Multifunktionell i min roll

Corona ställer till det på många plan, och idag har vi tagit beslutet att hålla ungarna hemma pga risken att få eländet. 

Innan det beslutet har jag gjort allt för att inte få smittan, och skjutsat Razmus till hans praktikplats i Heron city varje dag. En nätt resa på några mil.

Hampuz har åkt skolbuss med munskydd på och spritat händerna noga.

Zabine lilla älsklingen har varit och är sjuk fortfarande.

Det är förresten hon som tillhör riskgruppen och vi har bara i undantagsfall varit ut i affärer och åkt på BUP och till vårdcentral. Gissa om hon är less på sin situation?

Flytten av Trilledutt till nya stallet gick helt utan komplikationer. Jag trodde att han skulle sakna sin vapendragare Erro mer än han gjort, men jag tror att Fjödur har blivit hans nya fling. De står och gosar över boxkanten och vi hoppas att de så småningom kan gå tillsammans i hagen.

Hage ja, den nya hagen är stooooooor och det finns t.o.m en skog som Tritill just nu befinner sig i.

Han hade ju en släng av fång för några månader sedan (vi tror iallafall det) och hovslagarens råd var att ta honom till en skogshage, vilket jag alltså gjorde.

Peter och jag hade redan ögonen på stallet innan vi flyttade dit, och har t.o.m erbjudit oss att KÖPA det, men icke. "Nope, det är INTE till salu", sa mannen vi pratade med.

Den som myser mest över coronavistelsen hemma är nog hundarna som har ständigt sällskap och får gå ut flera gånger per dag.

Nu har vi t.o.m två extrabarn hemma, vars pappa är sjuk och ligger på sjukan. Inte corona dock.

Så det är fullt ös medvetslös härhemma och barnen flyttar så sakteliga in i sina respektive rum medan jag härjar runt på nya kontoret och försöker bringa ordning på det totala kaoset av böcker, pärmar och papper, papper, papper.

Idag hade jag tänkt att ungarna ska gräva färdigt för fiberinstallationen och jag ska klippa ner häcken som bara hunnits till hälften. Lägg där till ett bullbak och eventuellt ridning så är dagen full.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nätterna igenom med sina vänner. Nu är det inte så....alls. Visst har Coronan ställt till det för oss, och Zabine naturligtvis. Hon kan inte gå i affärer, inte på restaurang, inte träffa sina vänner, men orsaken till det är att hennes hjärna löpt fullständigt amok och försatt henne i en mycket underlig position...hon är ständigt trött och sover jämt. Om vi mot förmodan gör något extra till exempel åker till stallet och pysslar med hästarna, så åker hon hem efteråt och däckar totalt. Sover, sover och sover.

Hjärntröttheten har sakta anfallit hennes hjärna och jag har en tes att orsaken är det extremt stora trycket hon la på sig själv i våras angående skolarbetet, som hon inte klarade av. Zabine har nämligen Add och mycket, mycket svåra problem med minnet. 

Tänk dig att du läser ett A4 och när du läst alla rader på det minns du inte de första raderna, alltså minns du inte vad det handlar om. Alls. Eller när du ska lyssna på ett föredrag och skriver upp stödord för att eventuellt minnas vad hen pratade om, och efteråt fattar du inte ett dyft vad alla stödord betyder, eftersom du tappade tråden redan efter fem minuter.

Vi har varit till läkare och ska tillbaka, men eftersom Zabine har hjärtfel (aortainsufficiens) som i vanliga fall inte märks, så måste vi vara i karantän och undvika sjukhus....i alla fall just nu.

Sommarlovet har gått extra fort i år och jag märker att barnen blir olustiga och de längtar inte tillbaka. 

De har inte gjort något speciellt i sommar, mest slappat och spelat dataspel och läst serier, eller sett på film. Zabine har spelat in en massa videor där hon sjunger in covers och skickar ut dem på instagram och allt vad det heter. Jag har tappat kontrollen på alla numera och brukar sitta och kika på dem med Zabine ibland, men blir snabbt uttråkad.

Nä, tillbaka till Zabines dilemma igen...

Add är en diagnos som numera sammanblandas med Adhd och de flesta förstår nog inte vidden av vad de tre bokstäverna gör med personen som har dem. 

I vår familj finns det fler barn med diagnos. Vår älskade sjuttonåring har Adhd med betoning på attention. Han skuttar inte runt som ett torrt skinn och hittar på ständiga bus, och har inte en kropp som kräver ständig rörelse. Istället är han som en levande zombie och föredrar att ligga i soffan och chilla med musik i öronen eller spelar dataspel eller surfar på nätet.

Sedan har vi vår minsting som inte har någon diagnos, men nog borde ha det. Han är vårt så kallade yrväder, en direkt kopia av mig som liten och litegrann som jag är idag. Saker ska hända oupphörligen och han umgås ständigt med kompisar, springer och hoppar runt, har svårt att vara stilla. En direkt motsvarighet till sin bror.

Peter och jag har tydligen Adhd det har läkarna vi haft kontakt med sagt flera gånger, och ja, det kan nog stämma, men jag har inga problem med det idag, det var förr i skolan när jag hade samma svårighet som Zabine att få in saker i skallen utan att dunka in dem.

Kika gärna in på Zabines instagram #Ungmedutmattningssyndrom där hon berättar om sin resa.