TEMA Eld forts. på gårdagens puff/30 april

Paret som snabbt smälte in i halvdunklet tog sig smidigt förbi eldhärjade bilsäten av skinn och däck som av det starka trycket exploderat. Skynket barnet hade runt sig släpade i backen och blev snabbt skitigt. Hannens huvud var upphöjt så att inte den lilla kroppen skulle slå i stenar och trädstammar som passerades., men emellanåt hördes dova dunk när rumpan på barnet slog i.
Aporna följde tjattrande efter högt uppe i träden, och tog med lianernas hjälp sig över gläntor pantrarna sprang över.

Utanför en liten rund öppning stannade hannen, och släppte sitt byte på backen. Med hjälp av tassarna drog han bort vita skikt av tyg och blottade barnet som somnat och låg hopkrupen med tummen i munnen. Honan lade sig bredvid och nosade försiktigt på henne vis av sitt förra försök. En blå djungelfågel som nyss burrat upp sin fjäderdräkt för en hona flög upp några kvistar, och stannade där.

Svarta skalbaggar tryckte sig upp ur jorden, och gav sig ut på jakt medan honans ögon mjuknade när den lilla slog upp ögonen. Pawee som hon hette var fortfarande full av sorg efter sonens brutala död när några gorillor slitit honom itu, och brösten värkte av mjölken som inte sugits ur. Ljudet från barnet fick henne att minnas och längta ännu mer efter lilla Cotou och hon visste med stor visshet att Barto kände likadant.

Hungern rev och slet inuti deras magar. Regnet som sköljt bort det mesta gjorde att bytesdjuren huttrande höll sig i sina hålor, och svälten var ett faktum. Vatten fanns i överflöd, och spred bakterier från jägarna som varje tidig vår äntrade deras del av djungelriket.
Den här gången stannade paret, och smög sig på de tre oförskräckta männen som kommit dit med hjälp av en stor jeep de parkerat under höga träd inte långt från vägen.

Barnet fäktade med armarna, och gråten kom strax efter. Barto tittade på sin hona och slickade sig om munnen.
Han lät huvudet sjunka mot marken, och lyfte ena tassen för att röra vid byltet.
En svart skugga kastade sig fram mellan honom och barnet med gapet öppnat för att visa tänderna, och huden tillbakadragen i tjocka veck. De stora tassarnas klor var utfällda och svansen slog fram och tillbaka för att varna honom.

Frågande vek hannen undan, och ägnade sig istället åt att försöka fånga en av skalbaggarna som nyss brutit sig ur jorden. Ett lågt krasande vittnade om att han haft en lyckad jakt, och han vände sig triumfierande mot makan.

Honan förde med stort besvär ihop tygstyckena på var sida om barnet, petade försiktigt med en klo dem tätt ihop, och satte munnen mot dem och lyfte henne.
Barnet var tungt, och panterhonan knäade innan hon beslutsamt med högburet huvud gick iväg från platsen, och tog sikte på en grotta en bit upp i terrängen. Stora blad ställde sig i hennes väg, och hon fick om och om igen trycka på med hela sin tyngd för att komma igenom de smala gröna stjälkarna. De stora blå ögonen mötte två blå nyfikna, men samtidigt avvaktande.

Powerful woman writer award

Jag har fått en jättefin award av Maria Engelwinge http://blogg.passagen.se/mariaengelwinge som gör mig tårögd av tacksamhet, och nu skickar jag den vidare till några powerkvinnor jag beundrar.

Så här skrev Maria Engelwinge som förövrigt precis släppt sin bok En shoot till

Under de åtta månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner i dag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna "girl-power award".
Jag skulle helst vilja ge det här priset till er alla, men jag väljer ut några stycken och ber er som får det att sprida detta pris, eller uppmuntran snarare, så att det snart finns över hela bloggvärlden. För jag är övertygad om det kryllar av kvinnor där ute som förtjänar detta.

Vem blir inte rörd av den utmärkelsen? Även jag är övertygad om att det finns massor av kvinnor som förtjänar en sådan.

Den första jag tänker på är Kim Kimselius, en kvinna som ger massor av sig själv, och ständigt är på resande fot för att berätta om sina härliga böcker.
Kika in på hennes länk:
http://kim-m-kimselius.blogspot.com/

Nästa är Sanna Sahlin som jag följt på kapitel1 och som nu ger ut bok efter bok. Kika in på hennes sida http://sannamarie.bloggspace.se/

Den tredje är Maria Tomsby http://1av3.se/profiles/blog/list?user=2gkd0rrxvi662 som startat underbara skrivarsajten 1av3.se


Den fjärde är en kvinna som har levt i ett svårt förhållande men rest sig, och är en mycket duktig skribent http://kvinna-gudinna.blogspot.com/

Den femte jag vill hylla är http://malinrocaahlgren.blogspot.com/
som kämpat med manus, och nu ger ut bl.a en barnbok. Kika in på hennes sida där hon delar med sig flitigt av manusinlämning mm

Den sjätte jag hyllar är http://www.annljungberg.se/ som startat upp min favoritsajt framför alla andra www.skrivpuff.blogspot.com och är driftig som attan med skrivarkurser, bloggar, böcker mm

Ni sex får nu i er tur skicka denna award till några kvinnor som ni anser värda den.
Något som inte är alltför enkelt eftersom skrivarvärlden vimlar av begåvade kvinnor(och även män skall jag väl tillägga)
Ha en underbar dag Kram

TEMA Sötma

Smällen ekade över djungeln, och när lågorna kastade sig över träden hukade dess invånare både skrämt och nyfiket.
Några apor var först på plats och plockade åt sig av den söta frukten som kastats ut ur bilen. Kvinnan som låg i en konstig onaturlig ställning tittade med oseende ögon på de hoppande djuren som slogs vilt om fynden. Ett tjockt guldarmband hängde på handleden som var skrapad in till benet, och säkert bruten på flera ställen. Hannen som frejdigt gick fram och tog det snurrade skatten högt över huvudet efteråt och skrattade på apors vis.

I skogsbrynet syntes en svart väldig skugga som makligt lade sig till ro och studerade bilen som mest liknade ett tillknycklat vrak på soptippen. En bra bit in i djungeln syntes ett avslitet mansben, och en halv kropp. Explosionen hade skickat det mesta som fanns i bilen flera meter upp i luften, och en svag rökslinga skrämde iväg många av de minsta aporna.

Den väldiga skuggan slickade långsamt tassarna en efter en. Bakom honom dök honan upp, och fräste åt honom att resa sig upp. När han inte gjorde som hon sade kom en tass med utfällda klor snabbt mot hans becksvarta nos. Morrande ställde hannen sig upp, svängde med svansen och bad henne att sansa sig.

Ett stort vårtsvin bökade i jorden några meter bort, och paret lade sig platt mot marken, lyssnande och spejande. Ett högt konstig ljud fick dem att tappa koncentrationen och vårtsvinet sprang iväg.
”Uä, uä!” Apornas tjattrande tystnade, och en av de största hannarna banade sig väg genom gruppen som satt på marken och åt frukt. ”Uä! Uä!” Det märkliga ljudet ekade över de förvånade och lite skrämda djuren.

Skuggorna klev ut på skogsvägen, och aporna rusade upp i säkerhet i träden. Försiktigt gick honan fram mot ett litet tygstycke som låg några meter framför vraket. ”Uä! Uä!” Två ljusa fäktande armar syntes, och lite ljusa hårtestar. Hannen puttade sin maka åt sidan och gick med tveksamma, men ändå bestämda steg fram mot byltet.
Det lilla barnet var inte mer än några veckor, och fortfarande var ögonen nästan blinda. Ljuset från solen gjorde inte saken bättre, och hon hade ledsnat på att vänta på sin mammas bröst.

Hannen slog till barnet med tassen, och hon rullade iväg. Gråten steg i styrka, och man kunde ana rädsla i den. Snabbt var honan framme för att stoppa hans lek, och satte nosen mot vita händer. Barnet tog tag i morrhåren, och drog så hårt hon orkade. Aporna närmade sig försiktigt på båda sidor, och ville vara med. Leksaker som lät var roligare än att kasta frukt eller nötter på varandra.

Morrande visade hannen en rad med sylvassa tänder samtidigt som han slog ut med tassen som bar ett antal skarpa klor som dödat många byten. De två skuggorna tittade på varandra en stund innan de med tänderna till hjälp gemensamt bar iväg barnet.

TEMA Avsmak

Med en grimas av avsmak lyfte Tea upp den gröna illaluktande massan som flöt på vattnet vid träbryggan.
Hon låg på mage, och såg sin spegelbild i den lätt krusade ytan som då och då förvandlades till mörka vågor som vildsint kastade sig över henne när enorma lyxåk passerade några hundra meter ut på fjärden.
Småfisk samlades i stora klungor precis under vattenytan i hopp om att hon skulle kasta till dem ytterligare en brödbit.

En skugga över bryggan tornade upp sig, och molnen blev allt mörkare. Vinden som nyss smekt Teas nakna kropp drev isande pikar av smärta genom den tunna huden, och hon reste sig upp.
Smörjan som låg på bryggan verkade på något underligt sätt levande, och hon lutade nyfiket sitt söta hjärtformade ansikte över det. Ögon mötte hennes blick och såg värderande på Tea uppifrån och ned.
Benen ville ta henne långt bort därifrån, men drogs mot det gröna som om någon spunnit ett tunt osynligt spindelnät runt anklarna.

Först blev Tea bara förvånad, men när hon trots motstånd drogs närmare och närmare förvandlades förvåningen snabbt till panisk skräck.

Skriket som hördes från vattnet gjorde så att Gubben Andersson tittade till, men svanarna guppade lugnt därnere, och änderna låg kvar på sina ägg i vassen, så han ryckte på axlarna och gick vidare in i huset för att få dagens första kaffetår."Det är nog bara rävungarna som leker" muttrade gubben och tände pipan.

TEMA Frottera/27 april

Han förnam kylan innan ljuden trängde in i öronens vindlande gångar och med stor hastighet förpassade sig till hjärnan. Den ljusa, bara huden var full av sand och solen som ersatts av månens milda ljus var gömd bakom det höga berget.
Patrik öppnade försiktigt ögonen, såg några gestalter avteckna sig mot stadens båge av ljus, och tvekade bara några sekunder innan han ropade.”Hallå!”
De gick vidare, och verkade djupt inbegripna i ett samtal. Stundtals förenades deras huvuden.
”HALLÅ! Kan ni hjälpa mig!” Patrik försökte resa sig upp, men fann bara två obrukbara ben som aldrig någonsin gått.
Frustrerad satte han sig upp och fann balansen på sina smala bäckenben. Vad i helvete hade hänt? Och var fanns rullstolen? ”HALLÅ! STANNA!” Rösten var hes, och det raspade smärtsamt i halsen när orden for ut.
Patrik försökte minnas gårdagen, men fann bara spridda fragment av en kvinna som förföriskt frotterade sig med en klarblå handduk medan hon kastade huvudet bakåt och log med en jämn rad av nästan overkligt vita tänder.

Han huttrade till, och lade armarna runt sig själv. En minnesflash med en underligt formad medaljong, och känslan av att flyga for genom honom. Var det ett drogrus?
Han nöp sig själv hårt i armen, och skrek till. ”Aj, helvete.” Ett rött märke syntes där hans naglar trängt in.
Patrik tittade bortåt männen som nu syntes som två små rörliga prickar.
Tungan kändes som läskpapper, och han längtade efter vatten så intensivt att tanken visualiserade en flaska av det hemgjorda kvillrande drickat som Sonja brukade tillverka med hjälp av kolsyrepatronen.

Han mer kände än såg myggorna som försåg sig av hans blod, och på sanden syntes små svarta skalbaggar på väg ut för att söka mat.

Jag känner/ 27 april

Jag känner
Drar försiktigt med händerna över mjuk hud där naglarna rispar långa revor
Följer kurvor och underliga utbuktningar där förr var platt

Jag känner
Kärlek till mig själv, men hjärnan har svårt att lägga ihop gott och ont, förena två motpoler
Fötterna sticker av den obekväma ställningen
Jag gnisslar tänder

Jag känner
En doft av nyväckta, spensliga blommor som längtande, tryckt sig ut ur stela kapslar
Halvruttna löv ligger platt på marken, förintad, snart jord
Solen lyser från himmelsblåa höjder, väcker djur och växter från lång sömn

Jag känner
Mig älskad och hyllad, men trasig och kall
Orden är mig övermäktiga, omöjliga att ens tänka
Men jag känner, alltså finns jag

Dagboksinlägg 26 april

När jag vaknar har solen redan börjat värma hustaket, och hundarna gläfser ivrigt för att väcka lilla Zabine som är förste hundvaktare numera.
Hon och storebror fick hundarna när de föddes, men intresset har inte legat på topp förut. Nu däremot tar hon stolt på kopplet och går långa promenader på ängen utanför vårt hus. Min tanke är att lära henne dressyr med Zilla som hunden heter.

När barnen lämnats till skola respektive dagis for jag vidare till Ica maxi och införskaffade ett antal våtservetter till lilleman.
Vi försökte oss på en dag utan blöja igår, och…nja…vi väntar tills sommaren då Hampuz kan springa med rumpan bar, och på så sätt lära sig av med den förhatliga varma blöjan.

På arbetsförmedlingen träffade jag en mycket udda arbetsförmedlare som härstammade från Torneå och berättade mer eller mindre hela sin livshistoria när han fick nys om att jag är författare.
Jag försökte ideligen avbryta honom eftersom parkeringstiden höll på ända.
Efter lite snack om eventuella utbildningar rusade jag ut från förmedlingen som under tiden jag suttit därinne fyllts till brädden av folk, och de var ju inte svenska kan jag berätta. Åh nej, alla nationaliteter fanns där utom svenska. Håhåjaja, så är det att bo i Botkyrka kommun. Jag har vant mig nu, men i början kändes det underligt att vara omringad av främmande språk.

Just nu i detta ögonblick sitter jag och svettas i bilen medan jag väntar på att skolan skall ta slut. Det är inte någon större ide att fara hemåt sju kilometer för att återvända cirka en timme senare. Bara resan tar 20 minuter.

Peter har varit på sitt första jobb, och det fortsätter att drälla in erbjudanden av folk som har plåttak som läcker, och skorstenar som vittrat sönder i vinter. Han kan säkert sluta sitt vanliga jobb och bli egen företagare på heltid snart. Det är bara osäkerhet inför framtiden förr mig som gör att han stannar kvar som anställd.

Förra gången jag var arbetslös sökte jag strax över hundra jobb, ja säkert fler, och inte en enda svarade. Respektlöst tycker jag, och blir arg. I dessa dagar kan de väl för sjutton skicka ut ett massmejl med raderna ”Tack för visat intresse, men vi anställde en annan.” Hur svårt kan det vara?

P.s Igår beställde jag böcker om att öppna förlag, så…jag antar att det är på G. Fniss..

Nu skall jag trycka av internet, och skriva manus.
Ha det!

TEMA Röra sig/26 april

Pojken nådde den kottfyllda marken med en hård smäll som ekade i gläntan. Några rådjur som passerade lyfte huvudet och klippte med öronen. En hackspett som letade insekter i trädet intill lyfte förskräckt och satte sig i en gran några meter bort.

Nyfiket närmade sig en liten hasselmus pojkens livlösa gestalt, och nosade på handen som var lika blek som ansiktet. När ett stönande undslapp barnet pilade musen snabbt uppför stammen på trädet och satte sig på en smal gren som var delvis avbarkad av en älg.

Pojken lyfte försiktigt på huvudet, och lade handen över pannan. Han grimaserade, och torkade bort lite saliv som runnit i mungipan. Kisande mot solen reste han sig sakta upp på stapplande ben likt en nyfödd kalv.

Plötsligt kom en vuxen man instörtande i gläntan och vevade vilt med armarna. ”Jag har ju sagt åt dig att inte klättra i träd. Har jag inte? Nå? Har jag inte?” Mannen smekte pojkens kind och kände sedan efter om han hittade några bulor. ”Ser du mitt finger? Adam? Lyssna nu på mig…ser du mitt finger?”
Pojken skakade på huvudet, och en liten tår syntes i ögonvrån. ”Jag ville ju bara…”
Mannen tog honom i famnen och bar iväg genom vegetationen.
Efter att ljudet från en bildörr ekat genom gläntan hördes en bilmotors höga motorljud, och en rivstart.

Dagboksinlägg 25 april/recension av BEDTIME STORIES

Igår hade vi ännu en dag med barnen som förstahandsval.
Men efter att jag läst två kapitel ur VARGBRÖDER satte jag, Peter och Rita oss framför teven för att titta på min stoooora favorit Adam Sandlers film BEDTIME STORIES.

Som vanligt blir jag inte besviken. Han drar ihop säcken av humor, kärlek och allvar med skratt och tårar. Leverera roliga repliker, dråpliga händelser, och tårögda, allvarliga samtal om livet.

En voiceover föreställande Adam Sandlers pappa börjar och avslutar filmen. Adams figur är från början en raljerande figur som tar det mesta med en klackspark, och pular på sin fars gamla hotell som vaktmästare i tron att han en dag skall få bli något mer. Det har ju faktiskt hotelldirektören lovat Adams pappa innan han tog över stället.

Naturligtvis finns kvinnor med, men den här gången är de inte mindre än två stycken. Vem skall han få? Alla? Ingen?
Två små syskonbarn dammar in i hans liv genom att hans avståndstagande syster går igenom en skilsmässa och behöver akut barnvakt.

Adams pappa var en riktig hejare på att snickra ihop godnattsagor, och Adam är minst lika bra, men…barnen tycker att de slutar fel, och hittar på olika slut som sedan slår in i verkligheten dagen efter.

Vips har vi en söt historia som får mig och de andra att humma instämmande och skratta så vi får ont i magen.

Har du inte sett den rekommenderar jag att göra det.

Idag skiner den där förbaskade solen igen, och jag har väldigt svårt att sitta på rumpan för att författa ihop något om min mördare.
Det är mest det dåliga samvetet som tär, jag hör Peters jobbande med att förpassa stenar till gäststugans källare, och vet att det skulle gå mycket fortare om jag var med.

Idag har jag gluttat in på hur man öppnar eget förlag, inspirerad av mina skrivarvänner ute på etern. Bl.a Desiree på bloggen My myself and I http://desireefredlund.blogspot.com/
Skrivmässigt vore det nog inga problem, men just nu krävs stora pengar in till vårt byggande av övervåning, och jag måste nog sälla mig till de arbetssökande och jobba i alla fall deltid. Jag får väl skriva på nätter och luncher.

Ja, så har min dag hittills tett sig. Nu skall manuset öppnas och fyllas på.
Ha det gott!

TEMA Ett stöd

Med den smala ledstången som stöd, och en fladdrande lykta i handen smög Erdalia nedför trasiga trappsteg, rädd att bli sedd av någon av de andra i nunneorden. Hon kunde känna blodet rinna mellan benen och lyste med lyktan där hon gått, men såg inga spår efter sin gärning.
Det lilla barnet gnydde i hennes famn, och letade girigt efter hennes bröst, drog med små händer i de vita sjoken som dolde det ovetande om vad som väntade.

När Erdalia kommit ned till jordgången lyfte hon upp lyktan för att rekognosera den välvda stengången som gick mellan munkarnas och nunnornas hus. Åh om hon ändå inte hade fallit till föga för Tomas lockelse den där kvällen. Då skulle det som nu skedde aldrig behövt hända.

TEMA Panik

Jag hann aldrig säga farväl, inte heller orden som legat och grott i mig i månader. Allt jag ville förmedla till den jag älskade mest på hela jorden tystnade förevigt i samma sekund som den silverfärgade lilla runda kulan nådde mitt hjärta.
De där magiska sista sekunderna som jag var medveten om min kropp spred sig paniken i hjärnan lika segt som lavan rinner ur en vulkan.
En intensiv doft av regn anföll näsborrarna, och jag förnam ljudet av grenar som knäcktes när mannen flydde.
Min själ virvlade upp i luften som en liten lövtromb om hösten medan rött kleggigt blod spreds under kroppen, och små darrande händer skakade mig fram och tillbaka under höga skrik. ”Mamma! Mamma! Vakna!”

TEMA Måla och Lida

Evas enda väg ur depressionen var att måla dag ut och dag in. Lidandet vred om hennes själssträngar så att de nästan brast, men med penselns hjälp blev det lite, Lite lättare att leva.

Månaden efter tittade hon tillbaka på sitt liv med andra ögon. Skilsmässan från Kalle var tuff och smärtan inom henne fanns där som en evig påminnelse om att de en gång varit tu.
Barnen vande sig vid att ha delat boende, och skolan fungerade i alla fall hyfsat om inte bra.
När vårens första lärka sjöng ute på ängen Eva passerade brast fördämningarna, och all gråt hon lagrat inom sig fick flöda ut som silvriga droppar från en känslobrunn.
Tavlorna förpassades in i ett evigt mörker uppe på vindens innersta rum där ingen någonsin vistades.

Tema Kvast

Farfar och jag var på den årliga promenaden då vi skulle plocka ihop kvistar och förena dem till en ordentlig kvast som farmor skulle kunna sopa verandan med. Farfar gick några steg före mig, och jag såg röken från pipan ovanför hans huvud. ”Ella lilla, här känner du väl igen dig? Gör du inte?” Han vände sig sakta om och kisade mot solen som lurat sig in mellan träden. Jag skakade på huvudet och kände en rysning längs ryggraden. ”Är det här Pelle Svensson blev anfallen av björnen?” sade jag och ville nog helst av allt att vi tog oss hemåt så fort som möjligt.

Farfar skrattade och skakade på huvudet. ”Åhnej, det är vid idet…borta under stortallen du vet..” han skrockade för sig själv och mumlade. ”Det är nog bara en nollåtta som klarar av att missa ett helt ide. Ingen från byn skulle göra en så idiotisk grej.”

Jag gick ikapp farfar och tittade allvarligt på honom. ”Än vargar då? Finns det några sådana här?” Jag skyndade på stegen för att ligga jämsides med den trygga lunkande gestalten som inte såg på mig utan pratade med skogen. ”Nog finns det varg alltid, men de visar sig inte för folk, så dumma är de inte.”

Farfar stannade och tog in på en liten stig som knappt syntes. ”Här är mitt hemliga ställe för björkris. Farmor skall ha det bästa, och det finns här.”
Jag följde efter oh höll nästan på att missa stupet som började tvärt efter att jag kommit fram till honom. Han lade en hand på min underarm och hyssjade mig. ”Vänta här så kommer jag strax.”

När fem minuter gått var jag både otålig och rädd. Mina öron var på spänn och minsta rörelse fick mig att hoppa till. Precis när jag började misströsta öppnades ett stort buskage, och farfar kom ut med massor av tillskurna kvistar som var hopbundna av ett långt spännband. ”Nu går vi hemåt” sade han på väg från stället ”Farmor bjuder säkert på fika när vi kommer hem.”

Han gav mig en av sina sällsynta kramar och lade ena handen på min axel. ”Du var väl inte rädd?” Jag hörde det trygga tjoffandet av hans stövlar och kände doften av piprök runt honom. Jag lutade huvudet nedåt och tittade i backen. ”Jo, jag trodde du lämnade mig.” Farfar stannade och ställde sig på huk. ”Det finns inget farligt härute i skogen. Det är i stan det finns risk för att råka ut för något. Djuren är dina vänner”

Dagboksinlägg 21 april

Klockan hade inte ens passerat sex förrän äldsta grabben störtar in i vårt sovrum och högljutt hojtar att han minsann vill spela Nintendo.
Jag säger nej och påtalar lugnt att lillasyster sover, och inte skall väckas.
Razmus trampar ut med hårda arga steg, och skriker högt av ilska.

Lilleman kommer smygande och glider nästan obemärkt ned under samma täcke som mig, sedan lutar han upp huvudet och mumlar. "Jag älskar dig ja mamma." Vi somnar och allt är frid i en sisådär tio minuter...sedan kommer Razmus instampande igen. "Nu då?"
Suckande förklarar jag om igen att lillasyster sover, och skall så förbli.

Det är bara att inse fakta...så jag kliver upp och skriver svar på några mejl.

Inatt blev det alldeles för sent. Klockan var närmare tre innan jag lade mig.
Orsaken till det var att jag gjorde iordning mitt CV eftersom jag på tisdag blir arbetslös.
Ironiskt nog söker fängelset här i Botkyrka personal, och det är det som är med i min bok. Nåväl, en ansökan är inskickad.
Gårdagen tillbringade jag med att jaga barn och kratta fint i hundgård och trädgård. Det är så underbart att våren kommit. Det riktigt kvillrar i tårna av skuttbehov.
Sommarkläderna börjar komma på plats i garderoberna, och barnen har provat så att de passar.

Svärmor gav i år barnen påskpresenter(kläder)istället för påskägg eftersom Razmus är sockerberoende, och inte får äta godis. Bra initiativ, och barnen blev bara yttepyttelite ledsen för de uteblivna påskäggen.

Solen strålar utanför fönstret och lockar till utgång, men idag har jag lovat mig själv att skriva. Om barnen samarbetar vill säga. Det är liksom det som är problemet emellanåt. Jag vill skriva, men kan inte när de hela tiden åker ihop om småsaker.

Boken VARGBRÖDER nummer två har kommit, och jag läser varje kväll för småttingarna. Rekommenderar den varmt till alla åldrar.

TEMA Begära

När pappan lämnade pizzerian låg tre klubbor säkert förpackade i hans ena jackficka.
Väl hemkommen glömde han dem alldeles i stojet av barnen, och drog efter maten på sig jackan för att gå ut i trädgården och fortsätta med klippningen av trädkronorna.
Efter några minuter insåg han att solen var alldeles på tok för het, och hängde av sig jacka och tröja i en trädklyka.

På kvällen när han skulle lägga sig mindes han plötsligt klubborna och rusade ut i hallen där jackan hängde. Snabbt tryckte han ned handen i ena fickan, men drog lika snabbt upp den igen. Fickan var pintjock av myror som gottade i sig klubborna en efter en.

Dagboksinlägg 18 april

Sista skoldagen forever...snyft...
Inga mer underbara föredrag av Kurt Öberg
Inga smittande skratt från Vladimir.
Inga djupa diskussioner med kamrater om film.
Jag grät inte när vi skildes åt efter en dag där vi lärde oss hur vi pitchar vår film för att sälja in den, men ärligt talat satt nog en klump i halsen på oss allihop.

Pitchningen gjorde att vi insåg hur svårt det är att på ynka tre minuter berätta om sin film i så pass stor omfattning, och med så stor entusiasm att produktionsbolaget gör volter av glädje att de hitta just det manuset, och snabbt fångar in oss.
Kurt gav goda tips som vanligt, och stöttar oss i det vi gör.
En klippa i ett stormigt hav, som vi inte ens har hunnit testa på.

Dagen var lite underlig, dejavuliknande eftersom vår första skoldag i augusti 2010 var precis lika solig och fylld av samma mängd fnitter.
Men numera vet jag mina skolkamraters namn och har läst de flestas övningsmanus. Vi har gnuggat geniknölarna ihop för att klura ut saker. Vi har även kommit med kritik och försökt hitta det bästa i varandras texter. Kort och sagt gjort varandra till manusförfattare som vet vad skrivande och bollande av texter handlar om.

När jag hämtat småttingarna åkte jag hem och åt glass, sedan gjorde vi middag. ja, ja jag vet att man inte skall äta något före maten, men that a hell...så jäkla noga är det väl inte. Regler är till för att brytas ibland. Förresten behövde vi svalka oss efter bilturen.

Rita kom över, och efter maten skippade jag disken och vi satte oss framför Batmanfilmen The Dark knight som är en riktigt snygg skimrande pärla av de där filmerna. Både välgjord och spännande.

Imorgon skall jag ta itu med disken som hotar att svämma över diskbänken, gå ut på promenad med hundarna i skogen, ta reda på alla sommarkläder som står i lådor överallt i huset, och umgås med mina tre underbara älsklingar som har påsklov.

Ha det gott!

TEMA Integritet

Godmorgon!
I lördags kom jag hem från skrivarretreat på Gotland, och vilade hjärnan på söndagen för att istället kasta ut vinterkläderna i boden, och ta in sommarkläder.
Idag är sista dagen i skolan, sedan är det meningen att jag skall klara mig själv.
Nåja, arbetsförmedlingen får besök nästa vecka och som en god medborgare sällar jag mig in i ledet av "vanliga" arbetssökande.
Resan var guld, och jag har nog aldrig skrivit så mycket och intensivt. Tyvärr hittade jag aldrig flowet som jag brukar ha hemma.

Vi diskuterar just nu kränkningar på nätet, och stölder av material, och därför skrev jag denna lilla text.

Mitt är mitt och inte ditt
Du får gärna låna
Kanske vidarespåna
Kopiera ord med mera
Dividera
Leta
Låta hjärnan spreta
Men, mitt är mitt och inte ditt

TEMA Lära sig en läxa

Ulf var arg, så arg att han hade ont i magen och huvudet. Smärtan bultade i honom.
Han girade för en fågel som nästan flaxade in i grillen på bilen, och svor högt. ”Förbannade flygfä, håll dig undan.”
Fågeln klarade sig med nöd och näppe, och Ulf fortsatte bilresan.

Efter ett tag lugnade han ned sig, och andningen återgick till normal, men den där nålen som pickade i huvudet ville INTE ge med sig. Smärtan stegrades för varje sekund, och till slut var Ulf tvungen att sakta in, svänga åt sidan och parkera bilen.

Flickan som kom gående lyssnade på musik i lurarna och trummade med fingrarna mot låret. Hon var i sin egen värld, och såg knappt bilen som stod i mörkret. Musiken hördes även utanför lurarna så Ulf hörde flickan innan han såg henne. Den röda jackan avtecknade sig mot gnistrande stjärnor och svarta trädtoppar. Hasandet av de svarta kängorna som då och då tog ett danssteg dunkade i hans blod.

Hon sprang nästan in i dörren som var öppnad, och skräcken när hon tittade upp värmde Ulfs trasiga hjärta och själ. ”Hej du.” sade han och körde utan pardon in kniven exakt där han visste att kroppspulsådern satt.
Smärtan i huvudet försvann samtidigt som han såg henne ramla omkull. Sakta, sakta registrerade han hjärna bild för bild fallet, som om det fotograferades med en kamera, eller filmades i ultrarapid.

Sara som flickan hette var död innan hon landade på den steniga vägrenen.

Ulf lyfte händerna mot himlen som om han tackade gudarna, och skrek högt. Det var ett plågat, djuriskt läte som ändå lät som en tacksägelse.
Han vände uppmärksamheten till flickan och pratade högt under tiden som han öppnade bakluckan och lyfte in henne. ”Nu fick du allt lära dig en läxa ungdjävel. Man får inte springa ute på nätterna. Barn skall sova nu.”

Med ett kort skratt slog han igen luckan, och satte sig i bilen, blinkade och vände bilen helt om i en u-sväng.
En polisbil kom åkande och Ulf vinkade glatt till dem.

Magen kurrade på honom, och han beslöt sig för att köra in till det lilla samhället för att köpa en korv i grillen. Ungdomarna i kön såg att han inte hörde dit, och tittade nyfiket på mannen som fällt upp en huva över huvudet, och stod ensam utanför sin bil och åt upp en korv, men tog ingen notis till att han betedde sig underligt eller var udda.

Så fort korven hamnat i magen hoppade Ulf in i bilen och for hem till sin familj.
Barnen sov, men hustrun satt framför teven och åt choklad. ”Vill du ha?” sade hon och märkte aldrig blodet på hans skjorta. ”Det finns lite till dig med.”

Ulf skakade på huvudet och drog av sig kläderna ute i hallen för att sedan lägga dem i en påse och kasta dem i sopnedkastet. ”Jag är trött och lägger mig nu. Det har varit en hård dag.”

Huvudvärken är borta, och han känner en enorm tillfredsställelse. Ungefär som när han vann skidtävlingen som ung. Imorgon skulle han göra sig av med liket.

Dagboksinlägg 16 april

Den här veckan har sprungit iväg i 190 knutar, och imorgon är det dags för hemgång.
Dessvärre slutar skolan nästa vecka och jag skall sättas ut till vargarna i arbetslivet. Arbetsförmedling skall besökas och en helskottas massa papper skrivas i. Men, men...livet består ju tyvärr inte bara av att skriva när man inte är etablerad författare.
Igår natt avslutade jag skriverierna vid ett, sedan läste jag ut Göran Häggs eminenta bok NYA Författarskolan. Lärorik, och full av tips.

Imorgon kommer min karl och våra småttingar att stå väntandes i Nynäshamn när båten kommer in. Åh vad jag skall krama och pussa på mina lintottar. Så jag har längtat.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara att lämna mina älsklingar så länge som sex hela dagar, men tydligen är jag tuffare än jag tror, eller kan det kanske vara så att jag gick in så starkt i skrivandet att tiden bara gick.

Tänk er själva vilken lyx att få maten serverad med jämna mellanrum, och inte ens behöva ta bort tallriken från bordet efter att du ätit. Det killar i fingrarna att bära ut den i restaurangköket, men de bara skrattar när jag vill göra det.
Nästa oerhörda lyx är att få sitta dag ut och dag in och bara skriva utan att barn eller vuxna heller förresten, avbryter en för att fråga om dittan och dattan.

Det är med stor sorg jag inser att föredragen från vår härliga lärare Kurt är slut, och att jag nu är ensam med min text. Nåväl, jag kan ju betala för att få hjälp, men...hur gör man när man är fattig som en kyrkråtta och därtill arbetslös. Hm...det var en ekvation som heter duga.

I morgon skall jag gå igenom hela veckans post och se om det ligger några roliga brev bland all tråkiga räkningar och alla reklamblad som åker direkt ned i soporna.
Snacka om miljöförstöring där. De flesta kastar ju reklamen rätt ned i soporna istället för i återvinningen, eller helt enkelt slänger in skiten i brasan.
Hur gör du?
Är du sådär duktig och samlar allt i påsar för att sedan ta det till närmsta återvinning? Handen på hjärtat? Jag kan med stolthet berätta att hela vår familj har återvinningstänket i hjärnan, även vår minsting på ynka tre vintrar. Men det blir många vändor till närmsta ställe som ligger sju kilometer från oss.

Nu skall jag lämna internet igen för att gå igenom mitt manus, och skriva om det igen. Min handledning visade att manuset liksom jag själv var för rakt på sak. Pang på rödbetan bara.
Så...det är bara att bita i det sura äpplet och göra om. Puh!
Morsning! Kram

Dagboksinlägg 15 april

Vaknar av att fåglarna kvittrar intensivt utanför mitt fönster, och drar av täckena jag haft över mig på natten. Kylan strömmar in så fort kroppen möter luften i rummet och jag huttrar till.
Vit frost har bitit sig fast i gräset, och solen gör sin första trevande försök att smälta den.
Några svanar kommer flygande och skuggar marken.

Frukosten serveras om bara en halvtimme, sedan skall jag få handledning av min lärare. Fortfarande är det lite svårt att fatta att allt vi just nu gör är gratis. Fattar ni? Gratis...
Det är inte mycket i världen som man får utan att kompensera någon för. Inte ens en passage till staden är gratis. Och du betalar både när du åker dit och hem. Nä det var en himla bra grej att vi flyttade ut på landet. Där har man både frisk luft och gratis passage genom byarna.

Idag tänkte jag gå ut en sväng längs Fårös vackra strand och fotografera omgivningen. Det är väldigt fin natur här, och ljuset är så speciellt.

Sist jag satte min fot på Gotland var i sällskap med en kille som sedan lämnade mig under dramatiska former, så minnen och rädsla att stöta på honom här har hållit mig borta.
Hans mamma kommer från Gotland och av naturliga skäl finns många av hans vänner här.

Annars finns det långt tillbaka minnen från en lång cykelsemester i ständigt ösregn tillsammans med en numera bortglömd väninna. Vi cyklade då hit till Suderstrand och stannade några dagar. Men det var iskallt både dag och natt, och vått, vått, vått. Regnet öste ned, så på hemvägen tog vi in på ett vandrarhem och lade alla våra kläder på element för att torka dem. Ni kan väl tänka er stanken? Nåväl, hem kom vi, men skorna var så våta att de fick kastas, och mina fantasier om cykelsemester på Gotland hade fått sig en livslång knäck.

Ha en underbar dag

TEMA Omväg

”Där kommer han.” Maria pekade på gubben Eriksson som kom vinglande en bit bort på grusvägen in till vår lilla by. Ibland tappade han stegen och dråsade i backen med en hög svordom till följd. Vi kunde på långt håll se att han som vanligt pissat på sig, och kassen med sprit dinglade i näven. Mina ben darrade, och jag var så rädd, så rädd. Hjärtat bankade och jag kände kalla kårar löpa längs ryggen om och om igen.

Som femåring hade jag på något sätt drabbat samman med nämnde herre när han varit onykter, och efter det var min sömn fylld av mardrömmar med honom som huvudperson. Svettig vaknade jag natt efter natt, skrikande på hjälp med en bild av hans stora mörkblåa tatuering över min lilla skakande hand. Min hjärna valde att radera minnet av det som hänt, och jag berättade aldrig om det som hände för min familj. Skräcken för hans stora, kraftiga person var gigantisk, och jag gick stora omvägar när jag mötte honom.

En gång när jag var på väg till min farmor kom han gående från busshållplatsen, och jag som sett gubben på långt håll sprang in i skogen och gick ut till landsvägen som jag inte fick vara på för mamma. Stora timmerbilar trafikerade den, och svischade förbi bakom min rygg, men jag vågade inte gå tillbaka till vår förut så trygga grusväg som slingrade sig genom byn. Tänk om han skulle ta mig igen?

Han skrålade högt, och skrek med jämna mellanrum fula ord som vi barn knappt hört förut. Maria skrattade högt och jag lade handen hårt över hennes mun. ”Tyst, låt honom inte höra dig.” sade jag nästan gråtfärdigt och tryckte ned hennes huvud längre ned i buskarna.

När gubben Eriksson närmade sig sitt och den hårt arbetande hustruns hus höjde vi våra huvuden, nyfikna och lite rädda. Han slog hårt med näven på dörren, och ropade på sin fru med hög sluddrig röst, och vi såg honom stiga in.

Dagboksinlägg 14 april

Nu har jag suttit inne i ett rum i flera dagar och bara skrivit. Slutsats? Nja, man måste nog vila hjärnan någon timme här och där annars blir det bara mos av alltihop.
Kylan utanför kryper in längs golvet och gör så att man måste sätta på sig minst två par tjocka sockar, och långkalsongerna får hänga med några veckor till.

Skrivandet flyter på bra, men jag har inte skrivit någon skrivpuff och saknar det enormt.
Det beror förresten på att jag skall ha handledning med min lärare imorgon, och ville jobba på manuset in i det sista.

Efter att jag ringt och nattat barn och man skall jag nu kliva in i skrivandets mystiska värld, men försöka lägga mig tidigare än igår då sängen intogs klockan 2.30.

Ha en god natt kära vänner.

TEMA Nyckel

Månaden efter att gamla Eli dött åkte släktingarna till hans hus för att inventera det. I porten mötte de en tant som granskade sällskapet med kännarmin. ”Nu kommer gamarna” muttrade hon och fortsatte den omständiga vägen till pappersinlämningen.

Tom som var äldst av barnen öppnade dörren, och steg in, men backade snabbt när en vidrig stank kändes i hallen. Han mer anade än såg något som hängde på väggen innanför, och kastade sig snabbt in för att tända lyset.

Katja sköt honom nyfiket åt sidan, och skrek högt när hon såg djurkroppen. Den långa nakna svansen och de rundade små öronen rörde sig snabbt fram och tillbaka. Råttan var borta innan de andra hunnit se den.
”Det var en stor äcklig råtta här.” sade Katja och pekade på väggen. De andra skrattade.

Släktingarna steg in i hallen med fingrarna hårt tryckta över näsan, och Kalle nästan sprang in i vardagsrummet för att ställa fönstren på vid gavel. ”Sådär, nu blev det bättre. Vem börjar?” Han tittade runt på ringen av människor och slogs av hur olika de var. Tom var stor och kraftig, Katja liten och späd, tvillingarna Pontus och Emma var alltid fyllda av energi, och gjorde honom nervös när de aldrig kunde stå still, Kathleen var hans älskade syster som bytt både namn och land på kort tid. Hennes nuvarande liv var en gåta för honom, och han gillade det inte alls.

”Var Eli rik mamma?” sade lilla Kerstin som var det sötaste barn Kalle någonsin sett. De mörka lockarna ramade in ett hjärtformat ansikte med ett par blå ögon som skimrade av glädje och bus. Mamma Sandra var minst lika söt, men på ett vuxet vis. Kalle noterade att hon var rödögd, och undrade för sig själv om ryktet som for runt i byn stämde. Sålde hon sin kropp på nätet? Antalet bilar på deras gårdsplan, och alla tillbyggnader på huset fick honom att anta att det stämde. Kanske till och med han skulle få chansen att beträda hennes vackra seniga kropp? De var ju knappt släkt.

Sandra böjde sig ned till Kerstin och smekte hennes kind. ”Nej gumman, han var nog ganska vanlig. Som vår familj ungefär.”

Tvillingarna kunde som vanligt inte stå stilla och for iväg. Trampet av deras fötter ekade, och Kerstin nästan hoppade av förväntan. ”Snälla mamma, kan jag inte få leka med dem?” Sandra nickade och skrattade. ”Var försiktig bara, det kan finnas prydnadssaker som ramlar i golvet om ni busar för mycket.”

Katja gick in i köket och återvände snabbt till vardagsrummet. ”Det ligger mögel på disken därinne.” Hon pekade på Kalle. ”Ni grabbar får sanera här innan vi gör något mer. Det är hälsofarligt att vistas härinne.” Katja lämnade lägenheten och gick ut till sin bil.
”Skall vi kasta porslinet, eller diska upp det? ” Kalle hämtade en svart säck och lade försiktigt ned tallrik efter tallrik som var fylld av gröngrått mögel. Ett och annat glas gick samma väg, och det dröjde inte länge innan diskbänken faktiskt såg hyfsat städad ut.

Kerstin gick in i Elis sovrum, och missade med bara några sekunder en naken svans som slank in under sängen. Täcket låg i en hög i sängfötterna, och konturen av Elis kropp syntes på det en gång vita lakanet. ”Hade han ingen hemtjänst?” muttrade Pontus som fladdrade in i sällskap av systern. ”Det här är ju äckligt.”
Kerstin drog ur alla sängkläder, och lade dem på golvet. ”Kan vi elda på gården?!” Skrek hon ut till de andra. ”Är det någon som vet det?!” Sandra tittade in och rös till när hon såg hur smutsigt det var. ”Jag springer ned till vaktmästaren och frågar.” sade hon och rusade iväg.

Några sekunder senare kom Sandra tillbaka och nickade ivrigt. ”Vi har startat upp en brasa därnere. Någon måste kolla den när vaktmästaren åker iväg på uppdrag. Jag kan stanna kvar när vi är klara här. Är det någon annan som vill hjälpa mig?”
Kalle hojtade till och vinkade med handen. ”Jag stannar.”

Det mesta i den lilla lägenheten var trasigt och slitet, så det bars ut till brasan som brann på baksidan av huset, en bit ut på ängen. Fladdrande lågor slickade i sig ett helt liv av saker och snart fanns bara ekot och doften kvar.

Vaktmästaren återvände innan det blev mörkt och fick nyckeln till gamla Elis lägenhet av Sandra och Kalle som för första gången pratat ordentligt med varandra. Hon hade gråtande berättat om missfallet och slitet med att få ekonomin att gå ihop när de byggde till, men också glädjen över att vara gravid igen och dotterns längtan efter det egna rummet som sakta men säkert växte fram.

De kramades en lång stund på parkeringsplatsen innan de skiljdes åt.

Dagboksinlägg 12 april/Fårövistelse

En sak är säker, att om jag skulle bo kvar här på Sudersands vandrarhem och äta maten de serverar längre än denna veckan skulle jag rulla hem. För en gång skull tycker jag om allt de bjuder på, och hinner knappt bli hungrig mellan målen.

Skrivandet har idag pågått från klockan nio, och sakta med säkert ser jag filmmanuset växa fram i sin helhet. Magiskt och mäktigt.

Jag väcktes imorse klockan fem av kvittrande fåglar, och skrev dagens första inlägg klockan sex, sedan läste jag ur Göran Häggs bok Författarskolan. Den kan jag verkligen rekommendera. Enkla raka tips som bygger på det jag tidigare lärt mig av skrivarvänner på nätet, och alla böcker som stoltserar i bokhyllan.
Efter en snabb koll i aftonbladet vad som hänt i världen trycker jag i min hungriga kurrande mage frukost.

Ett snabbt samtal hem resulterar i hemlängtan när barnen snyftande talar om att de saknar mig, och frågar när jag skall komma hem. Inte kan jag säga till mina små att det dröjer hela fyra dagar. Nä jag svingar mig förbi frågan och säger ”Mamma kommer snart älskling.” och ser fram emot flera härliga skrivdagar där fingrar och hjärna blir ett. Det här får gärna bli en vana, kanske flera gånger om året.

I kväll läser jag i Maria Engelwinges blogg om näthatet, och känner en rysning av obehag. Varför dyker alla dessa internettroll upp så fort en sajt startas? Måste människor som är så otroligt negativa slänga in artiklar som ratar, och spyr ut galla?
Kan inte nätet bli en skön plats med underbara positiva människor som vill väl?

Ja, jag vet att det är en utopi, men tänk om det vore så. Ungdomar blir kallade allt möjligt, och vuxna fullt friska tjejer och killar går in på sajter för att skrika ut sitt hat mot en vilt främmande människa som de aldrig ens mött ögonen på. Sjukt va?

Apropå sjukt
Nu skall jag lämna er och dyka in i fantasin underbara värld för att mörda lite folk.
Ha en underbar kväll.

TEMA Behålla något

Som vanligt stod dörren till tant Ellys dörr på vid gavel när morgonen randades och invånarna i den lilla byn vaknade sakta till liv till en helt vanlig dag trodde de.

När barnen passerade huset vinkade de glatt åt personen som satt vid köksbordet, men fick inte det vanliga gensvaret av en smal hand, och samtalet resten av vägen till skolan handlade till stor del om det.

När postgubben lade ned ett stort brunt kuvert i brevlådan försökte han kika in från vägen, men såg ingen liten, skumögd tant som kom gående med långsamma, haltande steg. Inget välkänt, vänligt ansikte tittade ut genom fönstret och frågade om han ville ha sig en kaffetår.

Grannen Pelle gick ut till postlådan och hämtade sin och Ellys tidning. Han kastade in tidningen genom dörren som vanligt, men inget kraxande ”Tack kära du.” hördes genom öppningen. Fundersamt vaggade han in i sitt hus och glömde strax saken.

När kvällen kom och dörren fortfarande stod och slog i vinden kom skolbarnen i flygande fläng med väskorna dunkande mot höfter och ryggar. Ljudnivån var hög, och snabba fötter med hemlängtan mer sprang än gick.

Utanför tant Ellys staket stannade de och stod hoppfullt kvar, men insåg efter en stund att den vanliga, härliga doften av nybakta, mjuka bullar inte fanns och gick efter några minuter vidare hemåt.

Nästa dag var dörren stängd, folket i byn var fyllda av frågor. Alla samtal handlade uteslutande om det lilla huset.

Postgubben hade ett stort paket att överlämna och knackade på den röda dörren som egentligen skulle ha behövt ommålning. När han stod där och väntade hummande med fingrarnas yttersta spets nervöst tappande i verandans räcke såg postgubben att husets gula färg flagnat på flera ställen, och att stuprännorna delvis trillat ned.

Barnaskaran kom gående och stannade nyfiket utanför på vägen. Ingen hand som sköt undan gardinen syntes i fönstret, och ingen öppnade. Bara skuggan av någon som satt vid köksbordet underligt hopkurad.

Gubben tryckte ned handtaget och insåg förvånat att det var öppet. Han klev in och ropade samtidigt gummans namn. ”Fru Larsson! Hallå!” En unken doft slog emot hans näsborrar, och han satte handen över näsan med en äcklad min.

Postgubben tryckte på strömbrytaren och tog ytterligare ett steg in. Höga travar av lästa tidningar fyllde det ena rummet efter det andra. Smala gångar hade gjorts för att kunna passera. På väggarna satt stora broderade dukar och tidningsartiklar om ett barn som dött i en bilolycka.

När han trängt sig in till köket som var fyllt av gröna, stora spyflugor hittade han Elly sittande på en stol med huvudet liggande på bordet. En halväten macka låg bredvid och hon höll fortfarande fingret instucket i klykan på en kaffekopp.

Postgubben insåg direkt att hon var död och kallade på polisen som tog reda på liket.

TEMA Att resa

Jag startade min resa imorse klockan åtta och står nu ex antal timmar senare på ett solglittrande Gotland. Det doftar tång, och det speciella ljuset som bara finns här sticker mig i ögonen.

När vi provianterat och varit in på apoteket för att köpa värktabletter åker vi vidare till Fårö. Långa vackra stenmurar avlöser gärdesgårdar och stolta väderkvarnar som kikar fram över kullarna här och där. Så vackra, fyllda av mystik.
Mina skolkamrater och jag skall tillbringa nästan en vecka här ute i obygden långt från storstadsbrus och telefoner.

Rummet är helvitt och består av två smala sängar, en garderob, en stol och ett bort. Spartanskt, men antagligen det bästa för att väcka skrivarnerven till liv. Väggarna törstar efter färg och en tråkig brun/gul/vit plastmatta ligger hopknycklad på golvet jämte min jätteryggsäck.

Klockan närmar sig åtta och ljuset ute saktar ned för att ersättas av mörker och gula klart lysande stjärnor.
Jag hoppas att värmen här inne ökar nu när jag vridit upp den, annars får fleecejackan agera sängkamrat ihop med pyjamasen.

God natt kära vänner, nu börjar min manuspysslarstund

Gästinlägg av Författarinnan Sanna Juhlin

Idag har jag äran att få besök av Sanna Juhlin, en författarinna med stor kreativitet.
Nu lämnar jag över ordet till Sanna:


Det är något väldigt speciellt med att uppnå sina mål och förverkliga sina barndomsdrömmar. Jag har gjort det och jag driver mig hela tiden framåt emot nya mål och projekt.

Mitt namn är Sanna Juhlin och jag är gift småbarnsmor som nyss fyllt 40 år. Jag ska berätta lite kortfattad hur min författarkarriär har gått till. När min dotter föddes för 8 år sedan hade jag dåligt självförtroende då det gällde mitt skrivande. Men jag började gå skrivarkurser och fick en sådan underbar mentor som sade till mig; strunta i det grammatiska – skriv ut bara alla underbara berättelser du har inom dig.
Studierna gav mig blodad tand och jag fortsatte i rasande fart att plugga, även då jag fick min son för 4 år sedan.
Idag studerar jag litteraturvetenskap på Universitet och jag har mycket att tacka mina studier för – just i hur man genomför projekt.

Jag bestämde mig för snart 5 år sedan att jag skulle bli yrkesförfattare. Naiv och blåögd tog jag mig fram på lätta steg och visste i stort sätt ingenting om marknaden och hur tuff den var. Det enda jag hade hört var att det var rent ut sagt omöjligt att bli utgiven men det struntade jag i.

Jag skrev mitt första barnmanus och skickade in till förlag och ett halvår senare hörde de av sig och ville ge ut min bok. Lyckan var total även om samarbetet var illa. Jag började iallafall fokusera allt mer på att lyckas nu när jag äntligen fått in en fot.

Projekt ”intervjua andra författare”, kom till och ledde till att nio andra författare medverkade i en bok som trycktes print on demand. Boken gav mig många kontakter som jag håller än idag. Ett samarbete inleddes med min egen syster och jag skrev Att fånga en tandfé som Åsa illustrerade och bokförlaget Texicon gav ut. Under tiden hade jag även skrivit en roman och det nystartade bokförlaget Ord Text Mening gav ut den i december 2010 och till sommaren 2011 kommer den ut som ljudbok. Memento mori – minns att du skall dö är alltså min debut som romanförfattare och det kändes väldigt speciellt att få visa att man kan mer än bara skriva korta barnbokstexter, även om det också är väldigt svårt.

Det som är jobbigt med att skriva manus för barn är att jag inte kan rita själv men jag ser bilderna framför mig. Skriver jag enbart dialog måste jag nedteckna hur det ska gestalta sig på bild också. Skriver jag en mer genomförlig text så är det lite lättare för mina illustratörer att jobba efter dem.

I nuläget samarbetar jag med två stycken men ifall våra barnböcker kommer att bli utgivna är det ingen som vet. Det känns lite tråkigt då jag får så fina bilder till mina berättelser och inga barn kommer att få ta del utav dem. Jag testar alltid mina manus på min dotter. Hon uppfattar min ironi och vi har samma humor men ibland är det svårt att veta ifall förläggarna tycker att det stämmer på allmänheten.

Jag tycker om att skapa vardagliga berättelser med humor. Just nu skriver jag på en kapitelbok för barn i åldrarna 10-14 år och som kräver lite mer efterforskningar eftersom det har en historisk inblick i krigsbarnen under andra världskriget.

Egentligen är det väl så jag tänker, att jag skriver främst för mig själv och sedan för mina barn då det gäller barnmanusen. Jag beundrar verkligen Pija Lindenbaum för att hon så skickligt väver in sina dolda budskap och undermeningar i sina berättelser och för att hon faktiskt skapar sina böcker själv med både text och bild. Jag älskar också Stina Wirséns underbara Vem-böcker som har en väldigt egen ton och härlig humor.

Barnböcker berikar verkligen och de som inte läser barnböcker just för att dem inte har några barn att läsa för går verkligen miste om mycket.

Kanske har jag bara haft tur då det gäller mitt författarskap. Men jag vill gärna tro att lite talang och disciplin också spelat in då jag blivit utgiven på tre olika bokförlag. Det har inte gått smidigt. Det har varit hårt arbete och jag har hela tiden lagt fram delmål och lyckas genomföra de projekt som jag bestämt mig för.
Den jag har lyckas förbluffa mest är nog mig själv – jag har alltid trott att jag varit blyg, oföretagsam och inte haft någon talang alls.
Idag med facit i hand kan jag se att jag blivit intervjuad av tidningar, pratat i radio och framför kamera, hållit i en mindre föreläsning, varit projektledare, tagit mig till bokmässan i Göteborg och upplevt en massa underbara saker som jag aldrig vågat drömma om tidigare.
Författarskapet har förändrat min personlighet helt eller är det så att detta är mitt rätta element. Den jag är född till att vara och det är en härlig känsla.

Tack Anitha för att jag fick gästblogga här hos dig. Ni kan läsa mer om mig på min hemsida www.sannajuhlin.webgain.se och få möjlighet att köpa mina böcker signerade och till ett billigare pris än i handeln.
Kram!
Sanna Juhlin

TEMA Lösning

Kvinnan sänkte darrande skeden med det vita pulvret till golvet, och lät den stå där under tiden som hon hällde i några droppar vätska, sedan lyfte hon den och höll skeden över lågan några sekunder innan det bubblade upp.
Utan att andas knöt hon en slangliknande rem runt armen, och stoppade blodet. De smala ådrorna som lyste genom huden, längtade efter att befrias.

Med hjälp av munnen drog hon in vätskan i sprutan och tryckte sedan med en djup suck i sig härligheten. Ett hemligt leende spelade i mungipan innan det släpptes ut.
Som en trasdocka ramlade hon ihop på platsen, och utspilld själ och brustna drömmar seglade bort till en annan dimension.

TEMA Sovra

När jag vaknade upp ur koman på sjukhuset fanns beslutet långt bak i huvudet, men accelerade inom bara några dagar till att finnas på min tunga. Det var ju bara så svårt att säga orden. Min väninna kom upp på sjukhuset med en blomsterbukett och ältade sina bekymmer med stackars Per som nog inte bar en alltför enkel börda i deras äktenskap. Att vara bollplank till en konstnär är inte det lättaste.
Jag mindes alla tjejmiddagar där hon skalat av sitt äktenskap och blottat alla ”fel” hon ansåg Per hade. Vi andra vred olustigt på oss och undrade försynt om det inte var dags att skiljas. Vanligtvis tittade Alice underligt på oss och skrattade. ”Nä, nä…jag älskar Per, trots alla fel, men det är så skönt att skölja av sig lite oförätter ibland. Det är väl det ni är till för?”
Nu låg jag här utan att ha en chans att komma ifrån. Hennes smattrande röst kröp in i mina nerver så att jag skar tänder. Det kändes som om jag ville strypa kvinnan som satt på den skrangliga, vita stolen vid min sida.
Jag blundade för att visa att jag ville sova, men hon ignorerade signalen och pladdrade på.
Till slut orkade jag inte mer, och lyfte min enda brukbara arm och satte handen över hennes mun.
Med raspande röst viskade jag ”Du är inte min vän längre Alice. Du är en fullblodsegoist som borde tänka på vad du gör och säger. Gå nu härifrån är du snäll, och kom aldrig mer tillbaka.”
Munnen kändes som läskpapper så jag tryckte på den röda lilla fyrkanten och belönades av en liten söt nippertippa som med mjuk röst undrade vad jag ville. ”Vatten…” viskade jag och undrade vilka andra vänner jag skulle sovra ur min bekantskap.

Dagboksinlägg 6 april 2011

I gårdagens tidning läser jag om en kvinna och en man som helt skoningslöst utnyttjat både sin son och kusinen till sina egna sexuella behov.
Några rader längre ned läser jag chockat att hon var mamma till pojken, och han pappa.

Stackars, stackars lilla barn. Som femåring har han tvingats att ha sex med sin älskade mamma, och detta har de jävlarna filmat, och säkert fulla av sjuk åtrå åsett om och om igen.

Sådant här är inte bra att läsa för mig. Min fantasi målar upp alla bilder lika klart som om jag fotograferat det, och sedan har jag svårt att sluta tänka på det.

Det sjuka är att min kommande bok kommer att handla om något liknande, och jag förstår om igen att det jag fantiserar ihop i min ädla hjärna är ingenting mot för vad andra GÖR.

Detta är andra gången som mina texter förverkligas av någon annan, och det skrämmer mig så mycket att kalla kårar löper längs ryggraden när jag läser artiklarna.

http://www.metro.se/nyheter/kvinna-domd-till-fangelse-for-incest/Hdzkde!4Pao0bQqAQnC0qN0XmbaNA/

Brr…nä nu går vi över till något helt annat.

Idag skall jag träffa min lärare och få handledning på halva filmen som jag nu fått ihop. Det har varit slitigt, fundersamt och mycket research för att få allt så verkligt jag bara kan. Ingen skall kunna säga att jag fuskat, eller hitta på detaljer som är urviktiga för trovärdigheten i filmen.

Skrattretande nog får massor av kapitel inte plats i den slutliga filmen, och boken blir mycket, mycket tjockare. Allt bakgrundsmaterial blir mer detaljrikt.

Just nu sitter jag på mitt favoritfik Whispers strax bortanför Södra station med ett glas nypressad juice och en baguette fylld av lök, tomat, skinka och ost. Kan man börja morgonen på ett bättre vis?

Nu skall jag fortsätta med manuset en stund innan det är dags att besöka Kurt.

Ha det gott!

TEMA Statistik/6 april

När mannen med den blåa kepsen hoppade fram och greppade tag i mig for tanken ”Åh nej, jag tänker inte bli en siffra i statistiken över våldtagna kvinnor.” genom mitt huvud med blixtens hastighet.
Istället för att lealöst finna mig i behandlingen sparkade jag honom på pungen med mina högklackade stövlar, och satte tänderna i det vita köttet som låg över munnen på mig.

Resultatet kom bara några sekunder senare, och jag kände styrkan i kroppen på den bakom mig. Jag såg äntligen min förövares ansikte och kunde spänna ögonen i honom.
”Din jävla hora…vänta du bara.” Han gnisslade tänder av ilska, och höll sig ömsom om pungen, ömsom om handen.

Så fort jag fått honom att fastna i mitt blickfång var han fast, och med två hårda kickar flög mannen handlöst ned i diket han bara för en liten stund legat och väntat på mig i.

Nu var han mer än arg, ja närmast vansinnig, och med en närmast omänsklig kraft reste han sig, lyfte mig från marken och kastade mig mot en bänk som behövde både lagas och målas.
Smärtan i ryggslutet fick mig att stöna, och hur mycket jag än ville upp var det omöjligt.

Leendet som mötte mig när jag öppnade ögonen var fyllt av svarta stumpar, och andedräkten var inte mänsklig. ”Hora.” Han spottade på marken och slog med knuten näve i den andra handflatan gång på gång. ”HORA!” Ögonen var smala och ansiktet liknade ett russin. I skäggstubben såg jag silvergråa strån och tänkte för några sekunder på min pappa som dött alldeles nyss. Skulle vi träffas nu?

Jag såg att ett litet stycke trä från soffan låg bara några centimeter från min hand, och försökte febrilt nå det innan det var försent. Flisan var spetsig, och verkade ganska murken, men bättre något än inget.
Mannen tog upp något ur sin ficka och jag såg något blänka till i hans hand. ”NEJ!” skrek jag, och använde all kvarvarande kraft till att resa mig upp och kasta mig mot honom. Handen med flisan gick som en stångjärnshammare om och om igen genom de slappa kinderna, och prickade till och med ena ögat.

När jag inte kände något motstånd längre kröp jag på alla fyra en bit från kroppen, innan jag på stapplande ben reste mig och lämnade stället fylld av eufori av att ha överlevt.

Tandläkarskräck

I samma sekund som den vita tröskeln passerats slår panikens klo sig till ro i mitt inre, och vägrar försvinna. Varje sekund blir till en evighet, och tidningarna som står placerade i ett ställ hånskrattar åt mig.
Klockans visare rör sig med höga ”Tick-tack, tick-tack”

I stolen flackar min kropp mellan att springande fly därifrån, eller på vuxet vis ligga kvar och vänta.

Doften i rummet blir tio gånger starkare, och biter sig in i mitt sinne, medan knivskarpa tumnaglar trycks in i handens övre del.
Rädd så rädd och liten, så liten ligger jag som en dömd och väntar först på sticket av bedövningsnålen, sedan ljudet och smärtan som inte finns.

Borrens illande, surrande läte gräver irrgångar av minnen och smärta i hjärnan, och smärtan kommer före känslan.

Efteråt känner jag trots allt en liten seger över mig själv. Jag gick dit på egna stapplande ben, och låg kvar.
Hålet är lagat och hon säger något jag inte riktigt uppfattar först, men sedan får tillfälle att höra igen.
”Vi syns nästa år.”

Ord som för mig ter sig som envisa gnagande lämlar som inte fattar att de gått fel.
När skall vetenskapen uppfinna något som lagar utan att smärta.

En svullnad som känns, men inte syns är kvittot på mitt besök, och en tusenlapp är kostnaden för mitt mod

TEMA Strävan/5 april

I min enträgna strävan efter att bli författare har jag kämpat mot trötthet, pengabrist och tid. Hoppet är nu att allt detta jobb skall ge belöning i form av ett varmt välkomnande av min publik och mina läsare.

Att vara filmmanusförfattare är intressant, fantasirikt och alldeles, alldeles underbart, men som med alla konstnärliga yrken är det en ständig kamp att synas, höras och ses.

Som tur är har jag med mina gener förvärvat en stor dos envishet och jävlar anamma som behövs i sådana här situationer.

Om några veckor ställs jag ut i verkligheten för då slutar skolan och min lärare anser att jag skall kunna det här med filmmanus, och faktiskt tror jag att han har rätt.
Det livsviktiga mönstret i film och alla små knep som finns har nu etablerat sig i min skalle och för säkerhets skull på papper…om jag nu skulle glömma.

Framtiden för mig är just i detta nu att fullfölja filmmanuset och sälja det till ett svenskt filmbolag, eller varför inte utlandet. En bok kommer att ges ut, antingen på eget förlag eller genom ett annat förlag. Ännu en bok finns på pränt, och även en tredje.

Men verkligheten innehåller barn som vill ha mat, och ett halvfärdigt hus som skall få plåttak och innehåll, så det är bara att kliva in på arbetsförmedlingen och försöka hitta något lämpligt jobb för lilla mig.
Dessvärre blir jag dissad av arbetsgivarna då de läser min ålder och att tre småttingar finns i bagaget. Att en man finns med hjälps inte. Hur många män hjälper till med VAB? Enligt mina efterforskningar är det många, men arbetsgivarna tror att siffran är noll. Undrar varför?

TEMA Något enkelt /4 april

Min kärlek till dig är inte alls komplicerad eller svårförståelig
Bara enkel och rak som en linje mellan två punkter
Min kärlek till dig är inte fylld av sorger och tårar
Bara rätlinjigt sökande utan krav
Min kärlek till dig är stor och allsmäktig, liten och svag
Bara enkelt sökande och varm
Min kärlek till dig är kanske inte evig
Bara just i detta nu

Dagboksinlägg 4 april

I natt tog jag ledigt från skrivandet och tittade på den hyllade vampyrfilmen Låt den rätte komma in.

Jag gillar egentligen inte vampyrfilmer, men vi har pratat så mycket om den på skolan så jag var tvungen att checka in den.
Och vad kan jag säga? Jo den är jäkligt bra gjord, och spännande, men det där ögonblicket när hon biter människorna i halsen känner jag att ”Nä, det här är inte min grej.” Sorry filmskapare, men…det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

En gång för länge sedan gjorde Brad Pitt och Tom Cruise en vampyrfilm som jag väntade i det längsta att se, men slutligen såg tack vare Mr Pitts sköna uppenbarelse. Hm…jag stängde av efter bara några minuter in på delen där de börjar suga blod.

Nåväl, nog om det. Nu har jag sett den.

Idag har jag skola och ser fram emot det som vanligt.

Ute smälter snön bort, och just nu är vår källare en genomgång för smältvattnet i skogsbacken bakom oss, och ja, det är precis så illa som det låter. Vår stackars pump går i högvarv för att skicka ut slaskvattnet.
Isen på framsidan av huset håller däremot ett hårt grepp om jorden, och jag ser redan nu hur lerigt det kommer att bli när den bestämmer sig för att dra.

Ha en underbar dag govänner.

Dagboksinlägg 3 april

Inatt lyckades jag till slut få ihop första halvan av filmen, och kunde med gott samvete titta på filmen "Mitt liv som hund" och ännu en som handlade om en galen man som var två meter lång och mördare.
Zabine och Razmus lade sig sent, men ville ändå att jag skulle läsa ännu ett avsnitt ur boken Vargbröder. Igår var den riktigt, riktigt läskig.
Peter lade klinkergolv i källaren, och sedan käkade vi ost och kex.

Nu på morgonen har jag badat båda hundarna och mig själv. Efter det har jag skrivit skrivpuffen från igår och idag, och NU skall jag ut och flytta brädhögen utanför vårt hus för att rädda den undan vattnet som blir av snösmältningen. För nu...nu försvinner snön snabbt som attan och ersätts av brun slibbig geggamoja som fastnar överallt. Tack gode gud för Nanooks underbara överdragsbyxor och gummistövlar som inte läcker.


Jag längtar till sommaren då allt det här vattnet försvinner ner i jorden istället för att täcka marken överallt, och dyka upp både i källaren och under gipsskivehögen i det tillfälliga förrådet.

TEMA tillskott

Emma kramade farfadern hårt, hårt och kände tårarna komma trots att hon kämpade intensivt med att trycka dem tillbaka.
”Så, så” sade han och lade ömt den rynkade, åderfyllda handen på hennes kind. ”farmor hade inte velat att vi står och tjuter som två lipsillar. Hon har det mycket bättre där borta.”
Emma torkade tårarna och tittade upp på farfar som blinkade finurligt till henne, och lade en silverglänsande femma i hennes hand.
”Här får du ett litet tillskott till din veckopeng, men säg inget till din lillasyster. Det blir din och min hemlighet.”
Hon lät den kalla pengen vila i handflatan och studerade inskriptionen runt femmans yttre kant. Det var inte alls svårt att se de gigantiska bokstäverna. SVERIGE 1988 stod det med tjocka bokstäver. Emma vände på myntet och såg två inristningar som egentligen mest liknade två ensamma snöflingor, men säkert var tänkta att vara stjärnor.
”Tack farfar, men jag måste nog dela den med Tora, annars blir det orättvist.”

Farfadern studerade sitt kloka barnbarn och öppnade skinnbörsen för att plocka upp ytterligare ett mynt och trycka det i Emmas hand. ”Varsågod lilla du, en till er var.”

Emma sprang snabbt ut genom dörren efter att ha kastat en snabb blick på kistan som stod i rummet . Hon tyckte att begravningar var läskiga, men var glad att hon gått ändå.

TEMA Försvinna

Ibland önskar jag att jag hade förmågan att försvinna utan att någon visste vart.
Ett eget litet krypin där jag var jag och bara jag.
Önskan är kort men intensiv, en sekund här, en sekund där.
Tystnaden lockar mig att låta hjärnan ta över, och kroppens önskningar blir sekundära.
Handen följer minsta motståndets lag och sveper över ett vitt ark på måfå letandes en början och ett slut.

Dagboksinlägg 2 april

Första fjärde delen av filmen är hoptuzzlad, och nästa del är påbörjad. Det börjar verka filmmanus banne mig. Så enkelt bara man hittar de rätta verktygen, men framförallt förstår dem.
Texter har jag hjärna full av, så det är bara att producera när den här filmen är klar.

Natten blev lång, och klockan hade passerat två när jag dråsade i säng trött, så trött.
Men kreativiteten lade sig inte till sängs, nädå…jag drömde om filmen jag skapar, och blev tvungen att kliva upp när Lilleman vaknade några timmar efter jag lagt mig.

Jäntan kom till vår säng cirka en timme senare. Helt plötsligt var vi fyra stycken i sängen, mysigt men varmt och trångt.

Idag tänkte jag börja morgonen med att ta ett välförtjänt bad i baljan. Ja du läste rätt…just nu har jag inget badkar och får bada i en murarbalja där jag knappt kan trycka ned min kropp som svällt ut över vintern. Det är verkligen dags att börja ta de där underbara långpromenaderna som får livsandarna att invadera själ och hjärta.

Varje kväll läser jag för barnen ur bokserien Vargbröder, och den är helt enkelt underbart skriven. Konstiga ord, namn och fantastisk gestaltning som jag spelar upp i scener för mina små. Böckerna rekommenderas varmt till barn i alla åldrar.

Min skrivpuff uteblev igår, och jag hoppas att vi får en idag. Det blir så tomt när jag inte får skriva den där lilla textbiten varje morgon som jag vanligtvis gör.

Peter står och diskar, och hojtar om att jag skall svabba golven…vilket behövs, men…det är svårt att lämna datorn när skrivandet flyter så himla bra. Så fort filmmanuset är fixat väntar bokmanuset på sin tur, och jag längtar, längtar, längtar så.

Utanför fönstret är det både grått, blött och kallt så jag kan med gott samvete dra ned gardinen och glida in i min fantasivärld så fort jag gjort min del av hushållet.

Igår tittade jag och barnen på filmen JUMANJI på eftermiddagen. Vi gillade den allihop, och det första Zabine sade imorse när hon vaknade var att hon ville se den igen. Den har inte svenskt tal, så jag läser texten för dem. Robin Williams är obetalbar med sin humor och varma charm.