en belastning. Han har inte lärt sig hantera diagnosen och vi testar medicin, men den gör honom aggressiv och lättretlig. Utan är han stökig, men aldrig elak. Diagnosen gör också att han har svårt att starta upp, typ ALLT. Han kan inte ens gå och borsta tänderna utan att vi pushar på. Men värst av allt tycker jag att tjafset är. Om allt och inget, jämt. Vi har sprungit i sommar, men inte i den mängd jag haft intentionen att göra. Suck. Jag hinner inte allt som måste göras.

I mitt fall har ADHD:n mestadels varit en tillgång. Skolan var tuff så tuff. Jag läste läxorna och glömde dem lika fort, skrev ner vartenda ord läraren sa, plus texten i böckerna, och glömde ändå orden dagen efter. Jag har fortfarande allt det skrivna från gymnasiet kvar. Som ett minne. Betyget var hyfsat, men hade säkert varit ännu bättre om lärarna fattat hur jag slet. Jag har ett starkt minne av min samhällskunskaplärare som vägrade hjälpa mig och sa: "Är du så jävla dum får du skylla dig själv", när jag bad honom lära mig det här med mandat osv. Det är nämligen så att som ADHD: människa har du bara energin att göra roliga saker. De tråkiga är inte bara tråkiga, de är dödstråkiga och förtjänar inte ens att läras in. Ha, ha...du fattar va? Som vuxen tog jag beslutet att försöka lära mig nya saker resten av livet och det har jag gjort.

Det jag använt energin till är rörelse - jag har gått på gym, spelat fotboll, simmat, sprungit, tar alltid trapporna istället för hissen...springer istället för att gå, är uppe sent om nätterna.

Mina killar har fått känna på...och det dröjde länge innan jag träffade en jämlike. Peter och jag är som två syskon födda av samma mor, men ändå inte.

Nu ska jag käka frukost och sedan starta upp de andra. De har haft sovmorgon.

Ha en underbar dag