En början 1013

Lisa svepte bak sitt långa mörka hår i en tofs hon hittade på handfatskanten och drog fram makeupspegeln som satt på väggen vid badrumsskåpet. Nog borde medlet verka fortare än så här, tänkte hon och gnuggade med fingrarna på fräknarna som envist höll sig fast i det brunbrända skinnet. Vänta 20 minuter, stod det på förpackningen, sedan skulle de vara väck. Men inte då. jag kommer att se ut som en prickig korv ikväll, med röda stråk fyllda av torkat blod. Kärringjäveln lovade mig på heder och samvete att det skulle fungera. Inget en prick skulle återstå. Inte-en-fucking-prick.

David tittade in i badrummet, men drog snabbt bort huvudet när handduken kom farande mot honom. 

"Försvinn. Du får gå själv ikväll. Jag följer INTE med. Inte så här."

En början-1012

"Äntligen", skrek Kim och sprang efter Tessan som balanserade på skateboarden med blicken riktad i backen. "Se upp!", skrek Kim sekunden efter, när hon insåg att väninnan var på väg in i en bil som nyss parkerats i sluttningen. 

Smällen var oundviklig och ljudet ekade över parkeringen.

Tessan flög in ett räcke som delade av parkering ett och parkering två, hjälmen sprack i två delar och kroppen slog ner i backen med ett ljud som skrämde Kim. Skateboarden fortsatte in i ett prång och studsade i väggen på ett av de fyra garagen.

Efteråt var allt tyst. Tessan låg livlös på marken, blod rann ur hennes näsa och ögonen var slutna.

Kim sprang fortare än hon någonsin gjort och slängde sig ner bredvid Tessan. Andades hon? Jo, där syntes en liten rörelse på bröstkorgen. "Skadorna, jag måste kolla skadorna", mumlade hon för sig själv och drog av sig hoodtröjan för att vira ihop den och ägga den under Tessans huvud. Just ja, tänk om nacken är bruten, bäst att låta henne ligga stilla. 

"Aj", stönade Tessan och lade handen över rumpan. 

"Sch, ligg stilla. Jag ringer efter en ambulans."

Signalerna gick fram, en, två, tre....

Tessan lyfte på huvudet, och föll tillbaka med ett gnällande ljud över läpparna. "Aj", sa hon och svimmade.

Kim kom fram till en kvinna som lugnt lotsade henne vidare och lovade ha en ambulans på plats inom några minuter.

"Lilla gumman", tröstade Kim och smekte Tessan över kinden. "Min envisa lilla stumpa. Varför skulle du nödvändigtvis åka i backen? Det kunde väl ha räckt med parkeringen?"

Tessan öppnade ögonen och log mot Kim, sluddrade: "Men, jag klarade det. Ellerhur? Heeeeela vägen."

En början-1011

Jag stannade bredvid muren som vartefter åren gått klätts in i klätterhortensian. Dörren knarrade, nästan onaturligt högt och dofterna från andra sidan nådde mig redan när jag passerade genom dörrhålet.

 Istället för fönster hade någon bänt svarta metallstänger i vackra mönster och tråcklat in det mellan brädorna. Gruset knastrade under fötterna och på båda sidor om vägen stod tvåmetershöga röda och vita blommor som hindrade mig att se in i trädgårdens hjärta.

Jag kände mig iakttagen och snurrade runt, men såg inget.

Maktkampen i häcken mellan häckhortensian och hasselbuskarna var ojämn, men väldigt vacker. jag föredrog gröna buskar och träd framför blommor. Allergin hade gjort mig immun mot rosornas skönhet, och om jag tittade riktigt noga såg jag både två och tre solrosor sträcka sig mot himlen, förvisso vissna, men storheten gick inte att ta miste på. Deras enda framtid nu bestod i att vara fågelmat.

Det hisnade till i magen när jag steg ut på bron som ledde över till andra sidan. Det mörka, virvlande vattnet drog mig till sig och det var inte svårt att förstå varför människor ibland tog steget över kanten.

"Visst är det vackert?"

Jag vände mig inte om. Ville njuta några sekunder till av vissheten av vad som väntade. Såg honom ändå framför mig. Varje rynka, varje färgskiftning i huden.

En början-1010

Fånge nummer 0013, allmänt känd som knivcharlie bar naturligtvis ett efternamn, ett adligt som noga gömdes i pärmar av människor som fick pengar för besväret. De andra fångarna gick undan när han kom gående och undvek noga ögonkontakt, rädda för repressalier i ett senare skede. 

Han steg upp ur sängen tidigare än någon annan och gjorde sin dagliga gymnastik. Stönandet och viskandet av nummer ekade i rummet. I huvudet gick han igenom det som varit och försökte förnimma dofterna från staden där vattnet skvalpade runt fötterna ibland. Om han blundade kunde han se bergssluttningarna där människohänder placerat små hus och till och med gjort små trädgårdar i terassform. Glittrandet från sjön förstärktes i solskenet och båtarna med fiskarna syntes som prickar.

Knivcharlie drog med handen över stubben på huvudet och gled med blicken över teckningarna han gjort ur minnet. Dofterna fanns bara kvar som ett svagt eko i sinnet numera. Femton år  en cell kan förvränga en hel del av det man tror.

En nyckel sattes i låset och Charlie satte sig på sängen. Överkastet var så hårt spänt att man kunde studsa en guldpeng på det, och på golvet stod skorna, nyputsade, utan skosnören förstås. Fängelseledningen hade en skev bild av att Knivcharlie skulle försöka hänga sig i dem. Han fnös åt tanken och stängde skåpet där de få klädesplaggen var samlade.

En början-1006

Jag var fem år och vinterns vassa klor riste runt våra knutar. Vi hade inte sett solen på säkert en vecka och maten i vårt skåp låg på upphällningen. Leo satt vid öppna spisen och lagade släden, men Tova som brukade dra den låg fortfarande och darrade i korgen med valparna som små sugproppar på spenarna. Hennes tunga hängde ut och öronen låg tätt mot huvudet. De turkosblåa ögonen hade en ljus gardin över sig.

Jag böjde mig ner och klappade henne, lade mitt huvud tätt intill hennes.

Leo log och vände släden upp och ner.

Vi sa inte många ord till varandra för det behövdes inte. På något underligt vis visste jag vad han ville bara genom att se honom i ögonen. Min kloka bror, som fått ta på sig pappas roll alltför tidigt.

Jag föste undan täcket och klev ner på det iskalla golvet - drog åt mig väskan med kläder och valde ut ett par röda tossor som mamma gjort. Mössan som matchat dem låg säkert i varglyan. Honan hade morrande slitit den itu och sprungit iväg med resterna i munnen medan jag skälvande av skräck gömt mig långt in mellan de två stenarna. Fortfarande kunde jag vakna av den asdoftande andedräkten och skrika på hjälp utan att någon kom.

Leo visslade på mig och bad mig med en rörelse att sätta mig på kälken. Han satte på sig den omsydda selen och drog mig över golvet. Medarna gnisslade klagande och Tova reste sig upp, men föll ihop med ett gnällande.

En början-1004

Jag öppnade adressboken jag hittat i gömmorna dagen innan. Visst hade jag väl vänner? Någon att ringa mitt i natten? Någon att luta mig mot när det stormade i livet? Någon, som fanns där för mig när alla andra vände mig ryggen?

Att vara chef innebär ett stort ansvar, men också att dina forna arbetskollegor vänder dig ryggen, eller rättare sagt undviker dig.

Jag hade börjat på företaget som påläggskalv för exakt tre år sedan och en av höjdarna gillade mitt sätt att ta kunder och vara. Resultatet lät inte vänta på sig, och nu satt jag här.

Det knackade på dörren, och Maria, min sekreterare tittade in.

"Du ringde?"

"Ska du göra något speciellt ikväll?"

Maria skakade på huvudet.

"Har du lust att följa med mig på bio ikväll?"

Hon sträckte på sig och pekade på först sig själv, sedan mig.

"Vill du gå med mig?"

Jag ångrade att jag tagit upp frågan och funderade intensivt på hur jag skulle bära mig åt för att komma undan förslaget utan att verka dum. Klart att hon inte ville gå med mig.

Maria steg in i rummet och drog med handen över de svarta byxorna.

"Jag följer gärna med. Måste bara ringa min pojkvän och tala om att jag kommer senare."

En början-962

Bussen stannar med ett djupt suckande utanför tandläkarmottagningen. Lasse och Maja trycker sig fnittrande ut före alla andra och kilar in i porten. 

Under resan hade de berättat om kusinen som varit hos tandläkaren förra veckan.

”Tandis bände bort båda Tonys framtänder”, sa Lasse.

 ”Och gav honom en spruta som var så hääääär lång”, la  Maja till och satte upp händerna framför sig i luften med flera decimeters avstånd.  ”Nu har han en stor lucka fram.”

Jag lyssnade uppmärksamt eftersom jag hört ungefär samma historia flera gånger. Fick verkligen tandläkare göra så? Var inte det barnmisshandel?

De andra skrattade åt min rädsla, men jag tror nog att de innerst inne funderade om det tvillingarna berättade var sant.

Jag lommar efter de andra. Magen gör saltomortaler och jag mår illa. Benen känns extremt tunga.

”Välkomna”, säger sköterskan och bläddrar i några papper hon håller i. ”Jag går i bokstavs-ordning.” Hon tittar på mig. ”Dig känner jag igen. Du är Teos dotter va?”

Jag kryper ihop i stolen, försöker göra mig osynlig. Typiskt, nu får jag säkert gå in först, tänker jag och nickar.

Sköterskan lägger sin hand på min axel. ”Hälsa mamma och pappa.”

Jag nickar igen.

Hon bläddrar i papperen och säger: ”Tomas Andersson.”

Tomas reser sig upp och glider med blicken över oss som sitter där. 

Tavlorna på väggarna är mörka och gardinerna solkiga, några gamla veckotidningar ligger på det ljusa bordet framför mig och på golvet rullar en massa dammråttor.

Jag ler uppmuntrande mot honom, men det blir nog mest en grimas. Hans mun är som ett streck och axlarna nedsjunkna.

När han stängt dörren sitter vi tysta. Jag håller till och med andan, tror jag.

Plötsligt hörs ett högt skrik på andra sidan dörren. Och ett till. Sedan tystnad.

Dörren öppnas och Tomas kommer ut. Han är röd runt ögonen och håller handen över munnen, sätter sig på en stol och stönar.

”Hur gick det”, säger jag.

Han öppnar munnen för att svara mig men stoppas av sköterskan som läser upp mitt namn.

På darrande ben går jag in i rummet jag blir anvisad och sätter mig i den vita skinnklädda fåtöljen. Jag slänger en blick ner i spottkoppen och ser något rött. Det är säkert blod, tänker jag och hör Tomas skrik igen. Vad har hänt härinne egentligen?

Jag mäter avståndet från stolen till tröskeln och funderar på om jag hinner ta mig ut innan de får fatt i mig. Nä, det är nog för långt, tänker jag och tar tag i armstöden när sköterskan fäller ner ryggstödet. Jag kör in naglarna i skinnet och blundar. Nu kommer den. Sprutan, tänker jag.

”Öppnar du munnen”, säger tandläkaren och tar upp en silverfärgad tingest som ser ut som en pinne med en krok.

Jag särar på läpparna medan jag sneglar på hans hand. Den där gör säkert också jätteont, tänker jag och försöker se den beryktade sprutan.

”Du måste öppna mer”, säger han och tar tag i min käke och drar isär den. ”Sådärja, det är bättre.”

Jag kör in naglarna djupare i skinnet och hjärtat dunkar så hårt att det tjuter i öronen.

”Är du rädd”, säger han och sticker in kroken i min mun. 

”Mm”, viskar jag så gott det går.

”Jag ska sätta på lite musik”, säger han och trycker på en radioapparat han har stående på bänken.

Lugn musik strömmar ur apparaten.

Han vill naturligtvis dölja mina skrik, tänker jag.