31 maj 2014

En början-658

"Varför ska vi ens bry oss? frågade en av de anställda på hemmet. "Han skiter ju uppenbarligen i oss."
"Sådär kan du inte säga", sa Lena upprört och såg den unga pojken komma smygande nere vid muren. Hur skulle du själv reagera om något dylikt hände dig? Har du förresten inget hjärta alls? Pojken mår dåligt och behöver vår omvårdnad, punkt slut."
"Du har läst för många psykologiböcker", muttrade mannen och gick in i det stora, gula huset igen. "Ropa på mig när han kommer tillbaka så ska jag läsa lusen av honom."
Lena skakade på huvudet åt pojken som tog ett steg ut på trädgårdsgången. Hon vinkade åt honom med handen att han skulle backa tillbaka till buskarna.

30 maj 2014

En början-657

"Jessy", ropade Lars och öppnade brevlådan. "Jessy älsklingen min. Vart har du tagit vägen?"
Han drog upp huvan över huvudet och knäppte igen regnrocken. Nu hade hundjäkeln varit borta i tre dygn utan ett enda voff till svar, tänkte han.  Hur länge kunde en hund överleva i den här kylan? Två dagar, tre, kanske fyra, fem. Och utan mat. Eller, fångade hon en råtta som kattskrället? I hungerspanik?
En bil närmade sig och saktade in för att inte stänka ned honom. Så fort den passerat ökade den farten och for snabbt vidare.
"Jessy, hjärtat", ropade Lars och gick mot trappan till huset. Han lade handen mot dörren för att skjuta upp den samtidigt som ett ljud hördes från skjulet i trädgården.

29 maj 2014

En början-656

Vi möttes vid stranden som vanligt. Vågorna slog mot sandstranden och långt där ute såg jag en segelbåt guppa. Andreas hade på sig ett par vita shorts och en svart skjorta som hängde löst över. Hans hår lockade sig över kragen och stubben på hakan hade blivit lite längre än senast vi sågs. 
"Vilket är ditt favoritord" viskade han i mitt öra och ledde mig till en eka som låg på land.
"Jag har inget", sa jag och kunde inte låta bli att le. "Vad menar du med favoritord? Kan du specificera dig?"
Andreas skrattade och lade sin hand över min. "Du vet, det där speciella ordet som får dig att känna dofter och se bilder som får ditt hjärta att så extra fort."

24 maj 2014

En början-655

Bordet hade täckts av mat. Det stekta fläsket dröp fortfarande av fett och äggen som någon skivat låg tätt efter varandra. Den gröna melonen var skivad och kniven satt fortfarande kvar i den sista delen. Det stod tre kannor juice fyllda till brädden. Brödet som låg snyggt upplagt på en skärbräda av ljust trä såg hembakt ut, och små, runda tomater låg strategiskt utspridd runtom.
Jodå, det skulle nog bli en praktfrukost idag. Frågan var nu vem av de andra som skulle komma först. Var det månntro Katja, som den pedant hon var, eller kunde det eventuellt bli Patrik, vår guide på resan, snygg så man kunde gråta och tydligen upptagen efter vad jag kunde se på fingret. En vit skugga skvallrade om att han antingen var förlovad eller gift, eller kunde det vara skild, eftersom ringen inte satt där längre?
Restaurangen var byggd på klippan och de våghalsigaste gästerna satte sig där jag nu satt. Jodå, det hisnade i magen, men läget passade mitt nuvarande humör perfekt. Jag satte mig vid bordet längst ut mot stupet.

23 maj 2014

En början-654

Jag hörde ett underligt ljud och hann se en silverfärgad pigg, sedan svartnade det.

21 maj 2014

En början-653

Jag följer glasets rundning med fingret och tittar ut genom köksfönstret. Gubben Karlse´n står som vanligt och diskuterar med portvakten, och grannen vattnar blommorna. Soljäveln lyser starkt och fåglarna kvittrar. En vind tar tag i det öppna fönstret och jag hör Karlse´ns knarriga röst. Jag sätter glaset mot munnen och dricker en klunk. Det smakar inte gott, men inte heller alltför äckligt. Efter att ha hävt i mig en flaska har smaklökarna domnat av, men magen gör uppror när det landar där.
Det var inte så här jag tänkt mig min frihet. Lägenheten jag bor i är nymålad och fin. Jag kan till och med sträcka mig till att kalla den charmig. Ett rum och kök, det var det pengarna räckte till när vi sålt vårt hus. Ett till mig och ett till honom, min före detta man. Hur läker man ett hjärta som gått i bitar? När slutar det göra ont? tänker jag för hundrasjuttioelfte gången. När kan jag se en röd bil utan att få halvt om halvt hjärtattack? När kan jag gå vidare? Hur gör andra?
Med blicken riktad ut genom fönstret sätter jag glaset mot munnen igen, och tar en större klunk. jag grimaserar när den åker genom halsen och stönar till när den kommit på plats. 
Morgonrocken är sliten och skärpet är halvt om halvt avslitet, men den är hans och jag älskar den. att bli omfamnad av det tjocka tyget som doftar av hans parfym, tröstar mig. Jag har slutat att ringa hans telefonsvarare och lägga på innan någon svarar. Jag kan fortfarande känna hans läppar mot min tinning, och orden han sa ringer i öronen dag ut och dag in.
Telefonen surrar och jag tittar på den. Svara vill jag inte. Klarar inte av att höra min flåshurtiga syster tala om för mig att det minsann dräller av singlar i hennes stad. Att jag är välkommen att bo där hur länge jag vill. Helst vill jag dra täcket över huvudet och aldrig stiga upp mer. Mat har jag inte ätit på flera dagar. Så fort jag öppnar munnen för att äta något, spyr jag. Det enda som fungerar är det jag har i glaset. Flaskan är strax slut, vad gör jag då? tänker jag och lyfter på den, tittar genom hålet ned på botten.
Dammråttorna far över golvet när fönstret blåser upp och slår i vasen på bordet med en smäll som får den att rasa ned. Jag ler och böjer mig ned för att ta upp en av bitarna, men fastnar i rörelsen när insikten når mig. Exakt sådär mår jag - krossad, delad i små skärvor som fallit i en oorganiserad röra. Jag släpar mig fram till soffan och lägger mig där. Jag kan nästan inte andas längre. Bröstkorgen rör sig, men det värker inuti, skär som knivar.

20 maj 2014

En början-652

Hopskrynklad, vitgrå med lavendeldoft. Intryckt i ett skåp i källaren. Där skulle den vara säker, trodde jag och låste för säkerhets skull dörren till rummet med dubbla varv. Att någon skulle ifrågasätta mitt beteende tänkte jag inte alls på, och att gömma byltet på en säkrare plats fanns inte i min tanke. 
När farfar hittade det och kallade mig till sitt rum var jag därför helt oförberedd och levde i tro att allt var över.

Han satt bakom skrivbordet med kepsen så djupt nedtryckt över ögonen att jag nästan inte såg dem. Som vanligt puffade han på sin svarta pipa och min näsa krampade av doften. De grova fingrarna trummade oavbrutet på glasskivan som låg över skrivbordet, och hans mun rörde sig i en tuggande rörelse utan att något fanns där. Tystnaden i rummet blev tryckande och jag funderade på att gå.
"Är det här ditt?" sa han långsamt, och lade upp byltet på skrivbordet.
Jag såg hur tyget gled av innehållet och vände mig om när det blottades. För mig var det ingen han eller hon, bara ett det. Resultatet av en natts dumhet. 
"Nå?" fortsatte han. "Är det, eller är det inte ditt?"
Jag nickade nästan omärkligt.
"När hände det?" muttrade farfar och puffade på pipan så att det ett stort rökmoln uppenbarade sig.
"Dog det själv?"
Jag nickade igen, och mindes natten då jag vaknat med sängen full av blod. Jag hade nog egentligen känt till att jag varit gravid, men förträngt det. Hjärnan kan spela en sådana spratt ibland. Har jag hört.
"Har du varit på sjukhuset?"
"Nej, jag vågar inte", viskade jag, och närde ett stort hopp om att det här var en av de gånger min farfar hade medlidande.
"Vem är pappan?"
Jag drog mig till minnes det som hänt efteråt. Kniven mot strupen och hoten. Han som sagt dem var inget att leka med, det visste jag mycket väl.
"Nå, jänta. Svara mig", sa farfar lite högre och tog fram ett papper som han stoppade i skrivmaskinen. "Jag vill ha en full redogörelse över det som hände."
Min blick gled över det lilla livet jag haft inom mig. Ögonen var slutna och de små fingrarna krampaktigt hopdragna till knytnäve, som om det ville smälla till mig, eller, var det kanske pappan som var målet.

19 maj 2014

Vissa kommunicerar bättre med blommor än med människor

Tillhör du dem som njuter av att vara ensam, och inte får lappsjuka av att befinna dig långt från ära och redlighet? Eller, får du fullständigt tuppjuck av att vara längre från stan än tre kilometer, det vill säga gångavstånd? 
En gång i tiden var jag själv en person som aldrig kunde vara still. De få gånger jag tog mig från storstaden (Stockholm) till min lilla barndomsstad Söderhamn, hade jag bråttom tillbaka till larmet som jag blivit beroende av. Med Ugglas låt ,Varning på stan dunkande i freestylen åkte jag tillbaka till Stockholm. I mitt huvud cirkulerade tanken på nästa besök på discot, nästa pass på gymet och killen som just då fanns i mitt liv, eller inte. Ett ganska ytligt liv som de nätter jag inte var på discot tillbringades vid skrivmaskinen. Sida efter sida hoppade ur maskinen som jag sedan satte in i pärmar. Dikter, dagboksinlägg, noveller, ja allt du kan tänka dig sprutade fram ur min hjärna.

Efter att ha flyttat runt några år hittade jag en lägenhet på Söder som jag delade med kackerlackor och underliga typer i lägenheterna bredvid. Det fanns bara en dusch per våning och det brann i huset med jämna mellanrum. Brandkåren och polisbilen åkte förbi varje dag.
Det blev många olika människor som gästade mitt liv. Världen består av oupptäckta vänner, tänkte jag och pratade med folk på bussen, på Seven eleven, på jobbet, ja överallt. 
Ändå kände jag mig ensam och som en udda fågel. En hel del killkompisar cirkulerade runt mig, och jag saknade något...som jag inte visste vad det var.
Förrän...
Efter att ha velat ett tag köpte jag en valp av rasen Yorkshireterrier. Han följde mig vart än jag gick, till och med till jobbet och gymet. Vi var ett team, det bästa som fanns. Jag älskade honom.
Långsamt lärde jag mig att njuta av ensamheten, att gå ut i naturen och bara vara. Ute i skogen var det bara jag, Timmy och djuren. En gång hade jag lärt mig namnen på fåglarna, blommorna och allt annat som fanns därute, och med stor njutning lärde jag mig dem igen. Vi gick rätt ut i skogen och stannade där flera timmar. Betraktade världen.

Mitt liv ändrade sig och min livsinsikt styrde mig till beslut som fick mig att byta trean (utan kackerlackor, men med Faraomyror) jag bytt till mig på samma gata, till en trea i Hammarbyhöjden. Den låg nära Nackareservatet och jag njöt av att börja springa i skogen igen. Timmy såg fram emot våra löprundor lika mycket som jag, och jag började få dåligt samvete för att jag lämnade honom ensam på nätterna.
Emellanåt gick jag hem tidigt från discot, för att ta en promenad genom natten med honom.

Du ser vartåt det barkar va? Jodå, discodrottningen hade tröttnat på ytliga bekantskaper i rökiga lokaler, med musik så hög att man inte hörde vad den andra sade. Det lockade mer att ligga hemma i sängen och gosa med vovven och katterna som jag också skaffat. Det, och skogen, den magiska, mystiska, alltid förlåtande och upplysande. Jag skaffade blomlexikon för att lära mig namnen på blommorna jag såg, och avslutade bekantskaper som tog mer energi än de gav.

Idag kan jag ibland känna mer lycka med att ligga på en sommaräng och prata med blommorna och världen, än att gå på fest och prata med människor. Dock är det så, att i den bästa av världar finns båda sakerna och jag kan välja när och hur jag umgås med båda sorter.

Det blev ett långt inlägg idag. Nu är det godnatt.


En början-651

Hjulen på brädan knastrade mot gruset på asfalten. Stefan njöt. Solen brände på axlarna och det rann svett över pannan. Från en av balkongerna hörde han musik, och på gräsmattan satt några äldre män och grillade. Skateboarden var hans liv just nu och om exakt en månad skulle han få veta om träningen gett resultatet han hoppades på. Mamma kommenterade inte längre jeansen som fått trasiga knän och plåstren som försvann. Hon hoppades säkert att han skulle lyckas - kanske komma till utlandet och leva på sin idrott. Stefan ställde sig på brädan - svängde först åt höger, sedan vänster.

Helgstök-trädgård-psykologbesök

I helgen har jag inhandlat en varsin kickbike till barnen. Tanken är att de ska leka med den - ute. Jag fattar inte varför ungar inte vill vara ute nu när solen äntligen bestämt sig för att skina intensivt.
På väg från Södertälje stannar vi och tankar på Statoil. Peter köper med sig dricka till mig och barnen och sätter sig i bilen, drar runt, nej, försöker dra runt nyckeln, men icke...
Till saken hör att jag har bråttom hem. Jag ska gå på ett releaseparty klockan fyra.
Eftersom varken min eller Peters mobil var vakna (de hade ingen laddning alls) gick jag in till tjejerna och frågade om de hade en Iphoneladdare.
Efter två timmar åkte vi hem som om inget hänt. Plötsligt gick det hur bra som helst att starta. Underligt och lite spöklikt.
Eftersom det var för sent att åka till releasen sms.ade jag min kära väninna och började istället med trädgården.
Jag och Peter byggde ihop en stomme till växthuset jag fått av grannen, och jag passade på att plantera några blommor jag köpt.
Kvällen gick fort och barnen ville se på film.
Under tiden passade jag på att göra sista bokföringen för förra månaden.

I morse väcktes jag av hundskall. Zenta hade bråttom ut, och när jag kom tillbaka hem var jag pigg.
Peter vaknade också och vi passade på att skriva några fakturor på jobben vi gjort i veckan.
Barnen vaknade så sakteliga och när klockan blev nio väckte jag samtliga som INTE behagat pressa sig upp.
Efter frukost for jag , Peter och Lilleman och kikade på ett eventuellt jobb. Solen sken och det var kokhett i bilen. Räddningen blev vatten i mängder. Peter gick iväg och kollade på det som skulle fixas medan Hampuz spelade på plattan och jag passade på att läsa senaste numret av Mac World.
På hemvägen köpte vi en varsin glass och lite mjölk. Det går mängder nu när barnen blivit större.

Hemma var det tyst. barnen satt inne (????) och spelade dataspel. De åkte ut i ett huj. Underligt att de inte passar på att njuta av vädret tyckte jag och Peter.
Efter att vi ätit (igen) gick Peter och jag ut för att klippa gräsmattorna. Min nya gräsklippare gick jättebra. Plötsligt skramlade i den, och den rykte.
Peter kom rusande och frågade om jag lagt i olja.
Jag skakade skamset på huvudet och kände lätt panik. Hade jag bränt sönder motorn, eller?
Med hjärtat i halsgropen hällde vi i olja och höll tummarna när jag drog i snöret. Det gick trögt, jättetrögt och jag lämnade över handtaget till Peter. Han drog, och drog, och drog, och hoppsan sa, gick den igång med ett högt vrål.
Överlycklig tog jag den och klippte resten av mattan.

Efteråt planterade jag två buskar med vita vinbär, några svartvinbärsbuskar, klippte hallonbuskar, grävde ned Bigarråträdet som jag trodde hade dött, men nu har fått små pytteblad.
Därefter gav jag mig på plockepinnet som skulle föreställa ett växthus modell mindre.
kliade mig i huvudet och byggde, ändrade, byggde igen, och gick efter Peter.
Han försökte också klura ut hur man gjorde, men misslyckades lika mycket som mig. det var bara att inse - något fattades. Ett par pinnar, kanske en hylla eller två.
Ha, ha...när jag kom in kikade jag på nätet på beskrivningen - vi hade gjort fel. 
Ut och gjorde om. jag lyckades smälla in en av pinnarna i läppen och fick tjockläpp.
Peter gick in och jag vattnade vår trädgård. Rosorna såg lite ledsna ut, men kryade på sig när jag duschade dem.

När vi kom in satt barnen i soffan och tittade på film. Jag schasade dem i säng och satte på en cd-saga.
Nu sover alla, till och med katterna som krafsat på dörren i hopp om att få gå ut, men vägrats av mig.
På nätterna ska alla vara inne, resonerar jag. 

Imorgon ska vi till psykologen och prata om utvärderingen de gjort efter att ha deltagit i en lektion på skolan. Spännande att höra vad de säger.
Innan vi åker dit besöker vi min kund som ringt och vill ha hjälp. Det är dags att klippa gräsmattorna och hon vill plantera fler rosor. 

Nu, ska jag läsa lite tidning och försöka varva ned.
Godnatt

18 maj 2014

En början-650

Det var midnatt med endast en smal bit av månen synlig. Mörka skuggor spelade över gatorna och ljudet från mina klackar följde mig. Jag hade placerat nycklarna mellan fingrarna som min farmor lärt mig, ifall någon händelsevis skulle våga överfalla mig. Doften från restauranger och pubar nådde mina näsborrar. Hungergurglet störde mig och jag vägrade göra något åt det.
En man kom ut från en port som gränsade till gatan och gick visslande ut framför mig, så nära att jag kunnat ta på honom. En tung svettdoft fick mig att rynka på näsan och sacka på stegen.
"Ta följe med första bästa", rådde alltid min mamma mig, och jag lydde nästan alltid hennes råd. Min gitarr låg i fodralet jag bar på ryggen och jag kunde fortfarande höra Stefans piccoloflöjt. Jag funderade ofta på att be honom om privatlektioner, men vågade inte fråga. Inte ännu i alla fall.

16 maj 2014

En början-649

Klänningen var röd. Det är faktiskt det enda jag är helt säker på. Den var klart, röd och hade volanger nedtill. Jag tror, men är inte helt säker, att hon bar på en korg med gula blommor, och kanske, men bara kanske hade hon en svart hund i ett koppel. Ja, det hade hon. En stor, svart hund som gick cirka en meter före henne. Det var av den anledningen jag länge tvekade om hunden ägdes av henne. Hennes hår var hårt flätat mot huvudet och hon gick barfota trots att vi befann oss mitt i stan. Eller vi förresten, vi känner inte varandra, är inte vi. Hon som jag fortfarande inte har något namn på, anklagade mig för stöld inne på ett varuhus. Det är länge sedan nu. I fem månader satt jag i fängelset och såg hennes ansikte framför mig. Fattar du? Fem månader, eller trettiofem dagar rättare sagt. Jag kom ut - blev fri men ändå inte. Hon fanns i min hjärna och förgiftade mitt sinne så starkt att jag till slut sökte upp henne. Jag presenterade mig inte, men såg på de chockade ögonen att hon visste exakt vem jag var. Hon hade väntat på mig- byggt upp ett försvar - som hon skickligt använde.

Klänningen var röd, det är jag helt säker på. Och blodet som täckte den hade samma färg.

15 maj 2014

En början-648

Din jävla skitstövel, brukade hon tänka när hon tittade på honom. Din jävla, jävla skitstövel. Hur fan kan jag älska dig. Hon följde honom med blicken när han vattnade den vita honungsrosen, och klippte bort döda kvistar och blad. Han höll blomman i handen och doftade på den, tog bort en snigel som klamrade sig fast i stängeln.
Jag borde mörda honom, tänkte hon och tog ett djupt andetag. ja, det borde jag. Jag borde ta hans liv som han tagit mitt. På det här sättet är jag mer död än levande. Jag kan inte slita mig. Klarar inte att gå hur mycket jag än vill.
"Slår han dig", hade hennes mamma frågat när hon hennes min blick på honom sist de var på familjemiddag där.


14 maj 2014

Mörda daggmaskar och rädda växter

Mellan klockan två och nio igår kväll städade jag ett företag. Det kändes i kroppen när jag vaknade i morse. Jag hade viss problem att ta mig ur sängen, om man säger så.

Morgonen började med att jag jobbade frenetiskt med att få upp tre trötta barn. Jag bävar för när de får egna rum, men jag får väl se det som dagens träning när jag går runt i huset och väcker ungarna. Förhoppningsvis har de äntligen lärt sig klockan då och kommer upp själv. Dottern är största tröttmössan. Hon är närmast livlös på mornarna och ofta måste jag kolla riktigt, riktigt noga för att kolla om hon över huvud taget andas. 
Frukosten gick i flygande fläng, och efter att ha lämpat av ungarna på skolan, förmanat och sagt till dem att sätta på sig regnkläder om det regnar, åkte jag vidare.

Dagens utmaning var att gräva upp en rabatt som låg intill en Tujjahäck. Det var maximalt med rötter från Tujjan i rabatten, både stora och tunna. De hade tvinnat in rötterna på de stackars få blommor som vågat sig på att bo där. Jag försökte att ta det lugnt för att inte mörda några maskar och insåg att det tur som var knappt fanns några. I mina land dräller det av dem, stora tjocka, ljusrosa saker.
Naturligtvis regnade det, vilken dag gör det inte det, men, jag struntade i det och fortsatte riva rötter och slutligen lägga på ny fräsch jord som jag vände ner. 
Det är skönt att jobba med kroppen.
När jag gjort rabatten redo för nya växter (det ska bli en kryddrabatt) gick jag på de andra rabatterna som behövde ansning och rensning av ogräs. Några rosbuskar ville ha lite extra kärlek, och ett par Ölandsbuskar blev tuktade.

Vid två var det dags att försöka få mat i mig. Den hittade jag på Statoil - det blev grillkorv.
Snabbt ilade jag vidare till skolan för att hämta Raz och de andra. Raz och jag skulle fixa läxläsningen i bilen så att han skulle kunna spela när han kom hem.
Ha, ha...blåst blev jag. Han ljög om att han hade läxorna med sig och kunde inte läsa den av naturliga skäl. Jag muttrade och skällde om vartannat. Imorgon lär han få ännu mer skäll av lärarna.
Det blev spelfri kväll istället för mister Jag vet bäst.

Väl hemma gjorde jag mat som vi mumsade i oss. 
Därefter åkte Peter och jag till Tumba igen för att hämta vår bil som varit på reparation, igen. Åh, vad jag hatar bilar. Bodde jag inte här skulle jag inte ha någon. Antingen är de trasiga, eller också strular de. Blä.
Nåväl, inne på Ica hittar jag en vacker rosa ros som jag blir alldeles sjuk på. Anledningen till det, är doften - den luktar citrus, underbart fräsch citrus. Jag sliter mig från den, och far hemåt igen.

Hundarna vill ut och vi tar en promenix till andra sidan skogen för att leta Zally, min kissemiss. Hon är ingenstans, och jag ropar så det ekar över fälten. Tre katter blev förgiftade och dog för några månader sedan, och de sitter liksom i hjärna fortfarande. Det kan hända.

När jag kom hem igen, sov barnaskaran sött, så det blev ingen saga idag. Förresten tog Katitziboken slut igår.
Bokföringen låg och skrek på kontoret, men jag hade ingen lust. Efter att ha surfat och kikat på Facebook började med bokföringen, och har nu bara ett kort avbrott för att skriva av mig.

Jag är så splittrad - det har hänt så mycket i Sverige och världen. Tvååringen som blev mördad av styvpappan, mordet vid hötorget. Allt det där gör mig skrämd. Är det ett sådant liv mina barn ska ut till om några år? Är det kanske ännu värre då?

Hå, hå jaja, är det underligt att jag inte kan sova om nätterna. Det är då tankarna kommer. När Peter ligger sött och sussar och kattungen jagar kulor i vardagsrummet.

Nåväl, nu ska jag jobba igen.

En början-647

Granen stacks och grenarna rev mig på låren och armarna. Jesse såg ut som en liten prick här uppifrån och vinden blåste mycket mer än nere på marken. Jag ångrade att jag inte tagit på mig en jacka och svor åt min envishet, varför, varför skulle jag slå vad om en så urbota dum sak. 
En gren vek sig av min tyngd och jag grep tag i en granruska som stack mig i handen. Med hjärtat i halsgropen tog jag ytterligare ett steg uppåt och tittade nedåt. Det skulle jag inte gjort. Allting gungade och jag drog mig tätt intill stammen. Medan jag andades med korta andetag öppnade jag ögonen igen och ropade "Ser du. Jag kan", ner till Jesse.
Antagligen hörde han mig inte, för han tittade inte uppåt. En polisbil kom åkande på vägen och jag höll tummarna att han inte skulle se mig. Platsen för mitt äventyr var ganska illa vald och jag vet egentligen inte varför jag över huvud taget slagit vad om det här. Herregud, vad skulle min man säga om han fick veta det här, och mina arbetskamrater? Och grannarna?
Försiktigt, försiktigt tog jag mig nedåt. Det gick faktiskt rätt bra. Jag kände mig fram med tåspetsarna och lät händerna stega sig nedåt. Granen luktade fränt och emellanåt fastnade fingrarna i kåda som rann efter den skrovliga stammen. klämmarna jag haft i håret var alla borta och emellanåt fastnade det i grenarna.

13 maj 2014

En början-646

Sången ekade mellan de höga husen, och jag satt fascinerad på blombänken och tittade ned på kvinnorna som stod och sjöng. Jag visste inte vad de sjöng, men det lät sorgligt och lockade fram en tår. Mamma stod i köket och bakade och pappa, ja han jobbade som vanligt. Vi var nog en ganska vanlig familj, en så kallad medelsvensson med villa, vovve och två barn. Jag var tretton år och igår blev jag kysst för första gången. Något jag inte fattat riktigt ännu, men kunde se ett bevis på i min mobil. Kennet var ett år äldre än mig, barnhemsbarn och tillhörde inte någon familj. Han avundades mig, sa han, och visade det varje gång han kom hit. Pappa älskade honom, och mamma avgudade honom, men jag kände ingenting. Inte minsta lilla pirr i kroppen. Kyssen mellan oss hade varit vänskaplig, i mitt tycke i alla fall. 
"Ska du träffa Kennet idag", sa mamma, och låtsades om att hon inte sett vår kyss.
"Vet inte", sa jag, och tittade ut på kvinnorna som sjöng med hela kroppen. Undrar om livet blir enklare när jag blir äldre, tänkte jag, och hoppade ned från blombänken.
"Vart ska du?"sa mamma och slutade kavla ut degen. Hennes händer var fulla av mjöl, och hon var riktigt söt med röda kinder och håret åt alla håll.
"Ut", muttrade jag, och drog på mig min nya skinnjacka. Eller, nya och nya, den var ett second handfynd som allt annat jag hade på mig. Mamma ansåg att det var ett sätt att vara miljövänlig medan mina klasskamrater ansåg att vi var fattiga och att jag bar lump på mig. faktum var att jag älskade min skinnjacka oavsett och nog fanns det ett och annat fynd bland det mamma ropat in. Ingen annan bar likadana kläder. Mina vänner köpte alla sina kläder på stadens enda klädbutik för ungdomar.

12 maj 2014

En början-645

"Nådig den som Gud älskar", mässade kvinnan och satte sig ned för att spela på keyboarden hon ställt upp på trottoaren. "Nådig den som Gud älskar", fortsatte kvinnan och ställde en svart hatt upp och ned på trottoaren. "Nådig den som Gud älskar."
Jag hade stått rätt länge och tittat på spektaklet. För ett sådant var det. Medan jag åt min hamburgare såg jag hennes hatt fyllas om och om igen. Människor som passerade slängde en blick åt hennes håll och kastade några kronor i hatten.
Så fort de avlägsnat sig reste hon sig upp och vinkade på en pojke som stod en bit bort och sålde korv. Jag har ingen aning vad hon gav honom, men det hände gång på gång.
Efter en timme kände jag mig rätt mör i benen och satte mig på trottoaren utanför ingången till tunnelbanan. Den gråa massan var inte särskilt bekväm att sitta på, men det kändes bättre än att stå upp. Under tiden jag studerade det som hände tecknade jag i mitt anteckningsblock. 
"Nådig den som Gud älskar", mässade kvinnan igen och böjde nådigt sitt huvud när hon fick en tjuga i hatten. "Tack herrn. Gud vare med er."
Långsamt insåg jag att kvinnan var ack så mycket bättre än vi andra som gick förbi. Vi hade pengar och mat på bordet i överflöd och hade säkerligen aldrig behövt vare sig svälta eller frysa. Hon gjorde egentligen bara det hon kunde för att fylla hålen i kassan. Jag kände mig dum som dömt henne, och gick in till hamburgerrestaurangen för att köpa lite mat åt henne.
När jag kom ut igen var hon borta, och jag förstod strax varför - en polisbil stod stilla utanför restaurangen och två män satt inuti.

11 maj 2014

En början-644

Jag stod framför ett av världens vackraste ställen - Monets trädgård, stället där han hämtat idéen till sin underbara tavla. Bussresan genom vindlande berg hade varit mer än jobbig och jag längtade desperat efter en iskall öl och en dusch. Kameran som jag noggrant laddat hemma hos mina föräldrar hade dött. Det fanns ingenting annat att göra än att försöka ta in så mycket som möjligt via ögon, öron och näsa, och därefter försöka få ner alla tankar och känslor på datorn, för vidare färd till min redaktion. Förhoppningsvis skulle de andra få fram fotografier som jag kunde använda i, men min största önskan hade varit att använda mina egna. det fanns ju trots allt en chans att någon tyckte om dem så mycket att min tynande tillvaro som fotograf skulle bli mer framgångsrik.

10 maj 2014

En början-643

Kattan tryckte upp luckan med nosen och hukade sig för att komma fram genom den smala gången hon gjort genom höet. Jamandet från hennes ungar gjorde så att hon skyndade på stegen, rädd att bonden eller något rovdjur skulle höra dem. Mina älsklingar, tänkte hon och blev alldeles varm i hjärtat. Min alldeles egna småttingar. Åh, vad hon älskade deras doft och att vara mamma. Lilla rödtott och hennes syskon Svarting och Randy hade inte öppnat ögonen ännu, och var helt beroende av att hon kom dit. Det var hon fullt medveten om, och det skrämde henne. Det hade varit nära att hon blev tagen av gårdens hund Karo igår, men som tur var kom Stina till hennes hjälp. 
Kattan lade sig över ungarna som pipande letade rätt på hennes bröstvårtor och sög. De minimala tassarna trycktes in i hennes mage och kurrandet från både henne och dem fyllde kojan. 

Plötsligt hörde hon att det ett lågt väsande. Ett platt huvud syntes i kojans öppning. Ormen rörde huvudet från sida till sida, och den kluvna tungan spelade.
Kattan hukade sig och fräste medan hon samlade ungarna bakom sig. 
Inkräktaren lade sig mot marken och drog in resten av kroppen, ringlade ihop sig och väntade.
En av kattungarna pep högt när Kattan trampade på den varvid ormen snabbt höjde huvudet och öppnade gapet.

8 maj 2014

En början-642

Små, smala, vita pappersremsor som noggrant revs max tre centimeter breda. Anna hade nu hållt på i två dagar med projektet. Hennes egna projekt. De andra idéerna hon haft låg utspridda på gräsmattan utanför, fladdrade i vinden. Grannen såg med motvilja på henne, det såg hon nog, men låtsades inte om. Det var hennes tomt, och hennes uppfinningar.
Först hörde hon inte knackningen. Var alltför inne i det hon gjorde. När knackningen ökade till ett hårt bultande, tittade hon upp och såg ett ansikte genom glaset i dörren. Han bar en röd mössa och såg mycket arg ut.

7 maj 2014

En början-641

"Hur gör man", sa Linda och drog i en av de svarta trådarna. "Är inte det här farligt?"
Jag funderade några sekunder på att tala om vad jag egentligen arbetade med, men slog snabbt bort sådana tankar. Det var lika bra att hon inte visste något. I hennes värld jobbade jag på posten som lantbrevbärare, och de gånger jag inte kom hem förrän framåt morgonkvisten jobbade jag helt enkelt extra i sorteringen. Olyckligtvis hade hon kommit hem tidigare än jag räknat med, och hittat det jag höll på att sätta ihop. Förhoppningsvis skulle hon inte tänka mer på saken, och glömma synen, men det såg mörkt ut. Jag hade fått ett problem. Ett stort sådant. Yppade Linda en enda stavelse om det jag gjorde skulle vi nog inte överleva månaden. Eller ens dagen.

Trädgård-frostiga blomstackare-vasamuseet

Idag har jag städat hos min härliga kund och pratat om allt möjligt. Som alltid hade vi jättetrevligt och som avslutning bjöd hon mig på mat. Idag blev det pannkakor.
Efteråt åkte jag till Elgiganten för att hämta en GPS som aldrig fungerat, men som ändå suttit i Peters bil. Vi har helt enkelt inte hunnit fara in på service med den, förrän nu, när garantin nästan gått ut.
Glädjande nog fick jag en ny, med sladd och allt.

Jag fortsatte till Kappahl för att köpa strumpor, men insåg att det hade flyttat och struntade i att fortsätta. Istället åkte jag hemåt och hämtade upp mat som Peter köpt åt mig på en restaurang. Det var min favvo fläsk och löksås.
Väl hemma tog jag ut hundarna och gosade med gammkatta som låg och myste på berget bakom oss.
Efter att jag diskat och surfat på nätet lite var det dags att fara iväg igen.
Den här gången fick hundarna följa med.
När jag ska gå ut från skolan med Lilleman inser jag att han försvunnit och skickar de äldre barnen att leta överallt. Jag går tillbaka in och ser att hans skor är borta och går till bilen. Ingen Hampuz. Vi letar överallt, men han är puts väck. Tankarna drar iväg och i min fantasi ser jag honom gå iväg mot Icabutiken där vi brukar stå.
"Spring till parkeringen vid Ica", säger jag till tösen och vänder mig till Raz som motvilligt lommar iväg mot skolan. "Kolla fritis", hojtar jag och ser mig desperat omkring. Ingen svart skinnjacka, ingen lintott någonstans. Hjärtat slår extrahårt och jag tittar upp mot skolan.
"Här är han", skriker Raz och håller sin gråtande lillebror i handen. "Han letade efter oss och trodde att vi lämnat honom."
Jag samlar ungskocken och vi far till Zabines dansskola.

En timme senare kommer hon ut från danslektionen med hoppande steg.
Jag lägger i ettan och åker hemåt.
Ungarna spelar på platta och vi väntar på att Peter ska komma hem. Vi är hungriga och jag känner lätt huvudvärk på höger sida av huvudet. Peter ringer och säger att han är på väg.

När han kliver in genom dörren säger han att han inte hinner äta ännu, att han först måste pappa taket på gästhuset. Puh. "Varför sa du inte det tidigare?" säger jag och suckar tungt. "Barnen har varit jättehungriga. Vi har väntat på dig."
Peter ber om ursäkt och går ut, medan jag fixar korv och makaroner till ungarna.
Dunkandet utifrån fyller hela vår kväll, och Peter kommer inte in förrän både ungar, hundar och katter somnat. Det är melodifestival och jag kan inte låta bli att lyssna när jag sitter på kontoret. Till slut sätter jag mig i en fåtölj i vardagsrummet istället. Sanna briljerar, men det är många som är bra.
Innan det blir kolsvart ute bestämmer jag mig för att hämta in de nyköpta blommorna så de inte ska frysa ihjäl. Tomaterna är döda och hänger ned över jorden, tillplattade, bruna och tillintetgjorda. att jag aldrig lär mig. Förra året hände samma sak. Jag vill så gärna ha egna hemodlade tomater och köper hem ett gäng plantor som jag gräver ned. Poff, så kommer herr Frost och ödelägger allt.

Nu ska jag försöka redigera lite innan det är dags att krypa till kojs. Imorgon ska jag åka med Raz och hans klass till Vasamuseet, och det...blir nog en upplevelse. Tänk dig sex busiga grabbar som har svårt att stå/sitta still och ett antal som är lite bättre på att göra det. Lägg sedan till ett antal fnittriga tjejer. Rapport kommer imorgon kväll.

6 maj 2014

En början-640

Blåa, röda, gröna, gula, ja alla färger såg jag. Dofter som blandades. Människor av alla de slag. Jag hade aldrig varit på någon blomstermarknad förut och såg säkert ut som ett förundrat barn, med gapande mun och stora ögon på ett huvud som rörde sig från den ena sidan till den andra. Jag gick med försiktiga steg på den knastrande grusgången någon nyss krattat. Inte ett ogräs syntes. 
En passionsblomma slingrade sig i ett äppelträd och jag vågade nästan inte lukta på den i rädsla att förstöra magin mellan det röda äpplet och de gröna bladen. Små knoppar prydde stänglarna och jag längtade mig sjuk efter att se skådespelet när de öppnades.
Dammen var fylld av olika fåglar och två papegojor satt tätt intill varandra, kelandes med skarpa skrän då och då.
Guiden tittade på mig och nickade upp mot berget som omgärdade stället. En liten svart katt satt på en av avsatserna och åt på något. Krasandet när den åt på bytet ekade ner till oss, och jag såg att många människor höjde blicken. Jag rös. Verkligheten hade trängt sig in i paradiset, brutalt, utan förvarning.
I samma sekund flög ett plan över trädgården. Alla tystnade och hukade sig, vana att göra så när de såg något dylikt. 
Det var över på en sekund. Som i ultrarapid såg jag blommorna sprängas sönder, dammen dela sig i två lika delar, och vattnet rinna över det noggrant krattade gruset. Fiskarna från dammen låg och flämtade efter luft medan de försökte hitta det försvunna vattnet. Passionsblomman sprängdes i små bitar.

Trädgård-katitzi

Igår fixade jag till en trädgård och skyndade mig sedan hemåt. På vägen till barnens skola tänkte jag hämta mitt nya växthus, men...ha,ha...nja...det var lite för stort för min bil. Jag ringde till Peter som lovade möta oss i Storvreten och hjälpa mig.
Under tiden åt vi glass och promenerade med vovvar. På Hemköp där vi hämtade växthuset (ett stort paket som var megatungt) hittade jag underbara penseer som jag köpte. Det var sådan där som man hänger. Stora, lila, vita och blandfärgade blommor. Doften var mindre underbar, en rätt stark sådan som fick mig att nysa.
Väl hemma trixade jag ihop middag medan Peter fortsatte sätta tak på gäststugan.
Efter käket pluggade jag engelska med Raz och skrev räkningar.
Peter fortsatte tills mörkret kom och blev nästan klar. Härligt att se. Långsamt växer mitt skrivarnäste fram ur de gamla ruinerna som knappt kunde kallas hus. Vi har många gånger tänkt att det är lika bra att bränna ned skiten och bygga nytt, men nu vet jag att det går att rädda nästan vad som helst.

Klockan närmade sig halv nio och jag sövde tre trötta barn med sagan om Katitzi, zigenarflickan. En berättelse som är ack så aktuell i dag, likväl som då. Jag fick förklara en del ord, och de äldsta ville höra mer och mer. "Nej, sluta inte läsa. Vi vill höra mer. Snälla, snälla", sa de och låg tysta som möss och lyssnade när jag läste om hemska tanten som slog Katitzi så hårt att hon blödde.
Klockan tio var det dags att bänka sig framför teven. Secret & lies började. Raz hade kommit upp och ville se det han med. Peter kom in och hojtade att han ville ha hjälp med pressen. Snabbt upp och ut i kylan.
När vi kom in i värmen och satte oss framför kaminen med kylslagna händer myste jag. Kan livet bli bättre?

Idag ska jag städa åt en kund och lämpa av barnen på skolan.
Så, mors på ett tag. Vi syns senare.
Kram

5 maj 2014

En början-639

Vi gick på en lång rad. Ryggsäckarna hade fyllts med mat och dryck i överflöd. Vi var unga och glada, fyllda av förundran över det som utspelade sig nere i dalen. Ryttarna var klädda i vackert mönstrade mantlar och hade håret uppsatt i långa hästsvansar. De stora, vita tälten böljade i vinden, och gråa elefanter stod tjudrade i tjocka pelare utanför ingången.

4 maj 2014

En början-638

Den 13 december 2008, en tisdag som alla andra.
Vi hade varit och besökt mamma på sjukhuset på åttonde våningen på South side beach.
Jag och min syster hade gapat över utsikten som vi såg från den inglasade hissen, och hade nog inte riktigt hämtat oss från upplevelsen när vi klev in till mamma. Hennes kinder var insjunkna och de vanligtvis pigga, bruna ögonen var täckta med en grå hinna.
Jag som knappt nådde upp till sängkanten förstod inte riktigt varför hon låg där, och tittade undrande på pappa när han med bister min pussade henne på kinden och viskade ett lågt "God morgon min sköna."
Min syster ställde sig på knä på fåtöljen vid fönstret och tittade ut. Hon verkade totalt ointresserad av vår älskade mamma. 
Jag tog tag i mammas täcke och försökte dra mig upp i hennes säng.
"Lilla gubben, vänta ska jag hjälpa dig", sa pappa, och lade sin grova hand under mig, och lyfte upp mig i sängen. "Var försiktig så att du inte sätter knäna på mammas ben."
Hon doftade starkt. Så starkt att jag var tvungen att hålla för näsan. Hennes fingrar såg ut som klor och huden verkade ha krympt, låg tajt mot skelettet. När hon log genom masken av plast log jag tillbaka och lade min hand på hennes. "Hejsan, tuffing", sa hon, och blinkade intensivt.
"När kommer du hem?" sa jag. "Faster Emilia är inte lika bra på att laga mat som du."
Mamma öppnade munnen för att säga något, men slöt den igen.
Pappa lade sin hand på våra och kramade mig. "Det dröjer inte länge." Han vände sig mot min syster som envist tittade ut över havet genom det öppna fönstret. "Mamma borde nog inte ligga i drag Sanna, är du snäll och stänger. Förresten, kom hit du också."
"Nej", mumlade hon och böjde huvudet.
"Gumman", försökte pappa och ignorerade mammas huvudskakning. "Kom och säg hej till mamma. Vi måste snart åka hem."
"Nej, jag vill inte", sa Sanna, och lade händerna på fönsterbrädet som om hon tänkte hålla i sig det ifall pappa skulle försöka dra henne bort från stället.

3 maj 2014

En början-637

Det låga, vinande ljudet från fladdermusen höll mig vaken.  Den hade säkert flugit över mig hundra gånger vid det här laget. Solstolen knakade när jag ändrade ställning och filtarna jag lagt över mig hade fått en yta av dallrande droppar. En groda kväkte nere vid sjön och följdes direkt av svar från de andra. Storlommens rop ekade tillsammans med de andra fåglarna som inte hade fullt så höga läten.
Jag drog av mig filtarna, och tassade fram till verandadörren. Nä, den var fortfarande låst. Skulle jag bli tvungen att stanna här hela natten? Tanken på att göra det kändes inte speciellt skön. Nu fattas det bara att det börjar regna också, tänkte jag och svor lågt när de första droppen träffade min näsa. Snabbt lade jag mig i solstolen igen, och drog filtarna över mig. Det stora, svarta parasollet skyddade mig delvis, men inte helt.
Det gnisslade i köksfönstret när det öppnades, och Reza tittade ut. "Vill du komma in?"
"Vad tror du?" fräste jag och funderade på om jag skulle strunta i alltihop och lifta hem till stan igen. Problemet var att alla mina kläder och plånboken låg inne i huset.
"Be först om ursäkt", sa han och drog igen fönstret så det bara blev en liten glipa. "Vilket skitväder."
"Förlåt då", sa jag och kände mig inte alls speciellt förlåtande.
"Bättre kan du", fortsatte han, och tillade spydigt: "Om du inte vill leka dränkt katt hela natten, förstås."
"Kan du inte bara hiva ut min ryggsäck, så åker jag hem", sa jag så lugnt jag kunde. "Det här fungerar uppenbarligen inte."
"Uppenbarligen inte." ekade han och stängde fönstret.
Jag hörde ljudet från en stol som välte, halldörren som gnisslande öppnades och en smäll när något kastades på tamburen på andra sidan huset.
Fönstret öppnades igen och Reza tittade ut. Hans svarta hår var rufsigt och under ögonen låg tjocka veck av hud. "Du kan hämta dina grejor på tamburen. Nyckeln vill jag att du lämnar i kopparkannan som står under bänken. Ha ett bra liv."
Jag lämnade filtarna i solstolen, som en barnslig hämnd över det som skett. Tanken var att de skulle bli lika våta som jag blev nu, och mögla. Jag hade gett honom dem i present när vi dejtat i en vecka och ville inte att några minnen skulle finnas kvar i huset från mig. Livet är bra underligt, tänkte jag och pressade ner fötterna i skorna. Det kippade om dem när jag gick ut från tomten, och ut på skogsvägen. 

2 maj 2014

En början-636

Jag hörde ljudet från männen långt innan jag såg dem. Sanden yrde och både Andreas och den andre blödde både här och där. Jag visste inte om jag skulle skratta eller skrika åt dem att sluta. 
Bredvid sandlådan stod två barn. De såg inte rädda ut, mer fascinerade.
"Du ska inte komma här och tala om för mig hur jag ska sköta min unge", skrek mannen och slog med flatnäven över Andreas kind. "Fattar du, eller ska jag banka in det i dig."
Han var helt oförberedd på det som hände härnäst: Med ett vrål pressade Andreas upp mannen mot sandlådekanten och gav honom en knytnäve i solar plexus.
Barnen backade två steg och grimaserade.
Jag skyndade mig fram till dem och lade mina händer på deras axlar. "Kom så går vi."
Det ena barnet, en pojke i åttaårsåldern skakade på huvudet. "Nej, aldrig. Det här är bättre än dataspel ju."
"Är det din pappa?" frågade jag, och vände mig till det andra barnet som såg ut som en flicka, med långt, lockigt hår och stora, gröna ögon, men uppenbarligen var en pojke. Även han i åttaårsåldern. "Eller, är det din?" sa jag och slängde en snabb blick på slagskämparna.
Han nickade och log mot mig. "Mm, och han vinner alltid."
"Alltid", sa jag med frågande röst. "Händer det här ofta?"
Pojken tittade på mig under tystnad. Han tryckte ihop läpparna så hårt att de vitnade. "Jag får inte säga det", mumlade han. "Men, pappa fajtas här varje lördag."
Nu hade jag hört nog. Med bestämda steg gick jag fram till männen och pickade med pekfingret på den som låg överst. "Ursäkta, men vad i helskotta sysslar ni med?"
Andreas hade faktiskt vett att rodna. Han lade handen över den andres överarm och skrattade ansträngt. "V...v...vi visar grabbarna hur man slåss på riktigt."
"Jaha", sa jag och drog med handen över hans ansikte så att han ryggade av smärta. "Hur tänkte du förklara det här för mig, och framför allt, hur fan tänkte ni? Ser ni inte att grabbarna är rädda? Hur länge har det här egentligen pågått? Och v-a-d är det ni gör, egentligen?"
Den andre mannen sträckte fram sin hand och hälsade med en nick. Han blödde runt munnen, och gjorde en grimas, antagligen av smärta, när han reste sig upp. "Vi ville bara få ungarna bort från de där förbannade dataspelen. Jag och några andra, däribland din man, brukar brottas och visa ungarna en massa tricks."
"Jag köper inte riktigt er förklaring. Jag hörde vad ni skrek", sa jag och hjälpte Andreas upp.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...