18 mars 2016

Ett slut-4

Vi fyllde säckarna, bar ut dem genom grinden och slängde dem på flaket till pickupen. Jag tror att både jag och Bodil kände oss extremt betydelsefulla. Att lyckas med bedriften att göra slut med våra män samma dag som vi rensat bort alla deras kläder, och nu menar jag ALLA kläder, borde väl egentligen vara värt en guldmedalj?
Solen hade gömt sig bakom molnen och svalorna flög högt uppe i det blå och vägrade komma ner ens för korta stunder. Det doftade från Schersminbusken och fjärilar samlades på Buddlejan. Blåsten tvingade mitt hår att hålla sig från ansiktet och dörren till vårt stora hus hade äntligen fått en blå dörr.
Jag körde ner händerna i fickorna och ställde mig innanför grinden. 
"Din taxi kommer snart", sa Bodil.
"Mm", mumlade jag och sänkte axlarna. "Du vill inte följa med då? Du får gärna ..."
Bodil slog ifrån sig med händerna och tittade på vårt hus. "Nej, inte en chans. Dealen var att du skulle få pengarna och jag huset. Jag tänker hyra ut din våning, och vem vet, det finns många vackra män därute." Hon svepte med handen framför sig och skrattade.
Taxin kom och en ung man steg ur.
"Ha det bra nu, och se inte tillbaka", sa Bodil och tog fram en cigarrett, tände den och drog ett djupt halsbloss. Hon hostade och blev tårögd.
Jag kramade henne så hårt att det stack i armarna. Klarade inte av att prata.
Taxichauffören ställde in mina väskor och trummade med fingrarna på motorhuven.
"Gå nu", sa Bodil och kastade ciggen på marken, trampade på den och vinkade. "Gå nu, innan jag ber dig stanna kvar."
"Dumbom", sa jag och klev in i taxin, hukade för att inte slå i huvudet. "Jag älskar dig gumman."
"Jag dig också", sa hon och gick in genom dörren som för att om igen be mig åka iväg.
Jag tittade på den blåa dörren och knackade chauffören på ena axeln. "Arlanda tack. Utrikesterminalen."

17 mars 2016

ADHD-barn med annorlunda diagnos+sockerfri

Berättar jag för någon att min son har ADHD ser jag genast ett förstående uttryck i ansiktet på hen och frågan kommer direkt: "Hur är det att ha en så livlig pojke?"
Det är då jag måste tala om att Raz inte är livlig och personen jag pratar med ser ut som ett frågetecken.
I de allra flesta fall är ADHD-barn extremt livliga och har svårt att hålla sig lugna. Som jag till exempel. Det är som om någon kittlar mig under både fötter, i knäveck och under armarna, samtidigt. Det kvillrar i benen som av sockerdricka och ibland måste jag liksom skaka av mig energin, men allra helst ta en snabb springtur, eller ta en promenad. (Aldrig långsam, alltid snabb)
Jag känner direkt igen en som mig. De kan inte stå stilla. Inte riktigt stilla, du vet med båda fötterna i marken, samtidigt. En fot är alltid lyft som om hen ska springa iväg. De pratar också snabbt, tar knappt luft innan nästa stavelse poppar ut. 
Men, vår pojke Razmus har inte den här energin. Inte på samma sätt. Han har en inre oro som speglar sig i att han ständigt rör på en av sina kroppsdelar, ibland en fot, ibland en hand. Han är inte energisk i hjärnan heller. I min hjärna är det ständigt fullt ös. Jag har hundra miljoner tankar om allt, dygnet runt. Ibland vaknar jag på natten och går upp och skriver ner dem, ofta, ofta är det manusidee´r som poppar upp. Jag har liksom kanaliserat energin till att tänka text. Ja, inte helt och hållet förstås. Jag måste springa flera gånger i veckan för att kunna stå upp. Min kropp har nämligen en överenskommelse med ADHD:n att om jag inte rör mig, får jag rejäla blodtrycksfall och blir liggande en dag i soffan med illamående eftersom världen gungar.
Razmus läkare på BUP sa att Razmus nog är en teoretiker och inte riktigt hittat sitt sätt att göra av med energin. Jag springer så ofta han kan med honom, och han spelar pingis två gånger i veckan. för att dels ge honom insikten hur skönt det är och framför allt idrotta för att må bra.

Imorse hade vi en riktig skitmorgon. Det var stökigt och bökigt, struligt och tjafsigt. Zabine kunde inte välja kläder och gnällde mest, Raz jiddrade om spel han ville ha, och lackade ur för att jag sa emot, att det räcker nu, och lilla Hampuz var extremt seg med att klä på sig - blev sist ut som vanligt.
I röran glömde Raz sitt lilla piller, och att vända om fanns inte på kartan. Vi glömde pillret båda två, och han skulle åka med klassen till stan medan jag skulle träffa Peter flera mil bort. Puh...
Det blev inget idag.

Razmus äter Concerta på prov, bara lite än så länge för att testa om vi kan få fart på honom. Ett barn som Raz orkar nämligen inte starta upp någonting själv. Han måste "sparkas" igång. Och det tär på oss, mest mig som fått det största ansvaret för pluggandet. Jag blir alltid ledsen när vi tjafsat och känner mig som stans värsta och sämsta mamma när han äntligen bestämmer sig för att gå med på att läsa läxan. Även om jag vet att han är tacksam efteråt.
Samma sak med löpningen. Det tar cirka en timme att få ut honom i spåret. Då är jag varm, arg och förvandlad till en eldsprutande drake. Jag skäller, manar, ber, mutar, hotar....
När vi sedan springer tar han min hand och kramar den, springer nära och är go i sitt sätt.
Vi har samma temperament och är nog rätt lika.

Nu har det gått en vecka med piller och vi har inte märkt någon skillnad, ännu....
Vi har även beslutat att dra ner på sockret i familjen. Jodå, allihop får hänga med i cirkusen, annars fungerar det inte. Jag och Peter tar bort flingor, marmelader, drickor och en massa annat, men framför allt godiset. Som en morot har vi lovat ungarna varsin tusenlapp i december om de låter bli att äta godis. Ska bli mycket spännande att se om de orkar. 
Vi äter inte massor med godis och har bara mysfredag med godis ibland, så det känns inte oöverkomligt. Men en sak kan vi inte sluta med - glass. Vi är nämligen glassomaner hela familjen och tänker tillsvidare så förbli. 

Idag var jag hos naprapaten och fick stötvågsbehandling på armen igen. Den trilskas fortfarande, och naturligtvis är det högern. Nåväl, det gör helvetesont när han kör apparaten, i början, men sedan klingar smärtan av och blir till en stor klump som gör att hela armen hettar. Underligt, men sant. Det är ungefär som när man tatuerar sig - först ont, ont, sedan nästan skön smärta som inte är så farlig. Det magiska heter endorfin. Tänk vilken fin apparat kroppen är. Min naprapat vill inte att jag äter smärtstillande och inte lägger på något, bara väntar på att kroppen fixar skadan. Lätt sagt, men, men...jag väntar snällt.
Nu tar snart laddningen på datorn slut och jag ska lägga mig.
Ha en fin kväll.
Godnattkram

16 mars 2016

Ett slut - 3

Sosso rätade långsamt på kroppen och reste sig upp, såg ut över den stora stäppen och anade de lurviga öronen. Som i ultrarapid såg han tigern hoppa upp i luften och vända sig mot honom. Sosso kisade mot solen som letade sig ner och spred ett rött sken över landskapet.
"Sosso", ropade Linda och brydde sig inte om hans viftande med handen att hon skulle vara tyst. "Du måste komma, Leonora ska alldeles strax föda." Hon följde hans blick och skrattade: "Du måste låta honom leva sitt liv nu. Snart är vårt hem fyllt med tigerungar som behöver din hjälp." Hon klappade honom på huvudet och drog den smala kroppen intill sin. "Det kommer alltid nya."
Sosso följde med Linda, men vände sig mot solen en sista gång innan han stängde grinden till reservatet och vinkade till pappan som satt i stolen på verandan och rökte cigarr. Han skyndade ifatt Linda och stoppade henne. "Du får aldrig tala om att jag släppte ut honom. Det måste bli vår hemlighet."
"Jag lovar."
"Tummis?"
"Tummis."

7 mars 2016

Ett slut - 2


Spaden stötte mot något och Anna slutade gräva. Munnen var full med damm och eggen på spaden hade blivit ojämn.
”Är det den”, frågade Dennis och satte händerna i sidorna. ”Eller, är det ytterligare en ask du grävde ner som barn? Du måste ha haft en extremt tråkig barndom”, fortsatte han med konstaterande ton.
Den nasala rösten kändes mer irriterande än någonsin och Anna funderade på hur hon skulle göra.
”Nå?”
Hon öste bort jorden och skavsåren på insidan av tummarna hettade. Ryggen värkte, men smärtan var inte av den värsta sorten. Vattenflaskan hade tömts och låg på sidan av hennes skor.
Brädorna blottades under jorden och det verkade som om de inte nötts ett dugg. Brukar inte trä ruttna, tänkte hon och tog bort all jord, bröt upp en av brädorna och tryckte in handen i den smala springan. Jodå, den låg kvar. Lädret hade buktat sig och det svarta var mer grått.
Dennis lutade sig ner över gropen och tog tag i hennes axlar.
”Du menar inte att du gjorde det här som tioåring? ”
”Jo”, svarade hon och hade svårt att inte hånle.
Han skrattade och slet till sig byltet hon tagit ut. Rullade upp det och tog ut boken.
”Hur i helvete klarade du av det? Är det här allt?”
”Ja”, svarade hon och tog sig stånkande upp ur gropen. ”Där har du det du söker. Din barndom, din ungdom och allt det andra. Mamma skrev ner varje steg vi tog.”
”Vi?”
”Ja, du och jag.”
Dennis öppnade upp sidorna och drog med fingertoppen över en sida, läste lågt och stakade sig med jämna mellanrum.
”Anna och jag har badat idag, eller egentligen var det nog Anna som badade mig. Hon älskar vatten och stänkte ner mig totalt.”
Han vände sig mot Anna och sträckte boken mot henne:
”Det står ju inget om mig. Din lilla lögnare…”
Dennis lade sina händer runt hennes hals och tryckte.
”Vänta”, väste Anna. ”Titta på femte maj.”
Han släppte henne och bläddrade fram till sidan. Läste. Rynkade pannan och kastade ifrån sig boken.
”Det kan inte stämma. Skulle du och jag vara syskon? Ha samma pappa? Aldrig.”
”Välkommen hem käre bror.”
”Det är en omöjlighet.”
”Vänta lite, Dennis”, sa Anna och klappade med handen på marken bredvid sig. ”Sätt dig.”
Hon tog fram ett brev ur bakfickan och sträckte det mot honom. ”Pappa ville aldrig lämna dig. Mamma däremot ville att du skulle få ett annat liv. Ett bättre liv.”
Dennis tittade på Anna och lade handen över sitt hår.
”Hur kan det komma sig? Jag är inte rödhårig.”
”Inte jag heller”, skrattade Anna och drog med fingrarna genom håret. ”Det är färgat förstås.”
”Varför har du inte sagt något förut?”
”Jag ville inte dra in dig i vårt miserabla liv. Du hade det bättre hos familjen som adopterade dig.”
Dennis höll upp brevet framför sig. ”Vet du vad det är?”
Anna skakade på huvudet. ”Nej, men jag har mina aningar.”
Han sprättade upp brevet, vek upp papperet och läste högt:
”Förlåt mig min son. Jag hade inget annat val.”
Dennis knycklade ihop brevet mellan händerna och kastade bort det.
”Alla har ett val, och han valde bort mig.”
”Döm honom inte för hårt”, sa Anna och lade sin hand på Dennis axel. ”Han ringde gång på gång, men mamma lät honom inte träffa vare sig dig eller mig. Hon förbjöd mig att ge ut din adress och jag minns att vi ibland åkte hemifrån när pappa skulle komma. Jag kunde inte göra något för att förhindra det.
”Hon hälsade på mig”, mumlade Dennis. ”Kom ofta.”
Han reste på sig och drog upp Anna. ”Skit i dem. Nu vill jag lära känna dig.”
Hon studerade hans minspel.
Dennis skrattade och tog hennes händer i sina. ”Jag menar allvar, syrran. Tänk att jag haft en syster hela mitt liv och inte vetat om det. Syster”, sa han sakta som om han smakade på ordet. ”Syster.”

6 mars 2016

Nu blir det slut istället-ett slut 1

På prov ska jag försöka få ihop en massa tänkbara slut på noveller, böcker med mera, istället för En början. Lite klurigare och det krävs mer tanke bakom, men det ska nog fungera.

Här kommer den första.


Ett slut - 1

Jenny öppnade dörren och gick ut på trappavsatsen, låste dörren och placerade nyckelknippan mitt i handen, slöt sedan fingrarna runt den och såg till att två av nycklarna petade ut mellan ring och långfinger respektive pek och långfinger. Det var inte mycket till skydd, men ändå något.
Det stack i nacken av blicken från Adrian som gömde sig bakom gardinen i köksfönstret en trappa upp. Hon hörde gnisslet när fönstret öppnades och vände sig om samtidigt som hon backade ut genom trägrinden.
"Du glömde något", ropade han och viftade med något.
Hon kisade mot gatan och vände sig sedan upp mot fönstret, registrerade att svalorna flög in under kanten på teglet och påminde sig själv att vänta med att spola taket med högtrycksmaskinen. De har säkert ungar, tänkte Jenny och satte handen som ett brätte över ögonen, men såg bara Adrian som en skugga. "Äh, det är nog inget viktigt", muttrade hon, ryckte på axlarna och fortsatte mot gatan. Träskorna släpade mot gruset och de bara bruna fötterna var täckta av jord från rabatten. I kassen låg den vita rosbusken, nedklippt till rötterna. Jenny satte på sig lurarna och tryckte igång mobilen. Den snabba musiken som strömmade ut fyllde henne med välbehag och revanschlusta. Hon höjde blicken, sträckte på sig och tog ett djupt andetag.
"Jenny!"
Hon vände sig om och vinkade till honom, orkade inte gå tillbaka, ville inte se de blåa ögonens kyla igen. Trottoarens fyrkantiga stenar skrapade mot skorna och hon svalde klumpen som banade sig upp.
"Jenny, vänta", skrek han och böjde sig långt ut genom fönstret.
Rösten riste upp sår i hennes själ. Magen knöt sig och hon svalde igen, lutade huvudet mot bröstet.
Hon såg aldrig bilen som kom, hörde den inte ens. Allt larm runtom från gräsklippare och annat lurade örat. Hann inte ens skrika.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...