31 maj 2011

Veckans utmaning/smultronstället

När båten vände fören mot den lilla ön hoppade jag och min sommarsyster av glädje. Äntligen skulle vi få komma tillbaka till vårt lilla smultronställe där vi kunde gå nakna och strunta i klockor.


Vi såg sorgset på den vädergistna stenkistbryggan som delvis hade eldats upp av någon som tyckt att de hade rätten att grilla på vår stolthet.
Bryggan var stor och kraftig och stenarna inuti den hade burits dit för hand av barn och vuxna i vår släkt. Det hade tagit lång tid att få den färdig så det var med gråten i halsen som jag plockade bort sotsvarta brädbitar som inte brunnit upp.
Min sommarsyster och jag var alldeles tossiga, för vi var nu 13 år och hade fått lov att stanna alldeles ensamma på vår ö.
Enda sättet att ta sig dit var per båt, och mamma lämnade med stort allvar över walkietalkien som vi skulle använda ifall något hände.
Den lilla röda stugan saknade el och gasspisen som stod i det pyttelilla köket var det anda sättet vi kunde få vår mat på.

Vårt eget lilla paradis med gigantiska stenhällar och fågelliv i varje buske och träd. Ormar fanns det förvisso också, men pappa hade lärt oss att om vi stampade i marken när vi gick så hörde de där slingrande odjuren oss och stack iväg innan vi ens märkte av dem.

Några dagar senare lät vi kläderna vara i väskorna medan vi nakna som gud skapat oss sprang omkring för att utforska ön. Stenarna som fanns runtom i vattenbrynet blev små roliga kullar som vi tävlade om att snabbast besegra. Visst halkade vi, och blödde, men lyckan över att få vara fria överglänste allt. Ett groblad tejpades över skadan ,sedan var leken igång igen.

När solen lämnat plats för månen satte vi oss på stenbryggan och fiskade, men lät vår fångst komma tillbaka till sitt hem så fort vi krokat av den. Vi ojade oss över att det kanske gjorde ont i masken , men förträngde snabbt tanken, för det var ju så roligt och fridfullt att sitta där med tårna i vattnet, och myggorna slogs om våra kroppar.

Men allt har ju ett slut, och tyvärr kom mina föräldrar lite olägligt när jag och min älskade sommarsyster( som egentligen bodde i Norrköping, men var sommarbarn hos oss) hade köttfärssåskrig.
Oj vad det såg ut! Spagettisträngar hängde över trämöblerna som var lika gamla som ön och orangeröd köttfärs rann från mitt hår
Mamma var galen och skrek saker som ”DET VAR SISTA GÅNGEN.. och HUR KUNDE NI VARA SÅ DUMMA!” hm, ja hon var lite arg om man säger så.
Jag och Pella som hon kallades städade noga upp efter oss och förbannade att vi missat vilken dag det var. Hade de kommit några timmar eller en dag senare hade de inte märkt någonting.
Nu förstod jag att vi inte skulle få vara själva på ön mer.

På kvällen var det två molokna pepparkakebruna tonåringar som äntrade båten för att skjutsas hem.
Mamma lugnade inte ner sig förrän framåt nattkröken men kunde då se lite snällare på det hela.

Vecka 21:s skrivutmaning

Skriv om det som ger er innerlig glädje, det vill säga något som gränsar till eufori.



Max 15 saker

Här är mitt bidrag:


Vaknandet av små fötter som tassar in i vårt sovrum fyller mitt hjärta och sinne med glädje

De kommer med kalla händer och fötter som kryper in
Små pussar som bjuds

Kramar som delas ut till oss båda
En smal liten arm läggs över mitt bröst
Lena barnaben med blåmärken och revor läggs över mina ben
Små naglar som krockat med en dörr vill gärna riva
Tiden med er är ljuvlig och alltför kort barnen mina

Dagboksinlägg 31 maj

Solen skiner på en ljusblå himmel trots att klockan är snart åtta på kvällen, och min dag har tillbringats framför datorn. Tyvärr inte med manuset.
Istället har jag plöjt igenom massor av jobbsajter, webbsidor om affiliates och även startat upp en manusförfattarblogg där jag koncentrerar mitt skrivande på film, och letar upp superba sajter och tips för den som författar manus.
På sidan hittar du artikelserien om att skriva manus som jag lagt in på eminenta sidan 1av3.se


Jag tänker också lägga ut mina första tafatta försök till filmmanus, och ge läsarna möjligheten att kommentera mitt pågående manus Skam och Skuld.

Klockan tre hämtade jag ungarna och när vi kom hem åt vi glass. Luften ute var alldeles ljummen, och det blev ombyte av kläder. Sååå skönt med värme.

Efter att samtliga telningar badat är det nu dags för sängen och saga.
Sedan...skall jag skriva.

TEMA Graverande

”Det mest graverande i den här historien är väl ändå att Tea ljugit? Och inte vilken lögn som helst…” Anders vände sig ut över församlingen i kyrkan och slog ut med händerna som för att omfamna dem. ”Att ljuga om sin mors död är allvarligt tycker jag. Mycket allvarligt till och med. För oavsett hennes grund till det hon sade så måste alltid sanningen stiga fram före lögnen.”

Tea böjde ned huvudet med skammens röda rodnad på kinderna. Hon insåg nu vidden av sin sjukdom och skulle gå till doktorn redan dagen efter. ”Men, jag…” började hon försiktigt, men överröstades av Anders som pekade på henne, och stirrade stint in i hennes blå ögon. ”Du har en svart själ kvinna…svart som tjära, och måste dömas.”
För några sekunder tyckte Tea att det kändes som om hon blev förflyttad till 1800-talet och stod på bålet. Tea kände hatet som lågade mot henne, och drog kappan tätare runt kroppen.

Lilla Jessy höll hennes hand hårt, hårt och stackars Johan skämdes å Teas vägnar, och hade nog helst stigit upp från den hårda träbänken och lämnat kyrkan. Hos honom fick hon inget som helst stöd.

Anders gestikulerade att alla i församlingen skulle resa sig upp, och bläddrade i psalmboken en lång stund innan han harklade sig och skrev tre siffror på en liten svart tavla vid predikstolen.
Musiken fyllde den lilla kyrkan, och när Tea gick upp mot altaret, vände sig mot bänkarna och sjöng tystnade de andra. Hennes klara stämma fick Anders hår att resa sig, och några takter in i psalmen slutade han spela på orgeln.

Utan ett ord gick Tea bestämt mot de dubbla trädörrarna, men vände sig om med handen på handtaget och skrek med gäll röst. ”Ja jag erkänner jag är mytoman, men det är en sjukdom. Ni kan inte döma mig för det. Ni kan inte…” Hon slog händerna för ansiktet och sorlet i kyrkan ökade. Gråtande sprang Tea nedför trappan.

CG LJUNG/ manusskrivande

Jag gav rådet att läsa psykologböcker för att få ihop bra karaktärer och CG JUNG har gett ut massor av böcker.

Det är lite plottrigt att läsa dem eftersom de ofta är med liten text och fyllda av ord, ord, ord, men som jag skrivit förut...han var inte dum den där gubben.

I de här böckerna hittar du köttet till dina karaktärer, hur de tänker, gör och hur deras inre jag kan speglas i filmmanuset.

Så här står det på nätet när jag googlar i hans namn:

I det omedvetna kan man hitta okända sidor av sig själv, som berikar livet och gör en till en mer mångsidig och hel människa. Att utvecklas och bli en hel människa är meningen med livet. Jung kallar denna process för individuation.


PERSONLIGHETSTYPER

Fyra sk funktionstyper kompletterar varandra: intellekt, emotion, varseblivning och intuition.

En typisk intellektuell människa, tex en forskare, är analytisk, logisk, tematisk och lever i sina tankar. Samtidigt är en sådan människa dålig på känslor, intuition och samspel med andra människor och att få praktiska saker gjorda.

En utpräglat intelligent människa kan ha svårt för att hantera andra människor och få praktiska saker gjorda.

Känslomänniskor lägger större vikt vid känslor och relationer än tankar.

EXTRAVERT OCH INTROVERT
Så kommer dessa underliga ord igen, men ge inte upp det finns alltid en förklaring, och efter ett tag funderar man inte så mycket över betydelsen eftersom man lärt sig det på vägen.

En EXTRAVERT person är utåtriktad och andra människor är det viktigaste i livet. Han eller hon skulle hellre leva på en planet med otrevliga människor än på en helt öde planet.

Det är viktigt med relationer och att bli bekräftad av andra människor.

En INTROVERT person däremot är inåtvänd och ointresserad av andra människor. En sådan person skulle hellre leva ensam på en planet än tillsammans med otrevliga människor.

För en introvert person är det viktigaste att duga i sina egna ögon, bekräftelse av andra är inte nödvändig.



Googlar jag vidare på individuationsprocessen hittar jag ännu mer.

Nu vet jag inte om ni tycker det här verkar spännande, men jag har alltid varit fascinerad av människans psyke och plöjt igenom massor av böcker redan som liten.
Hoppas att ni får nytta av det jag skrivit.

30 maj 2011

TEMA Skenbart

I min vänkrets visste ingen om det som hände bakom den låsta dörren, och varken jag eller min syster sade heller något om det. I mammas rosland dolde vi nyckeln till sanningen om pappas skenbara lugn, och hoppades innerst inne att någon skulle hitta den och se klarare på situationen än de som omgav oss.

För varje dag som gick kom vi närmare stupet, och med fruktan bävade vi för det som närmade sig i allt snabbare fart. Ett odjur levde i vår närhet, och det krävde allt eller inget.

Morgoninlägg 30 maj

Godmorgon!
Solen lyser, och på himlen simmar stora vita moln omkring i godan ro. Fåglarna kvittrar i kapp, och en lätt bris gör så att ängen svajar.

Nu har jag skjutsat ungarna till sina skolor och dagis, och skall ta itu med att betala räkningar.
Idag gör jag sådant på internet, men det var en lång tvekan innan jag vågade göra det. Datorer är bra att ha, och underlättar många saker, men ibland är det en liten röst i mitt huvud som hojtar att internet innehåller många hot. Osynliga sådana.

För cirka ett år sedan brakade min dator totalt! Som tur var hade jag sparat alla mina texter och fotografier på en extern sak, men skräcken var total då en röd text täckte datorskärmen och allt, precis allt blinkade.
Ett virus var boven, och det krävdes akut hjälp.

Just nu krånglar Blogspot för en massa människor, inklusive mig...men hittills har jag kunnat göra inlägg i alla fall, dock inte kommentera. Det blir som en sträng försvinner...den dagliga kontakten med mina skrivarvänner klipps av.

Nu skall jag skriva dagens skrivpuff, och ringa på jobb.
Ha en härligt solig dag.

29 maj 2011

Behov och begär

Något min lärare tjatade sig blå om var att vi ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG skulle glömma att visa karaktärens BRIST. Det var nästan det viktigaste i hela filmen.

BRIST= Behovet av något som tillhör vår naturliga existens, ett INRE behov. Någonting som är så grundläggande för karaktären att det är ett absolut måste för hennes liv.

Karaktären är paralyserad och ser inte själv bristen i början på filmen. Bristen skall vara så stark att den skall leda till att karaktären förändras i jaget under filmens gång.


Vet ni skillnaden på behov och begär?

Som exempel tar jag en alkoholist:
En alkoholist BEGÄR alkohol men hans/hennes BEHOV är att bli nykterist för att inte bryta sönder sitt liv i beståndsdelar och förstöra det totalt.

BEHOVET är vad karaktären måste ha inombords för att överleva. Något som tillhör vår naturliga existens. Ofta innebär det att komma över sina svagheter, komma över sin BRIST och förändras.
BEGÄRET är vad karaktären vill ha utifrån.

I manuset visar man huvudkaraktärens BEHOV genom den BRIST hon har.

Snurrigt? Jag och mina kamrater visste i början varken ut eller in. Många nya ord, och många nya vinklingar som man i vardagen sällan tänker på.

Men nu blir det ännu krångligare:
Karaktären skall inte vara medveten om sitt BEHOV i början av historien
Men hon/han får inte bli för snabbt medveten om det heller. Pö om pö skapar du aha-upplevelser där hon/han förstår saker.
Inte förrän efter ¾ av filmen kan du göra henne/honom medveten om behovet.

Dessutom skall du ge karaktären både ett moraliskt behov (dvs det han/hon tillåter sig att göra mot andra) och ett psykologiskt behov.(Något som skadar karaktären själv)

På det sättet skapar du en innehållsrik karaktär, och kan hitta många olika vägar till hennes/hans beteende i manuset. Du ger dig själv helt enkelt en större bild av karaktären. Något som gör att publiken berörs djupare.
Sedan vet ju alla att ingen är perfekt, och att då skapa en perfekt person gör att filmen fallerar.

Det finns en mycket enkel tumregel för att skapa det moraliska behovet:
FÖR ATT HA ETT MORALISKT BEHOV MÅSTE KARAKTÄREN HA SÅRAT MINST EN PERSON I BÖRJAN PÅ BERÄTTELSEN.
Ett superbra exempel på det är filmen LIVET FRÅN DEN LJUSA SIDAN med underbara Jack Nicholson i huvudrollen.
Jag skrattade nästan när jag såg den på kursen. Ett superbt intåg i karaktären. Ingen i publiken kan missa alla hans problem. Ingen…
Man går helt enkelt tillbaka till backstoryn och rotar lite i vilket beslut som togs av karaktären när han/hon råkade ut för något. Det så kallade barndomsbeslutet. Pga det beslutet sårar karaktären andra.

Ännu en sak jag lärde var att man skall visa karaktärens problem från ruta ett i filmen. Hur många historier börjar inte med att karaktären är i ett problem? Och vem har inte sett en film där första sekvensen är en fajt, eller varför inte en kärleksscen fylld av trubbel?

Tricken man använder för att skapa en karaktär med moraliskt behov är många, men kort sagt är det så att man börjar med det psykologiska behovet, för att därifrån fundera över vilken omoralisk handling som kan plockas fram ur den.
Slutligen gräver man djupare och drar ut den moraliska svagheten och vilket behov som kommer ur den.
Min lärare Fredrik Lindqvist hittade en artikel på www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/den-oekonomiska-manniskan
Där kan ni läsa om människans moral. En mycket intressant artikel vars fakta man kan använda i sitt skrivande.

Jag själv läser massor av psykologi för att försöka förstå, men framförallt hitta spännande detaljer i en människas psyke.
Om ni bara visste hur mycket jag plockar från det jag läser. I min twistade skalle bildar orden stommen till en person, och successivt klär jag på personen olika karaktärsdrag, och slutligen kläderna och frisyr.
Det är nästan som när jag lekte med pappersdockor som liten och hade olika rollspel med dem efteråt.

Barbiedockor har aldrig funnits i min värld. De var töntiga tyckte jag…alltför smala med bröst till månen och oftast blonda. Stort no, no.
Min lilla dotter däremot älskar dessa vanskapta kvinnor och har i dagsläget en sisådär 16- 20 stycken. Hon spelar hela pjäser med dem, och hittar även på berättelser om allt möjligt när vi åker bilen till skolan.

Barn föds med fantasi så det gäller bara att hitta igen den där barnsliga ådran som vuxen så kommer allt annat av sig själv.
Historierna vi skriver bottnar ofta i det vi själva upplevt eller beskådat på nära håll.
Minnen vi suddat ut kommer i drömmen och vältrar sig ut när fingrarna nuddat vid tangenterna. Ord vi hört, saker vi sett på teven…ja allt det där har vi i våra huvuden när filmen skapas.
Alla har vi en historia som är värd att berättas, alla har någon gång problem eller sorger vars innehåll vi kan använda i filmens värld.


Nästa gång skall vi prata om psykologen CG JUNG

spanskt

När det stora kraftiga djuret om igen sänkte ner hornen för att ge sig på sin fiende blundade Sanna hårt och tog sin pappas hand i ett hårt grepp. ”Jag vill inte se mer!” kved hon och nästan grät. ”Hur kan ni tycka om sådant här? Det är ju djurplågeri.” Hennes mörkögda pappa log och hyssjade ner henne, och hennes mamma som hade blå ögon och ljust lockigt hår tog hennes hand i sin.

Ute på arenan svepte matadoren med sitt röda skynke i graciösa rörelser och mot sin vilja blev Sanna fascinerad över djurets muskelspel och parets dans.
Matadoren blickade ut mot folkhavet och letade efter tecken på att det var dags. En kvinna klädd i rött vinkade exalterad när hon såg hans blick och skickade en slängkyss. Han log och riktade åter uppmärksamheten mot tjuren som frustande sparkade med klövarna i dammet och laddade för att anfalla det förhatliga som rörde sig framför honom. Picadoren hade i säkerhet från hästryggen hetsat honom med sin lans för att sedan sätta den i tjurens kraftiga nackmuskel för att få honom att sänka huvudet och banderillos hade sprungit framför tjuren och ruskat det röda skynket för att reta upp honom. Käppar som var som skarpa spjut hade tryckts igenom den tunna huden och blodet flöt över ryggen som en sadel.
I andra akten var det banderolleros tur att gå ut på arenan. Med två kraftiga tryck satte han två smala käppar bakom nackmuskeln på djuret och lämnade sedan platsen nöjd med sin insats.

Sanna satt fortfarande med händerna för ansiktet och väntade spänt på djurets rörelse. Hon kunde inte annat än beundra den lille mannen som i sina tights och alldeles för korta jacka vågade stå framför den skrämmande åsynen av en rasande tjur utan att ens darra på benen. Någonstans hade hon läst att det hänt att matadorer blivit spetsade på hornen och dött en plågsam död.

Hennes farfar som var en stolt spanjor hade berättat för henne att tjurfäktning var en tradition i Spanien från 1200-talet, då det var riddare som kämpade mot tjurar med en lans från en hästrygg.
Den moderna tjurfäktningen hade börjat i slutet av 1700-talet och startats av en man som hette Pedro Romero. Från början var det en underhållning som endast visades för rika, men blev sedermera även de fattigas nöje.

Tjuren sänkte långsamt huvudet tills han hade mannen i blickfånget, och kände om igen irritationen växa till en svart vrede som gjorde att han kände sig oövervinnerlig. Han hörde folkets jubel när han som en levande orkan rusade i full fart mot den färggranna figuren. ”JA!” skrek allihop och reste sig upp nyfikna på om tjuren skulle bli dräpt eller kanske döda sin motståndare.

På några få minuter var allt över, och värjan hade med beslutsam kraft körts in mellan tjurens skuldror för att stoppa den väldige kämpens galopperande hjärta.
Efteråt bugade matadoren och log stort med en mun som liknade en grodas.
Kvinnan i rött kastade in den röda rosen hon haft i sitt långa mörka hår och ropade ”Bravo!” med hög röst.
Sanna kände sig mycket illa berörd och ville snabbt från stället.

När tjuren tagits bort från arenan och medhjälpare noga tagit bort allt blod var stillheten total, men om man lyssnade riktigt, riktigt noga kunde man höra brölandet från hundratals döende tjurar. Sårade och oförstående över människans grymma lek

TEMA Mamma/ 29 maj

Med täcket över huvudet hörde jag dem bråka igen. Pappa kastade okvädingsord över mamma som svarade med gråt och spott. ”Tvi dig, tvi dig du elaka faan!” skrek hon och jag hörde köksluckorna öppnas och kastrullerna fara ned i golvet med ett högt skramlande. ”Tvi dig! Jag vill skiljas!” fortsatte mamma med rösten fylld av gråt.

En hård smäll i dörren, och en rivstart vittnade om pappas avfärd och jag vågade mig upp.
Mamma satt vid bordet i köket med armarna lutade i huvudet som hon lagt mot bordet. Hennes smala bara axlar skakade av förtvivlan.
”Mamma…hur…hur mår du? Är…är…allt okej?” Tveksamt närmade jag mig den lilla smala gestalten.
Hon samlade sig, och drog ihop sin röda morgonrock som passerat bäst före datum för länge sedan. Med röda ögon, och tårarna fortfarande rinnande på kinderna vände hon sig mot mig. ”Jag älskar din pappa Mia, men det här går inte längre. Jag flyttar idag.”

Jag svalde flera gånger och tog sats.”Mamma Petra jag älskar dig, och tycker det är så otroligt sorgligt att ni bråkar, men…” Jag väntade några sekunder. ”Jag kommer i alla fall att se dig som min mamma. Du har gett mig så otroligt mycket av dig själv…och…och…” Petra tittade ömt på mig och sträckte ut sin hand. ”Kom stumpan, sätt dig här hos mig.”

Hon sköt ut stolen så att jag kunde sätta mig i hennes knä.
Trots att jag var tio år fick jag plats där, men märkte snabbt att hon fick ont av min extremt tunna kropp som nästan skar sig ned i hennes lår. ”Mia du måste lova mig en sak. Vad som än sker i livet så får du inte behandla din kropp som du gjort förut. Aneroxi är inte att leka med.”

Hon vände upp mitt ansikte genom att sätta ett pekfinger under min haka. ”Även om jag inte är din riktiga mamma så bryr jag mig om dig lika mycket som om du skulle vara min egen köttsliga dotter. Glöm aldrig, aldrig det.”
Jag nickade med tårarna brännande bakom ögonlocken. ”Får…får…får jag träffa dig även om ni skiljs åt. Jag…jag…jag har ju ingen riktig mamma.”
Petra kramade mig hårt, hårt och vaggade mig sakta. ”Älskade lilla unge. Du får träffa mig hur mycket du vill. Det är inte dig jag vill ifrån min lilla dumsnut. Det är din pappa.”

Några timmar senare hade pappa återvänt och vi stod hand i hand vid trottoaren och tittade på taxin som for iväg med Petra inuti.

28 maj 2011

Recension av filmen PAPPA PELLERINS DOTTER

Vi började morgonen med att ta oss igenom fyra timmar långa filmen PAPPA PELLERINS DOTTER gjord efter MARIA GRIPES ungdomssucce´
Trots att den är från 1974 är den högaktuell med temat att föräldrar lämnar barn som sedan tas hand om av andra, både bra och dåliga människor.
Men framför allt att man inte skall döma hunden efter håren. En uteliggare har oftast en anledning till sin misär, och i de flesta fall vill de vuxna något gott.

Filmen handlar om 11-åriga Loella som aldrig träffat sin pappa och har en mamma som lämnat Loella och hennes småsyskon ensamma för att jobba på båt.

Loella är en fantastisk överlevare, och ett naturbarn som älskar sitt lilla torp i skogen, och har vänner bland udda människor som bor i krokarna runt henne. Bagaren i byn stöttar den lilla genom att ge henne bröd, och hon lär sig rättstavning, räkning och språk av sina vänner, och går bara till skolan för att kolla av sina kunskaper emellanåt.

Längtan efter pappan gör så att hon efter många om och men följer med till stan där syskonen tas om hand av en kompis till mamman, och Loella hamnar på barnhem. Överallt söker Loella sin pappa, och får många vänner på vägen.

Hon saknar sin skog, men tas väl om hand av barnhemstanten som tillåter Loella att ha både orm och råtta i sitt rum vilket strider mot reglerna.
Lögner mixas med sanning och hon gör allt för att vara ansedd som ”normal”

En rumskamrat visar sig ha ett hjärta av guld under sin tuffa yta, och de blir goa vänner.
Sommaren kommer och Loella och syskonen åker tillbaka. Hon springer omkring i skogen överlycklig att vara hemma när hon möter någon med stor betydelse i hennes liv.

Jag grät naturligtvis både här och där.

Trasigt hjärta

”Smack!!” På en sekund hade det lilla barnets världsbild förändrats och han hade bittert fått erfara att alla vuxna inte var snälla. Mannen som slagit honom förväntades vara den som månade och tog hand om den lille.

Dörren in till rummet gled upp och en utav de andra i laget kom in. ”Varför gråter Elias?”

Hon gick fram till den lilla tvååringen som gnuggade ögonen och snorade, sedan vände hon sig till den andre. ”Vad i all världen är det här?” Kvinnan pekade på det röda handstora märket på kinden och såg frågande ut. Hennes kinder blossade av upprördhet och inuti hennes hjärna målades ett tänkbart scenario upp. Istället för att gå som katten runt het gröt ställde hon frågan direkt. ”Var det du som gjorde det?” Mannen stod nonchalant lutad mot dörrkarmen med armarna i kors. Det svarta håret som var fett av gele låg prydligt bakåt och kläderna han hade på sig var svarta. ”Vadårå?” sade han och stoppade in ett tuggummi i munnen medan han tittade sin arbetskamrat in i ögonen. ”Ungen tjafsade och behövde lite stryk, vad faan det vet väl alla att barn som inte lyder får stryk. Jag har sett det flera gånger.” Han tuggade frenetiskt på tuggummit och petade med sin ena fot på en färgglad boll som låg på golvet. Uppbragd av den andres totala likgiltighet inför vad han hade gjort reste hon sig upp med det lilla barnet i sin famn och lämnade rummet efter att hon rutit ”Jag skall anmäla dig, vänta bara! Din tid som barnskötare är över!”



Mannen i svart ryckte på axlarna och blev knappt berörd av kvinnans ilska och hot utan gick lugnt och sansat till sitt skåp, plockade ut sina ytterkläder och sin väska, och gick.



Vad ingen visste var att han som liten ofta fått ta emot hugg och slag, ofta utan orsak.

Som vuxen människa hade han inga begrepp om vad som var okey eftersom hans föräldrar inte lärt honom rätt beteende. Han var trasig i själen och psyket, och ingen, ingen kunde hjälpa honom.

Recension av filmen SERIOUS MOONLIGHT om otrohet

Igår hade jag och Peter biokväll. Då såg vi en film som heter serious moonlight med underbara Meg Ryan och Timothy Hutton.

Den är helt galet osannolik, men samtidigt är det säkert tusentals kvinnor som haft exakt det här som händer i tankarna när de blivit utsatta för otrohet.
Alla frågor som snurrar runt i huvudet, alla konstiga scener som blixtrar förbi ögonen. Små detaljer som man vill veta, men förvägras av den otrogne mannen som vill sticka till sin nya flickvän så fort som möjligt.(Jodå jag har varit exakt där jag med)
Mannen blir fasttejpad(ja ni läste rätt)av Louise som är hans hustru sedan 13 år tillbaka och utsatt för både det ena och det andra.

Något oförutsett händer som ökar spänningen några snäpp, och paret hamnar i en situation som får mannen att omvärdera sitt liv, och hemliga tankar att poppa ut i verkligheten.

Och slutscenen, ja hej och hå...vilken slutscen. Jag vet inte om jag skall skratta eller applådera och gör både och.
Akta er grabbar om ni träffar på en kvinna som Louise, och för allt i världen...hur mycket ni än dras till en annan kvinna. Gör först slut på er nuvarande relation.
Underbar film, med oförutsägbart slut alltså.

27 maj 2011

TEMA Spektakel

”Krakel, spektakel, kusin Vitamin, hängde och slängde…” Malin tittade på sitt verk och flinade. Nu skulle inte grannpojken William våga reta henne längre. Det var väldigt synd att Missan måste dö, men Malin kände sig tvingad till sådana här saker. Mobbningen hade eskalerat efter dagen då hon kissade på sig, och William var den värste…alltid den värste.

Hon knöt en rosett på det rosa presentsnöret som hon använde som snara runt halsen på den becksvarta katten, och puttade till henne så att hon svängde sakta fram och tillbaka. Den rosa tungan hängde ut genom ena mungipan, och blodet rann från huvudet där Malin slagit hammaren.

Egentligen skulle hon vilja stanna för att se klasskamratens min när han hittade sin älskade katt upphängd som en fågelskrämma i trädet, men Malin visste var gränsen gick och samlade ihop köttbullarna hon lurat till sig Missan med för att sedan med små hoppande steg gå hem.

Hopp

Igår eftermiddag fick jag några tips om jobb som jag idag skall kolla upp.

Det är bara vikariat över sommaren, men förhoppningsvis har Peter startat igång firman på allvar till hösten så att jag kan jobba där. Då blir det som allt i allo. Vem som helst kan väl klara av att smälla i pappspik, och bära tegel, plåt och annat.
Nu skall jag som sagt ta kontakt med några kvinnor som är i ledande ställning och behöver hjälp. Två mycket bra lägen för min del. Sedan blir det till att skriva skrivpuff och framförallt gratulera den som vann boken "ATT SKRIVA ETT FILMMANUS"

Tyvärr fungerar inte min blogg fullt ut ännu, så det blir lite hattande hit och dit innan jag får in mina blogginlägg. Får hoppas att det löst sig nästa vecka.

Ute öser regnet ner, och potatisen jag fick ned i jorden igår får en ordentlig rotblöta.

26 maj 2011

Dagboksinlägg 26 maj

Som vanligt kör jag ungarna till dagis och skola. Idag fick Lilleman också gå till dagis. Det blir inte så mycket skrivet när han är hemma.
Jag skrev en novell i Hitchcockanda till tävlingen Frida Edman har på sin sida http://svenskskrack.blogspot.com/2011/05/novelltavling-med-hitchcooktema.html
Men insåg efteråt att jag dragit iväg som vanligt och måste minska antalet tecken med cirka femhundra. Så typiskt mig…orden bara ränner iväg, och jag blir som i trans.

Klockan var plötsligt halv tre och jag hastade iväg efter ungarna. Lilleman hade fått en bläcka på läppen och visade med ledsna ögon upp en tjockläpp med ett litet rött sår på. Naturligtvis var det Nisse som varit framme igen. Han har gjort dagistiden till ett litet helvete i vinter, och jag har funderat på att flytta Hampuz tillbaka till lilla Olberga där de är ynka NIO ungar. Tänk er vilken lyx för barnen.
Solen lyser men vinden verkar innehålla ispiggar för det är kallt som attan.

Väl hemkommen ser vi att Lilleman sover sött, och efter en snabb mellis störtar jag ut i landet och planterar potatis så att det ryker i jorden. Egentligen hade det varit jättebra om de kommit ner tidigare. Regnet har ju öst ner här i några dagar, men…jag får väl vara glad ATT jag får potatis.

Ikväll åt barnen pannkaka medan jag åt rester. Jag gillar inte riktigt konceptet mjöl och mjölk som blandas med ägg. Min mage skriker högt av smärta efteråt, och smaken förstärks oftast bara av sockret.

Efteråt läste jag några kapitel ur Vargbröder, men somnade gång på gång så att Razmus hojtade på mig. Förkylningen tär på krafterna, och hostandet gör att sömnen inte blir så effektiv som den borde.
När jag smyger ur den minimala växasängen som jag klämt ner mig i ropar Lilleman att han vill gå upp med mig. Skrattande säger jag åt honom att sova, men ger upp när han högt deklarerar att han minsann skall bada med mig. Det är bara att ge sig…

En timme senare är vi rynkiga av vattnet, och har haft en mysig stund i murarbaljan som för närvarande agerar badkar. Jag lovar att det är trångt! Det var knappt att vi rymdes båda två.

Efter att han fått ny blöja och pyjamas lade vi oss i vår säng och vilade, hm…jag gjorde allt för att inte somna, men slumrade till några minuter. Hampuz sov sött när jag smög upp och in på kontoret för att blogga.

Blogspot har uppenbara problem fortfarande, och jag kan inte kommentera mina skrivarkombattanters texter hur mycket jag än vill. Tursamt nog kan jag skicka in mina egna blogginlägg.

Går in på 1av3.se och kollar mejl mm. Förresten kan jag rekommendera den sajten varmt. Den är en mycket aktiv och består av samma klientel som mig det vill säga människor som vigt sitt liv åt att förmedla ord i alla dess former. En massa intressanta grupper har bildats där specialintressen diskuteras.

Idag hittade jag ett meddelande på Ica att en kvinna som är medial har en kurs i det, och funderar starkt på att gå den. Jag har aldrig dokumenterat min förmåga, men den har alltid funnits i mitt liv. Både auror, tidigare liv, spöken, och kontakt med döda finns där.
Min farmor och mormor kommer till mig i svåra stunder och tröstar utan ord.
En smekning, eller en puff när jag är sträng mot barnen kommer antagligen från en älskad tant på Peters sida som var alldeles galen i vår förstfödde som då inte alls var många veckor.
Mannen som bodde i huset innan oss visade sig senast igår kväll. Han är oförarglig och har all rätt att vara här tycker jag. Ibland diskuterar jag trädgårdens förändringar med honom.

Nu skall jag tugga lite på manuset, och vara lite social några sekunder innan mannen i huset försvinner in i drömmarnas värld.
Ha det, kramar

TEMA Småttighet

Ett ord som ger visioner om små ynkepyttsaker, eller ekon av elakhet.

Ordet småttig finns i hälsingemålet, men jag minns det knappt eftersom det var länge sedan jag virvlade med i den dialekten. Numera glimtar den fram då jag pratar med min mamma eller syster.
Små ting som tillsammans kan göra så mycket, bygga broar över känslor och taffliga scener av oberoende.

För en gång skull hittar jag inte texten någonstans i skallen, och får därför släppa stafettpinnen vidare till nästa skrivare.

25 maj 2011

Herr Sorg gästar husen i vår bygd

Idag fick jag veta att vår älskade dagmamma Monica dött imorse klockan tio.
Nu vajar flaggan på halv stång på Olberga där hon jobbade innan sjukdomen bröt sig in i hennes liv igen.

Hon var en av de snällaste människor jag mött, och hade ett hjärta som ständigt var fyllt av värme och omsorg om våra små. Hos henne blev de behandlade med kärlek och respekt, och hennes förundran över barnens frågor och upptäckter i livet upphörde aldrig.
Alla våra barn har haft turen att få tillbringa dagarna i hennes vård, och det har varit ett stort privilegium att ha henne som dagmamma.

Att Monica sedan ställde upp i tid och otid när jag hade en strulig graviditet gjorde att jag nästan änglaförklarade henne.
Tänk er själva att ha en dagmamma som tidigt, tidigt en morgon kommer hem till er för att ta hand om era småttingar, OCH era hundar. Som sagt det är många som gråter ikväll i Grödinge, stora som små.

En stilla undran jag får är att om nu Gud finns, varför nedkallar han sådan grym behandling på någon som är ett helgon? Jag skakar på huvudet åt religionen och ställer istället frågan till Ödet. Vilken mening finns det att i förtid ta bort en sådan genomgod människa som Monica? Ville han som bestämmer ha henne till sin högra hand?

Det positiva i det hela är att hon slipper lida mer. Cancerns fula ansikte som bara nuddat vid henne för några år sedan kom tillbaka och krävde allt den här gången.
Hon fick somna in där hon älskade att vara, med sina kära bredvid.

Vila i frid kära du, vi ses i Nangiala.

TEMA Ängslan och anslag

Pekfingret nådde knappt upp, men viljan besegrade ängslan, och hon gjorde första anslaget, men märkte att den lilla tangenten slogs ned alldeles för hårt och låt handleden slappna av som hon blivit lärd.
Anna blundade när ljudet nådde hennes små öron, och trevande tryckte hon ned nästa. Den här gången ljöd klangen från pianot mycket bättre, och stärkt av det klättrade Anna omständigt upp på pianopallen för att nyfiket fortsätta sin utforskning.

Mammas lektioner med storebror hade pågått i många år nu utan att han lärt sig speciellt mycket. Anna snappade dock upp det mesta och smög till det stora svarta pianot när ingen såg henne. I alla fall trodde hon att ingen såg henne.

Bakom dörren stod mamma Katrin och höll sig för munnen av andakt. Hennes lilla treåring satte sig vid pianot, lade händerna smeksamt över tangenterna, och tryckte sedan ned dem försiktigt med en mjukhet som Katrin försökt lära sin son i evigheter utan att lyckas.

Tårar rann nedför Katrins kinder när hon insåg storheten i att dottern ville ta upp ett intresse som fyllt mammans alla barndomsår, och numera var hennes levebröd.

24 maj 2011

Nattinlägg 24 maj/ Kattiz söker hem

Efter att jag hämtat barnen klockan ett, for vi hem och åt mellis.
Hampuz var sprudlande glad över vår dag tillsammans och pratade i ett om allt vi gjort(hm, vi pratade mest, och väntade i bilen på att få komma in på ställen). Han klargjorde för storasyster Zabine att han minsann dragit vagnen inne på Icabutiken själv, och att vi varit på Macdonalds och ätit milkshake.

Hampuz viftade i luften med den röda plastbilen som följt med i Happy meal paketet, och storebror ångade av ilska att han bara gått i tråkskola.

Efter mellis var det dags för läxläsning med Razmus. Jag ljuger om jag säger att det gick lättvindligt, snarare först åt skogen för att efter lock och pock, irritation och hot glida över till att han försökte, lyckades och östes över med beröm från mamma som var alldeles rådlös kvarten innan.

Granntjejen som är jämngammal kom cyklande och ville ha med oss hem. De hade fått kattungar, och vi har ju pratat lite löst om att skaffa en råttkatt som kan ta hand om alla våra möss vintertid.(Att jag sedan länge önskat mig en liten gullsnutta som kurrande ligger i mitt knä är en väl förborgad hemlighet, så Sch...säg inget.)

Nåväl, som väntat tog kattungarna alla våras hjärtan och smalt dem till dallrande gele och skapade längtan efter mjuka tassar, och gulliga mjau.
Underverket vi kikat på heter Kattiz, och det passar ju jättebra eftersom vi i vår familj(barnen och hundarna) alla har z med i namnet. Det är något magiskt med den bokstaven tycker jag.

De har nyss öppnat ögonen och är bedårande allihop.

Idag blev det inget manusskrivande eftersom jag rännt omkring och gjort en massa ärenden.
Bland annat har jag besökt Botkyrka kommun och fått tips om en länk att söka arbete på, och hon lovade också att skicka mig ett utdrag på adresser till samtliga rektorer i kommunen för att jag skall kunna mejla dem.

Jobbsökandet går trögt, men jag skickar in lite ansökningar till butiker mm. De flesta skakar på huvudet redan när jag berättar hur gammal jag är, men de slår ifrån sig rejält när jag talar om att vi har tre barn under tio år. Ibland kan man tro att jag är pestsmittad.
Varför kan ingen istället se resursen i att ha fostrat tre skruttungar, och simultanförmågan man besitter? Nä istället straffas jag för valet att stanna hemma och göra dem till tre underbara själar som skall berika världen med sin närhet.

Nä nu närmar sig klockan midnatt, dags att skriva...iallafall några rader.
Godnatt

Att kämpa för sin dröm

Alldeles nyss var jag med i en tävling på www.1av3.se som gick ut på att berätta om hur man kämpade för sin dröm,
Detta var mitt bidrag.
Min kamp

Jag lyckades nätt och jämnt kämpa mig ur det nattsvarta mörkret som omfamnat mig då sprutan sattes i min rygg, och smärtan slog emot mig som en vägg.
Flämtande kisade jag mot starka lampor ovanför mitt huvud, och hörde läkarna tala lågt med varandra. ”Vad skall vi göra? Vi förlorar henne om det inte vänder. Finns det inget mer?”
Sedan slocknade jag , och mörkret vann över ljuset igen.

Nästa gång ögonen öppnades fann de ett mjukt ljus, och låg musik som då och då genomborrades av försiktiga fotsteg. ”Är du vaken?” sade någon precis vid mitt öra med låg röst. ”Hur känner du dig?” Min hals sved efter slangen som körts ned i den, och orden ville inte riktigt komma ut. Kraxande viskade jag ”Jodå, ungefär som om en lastbil kört över mig femton gånger.” Min hjärna ställde frågan mina läppar inte vågade, och jag mötte den vitklädda kvinnans blåa ögon.
”Du fick en son som förvisso är lite tidig och just nu är placerad i kuvös, men han mår bra och har redan kissat ned en sköterska därnere.” Det sista hörde jag inte utan gled in i dimman igen med ett leende. En son, en underbar son jublade jag inombords.


Några dagar senare var jag mitt gamla vanliga jag, och insikten att jag nästan dött, men överlevt gjorde mig euforisk. Beslutet kom över mig på natten då jag låg vaken som alltid och tittade på ett foto av mina två andra barn som var hemma med min sambo. Jag skall skriva en bok om det jag gått igenom.


Och så blev det, men i och med att jag började skriva var det omöjligt att sluta. Text efter text flätades ihop, och jag som aldrig anammat datorernas mystiska värld lärde mig genom idogt letande på nätet, och massor av envishet hur cybervärlden fungerade.
Eftersom min bok trycktes på print-on-demand fick jag själv marknadsföra den, och startade novellbloggen-razaha.blogspot.com i samma veva. Min hjärna var brännhet av alla uppslag som jag fick natt som dag, och de plitades noggrant ned i min randiga anteckningsbok som alltid fanns i min närhet för att sedan slussas ut på nätet.
Jag letade upp en nättidning som heter Sourze och skickade in mina noveller, krönikor och dikter till dem. Bloggar startades både på wordpress och aftonbladet.

En dag öppnade jag tidningen Metro och fann en artikel där de skrev om en ny sajt som heter kapitel1.se. När jag skummade vidare genom texten såg jag att de skulle ha en bokmanustävling och hoppade på det direkt.
Tävlingen gick hyfsat, och innan den var över hade cirka tretusen läsare läst min bok, och en del kommentarer syntes under den, men den såldes bara sådär…
Fortsättningsvis letade jag upp recensenter som kikade igenom boken, och kommenterade den på sin sida. ”För blodig och fylld av för mycket smärta” sade hon och dissade den totalt. En simpel tvåa fick jag nöja mig med.

Trevande skaffade jag mig en domän och plats på ett webhotell. Det blev många svängar hit och dit innan jag fattade hur man bar sig åt för att skapa en snygg hemsida där alla mina texter och böcker lades in. Idag är den livligt trafikerad och många författare har ansökt om att få finnas med. Hemsidan förnyas ständigt genom att jag luskar upp tips och tävlingar som jag informerar om. Med tiden har jag lagt in hundratals med noveller som mina läsare får ta del av gratis. Allt för att kanske lyckas fånga någon som gillar mitt sätt att skriva och rekommenderar mig till andra.

I skummet av hemsidesinförskaffandet började ytterligare en bok att växa fram, och när faktumet att vi skulle till bokmässan i Göteborg dök upp här hemma skyndade jag mig att trycka upp en novellsamling som fick det påhittade namnet Pappersskärvor. Tretusen spänn fattigare höll jag underverket i min hand, och bara några månader senare fick jag två superfina recensioner som lyfte upp mig till rosa moln. Mitt självförtroende reste sig som en stegrande häst och stannade uppe en lång stund.


Genom ödets nyck fann Fredrik Lindqvist som är dramaturg min blogg, gillade den och informerade mig i förbigående att en ettårig kurs skulle påbörjas i Botkyrka om att skriva filmmanus. Orsaken till mejlet var att han gillade det jag skrivit och ville ha sin bok med på min sida.

Skrattande ringde jag min kille som tvekade bara några sekunder innan han gav sitt okej. Egentligen skulle jag behövt ett jobb för att dra in pengar till vårt byggprojekt, men han förstod och stöttade på alla sätt mitt envisa stångande med jantelagen.
Själv var jag fullt övertygad om att ödet stoppat mitt ettåriga frenetiska sökande av jobb, och kastat mig till insikt.

Nu står jag här på darrande ben, nybliven filmmanusförfattare med en superb filmide i näven, och huvudet fyllt av visioner och trådar av spänning. Året i Manuspiloterna har gett mig insikt efter insikt, och för mig finns idag inget annat alternativ än att skriva.

Måste alla hoppa för att en gör det?

Om du ser någon hoppa från ett stup, följer du då efter?

Den här frågan har stor relevans eftersom det verkar som att den fria viljan flugit sin kos totalt idag.
Alla kvinnor skall vara konstruerade på exakt samma vis, och kläderna de bär har någon annan tagit beslut om.
Inte underligt att barnen i förskolan pratar om bantning sinsemellan, och vikten av att ha rätt sorts kläder.
Det som är udda förkastas och nidord haglar från söta flickmunnar som knappt lärt sig läsa de snygga reportagen i mammornas tidningar om hur man tappar si och så många kilon. Skrämmande tycker jag och många andra.

Häromdagen kom min lilla sexåring hem med tårar i ögonen, och sade att en klasskamrat kallat henne tjock, och att hon borde banta.

För det första är min tös smal som en vidja, och för det andra ser jag rött av ordet banta.

Jag har aldrig någonsin bantat, och kommer inte heller att göra det. Man rör sig mer och äter mindre så försvinner det där lilla extra som lagt sig i små ringar runt magen över vintern. Så jäkla enkelt är det.
Det här med barnkläder gör mig också ursinnig. Vad är det för vits att köpa svindyra kläder som smutsas ned två sekunder efter att de beträtt parkleken, och varför? varför? varför? gör de flickkläderna ljusrosa? Cerise är helt okej, mörkrosa med, men herregudarne varför ljusa kläder?
Jo, jo jag vet att jag har valmöjlighet själv, men barnen bestämmer ju delvis själv vad de vill ha, och de ser vad kompisarna bär. Så sköra i tanke och vilja.

På vårt dagis springer var och varannan unge omkring i prinsessklänningar. Nu är det ju inga problem med det om ALLA har sådana, men ibland är det bara några enstaka, och då blir det catfight. De drar i tyget, och ibland spricker skiten.

När de blir ungdomar kommer vi till området dyra jeans. jag skulle ALDRIG kunna lägga ut 4000 spänn på ett par jeans, inte ens om de var av guld. Jag har haft långa diskussioner med en i min närhet om ämnet, och vi är av olika åsikt om det här. Hon säger att barnen måste få samma kläder som alla andra för att inte avvika från de andra.

Jag har blivit uppfostrad av min mamma att tro på mig själv, och ha modet ATT avvika. Om jag gillar något använder jag det, punkt.

I min värld finns inte ens tanken att köpa ett par jeans till barnen över trehundra. Jag använder mig mycket av Tradera där jag köper och säljer begagnade kläder till shyssta priser. Det är många sköna tusenlappar jag spar på det här viset. Pengar man kan ha roligt för.

Än idag som vuxen gillar jag att ha kläder som ingen annan har, och handlar mycket begagnat och på små udda ställen. Billiga och roliga kläder. Sådant som folk blir glad av, eller provocerad. Jag hatar att klä mig som andra, och den absoluta mardrömmen när jag var liten var när mamma kom hem med ett plagg från JC, vår lilla småstads enda ungdomsbutik. ALLA hade ju dem.

En ung tjej skrev till mig och bad mig att ta upp det här på min blogg. Hon var av samma kaliber som mig, och bar det hon kände för, vilket resulterade i skällsord från omgivningen, och nästanmobbing. Hon hade en helt egen stil som provocerade folk som såg henne, och hon fick ständiga påhopp, något jag sluppit.
Hennes brev berörde mig djupt och jag skickade ett peppande svar där jag också lovade att skriva en längre artikel om det här.

Åter tillbaka till början. Om en människa hoppar från ett berg, måste då alla följa efter? Skulle du?

Kommentera gärna, och berätta hur du gör.
Ha det, Kram

Länk till filmproducent

Här får du en länk till ett litet reportage där en manusförfattare träffar en producent och får sitt manus uppvisat
http://urplay.se/161388

23 maj 2011

Länk till gamla manus av andra än mig

Kika in på den här länken så hittar du en massa gamla manus du kan läsa och få inspiration av

http://www.adastramedia.se/svenska_manus/

Surfa gärna runt på bloggen, för det dräller av goa tips, jag lovar

TEMA Något tvivelaktigt/23 maj

Barnens femtioårspresent var inte speciellt udda för tiden, men mitt sinne för skönhet stördes av att få huden besudlad av tusch som inte går bort.
Checken låg flera dagar på bänken i köket, och jag himlade med ögonen när jag såg siffrorna.
”Gör något stort morsan, något som representerar ditt liv” sade Petronella som med tjugo år på nacken var van vid att jag krumbuktade över konstigheter. ”Du kan ju i alla fall kika in hos Tatueraren nere vid torget, kanske ställa frågor om det är något du undrar.
Petronella slängde det långa ljusa håret över axeln och snurrade ihop det till en tjock fläta som hon avslutade med en av de otal snoddar som alltid ligger överallt i huset.

Kalle kom nedsläntrande för trappan med kepsen käckt på sned och jeans som knappt dolde den lilla ändan. ”Morsan törs inte, fattar du inte det” sade han och knäppte med fingrarna så att lilla Sebbe kom springande med tungan som vanligt hängande genom ena mungipan. Den stora Rottweilen var som en levande duschstril som gått sönder, och man kunde följa hennes gångväg genom salivsträngen på golvet. ”Jag går ut med jycken en sväng, sedan följer jag dig till Charlie. Han är bäst av dem allihop, och har fixat gamla tanter förut.”

Förnärmad snörper jag på munnen och fräser. ”Gamla tanter…så du räknar mig som gammal din lilla slyngel?” Dörren är redan stängd, och jag hörde ljudet från min skrattande son.
Lilla Tea dök upp i dörrhålet, och gnuggade ögonen medan hon gick in i rummet. ”Jag kan hålla dig i handen mamma. Min lärare på dagis Lollo, hon gjorde en Katt. Den var jättefin.”

På eftermiddagen trädde jag in i det stora hemliga rummet där vassa nålar möter hud för att bilda vackra konstverk. Jag tyckte först att klientelet där inne var något tvivelaktigt, men ändrade mig snabbt när den unga tjejen som var fylld av ringar både här och där, och täckt av svarta tatueringar i form av spiraler log sött. På en av tänderna blänkte en liten vit sten till. ”Hej! Molly heter jag. Kalle har pratat om dig. Du gillar inte sådant här egentligen va?” Hennes rätt på attityd avväpnade mig och jag skrattade. ”Nja, jag är ju närmare fem…” Jag hann aldrig avsluta meningen.
”Ålder är bara en siffra. Du är inte äldre än du känner dig. Min morsa har fem tatueringar som jag ritat på hennes direktiv, och om jag känner henne rätt är det snart dags för en till.”


En äldre man som satt lutad mot en skinnstol vände sig mot mig. ”Det gör bara ont i början, sedan svider det mest.” Han lutade huvudet mot stolsryggen igen. Vilade hakan mot högsta toppen, och lät armarna omfamna stolen. Brunbrända rynkor drogs ihop och en svettdroppe rann från pannan.

”Jag måste tänka” sade jag och lämnade stället snabbt med huvudet fyllt av tänkbara bilder, men hjärnan full av ett stort tjockt svart NEJ.

22 maj 2011

Svar på min utmaning- Skriv ett brev till mig själv som ung

Lilla, lilla gumman…om du bara anade vilka möjligheter ditt liv innebär, men du måste våga gå emot de vuxnas önskningar och följa dina drömmar.
Strunta i studievägledarens råd om att läsa till socionom, och sök till frisörlinjen om det lockar. Utbildningsvägen kan ändras om du känner att du hamnat fel.

Försök att kasta blygheten åt sidan då du får chanser att synas mer än andra, och låt aldrig, aldrig någon trycka ned dig i skorna, varken ung eller gammal.
Och snälla älskade unge lägg inte ritpennorna på hyllan när du lämnat din trygga barndomsort, och göm inte det du skrivit sena nätter i röda pärmar.

När du en gång börjar jobba måste du komma ihåg att det absolut viktigaste är att du trivs och ärligt kan säga dig själv varje morgon att du älskar det du gör.
Minns att ingen blir glad av att äga en massa saker, så res och se världen för dina intjänade slantar istället för att köpa massor av kläder som du ändå tröttnar på efter några gånger.

Angående kärlek kan jag bara säga några få saker.
Sök bland dem som står bakom de högskrävlande lustigkurrarna, och gå inte bara efter utseendet. Lyssna till orden, och stanna upp för att ta in kemin.
Lita alltid på din intuition när den säger dig något, och tillåt aldrig någon att förminska dig.
Kom ihåg att den du lever med är en människa, inget föremål du kan äga, och att du skall vara ärlig i dina känslor mot honom eller henne.
Låt ingen använda din kropp som en sexvara eftersom den är det värdefullaste du har, och inte skall slösas bort.

Min lilla sötnos som likt ett kvicksilver försöker ta in världen fortare än det är möjligt…stanna upp ibland och lyssna, njut och ta in världen. Tiden springer inte ifrån dig, och du mår så mycket bättre om du vågar bromsa.
Flytta ut på landet och skapa med händerna, gräv i jorden, skriv och måla så hittar du elixiret du annars måste söka under hela din livstid.

Nu har jag ett enda råd att ge dig, men ack så allvarligt.
Vänta inte med att skaffa barn tills din kropp börjar sacka. Naturen är inte skapt på det sättet, och du slipper många sorgenätter om du utnyttjar de första trettiofem till barnalstring. Då undviker du värkande lekamen, och besök hos Sankte Per i förtid.

Nu älskade Anitha hoppas jag att ditt nyfikna sinne skall leda dig rätt, och att de som lever runt dig inser den storhet i livet som varje människa äger.

Drömsekvenser 22 maj

Bilen kommer farande i så hög fart att den åker i sidled genom kurvan. Snön ryker utefter sidorna på den vackra röda tingesten som är varje pojkes dröm.
Inuti sitter jag och min pojkvän fyllda av adrenalin.
Han med händerna stadigt på skinnklädd yta, jag bredvid med svettiga händer och ögon glittrande av spänning.
I ett försök att bryta hans frenesi säger jag något jag inte riktigt minns. Troligen pratar vi om pengar. Ett hett ämne efter vinsten på lotto.

Mina händer söker stolskanten och håller hårt, hårt. Blicken scannar av det stora vita utanför. Det är svårt att se vad som är väg, och vad som är dike. Smutsen efter vägen vittnar om att något kört där, men solen som envist tränger ned genom molnen gör allting svårare, och bristen på glasögon förvärrar det.

När drivan dyker upp stor, hög och ogenomtränglig gasar Max på medan jag håller händerna över ögonen och skriker.
Han accelerar och skrattar med ett underligt hickande. "Stanna!" säger jag lugnt i hopp om att min röst skall lugna honom."Stanna!!" säger jag högre, med hotande falsett i rösten."
"Jag skall visa dig hur man hanterar en bil om bromsarna låser sig" säger han, och i samma ögonblick möter vår huv massan av kompakt snö.

Mitt skrik följer med genom det stora vita, och snurrar runt, en lång stund i min hjärna medan vår huv möter bakändan på en röd svenssonbil som krockat med en annan på andra sidan.

Smällen är öronbedövande, och när bältet tränger in i min kropp känner och hör jag några revben knäckas likt tandpetare som ratats.

Den vita bilen vars passagerare står halvt om halvt ute i snön med öppen dörr far iväg likt tekopparna på tivoli. Runt, runt, ner,ner. Jag ser armar och ben som spretar, och i mitt inre nästan hör jag ljudet av människor som skriker av glädje, och hög musik när tekopparna som säkert inspirerats av Alice i Underlandet snurrar.

Den röda bilen balanserar på vägkanten, och de som sitter inuti kliver ur.
Rädda barn står omhållna av mamman medan mannen kommer gående mot oss.
Max vevar ned rutan, och jag ser att en tunn rännil av blod slingrar sig nedför hans panna, och målar det ljusa håret rött.
"Hur gick det?" säger mannen och räcker fram en skakande hand fylld av sår från glaset som spräckts. "Jag tror att vi klarat oss rätt hyfsat. Mitt namn är Patrik Fors."

Max ler med sina perfekta tänder och drar i handbromsen för att veckla ut sin nästan två meter långa lekamen. Han stampar med fötterna i marken så att sista delen av byxorna som dragits upp till vaderna åker ned till foten."Max Sandin."

Jag stiger ur vårt vrak med darrande ben, och går fram till männen som blivit väldigt tjenis på några minuter. De slår varandra på ryggen, och pratar i ett. Jag drar på mig jackan, och tvekar några sekunder innan jag sätter på mig min älskade mössa. Vinden gör att snön yr utanför.

När jag kommer fram till dem och räcker fram min hand hajar jag till. "Patrik?!" Glädjen i rösten får Max att lystra. Han ställer sig bakom mig med händerna på mina axlar, blir till en rock av lekamen. Hotfullheten i hans röst är påtaglig när han säger en mening som verkar vara alldaglig.
"Känner ni varandra?"
Jag försöker varna Patrik med blicken, men ser handen kommma smeksamt mot min kind, och hör hans röst."Minna och jag är vänner sedan länge. För många år sedan bodde vi ihop."
Patrik ler och möter min blick.

Jag huttrar och ställer mig en bit ifrån killarna som liknar två gladiatorer beredda på fajt.
En åkarbrasa får min kropp att vakna igen, och med charmen som vapen lirkar jag med Max så att han sänker garden. "Vi måste åka hem älskling. Tända en brasa för att få upp värmen igen, och kanske dricka en whisky?"

När vi går tillbaka till bilen gör jag allt jag kan för att inte ens snegla tillbaka mot Patrik som undrande står kvar oförmögen att förstå vilken tur han just haft. Men hur skulle han ens kunna ana vidden av svartsjuka som rördes upp i Max sjuka sinne, och hur skulle han ens kunna nudda
vid scenariot jag beskådat flera gånger då vi varit på krogen?"

Vår bil är ordentligt tillknycklad, men startar snällt och värmen blåser in i frusna lemmar. Max lägger bestämt i ettan och varvar upp motorn så att den vrålar. En varningslampa blinkar i mig, och en röst ropar åt mig att kasta mig ur bilen, men jag trotsar fröken intuition och sitter kvar med ögonen vilande på Max.

Ett långt djupt veck som jag aldrig förut registrerat syns på hans panna, och den nyss så vänliga blicken exploderar i ilska.
Slagen på ratten gör att hans hand vitnar.
"Så ni har älskat? Legat framför elden hopslingrade och viskat ord som tänder? Vaknat bredvid varandra morgon efter morgon, famnat, drunknat?" Max röst är dov.
Jag känner det som om jag går på tunn is fylld av sprickor, och kalla kårar löper längs ryggraden.
"Man gör sådant när man är ihop." säger jag med låg röst som gränsar till viskning. "Jag...jag...jag älskade honom då."
"Hur länge?" Morrar Max med sammanbiten mun.
"Spelar det någon roll?" Säger jag och biter mig i läppen irriterad på mig själv. Det var precis sådant här som skapade irritation hos min pojkvän. Mothugg, varför-frågor och arrogans.

Patrik släpper sin fru och kommer gående mot vår bil, osäkert leende.
Max vevar ned rutan och ler tillbaka.
När Patrik lutar sig ned för att prata med Max skakade jag på huvudet och skriker. "NEJ!"

Max som jobbat som dörrvakt i ex antal år lägger smällen precis mellan ögonen, och blodet från Patriks näsa stänker ned dörren, och en del av fönstret.
Rosenrasande kastar Max upp dörren och sparkar med sina nya svarta Lundhagskängor mot revbenen och nacken väl medveten om skadorna han åsamkar.
"Du har varit med min tjej!" skriker han och sparkar mot alla mjukdelar.

I ögonvrån ser jag att Patriks fru tar upp mobilen och pratar med någon. Lättad lutar jag mig tillbaka i stolen och stänger öron och ögon som jag brukar göra. I vanliga fall känner jag bara smärta, och ser blåmärkena dagen efter, men nu far den kvidande rösten från min exkille genom vindlande gångar och landar på mina dallrande nerver som bågnar av styrkan.

När sirenerna hörs, andas jag ut, och kliver ur bilen. Lättad över att jag äntligen skall bli fri.

21 maj 2011

TEMA Läka

Blodspåren leder mig till sovrummet i vårt stora palats, men jag hittar inte Elly någonstans och springer förtvivlat omkring i korridorerna.
Många av dem leder ingenstans, men några slutar vid låsta dörrar.
Jag sliter och drar i dem, men måste till slut tåla det faktum att stället är fyllt av hemligheter trots att jag är född här.

När jag närmar mig mamma och pappas rum hör jag låga stönanden och skyndar på stegen. Efter bara några sekunders tvekan stiger jag in i en scen som för alltid kommer att sitta etsad på min näthinna.

Min älskade mamma ligger naken i den antika sängen. Långa röda sår syns över brösten och magen. När jag kommer närmare ser jag att någon med kniv ristat in ordet SVIKARE.
Pappas blick är tom, och insikten att han är död far genom hjärnan innan mitt medvetande ger upp.

När jag vaknar står Elly vid min sida. Hon slår mig på kinderna med handflatorna och ropar mitt namn.
”Enya, Enya…vakna!”
Hon är blodig på ena kinden och jag ser en tår rinna över den andra. I handen har hon en blodig gasbinda.
Jag tittar frågande på henne ”Vad har hänt?” och försöker ta mig upp, men stoppas av hennes hand. ”Ligg ned, du är skadad.”

I taket hänger mammas vackra lampa som hon ärvde av tant Sigrid från Sverige. Jag greppar tag i Ellys hand. ”Vad har hänt?”
Hon trycker ned mig igen. ”Ligg ned Enya, jag menar allvar”
Det tar en liten stund innan jag registrerar ordens rätta innebörd. ”Menar du…?”
Hennes panna är rynkad, och den vackra munnen är hårt hopsnörd. Blicken jag får är flackande och pupillerna nästan obefintliga. Axlarna är uppdragna mot halsen och får henne att likna en häxa. ”Elly? Gumman?”

Hon lutar sig plötsligt över mig och säger spottande. ”Varför gjorde ni inget? Varför tillät ni honom?” Hon plockar upp en av mammas hembroderade kuddar och kastar iväg den. ”Fattar du vad jag gått igenom? Han gav mig inte ens chansen att läka mellan gångerna.”
Jag vet vad hon menar, och skäms som en hund. Pappa kom in till oss nattetid när mamma sov, och i skydd av mörkret begick han gärningar som satte oförglömliga spår i våra själar.
Elly har kurat ihop sig till en liten boll, och sitter med händerna för ansiktet och vaggar medan hon jämrar sig. ”Nu är det slut, nog, aldrig mer…”

Jag reser mig upp till knäsittande och lägger armarna runt henne. Samtidigt sneglar jag mot dubbelsängen och ser att mamma har mobiltelefonen i handen.
Lugnad vaggar jag Elly fram och tillbaka medan orden lugnande strömmar ur min mun.
”Det är över nu. Han når oss inte mer. Det är över…”
Sirenerna skär som stiletter i tystnaden och jag får hålla i Elly så att hon inte sticker iväg. För en gång skull är jag den starka, och när ambulansmännen kommer in i sällskap med polisen ser jag paniken i hennes ögon. ”Men, när…?”

Mamma gråter och förklarar på stapplande franska vad som hänt.

20 maj 2011

TEMA Maktkamp

Att vara mamma innebär en ständig maktkamp, och våra tre ungar har en grym förmåga att utveckla dessa moment exakt fel tidpunkt.
När bilen är startad och klockan tickar iväg startar ett ord en hel lavin av andra, och det dröjer inte länge förrän lugnet är borta från skomakarbacken.
Det flydde genom skorstenen på lätta vingar i samma ögonblick som Zabine såg att de snygga jeansen låg mitt framför henne i klädskåpet och bara väntade på att få två ben i sig. Eller varför inte en av de dagliga episoderna vid frukostbordet då Lilleman hällt upp mat, och upptäcker att storebror minsann fått fler flingor än han, eller…ve och fasa fått något helt annat än honom. Jag vill, jag vill, jag vill haglar genom luften.

Denna maktkamp kan få den friskaste på knä, och jag brukar i bakhuvudet mumla orden ”Det är bra att de är envisa, det är bra att de är envisa.” som ett mantra.
Min mamma var så blyg att när hon som ung fick chansen att vara med i teve och sjunga för en känd man bangade hon på grund av sitt handikapp att inte våga.

Som mamma präntade hon i oss barn att aldrig, aldrig backa, och att vi duger som vi är oavsett klädsel, och frisyr. Hennes uppfostran har gjort mig och min syster till två jag-klarar-mig-själv kvinnor, och våra män måste vara starka i psyket annars pallar de inte med oss. Att sätta upp en hylla på väggen klarar alla, men ibland möter jag de här tuttinuttiga tjejerna som alltid ringer efter sin pappa eller exet för att få hjälp.
Då vill jag ta dem om axlarna och skaka om dem rejält medan jag skriker. ”Herregud jänta, försök själv. Det är av misstagen man lär sig.”
Naturligtvis gör jag inte så, men det kliar i fingrarna när Peters ex ringer och beklagar sin nöd.


Min mamma och jag har alltid fört en het maktkamp hemma, och till slut eskalerade det med att jag flyttade hemifrån, och skaffade mig ett eget bo. Jag ville klara mig själv, och gjorde det naturligtvis utan några större problem.
Underligt egentligen att när man är singel längtar man sig sjuk efter någon att bo med, men när man är sambo eller gift längtar man efter egen tid.
I alla fall sägs det så.
Jag sitter nöjd och glad på min plats i livet, men skulle gärna vilja ha ett jobb att tuta iväg till om dagarna. Inte så att jag inte trivs hemma, och att det är tråkigt…nej, nej…det är mer känslan av att kunna bidra med pengar till hushållskassan.

Nä nu skall jag stänga igen för att ta itu med det som kanske kan skapa pengar… skrivandet.

Ha en underbar dag!

Dagboksinlägg 20 maj/döden

Det var lite segt när klockan ringde imorse. Jag kom inte i säng förrän klockan närmade sig två. Som vanligt flyter texten alltid bäst när husets invånare sover, och jag drack cocacola för att hålla mig vaken.
Idag finns ett gästinlägg av mig på Sanna Juhlins blogg som du når på http://sannamarie.bloggspace.se/1525631/Gastbloggare-nr-13-Anitha-Ostlund/

Solen lyser intensivt, och färden hem efter att jag lämnat småskruttarna ger mig rysningar när vackra landskap passerar för min blick. Vilken enorm lyx det är att bo som vi gör. Jag kommer inte att lämna Grödinge förrän jag gör det liggande på bår.
Hm, ja så kom vi in på det där med döden.

Vår älskade dagmamma som barnen haft i flera år har haft cancer ett längre tag, och nu mår hon riktigt, riktigt dåligt. Mitt hjärta värker av sorg, och lilla Zabine storgrät igår kväll efter att hon blivit informerad om att Monica var döende. "Jag vill inte att hon skall dö." skrek hon förtvivlat och vi fick sitta en lång stund och förklara att alla dör. Hundar, katter, pappa, mamma, ja allihop...
Men jag som har lite av det norrländska seendet i mig sade lugnt att "Du kommer ju att träffa henne igen, ellerhur? Du minns väl hur det var med din låtsaskompis Anna?
Zabine nickar ivrigt med huvudet och ser gladare ut när jag påminner henne om hennes förmåga att se döda människor. Något som jag inte alls ser som konstigt.
Hon torkade tårarna och rullade ihop sig till en boll, och somnade på bara några sekunder.

igår brakade min laptop tillfälligt, men harklade sig och startade snällt upp efter att jag tvångsavstängt den. Sådant där får mig att ta mig i kragen och spara allt jag skriver på en extra hårddisk. Som extra åtgärd skriver jag ut allt på papper och sätter in i pärmar, för jag litar inte riktigt på datorer. Det lutar mer åt det gamla goda...svart text på vitt papper.

Nä nu skall jag stänga av internet, surfa in på arbetsförmedlingen och kika efter jobb, sedan skriva skrivpuff och efter det skriva, skriva, skriva.
Ha en härlig dag!

Gästinlägg hos Maria Engelwinge

För cirkus en vecka sedan gjorde jag ett gästinlägg hos Maria Engelwinge som alldeles nyss släppt sin bok EN SHOT TILL TACK
Du hittar all information om den på hennes blogg http://engelwinge.blogspot.com/



Nåväl, för er som missade det kommer här en chans igen. Jag skrev så här

”Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt.” Med de orden stängde läkaren dörren, och förringade all smärta och förtvivlan jag och Peter samlat på oss efter tre missfall på två år. Jag satte mig på knä på gräsmattan utanför mottagningen och slet i förtvivlan upp torvor av gräs som jag kastade ifrån mig. ”Varför jag?” Skriket ekade mellan husen, och Peter försökte trösta utan framgång. ”Du får skaffa en annan tjej, min kropp är värdelös. Jag är inte kvinna nog att ens bära ett barn.” kastade jag ur mig, och reste mig upp för att gå hem.

Naturligtvis visste jag innerst inne att man kunde adoptera, eller bli fosterförälder, men jag ville ha ett barn som kom från min kropp som var av Peters och mina gener. En liten uppnäsa, och de karakteristiska grå ögonen. Min lillasyster kunde ju få barn utan problem, och for hem fyra timmar efter förlossningen. Fanns det ingen rättvisa alls?

Min barnlängtan var akut, och överallt såg jag kvinnor med stora magar. Varje gång jag tog hissen i tunnelbanan stötte jag på dessa fånleende mammor som bara hade ögon för det lilla barnet i vagnen.

Samma dag som jag såg en kvinna stå på Gullmarsplan höggravid, rökande med en ölflaska i handen brast alla mina illusioner om att bli mamma. Det var kört, och jag måste inse fakta. Jag grät och svor, vände på klacken och gick hem genom Hammarby.

Mina datakunskaper var inte speciellt stora, och internet fanns inte i huset ännu, men genom att försiktigt trycka ned de där fyrkantiga tangenterna och göra fel efter fel lärde jag mig hur den skrämmande vita tingesten fungerade, och när interneterbjudandet damp ned i brevlådan anmälde jag mig till en datakurs på jobbet.

Genom att lära mig grunderna fick jag en stabil plattform att stå på, och därifrån vågade jag mig ut i cyberrymden för att hitta svaret på varför min kropp vägrade samarbeta med mig. Ha, trodde jag ja…inte ett ord hittade jag om vad som felades. Några länkar ledde mig till läkarsidor där svåra ord dominerade sidan, och sade mig nada.

Peter tittade över axeln ibland, och skakade på huvudet. Dikter präntades ned, och sorg, sorg, sorg. Allt inom mig vällde ut som om jag spydde. Ord lades vid ord, stycke efter stycke blev levande, och allt jag hört och sett skrevs i dagboken.

Jag sökte efter böcker både på nätet och på biblioteket, men hittade inga som fyllde mig med fakta på det vis jag ville.
En dag när surfandet på nätet gjort så att ögonen nästan gick i kors sade jag högt för mig själv: ”Jag skriver väl en bok då. Det som inte finns måste skapas, och jag kan ju inte vara ensam om det här?”

Peter och jag flydde från barnlängtan , jobb och släktingar som välmenande klappade på kinden och sade att det bara var otur. Jag som förvandlats till en spillra av det jag varit orkade inte ens försöka besöka min syster som fått två underbara ungar. Det gjorde alltför ont i själen.

Thailand var underbart, varma människor och barn, barn, barn överallt. Vi reste runt i en månad och bara ”var”. Några veckor inpå semestern kände jag mig underlig, och åt mängder av mat. Ett graviditetstest visade att jag var med barn, och mina dagliga gäster blev skräck och oro. Tänk om det blev missfall mitt ute i djungeln? Jag räknade dagarna som sakta passerade och drog en djup suck av lättnad när vi for hem.

Att vara gravid har jag alltid sett som en underbar euforisk känsla, men blev snabbt fråntagen alla sådana tankar när vi blev tvungna att åka skytteltrafik mellan lägenheten och sjukhuset på grund av ideliga blödningar.
Jag kastade bort varenda gravidtidning, och vägrade läsa några gravidböcker. De sista månaderna blev jag helt sängliggande på grund av eventuell föreliggande moderkaka.

Men vår son kom ut helskinnad den fjärde juli 2003, om än två månader för tidigt.
Efter några skrämmande veckor på neonatalen med pipande maskiner och hjärtat pickande av oro för om han levde när vi kom på morgonen, så tog vi hem vårt lilla underverk. Förvisso med en smal slang från näsan för att kunna sonda honom, men han var hemma.

Nästa barn, vår lilla yrhätta Zabine föddes första mars 2005, och höll på att dö ifrån oss inne i magen med navelsträngen hårt virad om halsen. När läkarna räddat henne blev det min tur. Blodet forsade ur mig, och trots att de fyllde mig med gasbinda och mediciner stoppade det inte. Till slut sydde de ihop mig inuti, och knappt vid medvetande fick jag äntligen sova.

Tanken på att göra en bok om det jag varit med om var nu ännu starkare, och med hjälp av dagboken och mina journaler pusslade jag ihop en dagboksliknande, eller mera bloggliknande bok.

Men livet är som sagt oförutsägbart, och den 21 november fick jag vårt lilla mirakel Hampuz som mådde toppen själv, men nästan tog livet av mig.
Den här gången satt jag ytterst på livets pinne och balanserade innan en driftig läkare fick stopp på blodforsen, och resolut sydde ett korstygnsbroderi i min livmodervägg.
Eftersom Hampuz också föddes två månader för tidigt så blev han inlagd i kuvös, och fick både syrgas och solning.
Det tog tre hela dagar innan jag samlat ihop mig så pass att jag kunde besöka min älskling. Ett litet foto låg vid min säng, och min mage var tom, så uppenbarligen var barnet ute tänkte jag den andra dagen då jag halvdåsande blev medveten om att jag var levande.
Korta glimtar av utanförkroppenupplevelser spökade i hjärnan, och orden läkaren sagt ekade i min hjärna. ”Vi måste rädda henne, nu.”

När jag höll min lilla ynkepytt i famnen föll tårarna. Jag kunde inte sluta gråta, och snörvlade mig igenom en hel session hos min son.
Samma dag steg jag upp från rullstolen, beslutsam att skriva boken jag alltid letat. En bok där kvinnor kan nicka igenkännande eller hämta styrka ur de där helvetiska dagarna när ett foster släpper sitt tag och dör. När läkarna skakar på huvudet och inte kan ge några råd. När sorgen tar fäste i själen och målar allt svart.

Idag kan jag läsa den, men på ett annat sätt. Mer kritiskt, med redigeringsglasögon. Alla ”hade” som jag gödslar texten med, och de ingående berättelserna om blodet som alltid rann. Den som gått igenom det själv förstår smärtan att se en minifläck av blod i trosan, men som vanlig kvinna är det nog bara underligt att någon reagerar som jag gjorde.

Nåväl, boken finns att köpa på bokhandeln och heter TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL, men försvinner så småningom för att ersättas av nästa, där jag gör om den till en riktig bok med allt som hände omkring mig då allt det här utspelade sig.
Det är ju trots allt många års sorg och glädje jag trycker ihop till 158 sidor.

Hälsningar Anitha Östlund
blogg : www.novellbloggen-razaha.blogspot.com
Hemsida: www.anithaostlund.se

19 maj 2011

Hantverkare förgrep sig på elvaåring

Rubrikens svarta tjocka bokstäver lyser mot den vita bakgrunden i Metro:s dagstidning.

Ögonen dras ofrivilligt mot den mindre texten under, och jag läser till min stora förvåning att mannen som antastade en pojke till familjen han jobbade hos bara fick ynkliga fyra månaders fängelse.

Det är sådana här artiklar som får min hjärna att spinna loss. Och ilskan över Sveriges lama straff på dylika handlingar gör att jag knyter nävarna, och skriver andra slut.

Ibland skapar jag hela noveller av dessa små svarta bokstäver som är bortglömda av människor om några dagar.

Men vad händer med elvaåringen? Vågar han någonsin lita på en vuxen? Kommer han att möta en flicka att älska, och vad händer när mannen släpps ut igen?

Sveriges fängelser är mycket humana, och maten är mycket god sägs det. Allvarligt talat har jag aldrig ens sett ett fängelse.

Och vad händer med föräldrarna? Om det här var mitt barn skulle jag aldrig förlåta hantverkaren för det han gjort, och inte heller våga lita på att andra vuxna kan ta hand om mitt barn.

Vad gör man som förälder när det käraste man har i livet blir besudlat av någon med onda avsikter?

Min mamma och jag förde ofta högljudda diskussioner om mitt liftande mellan Hudiksvall och Söderhamn när jag bodde hemma, och när jag flyttat hemifrån och var på tillfälligt besök uttryckte hon sin förtvivlan över att jag bodde i Stockholm som var fyllt av våldsamma individer. ”Om något händer dig då jagar jag upp den som gjort det och skivar hans könsorgan som en gurka, sedan låter jag honom sakta förblöda.”

Hon visade med händerna vad hon menade, och min pojkvän som stod bredvid lade förskräckt händerna över underlivet .

Min mamma fick aldrig vetskap om att jag som nyinflyttad i Stockholm blev antastad i en lägenhet av tre män, och lyckades med nöd och näppe ta mig därifrån.

Det tog några månader innan den tunna slöjan över mina blå ögon försvann, och jag insåg att livet innehöll massor av faror, och att man aldrig skall följa med hem till killgäng man inte känner.

Det där kan ni snart läsa mer om i min självbiografi JAG ÄLSKER DÄJ JA som fått legat på hyllan medan jag gått i filmmanusskrivarskolan.

En författare jag känner samlar på artiklar i syfte att bygga böcker på dem, och jag hämtar faktiskt också mycket stoff från sådana. Man kan till exempel hitta olika karaktärsdrag i artiklarna, och utseenden eller namn. Eller varför inte händelsen som sådan?

Nu skall jag ta itu med synopsisen till filmen.

Ha det gott!

Hur ser man att tiden går i ett filmmanus?

Det klassiska är att publiken får se en klocka ändra tid, eller att årstiderna växlar, men andra sätt är ljus som brinner, en kalender som bläddras, blommor som vissnar, rynkor i ansiktet, ytan på ett hus.

Kan ni ge fler exempel? Dela gärna med er till oss andra.

Ibland förändras inget annat än samtalet mellan karaktärerna, och då gäller det att publiken är alert.

Det bästa är att visa tidsförändringen i bilder.

Om igen påminner jag er om min lärares visdomsord.

DET MAN INTE SER, FINNS INTE

Ha det

Pimsan mejlade mig det här:
I filmen "De älskande vid polcirklen" av spanjoren Julio Medem så finns ett väldigt fint grepp att ändra tiden. Huvudpersonerna vars berättelser det växlar mellan är små. De sitter i en bil. Då bilen måste tvärbromsa flyger de alla framåt. En bil står i vägen. Då de flyger bakåt igen är de många år äldre.

Personligen är jag väldigt förtjust i just det greppet i den filmen. Det är snyggt och innovativt gjort.

I bilden kan man göra en cirkelgång och då man återkommer är de äldre.

Man kan använda sig av flashbacks före övergången och då man kommer tillbaks så är karaktären äldre för varje gång.

Man kan använda...murgröna som växer mer och mer på ett hus. En kvinna vars mage växer(graviditet). Allt är också beroende på hur lång tid som ska ha gått. Hur folk blir tjockare eller smalare, gråare,rynkigare. Hur miljön och karaktären verkar out of sync. Allt beror ju också på vilka karaktärer man använder sig av...vilka egenskaper,begär och speciella egenskaper. Man kan tynga på dessa....till exempel. om man skriver om en författare...då blir det fler och fler blad/böcker på bordet, glasögon hänger snett, mörker och ljus utanför växlar, kaffemuggen är tom och är full igen etc...om man har en annan karaktär kan man lägga tyngdpunkt just vid dennes speciella sysselsättning.

Förändringar överlag är effektiva grepp. Årstider som ändras. Föremål som flyttas i effektiva jump cuts.(ex. mer och mer föremål på ett bord eller mindre och mindre föremål) Har också för mig att i Aronofsky´s "Requiem for a Dream"...dessa jumpcuts är högst tydliga, vilket förstärks av ljuden.

Ljud är mycket effektivt att använda sig av. Tickande klocka till exempel.

har mycket mer i huvudet kring detta ämne. men avslutar nu här

Är filmmanuset färdigskrivet?

Här får ni en länk till Instant Access to Entertainment Data eller IMDbPro.com

https://secure.imdb.com/signup/index.html?d=IMDbTabNB

Där hittar du hjälp att få kontakt med filmbolag mm.

Just nu har de fjorton dagars GRATIS prövotid, men annars är det dyrt som skam.

Vad i all världen är kontext i ett filmmanus?

Så här står det i Wikipedia
”Kontext betyder omständigheter, sammanhang, omgivning, eller övergripande situation.”

Och i stora drag är det precis vad det handlar om när en filmmanusförfattare pratar om kontext.

Min lärare pratade ofta om hur viktigt det var att försöka presentera omgivningen, vilket land filmen utspelar sig i, årtionde med mera så fort som möjligt så att publiken snabbt förstår, och kan leva sig in i scenerna.

Ett trick som man kan se i många filmer är det så kallade hembiträdestricket när en kvinna kommer till ett hus för att söka jobb, och blir presenterad för familjen, visad i huset, och informerad om släkt och vänner runtom.

Detta fungerar lika bra med en flick- eller pojkvän som kommer första gången på besök hos svärföräldrarna.

Ännu ett smart trick är taxichauffören som åker runt i stan på jakt efter kunder.

Det viktiga i scenen är att karaktärerna presenteras för någon annan så att publiken får informationen via bilder. Det är ett välkänt faktum att det som inte syns, finns inte. En mening jag skrivit upp med svart tjock tusch på väggen där mina skriverier pågår.

DET SOM INTE SYNS, FINNS INTE

Många författare hastar förbi det här och kan då drabbas av fenomenet publik som inte fattar ett dugg av det de ser, och sedan måste bearbetas extra mycket för att hänga med i filmen.

Den som går på en film vill helst vara med i händelserna, och en manusförfattares dröm är när publiken gråter på rätt ställe, och skriker när skådespelaren gör det.

Nästa gång blir det lite prat om behovslinjen i en film, och skillnaden på behov och begär som numera finns intryckt in i minsta cell i min hjärna efter tuff bearbetning av Kurt Öberg. Jag började jämföra honom med min tuffa tysklärarinna efter några veckor, och berättade skrattande det efter ytterligare några veckor.

Man lär sig saker om de bankas in tillräckligt intensivt och ofta, jag lovar.

Backstoryn till karaktären eller den så kallade Ghosten

När man skall skapa karaktären är nästan det viktigaste att du har en bra så kallad ghost(= bakgrund, det som hänt innan filmen börjar, så kallad backstory på manusförfattarspråk)

Där hittar du svaren på hur karaktären reagerar på saker, och varför han säger eller gör på ett speciellt sätt. Rädslor, ord, hur han/hon väljer att göra i situationer.

Det kan vara till exempel att en kvinna blivit utsatt för övergrepp av sin far, och i ett vuxet förhållande jämför killarna med honom.

I en freudiansk berättelse behövs ghostscenen i slutet, för Freuds övertygelse var att barndomsupplevelser var nyckeln till beteendet hos personen senare. Läs gärna hans böcker. Det finns mycket för oss författare att hämta där.

I en existentiell har ghosten ingen betydelse för slutet.

Som ung läste jag jättemycket psykologi eftersom jag var mycket intresserad av hur människors hjärnor fungerar, och i filmmanusförfattarkursen jag gick nyss ramlade jag in på samma spår och har på eget bevåg läst Jung, Freud mm, och en hel del barnpsykologi.

Ghosten visas inte för produktionsbolaget, det är författarens plattform som han/hon hämtar orsak och verkan i filmen. Det som allt bygger på helt enkelt.

Visst kan du börja filmen som en saga, med ”Det var en gång…, men jag själv föredrar det lite halvbrutala sättet att kastas in i filmen och låta den som läser fyllas av frågor från sida ett.

Jag tror att det är ett bra sätt, men naturligtvis testar jag andra sätt.

Ni som blir nyfiken på mitt skrivande hittar en hel del på min hemsida www.anithaostlund.se

I mitt nuvarande Bergmanmanus börjar det med en bedräglig bild av lugn, som snabbt eskalerar och får den som ser det att grimasera av fasa. Jag älskar att provocera, och beröra människor djup med det jag skriver, och ofta, ofta handlar novellerna om något jag själv brinner för. Kvinnomisshandel, övergrepp på barn, fattigdom, utslagna människor.

Det börjar ofta med att jag sätter mig i ett mörkt rum och ”ser” personen framför mig, sedan frågar jag mig själv om min bakgrund, vad som skrämmer mig mest, och om det är något särskilt jag drömmer om. Kort sagt det centrala i en människas liv, det som formar och styr.

En film kan också börja med en vacker naturbild, och långsam inzoomning till en punkt. Alla metoder är tillåtna, och om du kan hitta ett udda sätt att starta en film kan det vara det som får produktionsbolaget att fastna för just den

Det viktiga är att du skapar en bakgrund till karaktären, deras historia några generationer bakåt, vänskapsband, släktförhållanden, jobbet.
Det som hänt innan filmen börjat.

Naturligtvis är det bra om karaktären har en spännande händelserik, konfliktfylld bakgrund. Det ger mer att jobba med, och fler spänningsmoment.

Er skrivuppgift blir nu att på femton minuter skapa en ghost till Erik Adamsson 32 år.

Nästa gång skall jag prata om ytterligare en viktig del i filmen: Kontext.

Skrivppgift för manusförfattare

Jag använder programmet Celtex som är gratis och du hittar på http://celtx.com/

Det finns både för Mac och pc

Björn efterlyste en skrivuppgift, och här kommer den:

Dagens skrivuppgift blir att göra en kort scen där du visar en man och en kvinna som pratar om en sak, men menar en annan.

Med det menar jag t.ex att man via filmen kan visa miner mm, medan personen pratar på ett annat sätt.

Kika gärna in på www.1av3.se där jag startat en filmmanusgrupp

Klippa och klistra i ett filmmanus

Min lärare påpekade gång på gång faran med att klippa och klistra i ett manus.

Det är mycket bättre att printa ut texten, och göra nytt med den som mall. Du anar inte vad som kan poppa fram ur hjärnans skrymsle.

Jag klipper och klistrar lite, men försöker att göra som Kurt Öberg sade, och det har blivit ett antal nya vinklar på filmen.

Något svårfunnet/19 maj

Elin var frustrerad. Att bli utvald var inte alls så enkelt som hennes lärare på skolan sagt. Hennes kön gjorde att allting försvårades, och den mattsvarta färgen på huden tillsammans med mörkbruna ögon stoppade hennes framfart i filmbranschen effektivare än ett taggtrådsstängsel.
I handen höll hon filmen som alldeles säkert skulle bli en succe´. Temat i den var unikt, och vinklingen av karaktärerna skulle säkert chockera vissa, men närmast roa andra.
Elin tryckte igen dörren till filmstudion med ett högt brak. Träet i den motsatte sig behandlingen med ett knakande, och svängde upp lika fort. Hon tryckte manuset tätt intill sin kropp och hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Det var svårt att hitta en regissör som insåg potentialen i hennes verk, och trots idoga försök fick hon den tjocka pappershögen i retur. Med tiden hade det vita papperet blivit vältummat.
Elin bläddrade förstrött i papperen när hon satt vid busshållplatsen. En liten lapp singlade ned på marken bredvid hennes välslitna träskor, och hon böjde sig snabbt ned för att ta den innan vinden hunnit ens fundera över det.
”Hejsan! Jag är inte regissör, och äger inget produktionsbolag, men har läst ditt manus och gillar det. Ring mig för närmare presentation 0789-456345”

Elin plockade upp mobilen och slog siffrorna, men tryckte igen luren innan någon hunnit svara. Efter några sekunder ringde den med tonerna av Chopin, och hon svarade.
”Elin” Hon hörde någon andas i luren, och väntade på svar.
Bussen kom in på hållplatsen, och Elin klev på, visade sin biljett, och satte sig längst bak.
”Hallå?” Hon hörde musik i bakgrunden. Någon rappade om världens undergång, och avslutade sången med att skrika så att huden knottrade sig.”Jag lägger på nu.” Elin tänkte trycka ihop luren när en tjejröst hörs.
”Jag tror att jag kan hjälpa dig, men måste få låna manuset för att visa upp det för en person. Är det okej?”
Elin funderade inte många sekunder. ”Klart du får, var ses vi?”
”Lämna det på kontoret i filmhuset, och skriv namnet Pia Tegner på brevet. Jag återkommer till dig så fort jag kan.” Tjejen lade på luren utan att säga hejdå.

Elin tittade ut på staden som passerade utanför fönstret, och kände en liten kvillring i magen, och hoppet började spira.
Våren är här, och regnet har skyndat på naturen. Imorse stannade jag efter vägen och fotograferade

Nattinlägg 19 maj

Herregud vad dagarna ränner iväg.
Igår stressade jag runt som en skållad råtta, men hann med att både åka på besök till barnens gamla skola, åka till arbetsförmedlingen för att delta i jobbchansen, och blev intervjuad av två potentiella arbetsgivare(Pressbyrån, och en möbelbutik)
Peter jobbar kväll efter kväll på sitt företag, och kommer hem dödstrött. Stackars lilla älsklingen, jag skulle så gärna jobba jag med om jag kunde. Ansökning efter ansökning åker iväg, och svar kommer i retur efter några dagar."Tack för visat intresse, men...bla, bla, bla"

Idag har jag skrivit så att fingrarna värker. Underbar känsla att se alla idee´r på pränt.
Vid två hämtade jag ungarna, och for hem efter ett snabbt besök på ICA.
En megastor traktor bökade omkring ute på vägen, och jag förmanade Zabine och Razmus innan de gick ut.
Dessvärre gör de precis tvärtom, och när jag några minuter senare tittar ut genom fönstret eftersom det är så underligt tyst, hittar jag dem springandes på vägen efter traktorn. Usch vad rädd och arg jag blev. De åkte in i sitt rum, och jag bannade dem. Mina små änglar, så oskyldiga och fulla av bus.

Diskussioner om att byta dagis till Hampuz pågår i famlijen, och efter att ha varit på besök på Olberga där de bara är nio dagisbarn, och tretton skolelever fylls jag av en stor längtan att sätta tillbaka alla barn där. Vilket lugn där är, vilket ljuvligt och vackert ställe fylld av harmoni med gröna gräsmattor, massor av gungor, och äppelträd som är fyllda av blommor.

Lilleman har ju blivit slagen av en klasskompis hela terminen och är inte så sugen på att gå till dagis längre. Grr, jag hatar det här att grupperna skall vara så enormt stora. Tjugofyra ungar har i bästa fall tre förskolelärare att vända sig till, men det är ju ofta som någon är sjuk.

Nu skall jag lämna er igen för att gå in på nattens sista rond.
Godnatt govänner

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...