31 juli 2013

En början-398

"Är hon min?" sa jag och höll tummarna så hårt att fingrarna blev rödflammiga. "Min egen?"
"Ja, i alla fall i sommar. Vi tänkte..." Pappa harklade sig och tittade på mamma. "Vi tänkte att du skulle få visa att du kan sköta en häst. Vi vet att du tagit hand Pinocchio på ridskolan, men...det är inte riktigt samma sak. Den här måste du sköta dygnet runt. Jag har pratat med bonden och fått lov att hysa in Siri som hon heter. 
Mamma nickade och tog mina händer. "Vi vågar inte köpa henne ännu. Det finns så mycket annat i ditt liv."
Jag visste mycket väl vad hon syftade på. Varje måndag var jag på teaterskolan och onsdagarna var vigda åt karaten. Lisa hade pratat om att vi skulle börja på balett, men...nja...med min klumpiga kropp skulle jag väl likna en elefant.
"Lillis?"
Jag mötte pappas blick. "Ja."
"Du måste lova mig att sluta umgås med killarna nere på byn. Det är det enda vi kräver."
Åh nej, tänkte jag och såg min kille framför mig. Det var det jag visste. Pappa hade en baktanke med allt han gjorde. Nåja, det skulle nog inte bli så svårt att smita ut på nätterna. Jag kunde låtsas att jag sov. Det skulle bli många tidiga kvällar i sommar. Jag lade händerna bakom ryggen och fingrarna i kors. "Mm pappa."

30 juli 2013

En början-397

Han såg henne stå ensam i busskuren. En liten mörkhårig tjej med alldeles för stora kläder och höga, röda basketskor. Vid hennes fötter låg en vit, tufsig hund och en resväska på hjul. Hon blir ett perfekt byte, tänkte Olaf och lade handen på övre delen av ratten.

29 juli 2013

En början-396

"Om jag inte vaknar mer...sörj mig inte för länge är ni snälla...och Maja...sök den där kursen i teckning som du alltid velat göra."
Hela familjen var som förlamade efter mammas ord. Pappa stod tyst och tittade på oss barn när vi tog adjö av henne. Ronny spelade på sin mobil. Klas grät oavbrutet och lilla Teodora stod tyst.
"Lova att inte bråka mer." fortsatte mamma med låg röst. "Älska varandra. Tänk på att tiden inte alltid är så lång. Lova."
Hon lade sig mot kudden igen och höll ena handen över bröstet. Cancer är ett fult ord tycker jag. Ett ord jag inte velat lära mig. Den är brutal och sliter människor från en. 
"Jag...lovar i alla fall", sa Teodora med trotsig röst och torkade tårarna med baksidan av handen. "Jag lovar mamma."
Jag ställde mig bredvid min lillasyster och tog hennes hand. "Jag lovar jag med."
Mamma log och skrattade så gott det gick med en mask över ansiktet. Hon gjorde vårt tecken och höjde sin hand för att ta min, men orkade inte och tittade hjälpsökande på pappa som lyfte hennes smala hand.
Den var full av otäcka nålar som ledde till flaskor hängande i ställningen ovanför henne.

MÅNDAG-otrohet

Jaha, så var det måndag igen.

Helgen har ägnats åt att gräva ned självbevattningskabel, fruktträd och Vresrosor. En och annan blomma slank också igenom. Vår femtio meter långa häck har blivit tätare och förhoppningsvis överlever den sommaren.
Det här med sjävbevattningskabel är så smart att jag undrar varför jag inte tänkt på det förut. Du gräver ned en speciell kabel som kostar trettonhundra pix och kopplar på en kran, sedan sätter du dig i hammocken medan vattningen görs automatiskt.
Nu har jag ju inte bara häcken. Det är en hel del blomster och buskar i vår trädgård, men det här underlättar för mig.

Solen har tvingat många träd i skogen att trilla av eller bara bli bruna. Min stora Blodhassel ser mycket ynklig ut just nu. Han fick en massa vatten så jag hoppas den kommer igen.
Jag har rensat ogräs och pillat ner plantor i en ny plantering vi gjort. Bilder kommer senare när det är klart.

Inatt skrev jag fakturor. Klockan hann bli halv tre innan jag kröp i säng. Det är så skönt att vara uppe när resten sover. Ute är det svart och ugglan hoar medan fladdermössen svingar sig dödsföraktande mig. Det är magiskt - bara jag och naturen.

Vi har pratat om otrohet i helgen, och hur det är att ha svenska vice versa utländska män.
Varför är en man eller kvinna otrogen egentligen? Är det rädsla att inte ses? Elakhet? Känslostyrt?
Och hur är det med män? Är svenskar trognare? Är det extra svårt att leva med utländska män?
Jag har varit utsatt för otrohet. Flera gånger. Av killar som jag aldrig trott skulle vara det. Killar jag levt länge med. Jag har aldrig varit otrogen. Aldrig! Det finns inte i min värld. Jag vet hur det känns att bli utsatt. Vet att livet rasar både inom mig och utanför. Glömmer aldrig smärtan när insikten vad som pågår tumlar in i hjärnan. Glömmer aldrig smärtan att höra min älskades röst säga orden.
Av respekt till mitt eget kön strulade jag aldrig med upptagna killar.
Jag lever efter devisen: Behandla andra som du vill bli behandlad själv.

Nu har klockan tickat fram till strax efter nio och jag har lite halvbråttom. Barnen ska köras till sina kompisar och jag ska jobba. Idag blir det städning.

Ha en underbar dag


28 juli 2013

En början-395

Förvandlingen var ögonblicklig, oåterkallelig och fascinerande för betraktaren, men smärtsam och oändligt långsam för den som utsattes.
Jag var betraktare och låg högt uppe på en klippformation med en kikare tätt intill ögonen. Fullmånen lyste upp det som skedde och jag hörde låga morrningar och gnyenden. Det var nedtrampat där jag låg. Alla dagar och kvällar jag spenderat på platsen hade satt sina spår. En hårtuss, en cigarettfimp, ett använt tuggummi.

27 juli 2013

En början-394

"Gillar du svensk historia?" sa mannen som dök upp från ingenstans och tog ett hårt tag om min axel. "Jag kan visa dig saker ingen annan sett."
"Jobbar du som guide här?" sa jag och kände hur mina ben darrade. Hans mun log men ändå inte och de kalla svarta ögonen hade ingen pupill. Kläderna hängde över kroppen som trasor och på ena fingret satt en stor bred guldring med en inskription jag inte riktigt kunde läsa.
"Nej, men jag är livets guide", fortsatte han och tryckte in fingertopparna i min axel. "Följ mig. Du kommer inte att ångra dig."
Jag tittade ut över den trånga gången där nunnor och munkar gått i århundraden för hemliga möten, och lämnat nyfödda skrikande barn åt sitt öde när de blivit gravida av misstag. 

Mamma har åkt- plantering och grävning-Skansen-fotografier

Jaha, så var vi ensamma igen.
Mamma åkte hem igår.
Men vi hann ta en tur till Skansen med barnen och dotterns kompis. Det blev en kanoneftermiddag och kväll. Se bara på bilderna.
Barnen lekte i en stor plåtorm och fick träffa en björn på nära håll. En uggelunge höll hov och fick barnen att stå andlöst tysta. Vi åkte tåg, åt glass och våfflor och njöt av att kliva omkring bland folk.







Vi kom hem jättesent och barnen var så trötta att de halvsovande tassade in till sitt rum och somnade innan de lagt huvudet på kudden.
Jag var öm i foten efter promenaden, men samtidigt glad att vi hann åka innan mamma lämnade oss.

Nu är vi själva igen. Ingen som tar hand om våra älsklingar när vi sliter dag och kväll, ingen som fixar mat i en blink när vi utmattade kommer hem, ingen som...ja du fattar va? Det var roligt för oss alla att ha mamma här och jag fick chans att lära känna henne igen. Vi har inte träffats särskilt mycket sedan jag flyttade hemifrån som artonåring. Utelivet lockade mer. Jag hade ingen större lust att tuffa hemåt med tåget och bosätta mig långt ut på landet där inget hände.

Idag har jag varit ledig från jobb, men istället jobbat stenhårt i min trädgård. Dagens uppdrag var att gräva ned bevattningsslangen på femtio meter. jag lyckades få ner tjugofem. Men, men...jag har även lagt fiberduk över mina små skott som jag fått av mina kunder och rensat ogräs och börjat gräva stora gropar till nya träden.

Nu sover barnen och Peter snarkar sittande i soffan. Klockan har hunnit bli två och jag ska krypa till kojs.

Sov gott

25 juli 2013

En början-393

Fötterna var svarta och runt ansiktet hade de glass. De hade gröna knän och plåstrade händer med trubbiga naglar. Solen lyste så starkt att det rykte om taket. Havet glittrade inbjudande och med jämna mellanrum klöv en grå fena ytan.

24 juli 2013

En början-392

Det var varmt och kvavt i det lilla rummet. Våldsamma åskknallar ekade i rummet och ljuset från blixtarna lyste upp flickans ansikte. Ingen av de närvarande vågade säga ett enda ord. Tysta tittade de på henne och väntade.

23 juli 2013

En början-391

En vit, en röd och en blå. Så såg det ut när vi kom fram till podiet. Min häst Cezar var i topptrim, det hade min älskade pappa sett till, och av en händelse hittade han en karta över banan. Eller? Kunde det vara pengarna han gav till mannen med kepsen?

22 juli 2013

Robbie-Williams-helgen

Som du vet var jag i Göteborg i helgen.
Jag och min man njöt av två lediga dagar och bodde på ett hotell på en båt. Det heter IBIS hotell och rekommenderas varmt. Frukosten ingick.

Bilresan dit var som alla andra bilresor sommartid. Varm och lång. Rumpan värkte och höfterna med. Jag blev rastlös och vi stoppade både här och där för att göra bensträckare. Den här underbara fontänen lockade mig till att dansa. Några sekunder funderade jag på att hoppa i den. Du vet - göra en Anita Ekberg.



Dag två shoppade jag både snygga fejkskinnbyxor och bok. På eftermiddagen gick vi till arenan och in. 
Den var stoooor

Men den fylldes så sakteliga med massor av folk.
Och jag såg...nästan ingenting. Bannade mig själv för att jag inte stannat längst där framme. 
Konserten var fantastisk och jag njöt, men led samtidigt som alla andra på arenan av ont i ryggen. Vi hade trots allt stått från halv sex och konserten höll på till klockan elva prick.

Sista låten sjöng vi, det vill säga publiken, medan Robbie stod tyst och lyssnade. Det var magi.

Vi gick genom trånga, överfyllda gator till bilen och körde hemåt, men stannade och sov i Husqvarna. Efter två timmar for vi vidare hemåt via nästan tomma vägar.

Nästa gång ska jag stå längst fram.

En början-390

Jag var sexton år och fortfarande okysst. Skandal, jag vet men jag hade inte träffat han med stort h ännu. Den som fångat mitt hjärta och tagit det i sina händer. Jag klädde mig fortfarande som ett barn, sa mina vänner och jag älskade att behålla min vita oskuldsfullhet - vara den som sist invigdes i vad det innebar att vara kvinna. 
Sommaren började lida mot sitt slut och mina båda väninnor gick hand i hand med sin pojkvänner. Vid min sida gick Leo, en pojke på hela arton år. Nyinflyttad från USA, ett land jag bara läst om. Hans mörka hår lockade sig i nacken och de kraftiga, brunbrända händerna lekte med remmen på väskan jag bar över ena axeln.

21 juli 2013

En början-389

"Om du tar ett bett från den här sidan tar jag den andra", sa Carolin och höjde äpplet till munnen. "Är du beredd? Ett, två...tre."

20 juli 2013

En början-388

Solen sken in genom fönstret, letade sig fram till den nakna kroppen som låg invirad i det vita lakanet. På skrivbordet bredvid stod en dator uppslagen. Texten MITT ÄRLIGA LIV stod skrivet med stora tjocka versaler. Under fanns ingenting.
På golvet låg ett svärd i blank mässing med bokstäverna A och Z inristade i snirkliga vändningar. 

19 juli 2013

En början-387

Prasslet av löv väckte mig. Jag trevade efter min vita käpp och drog in doften av rosor en sista gång. Min trädgård hade blivit ett ställe där jag kunde vara ifred. Slippa frågor från journalister och nyfikna släktingar. Efter att ha letat upp handtaget till verandadörren slog jag med käppen för att kontrollera exakt var öppningen fanns. Två stora sår på min panna räckte för idag.

17 juli 2013

En början-386

Det var inte det att jag var ogin. Oh nej, inte alls. tanken var att de skulle ärva pengarna när jag gått bort och att jag skulle förvalta de blodbesudlade sedlarna tills de var färdiga att ta över. Leif hade påpekat att han och Maria behövde en ny bil. Varje måndag dök han upp på min parkering och lämnade över en bukett rosa rosor. Och jag som hatar den färgen. Ändå höll jag god min och tackade.
De andra släktingarna var inte lika mycket på mig. Istället höll de sig i utkanten, väntande som gamar på sitt byte. 

16 juli 2013

En början-385

De låg fortfarande och sov. Mannen som hon älskat, flickan på fem år och pojken bredvid nyss fyllda tolv. Täcket fyllt av disneygubbar som åkte tåg hade halkat ned och låg vid deras fötter. Mannen och pojken hade erektion. Dregel hängde i ena mungipan på flickan och en stor pöl vittnade om att hon pinkat på sig igen. Det ljusa håret låg spritt över kudden, ena armen vilade över mannens mage. Då och då ryckte hon till, mumlade något.
"Hejdå", viskade kvinnan och gjorde en slängkyss. "Förlåt mig."

Tidig morgon-spruckna tankar-räddning på väg

Klockan har precis passerat sju. Jag är nyduschad och har klätt på mig arbetsbyxor och en kort träningstopp. Frukosten står framdukad och jag gör idoga försök att få upp resten av familjen. Min man vaknar, men lägger sig igen. Minstingen mumlar något och lägger sig på sidan bredvid Peter. Razmus som legat på min andra sida inatt tyllar in sig i täcket och suckar när jag puttar på honom. Flickorna pustar och stånkar när jag drar upp rullgardinen.

Jag tror att familjen behöver semester. En vecka eller så.

Och hjälp är på väg. ja inte till mig och Peter, vi måste jobba, men till barnen. Min mamma kommer hit på torsdag och stannar en hel vecka. Det är efterlängtat må du tro. Min mamma är nämligen en fantastisk lektant. Hon hittar alltid på saker med barnen, har alltid gjort. jag hade en fantastisk uppväxt med henne. Hon lekte med pappersdockor med mig och ritade kläder till dem. Helt enkelt lade tid på oss, sina barn. Mamma valde att vara hemmafru och vara vid vår sida alltid. När vi kom hem fanns hon där. Något jag uppskattade, men inte förstod till fullo hur bra det var, då, när jag befann mig i situationen. Efteråt har jag förstått vikten av att ha det så lyxigt. Förstått att nyckelbarnen jag ibland var avundsjuk på hade det tomt och tråkigt, ständigt längtande efter föräldrar som kom hem sent.

Peter och jag ska bort. Vi ska åka till Göteborg och bo på båt. Ensamma. Inga hundar eller katter. Inga barn. Syftet är något jag längtat efter sedan många år. Robbie Williams. Jag har biljetter längst fram och tänker njuta varenda sekund. Han är nämligen min idol.

Idag ska vi jobba på tak. Sätta plåt på en skorstenshuv. Rätt högt upp. Det hiar i magen när man kliver upp på taket. Sådär så att man blir torr i munnen och försöker att låta bli att titta ner. Bilder kommer på facebook under dagen. Du har väl hitta mig där? Sök på https://www.facebook.com/anitha.ostlund

Jodå, jag ska öppna ett facebook i mitt nya, längre namn Anitha Östlund Meijer, men jag drar mig för det. Alla vänner hittar till den gamla. Men en hemsida finns och jobbas på.

Nu ska jag jaga upp familjen och äta frukost. 
Ha en härligt solig dag

15 juli 2013

Alla dessa dagar-skrivlust-barn

Alla dessa dagar som finns har förlorat sin betydelse. En måndag är inte längre första arbetsdagen, och en söndag är inte alltid slutet. Som egenföretagare jobbar man jämt, oavsett dag. 
Men igår var jag ledig. Så ledig jag nu kan bli. Två extrabarn och två egna, en trädgård som ropade på hjälp och...
Det enda som jag inte hinner med är skrivandet. Tänk att man kan längta så efter att pränta ned ord på en skärm. Nätterna verkar inte så långa längre. Det säger bara snapp så är de slut och gryningen kommen.
Jag jobbar på en novell till Hemmets veckotidning och borde egentligen skriva en novell till Jenny Bäfving eftersom jag går novellkurs för henne. Jag borde också gå på manuset som vilat näsan en månad utan att ens öppnas. jag borde, borde, borde...puh...jo, jag längtar nog till vintern. Då vilar trädgården och barnen är i skolan. Jag jobbar, men inte lika intensivt.

Idag är det städning som gäller. Dammsugning och moppning av kontor efter kontor, aulor och långa gångar. Det värker i axlarna efter en sådan dag, och i benen. Men pengarna är välkomna och det gäller en enda ynka dag.
Bilen är ju på verkstad och kostar 11000:- att lösa ut. Jo du läste rätt. Lilla pärlan kräver ännu mer omvårdnad. En stor nackdel med att ha gamla bilar är just det här. En sak går sönder, nästa tar vid.
Jag får promenera till jobbet. En sträcka på cirka tre kilometer genom ringlande vägar och vacker natur. tack och lov finns det varken björnar eller vargar i området.

Razmus kom hem inatt och det känns skönt i mammahjärtat att ha honom här igen. I vanlig ordning spelar han Minecraft och allrahelst nu. Han fick det nya i present.

När vi svängde in till min kund Marianne häromdagen hittade vi det här:
Det är Åkervindor i massor. Vackert? Ja, men förödande för växterna under. Vindan kväver allt i sin väg. Vi rev bort det mesta, men sparade blommorna som var alldeles för vackra för att slänga.


Hampuz har hittat en ny kompis, Zabines kompis Estrids lillebror. Det är underbart att se dem leka. Två lugna killar som har ungefär samma intressen, och kommer bra överens. Det är där Hampuz och Zabine tillbringar stora delar av sommarlovet. Känns skönt att INTE ha dem på skolan/fritis.


Med den bilden lämnar jag dig för den här gången. 
Ha en härligt solig dag

En början-384

Jag hörde soldaternas trampande på grusvägen långt innan jag såg dem. Hoppfullt spanade jag efter ett välbekant ansikte, men det var svårt att se något eftersom de var både smutsiga och hade mössorna tryckta långt ned över ansiktet. Det hade varit svårt att anpassa sig till landets sedvänjor och varken jag eller de andra blev accepterade och kallades vitingarna från landet i nord.
"Cecilia!"
Jag försökte febrilt se var rösten kom från, men såg inget annat än ett gråblått hav av färg. Tårarna jag gömt flera veckor kröp över kindknotor och runda kinder. Droppade på min vita, stärkta klänning som legat gömd i väntan på den här dagen.

14 juli 2013

En början-383

"Varsågod Nilla. Den här nyckeln leder till ett rum där nästan alla dina önskningar uppfylls. Jag och Rasmus har tänkt länge och väl på vad som skulle bli den bästa presenten och det här tror jag blir det bästa."
Jag tittade länge på nyckeln som min syster lagt i min hand. Den var rostfärgad och stor, liknade de där gamla nycklarna farmor och farfar hade till sina uthus. Jag kom mig inte för att tacka och tankarna snurrade runt i huvudet. Vad kunde det vara? En bil? Den där träningscykeln jag önskat mig? Eller var det klänningen jag provat häromdagen? Tessan och jag hade fallit för den båda två och älskat när det  tunna tyget böljat runt kroppen som lätta vindar.

13 juli 2013

En början-382

"Kom låt oss leka att vi är vuxna, det är roligt, det vet ni allihop. Vi kan låtsas att du Maja är kokerska och jobbar på skolan, och du Pär är...jo nu vet jag. Du är pilot och borta jämt. Robert kan vara elektriker och svära både högt och lågt när han får ström i sig."

Om Ödet velat annorlunda

Om du den där dagen för länge sedan sagt ja till mig istället för kanske
Skulle du kanske suttit nära mig
Hade du vaknat vid min sida
Lagt din hand på mitt bröst
Hade jag smekt dina händer, pressat min mun mot din 
Vore jag din och inte någon annans

12 juli 2013

En början-381

Selma följde vattnet med blicken, såg hur det rundade den kala udden och fortsatte förbi fästningen. Hon huttrade och lade armarna runt sig själv. Skulle hon någonsin träffa honom mer? Den ensamma mörkögda främlingen som inte sagt ett ord på en hel kväll.

11 juli 2013

En början-380

Det jag hade kvar av vårt liv låg i en skokartong. Tidningsurklippen om branden låg överst och mammas medaljong var svedd över den guldfärgade ytan.

10 juli 2013

Våt-gästspel på Karlavagnen

När väckarklockan ringde fattade jag först inte vad det var och drog täcket över huvudet med meningen: "Kan det inte sluta",fastklistrad på läpparna. Det blev en sen natt igår igen. Alldeles för sen.
Men jag var uppe i varv efter att ha pratat med Petter på radio i det mycket lärorika programmet Karlavagnen. Du lyssnar väl på det?
Vi pratade om mitt yrkesval och hur jag blev behandlad av arbetsförmedlingen då jag vände mig dit för att få hjälp. "Gå hem och vänta på pensionen", sa mannen. "Det finns ingen arbetsgivare som anställer en nästan femtioårig trebarnsmor. I alla fall när barnen är under tio år."
Ha, ha...han hade lika gärna kunnat vifta med en illande röd flagga. Jag blev rosenrasande över systemet som gjorde att jag straffades för att ha valt bort karriär och istället fostrat mina tre barn. Efter att några arbetsgivare sagt ungefär samma sak beslöt jag mig för att öppna eget. Något jag inte ångrar alls. Jag styr över mig själv och mitt liv. Kan komma och gå som jag vill. Ta med barnen på jobbet utan att någon chef skriker högt. Jag är exakt där jag vill vara. Alltid.

Idag var det regnigt. HELA tiden. Inte en enda sekund gav det ihållande blaskandet upp. 

Jag var blöt från fötterna till huvudet, eller...egentligen inte blöt, bara jävligt iskall. Tängerna halkade i näven och hammaren vägrade lyda. När jag skulle falsa plåten slant jag och gjorde mig illa. Kylan bet i händerna och mina läppar började anta en blå ton när vi äntligen kunde lämna taket och köra hemåt.
Peter var tvärblöt. Han hade inte en lika bra rock som mig och glömde lägga ned sin jacka imorse.



Köra ja...hm...imorse besiktade jag min pärla och vad hände tror du? Nedslag av en mycket effektiv ung kille som gick igenom bilen minituöst. Två bromsrör ska bytas på verkstad imorgon och en backspegel bytas ut. Sprickan i den beror på en idiot som tänkte frontalkrocka med mig, men istället tog med sig min spegel och krossade den med sin.

Efter att ha hämtat barnen plus extrabarn for vi hemåt och tände en brasa. Regnet fortsatte skvala tills kvällen. Nu har det stillnat och istället ligger det en tung dimma av fukt över landskapet. Nåväl, nu slipper jag åka extra och vattna mina kunders blommor. Det underlättar för jag har byst att göra. Hur mycket som helst. Kul men jobbigt. Skrivandet får stå tillbaka eftersom mina nätter går åt till att skriva offerter och fakturor. Men snart så är det höst...och vinter....då blir det vila och skriva.

Nu kommer tjejerna och bjuder på show. Justin Biebers väna stämma ekar i högtalarna och de studsar som två färgglada pingpongbollar.

Det är så härligt att se deras glädje att jag blir varm i magen. Strax blir det glass och sedan sängen för skruttungarna medan vi ska skriva offerter och fakturor.

En början-380

Hon var inte min, men hennes svans viftade så fort jag visade mig.
"Är du här nu igen?" frågade gubben och sjasade iväg hunden som inte hade något namn annat än i min fantasi. "Kan du inte bara försvinna? Byrackan är min och stannar här."
Jag mötte hennes blick och skakade på huvudet med bestämda knyckar. Nä hon var inte alls den där elaka gubbens. Så fult kunde väl inte livet vara? Och om Gud nu fanns, vart höll han hus? Inte ens den elaka tanten som bodde några hus ner, kunde låta bli att le när hon träffade Sunny som jag döpt min älskling till.
"Hörde du inte vad jag sa? Försvinn", muttrade gubben och drog ned kepsen så jag bara anade de mörkbruna, kisande ögonen.
"Men", sa jag och knöt näven. "Jag brukar ju få låna henne. Bara en liten stund, snälla, snälla? Du sa samma sak igår och i förrgår."
Han skakade på huvudet och tog fram en svart pipa som han stoppade stinkande tobak i.
"Om jag kunde förstå varför du är så långsam i vettet jänta. Hör du inte vad jag säger?" Han böjde sig fram och slog lätt på hundens huvud. "Hon stannar här."
Sunny hukade och drog öronen bakåt.

9 juli 2013

En början-379

Ett stort gult hus med vita knutar. Det var det enda som fanns på ön. Hunden som kom springande mot mig var svart och raggig med vitt, skummigt dregel hängande runt munnen. Jag skulle tillbringa sommarlovet här med faster och hennes nya man.

Måndag-städdag-plantering av växter i sand-jag ska bara...

Barnen var trötta imorse. Så trötta att de drog täcket över huvudet och somnade om. Stackarna. Jag och Peter jobbar vilket innebär tidiga mornar. Tack och lov har jag min dotters väninnnas pappa som är föräldraledig och hemma. Båda de minsta ungarna tillbringar sina dagar där och njuter av sommaren med sol och bad på menyn. Jodå, jag har ständigt dåligt samvete som inte stannar hemmavid och myser med ungarna. Men vad ska jag göra? Det är min bästa tid just nu. Alla trädgårdar jag fixar vilar på vintern, och plåten jag och Peter lägger är kall och hård på vintern.

Nåväl, Peter tog med skruttungarna till Vårsta och lämnade av dem där, sedan fortsatte han till sitt jobb. Jag å andra sidan tog ut hundar och filade till en ny början samtidigt som jag promenerade över stock och sten. Äldsta grabben stannade hemma själv och fick tillsägelse att inte öppna för främlingar. För att kunna komma i kontakt kopplade jag in en "vanlig" telefon i jacket, men ve och fasa, skiten fungerade inte. Razmus hörde mig i luren, men jag hörde bara brus i mobilen. Irriterad satte jag mig i bilen och tutade iväg till städjobbet. Ett pass på 5,5 timmar som känns i axlar och rygg.

Peter ringde och frågade om Razmus kunde åka till farmor. Jag tvekade inte många sekunder innan jag sade ja. Där kan han fiska och bada, men framför allt lära känna sin farmor ordentligt. Något jag vurmar för och gärna ser till att det händer. Snart ska han åka till min mamma. Av samma anledning. Efter det ska lillstinta dit igen. Hon älskar djur och njöt av att få vara mormors gulletjej de där dagarna och vill gärna åka dit igen.
Peter ringde igen och frågade när jag kommer hem. Han tänkte köra Razmus till Norrtälje nu ikväll. 
"Åk du", sa jag och skrattade när jag kände igen den där typiska otåligheten. Peter kan inte heller vänta på saker. Vi är lika i mycket. Energin, att bara göra saker utan att tänka om och ifall att. Spontan kallas det visst. Något jag fått mycket skäll för, både av pojkvänner och föräldrar.

Jag svängde in en snabbis hemma och kollade vovvarna innan jag i flygande fläng for mot Vårsta. En nätt liten tur på milen. Hämtade Zabine och Hampuz plus Estrid.
Vi åkte vidare mot Bauhaus och såg en massa polisbilar passera. Det hade uppenbarligen hänt något. jag hickade till lite eftersom min bil just nu har körförbud. Jag missade besiktningstiden förra veckan och ska in i övermorgon. Trpr inte det är något fel, men...jag har haft fel förut. Det är dyrt med bil och om jag inte behövt eländet hade jag skippat den.
På Bauhaus köpte jag en stor packe torv som jag förpassade till bilen under höga stön. Paketet var både tungt och skitigt. Mina fina kläder fläckades ned och jag svor högt.
"Ska vi äta på Mac Donalds?" frågade jag och fick jubel till svar.

Efter en massa mat åkte vi hemåt. 

Ungarna satte på sig pyjamas och dök i säng medan jag gick ut i trädgården och tjoffade ihop torven med sanden jag införskaffat tidigare. Tanken är att jag ska börja plantera mina växter i sand. Något jag läst om och blivit nyfiken på. Jag planterade mina plantor och vattnade en massa.
Mörkret kom och med det myggjävlarna. De älskar mig och pepprar mig med stick. Jag flydde in och skrev fakturor istället. Surfade på facebook.

Nu är klockan tolv och Peter gäspar menande. "Är inte du trött?" säger han och gäspar igen. "Tänker du sitta uppe länge? Vi ska upp tidigt imorgon."
Jag känner mig som en trotsig unge när jag säger: "Snart. Vänta lite. Jag ska bara..." Ha, ha...det har du hört förut va? Alla barns älsklingsmening. Jag ska bara...

Ja, ja...jag lägger mig väl då. Motvilligt för klockan är bara barnet. Men imorgon tänker jag vara uppe hela natten och möta gryningen.

Lägger mig till ljudet av Rod Stewarts ljuva stämma, som tydligen skapats av anabola steroider. Uff, vad lurad jag blivit. Jag trodde det var äkta. Finns det inget genuint äkta i världen längre? Kärleken besudlas av otrohet och falskhet, män(och kvinnor) som bara tar det någon annan älskar.

8 juli 2013

Lite damm i hörnen skadar väl inte

Just nu är livet mycket intensivt för mig och de mina. Vi kör barnen hit och dit för att de ska få ut så mycket som möjligt av sin ledighet.
I helgen hade vi två extra tioåringar förutom Razmus här och jag kan bara konstatera att det är mycket lättare att rodda tjejer än killar. I alla fall de som varit här. Killarna blev helt enkelt uttråkade och visste inte vad de skulle göra då jag vänligt men bestämt talade om att dataspelen skulle vila. Ha, ha...det tog exakt en dag innan kreativiteten vaknade. Då hade Peter gett dem förslaget att spela badminton, flyga med miniflygplan, spela fotboll, bygga koja, teckna, leka kull och mycket annat.
Gissa om det var sand och jord inne, för att inte tala om allt gräs jag hittade. Men det sögs snabbt upp av superdammsugaren. Lite damm skadar inte men det dras runt och ligger i sängar och soffor om man inte tar det direkt. 

På söndagen kom två till barn hit. En åttaårig flicka och en sexårig kille som är kompis med Hampuz och Zabine. Nu var det fullt ös medvetslös. Vi åkte till badet och stod på varsin sida för att övervaka de smås lek i vattnet. Hampuz stod på stranden och iakttog de andras lek. Han vågar inte gå i och tycker vatten är obehagligt. Även i duschen.

När kvällen kom hämtades barnen ett efter ett tills det bara var två extraungar kvar. De körde vi iväg med själva och blev kvar där flera timmar.
Klockan hann bli halv ett innan vi ramlade in här hemma. Dödströtta och mör i kroppen.

Idag ska jag städa ett företag. Många timmar tar det.
Razmus ska stanna hemma själv några timmar innan Peter kommer hem. Sonen har visat sig vara fullt kapabel till det och jag hoppas han inte spelar dataspel hela dagen. Just nu sitter han och tittar på en dokumentär om livet i en liten stad som håller på att dö ut. Ett svenskt fenomen som min hemstad råkat ut för.

Nu lämnar jag dig och åker till jobbet. Ha en bra dag

En början-378

Idag fyller jag femton, tänkte Sara och tittade mot det gula huset som rymde henne, två småsyskon, pappa Herbert och mamma Tindra. "Idag fyller jag femton och kan inte ens cykla själv längre", sa hon halvhögt och pressade ned händerna över de smala hjulen. Än så länge hade hon inte hittat riktigt hur man gjorde för att svänga men Tea som hon träffat på sjukhuset hade lovat lära henne. De svarta cykelhandskarna som pappa gett henne låg fortfarande i sin förpackning, gömda i garderoben.

7 juli 2013

En början-377

Hålet hade samma diameter som en ölburk och väggarna dröp av grön slime, men vi var tvungna att gå igenom oavsett hur det såg ut. Det var vi fullt medvetna om. Som vanligt krånglade lilla Saga. Hon var trots allt inte mer än sju. 
"Rolf, jag tycker det här är äckligt", sa hon och grimaserade med den ljusrosa munnen. "Måste vi gå just här?"
Jag nickade och pekade mot ingången. "Gå in nu. Teodora går före dig och Jesper efter."
"Krymper du mig nu direkt?" fortsatte Saga och stängde dragkedjan på jackan och drog upp huvan över det guldlockiga håret. "Lovar du att maskinen kan göra mig stor igen?"
Skrattande strök jag henne över kinden och pekade åt Teodora att kliva in. Hon var inte mer än cirka fyra centimeter lång och jag böjde upp plåtbiten jag klippt upp sedan tidigare. Nu var det bara jag kvar, sedan kunde äventyret börja. "Akta er för kanterna. De är vassa", sa jag och tryckte på knappen på förminskningsmaskinen. Det hiade till i magen och jag kände doften av gräs och jord då jag landade med de andra.

5 juli 2013

Nyckeln till självständighet

Kerstins bröst häver sig hetsigt fram och tillbaka och de runda kinderna är rödblossande av ilska. Över munnen som är hårt sammanbiten syns små svarta hårstrån så tunna att de bara kan anas när hon står med solljuset mot sig.
   ”Ta ditt pick och pack och försvinn!”
 Hon tar av sig en silverfärgad nyckel som hon bär i ett tunt sammetsband runt halsen. ”Jag älskar dig Per, men att du är min son ger dig inte vilka privilegier som helst.” Kerstin kastar nyckeln som hamnar med en dov klang på trappan. ”Du får flytta till min övernattningslägenhet tillsvidare, men…” Kerstin lägger handen över hjärtat och försöker lugna ned andningen. ”Missköter du dig kastar jag ut dig på gatan.” Hon stryker bort en liten tår som letar sig nedför kinden. ”Jag älskar dig vansinnigt, men de här bataljerna mellan oss tar snart livet av mig. Jag orkar inte slåss längre. Du är lat och behandlar mig som din privata betjänt.”
   Per rycker på axlarna och fräser: ”Du kväver mig morsan. Jag kan inte andas här. Det ska bli så skönt att slippa höra ditt tjatande. Jag är faktiskt sexton år.    
   Han går ut på trappan och plockar upp en liten röd ryggsäck, sen sparkar han igen ytterdörren med foten. Med en lätt nedtrampning på skateboardens kortsida får Per brädan att slå upp mot handen och klämmer den mellan tummen och pekfingret.     

Med ett skutt tar Per sig över den vita grinden som är ärgad av regn och sol. Han hänger nyckeln runt halsen och drar med pekfingret över det tunna lilafärgade sammetsbandet.

Bakom gardinen står Kerstin och tittar på honom med sammanbiten mun.
   ”Inte ropa. Inte ropa” viskar hon till sig själv. ”Låt honom gå” säger Kerstin högt och placerar handen på fönstervredet. Hon ser att några starungar som sitter i trädet bredvid huset lättar när grannens katt kommer smygande uppför trädstammen.
   ”Barn måste lära sig livets läxor själv” viskar hon och lägger den andra handen på den som sökt sig till vredet. Kerstin lutar pannan mot det kalla fönsterglaset och blundar tills hon vet att sonen är borta.

När Per öppnar dörren till mammans lägenhet är han fylld av ilska och söker ett sätt att få utlopp för den. Utan att ta av sig skorna halvspringer Per in till köket och sliter upp skåpen. Ett efter ett åker de rosmönstrade tallrikarna i golvet och splittras. Glasen tar samma väg, och exploderar när de blir utsatta för övervåld. Ljudet studsar in i trumhinnan och Per njuter.
   ”Hoppas att mamma gråter när hon ser vad jag gjort.
   Ångestens kalla klor hugger plötsligt tag i Pers hjärta, och med sorgsen min sätter han sig på stolen och betraktar bitarna. ”Vad har jag gjort?” Kvider han och lägger händerna över ansiktet.  Genom fönstret ser Per några barn plaska omkring i vattenpölarna som bildats av regnet som öser ned och längtar för några sekunder tillbaka till den där sorglösa tiden. Barnen är dyngsura men skrattar lyckligt. Per blir stående med skyffeln i handen. Det höga antika fönstret är tomt sånär som på en liten sko. Långt inne i honom väcks ett svagt minne till liv och han hör mammas glada röst.
   ”Jag har hittat dina gamla skor älskling, De första du bar. Är det inte kul?”
   Med stor skam minns Per orden som dräpte hennes glädje och de andra som följde. Han lyfter skon med pekfingret och studerar de extremt små kängorna. Om igen hör Per mammans lite hesa röst.
   ”Du anar inte vad jag letade efter dem. Ja herregud så vi letade pappa och jag. Vi ville att vår älskling skulle vara varm om fötterna.”
   Per minns doften av pappa Raol och saknaden lägger metervis av taggtråd runt hjärtat. Cancer är inget vackert ord, men inte heller något som är vackert i sig. Utmärglade lemmar, ett insjunket ansikte, förlamande tunga armar som inte orkar krama. Längtan efter bättring som uteblir år efter år.
   
Ett lågt ljud tar Per tillbaka till verkligheten och han torkar snoret från näsan med baksidan av handen.
   Dörren öppnas och han hör steg.   
   ”Hallå! Är det någon hemma?”
   Per går ut i hallen där det står en liten tjej.
   ”Jag säljer majblommor, vill du köpa?” Flickans ljusa flätor, och rödrutiga klänning får honom att tänka på en målning från förr, innan mobiltelefoner och datorer trängde in i hemmen, tiden då barnen satt hopträngda kring bordet och pysslade.
    När Per inte svarar vänder hon om och tänker gå. Flickan kastar en blick mot köket där det fortfarande ligger krossat porslin.
   ”Har du tappat dem?” frågar hon och nickar mot tallrikarna.
   Han ler svagt och skäms.  
   ”Jag har kastat dem.”
   Flickan ler tillbaka och fnissar.
   ”Så skulle jag också vilja göra ibland.
   Han lägger handen på hennes axel.  
   ”Vill du kasta några?”
   Först backar hon förskräckt, sedan skrattar hon högt.  
   ”Är det säkert? Får jag?”
    Per tar tag i flickans hand och leder henne in i köket.
   ”Varsågod, ta för dig.” Han plockar ut fyra tallrikar ur skåpet och räcker dem till henne.       ”Kasta en i taget, det låter mest.”

Under tiden som ljudet av kraschat porslin hörs från köket hämtar Per en hammare i städskåpet och spikar upp löparen som legat på vardagsrumsbordet över fönstret. Flickan kommer in och tittar på honom med stora förvånade ögon.
   ”Sådär, nu har jag gardiner. Vad tycks?” säger han och lutar sig nöjt mot dörrkarmen med armarna i kors.
     ”Man spikar inte upp gardiner.” svarar hon med en röst full av skratt. ”Ville du köpa några majblommor? Pengarna går till Cancerfonden.”
   Utan att svara drar Per upp plånboken ur fickan.  
   ”Hur mycket?” Han bläddrar med sedlarna. ”Vilken klass går du i?”
    Flickan ler blygt och sträcker fram asken med de lilavita majblommorna.
   ”Den enkla kostar tjugo, och den här kostar femtio. Jag går i sjätte klass.”
   ”Jag tar fem av den enkla” säger Per och ger henne en hundralapp som blivit vikt ett otal gånger och nästan rämnat i en av vikningarna.

När flickan lämnat lägenheten plockar Per upp en svart jacka ur ryggsäcken, öppnar ytterdörren och låser noga innan han går iväg. Målet är järnaffären som ligger runt hörnet.

   ”Jag vill köpa fem olika färger.” säger Per.
   Försäljaren tar fram en burk och öppnar den. Den är fylld av klargul smetliknande vätska.  
   ”Vad ska du måla?”
   ”Jag ska måla golvet.” Per scannar av färgschemat som sitter på hyllan. ”Vilka färger har ni? Finns det mörklila, nästan svart?”
   ”Allt går att fixa…ge mig bara lite tid.” svarar mannen och startar en underlig maskin som har ett mycket högt skallrande och gnisslande läte. ”Vänta nu…lilasvart…det blir…”
   Per tittar intresserat på vad som händer framför hans ögon och ignorerar först signalen från mobilen, men drar sen upp den tillräckligt långt för att se att det är Kerstin som ringer.  
   ”Kan hon aldrig ge sig?” muttrar han och mannen stoppar maskinen.
   ”Ursäkta, sade du något? Den här tingesten låter så överdjävligt att jag inte hör ett ord av vad du säger. Egentligen ska vi bära öronkåpor när den används, men…” Han rycker på axlarna och ler skuldmedvetet.
    Per skrattar lågt och skakar på huvudet.
   ”Du måste vara rädd om öronen. De är inte utbytbara.”

En halvtimme senare går han till sin nya bostad med kassen full av färgburkar, några penslar och lacknafta.
   Utanför dörren ställer Per ned kassen och trycker ned handen innanför skjortan där nyckeln glidit ned. Fingrarna nuddar vid den mjuka sammeten och med hjälp av pekfingret drar han upp nyckeln, sätter in den i låset och vrider om.

Den natten sover inte Per. Istället ligger han på alla fyra och målar parkettgolvet i vackra färger. Ruta för ruta blir täckt och det tråkiga rummet blir fyllt av färgglädje samtidigt som månen tar över från solen.

På morgonen väcks han av dörrklockan och ramlar ur soffan med en duns.
    ”Per, älskling…?” ropar Kerstin med tjock, mycket tveksam röst. ”Kan du inte öppna?”
Hon knackar igen och trycker på dörrklockan. ”Vännen…?”
   Per kliar sig i håret, sträcker armarna över huvudet, gäspar och reser sig upp.       Doften av färg gör honom yr och han ser i ögonvrån att fönstret blåst igen. Tveksamt öppnar han dörren på glänt och kikar ut. Kerstin är rödögd och kläderna är felknäppta.
   Per drar in henne i lägenheten.
   ”Kom in”, säger Han och sätter händerna över hennes ögon. ”Jag har en överraskning till dig.”
   Per leder Kerstin till vardagsrummet och håller andan när han tar bort händerna.
   ”Tadah…vad tycks?”
   Kerstin blir stum, och massor av tankar flyger genom huvudet medan hon vänder sig till sonen.
   ”Per…allvarligt talat…hur kan du komma på den urbota idiotiska ide´n att måla golvet. Det kostade massor att slipa upp .”Kerstin sätter sig på soffan med händerna hårt tryckta över munnen. ”Jag hoppas verkligen att det här går att återställa. Fastighetsägaren kommer aldrig att godkänna något dylikt. Aldrig.” Ett försiktigt leende glider över hennes läppar.  ”Men jag måste medge att det är vackert…lite exotiskt sådär. Vi kan…”
   Per fyller i: ”Spara det. Varför måste vi svenskar vara så tråkiga och grå? Titta på människor i utlandet. De är lyckligare än oss och jag tror att det delvis beror på att de omger sig med vackra ting och färger.”
   Kerstin inser att det ligger mycket sanning i sonens ord och studerar den bestämda munnen som är ett arv från pappan. Pers gröna ögon verkar lysa av ett inre sken och hudens lätt chokladfärgade yta ter sig mycket friskare än hennes vita.
   ”Nåja, det går nog att ordna. Tills vidare kan vi behålla det. Men…” Hon pekar leende på gardinen Per spikat upp. ”Den där får du byta ut om du ska bo här.”
   Per nickar och håller andan när de kommer till köket.
   Till hans stora förvåning uteblir skället och Kerstin pekar bara på röran.
   ”Det där får du städa upp, sedan kan du köpa in några roligare. Naturligtvis står du för betalningen.”
   Per nickar tyst, men ler.

När de skiljs åt kramar han Kerstin och säger stammande: ”P…p…på lördag bjuder jag på middag om det är okej?”
   

En början-376

Jag hade aldrig varit här, det visste jag med bestämdhet, men samtidigt kändes allt så underligt välbekant.

Hurra, hurra, det är Razmus tioårsdag idag.

Idag jobbar jag inte. Idag fyller vårt första kärleksbarn tio år. Herregud vad fort tiden går. Det känns som om det var igår vi kämpade så infernaliskt för att få barn och lämnade landet för att slippa tankar på missfall och blod, barnlängtan och hemmaliv utan barn.
I Thailand blev han till vårt lilla kärleksbarn. Första dagen i en bungalow då vi dödströtta efter resan hade tafatt sex bara för att.
Sista veckan i Thailand (vi var kvar en månad) funderade jag på varför jag åt sådana kopiösa mängder och alltid var så trött. Ha, ha...ett gravidtest berättade sanningen och skrämde skiten ur mig. Jag var med barn. Jag hade varit det flera gånger innan, men alltid fått missfall och...tänk om det skulle bli så här borta, tänkte jag med hjärtat hårt dunkande. 
Allt gick bra och det var skönt att komma hem. Jag åkte in och ut på sjukhus flera gånger eftersom jag blödde, och min lilla sötnos kom ut i en blodfors två månader för tidigt i allra högsta grad levande men med svårigheter att andas. Vi låg över en månad på sjukhus och han var så pytteliten. Jag var livrädd men samtidigt så tacksam att han valt just oss att komma till.

Det var en kort resume hur jag blev mamma till Razmus som i en dröm många år tidigare talat om vad han hette och hur han såg ut.

Idag har Peter också ledigt. Eller...ha, ha...han har åkt iväg till leklandet med Razmus och hans två kompisar. Efter det ska de åka vidare till Tom titts i Södertälje, och till kvällen kommer släkten och äter tårtor. Så ledigt vet jag inte om det är. Han jobbar inte med plåt eller trädgård i alla fall.

Under tiden har jag inte mindre än fem barn att rodda runt. Estrid och hennes småsyskon har kommit på besök idag och ska stanna tills fyra. Jag tycker det är rätt mysigt när ungarna dräller omkring runt huset och en känsla av livslycka och tacksamhet infinner sig då jag ser dem leka (och bråka).

Nu ska jag fixa tvätt och diska, sedan kanske, kanske jag hinner kika på manuset.

Ha en härlig dag

4 juli 2013

En början-375

"Det är något jag undanhållit dig", sa Tobias och tryckte ihop min hand så hårt att den vitnade. "Något du måste få veta innan vi blir ett par på riktigt."
Jag lösgjorde mig ur hans grepp och skakade handen för att få ut blodet i den igen.
"Oj förlåt, gjorde jag dig illa?" sa han och smekte mig över kinden. "Det var inte min mening älskling."
"Det är okej", sa jag och mötte hans mossgröna ögon. "Berätta nu. Vad är det du inte sagt. Har inte vi pratat om allt?" Jag bet mig i underläppen och svepte bort min långa lugg som ideligen rasade över ögat. "Jag har berättat om mina föredetta, om mammas svek och framförallt om min barndom. Du sa att du var ärlig och att du tömt ditt hjärta för mig." Utan att jag ville det blev tonen anklagande och min röst åkte upp i falsett.
"Lugn nu", sa Tobias och lade handen på min axel. "Jag har inte velat prata om det här förut. Mina tidigare flickvänner har stuckit när jag visat dem det här." Han stod tyst en lång stund och tittade på mig - öppnade plånboken och tog ut några tummade fotografier. Lade dem bredvid varandra och gjorde en gest mot dem. "Det här är mina barn. Några är med min föredetta, några med en annan."Han pekade på det första och sa: "Det här är Penny. Henne fick jag med Carla en tjej jag träffade på en resa utomlands. Jag har inte sett henne på massor av år, men fick kontakt igen förra veckan." Han flyttade fingret till nästa fotografi. "Det här är Mikael. Han fyllde precis tio." 
Jag följde hans pekfinger och tittade på hans mun som rörde sig. Underligt nog hörde jag inte honom prata. Min blick gled över de sju fotografierna han lagt upp. "Sju barn", sa jag sakta. "Du har alltså sju ungar och har inte sagt ett ord om det. Herregud Tobias."

3 juli 2013

En början-374

En polisbil med blinkande sirener kom åkande bakom oss. Jag svängde in på sidan och hörde gruset knastra under däcken. Efter en kort nick mot mannen som körde förbi svängde jag ut på den svarta landsvägen igen.

2 juli 2013

Hoppa? Nej aldrig

Morgonen började med en envis signal som vägrade låta sig stängas av. Vad det var? Min mobil förstås. Den ringer exakt klockan sex varje morgon, utom helgerna förstås.
Nåväl, Peter stängde av den och jag väckte liv i min värkande kropp. Allt gjorde ont. Inklusive min stukade fot som fortfarande ger sig tillkänna. Lite svårt att få den att läka när jag måste jobba hela tiden.
Där var det slut på klagomål.

Nu till något helt annat. 
Efter att ha lämpat av Razmus på fritid och de två andra hos kompisarna for vi till Peters verkstad för att hämta plåt han knäckt till. Det var MYCKET plåt. Svårt att få plats, men lite rep gjorde susen.
Vi åkte vidare till Sköndal där vi skulle plåta in några skorstenar. "Det går nog fort", sa Peter och pekade på stället vi skulle gå upp på. Det var inte alls brant och alla tegelpannor var borttagna. Ett tvåvåningshus. Enkelt, tänkte jag och tänkte hjälpa Peter hissa upp plåten. Men FÖRST skulle jag gå uppför en ranglig mycket svajig ställning som gjorde så att hjärtat hoppade över några slag. Darrande lade jag upp knäet på taket och hävde mig upp med resten av kroppen. Jag svalde några gånger då jag gick på det för det tar ett tag innan kroppen vänjer sig att vara där uppe. Eller, hjärnan ska jag väl säga. Människor lever inte på tak och det vet hjärnan mycket väl. Därför intar den beredskapsläge. Att ramla. He, he...det där är min egen tes. Om det stämmer vet jag inte, men sannolikheten är stor.

Vi micklade med skorstenar hela dagen. Det gick inte alls fort som Peter sagt. Pyttsan heller. Stök och bök. Taskiga lägen. Läs HÖÖÖGT.
Jag höll i mig i skorstenen när vi satte den yttre plåten och försökte att inte titta ned. Men samtidigt gillar jag att bli rädd. Bli varse att livet så lätt kan ta slut. Underligt, eller hur? Det är liksom rädslan som taggar mig. Får pulsen att dåna iväg och hjärnan att kvickna till. Det har säkert med endorfiner att göra.
Peter räckte över hinken med tänger och jag både klippte till plåt och veckade plåt. Kul, men jobbigt för händerna. Alla verktyg är menade för bautastora händer, inte mina pianofingrar. Snyggt blev det också.
De andra hantverkarna lämnade taket klockan fyra. Längtansfullt tittade jag när de gick ut i friheten och suckade. Vad är väl en skön fri sommarkväll när man kan stå på ett tak och svära över hård plåt och konstiga placeringar? 
Klockan fem gick vi ned för den skraltiga ställningen. Den gungade hit och dit och försatte mitt hjärta i panikläge. Men jag tog det lugnt och lyckade få ned både mig själv och mina verktyg utan att ramla ned.
Det var nu dags för jobbpass två: Trädgården jag passar åt en familj.
Den ligger i Huddinge och behövde både vatten, gräsklippning och kärleksfull omvårdnad. Fiskarna i dammen hade dåligt vattenflöde och filtret behövde rengöras. Det är så kallade Kois som bor där. Flera stycken. Jag ska visa dig senare. Peter flängde runt med gräsklipparen som är tjurskallig som en gammal gringubbe och inte vill starta. Peter fixar det. VARJE gång. Så orättvist. Jag har gett upp och tillkallar honom när gräset växt.
Tomaterna hade ledsnat och det mesta behövde akut vatten. När jag fixat allt kastade jag ut Snigelfritt och Gödning. Och jo, det hjälper. Mördarsniglarna dör...men även vanliga sniglar.


Efter att jag fått skjuts till Ica där min bil står med snygg reklam på sig, åkte jag och hämtade de yngsta barnen plus ett extrabarn. Hämtade paket med researchmaterial på posten, sedan äntligen hem.

Väl hemma hämtade jag posten och satte på en Smurffilm som efterfrågades. Därefter satte jag mig i stolen och DOG. Kroppen gav bara upp. Godnatt liksom.

Innan barnen lades fick de glass med jordgubbar. Därefter satte jag mig vid datorn och skrev. Och där sitter jag än.

En början-373

Pappa älskade att köra bil och det hisnade i magen när han åkte genom kurvorna. När älgen steg ut på vägen skrek jag och höll mig krampaktigt i dörrhandtaget. Som i ultrarapid såg jag pappas huvud krascha in i rutan som splittrades. Som vanligt använda han inte bälte.
Efteråt fanns bara tystnad.

1 juli 2013

Måndag-jobbdag-skriva

Måndag igen då. Men den här måndagen är inte som andra. Efter att jag städat ett företag ska jag hem och skriva på manuset igen. Du vet det där jag jobbat så hårt med i vinter.
En av de stora frågorna i manuset läste jag under tiden jag klippte gräsmattan igår. jag sprang in för att skriva ned det på en minneslapp och gick sedan glad och nöjd ut igen för att fortsätta klippningen.
Peter och hans kompis Tomas renoverade mitt kommande skrivhus igår och jag ser hur det växer fram. Vet redan hur det ska möbleras och längtar tills det går att flytta in. Tänk att få en alldeles egen vrå att krypa in i. Där jag har plats för en stor whiteboard och alla mina researchböcker plus skrivarböcker.
Förhörde Peter lite försiktigt vad som fick honom att ta tag i renoveringen och fick till svar att jag själv startat det genom att prata om det. Hm, det minns jag inte ens.
Jag klippte alla gräsmattor här hemma och vaktade barnen. Tvättade och vek tvätt.

Idag började det med att jag glömde hemnycklarna i huset. Som tur var ringde Peter hemifrån innan han for iväg. Behöver jag säga att han skrattade när jag berättade att nycklarna låg hemma.
Vi möttes i Vårsta där jag lämnade Razzel och sprang till Hampuz sommarstängda dagis för att hämta hans regnkläder. Där hade jag tur förresten. Ett antal städare fanns i lokalerna och släppte in mig. Annars hade Lilleman varit utan regnkläder x antal veckor.
Idag åkte han och Zabine med Peter till verkstaden. Han ska knäcka plåt och barnen rita.
Jag for hemåt och satte mig vid datorn. Börjar jobba elva med att städa ett stort företag som ligger strax bortanför oss. Det innebär egentid och skrivande för mig.
Inatt skrev jag fakturor och offerter tills tre då vi var så trötta att ögonen föll ihop av sig själv. Peter somnade sittande på en stol.

Ha en underbar dag

En början-372

Han var den perfekta pojkvännen. Uppmärksam mot mig och min mamma, gav mig blommor varje fredag när han kom från jobbet, gjorde bättre mat än mig och hade en kropp som var perfekt mejslad.
Kort sagt det bästa man kan ha. Ändå gnagde en tagg av osäkerhet. han var nästan för perfekt. Som om det var en mask han satte på sig varje morgon.
"Hej, vad tänker du på?" sa Magnus och satte sig på stolen bredvid. "Du ser ledsen ut. Är det något jag gjort?"
Pang, där var den igen. Taggen av osäkerhet. Eller det kanske var han som var osäker och gjorde allt för att göra mig glad? jag vände mig mot honom och log. "Jag tänker på dig."
"Mig? Jag hoppas att det är snälla tankar? Frukosten står på balkongen och väntar. Jag har en överraskning åt dig. Skynda dig och kom."

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...