Research-filmmanus-manus-spelande

Det här med att researcha är nog ett av guldkornen med att skriva. Det finns så enormt mycket att lära och ligger bara en tryckning bort. Jag älskar alla dessa historietidningar som poppar upp, och senast igår köpte jag Bonniers Historia & vetenskap nummer 1/2016

Jag såg nämligen en artikel om sex nya vapen som fäller mördaren, och blev intresserad. Det är precis den sortens information och vetande jag kan använda i mina manus, kanske till och med det jag skriver nu. Bland de nya vapnena finns bland annat lyssnande växter. Växter och chipspåsar kan förvandlas till visuella mikrofoner visar ny forskning från MIT i USA.

Vapen nummer två är bakterieprofiler. Varje människa har en unik sammansättning av bakterier i sitt könshår, och det kan användas som bevis i ett våldtäktsmål. De kan till och med få fram om det är en man eller kvinna.

Vapen nummer tre är en  ny teknik som kan slipa klädfibrer och få fram vart t.ex mördarens mask kommer från. Metoden har inte börjat användas av polisen, men de är på gång.

Vapen nummer fyra är möjligheten att använda apparna (vad annars i dessa tekniknördartider) som finns i telefonen som hjälp för att dokumentera offrets sista timmar.

Vapen nummer fem är satelliter.

Slutligen är det vapen nummer sex, fingeravtryck som avslöjar vad brottslingen tagit för mediciner och vad hen ätit, hur gammal hen är och kön.

Mm, minsann...tack för den infon. Den kan jag apselut använda i mina manus.

Hittade även tidningen Allt om vetenskap som skrev om hjärnan. Detta fantastiska instrument för att bygga vidare vår värld, alternativt rasera den.

Jag har börjat gå igenom mitt manus HAT och en gnutta KÄRLEK igen, och börjar på sidan ett, funderar, gnuggar geniknölarna tills de ömmar, för att hitta det speciella i alla scener, fånga mystiken och tragiken utan att skriva läsarna på näsan.

Igår fick jag svar från regissören och producenten jag samarbetar med och försöker nu hitta ytterligare vinklar att lägga in i det manuset. Hemligt, hemligt...

Superkul att få ett bollplank.

Igår hittade jag alla pågående manus och blev förvånad hur mycket jag skrivit. Det är putsning, omskrivning med mera som måste göras på de andra manusen, men historien är klar. Om ett förlag vill anta mitt manus är det säkert guld om det finns ett färdigt filmmanus och några andra bokmanus i byrålådan och väntar.

Idag måste jag hjälpa Peter på övervåningen. Vi ska isolera ett luftningsrör som sticker upp ur huset och släpper vattendroppar just nu. Det är ju minus tio ute och varmt inne.

Vi pratade med en snickare som ska komma och hjälpa till. Äntligen. Det har varit ett riktigt helvetesgöra att skaka fram en snickare. I slutet på förra året hade vi själva massor att göra pga ROT-bidragets neddragning. Folk vaknade till liv i slutet av december och ville ha taken gjorda på studs. Jag ville ha en snickare, men det var tji.

Nåja, ungarna hoppar av glädje nu när de insett att de faktiskt ska få ett varsitt rum. De har tröttnat rejält på att dela rum.

Nä, nu ska jag ta reda på en massa gardiner jag köpt och inte tog reda på igår. Istället tittade vi på en nattfilm med Michael Nyqvist i huvudrollen. Den heter Min så kallade pappa. Som vanligt så briljerar Micke med en suverän rolltolkning. Jag får för övrigt vibbar från tiden när min farmor tappade minnet och förvandlades från mystant till främling. Det gör ont att se.

En elak förkylning jobbar på att invadera mig, men skjuts tillbaka av envist intag av passionsfrukt, vitlök i massor och vitaminbrus.

Peter har varit sjuk länge, men nu kryst på sig.

Razzzel har hämtat sig efter senaste operationen och ska in sista gången på torsdag nästa vecka. Gissa om han jublar? Han har varit fantastiskt duktig.

Duktig ja...tv-spelandet har blivit förflyttat till helger enbart. Spelen på mobilen är borttagna och vi jobbar på att få bort spelberoendet som famnat Razmus framför allt. Skrämmande att se. Lilleman hakade på alltför snabbt när Raz galopperade in i en annan värld, gång på gång. Inte för att jag inte förstår anledningen. Det är kanongrafik på spelen och med alternativet läsa läxa och så vidare är det lätt att fly in i en annan värld som ungarna lätt gör. De med ADHD är värst enligt vad jag läst.

Nu gäller det att vi föräldrar sätter stopp. Vi ska även ta upp mobilstopp i skolan. Föräldrarna skriker rätt ut när jag tar upp det. Undrar varför. Ungarna går inte ut och leker längre. De sitter inne och spelar. De som är ensamma, blir ännu ensammare, och de som inte har mobil får det extremt tråkigt.

Varför skrivs det så många sexnoveller om incest?

Mitt pågående bok och filmmanus HAT och en gnutta KÄRLEK handlar bland annat om det kontroversiella ämnet incest.

Från början var den en novell jag spånade fram efter att ha hittat en artikel i en tidning. En artikel jag klippte ur och förvarade två år i min pärm innan den kom på pränt.

Jag lämnade in den som bidrag i boken VILDSINT nummer två, men fick inte vara med för att den var alltför rå, och för skrämmande för att få vara med i novellsamlingen.

Nåväl, idag har jag skapat ett över fyrahundra sidor långt manus av den där korta novellen, och vävt in både mord, schizofreni, bulimi, och mycket mer.

När jag googlar på ordet incest...slås jag snabbt av att det ofta skrivs sexnoveller på temat. Googla själv får du se.

Jag får en fadd smak i munnen, och mår nästan illa. Att ha sex med sin mamma, pappa eller nära släkting som barn är traumatisk, och sätter avgrundsdjupa sår i själen. Det är inget man skriver en sexnovell om. Det är i alla fall min åsikt.

Jag fortsätter googla, och hittat det jag skrivit om...nästan i detalj. Håret reser sig på armarna, och jag känner en kall kåre rinna ned från nacken till ryggslutet.

Det har alltså hänt på riktigt.

Allt, allt jag skriver om är det någon som blivit utsatt för. En människospillra som famlar i mörkret och letar efter någon som kan stötta, kanske till och med förklara att det inte var hens fel. Att det var den vuxne som gjorde fel. Att alla svarta nätter av förtvivlan var orsakade av en annan människas ondska, eller omedvetna dumhet.

Boken hoppas jag hitta ett förlag till inom kort, men har ännu inte kommit till stadiet nöjd, och redigerar vidare.

I wikipedia står det så här om ordet incest:

Incest (av lat. incestus, från in och castus, "obefläckad, kysk") eller med en äldre juridisk term blodskam, betecknar sexualhandlingar mellan personer som är förenade med blodsband, det vill säga är biologiskt nära släkt, som en förälder och ett barn, eller syskon.

Den vanligast rapporterade typen av incest är mellan fader och dotter.^[1] Incest mellan vuxna och barn före eller i puberteten betraktas som en form av sexuellt övergrepp mot barn^[2] som har påvisats vara ett av de grövsta formerna av barndomstrauman, ett trauma som ofta förorsakar allvarlig psykologisk skada, i synnerhet ifråga om föräldraincest.^[3]

Incest mellan vuxna som ger sitt samtycke är mycket sällan rapporterat.^[2] Det är brottsligt i de flesta länder, även om förbudet i viss mån ifrågasatts.^[4]

De flesta samhällen har på något sätt försökt att förhindra incest.^[5][6]

Incesttabut är och har varit ett av de vanligaste av alla tabun, både i nutida stater och i äldre samhällen,^[7] med straff i många rättssystem. De flesta moderna samhällen har juridiska eller sociala restriktioner för äktenskap mellan nära besläktade.^[8] I en del samhällen, såsom det antika Egypten, praktiserades dock incest inom kungafamiljerna.^[9][10]

Incest finns första gången beskriven i Gamla Testamentet. Lot och hans båda döttrar hade flytt från staden Sodom och bodde i en bergsbygd, där det var ont om män. För att bli havande gav döttrarna vin till sin far och låg sedan med honom. De två söner som då kom till blev stamfäder till moabiterna och ammoniterna (Moab respektive Ben-Ammi).

Det underliga är att kvinnors sexuella övergrepp på sina barn är superduperhemligt, och något som ytterst få blivit dömda för.

Mamman har ofta själv blivit utsatt för övergrepp, och är ensamståede med full möjlighet att knyta barnet tätt intill sig, och få det att tro att det som händer honom eller henne är fullt naturligt. Något som pågår i alla hem, men som det inte pratas om.

Det börjar med förstulna smekningar för att sakta övergå till allvarligare saker.

Och hur säger ett barn nej till en invit från mamma?

Fundera på det, så ska jag återgå till mitt redigerande.

Hat och en gnutta kärlek-Benjamin

Med sorg i hjärtat ser jag mina små växa upp utan närvarande mor- och farföräldrar. 

Visst träffar de farmor och farfar ibland, men det är långt mellan gångerna. Mormor och morfar bor trettio mil bort, och träffar barnbarnen ännu mer sällan.
Den där underbara samvaron med gamla får våra små hitta på annat håll. Det blir grannar och bekanta.
Egentligen vore det superbt för ungarna om vi bodde i så kallat familjehus. Jag tror att ungar som umgås med äldre och får lära sig historia ur deras perspektiv, höra om förfäder, och vad som gällde förr i tiden. Kort sagt lyssna på farmors eller mormors historia om livet...
De barnen får en grundtrygghet, och blir inga satungar som slår sönder busskurer och gamla tanter. De ungarna fylls av respekt för livet, en visdom som mamma och pappa inte är kapabel att ge hur mycket de än vill.

Kriminella talar ofta om att de vill ha respekt, men det får man bara genom att själv respektera.

I min pågående film och bok Hat och en gnutta kärlek har jag en karaktär som heter Benjamin. Han har aldrig fått respekt på det viset. Benjamin växer upp med en snedvriden syn på vad kärlek är, och inser med förtvivlan som fjortonåring att världen inte alls är sådan som hans föräldrar sagt. En schizofren mamma och icke närvarande pappa ställer honom ensam utan vare sig skydd för andra barns påhopp eller naturliga känslor.

Av någon underlig anledning handlar mina böcker ofta om de som hamnat utanför, och jag söker orsaken till varför det blivit så. Deras hjärnor blir mentalt dissikerade i mina texter, och ytterligheter speglar deras liv.

I verkliga livet har alltid jag dragit till mig människor som mår dåligt psykiskt och behöver stöd och uppmuntran. Det är som om jag har en magnet.

Kanske för att de känner att jag står med båda fötterna på jorden, och är trygg i mig själv. Jag vet inte faktiskt, kan bara föreställa mig att det är så.

Huvudkaraktär-Charlie

Charlie är min ena huvudkaraktär i mitt pågående manus Hat och en gnutta kärlek
Hon är en trettionioårig författarinna som är smal och har det mörka håret fullt av gladfärgade slingor.
Livet som mamma är det bästa hon vet, men i övrigt tycker Charlie att allt är nattsvart.
Det som hände då för länge sedan styr det som händer i detta nu, och har gjort det sedan den hemska dagen hon inte gjorde något för den utsatte pojken.

Ångesten finns ständigt närvarande och nattetid rider marorna henne.

Föräldraledigheten har ersatts av arbetslöshet, och gör så att hon inte har pengar.

Charlie vill helst inte leva på makens pengar, men orkar inte ta sig för att söka jobb på allvar.

Hat och en gnutta kärlek-barndom

Benjamin tittade på barnen som lekte vid strandkanten. 

När Lasse sneglade på honom försökte han sig på ett leende, tog ett hårt tag om kniven, och snurrade den i fickan väl vetande att de andra avvaktade sin kamrats beslut. Förra veckans turbulens hade inte lagt sig riktigt, det kände Benjamin i luften. Den andades ångest och han kunde se i ögonen på barnen att de var rädda för honom.

Utdrag ur huvudkaraktären Benjamins barndom i boken Hat och en gnutta kärlek

Föds ett barn ont?

Föds ett barn ont? Eller? Är det omgivningen som skapar ondskan, det vill säga frånvarande föräldrar, eller sjuka sådana? 

Alla dessa barn som dödar sina syskon och kompisar...hur är det egentligen?

Det här är en av de frågor mina läsare kommer att brottas med efter att ha fått min bok Hat och en gnutta kärlek i sina händer.

En tioåring dödar en fyraåring, och vi som läser om det i tidningen förfasas, och känner medkänsla med hans föräldrar. Vilken smärta det måste vara att få sin älskade unge bortsliten ur livet av ett annat barn. Hur förstår man något sådant?

Och föräldrarna till den som gör det, vad känner de?

Jag har läst massor av psykologiböcker i researchsyfte, och inser snabbt att tecknen fanns där tidigt. Att barnet visat flera tusen gånger hur det mår, och vilken inställning det har till andra människor...och djur.

De här barnen som lyckligtvis är få är sådana som rycker benen av flugor och spindlar bara för att det är roligt, och skjuter med luftgevär på katter, binder ihop benen på fåglar och mycket annat.

Uppmärksamma vuxna kan tidigt fånga in och hjälpa dem, medan andra slinker igenom, och växer upp till mördare.

Vad tror du?

Föds ett barn ont?

Eller?

Är det omgivningen som skapar ondskan?

Kungens lilla piga-bokomslag-blodtrycksfall

Idag blev det en städdag.

Men först gick vi ut på långpromenad. Jag kände mig lätt yr i morse när jag vaknade och var rädd att ett blodtrycksfall var på g, men hävde det med hjälp av motion.

Tänk att det kan vara så skönt att bara vara. Vi pratade om allt möjligt och busade med varandra.

När jag gick in i Lillemans gamla trasiga spjälsäng som länge agerat klädhängare, och alltmöjligt förvaring för sjuhundraelfte gången lessnade jag och bestämde att eländet skulle väck.

Det blev stort i sovrummet, och jag vände vår säng så att vi fick huvudet mot fönstren. Rummet blev mycket ljusare av någon underlig anledning, och det är underbart att kunna öppna fönstren över sängen.

När jag ändå var igång körde vi vidare och rensade av mitt kontor. Badringar med mera åkte ut i förrådet, för det lär inte bli något badande i år, och urväxta kläder lades i lådor.

Efter att jag diskat åt vi mat, för att sedan fortsätta städningen. Vi dammsög, dammade lister, och torkade av tavlor. Teven fick också några tag, och dörrarna i köket.

Än så länge vet Peter ingenting om det fixade sovrummet. Stackarn jobbar över idag igen.

Jag har grubblat mig gråhårig på hur omslaget på boken ska se ut, och idag föll poletten ned. Det var så äckligt självklart att jag inte tänker berätta anledningen.

När du läser boken förstår du.

Nu gäller det bara att hitta någon som kan hjälpa mig med att trycka den och kanske till och med skapa den. Hm...jag funderar allvarligt på att köpa indesign, men vet inte om det är värt pengarna.

Vad säger du som har det?

Nu ska jag fortsätta redigeringen tills herrn i huset dyker upp.

Godnatt

Hat och en gnutta kärlek-att dela med sig

Hur mycket ska man egentligen dela med sig? 

Jag läser in några rader här och där som en teaser av det som komma ska, och hoppas att de som läser blir nyfikna.

Just nu letar jag upp rekvisitan som ska finnas i boken, och bilen min huvudkaraktär hittat i skogen.
Bilen hittade jag på bara några minuter genom Google


Det är bra med Google. Nuförtiden behöver man ingen uppslagsbok. Istället använder i alla fall jag nätet.

Mitt nyöppnade bokförlag RaZaHa förlag blir ansvarig för utgivningen av både Hat och en gnutta kärlek, och mina två självbiografier om jag inte hittar något förlag som vill ha dem.

Måste erkänna att vänta inte är min största egenskap. Jag vill ha direkta svar. Ja eller nej på studs, och det är inte många som kan ge mig dem.

Eller...det får jag ingenstans.

Ger jag ut böckerna själv blir det tuffare att marknadsföra dem. Att ha ett känt förlag i ryggen är bra. Det är jag väl medveten om, men det är en vändning på gång i och med e-bok och nätets spridning.

Dessutom har boken ett budskap som jag hoppas läsaren bär med sig en lång tid efter.

Nä nu ska jag ge mig in i manuset igen. Jag har en till bok att skriva. Också den med ett viktigt budskap...att aldrig, aldrig ge upp.

Ha det

Hat och en gnutta kärlek kapitel 1

Benjamin Larsson lägger handen på översta delen av ratten och svänger långsamt in på den lilla skogsvägen för att hitta ett ställe att pissa på,

   Vägen är illa medfaren, och Rovern skumpar betänkligt. Han hör att avgasröret slår i marken flera gånger, och fruktar att det ska gå av. Det är närmare trettio mil hem, och Benjamin känner ingen här…inte längre.

   På vardera sidan om vägen står en kort snöpudrad granskog som är alldeles för perfekt för att ha sått sig själv, och bakom den skymtar han några höga tallar. I en blixtflash ser han sig själv bunden vid en av dem, och blinkar för att bli av med bilden. Det är ett minne som puffats långt bak, men då och då slinker ut. Benjamin känner den skrovliga ytan från tallen under händerna, och doften av kåda klättrar upp i näsan.

   Ett skrämt rådjur skuttar iväg, och Benjamin lägger snabbt handen över kameran som ligger på sätet bredvid, och snäpper vant av linsskyddet.

   Det prasslar av kartan som ligger hopvikt under den, och två silverfärgade tärningar, stora som sockerbitar faller ned på golvet.

Benjamin minns hur pappan som var fotograf levde genom linsen, istället för med honom och mamma Hanna. Alla kvällar då maten kallnat i väntan på mästerfotografen Jens Larsson.

   Som sexåring fick Benjamin en egen kamera. Ingen enkel sak utan en rejäl system kamera med väska och allt. Den låg gömd i en grop på gården sedan länge. Han berättade aldrig att barnen slagit den i stenen, trampat på dess skal tills den låg i småbitar. Lögnen att någon stulit den var enklare.

Mammans hopp hade varit att sonen genom fotograferandet skulle få nya vänner, men det blev snarare tvärtom. Benjamin lekte aldrig med någon, och om det hände blev de bortskrämda av stryplekarna.

Pappans slitna digitalkamera tillhör i dag Benjamins käraste ägodelar, och åtskilliga kort på unga flickor med uppspärrade rädda, ofta panikslagna ögon sitter uppsatta i det lilla huset som varit hans hemvist många år.

Som vuxen fångar han fascinerad kvinnornas dödsångest, och får ofta orgasm mitt i en fotosession. Det är viktigt för honom att mordet görs på rätt sätt, att han ser ljuset i deras ögon slockna.

   Det som triggar igång Benjamin varje gång är den röda massan som nästan dansar framför ögonen och ber om att få bli berört. Det och tiden på dygnet är två centrala delar i Benjamins beteende. Det andra är förträngt, intryckt i ett litet hörn av hjärnan, och kommer bara ut i det fria sena nätter då han inte kan sova. Omedvetet. Osett.

Benjamin skakar på huvudet när bilderna poppar upp i huvudet, och stoppar in en cd-skiva med en språkkurs i engelska.

Den gamla bilen är så låg att gräset som växer i mitten av vägen slår upp mot underredet. Ljudet gör så att han minns dagen då mamman fick ett av sina anfall och släppte barnvagnen som rullade iväg nedför skogsbacken, och landade i ett törnbusksnår.

   Benjamin har fortfarande ärren kvar, och trots att han var knappt tre år minns han ljudet då vagnen i full fart åkte längs skogsvägen med skramlande hjul och ritschande underrede. Smärtan har Benjamin förträngt, likaså mammans stela blick när hon gick förbi honom efteråt, oförmögen att registrera något.

Plötsligt tar vägen slut, och de korta granarna byts ut till höga björkar med några rödorangefärgade löv, blandat med avbladade ekar som bär samma omfång som bilens svarta däck.

Mörkgråa hotfulla moln täcker himlen, och lätta regndroppar faller mot den blåskimrande motorhuven.

Cd-skivan krånglar och vill inte stanna inne. Till slut drar han ut den, och lägger tillbaka skivan ordentligt i facket.

Benjamin är så pissnödig att han trotsar vätan, och kliver ur bilen, rakt i en hög med älgskit.

   ”Men vad sjutton…”

   Med en grimas torkar han av foten mot höstlöven som vinden blåst ihop i små högar, och stegar fram till ett av träden.

Regnet börjar ösa ned, och Benjamin känner hur vattnet skapar små rännilar på huden. Det är isande kallt och luften fylls av ljudet från vätskande droppar som träffar kvarvarande höstlöv, och mark med ett tunt täcke snö.

   Plötsligt sträcker Benjamin ut armarna och snurrar runt, runt med ansiktet mot himlen. Det mörka halvlånga håret klibbar mot det kantiga ansiktet, och Benjamin känner för första gången på mycket länge lycka, ren och sann lycka. Han är tillbaka där allt började, och efter besöket här i barndomsstaden kommer allt att förändras. Istället för att stjäla bilar och göra inbrott ska han börja jobba, vart vet han inte, men han har tagit ett beslut. Olafs ord innan de skildes stärkte viljan att förändras. Den snälla skrothandlaren tror på Benjamin, och stöttar honom, har alltid gjort.

Regnet avtar, och har nästan helt stannat av när han kliver in i sin gamla blåa Rover.

   Klockans visare tickar in på halv åtta, och pirrandet i underlivet tilltar alltmer. Benjamin lägger handen över lemmen och smeker den sakta.

   ”Inte än.” viskar han nästan ohörbart. ”Inte än. Vänta tills klockan blir åtta vännen.”

På väg tillbaka mot bygden ser han henne på långt avstånd i strålkastarnas sken.

   Den unga flickan är klädd i en röd kappa och vita långa gummistövlar. Hon haltar lätt, och skapar på så vis en vågrörelse i det röda håret som når långt ned på ändan.          En vit dimma ligger som ett trolldomsbälte över marken, vilar några meter över frostade grässtrån och buskar. Stämningen är nästan magisk, och Benjamin vill stanna tiden för att frysa den i ett evigt standby.

   En mörk Jeep kommer farande i full fart och kör om honom, men saktar in bredvid flickan.

   Benjamin drar ned fönstret och hör hur en ung röst ropar på henne.

   ”Hörru bruden, hoppa in vetja. Vi kan köra dig hem. Vart ska du?”

   ” Tack, men jag går. Jag bor bortom nästnästa kurva.”

   ”Äh, kom igen nu. Vi är inte farliga…”

   Benjamin hör att de skrattar rått, och saktar in ytterligare. Han trummar med fingrarna mot plåten.

   Jeepen rivstartar, och försvinner utom synhåll. Ljudet då de slirar i kurvorna ekar över skogen.

Han kör sakta upp bakom henne och stänger av helljuset.

   Flickan går först fortare, men sackar av och sneglar in i bilen då Benjamin kommer jämte henne.

   ”Godkväll, behöver du lift?” Han lutar sig över växelspaken för att möta flickans blick. ”Jag har gott om plats. Barnen…” Benjamin avslutar inte meningen, väl medveten om att flickorna brukar bli lugnade av barnstolen som sitter i baksätet. ”Jag har kört runt lite medan min fru är hos morsan med ungarna.”

   Den fjortonåriga flickan tvekar, och tittar besvärat runt i omgivningen.

   ”Jag…”, säger hon och biter sig i underläppen. ”Jag får inte åka med främmande män, men…”

   Flickan lirkar foten ur stöveln och studerar ett blodigt skavsår på hälen. Hon drar med fingret i en nästan smeksam rörelse över foten, och ler mot honom.

   ”Å andra sidan kommer jag nog inte hem utan att ta av mig, och det är för kallt.”

   Han ser de blåa ögonen vidgas då deras blickar möts.

   ”Jag heter Benjamin, Benjamin Larsson.”, Han flyttar bort kameran och kartan. ”Det är bra att du är försiktig. Jag hoppas att ungarna blir likadana.”

   Benjamin lägger handen mot en knapp under ratten, och känner svetten rinna under armarna.

   ”Jag kommer faktiskt härifrån, bodde neråt ån till, inte långt från city. Nära Långnäs brygga.”

   Den kyliga luften som omger henne får hans hud att knottras.

   ”Sandra Fjellström. Då känner du säkert min pappa. Han jobbar i Rengsjö idag, men…”

   Flickan tystnar och rodnar.

   ”Förlåt, jag brukar inte prata så här mycket, men du verkar schysst.” 

  

När hon öppnar dörren håller Benjamin andan.

   Det där magiska ögonblicket då flickorna litar på honom och lägger sitt liv i hans händer är alltid så speciellt.             

   Egentligen vill Benjamin lägga remmen runt den spröda nacken och strypa henne på direkten, men rädslan att bli upptäckt gör honom försiktig.

   Ljudet från Sandras andetag ekar i Benjamins öron, och han smeker det röda med blicken medan lemmen växer.

   Hon blir den sista, den tjugonde. Cirkeln är sluten. Efter det här skall han ändra sitt liv, och falla in i mallen med Svenssonliv. 

   Eller? Var han dömd att dö som oskuld, utan att någonsin ha älskat, eller blivit älskad? Benjamin drar det våta, lockiga håret från ansiktet och blottar ett vitt, långt ärr som går över kinden. Funderar på att torka av sig, men bestämmer sig för att låta bli. Värmen i bilen skulle hjälpa honom.

När Benjamin sträcker på de långa, smala benen ser han i ögonvrån hur Sandra drar sig mot bildörren som är låst. Faan, det här är inte alls bra, tänker Benjamin.

    ”Lugn, jag måste ha dörren så för att du inte ska falla ut. Ibland öppnas den av sig själv.” Rösten är hes, och trots kylan svettas han. ”Min fru…”

   ”Släpp ut mig.”, säger hon lugnt, och trycker sig hårdare mot dörren ”Öppna dörren.”

    ”Vänta lite så ska jag…”, mumlar Benjamin, och njuter av hennes rädsla. ”Ibland krånglar den…”

   Han lutar sig över henne, och drar i den gamla spaken.

   ”Underligt..” Benjamin sträcker sig bakåt efter kameran i baksätet.

   ”De väntar på mig därhemma. Min mobil hade slut på batteri, men…de väntar.”, flämtar hon och kastar sig med kroppen mot dörren. ”Öppna!”

   ”Det går fort. Jag är snabb.”, viskar han smeksamt och ser hur ögonen fylls av skräck på flickan när hon förstår innebörden. ”Ingen har hittills klagat.”

   Benjamin tar upp kameran och lyfter den mot sitt ansikte.

   ”Säg omelett.” Blixten lyser upp bilens inre, och flickan.

   ”Min pappa är pol…”

   Den tunna remmen som läggs runt halsen på Sandra avbryter henne mitt i meningen. Benjamin riktar flickans ansikte mot sig och drar hårdare och hårdare tills hon svimmar. Han känner hur lemmen trycker mot dragkedjan i byxorna.

   Hennes huvud slår i instrumentpanelen, och den späda kroppen glider ned mellan sätet och luckan som öppnats då hon sparkade på den.

   Benjamin trycker hennes huvud mot sätet, startar bilen och kör ut från gruskanten.    Avgasröret ger ifrån sig ett klagande läte över behandlingen, och en lastbil som kommer i döda vinkeln får väja då den blåa Rovern kör ut i vägbanan.

   ”Attans, hur kunde jag missa den där?”

   Benjamin tänder hellyset och öppnar gylfen på jeansen som är full av hål och slarvigt limmade tyglappar.

  Med långsamma drag rör han förhuden fram och tillbaka.

Efter en liten stund vaknar Sandra och försöker skrika. Hon fäktar med armarna, och trycker sig uppåt.

   ”Tyst fitta!”, skriker Benjamin, och tittar på hastighetsmätaren för att inte överskrida det som gäller. ”Nu är det jag som bestämmer.” Hans hand öppnas och sluts gång på gång. ”Du bad om det…du…bad om det.” Saliven stänker då han pratar.

    Flickan tittar på honom, med huvudet lutat mot sätet som är nedblodat. Hon har svårt att få luft, och ögonvitorna syns.

   ”Faan också…du är ju speciell. Så speciell. Varför skulle du tvunget kämpa emot?” skriker Benjamin och kämpar med tårarna. ”Du är den sista, fattar du…den sista.”

   Han smeker henne över håret.

   ”Du är den sista.”, säger Benjamin vemodigt.

Några kilometer senare kör han in på en avtagsväg och drar ut kroppen.

   Benjamin öppnar bältet. Sliter bort flickans tights och trosor. Kör hetsigt in sin lem.

   ”Du ska få se…” 

   Benjamin dunkar flickans huvud mot motorhuven gång på gång, medan han pumpar fram och tillbaka. Blodet rinner från bakhuvudet på henne.

   ”Din jävla fitta, hur kunde du? Hur kunde du? Jag var bara ett barn.”, mumlar han och trycker in lemmen om och om igen utan att få utlösning.

   Benjamin tar upp sin välslipade fällkniv, sticker in den i ena ögat, och vrider den runt, runt tills det återstår en blodig massa.

   ”Titta inte på mig!”, skriker han, och gör samma sak med det andra ögat innan flickans kropp faller ned från motorhuven. ”Titta…inte…på…mig.” flämtar Benjamin.

   En uggla skyndar vidare skrämd av vildheten hos människan på marken under den.

   Flaxandet fyller Benjamins hjärna, och han skakar på huvudet under tiden som han tar ett hårt tag i flickans hår och lägger henne över huven igen.

   ”Oh nej, än är det inte klart.”

Benjamin samlar ihop den röda samlingen av tjocka hårstrån, och tvinnar det runt handen, sedan lägger han den välslipade knivspetsen mot tinningens översta del och skär en djup skåra längs hårets linje så att skalpen följer med. Blodet rinner över armarna, men Benjamin bara torkar sig med ärmen på tröjan och fortsätter skalperingen med blicken stadigt på kniven. Han vill äga det röda. Linda in sig i det. Lukta på det.

   När arbetet är klart lägger han ned sin trofe på den ångande motorhuven. Lyfter upp kroppen. Går några meter in i skogen, och tänker just kasta den ifrån sig då platsen badar i ljussken, och blinkande blåa lampor.

   ”Polisen. Upp med händerna så jag kan se dem!”, skriker någon ostadigt, och ställer sig bredbent med ett vapen riktat mot ryggen på Benjamin. ”Upp med händerna säger jag!”

Mitt skrivande av boken Hat och en gnutta kärlek

Ann Ljungberg är en riktig hittepåare, och just nu pågår något så underbart som en skrivadventskalender genom hennes försorg. Du kan vinna lektörshjälp, böcker och olika kurser.

Som du vet följer jag hennes Skrivpuff , och skriver i stort sett något varje dag genom att hitta temat där.

Mitt eget skrivande går just nu jättebra, och om det blir som jag vill kommer boken att finnas på bokdiskarna innan år 2012 är tillända. När den väl är skriven återstår ju redigering, lektörsläsning och massor av annat.

Titeln är självklar, och på framsidan kommer det att vara en målning av min talangfulla vän Mats Lundgren, eller "Lunkan" som han kallas. Kika in på hans blogg så förstår du vad jag menar.

De sista dagarna har jag varvat skrivandet med att hjälpa min kille uppe på olika tak med hållhjälp och borrat lite. Det är ganska fascinerande att titta på när han jobbar. Den hårda plåten beter sig som papper i Peters erfarna händer, och när jag försöker mig på att klippa den inser jag hur stark man måste vara i nyporna för att överhuvudtaget rå på den över huvudtaget.

Mellan hjälpinsatserna har jag suttit nere i bilen med filten över mig, och skrivit på manuset. Där nere i kylan har jag hittat saker jag nog aldrig hittat hemma i goa värmen på kontoret.

Min huvudkaraktär är författarinnan Charlie 39 år. Hon är gift med Jocke 39 år och har sonen Totte med honom. Hennes enda stöd här i världen är bästa väninnan Katrin som är hemligt förälskad i henne, och ser hur illa väninnan blir behandlad av sin man, men inte kan göra något.

Benjamin är 37 år, och en brutal seriemördare. Han ångrar inget, men ljuger för psykologen i syfte att komma ut snabbare och fortsätta sin gärning.

När de två genom ett förlags försorg hamnar i samma rum händer något, och Charlies inställning förändras, likväl som Benjamins.

På nätterna tampas Charlie med samvetet, och på dagarna med maken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år, och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare, och hur han tänkte.

Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker. 

På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.

Ett barn föds inte ont...eller?

Utdrag ur min pågående bok Hat och en gnutta kärlek

Yes!

Idag fick jag det där berömda flowet, och missade till och med barnens hämtning med en halvtimme.

Min stackars bil fick riktigt rensa ur förgasaren när jag brummade på i 190 till skolan för att hämta småtusslarna.

Regnet öste ned när jag åkte hem igen, och hungriga småttingar som dissat skolköket ville ha pannkaka.

Här kommer ett kort avsnitt ur boken:

Resume`

Författarinnan Charlie har fått i uppdrag av sitt förlag att vara spökskrivare åt en seriemördare.

Det är andra besöket, och hon är mycket motvilligt där hon är:

Ursäkta att jag är så fåordig, men innehållet är hemligt ännu, och blir förhoppningsvis en dundersucce´då den släpps.

När månen byts ut till sol vaknar Charlie och sträcker sig beslutsamt efter mobilen.

   ”Hej, jag heter Charlie Olsen och undrar om det finns någon möjlighet att besöka en av era interner idag. Benjamin Larsson heter han, dömd för…”

   Hon blir avbruten av kvinnan som lätt irriterad ondgör sig över Charlies fråga, och snäsigt säger åt henne att beställa mötet tidigare nästa gång.

   Charlie tackar kvinnan, och är övertrevlig i ett försök att blidka henne. Det känns lite kymigt att ringa i sista minuten, men i annat fall tar det ytterligare en vecka att komma igång med intervjuerna.

   Efter frukost med Totte googlar hon på seriemördare, och får upp massor av länkar. Ju mer Charlie läser, desto större ångest känner hon. Bilderna av de mördade kvinnorna snurrar i hennes hjärna när hon trycker av datorn.

   Charlie och Totte borstar tänderna, sedan sminkar hon sig hårt. De blå ögonen är inneslutna av svart ögonskugga, och svart kajal. Ett tjockt lager mascara täcker ögonfransarna, och håret får för en gång skull bara hänga rakt ned.

   Charlie tvekar mellan jeans och en svart tajt byxa, men väljer till slut byxan som får sällskap av en strikt svart kavaj.

Efter att Charlie lämnat av Totte på dagiset tar hon pendeln till Södertälje och bussen till Hall

Solen strålar från en klarblå himmel, och snön börjar smälta.

   Charlie lägger tveksamt handen på dörrhandtaget till fängelset, släpper det och går ned några steg, står stilla med händerna för ansiktet, vänder och tar ett djupt andetag innan hon går in i byggnaden.

   Efter en snabb koll av vakterna leder en kriminalvårdare Charlie till besökscellen.

   När de närmar sig Benjamins dörr saktar hon farten och tänker för en sekund vända på klacken och åka hem.

   Dörren går upp med ett högt gnisslande Och Charlie känner att magen vänder sig ut och in.

   Kriminalvårdaren lotsar henne fram till bordet, och Benjamin höjer huvudet som varit nedsänkt mot bordsytan.

   Den andre kriminalvårdaren nickar mot Charlie, och tittar sedan ned i golvet för att inte störa.

   Charlie sätter sig på yttersta stolskanten och vet inte riktigt vad hon skall säga. Alla ord som Charlie tänkt använda är borta och det enda som finns kvar är minnet av skriket.

    ”Förlåt. Jag…”

   Benjamin avbryter henne.

   ”Det är lugnt. Vem som helst kan bli nojig av den här miljön. Varför kom du tillbaka?”

   Charlie harklar sig och plockar upp datorn.

   ”Jag har en bok att skriva.”

Hon undviker att titta honom i ögonen och studerar hans välskötta naglar som pryder de mycket smala fingrarna.

 Med något tjockt i halsen startar hon bandspelaren efter att ha satt på sig glasögonen. 

   ”Kan du berätta om din barndom?”

   Benjamin lägger huvudet på sned, och lutar sig bakåt mot stolsryggen med armarna i kors.     ”Berätta först om din.”

   Charlie vrider sig som en mask på en metkrok, och säger, ”Den…den var väl bra.”

   Benjamin är väl medveten om att han tryckt på en öm punkt, och ger inte upp.

   ”Väl?”, säger han och höjer ögonbrynen.

   Charlie lyfter vattenglaset till munnen och studerar honom med lätt slutna ögon. Med irriterad röst serverar hon honom det han letat. ”Morsan söp, och farsan drog när jag var liten. Mitt liv är inte intressant för dig så sluta nu.”   

   Kriminalvårdaren lyfter blicken och studerar dem, men röjer inte med en min vad han tänker.

   Benjamin verkar oberörd, och snörper ihop munnen till ett russin. 

   ”Var du lycklig?”

   Charlie ändrar sittställning, himlar med ögonen och säger lågt. ”Nej, om jag sade det skulle jag ljuga.”

   Benjamin lutar sig mot bordet, och söker hennes blick.

   ”Varför?”

   Charlie tittar först ned i bordet, men möter sedan hans blick.

   ”Jag…jag var alltid rädd för vad som skulle möta mig då jag kom hem.” Hon blir irriterad och pekar på honom med fingret. ”Nog om mig. Jag är här för att intervjua dig, inte tvärtom. Vi har bara trettio ynka minuter på oss. Berätta nu, hur var du som barn?”

  Benjamin ignorerar Charlies fråga, och lutar sig tillbaka igen. Ett svagt leende syns. 

   ”Har du några syskon?”

  Charlie tvekar några sekunder innan hon nästan spottar ur sig orden. ”En syster som jag aldrig träffar.”