30 juni 2009

TEMA Han är inte farlig

”Han är inte farlig”, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet.” Bara väldigt social”, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

Eftersom det var tidig gryning hade jag faktiskt inte ens funderat på vad jag skulle göra om en situation som denna skulle uppstå. Att någon ens klivit upp ur sängen redan var för mig en gåta.
”Heeej” sade jag stammande, och funderade på hur jag skulle komma förbi utan alltför många frågor.
Jag drog ner den svarta kepsen lite mer över ögonen, och kollade i ögonvrån så att väskan inte läckte. Attans vad den var tung! Hunden sniffade i luften och tittade mig sedan stint in i ögonen som om han visste…
Och, ja det gjorde han nog. Hundar har ju ett grymt väderkorn har jag läst. Själv gillar jag inte alls krypen.

När jag var liten kom pappa en dag hem med ett litet sött nystan som alla i familjen älskade. Det var en liten minipudel som fick namnet Chicco. Nåväl, en dag försvann den lille. Jag visste var han var, men sade inget.
Det var skönt att slippa eländet.


Mannen började kasta alltför långa blickar på min stora hockeytrunk och det var dags att komma iväg.
”Ursäkta, kan du gå lite åt sidan med din hund?” jag nickade åt sidan medan jag med ett stönande lyfte upp väskan. ”Jag är hundrädd, och skall förbi här.”

Den smala stigen rymde bara en åt gången, och med en ryckning på axlarna och ett flin tog mannen ett ordentligt tag i kopplet och ryckte med stor ansträngning bort den stora besten från stigen.
När jag passerade stirrade hunden med elak blick på min väska och såg ut som om han ville hoppa på mig.
Svetten rann efter ryggraden och under armarna blev det stora fläckar, benen darrade både av ansträngningen, och rädslan att bli upptäckt i min gärning.

Hunden som förövrigt hette Tyson visste exakt vad som befann sig i den röda hockeytrunken, och egentligen var han världens snällaste, men nu var han rosenrasande. Doften av den han älskade mest av alla låg som en dimma runt väskan, och mixen av parfym, blod och adrenalin stack i hans känsliga nos.

Kvinnan som just i detta ögonblick låg i den stora väskan hade ett stort sår i bakhuvudet, och ena armen låg i en underlig vinkel. Ur ett sår i underlivet strömmade blod och sperma i en enda sörja. Den vackra trosan hon imorse satt på sig hade blivit sönderriven och låg som ett band runt hennes ena lår. Hennes långa svarta hår var fyllt av svett och kvistar. Under naglarna fanns hudrester från en annan människa. Det värsta av allt var ändå hennes vackra gröna ögon som nu tittade ut i intet fyllda av smärta och fasa.

”Nå, vågar du gå förbi nu?” sade mannen och skrattade rått.(Han tyckte den andre var rätt patetisk som inte ens vågade hälsa på käre Tyson. Herregud, han som var så snäll! Förresten vart tog Ebba vägen? Hon skulle ju bara springa en kort sväng och sedan möta dem.)

Jag tog några tveksamma kliv mot paret som hade trängt in en bit i skogen för att släppa förbi mig, och torkade bort svetten som rann ner i pannan med min lätt blodiga hand. (Vilka klor hon haft den markattan, tänkte jag för mig själv när meter för meter tillryggalades. Men, vilken kropp hon haft, mums.)

Tyson stod morrande vid sin husses sida med spända muskler hukade sig, beredd…Hatet lyste mot mannen som nästan knäade av tyngden när han rättade till väskan på ryggen, och med ett leende var han precis på väg att passera hunden och hans ägare när besten plötsligt exploderade av en blandning av muskler, adrenalin och vilja.

Väskan flög iväg över stigen och landade med ett brak på andra sidan. Greppet hunden hade fått över nacken på mannen var dödligt, och med ett skrik rusade ägaren fram och försökte skräckslaget stoppa honom.
Det krasade av ben som brast, och blodet sprutade när tänderna sakta trängde in sakta, sakta centimeter för centimeter. Man kunde nästan tro att hunden ville orsaka största möjliga smärta.
Nu var ägaren hysterisk av rädsla och stod och skrek rätt ut. ”NEJ TYSON! NEJ! SLUTA!”
Men, hunden fortsatte tills kroppen han hade mellan sina tänder drog sin sista suck.

Efteråt var hela skogen tyst, inte ens fåglarna lät, och på backen låg två män, den ena försökte förtvivlat ge hjärt och lungräddning på den andre.
Hunden slickade sig förnöjt runt munnen och reste sig sedan upp för att gå fram till hockeytrunken där han gnyende började krafsa på dragkedjan. ”TYSON FY! Förbannade hund, vad i helvete har du gjort? Kom hit!” Han slog med ena handen på sitt lår för att få hunden till sin sida, sedan tog han tag i kopplet som hunden slitit sönder. En liten stump var allt som återstod.

Slaget mot backen hade gjort att innehållet började rinna ut. På undersidan av väskan låg nu en stor blodpöl.

”Konstigt, vad är det här?” Han böjde sig ner och tittade närmare på blodet. ”Blod, men…”
Med ett ritschande slet han upp dragkedjan och blottade innehållet. När han sett vad som fanns inuti vände han si g bort och spydde om och om igen.
Hans ögon fylldes med tårar och han tittade bort mot kroppen som låg på stigen ”Din satans jävla idiot, det var därför Tyson tog dig. Han visste…”

Bärselens vara eller inte vara

Eftersom jag välsignats med tre småttingar har diverse barngrejor testats.
En av de absolut bästa sakerna som finns är de sk ergobarnselarna.
Från början hade vi Babybjörns bärsele, men den tyckte ingen av oss var någon hit. Pappa Peter kunde överhuvudtaget inte använda den eftersom han var alldeles för lång(187 över jorden). Nästa projekt var Haglöfs bärryggsäck, men den var rätt tung redan innan bebisen kommit på plats. Mera ämnad för mannen i familjen tyckte jag, men bar den i brist på annat.
Till slut hittade jag i alla fall rätt. Efter en googling på nätet hittade jag superbraiga ERGO ,en underbart skön sele. Lätt att ändra om mannen ville bära pyret. Men, men…säg den lycka som varar. Bebisar växer, men säcken krymper.
Vid ett års ålder hade sonen brakat iväg i höjden och hade blivit för lång för Ergon.
På barnmässan hittade jag en smart konstruktion som heter Manduca. En dragkedja ändrar enkelt storleken höjdmässigt, och över höften vilar ett tjockt bälte som har en extrasäker knäppning.
Prismässigt låg de ungefär lika, men den sista säcken köpte jag på tradera, samtidigt som jag krängde iväg Ergon.

29 juni 2009

Dagbok 29 juni 2009

Så kom sommaren ändå till sist.
Natten hade tillbringats i en svettig säng, snurrandes och ständigt vaknande.
Klockan var åtta innan barnen kom till vårt rum tjoandes och skrattandes.
Själv vaknar jag av att en omisskännlig doft av urin sprider sig i rummet. Därtill känner jag att lakanet under lilltrollet är blött. Snabbt upp för att rycka ut lakanet ur sängen och ta bort pinkskyddet undertill (det är pga det som vi svettas så förbenat).
Hampuz får hjälp ur sängen av storasyster och hand i hand går de in i vardagsrummet.
Det bildas en stor hög på trappavsatsen av det nerpissade lakanet och underlägget. Överdragen på kuddarna och Zabines lakan får fara samma väg. Rätt ner för källartrappan. Tack och lov att vi har egen tvättmaskin.
Frukosten intas efter diverse strulande ute i solen på vår relativt nybyggda veranda. Vilken lyx jag har att ha det så här bra. Tyvärr är det slut på min barnledighet strax innan jul och jag skall ut i verkligheten.

Dagen tillbringades i solens sköna, livsfarligt brännande strålar. Allihop har faktor 30 på sin kropp, men blir ändå lite brända. En skavd tå, ett litet rivsår och en blåtira blir dagens kvitto.
De två äldsta syskonen utdelar smockor till varandra, men är sekunden efter såta vänner och sitter med huvudena tätt intill varandra pratandes över en bok.

TEMA att härmas

Det var söndag och vi var allihop lite loja av både nattens bravader och värmen som dallrade mellan husen.
Vi var ett gäng tjejer som var singlar allihop och hade blivit bästa vänner. Jag var väl den som stack mest ut, med mitt olikfärgade hår och det höga stela partiet som fanns på mitt huvud. Högt skulle det vara, så massor av spray sprutades i härligheten varje morgon.
När man vaknade såg håret ut som lutande tornet i Pisa, men styrdes snabbt till med lite vatten.
Idag finns det en variant som kallas hockeyfrilla och det är väl vad jag hade.
I ena örat hade jag en tjock 24 karats guldring och ännu en (fast mycket mindre) ovanför den. Näsan pryddes även den med en tjock yttepytteliten guldring.
Smink existerade nästan inte i mitt liv, istället solade jag solarium som en galning och såg ut som om jag precis kom från utlandet, ständigt.
Min klädstil var även den lite extrem, men tjejerna hade accepterat mig som jag var, och vi var ett glatt gäng.

En dag när vi som vanligt satt ute på krogen på Medborgarplatsen berättade Mia som var en superblonderad blondin som älskade smink och kortkort att hon träffat en tjej på krogen som var en exakt kopia av mig. När hon berättade hur kvinnan sett ut lät det som om hon tittat i samma spegel som mig.
Samtalet gick över till att handla om killar, killar och killar, och den andra tjejen glömdes bort.
Tills…

Ännu en helg var över, och den här gången hade jag åkt hem till mina kära föräldrar så de andra hade varit ute utan mig.
Jag ringde Pernilla för att kolla hur de haft det.
”Tjena gumman, hade du det bra däruppe?”
”Nja, det fanns som vanligt ingenting att göra, så jag fick lappsjuka efter en halv dag och ville hem. Jag saknade er, och Stockholm.”
”Ja, du skulle varit med” sade hon, och fortsatte ”Vi träffade din absoluta lookalike, herregud Kimberly hon måste ha sett dig ute och härmat dig rakt av. Till och med ringarna du har i örat har hon. Det var lite skrämmande att se”
”Pratade ni med henne?”(jag blev intresserad av kvinnan som uppenbart gillade min stil) Vart var ni i helgen?”
”Nu skall vi se, hm…På fredagen började vi kvällen på Kelly´s för att sedan dra till London-New York, men det var urtråkigt, så vi landade framåt morgonkvisten på den där båten. Attans jag har glömt namnet”
Jag hörde hur Pernilla funderade för sig själv.
”Patricia menar du?” Jag snurrade på telefonsladden som om igen såg ut som ett förvirrat skatbo.
”Ja, just det. Nåväl, på lördagen och söndagen stack vi till Alladin direkt efter träffen hemma hos Kicki. Vi ville dansa, och hade ingen större lust att valsa omkring i en massa oändliga köer.”
”Så då har ni haft en rolig helg då? Själv har jag ridit på syrrans ponny och sprungit ut skogen med hundarna. Klarar inte av att bara sitta en hel helg. Det riktigt kryper i mig.”
”Förresten, vi träffade miffot, ja du vet hon som härmar dig. Jag frågade henne var hon hittat sin klädstil och hon berättade att hon sett en skithäftig tjej ute på krogen en natt som hade en superball frisyr och skithäftiga kläder.(hon skrattade till) Uppenbarligen var det dig hon såg. När jag berättade att vi är kompisar bad hon mig fråga dig hur i h-e du får håret att stå upp som ditt gör? (nu skrattade hon ännu mer) Jag talade om för henne att du ville ha en egen ickekopierad stil och att hon skulle söka sin egen personlighet istället. Jisus, Kimmy jag höll på att åka på en smocka. Hon var pissur och bad mig dra åt helvete. Som tur var kom de andra precis när det hände, och tog mig därifrån.”
”Ja, ja det är väl inte så mycket att göra. Får väl hitta på något nytt. En jäkla härmapa skall inte få stoppa min kreativitet.

Nästa gång vi gick ut hade jag skapat en ny häftig stil, och hur jag såg ut då, det får ni gissa.

28 juni 2009

Dikten du

Det börjar med en kvillring i magen, sprider sig ända ner till tårna
Fortsätter som ett värmande bälte runt hela mig
Sätter min åtrå i brand
Din kyss smakar sommar, sol och bad, och jag får aldrig nog
Du gör mig mjuk inuti
Du ger mig värme, glädje och kärlek i stora mått och kräver aldrig nåt
Vilken tjej skulle nånsin säga nej till dig?
Och jag bara säger, att jag älskar dig!

Dikten missfall

Ett barn blir till, och dör lika fort
Sjukhusvistelse med smärta i själ och kropp
Var det värt det?
Två veckors ytterligare smärta
Käkar tabletter tills kroppen säger stopp
Näsblod…för första gången
Hjärnan…går i spinn
Gråter
Saknar barnet jag aldrig fick

Tiden

Plötsligt var den bara borta
Tiden som utlöst suckar, tårar och smärta
Den varade allt från 5 dgr till 10 dgr, de sista åren ännu längre.
När dagen kom då den vanligtvis brukade dyka upp väntade jag med spänd förväntan och fasa.
Hur skulle den vara? Som en stormflod? En evigt porlande bäck, eller?
En dag kom den inte
En dag bara försvann den.
Det tog några månader för mig att inse tiden var förbi, det var kört!
Nu hade den försvunnit för evigt, möjligheten jag haft.
Klimakteriet hade rasat in och tagit mensen väck, och istället gästat min kropp med frossa och svettningar.
Inte alls så illa som jag läst och föreställt mig, men vid bara 44 års ålder hade det kommit något och tagit bort min naturliga möjlighet att få fler barn.
Med lättnad insåg jag att det inte skulle bli några fler smärtsamma stockholms blodbad, inte heller nattliga byten av genomblodade skydd.
Det var över…jag var fri!

26 juni 2009

TEMA sitta fast

Han skrev några rader på ett litet block som låg på byrån i hallen sedan låste han upp dörren, tittade en snabb blick tillbaka, och gick ut. Noggrant såg han till att larmet sattes på.
Inatt hade han tagit beslutet…idag var sista dagen för livet.
Aldrig mer…

Tanken kanske också slagit dig någon gång.
Vad skulle hända om du försvann?? Vem skulle bry sig?? Kan man bara "försvinna"?

Pelle Aronsson är en kille snart 30 fyllda, ser bra ut, hyfsad ekonomi, och två små barn.
Naturligtvis finns det även en kvinna med i bilden. Hon heter Carolina är också snart 30 ,en riktig krutkvinna som i början av deras förhållande alltid haft väldigt svårt för att ta emot hjälp av honom, eller någon annan heller förresten.
Att leva med henne var inte lätt, det var väldigt mycket "kan själv" och få saker rätt i ansiktet. Hon trodde på att vara rak och ärlig utan krumbukter hit och dit. Ibland kunde det bli lite för mycket.
Men, hon var även en vansinnigt vacker och snäll kvinna. Att vakna vid hennes sida gjorde honom lycklig.

Allt hade börjat med besöket på cirkusen, och spåtanten som de gick in till.
Carolina hade skrattande frågat om de inte kunde testa.
Spåkvinnan hade tagit Pelles hand, tittat i den och följt den så kallade livslinjen med pekfingret, sedan vände hon sig mot Carolina och sade " tyvärr är ni inte menade för varandra ni två. Din man kommer att leva ett annat liv långt bort härifrån"
Pelle och Carolina vände sig mot varandra och log,. Vad var det de sagt innan de gick in?? Mumbojumbo alltihopa. Här fick de beviset.
Efter att damen talat om att de bodde i hus, hade barn och att Carolina jobbade med papper och Pelle med försäljning tog hon emot deras hundralapp och de sade adjö.

Utanför tältet tog han hennes hand, och de gick så till nästa stånd.
Det grämde honom litegrand att de kastat bort pengar på en så onödig sak, men det glömdes snart bort. De roade sig med karuseller och lotteristånd hela natten.
Framåt morgonsidan var det två trötta, men lyckliga människor som med fingrarna flätade i varandra strosade hem genom staden.

Dagen efter var de båda trötta när de vaknade, men var tvungna att kliva upp eftersom det var måndag. "Usch för måndagar, jag skall bli katt i mitt nästa liv" sade han och tittade på deras katt Måns som låg och gonade sig på fällen nedanför sängen. " Det skulle du aldrig klara. Du som älskar när det är full fart, och knappt kan sitta still"
Efter en god frukost var han på väg till sitt jobb nere i city.

När de flyttat till sitt hus hade läget varit en av de främsta anledningarna till köpet.
Att det fanns en stor härlig öppen spis i vardagsrummet gjorde att Carolina blev helt exalterad. Hon tänkte på alla mysiga stunder de kunde ha framför den. Hon hade läst någonstans att sexet togs till en annan dimension. Att sedan spisen läckte lite här och var hade ingen berättat, men det märkte de när den skulle invigas.
Pelle hade lovat att kolla på internet efter någon som kunde hjälpa till med att täta den, men …nja…tiden räckte inte riktigt till. Månad lades på månad och snart hade det gått ett år utan att spisjäkeln kommit till användning.
Gudarna skulle veta att deras sexliv verkligen skulle behöva en rejäl puff. Barnen började bli lite enklare att roa, och emellanåt kunde de få till en snabbis i sovrummet när barnen slumrat in.
Att jobba mycket hade blivit ett sätt att fly alla måsten därhemma för båda två.
Under dagen gnagde spåkvinnans ord i Pelle och Carolina, men hos honom hade ett frö till något nytt såtts.
I fantasin var han singel och på resa till något okänt.

25 juni 2009

TEMA Dålig ovana

När jag kom hem efter shoppingen slog jag på tv:n där Dr Phil pratade om kleptomani. Han pratade med två kvinnor i 30-årsåldern som tydligen var kleptomaner. Det roliga i det hela (eller roliga förresten är väl att ta i) var att jag just varit ute på stan och shoppat, men…nja, handlat var väl att ta i egentligen. Pengar har jag inga, arbetslös som jag är och sakerna jag "köpte" är nog ganska värdelösa för lilla mig.
Jag vände upp och ner på min blåa väska och kollade vad som blivit dagens skörd.
"Ett par barnsolglasögon (trots att jag inga barn har), en röd scarf, en bläckpenna som man kunde ändra färg på, ett par röda helläckra trosor (som dessvärre var i stl large ALLDELES för stort för mig), en tub med ansiktskräm, och ett litet silversmycke med en svala på.
Egentligen är det inte sakerna i sig som jag är ute efter, det är faran av att bli upptäckt jag vill åt.
Det är fruktansvärt upphetsande när jag glider omkring bland butikens överdåd av saker och vet att jag när som helst kan bli upptäckt i min gärning. Mannen som är vakt där anar nog vad jag gör, men kan inget göra eftersom han aldrig sett mig sno någonting.
När jag gått igenom min väska fortsätter jag med fickorna på min specialsydda jacka och fickorna på mina jeans. Det är sådana där så kallade baggyjeans som är ypperliga att gömma saker i.
På tv:n pratar Dr Phil med de två kvinnorna och säger till dem att de är simpla tjuvar, inga kleptomaner. De stjäl för vinnings skull, inget annat. Båda nekar och säger att de har ett inre tvång att stjäla.
Själv kallar jag det för en dålig vana det jag gör. Enormt spännande och emellanåt gör jag riktiga fynd.
Egentligen borde jag väl sluta med det eftersom jag faktiskt fyller 20 till hösten, och nog borde ha växt ifrån sådant här. Men, jag går hela dagen i ett lyckorus då jag ännu en gång lurat den dumma vakten, och kan inte sluta…inte än, inte riktigt, riktigt än.

24 juni 2009

Dagbok 24 juni MORGONSTÖK

Vaknade av Zillas envisa gnällande, hon ville ut hundstackaren och började bli akut nödig.
Jag trasslade mig ur lakanen och smög tyst på tå ut från rummet, men innan jag stängde dörren tittade jag bakåt för att där se mina underbara älskade små troll ligga i en röra av ben och armar över hela sängen.
Själv hade jag förvisats till sängens nedre del där jag låg tvärs över hela härligheten.
När jag slängde ett öga på klockan blinkade den prick 5.00, puh…det blev sent igår kväll när jag i min iver att skriva på min nya novell inte slutat förrän strax före två. Det kändes nu. Ögonen var hopsmetade och kroppen protesterade. Värken som alltid rev i mina leder gjorde sig påmind vid varje steg jag tog.
Hundarna skuttade glatt ut i skogen bakom vårt hus, och kom lika snabbt tillbaka redo att om igen krypa till kojs.
Inne i sovrummet hade minstingen vaknat, och ville ha välling. Snabbt trippade jag ut i köket och skakade till en flaska som jag sedan satte in i mikron (tack gode gud för den uppfinningen!). Volymen började öka inne i sovrummet, och jag skyndade mig in med den eftertraktade flaskan och räckte den till minstingen som på bara några sekunder sörplat i sig rubbet! Efteråt gnällde han till, men lade sig till ro när modershanden lades på hans rygg. Tystnaden var total!
Minuten därpå började resten av ligan att börja vakna. Vällustigt sträckte lillfröken på sig och sade "Jag är trött mamma. Jag äääääälskar dig!" sedan lade hon sina smala, lena, solbrända armar runt min hals och gnuggade sin näsa mot min kind. Sekunden efter spritter hon till och säger "jag är hungrig mamma, kan vi inte äta nu?"
I ena hörnet på dubbelsängen ligger hennes storebror fortfarande snusande, och med ett hyssjande lyfter jag ut de två yngsta.
Vi sätter på teven som visar barnprogram, men hinner inte ens börja titta förrän storebror kommer instudsande.
"Mamma, jag är hungrig, när är det mat?" Jag reser mig upp från soffan efter att varligt ha tagit bort lillans omslingrande armar och torkat lillebrors snoriga näsa. "Vi dukar nu, kom och hjälp till!"
Efter frukosten ute på den soliga, men lite morgonkyliga verandan diskuterar vi klippning.
Jag och pappa Peter bestämmer att idag skall det ske, idag skall sonen klippas. Den långa gardinen till lugg skall väck! Beslutsamt tar jag fram alla attiraljer för att klippa och startar med att ta lilltjejens lugg. Hon belönas med en glass när vi är klara. Näste man blir pappa Peter som blir klippt i 13 millimeters looken. Sexigt och snyggt.
Minstingen Hampuz sitter snällt i sin stol och fingrar på några förlupna spännen som ligger på bordet. Jag klipper av hans mjuka babyhår och helt plötsligt har vi fått en liten pojke istället för bebisen jag vaknade med i morse. Nu är det Razmus tur, men inte en chans. Han har ju kommit i "lilla tonåren" och kan emellanåt vara en riktig pina. Vi pratar om att han skall in till en frisör eftersom han måste klippas och jag inte får det. Till slut resignerar han med löfte om en glass, och snart står en mycket nöjd pojkvasker framför spegeln och ler.
Jättenöjd med sin nya frisyr springer han ut i den gröna, soliga trädgården.

Tema det som skrämmer

Dagen då barnen kom började rädslorna.
Det började med rädslan för att de inte skulle överleva prematurtiden
Sedan kom rädslan för sjukdomar under hela deras uppväxt.
Rädslan för att fadern skulle krocka på sin väg till jobbet.
Rädslan att göra fel, att vara för sträng, att inte bli älskad fanns alltid i bakhuvudet trots att jag var övertygad om att jag gjorde rätt.

Mörkerrädslan och höjdrädslan som fanns sedan förut sattes i en undanskymd vrå dit den skuffades undan av modet man som moder måste ha. Om någon vågade göra illa barnen på fysisk eller psykiskt vis kom lejoninnan fram som med ett avgrundsvrål försvarade sina små.

Blygheten ersattes av en tuffhet som hämtades ur hjärtats innersta vrå.

Rädslan för världens oro förstärks varje dag genom media av alla de slag. Varje uppslag handlar om krig, våld och död.

Till sist kommer rädslan för hur Sverige och världen kommer att se ut när barnen blir stora. Kommer de att kunna gå utan vapen på gatorna på natten? Fortsätter våldsbrotten att öka som nu? Blir våldtäkter vardagliga?

Däremot finns ingen rädsla att bli gammal
Ingen rädsla för det okända
Ingen rädsla för att inte räcka till
För min kärlek är oändlig till dessa liv

23 juni 2009

Tema om vila

Ebba tittade längtansfullt ut genom köksfönstret och såg hängmattan svänga i vinden. "Suck, jag får nog aldrig tid att lägga mig där, disken och tvätten måste fixas först, sedan är det nog dags att hämta ungarna.
När några timmar gått var allt klart och hon hämtade en tidning för att sedan kunna krypa upp i hängmattan. Den lockade och svängde, fram och tillbaka…
På vägen dit gick hon genom den gröna härliga alldeles för långa gräsmattan. "Nej, jag måste nog klippa den här innan den blir alldeles på tok för svårklippt."
Ebba drog ut gräsklipparen från garaget, fyllde den med bensin och drog igång den med ett knyck. Den startade med ett vrål, och började rulla. När hela mattan var klippt var Ebba klibbig av svett, och fötterna var fulla av gräs.
Hängmattan svängde i vinden, fram och tillbaka, den lockade och pockade…

När hon tagit en snabbdusch och om igen var på väg ut för att lägga sig i hängmattan slängde hon ett getöga på köksklockan och såg…ve och fasa. "Barnen, jag måste ju hämta barnen!" Hon slängde sig i sin lilla röda bil och gasade på…för att precis hinna." Förlåt, jag jobbar hemma och glömde tiden" sade hon till Emma som var dagmamma. "Det är lugnt, jag stänger ju inte på länge än, men ring när du blir sen så inte barnen blir oroliga. Teodor! Din mamma är här!" Hon gick in i ett angränsande rum och viskade till de halvsovande barnen" Är Charlotta här?" De barn som fortfarande inte somnat svarade "ja", och puttade fram den lilla till sin dagmamma. Motvilligt lämnade den lite trötta tjejen sina kompisar efter ett viskande "hejdå! Syns imorgon."
Barnen kramade om sin mamma och följde henne till bilen under stort stoj.
"Mamma, får jag sitta fram?" Teodor rusade till framdörren och började rycka i den. "Mamma, jag vill sitta fram, Teo satt där imorse ju!" Charlotta rusade snabbt efter sin bror och ställde sig bredvid. "Teo, du sitter fram med mig, och du Charlotta sitter bakom mig." Med ett bestämt tag lyfte hon upp flickan och bar henne runt bilen för att sedan sätta fast henne i sin stol. "Det är orättvist!" Flickan surade, men hade snart glömt händelsen och började berätta vad som hänt på dagen.
När de efter bara några minuter stannade på gårdsplanen hade solen som förut gassat försvunnit bakom ett stort mörkt moln, och himlen såg olycksbådande mörk ut. Under trädet gungade den randiga hängmattan muntert fram och tillbaka.
Barnen var törstiga och fick lite saft och bullar innan de sprang ut i trädgården.
Ebba tittade ut genom ytterdörren och såg att de svarta molnen skingrat sig.
"Nä nu jäklar" sade hon, nappade till sig tidningen som låg på bordet, glasögonen på hallbyrån och solhatten på hatthyllan sedan gick hon snabbt utför trappan med stora kliv och fram till hängmattan. "Ungar, ni får väcka mig om jag somnar! Äntligen…vila." sade hon och klev upp i mattan och lade sig.

Hängmattan gungade fram och tillbaka, fram och tillbaka med en kvinna liggandes inuti som låg och sov med tidningen över ansiktet. Hennes hår fladdrade i vinden som fläktade. De bleka soltörstande benen låg korsade och hennes bara armar låg utefter kroppen.

22 juni 2009

Tema om att undvika

Lilla Elsa 6 år kommer en dag hem från skolan och är väldigt frånvarande.
"Lilla gumsan, hur står det till idag? Du verkar lite däven." Mamma Karin blir lite orolig och hämtar termometern. "Här hjärtat, öppna munnen så skall vi kolla om du har feber." Hon stoppar in termometern i flickans mun, och efter en stund tar hon ut den igen. "39 grader, vad i all världen! Nu får du snällt hoppa i sängen och vila dig. Jag skall hämta en supp med alvedon till dig, så skall febern snart vara borta." Elsa går upp till sitt rum och ligger redan till sängs när mamman kommer med medicinen. Hon vänder snällt upp rumpan till Karin och lägger sig efteråt under täcket. "Mamma, jag fryser" Elsa vänder sig mot mamman och ser ledsen ut. "Är jag sjuk mamma?" Karin hämtar täcket som ligger i fotändan och tyllar sedan om den lilla. "Lilla, lilla gumman, du har nog bara åkt på en förkylning.
Inuti bankar hennes hjärta med snabba slag. Rädd att fasan hon känner skall vara sann. Det var ju bara ett år sedan…
"Jag går ner och gör i ordning lite glass till dig, så kommer jag upp med det till dig. Visst låter det gott?" Hon böjer sig över sängen och studerar ingående sin flicka. Var inte hyn lite blek? En snabb smekning över kinden gjordes innan hon gick ner i deras solkiga kök som skulle behövt rustas för länge sedan.

Nere i köket lutade hon huvudet i händerna några sekunder innan hon ruskade på sig och hämtade glassen hon lovat lilltjejen. "Nu skall vi se, lite glass, lite banan, hm…jovisstja chokladsås måste vi ju ha. Hon slingrade mörkbrun sås över alltihop och ställde det sedan på en bricka där det redan stod ett glas med saft. Med snabba steg gick hon upp de få stegen till övervåningen, och gick in i Elsas rum. Där var tyst, förutom tunga andetag som kom från den sovande flickan. Karin drog sakta igen dörren efter att hon placerat en puss i pannan på den lilla.
Nere i köket lyfte hon luren och slog ett nummer som verkade välbekant eftersom fingrarna hittade siffrorna av sig själv för blicken riktade hon åt ett helt annat håll. Den föll på ett foto av en man i 40-årsåldern som blickade ner från väggen. "Tänk om det är så Jörgen? Vad gör jag då?" Hon försökte att rikta blicken åt ett annat håll, men hur mycket hon än försökte kunde hon inte undvika alla foton som fanns uppsatta i alla rum. Hon hade gjort så för att Elsa inte skulle glömma sin pappa, men idag kändes det som om han bevakade varje steg hon tog. Tryggheten som förut varit kändes som om den krackelerade i tusen bitar. Karin gick in i vardagsrummet och sökte längs bokryggarna efter en speciell bok." Var är den nu? Barn i världen, Lennart Nilssons barnbilder, barnramsor, barnbilder, men var i hela friden?" Fingret följde bokraderna uppifrån och ner. "Jag hade ju den…DÄR är den." Hon drog ut en tummad vit halvtjock bok som hade ett rött band i sig. Karin tog med sig den och kurade ner sig i den gamla slitna fåtöljen, och vände blad efter blad tills hon hittade det hon sökte. LEUKEMI symptom blekhet, blåmärken…

När hon läst klart smög hon upp och in i Elsas rum där hon sedan minituöst gick igenom hennes kropp centimeter för centimeter. "Lilla, lilla gumman" sade hon för sig själv när flickan suckade i sömnen. "Inga blåmärken någonstans, det bådade gott" viskade hon för sig själv, och tyllade om flickan innan hon smög ut från rummet. Kunde det vara bara en vanlig förkylning? Var hon bara hispig?

Jörgens sjukdom hade börjat med att han fått feber och känt sig hängig, sedan kom alla blåmärken och tröttheten. I det längsta hade han undvikit läkare, men till slut hade han resignerat och ringt vårdcentralen som snabbt skickat honom vidare till en läkare. Efter flera tester var det ett faktum. Jörgen hade leukemi och skulle troligtvis inte överleva.
Beskedet gjorde att deras liv blev totalt annorlunda, alla planer de haft lades på is, och istället lade de alla pengar på att resa och bara leva med och för varandra.
Lilla Elsa förstod ingenting, och saknade sina kamrater när de åkte runt jorden, men tyckte naturligtvis att det var underbart att träffa sina föräldrar jämt.

Ett år kunde de leva så, sedan kom verkligheten ifatt dem. Huset behövde renoveras, och Jörgen blev sämre dag för dag. Pengarna sinade och sjukhusbesöken tillhörde deras vardag. De fick några ytterligare veckor tillsammans innan han en dag tog sitt andetag och dog.
Saknaden efter honom var obeskrivlig, och trots att de haft lång tid att smälta beskedet var det svårt när han försvann. Lillan förstod ingenting. Pappa hade ju alltid varit med dem, ville han inte träffa henne mer? Vart var han?
Karin förklarade och de grät många gånger tillsammans.

När Elsa dagen därpå kom nedskuttande i köket utan tillstymmelse till feber, log Karin glatt mot sin döde mans foto och sade "Jag hade fel, vilken tur. Jag älskar dig Jörgen nu och för alltid"

20 juni 2009

TEMA att komma försent

Midsommarmusiken har klingat av, och nu tidigt på midsommardagen ekar byn tom.
De flesta ligger väl med kudden över huvudet och förbannar att de inte struntade i sista drinken, men några få sover vidare bara för att de kan.
Utanför fönstret skiner solen lite försiktigt, men inne på skomakarbacken 3 har dagen för länge sedan börjat med tre vilda ungar som absolut inte har någon lust att ligga i sina sängar längre.
Istället smyger de en efter en in till mor och far som sover sött.
"Mamma, jag är hungrig!" säger äldsta pojken högt.
"Mamma, jag vill ligga hos dig" säger lilltjejen på 4 år och borrar ner sig mellan föräldrarna. Efter några sekunder sätter hon sig upp för att kolla läget. "Mamma, jag älskar dig!" Hon lägger sina armar runt sin sömndruckna mor och pussar henne sedan på mun med sina mjuka barnaläppar. Modern ler och känner hjärtat omslutas av en ömhet hon inte trodde fanns. Dessa älskade små liv som ibland kunde vara så enormt jobbiga för att sedan vara änglar. Gud vad hon älskade dem.
"Mammmmmma!" Minstingen har nu vaknat och leker bungyjump i sängen mellan föräldrarna. Blöta pussar delas ut till allihop, och sedan kurar han ner sig mitt bland allihop. Älskad och efterlängtad. Syrran kramar om honom och drar honom tätt, tätt intill sig. Efter några sekunder sliter han sig lös för att försöka ta sig ner till golvet, men stoppas av en bräda som satts upp. Ilsket skriker han och pekar på brädan. "Mmmmmammmmma!" Med en snabb lyftning är han på golvet när modern gett upp och kliver upp. "Okey, vilka vill ha mat?" Hon klär snabbt på sig ett par slitna jeans och en t-shirt som är i rosa, (dotterns älsklingsfärg som modern förut aldrig tyckt om, men nu anammat). Fadern segar sig upp ur sängen ivrigt påhejad av sina äldsta barn. "Pappa, kom nu då! Jag är HUNGRIG!"
När ungarna fått i sig mat klär de på sig och borstar tänderna under stort kiv.
I badrummet låter det ungefär så här: "Mammmmmmma" (minstingen vill ha tandborsten och försöker på alla sätt räcka upp till handfatet) Till slut står de fint i rad och borstar sina tänder. Sekunden efter hörs ett illtjut och lilltjejen skriker på sin bror "Nä Razmus, du får inte. Mamma! Han nyper mig! Mammmmma!"
"Gör jag visst inte, mamma Zabine skvätter vatten på mig. Mamma hon fuskar, hon har inte alls borstat tänderna." Modern i huset kliver in och borstar den ena efter andras tänder medan hon förklarar varför det är så viktigt.
När de två äldsta gått ut på tomten för att leka, och minstingen knoppat in i sin vagn sätter sig föräldrarna i soffan och njuter av varandras sällskap och tystnaden. Samtidigt saknar de kaoset som alltid finns när tre småttingar på sex, fyra och 1,5 år härjar runt. De är fullt medvetna om att barnen kommit in i deras liv sent och att de kanske aldrig får se sina barnbarn, men lyckan av att ha barnen i sitt liv överstiger tanken på att de kommit för sent.

19 juni 2009

Ett midsommarminne

"Hejsan gumman hur mår du, och vad skall du göra på midsommar? Det var orden som mötte mig när jag tvekande lyfte luren.
I andra änden var min väninna Anneli som stöttat mig genom sorger och bedrövelser när jag först gick igenom en otrohet, och sedan efter att jag blivit vansinnigt kär efter bara några veckor blivit brutalt dumpad. Dagarna hade tillbringats i soffan gråtande och sovande.
Nu när midsommaren stod för dörren tänkte jag begrava mig i soffan igen med en massa videofilmer. Hade ingen som helst lust att fira någonting, livet var pest! Kapitlet killar var avslutat för min del, hädanefter skulle jag bara vara kompis med dem. Aldrig att någon skulle komma mig nära igen. ALDRIG!
"Jag skall vara hemma och göra ingenting!" muttrade jag buttert och lite argt. "Det är ju faktiskt bara en dag som alla andra, ellerhur?" Jag snurrade telefonledningen runt min smala handled och sparkade på en dammtuss som virvlade runt på golvet.
"Lilla gumman, du kan ju inte sitta hemma ensam på midsommarafton? Ryck upp dig nu, jag har hemligheter på g. Lyssna nu skall du få höra."
Med ett halvt öra lyssnade jag på Annelis förslag och blev trots att jag inte ville, intresserad.
Hon berättade att hon hade lånat sitt företags lastbil och hyrt ett ställe på landet, mer ville hon inte säga.
"Okey, jag är med" sade jag och försökte luska lite mera med henne vad hon hittat på.
" Ta med dig sovsäck och lite lediga kläder så ses vi imorgon på övre plan på t-centralen. Sköt om dig tills dess."
När jag lagt på luren kom tvivlen, men nyfikenheten segrade över rädslan och jag började packa ner det nödvändigaste i min slitna gymväska. Framför spegeln började jag prova ut vilka kläder som passade.
Sorgerna jag gått igenom hade gjort min smala kropp ännu smalare, och byxorna halkade ner från mina pojkhöfter ideligen. Längst inne i garderoben hittade jag ett skärp som min exkille hade glömt. Det var perfekt! Till det satte jag på mig en superkort luvtröja som visade magen. "Nåväl, det får duga" sade jag till min spegelbild innan allt åkte av igen.
På kvällen plockade jag flera gånger upp telefonen för att ringa och avboka resan, men…något höll mig tillbaka. Natten tillbringade jag gråtande framför en sorglig kärleksfilm som naturligtvis handlade om otrohet och svek.

På morgonen käkade jag en snabb frukost och sprang sedan ut till bussen som tog mig till t-centralen. Eftersom jag är rätt blyg var jag ganska nervös när de sista stegen togs uppför trappan. Jag hoppades att Anneli skulle vara där, och att någon mer jag kände igen skulle vara med.
Jag fick alltid tunghäfta när nya människor introducerades i mitt liv. Händerna blev blöta av svett och tungan slant åt fel håll.
Vid busshållsplatsen står en leende Anneli och väntar. Jag sveper hastigt runt med blicken och tänker för mig själv att här står jag och ser så förbannat tuff ut, och ändå är jag livrädd inuti.

Då möter jag plötsligt ett par mörkbruna glada ögon som ler. Jag ler tillbaka och Anneli som sett min blick kommer snabbt till undsättning. "Det här är Matte våran maskot. En skitgo kille som också råkat lite illa ut liksom dig. Ni kommer nog att trivas tillsammans. Han är Lenas lillebror" Fortfarande med blickarna i varandra presenterar jag mig. "Hejsan, jag heter Anitha, och är kompis med Anneli". Han tar min hand i sin varma stora hand och drar mig till sig för att ge mig en kram medan han säger "Hejsan Anitha, vad kul att du kunde komma. Jag har hört mycket talas om dig!"
Lastbilen kommer och vi får hoppa in i den. Den saknar fönster så resan föregås under mörker och mycket prat. Alla har humöret på topp, och flaskorna har redan kommit fram.
"Matte" sätter sig bredvid mig, och börjar fråga ut mig om vem jag är.
Ett välbekant pirr i magen börjar fortplanta sig till mitt hjärta, men jag stänger snabbt porten och vrider om nyckeln. Ingen mer romantik för mig!
Vårt prat fyller ut tiden och snart är vi framme. Han visar på alla sätt att han är intresserad.

Anneli har hyrt en stor camping, och det är massor av folk där. Killarna bor i ett hus och tjejerna i ett annat.
Under stort stoj sätter vi på oss snyggkläder och samlas sedan vid stora bord som några har smyckat med vita dukar och massor av blommor.
Naturligtvis hamnar jag bredvid "Matte" som då och då får små gliringar från de andra killarna. "Matte är kär!" hojtar hans syster som börjar bli ganska rund under fötterna av allt vin hon på kort tid hinkat i sig. Jag rodnar och vet inte riktigt vad jag skall säga, men beslutar mig för att bara ha trevligt.
När det skall lekas försöker jag komma ifrån, men om igen hamnar Matte med mig och pushar på för att vi skall leka med. Det är en slinga som består av en massa kontroller med en massa frågor. Vi är rätt duktiga och faktiskt vinner vi!
Då plötsligt fattar han tag i mitt ansikte mellan sina händer och ger mig en smällkyss medan han säger "vinnaren får en kyss, ellerhur Ulf?" Matte vänder sig till en utav killarna som fixat festligheterna och skrattar stort medan han tar min hand i sin och pussar på den.
Överväldigad av känslorna han skapar i min kropp pussar jag honom på kinden och säger "Du verkar vara en himla go kille".

Natten går över till gryning, och vi går ut på promenad där han berättar om sin stora sorg.
"Jag var tillsammans med en tjej som jag älskade jättemycket, men en dag när jag kom hem hittade jag henne i säng med en annan tjej. Hon bad om förlåtelse, och ville fortsätta vara tillsammans, men jag vägrade och bad henne snarast flytta. Efter det har jag undvikit tjejer tills nu. Du är så underbar att det är overkligt. Jag trodde inte att sådana tjejer fanns. Jag är kär i dig, och om du inte vill ses mer vill jag veta det nu. Jag vill inte bli sårad igen."
Hans ögon tårades, och handen som höll min skakade. I huvudet snurrade alla olika scenarion jag varit med om på sista tiden, och jag ville säga nej, men istället kom ett lyckligt ja över mina läppar, och jag belönades med hans härliga leende som räckte över hela ansiktet.

På morgonen vaknade jag med min hand i hans, och så fort jag slog upp mina blå kysste han mig hett. Det kvillrade i mina tår av lycka och faktiskt kände jag att livet var rosenrött och inte så svart som på sistone.

Vi höll ihop i flera år innan vi skildes som vänner.

18 juni 2009

Skriv om det som finns bortom hörnet

"Fasiken också! Det här som var min sista tröja." Sade Ella för sig själv när hon stod utanför sin port. Uppifrån skyn hade en stor fläskig fågelskit kommit bara sisådär, och nu stod hon här med en vit blaffa på bröstet. Ella tittade ilsket efter den stora vita fågeln. "Jäkla måsdjävel, nu har du förstört min dag" muttrade hon när stegen förde henne närmare jobbet. Ella var en tjej på 34 som ännu inte träffat den rätte, men ändå inte letade speciellt intensivt. Kom han så kom han resonerade hon. Barn kunde man ju skaffa på artificiell väg numera. Hon skrattade lite för sig själv när hon såg den välbekanta loggan över huset. Jaha, ännu en ointressant dag, med ett ointressant jobb tänkte hon när hissen stannade med ett ryck.
"God morgon allihopa" ropade hon när hissen öppnades. Beate hennes sekreterare knackade på dörren sekunden efter att hon satt sig. "Förlåt, men…" Ella suckade och lade huvudet på sned ." Snälla, rara du kan jag inte få sätta mig innan du brakar in?" Sekreteraren backar ut från rummet och är på väg att stänga dörren när Ella hojtar henne tillbaka. "Äh, kom in och säg vad du vill". Hon tar fram en cigarett ur etuiet som hon sedan njutningsfullt röker. Stora rökringar bildas när hon formar munnen i olika formationer. Beate som är ickerökare hostar till och harklar sig innan hon fortsätter "Ni har fått ett telefonsamtal från en man som heter Alex Andreo, och han säger att han vill tala med er omgående". Hon tittar på Ellas tår som oupphörligt knäpper mot varandra. Egentligen tycker hon inte alls om den här kvinnan som är både elak och arrogant i sina möten med andra människor. Helst av allt skulle hon vilja sluta idag, och aldrig mer återvända. Nu får hon istället le underdånigt och säga ja och amen medan hennes inre kokar. Ella tittar lojt på sin sekreterare och ber henne sedan koppla samtalet.
När sekreteraren hör att samtalet är över kikar hon om igen in på kontoret för att fråga om Ella kanske vill ha lite kaffe. "Nej tack! Jag skall strax iväg på ett ärende" säger hon och reser sig upp. Innan hon lämnar byggnaden lämnar hon ett meddelande i receptionen i form av ett brev till sin sekreterare. Efteråt går hon med snabba steg mot cityhallen för att möta en man.
När Ella kommer in på cafet ser hon omedelbart honom. Han är lång och mörk med havsblå ögon som lyser upp när de ser henne. "Hejsan, vad bra att du kunde komma så fort. Jag ville inte säga det här till dig på sjukhuset, men…sätt dig ner. Vill du ha något?" Han drog ut en stol så att hon kunde sätta sig, sedan knäppte han med fingrarna för att få kontakt med servitören. "Ursäkta, kan du hjälpa oss? (han vände sig till Ella och såg frågande ut) Nå, vad dricker du? Hon funderade en kort stund och sade sedan leende "En vodka martini tack!"
När drinken kommit in på bordet lade mannen sin ena hand över hennes och sänkte rösten nästan till ett viskande. "Ella, förstår du varför jag ringde dig?" Hon skakade på huvudet och kände osäkerheten komma smygande. Vad ville han? Hon böjde sig mot honom över det lilla bordet och sade med låg röst." Är något fel med mina prover? Varför ses vi här" Hennes röst blev tjock av rörelse och rädslan stod bakom hörnet och väntade. All tuffhet hon brukade ha försvann i ett trollslag och förvandlade henne till en liten prick i universum. Mannen som hette Alex Andreo och var läkare på stadens finaste sjukhus kände sig grym när han uttalade orden. "Jag är jätte, jätteledsen Ella, men det är som du anat. Din mage är full av cancer, och vi skall göra allt för att bota dig, men …vanligtvis överlever man inte den här sorten.
Chockad satt hon tyst länge, länge med tårar som rann längs hennes kinder och fortsatte ner vid halsen. Hennes tröjkrage blev blötare och blötare. Alex kramade om henne och torkade hennes kinder. "Du vet att vi kommer att göra allt vi kan för att hjälpa dig så du inte har ont? Allt! Har du någon nära vän du kan ringa härifrån, du skall inte gå hem ensam." Ella skakade på huvudet och sade snyftande" Jag har inga vänner här i stan. Jag kommer inte härifrån."
När taxin lämnar det stora hyreshuset tittar Alex i bakrutan och ser siluetten av Ella genom glaset i entren.
"Det här var nog det värsta jag gjort" säger han till chauffören. "Kör mig till sjukhuset är du snäll"
Ella går upp i sin lägenhet, sparkar av sig sina skor, går in i badrummet och samlar ihop alla tabletter hon sparat, sedan klär hon snabbt av sig alla kläder och kryper ner i ett hett bad hon hällt upp. Bredvid badkaret på toalettstolen radar hon upp alla pillerburkarna hon har, och med tårar i ögonen häller hon i sig burk efter burk.

På kontoret håller Beate på att plocka ihop sina grejor för att åka hem. Hon lägger alla lappar om inkomna samtal på Ellas skrivbord innan hon med klapprande klackar går till hissen för att fara hem. Nere i receptionen hojtar Elias till sig Beate och räcker henne ett vitt kuvert med hennes namn på. Nyfiket sliter hon upp det och hittar ett litet brev inuti.

Kära Beate!
Jag vet att jag varit svår att tas med, men jag har haft mina skäl. Tro mig.
Nu skall jag äntligen få besked
.
Om vi inte ses igen. FÖRLÅT att jag varit en sådan bitch.
Vänligen Ella

17 juni 2009

Jag älskar mina påhitt!

Redan som liten kicka gjorde jag en massa hyss, och sedan fortsatte det i samma stil.
Fick jag ett infall gjorde jag det sekunden därpå. Levde för dagen.
Flera gånger liftade jag 30 mil från Stockholm till Hudik bara för att få träffa, eller åtminstone se den jag var kär i.( han blev mycket överraskad när jag plingade på)
Jag bokade en resa till Mexico, och for dit 3 dgr senare med en tjej som jag knappt kände. Idag är vi bästa vänner.
Med min kille for jag huvudstupa iväg på luff i Thailand när vi efter flera missfall gett upp hoppet om barn. Det är där vår äldsta blev till.
Jag sade upp mitt jobb utan att tänka, och började med plattsättning, bara för att kolla hur det var.
Efter en resa till Rumänien där jag träffat en härlig dansk hade vi telefonkontakt och en dag sade han att vi kanske kunde ses ."Javisst, jag kommer imorgon" sade jag och bokade en resa nästa dag för att åka dit och kolla om han var den stora kärleken. En vecka senare for jag nöjd hemåt med minnet av en underbar tid, och med vissheten att vi aldrig mer skulle ses.
Mina stackars föräldrar som bor 25 mil härifrån vet aldrig när jag dyker upp eftersom jag sällan talar om när jag kommer. Att överraska dem och se deras glädje värmer mitt hjärta.
Steget från tanke till handling är för mig aldrig långt, och som tur är träffade jag till slut min jämlike.
Idag har jag ju tre barn, men fortfarande kan vi glida iväg på äventyr, om än snällare sådana, och jag älskar att INTE planera mitt liv.

16 juni 2009

De 10 främsta anledningarna att skriva

Med min skrift berör jag andras hjärtan
Med min skrift lämnar jag ett märke i tiden
Med min skrift sköljer jag mitt sinne
Med min skrift andas jag
Med min skrift finns jag
Med min skrift får jag en chans att påverka
Med min skrift när jag drömmar
Med min skrift hjälper jag
Med min skrift roar jag
Med min skrift ger jag mat på bordet

15 juni 2009

Kattstök

TEMA: fånge, hatt, kök, glimt, vana

Kattstök

"Hallå! Hallå! Hör du mig?" Sigge råtta ropade till den lilla pojken, men eftersom tanken att en råtta skulle kunna prata inte fanns hos pojken tittade han sig förvånad omkring för att kolla var ljudet kom ifrån.
"pst, här är jag!" Sigge sprang ivrigt fram och tillbaka bakom gallret. Nu fick han pojkens (som förövrigt heter Pelle och är 7 år) uppmärksamhet. "Hej, men, men, (han gnuggade sina ögon ) hur?, hur? Kan du prata…du är ju en råtta?"(nu böjde han sig fram mot gallret för att se bättre) "Hepp vad du dig bedrog, alla djur kan prata, men vi pratar sällan med er långfotingar.(Sigge lyfte på sin hatt och bugade sig) Idag blev det ett specialfall eftersom du fångade mig i den här manicken som ni människor kallar för råttfälla. Jag hade i och för sig en himla tur att det var den snälla sorten och inte smash bang krasch modellen, om du förstår vad jag menar? Då hade man blivit platt som en pannkaka." Den lilla pojken öppnade luckan "Varsågod, jag menade inget illa, jag ville bara så gärna ha ett husdjur." Han lät den lilla råttan kila upp på hans arm för att sedan fortsätta till hans axel.
Nu satt Sigge så nära pojkens öra att han kunde se in i hörselgången. Det var mycket högt, och när han tittade ner fick han lite svindel. Sigge tittade uppåt och såg att bofinkarnas bo hade blivit länsat av katten. "Jäkla kattracka!" ropade han och hötte med näven. "Din katt bara dödar och dödar. Igår tog hon blåmesens ungar, och nu ser jag att den tagit Berta bofinks barn. Kan ni inte hålla kattkräket inlåst?" Pojken drog försiktigt isär enens taggiga grenar och såg det tomma boet. "Gamla Maja gör väl ingen förnär? Hon är ju både halvblind och halt." Råttan reste sig på bakbenen och formade händerna som en strut, sedan började han prata." Maja kan inte fånga oss råttor längre och har börjat ta alla småfåglarna istället, men jag vet vad du kan göra." Han viskade något i det stora örat. "Tror du att det hjälper?" sade pojken och gick in i det stora husets kök.
Han började dra ut en röd låda som stod under en byrå. Den hade lite missfärgningar här och där, och på locket satt en stor lapp där det stod SYSKRIN. Efter lite lirkande gled den ut på golvet, och pojken sökte länge med sin hand innan han med ett "Jippi!" tog fram en liten silverfärgad tingest som gav ett sprött plingande ifrån sig. Det här borde hjälpa? Sigge såg en glimt av något vitt som svischade förbi och förstod att Maja tjuvlyssnat och smet iväg. Snabbt kilade han ner från pojkens axel för att ta spjärn med fötterna på hans bälte och hoppa upp på köksbänken där han såg att katten sprang in i gäststugan som stod på glänt. "Fort, skynda dig ut och stäng dörren till gäststugan." Pojken som förstod vad som hänt sprang snabbt ut på trappan och smet under räcket för att sedan ta gäststugetrappan i två steg och smälla igen dörren. Därinne hade de nu katten som fånge, och Pelle öppnade försiktigt dörren för att komma in. Men, nu var hon ARG! Fräsande ställde Maja sig med blottade tänder och klor framför honom och slängde med svansen fram och tillbaka innan hon med ett språng kastade sig mot pojken. "Men Maja, vad gör du?( Han greppade katten över ryggen och ställde henne på bordet.)Stå nu still så skall du få se, jag har en fin present till dig." (han satte fast den lilla bjällran i hennes halsband) "Nu blir du den snyggaste katten i stan. Hon kråmade sig framför honom och kurrade.
Sigge såg att Maja hade pinglan på sig när hon kom ut, och tackade Pelle innan han snabbt rusade hemåt.
Efter den dagen blev alla djuren vana att hoppa undan när ljudet av bjällran närmade sig.

14 juni 2009

Tema äckligt

Gamla Emma nere på två trappor var en riktig liten kruttant, och hade rest både inom Sverige och utomlands i många år. Vi bodde ovanför henne och jag brukade kika in för att prata lite då och då. Hon hade massor av vackra kort som hon visade mig och min lillasyster som ibland slog följe dit.
Jag var 6 år och hade precis börjat skolan, lillasyster var bara 3 år och gick fortfarande hemma med mamma.
En dag när regnet stod som spön i backen sprang vi ner till tant Emma och plingade på, men ingen öppnade. När vi frågade mamma om hon sett henne sade hon att antagligen var Emma på en av sina resor och skulle komma hem snart.
Vi nöjde oss med det svaret och gick istället in i vårt rum för att leka med våra dockor.
Veckorna gick, men ingen Emma syntes, och när vi kikade in i brevlådan såg vi att den var översvämmad av post. I huset började en underlig doft kännas, och faktiskt…den kändes mest utanför Emmas dörr. Till slut ringde mamma hyresvärden som efter mycket tjat kom och luktade. Det var en doft han känt många gånger förr, och mycket riktigt. Inne på golvet begraven under all post hittade de tanten.
Jag såg inte så mycket eftersom polisen som blivit ditkallad motade bort oss. Stanken däremot var vidrig, och det lilla jag så när de packade in henne gjorde att magen vände sig ut och in. Över hela kroppen krälade vita larver, ansiktet var insjunket och huden hade ruttnat. När de skulle ta tag i hennes fötter lossnade de, och polisen som höll i den såg väldigt förvånad ut. Jag fnittrade till och fick en sträng blick av min mamma innan hon tog tag i min hand och drog mig därifrån. När ambulansen lämnade gården stod vi i fönstret och tittade.
På kvällen hörde jag mamma prata med pappa om det som hänt, och lade örat mot dörrspringan för att höra bättre. De sade att tant Emma tydligen fått en hjärtattack för några veckor sedan, och att hon varit på väg flyget för att resa utomlands när det hände.
På natten vaknade jag av att jag haft en mardröm där äckliga maskar kröp över hela mig, och var tvungen att springa in till mina föräldrar och krypa ner i sängen för att få tröst.

12 juni 2009

Tema övertygad

Kärleksbestyr
Fundersam tittade Petra på mannen bredvid henne. Undrar om hon hade gjorde bort sig nu? Petra brukade inte lifta med ensamma män eftersom det innebar ett riskmoment. Hittills hade hon bara råkat ut för små incidenter med mystiska män som frågade om hon ville ha det skönt., men de hade backat när hon sagt ifrån.
När hon klev in i bilen hade Petra registrerat två barnstolar i baksätet och att han spelade folkmusik, och det kändes tryggt på något sätt. En våldtäktsman lyssnade väl inte på sådant, eller hade barn?
På morgonen hade hon vaknat med beslutet att åka till Hudiksvall för att försöka träffa sin älskade kille Peter. Tyvärr kunde hon inte få tag i honom eftersom han saknade telefon, men trots det beslöt Petra att åka. Saknaden efter hans kyssar och varma famn hade blivit för stor. Dessutom ville hon kolla om han höll det han lovat, att vara trogen henne och låta bli andra. I magen fanns en stor knut av rädsla att besöket där borta skulle ända med förskräckelse. Medvetet hade hon undvikit att sätta på sig utmanande kläder för att inte ytterligare locka till dåd av underliga män.
Lite lustigt egentligen, att hon flyttat 25 mil för att slippa karleländet, och så sitter hon nu här liftandes dessa mil tillbaka för att åtminstone få träffa honom. Livet är bra underligt tänkte Petra medan blicken drogs till mannens händer. Han hade finlemmade, helt släta, smala fingrar som han ideligen satt och trummade med på ratten. Då och då tittade han på sin medpassagerare och log. " Kommer du från Hudik?" sade han och log ännu ett av sina leenden. "Nej, jag kommer från Söderhamn från början och har flyttat till Stockholm. Mannen som hade presenterat sig som Jonas Lindgren tittade fundersamt på Petra " Men, varför bor du i Stockholm om killen bor i Hudik? Det låter inte så smart." Hon ruskade på huvudet "Nej, jag vet, men jag fick jobb där så jag flyttade. Han får väl flytta efter om är intresserad." Nu skrattade mannen och slog med näven på ratten "Där slog du huvudet på spiken, du är en liten tuffing du med skinn på näsan, men (han lutade sig mot henne) är det så i verkligheten? Du är ju både snygg och sexig." Petra vred sig lite i stolen illa berörd av hans intimitet." Jag försöker vara tuff mot honom, men eftersom jag älskar karlskrället är det inte lätt. Förresten är jag bara tjugo och vill inte ha någon fast kille ännu" Det sista klingade lite falskt i hennes öron eftersom hon skulle gett precis vad som helst för att få Peter till sin. Faktum var, att trots alla killar hon träffade i Stockholms nattliga vimmel hade hon bara en i hjärtat. Peter, en lite strulig, kvinnoälskande, tuff kille med grönblåa ögon man kunde drunkna i.
Efter flera timmars bilåkande släppte mannen av henne vid Iggesunds grill, och med dröjande steg gick Petra mot det låga trevåningshuset där Peter bodde. Magen var orolig och kurrade betänkligt eftersom det var länge sedan något stoppats i munnen. Till det fanns oron över vad som fanns bakom den stängda dörren. Klockan hade hunnit bli tio så han kanske var vaken tänkte hon innan pekfingret trycktes mot ringklockan.
Efter några minuter hördes hasande steg därinne och en sömndrucken välbekant röst "Hallå, vem är det ? Vänta ett tag, jag kommer…måste bara…(resten dränktes i ett mummel). Hjärtat slog nu som en stångjärnshammare och bara ljudet av hans härliga dialekt fick hennes blod att rusa. Ett par nycklar sattes in i låset och strax därefter öppnades den. "Du!?" sade han bara innan han tog henne famn och kysste henne djupt. Deras tungor lekte med varandra i virveldans innan han släppte henne och såg henne djupt i ögonen. "Vad gör du här? Varför? Du kan ju inte bara dyka upp så här." Orden snubblade över varandra, och när Petra kikade in i hans lägenhet såg hon tjejkläder ligga slängda över soffan i vardagsrummet. "Har du besök?" frågade hon, redan medveten om svaret. "Nja…jag visste ju inte att du skulle komma. Gud vad jag saknat dig." Han försökte ta hennes hand, men hon slet snabbt tillbaka den. "Så du kunde inte låta bli?" Frågan hängde i luften medan hon rusade nerför trappan med tårarna rinnande. Att ha en kille i en stad flera mil bort fungerade inte, hur kär man än var. När hon liftade hem beslöt hon för sjuttifjärde gången att inte ha mer med Peter att göra.

11 juni 2009

Lyx i Sverige för mammor

Min lilla 6-åring skall till hösten börja på 6-årsverksamheten och skall gå i skolan från klockan åtta till tolv.
En helt ny erfarenhet för den lille eftersom jag varit hemma med minstingen och bara haft de andra på dagis 2 dagar i veckan. När vi är där och träffas för att få se var de skall hålla hus och vilka tider som gäller får man skriva i ett papper med hur mycket tid man skall lämna dem på fritidshemmet som ligger bredvid. Jag blir helt ställd! Eftersom jag fortfarande är hemma med barn har jag rätt till 15 timmar i veckan på fritis. Fattar ni vilken lyx! Trots att jag är hemma, och har all tid i världen att hämta hem honom klockan 12, så får han stanna tills tre.
Vilken lyx vi har i Sverige som har det här systemet. Inte nog med att man får dagis till de större barnen TROTS att man är hemma med den nyfödda, dessutom får man fritis till de större.
Skolan han skall gå i är liten och urgammal, men sååå charmig. Den ligger i Olberga utanför Tumba och tillhör en av de skolor kommunen vill ha bort. Över min döda kropp! En liten skola med superfin sammanhållning är den bästa början barnen kan få i livet. Min son kommer att gå där från ettan till trean, sedan blir det dags att börja i större skolor.
I den här klassen blir de sex killar. Förstår ni vad mycket bus och skoj de skall ha?

9 juni 2009

stöldraid på landsorten


När jag kom till min dagmamma idag frågade hon mig om vi fått något stulet i helgen. Nä, det tror jag inte sade jag, och såg nog ut som ett frågetecken. Då berättar hon att våra näst närmsta grannar har fått sin åkgräsklippare stulen och nere i Näs by hade de tagit ytterligare en. Hur i h-e kan man vara så fräck att man bara kliver in på en tomt och plockar med sig något dylikt. Nåväl, jag jobbade i en elaffär för x antal år sedan, och då gick folk helt sonika in och plockade med sig mikrougnar. På dagtid, mitt framför ögonen på oss. Helt chockade över tilltaget satte vi efter det fast våra mikros med kättingar.
Naturligtvis kommer tanken upp i huvudet på folk att det nog är zigenarna som bor i Sibble som gjort det, men vänta nu...Skulle de verkligen vara så idiotiska att de stjäl sakerna nästgårds? Nja, ibland är folk för snar att döma tror jag. Eller ochså är jag en godtrogen jäkel som alltid tror folk om gott.
Snabbt pinnar jag på hemåt med lilleman i vagnen, och är dörädd att även vi skall ha haft påhälsning. Peppar, peppar har vi klarat oss hittills. När jag kommer in på tomten kollar jag snabbt av alla förråd (som vi hittills haft olåsta) och låser dem ett efter ett. Inget är borta och ja ringer lättad till mannen i huset för att rapportera.

8 juni 2009

Tystnad

Från att ha hört livligt skrik och skratt
dör ljudet ner när barnen somnat
Tankarna i huvudet klarnar
Kroppen blir plötsligt stel och öm
I luften dallrar väggarnas längtan till morgonen
Och när barnen tidigt på morgonen under stort larm rusar till vår säng
Hyssjar vi och försöker somna om
Men små fötter kittlar andra fötter och sömnen vägrar komma.
Tidig frukost intas med sömndruckna ögon

inlägg på sourze.se angående våldtäkt

Vad anser ni att vi skall göra med alla våldtäktsmän?
05 juni 2009, kl 10:05 Skrivet av Anitha Anmäl !
Ännu en våldtäkt har inträffat.
Offret är som det oftast är en ung kvinna på väg hem från krogen. Ibland är de så fega du uslingarna att de går ihop flera stycken för att våldta denna stackars kvinna som på några minuter fått sitt liv förstört. Med vilken rätt gör de detta?
Min mamma sade alltid när jag var liten att om jag skulle råka ut för något dylikt så skulle hon sakta skära snoppen i bitar på honom, bit för bit.
Låter som en bra ide tycker jag. De har inte förtjänat att ha något sexliv överhuvudtaget. Vad tycker ni?
I ren verklighet är det väl kemisk kastrering som fodras.

Insändare på sourze.se

Verkligheten överträffar fiktionen i böcker
Som författare skriver man ibland böcker och noveller där ond bråd död ingår.
Öppnar man en kvällstidning står där om mycket värre saker.
Idag t.ex berättar tidningarna att en ung kille dödat en ung tjej.
Igår var det Har inte levnadsklimatet i Sverige blivit konstigt?
en våldtäkt.
Den undre världen gör upp på stadens gator, eller skjuter någon med ett pannskott på en parkering i någon förort.
Vad i hela världen kan det här bero på?
Videovåld? Invandring? Barn som alltför tidigt lämnas vind för våg utan någon vuxens stöd eftersom föräldrarna inte har tid när de skall göra karriär eller kräver egentid.
Vad tror ni?
När jag på 80-talet som 20-åring flyttade till Stockholm till min mammas stora förtvivlan var här rätt lugnt.
Ett mord hände då och då. Idag ca 30 år (åh, herregud är jag så gammal redan) senare är ett mord om dagen inget underligt. Klimatet ute på gatorna är rått, och män våldtar tjejer var och varannan dag. Ungdomar springer på stan hela nätterna och dricker allt för mycket, slåss och drogar. När vi öppnar dagstidningarna står det om allt otäckt som hänt under natten, men det som var stora jätterubriker på 80 och 90-talet är idag en liten blänkare. Vart skall det här sluta? Min personliga åsikt är att vi måste börja från grunden, dvs med ungarna. Ge alla föräldrar som vill stanna hemma med sina barn tills de börjar skolan möjligheten till det. Överlåt inte uppfostran till daghemmen, där de bara blir en av flera barn. Tyvärr hinner inte personalen med att bry sig om allihop eftersom de är för få. Jag har tre barn jag vet vilken tid det krävs. Låt de som vill jobba korta dagar utan att se snett på dem. Ge barnen din tid. Visst behövs egentid, men skaffa inga barn då. De vill träffa dig, prata med dig, leka med dig. De kräver inga utlandsresor och dyra saker. Det är vi föräldrar som öser över dem saker eftersom vi har ständigt dåligt samvete över att inte räcka till. Barnen har du bara till låns en kort tid. En vacker dag flyttar de, och om du skött dina kort väl kommer de hem och hälsar på då och då. Låt barnen träffa äldre människor, skilj inte på barn, medelålders och äldre som idag. Barn älskar att höra skrönor om hur livet var förr, och de enda som kan berätta sitter på hem, väl avskilda från ungarna.
Hur gör vi för att ändra det här?
Är inte ni som jag less på att ständigt läsa om ungar som blivit missanpassade. Läs om alla fosterbarn som haft det svårt till exempel.
Tack för ordet.

Dikten älskade barn

11.Älskade barn
När du somnat smyger jag in
Smeker din kind
Saknar ditt skratt
Saknar dina kramar
Saknar dina mamma
Lyssnar så att du andas

Skräcknovell: Vedergällningen

Elina gick ut genom dörren efter att hon ropat in till sin mamma. "Jag sticker till farmor ett tag, kommer snart!"
Hon tog ett skutt från trappavsatsen och landade med en duns på altanen pappa Emil byggde förra sommaren. Elina hade ju faktiskt blivit 8 år förra veckan, och hade då fått lov att få cykla själv till sin farmor, som bodde precis där grusvägen slutade och blev till landsväg. Hennes två tofsar hängde mot hennes bara axlar.( Hennes mamma brukade säga att Elinas hår måste vara av guld eftersom det skimrade så mycket). Klänningen hon tjatat till sig att få ha var precis så perfekt som hon föreställt sig. Mamman hade in i det längsta tjatat om att det fortfarande var lite kyligt ute, och att Elina kunde bli förkyld. "Det vill du väl inte?" hade hon sagt, om och om igen. Till slut hade de kommit överens om att lägga en varm tröja i cykelkorgen. "ifall att" som mamma sagt.
Den rosa cykeln hade blivit lite skrapad här och var, men var fortfarande älskad av Elina. Pappa brukade kolla bromsar och däck lite då och då eftersom Elina gillade att åka över stock och sten. Hon och grabbarna som bodde granne med henne brukade cykla iväg till skogen och köra halvvilda race längs skogstigarna. Faktiskt var hon oftast den duktigaste av dem, och till killarnas förtrytelse kom hon nästan alltid först i mål.
Idag skulle hon snabbt åka iväg till farmor för att prata lite med henne, och till kvällen skulle de ut och busa i byn. Nåja, kvällen och kvällen, som åttaåring får man inte vara ute så sent, men de hade kommit överens om att springa omkring bland kåkarna och busringa på dörrarna.
Elina tyckte inte alls om mörker, man kunde nog till och med kalla henne rejält mörkrädd!
Fantasin kunde spela en stora spratt när mörkret föll.
När hon svängde in på gården hos farmor och farfar knastrade det av gruset, och hon fick nästan sladd när cykeln svängde till lite extra när en sten kom lite olyckligt under däcket. Cykeln fick som vanligt ligga i gräset nedanför den gamla bron.
Farmors hus var lite läskigt tyckte Elina. Ibland kände hon sig iakttagen när hon strosade runt i det. Mest illa var det nog nere i gamla ladugården där drängarna och pigorna bott förr i tiden. Dörrar kunde åka igen fast ingen vind kommit åt dem, och det knakade i brädor på ovanvåningen som om någon gick där.
Brrr, hon rös till lite när hon tänkte på det.
Farmodern kom ut på bron och gav henne en stor varm kram medan hon sade " Hejsan stumpan, vad kul att du kom. Jag gör lite saft och tar fram lite bullar jag gjort idag, så fikar vi." Hon steg in i det varma stora köket som luktade gamla människor och piprök. Farfar Anton satt vid bordet och rökte på sin pipa, och som vanligt hade han sin gråa keps på sig.
" Hej lilla gumman" sade han när Elina klev in. " Att vi får så fint besök". Han lade sin ena hand på hennes och tryckte till den lite lätt. " Hur mår de där hemma?"
" Tack bra. Mamma håller på med storstädningen därhemma, och jag fick lov att åka hit eftersom jag redan städat mitt rum". Hon drog ut en av de gamla antika stolarna och satte sig.
De satt länge och pratade om skolan som snart skulle ta slut, och om korna som skulle kalva, sedan reste sig farfadern med en grymtning och sade "Nja, jag måste ut till lire och fortsätta med traktorn. Vi ses sedan."
Farmodern reste sig för att ta ut ännu en plåt med bullar, och började göra en till deg för att fortsätta göra ännu fler bullar. När farmodern fortsatte med ännu en deg gick Elina fram till bänken och sade " Farmor, det behövs inga fler degar nu. Det räcker med de två du gjort". Hon pekade på två stora bunkar fyllda till brädden med färsk deg.
"Oj, oj, vad har jag nu gjort? Jag glömde bort dem. Säg ingenting till farfar är du snäll."
Elina nickade, och sade sedan med ett skratt " Du kan börja sälja bullar till Ica affären, så får de goda bullar att sälja istället för de där tråkiga de har nu." Hon såg lite allvarlig ut och lade huvudet på sned. "Farmor, varför är du så snurrig?" Hennes farmor tog hennes hand i sin mjöliga nariga hand och såg lite ledsen ut när hon sade " Lilla, lilla gumman. Jag har en sjukdom som kallas alzheimers, och till slut kommer jag inte ens att minnas dig." Hon satte sig ner på huk framför Elina och viskade "Vi säger inget till farfar eller mamma om det här va? Då kommer de att skicka iväg mig till doktorn igen" Elina nickade igen, och kände två tårar rinna på sina kinder. Hon älskade sin farmor och farfar, och hade ofta sovit över där.
Plötsligt reste sig farmodern snabbt upp och skyndade sig in i skafferiet för att komma ut med bekymrad min. "Elina, kan du hämta marmeladen i källaren är du snäll? Jag har glömt ta in en burk. Nyckeln hänger vid dörren."
" Javisst" sade Elina, hoppade i skorna och ryckte till sig nyckeln för att sedan gå till den gamla jordkällaren som låg tvärs över vägen. Hennes steg blev mer och mer tveksamma för hon tyckte egentligen inte alls som tanken att gå in i den mörka, kalla källaren. Ficklampan hon tänkt ta med sig hade hon glömt på bänken.
Låset var gammalt och nyckeln var svår att få i och vrida runt. Det knakade i den gamla dörren när den gled upp. I dörröppningen satt ett stort spindelnät som var fyllt av gamla flugor och myggor. " Undrar hur stor den där spindeln är? Den gör ju jättestora nät" sade Elina för sig själv medan hon krånglade sig in genom nästa dörr. Hon kände hur det kröp i henne när hon såg alla gråsuggor och skalbaggar som kilade iväg när de träffades av ljuset utifrån.
"Nej, snabbt in och hämta marmeladen, sedan ut i solljuset igen" sade hon och tog sats.
Väl därinne insåg hon snabbt att det inte hade varit så dumt med en ficklampa i alla fall. Man kunde se potatislådornas mörka skuggor där de stod på rad. Eftersom Elina varit inne i källaren med sin farmor förut visste hon på ett ungefär var marmeladen fanns. Tyvärr var det längst in, på hyllorna som farfadern spikat upp. Hon trevade försiktigt med handen längs hyllan, och DÄR var det en glasburk. Rysande av obehag vände hon sig om för att gå till ljuset för att se att det var rätt. Hon läste på burken och ljudade för sig själv "Blåbärssylt" Attans det var ju fel tänkte hon, och ryckte till när något rasslade till bland burkarna därinne. Tänk om det var en storråtta? Hon ville egentligen bara springa ut i det befriande solljuset och låsa dörren, men hon hade ju lovat att hämta marmeladen. Efter ett djupt andetag klev hon in i mörkret igen, och stod alldeles blixtstilla tills ögonen vant sig.
Elina hörde ljudet av röster därute, och försökte känna igen dem, men kunde inte riktigt komma underfund med vilka det var. Hon tog sats igen och klev in längst in i källaren, trevade med fingrarna längs hyllan.
Då smäller källardörren igen, och hon hör nyckeln vridas om medan flera röster fnittrar hysteriskt.
" Nej, vad gör ni? ÖPPNA!!!" Hon släpper burken hon höll så den går sönder med ett krasch, och börjar banka på dörren. Allt är ett kompakt mörker. "HJÄLP!" skriker Elina, om och om igen. "HJÄLP!"
Paniken närmar sig, och Elina är skräckslagen. Det rasslar på hyllorna där burkarna står, och hon känner sig iakttagen. Tänderna börjar hacka mot varandra, och hon sätter på sig tröjan hon haft knyten runt höften. Det är jättesvårt att se i mörkret, knapparna glider flera gånger mellan fingrarna som inte riktigt vill lyda henne. Till slut sitter den som den ska. Plötsligt känner Elina någonting som går över hennes fot, och sparkar till med den. Om igen börjar hon vildsint banka på dörren. Hon försöker komma ihåg om hon hörde en eller två dörrar stängas.
Tårarna rinner i strida floder nerför hennes kinder, och hon torkar dem med baksidan av handen. Slagen haglar mot den mörka kalla dörren. Om och om igen skriker hon "HJÄLP! Släpp ut mig!" . I källaren är det iskallt eftersom den är gjord för att hålla matvaror kalla även på sommaren. Elina vet inte vad hon skall göra och är livrädd!! Vad var det som hände? Vem var det som gjorde det? Hennes hjärna går runt, runt som en centrifug.
Inne i köket fortsatte Elinas farmor med sina kakor, och när ingen marmelad kom, ja då tog hon helt resolut jordgubbssylt istället. "Det är väl inte så noga?" sade hon för sig själv. Efter baket som resulterat i massor av bullar diskade hon och satte sig sedan med ett korsord.
Efter några timmar ringde det. I andra änden var svärdottern, Elinas mamma, som frågade om Elina var där. " Nej, det tror jag inte" sade hon, och tittade sig runt i rummet." Jag tror att hon var här förut, men hon har nog åkt hem.". Hennes trötta kropp behövde vila kände farmodern, och satte sig ner i stolen framför skrivbordet.
" Elina är borta!" sade svärdottern. " Sade hon något om vart hon skulle åka? Är Anton hemma? Kan du fråga honom om han sett henne?"
Farmodern segade upp sig ur stolen och gick ut på trappan och ropade ."ANTON!!!" sedan vände hon om och gick in igen, tog upp luren och sade "Nej, Anton är inte hemma. Han svarar inte."
" Jag kommer dit" sade svärdottern och slängde på luren.
Elina hade slagit på dörren så mycket att hon kände att naglarna hade gått sönder. Fötterna var isande kalla, och emellanåt kände hon något som nuddade hennes bara fötter. "Åh, varför hade hon varit så envis i morse? Sandaler nu! Det var ju iskallt." Hon pratade för sig själv för att lugna ner sig. " Vad skall jag göra? Gud vad hungrig jag är, och törstig, och kall". Elina hukade sig och försökte dra tröjan över sina bara ben, men det resulterade bara i att den åkte isär. "Mamma!" skrek hon. "hjälp!" Rösten började svikta och ur hennes hals kom bara ett svagt ljud. Det rasslade precis bredvid hennes fot, och hon ryckte till sig foten medan hon slog med händerna ut i mörkret. "Försvinn! Stick iväg!" När foten var på väg tillbaka till golvet nuddade hon något hårigt och strävt, och hoppade till. Nu sprutade tårarna på Elina, och hon slog om och om igen på dörren. Men, ingen öppnade. Något krasade till under hennes andra fot.
Elina var trött, och kände att orken började ta slut. Hennes mage kurrade högljutt och strupen kändes sträv och torr. Plötsligt kom hon på en ide´. Farmors äppeldricka som hon hade hjälpt till att göra förra hösten!. Hon hade ett svagt minne av att den skulle stå här någonstans i början av källaren. Febrilt började hon leta efter de speciellt formade flaskorna som drickan var i, och snart hade hon funnit vad hon letat efter. Allt kändes lite bättre när Elina fått lite vätska i sig. Hungern fick hon stå ut med. I värsta fall fick hon väl äta sylt! Tårarna blandades med jorden och dammet som fanns överallt därinne.
I byn samlades allihop för att söka efter Elina. Polisen hade kommit efter bara 20 minuter när mamman ringt och anmält henne försvunnen. Han stod just nu och pratade med de som lovat hjälpa till med sökandet. "Alla går på en linje. Leta i alla snår, alla lador, alla små skrymslen och vrår." Han viftade med sina händer i olika riktningar, och började sedan gå.
Elinas mamma grät, och farmodern grät, men de gick ändå iväg efter de andra. Tårarna rann och emellanåt var de tvungna att stanna för att torka bort dem för att kunna se något.
Hela byn hade slutit upp, och gick nu i ett långt, långt band bredvid varandra. En del hade käppar i näven för att kunna kolla bättre under granar och under olika sorters bråte. Samtliga gick i sina egna funderingar, och alla var oroliga för vad som hänt.
En bit uppe i skogen satt tre killar i 10-årsåldern och pratade.
" Nej, grabbar, vi måste berätta var hon är." sade Pelle, som var en ljushårig spellevink som alltid hade en massa hyss för sig. " Ni hörde ju vad ledsen hon var. Kom igen, vi släpper ut henne." Han reste sig upp som för att gå. " Nej, faan heller att jag går ner i byn. Hennes farsa mördar mig om han får veta vad vi gjort" Sandro snodde en flerfärgad näsduk runt, runt i sin näve. " Vi måste" sade den tredje av grabbarna och hoppade ner från kojan. " Vi måste! Kom igen nu!" Sandro satt kvar och lade armarna i kors. Det mörka ansiktet hade mörka smutsfläckar lite här och var." NEJ!" sade han. "Inte en chans! Vi smyger ner och öppnar när det blir mörkt". De andra tittade på varandra en lång stund, sedan suckade de och sade unisont "Okey!".
Elina satt nu ner på det kalla jordgolvet. Hon var trött, så trött, och trots att sylten hon hittat var slut, kurrade magen. Den som iakttagit henne hade låst sin position, och Elina kände ett stort obehag. Hon orkade inte längre slå på dörren, och satt nu fånstirrande på den mörka, tjocka dörren. Stirrade på den som om stirrandet skulle göra så att den öppnade sig. Tårarna hade tagit slut, och hade ersatts av ett hulkande som då och då avbröts av en snyftning. Varför kom ingen och öppnade. Varför undrade inte farmor vart hon tog vägen? Vad var Alzheimers som farmor sagt att hon hade? Hon satt och höll om sig själv i ett försök att bli varm. Vad var det nu pappa sagt, hm, Jo, så här var det. Om man fryser skall man stoppa in händerna i armhålorna och försöka hoppa omkring för att få upp värmen.
Det var lågt i tak i källaren, men Elina var inte så lång, och snart kände hon värmen komma in i kroppen. Elina stod på golvet och hoppade när hon hör någon rassla med låset.
Hon springer fram till dörren och börjar sparka på den med fötterna. "SLÄPP UT MIG!" skriker hon vilt flåsande av ansträngningen. Hennes sandalklädda bara fötter smäller emot dörren, om och om igen. Hon hör någon andas därute och säger i vanlig samtalston. " Snälla, släpp ut mig!" Låset rasslar till, och hon hör springande steg som snabbt avlägsnar sig. Snabbt rycker hon upp dörren och kliver ut.
Ute är det mörkt. Elina försöker lyssna om hon hör springande steg, men det enda som hörs är ljudet av musik, och förstår att de som låst in henne står och tittar. Hon skriker rätt ut i mörkret." VARFÖR?"
På andra sidan vägen ser hon en skock människor som står och pratar vilt gestikulerande och på gården ser hon en polisbil stå med blåljuset blinkande.
Elina ser lyktorna av en bil komma i full fart och tycker att hon ser en siluett av en kropp som springer lite längre fram. Siluetten springer lite halvkrupen framåt mot henne och är på väg över vägen. Nyfiken stannar hon kvar där hon är.
Sandro kände sig dum, attans att allt spårat ur som det gjort. Det hela hade ju börjat som en dum lek. Pojkarna hade triggat varandra och slagit vad om vem som vågade låsa, och han hade varit den som gjort det. När de hörde hennes gråt tänkte de öppna, men något fick dem att låta bli. Elina hade blivit ännu ett bustreck för grabbarna, och de smet iväg. Samvetet hos dem gjorde sig påmint när de såg Elinas föräldrars oro, men då var det för sent. Att öppna dörren skulle innebära att de blev upptäckta och straffade. Ingen av pojkarna var beredda att ta det.
Sandro smög sig hukande tillbaka mot Elina. Såg henne som en siluett vid källaren. Han ville be om förlåtelse. De andra grabbarna hade snabbt stuckit hem efter att de släppt ut henne, men han kunde och ville inte gå hem utan att prata med Elina.
Hans hörlurar trasslade in sig i nyckelknippan han bar i ett band runt halsen, och han försökte sänka volymen för att kunna fixa det. Pojken gick ut på landsvägen för att se bättre i gatljuset.
Bakom honom kom en bil full med glada ungdomar på väg hem efter ännu en festlig natt. Föraren var onykter och pratade glatt med sina vänner.
Sandros mörka klädsel gjorde att han inte syntes ute på den mörka körbanan, och olyckan var ett faktum.
Hans sista tanke var." Jag ville ju bara säga förlåt"

Sexnovell: Sportdykaren

Så låg vi här igen…
Blyga inför varandra och sugna så in i norden.
Jag var 13 år och okysst, med välsvarvade former som fick killarna på fall. Micke eller "sportdykaren" som min mamma kallade honom eftersom han efter ett snabbt "hej!" dök ner i min säng för att sedan inte synas därute förrän han efter ett snabbt "hejdå!" stack ut genom dörren och startade sin moped för att fara hem.
Han hade ljust lockigt hår och klart blå ögon med en liten toppig uppnäsa och pussmun. Egentligen ganska feminin, men nja, jag gillade den typen just då.
Vi hade träffats i hans portuppgång där jag och mina vänner hängde i brist på annat, och efter några blyga ord då och då tog han mod till sig och frågade chans på mig. Ja, inte själv, men genom sin kompis Björn som sedermera blev min bästa vän någonsin.
När jag väl lärt känna Micke så visar det sig att han egentligen inte är så blyg. När vi låg i sängen och hånglade gick han på bra nog. Ett nej stoppar inte honom, och till slut får jag ta tag i hans hand, se honom djupt i de blå, och säga NEJ! Han blir lite stött, men lugnar ner sig. Trots att hela jag kvider av längtan vill jag inte ha sex eftersom jag anser mig vara så ung, för ung för att ta ett sådant beslut.
Nu låg vi här igen…
Hans hand som sakta lirkar sig in under min linning medan han kysser och kelar med den andra. Det hettar av längtan därnere, och han lägger sakta min hand på sitt absolut heligaste område. Nyfiket trycker jag lite grand för att få en vibrering tillbaka. Något varmt och pulserande känns under min hand. Micke stönar, och ber mig sätta in handen innanför byxorna på honom, men jag ryggar tillbaka och nekar. Han pillar på mig därnere utanpå byxorna och stryker sitt ena finger över min kind medan han tittar mig djupt, djupt i ögonen. Hans ögon är alldeles dimmiga och han andas stötigt. Hela jag är som en vulkan som är redo att explodera. Lite extra spännande är det ju eftersom dörren till mitt rum när som helst kan gå upp, och min mamma kan komma in. Hon brukade oftast inte göra något sådant, men hon hade förstått att Micke var annorlunda än andra.
Micke knäpper sakta upp mina jeans och trycker sedan sakta sin hand längtansfullt neråt, men stoppas om igen av mig. Det känns inte riktigt rätt! Jag vill vänta! Jag försöker stapplande förklara, men möts av en sur attityd på gränsen till elak.
Han knäpper snabbt igen sina jeans, öppnar dörren och kliver ut i vårt kök där resten av familjen sitter och dricker te, säger "hejdå!" och hoppar snabbt upp på sin moped för att fara hem.
Några dagar senare får jag på skolan reda på att han varit med en annan tjej, och gör snabbt slut.
Han gråter och ber mig tänka om, men hårdnackat säger jag nej och cyklar förtvivlad hem.
Det var den första kärlekssorgen i mitt liv.

Sexnovell: Klippningen

Petra är nyinflyttad till Stockholm och delar lägenhet med sin arbetskamrat Ola. Hon är inte speciellt blyg över att visa upp sin kropp, och stackars Ola har det lite jobbigt eftersom han börjar dras till henne utan att han egentligen vill det.
Sakta byggs det upp en sexuell nyfikenhet mellan dem, och de mest vardagliga saker blir fylld av erotisk spänning. Petra å sin sida är helt sexuellt oerfaren, och allt hon kan har hon läst i Mitt livs novell, men alla som läst den vet att det kan gå rätt hett till där.
En kväll när Måns var på besök hos Ola frågade han om Petra kunde klippa honom. Sagt och gjort. Måns hade krulligt, tjockt hår som började gå åt det gråa hållet trots att han inte var så gammal. Ola sade plötsligt att han också ville bli klippt, så hon började med att klippa honom bak. När hon skulle klippa sidorna satte han plötsligt handen på hennes höft, och hon kunde känna värmen av den genom det tunna tyget på sina byxor. Hon log för sig själv, men sade ingenting utan fortsatte med att klippa håret uppe på huvudet. Kammandet genom håret blev till en sensuell smekning, och hon klippte bort en hel del av hans lockar. När hon skulle klippa hans lugg drog han häftigt ner henne så att hon gränslade honom i knät, och samtidigt tittade han henne djupt i ögonen. Petra blev oerhört upphetsad, och märkte snart att känslorna hos honom var detsamma. Då började hon retas med honom genom att försiktigt trycka sina bröst mot hans när hon gjorde den sista finputsningen på sidorna. Petra kände att han fick ett ordentligt stånd, och fortsatte gäcka honom. Hon rörde sig försiktigt fram och tillbaka i knät på Ola medan hon skrattade och flamsade med Måns som stod bredvid. Ibland reste hon sig upp liksom för att komma åt högre upp, men återvände strax till hans längtande mandom. Hon kände hjärtat rusa och ville bara att Måns skulle gå. NU!!! Hon ville ha Ola nära, nära långt in. Långsamt reste hon sig och "råkade" nudda med fingertopparna i nacken på Ola som nu hade STORA problem.
Han harklade sig och hävde ur sig något om att "nä, nu måste Petra sova…annars kommer Petra inte upp imorgon". Måns försvann snabbt från lägenheten och de gjorde alla toalettbestyr under tystnad. När hon var på väg till sitt rum iklädd bara trosor och sade "god natt, och sov gott!" Fortfarande med bultande sköte, frågade Ola om han kunde få en godnattkram. De kramades hårdare och hårdare, och till slut frågade Ola lite trevande. " Kan vi inte sova tillsammans? Vi kan ligga och prata lite"
Petra förstod vad som höll på att hända och kände att hon vibrerade därnere av lust. När de krupit ner i sängen sade han "Du har en skitsnygg kropp och en ursexig rumpa, och att se dig naken utan att få dig har gjort mig galen!" Han drog långsamt med sina fingrar över henne bröst och fortsatte över höfterna och rumpan, för att sakta slingrande bege sig över magen och ner mellan hennes ben. Petra höll andan och undrade vad som skulle hända, men visste egentligen precis var de var på väg. Ola drog upp hennes ben över sin höft och hon kunde genom den tunna trosan känna hans absolut heligaste som vid det här laget var en praktfull pelare. De kysstes först lite trevande, sedan blev det hetare och hetare. Deras tungor lekte och han stötte då och då in sin tunga som en lem. Båda förvånades över kemin mellan dem. Ola tog ner sin hand för att föra trosorna hon hade på sig åt sidan så att han skulle komma åt, och långsamt trängde han in i Petra medan han lade sin andra hand över hennes höft. Varsamt drog han sig omväxlande i och ur hennes nu svettiga kropp. All spänning som byggts upp under kvällen briserade slutligen i en gemensam orgasm. Petra tog av sig sina nu blöta trosor och smekte honom över hans hårda mage, sedan lät hon sin tunga svepa över hans kropp. När hon såg att Ola var redo igen gränslade hon hans lem. Det tog inte lång tid innan hon kom i en blixtrande orgasm.
Efteråt höll han hennes hand ,och låg och tittade på henne tills hon somnade. Slutligen föll även han i sömn.

sexnovell: Ett vällustigt möte

När Jesper kom cyklande längs strandpromenaden såg han en kvinna som gick en bit framför honom.
Hon hade svart hår som nådde ner till rumpan och det dansade i ljuset av solnedgången när hon gick. På sig hade kvinnan en tajt top i knallcerise och vit kort kjol. De brunbrända benen hade ringlande ormar tatuerade vid anklarna, och skorna hon bar var höga och cerise dem med. Han hade svårt att släppa blicken, och när han passerade henne kunde han inte låta bli att vända sig om. Naturligtvis såg kvinnan att han stirrade, men hon bara log glatt och hejade.
Hennes röst lät som om hon käkat ett ton kritor, den var sexigt hes och raspig. Det rös i Jesper. Han kände att något onämnbart vaknade till liv utan att han kunde stoppa det. Med ens kändes byxorna han bar alldeles för trånga. Vad skulle han göra nu? Han ville ju stanna! "Äh vad fan!" sade han för sig själv, och bromsade tvärt in. " Ursäkta jag bara måste få göra det här. Du får ge mig en rak höger om du vill, men jag bara måste…" med dem orden lade han sina händer om hennes kinder och gav henne en smällkyss. Kvinnan som hette Fredrika gav ifrån sig ett förvånat " varför gjorde du så?" Men, herregud, titta på dig själv, du ser ut som en reinkarnation på en gudinna. Så jävla vacker!" Jesper svepte ut med händerna, medan han talade.
Fredrika hade aldrig hört någon säga sådant till henne, och var mycket smickrad.
Vad Jesper inte visste var att för exakt ett år sedan hade Fredrika vägt runt 100 kg, och varit en ensam människa som mest hållit sig hemma, men när föräldrarna en dag visat sina fotografier som de tagit på semestern där hon varit med hade hon dyrt lovat sig själv att gå ner. Bilden hon sett motsvarade inte alls den hon ville vara. Fotot hade tagits när Fredrika fiskade, och runt midjan låg valk på valk som avslutades av en stor mage. Bikinin hon hade på sig hade skurit in både här och där. Hennes haka hade varit inbäddad i ett lager av fett .Av hennes vackra profil syntes ingenting.
Hon räckte fram handen för att presentera sig "Jag heter Fredrika Brenner och är vansinnigt smickrad. Man kan lätt säga att du gjort min dag med de orden. Jag är inte van att få komplimanger."
Jesper böjde sig ner för att ta upp sin cykel som låg på backen, och vände sig sedan mot Fredrika. "Snälla, rara du. Inte van. Skojar du med mig? Och dina ögon, de är som två gyllene bärnstenar." Han började plocka ihop sakerna som ramlat från pakethållaren när han slängt cykeln på backen. "Allvarligt talat så har jag aldrig någonsin gjort något sådant här. Aldrig!! Men, jag kunde inte låta bli när jag såg ditt vackra anlete." Han böjde sig ner för att titta lite närmare på tatueringarna. " Har de här någon speciell betydelse, eller?" Fredrika sade skrattande "Ja, det kan man gott säga. Jag gjorde dem när jag gjort av mig med alla överflödskilon för att de skulle påminna mig om vad som väntade om jag gick upp igen. Jag var ett mobbat barn under hela min skoltid, och de som var värst var två tvillingpojkar som kallades för ormpojkarna eftersom deras pappa jobbade på terrariumet."
" Det ser himla häftigt ut" sade Jesper.
"De gjorde ont som attan att få dit, jag lovar. Efteråt gick jag som om jag skitit på mig, rädd att slå emot det andra benet. Idag är de en del av mitt nya jag. Även om jag inte riktigt vant mig vid den här nya kroppen."
Jesper gick så nära Fredrika att han kunde känna doften av hennes parfym. Det luktade en härlig blandning av sommar, citron och sand. Han drog in doften i sina näsborrar och funderade på hur han skulle få hennes nummer. Den här kvinnan måste han bara ha!
Fredrika å andra sidan gick bredvid Jesper och sneglade i smyg på hans brunbrända armar. Hans händer var rätt stora och seniga, precis perfekt att hålla i tänkte hon. Tystnaden mellan dem ersattes av Jespers glada visslande.
Han vände sig mot henne, medan han försökte styra cykeln vars framdäck ideligen ville svänga inåt." Är du på väg till något särskilt ställe? Eller, har du lust att ha lite picknick med mig? Jag var på väg till parken för att slappa lite i solnedgången. Fikat är fixat redan, och det räcker till oss båda." Inom sig höll han tummarna för att svaret skulle bli ja, men man kunde ju aldrig veta. Hon kanske hade kille? Det var mycket tankar som surrade runt i skallen på honom.
"Det vore jättemysigt" sade Fredrika och log. Yes! Yes! Yes! Skrek hon inombords. Han vill träffa mig!
Paret fortsatte vägen fram tills de kom fram till parken där de hjälptes åt med att packa upp fikat, sedan satte de sig jämte varandra och började prata. Jesper som var den mest erfarne av dem förförde sakta men säkert Fredrika. " Bor du här i närheten?" frågade han medan hans fingrar lindade sig in i hennes. Hon blev lite blyg och en rodnad sköt upp på hennes kinder. "Jag bor i stan vid Buster-baren om du vet vart det ligger." Hon lät sina fingrar leka med hans. Tveksamt flyttade hon sig närmare honom. "Jag brukar inte följa med killar så här, men du verkar vara en reko kille." Jesper höll på att förgås av längtan. Egentligen skulle han bara vilja riva av henne kläderna och älska besatt med henne, men han förstod att det aldrig skulle gå. För sitt inre såg han en bild av Fredrika naken, upphetsad till randen av galenhet och det långa mörka håret som en gloria runt hennes välformade kropp. Nu var verkligen byxorna trånga och han ändrade ställning för att det skulle bli lite bekvämare. " Vad jobbar du med? Sade han lite hest och böjde sig över henne. Fredrika kunde inte svara, hon kände att hennes sköte började bulta när han kom närmare, och hennes blick gled ner mot hans underliv där en stor bula avtecknade sig. Som av en magisk kraft drogs hennes hand mot hans dragkedja, och hon drog ner den medan hon tittade honom in i ögonen för att se om han hade några invändningar. Jesper stönade högt när hon långsamt öppnade för att nyfiket släppa ut vilddjuret därinne. "Mer!" stönade han. Deras munnar möttes, och hungrigt lät hon sin tunga leka med hans. Fredrika lade sin hand runt hans lem och kunde känna den bulta. Vetskapen att han var så upphetsad av henne gjorde henne våt, och hon fortsatte sin färd över hans kropp. Hon kunde skymta en brun vältränad mage under tröjan, och drog upp den för att sedan smeka hans bröst. Hans bringa var full av svart hår. Lekfullt började hon bita honom på olika delar av kroppen.
Nu höll Jesper på att förgås. Jisus vilken kvinna tänkte han i sin dimma av åtrå. Han greppade henne över höfterna för att sedan med en knix dra av henne kjolen. Under den hittade han ett par exklusiva spetstrosor som inte lämnade mycket åt fantasin. När han tog av henne toppen hittade han en bh som matchade trosorna.
"har du alltid sådana här underbara kläder" sade han hest, medan bh:n åkte samma väg som toppen. "Mm, jag säljer underkläder, och älskar spets" sade hon medan hennes händer jobbade för fullt med att dra av honom jeansen. Hennes tunga slickade i sig hans svett, och hennes fingrar lekte med hans nacke. Jesper drog sig ifrån henne och utbrast "herregud kvinna, vad gör du med mig? Kom vi går lite högre upp, så att ingen ser oss."
Han tog hennes hand, och nakna skrattandes sprang de upp i skogsbrynet. När de kom fram tog han tag i hennes handled, vände henne mot sig och tryckte henne mot ett träd. Jesper lyfte henne och stötte kraftfullt in sin lem i henne, varvid hon stönade och skrek. Gång på gång tryckte han in den, ibland hårt, ibland mjukt tills det slutligen gick för dem båda. Svetten rann på Jesper, men han hade inte fått nog. Fredrika lockade något djuriskt inom honom och han ville ha henne om och om igen. Han ville spruta sin säd in i den här kvinnan och göra henne med barn. Sitt barn!
De kysstes frenetiskt och Fredrika kände att hennes bara fötter var fulla av barr, och att ryggen mot trädet var sårig. Hon smekte honom över hans bara mage, och såg att hans lilla djävul vaknat till liv igen.
Synen gjorde henne het, och hon tog hans hand och ledde den ner till sitt sköte. Där lekte han lite med sina fingrar innan hon var redo att ta honom i sig igen. Rysningar fortplantade sig ner till hennes fötter när han trängde in. Hon bet hon hårt i axeln när hon om igen kom. Hans skrik ekade över skogen när hans sats sköt in i hennes härliga rum.
Efteråt gick de hand i hand ner till filten, klädde på sig under tystnad och satte sig för att fika.
De kysstes emellanåt, och pratade om sina liv.
När de skiljts åt nere vid hennes ytterdörr efter att ha bytt telefonnummer gick Jesper glatt visslande hem till sin fru, och Fredrika gick upp till sin sambo.

Skräcknovell : Galgbacken

Flera stycken familjer hade satt sig strax nedanför den stora fina eken som växte på toppen av kullen. Det var ett perfekt ställe för en picknick.
Solen gassade, och snart började alla plocka av sig plagg efter plagg. " Vilken underbar dag" utbrast Helen medan hon sträckte ut benen, och drog upp kjolen lite längre så att solen skulle nå hennes blekvita ben. " Ja, det har blivit varmt som attan idag. Jag skulle nog inte satt på Adrian så mycket kläder. Han blir ju så arg när han blir varm". Hon sträckte sig efter sin lilla son som hade tultat iväg mot en annat par, och log lite ursäktande när han sparkade till mannen. "Förlåt, han är lite arg idag, och egentligen skulle vi nog stannat hemma, men sådant här väder gör att man längtar ut. Elisabet heter jag förresten, och det här är Adrian" Hon tog tag i pojkens hand och sade till honom." Seså, hälsa nu på den snälla farbrorn".
Pojken tittade ner i backen, och slet till sig handen." Nä, jag vill inte" muttrade han, sedan gick han iväg. " Ja, som sagt, han är en argsint liten herre idag. Ni får ursäkta hans beteende. Ha en jättetrevlig dag". Elisabet tittade efter sin son som gick mot trädet, och lyfte blicken mot den stora gröna kronan. " Undrar hur gammalt det här trädet är" sade hon, och vände sig mot sin väninna. "Det har ju stått här jämt".
De började prata om sina jobb, och Elisabet slängde då och då ett öga mot sin pojke, men såg att han satt och lekte framför trädet.
En liten bit från Helen och Elisabet hade familjen Jensen slagit sig ner. Pappa Leif hade egentligen ingen lust att sitta och picknicka idag eftersom han hemma hade påbörjat ett länge önskat projekt med att renovera upp sin gamla Rover. Hans älskade fru Lea hade inte alls gillat att han skulle utebli från picknicken och de hade slängt käft lite, innan han slutligen givit upp när den 13-åriga dottern Annie stormat in och sagt " Helvete pappa, du är ju typ aldrig med oss. Kan du inte ge mamma och oss den här dagen?… Snälla?". Hon hade lagt huvudet på sned och sett honom rätt in i ögonen utan att vika med blicken. " Snälla?". Han hade suckande ryckt på axlarna och sagt " Nåja, bilen kan väl vänta en dag till, men i övermorgon får du vara barnvakt åt Maja så att mamma kan vara med mig och mecka." .
Nu vände han sig mot sin fru (förövrigt en mycket vacker sådan) som satt med deras lilla dotter i famnen. " Eftersom jag följer med er hit idag, hjälper du mig i morgon. Är det en deal?" Leif räckte fram handen, och Lea tog den medan hon försökte balansera dottern som plötsligt började fäkta med sina armar och säga något obegripligt. " Jag lovar och svär. Nej, tjejer nu måste vi packa upp maten och få något i magen.". Leif gick till bilen för att hämta grillen de behövde, lilla Maja hjälpte snällt till med uppackandet ett tag, men tröttnade sedan och drog sig sakta längre och längre från filten. Ingen i familjen observerade att hon försvann eftersom alla trodde att den andra parten hade koll på flickan.
Adrian tyckte om att känna och titta på barken på den gamla eken, och när han tittade uppåt svindlade det för honom, och killade i magen. Han skrattade till och gick in bakom trädet där han hittade en stor spricka. Nyfiket började han dra i barken för att kolla vad som fanns bakom. Swosch, någon grep tag i hans krage, och han kände fötterna lämna marken. När han började skrika trycktes en tjock gren rätt över hans mun. Han slog med sina små händer, men fick inget fäste någonstans. När han tittade ner såg han förvånat att han var flera meter över backen. Han försökte skräckslagen vända på huvudet för att se vad som hände, men huvudet trycktes brutalt ner mot bröstkorgen av något hårt och knotigt.
Det sista han kunde förnimma var lukten av löv och jord.
Maja var med sina två år fortfarande en liten tulta, men oj, oj, vilken vilja hon hade den lilla. Henne hittade man aldrig där man satte henne. Det visste alla. Otaliga var de gånger som hon rymt till grannen för att titta på deras kaniner, eller gått ner mot ängarna som fanns nedanför huset för att plocka blommor. Liten javisst, men tuff! Nu hade hon spanat in den lilla pojken som stod uppe vid trädet, och gick med bestämda steg (hm, tultanden) mot den gamla eken.
Plötsligt såg hon inte längre honom. Jo…uppe i luften. Någon eller något hade virat löv runt honom, och Maja såg hur han sparkade. Det såg så roligt ut så hon fnissade till.
Eftersom pojken försvunnit återvände hon till familjens filt. " Hej stumpan, var har du hållit hus?" Lea log mot flickan, och höll ut armarna mot henne. "Kom så får du saft." Maja pekade mot trädet och sade "ojke otta" Leif kom med grillen, och satte sig. Han lutade sig mot Maja när hon pratade och sade "Ja, titta på det fina trädet. Vi kan gå dit och titta om det finns något roligt där när vi fikat. Vill ni följa med tjejer?" Han vände sig mot Lea och Annie medan han log. Annie skakade på huvudet och sade "Nej, jag tycker det är lite kusligt där borta. Jag brukar låta bli att gå så nära." Lea skakade på huvudet och skrattade. "Akta er så inte trädmannen tar er! Jag har hört talas om att det skall finnas en lite underlig man som håller till här." Hon rufsade om sin största dotter i håret och smekte henne sedan på kinden. "Håll dig borta om du känner dåliga vibrationer. Man skall alltid lita på sin intuition."
Elisabet tittade åt alla håll, men kunde inte se Adrian någonstans. "ADRIAN!" Hon reste sig upp och kände paniken komma. "ADRIAN!" Hon hörde att hon gick upp i falsett. Helen reste sig också upp och började skrika, men ingen svarade. Familjen bredvid tittade på kvinnorna när de sprang omkring och skrek, och till slut ropade Leif till dem. "Hallå! Vad har hänt? Är han borta?" Elisabet rusade fram till honom, och började slita och dra i Leif. "Du måste komma och hjälpa till. Min lilla pojke. Var är han?" Hon satte huvudet i händerna och vaggade fram och tillbaka. "Min lilla pojke.". Lea reste sig och gick fram till kvinnorna och Leif "Vad har hänt?"
"Min lilla pojke har försvunnit. Han stod vid trädet däruppe alldeles nyss, och nu är han borta!" sade Elisabet medan tårarna rann. Hon snörvlade till och tog emot en näsduk som Helen räckte fram. "Vi måste ringa polisen! Han är ju bara 4 år! Tänk om någon tagit honom?". Lea höll om henne medan hon tog fram mobiltelefonen hon hade runt halsen. "Ja hallå! Ni måste skicka en polisbil till den gamla eken på galgbacken. Det är en liten pojke som försvunnit." Hon vände sig mot den gråtande kvinnan som sjunkit ihop och satt och skakade. " Vad heter din son, och hur gammal är han?" Elisabet vände sitt gråtfyllda ansikte mot Lea och hulkade fram "Haaaan heter Adrian, ooooch är fyra år. Åh gud så hemskt. Tänk om någon tagit honom. Säg åt dem att skynda sig!"
Lilla Maja såg på avstånd hur tanten som förut sprungit omkring och skrikit nu satt på knä med huvudet i händerna. Hennes axlar skakade av gråt. Maja tittade på trädet, och sade för sig själv. "Dumma, dumma trä." Annie lyfte upp henne, och tog med henne till glasskiosken som fanns nere vid ån. " Vad vill du ha för glass? Är du hungrig? Vill du ha korv?" Annie ställde sig på huk framför Maja, och försökte fånga hennes blick som oupphörligt drogs mot sällskapet som stod en liten bit nedanför trädet. "Dumma trä" sade Maja igen. "Dumma, dumma trä. Han to ojken."
Maja och Annie satte sig nere vid ån och tittade på änderna som simmade runt, och emellanåt klev iland för att tigga bröd. Snart hade Maja fullt upp med att ge dem mat, och glömde bort pojken.
Polisen var snart på plats, och de ringde in både helikopter och mer personal.
En mycket auktoritär man som hette Kommissarie Jönsson klev ur bilen, och samlade in samtliga som suttit nedanför trädet för att få all information han kunde. Elisabet närmade sig hysteri, och var knappt talbar. Om och om igen sade hon "Adrian, min älskade lilla unge var är du? Min lilla ängel"
Poliserna parkerade nere vid cafet och snart var kullen full av män i svartvita uniformer som kröp på knä vid foten av trädet, och gick omkring i terrängen med ficklampor för att leta under alla buskar och snår. De petade lite grann på sprickan vid foten av trädet, men kom till beslutet att det var för smalt för ett barn att komma in där.
Mörkret kom, och med en filt runt axlarna fördes Elisabet hem till sitt hus där hon möttes upp av ett team poliser, och en läkare som gav henne lugnande. Kommissarie Jönsson åkte hem till henne, och frågade om hon hade några nya foton på pojken. "Där" sade Elisabet och pekade på ett foto som stod i bokhyllan. Bilden av en leende, ljushårig pojke med stora lockar mötte Jönsson, och han böjde sig fram, öppnade ramen och tog ut fotot, för att sedan räcka det till en kvinnlig polis som stod bakom honom. "Karlsson gå ut och visa det här fotot för tidningsmurvlarna som står därute. Se till att ge dem all information vi har om pojken, och säg åt dem att köra ut bilderna NU!" Han vände sig mot Helen som satt i soffan och höll om sin väninna. "Brukar han rymma?" Hon skakade på huvudet samtidigt som hon sade "Nej, aldrig. Adrian kunde vara busig ibland, men han har aldrig rymt. Eller hur Elisabet?". Med tårarna sprutande skakade den andra kvinnan på huvudet.
Kommissarie Jönsson visste att när mörkret kommit var det svårt att leta någon, så han reste sig upp för att avblåsa sökandet tills imorgon. " Hedenström säg till mannarna att vi inte kan göra något längre. Vi får fortsätta imorgon." Han vände sig mot Elisabet och lade handen på hennes axel." Det är nog ingen fara, han sitter säkert under något träd och trycker. Vi hittar honom imorgon." Med de orden lämnade han huset.
Familjen Jensen hade farit hem. De var skakade, och allihop gick igenom sin hjärna för att tänka efter om de missat någonting. Lilla Maja gick in i sitt rum och lekte med sina dockor.
Hon lindade sin låtsasblomma (hon hade fått den i julklapp av sin mormor för att ha den i vasen i lekstugan) runt dockan. Om och om igen sade hon "Dumma trä, dumma, dumma trä, han to ojken."
På kullen stod den stora eken och vaggade i vinden. På en gren högt, högt upp hängde en söndersliten röd t-shirt med röda fläckar på. Löven rasslade i det täta grenverket, och ibland kunde man höra knirkanden av grenar som drogs mot varandra. Under trädet växte inget. Det var kalt och inte ens gräset hade letat sig upp. Barken som låg över sprickan hade glesnat ytterligare, och visade ett hål som gick in i trädet.
Det blev en orolig sömnlös natt för samtliga familjer.
Efter några månader utan att Adrian hittats började polisen mer eller mindre ge upp. De hade letat överallt, och förhört massor av människor, men inte kommit framåt i utredningen.
Elisabet satt varje dag i Adrians rum, och låg ofta i hans lilla växasäng som var fylld av alla hans älskade nallar. Hennes vänner turades om att sova över, och se till att hon åt. Kläderna satt som hösäckar, och de magra kinderna var så ihåliga att man kunde se skelettets form. Tårarna hade tagit slut, och ögonen var röda och kantades av rynkorna som kom av svälten. Hon gick varje dag upp till trädet och gick skrikandes omkring och ropade hans namn, om och om igen tills mörkret kom. Ofta hade hon någon av sina väninnor med sig, men ibland gick hon själv omkring. Då och då vände hon blicken upp i den stora trädkronan, men såg inte det röda tygstycket som hade blivit nästan rosa efter alla regn som fallit.
Malin och Pelle hade dejtat flera månader, och ikväll skulle de träffas på kullen nedanför den stora eken hade de bestämt. I hennes mage låg ett frö till ett nytt liv, och hon skulle berätta det för honom. Nervositeten inför hans reaktion gjorde att hon darrade där hon stod i mörkret under trädet. "Vad skulle han säga? Ville han överhuvudtaget bli pappa?" Malin stod och pratade för sig själv. Tur att hon tagit ficklampan med sig. Det var lite otäckt att ha allt mörker runt sig. Trädets knirkande gjorde att hon lyste upp i det, men vad var det där? Högt, högt ovanför henne såg hon något rödrosa svaja fram och tillbaka i vinden. Malin sträckte sig för att se lite bättre.
Bakom henne kom något mörkt, kompakt smygande, sakta, sakta rörde sig föremålet närmare flickan som ovetande om faran stod och lyste upp i trädet. Det mörka drog sig samman som en snara runt hennes kropp, och innan Malin hann reagera lyftes hon upp av något odefinierbart som lyfte henne från marken med ett swoschande. Desperat sparkade flickan med benen, och skrek hjärtskärande innan det som tagit henne täckte över munnen. Malin kände benen knäckas, och nacken smärtade till innan hon förlorade medvetandet.
En bit bort kom hennes pojkvän gående med slängig stil, blossande på en cigarrett, och när han inte hittade Malin antog han att hon somnat ifrån alltihop. Efter att han väntat en halvtimme skickade han ett sms till hennes telefon. "Älskade sömntuta, hoppas du sovit gott. Jag ringer dig! Puss!", sedan gick han iväg hem till sin lägenhet.
Han missade precis bipet uppe i trädet.
Den stora eken var nöjd och mätt. Flickan han fångat var höjdpunkten på hans offer. Fostret hon hade i sig gav den näring för många år framåt. Vilken extrem tur att hon kommit dit!
Ingångshålet nere vid backen slöts sakta, och de oroliga själarna av de som hängts på galgbacken genom århundraden jublade, nu kunde de få vila några år igen tills deras träd behövde näring igen. Deras kroppar var borta, men jorden som bildats av de förmultnade kropparna hade gett näring åt ett frö som blev till ett mäktigt, storslaget träd…som behövde barns blod för att växa.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...