Rulltrappan är så lång att jag inte kan se slutet på den. Mina ben darrar av förväntan och ryggsäcken skaver in i axlarna av tyngden
När jag kommer ut ur tunneln på andra sidan möts jag av månens glada ansikte. Mörkret ute gör att alla ljud förstärks.
Folk strömmar ut bredvid mig, och de tar alla sikte på det stora vita, öppna huset framför mig.
Huset ser nästan ut som ett tempel, och skor i alla dess färger ligger travade på varandra vid ingången. För en sekund flyger tanken att behålla skorna på genom mitt huvud, för det blir säkert ett litet helvete att hitta dem efteråt.
Precis när jag reser mig ser jag honom…min älskade som följt mig i livet sedan jag som nybliven femtonåring mötte honom på en fest.
Vid sin sida har han en ljus tjej som nästan äter honom med blicken.
”Du?” säger han chockad och försöker lösgöra sig från tjejens hand. ”Vad gör du här?”
Jag gör allt för att inte bryta ihop och gråta inför allihop, men känner det som om magen vänds ut och in, och måste hålla handen för munnen för att inte spy. ”Du var ju sjuk?” Tungan fastnar i gommen, och orden viskas ut. Mina ben orkar inte längre hålla min kropp i upprätt läge, och jag kryper ihop tätt intill golvet.
Peter är på väg fram till mig, och jag ser att han ångrar sig, men orden jag hör tyder inte på ånger eller att han över huvud taget bryr sig.
”Vadå? Vi är väl inte gifta heller? Jag gör väl vad jag vill?” Den mjuka amorbågen är som ett rakt streck och ögonen biter sig in i min själ.
Den blonda tjejen ler elakt mot mig och greppar tag i Peters arm. ”Kom älskling, vi går.” Jag blundar hårt för att mota tårarna.
Han drar sig loss och öppnar en burk öl som går upp med ett högt pysande. ”Vad faan gör du här då?”
Försiktigt öppnar jag ögonen och studerar min älskade som jag så länge satt på en piedestal. Hjärtat bankar så hårt att jag hör det klart och tydligt.
Genom öppningen ser jag månen lysa och hör en gammal barnvisa i mitt inre. Sakta nynnar jag på den och reser mig upp.
”Jag klarade inte av ensamheten där hemma, och tänkte fira med mina vänner som tyvärr försvunnit spårlöst.” Mina axlar dras ihop och jag sväljer flera gånger innan jag fortsätter. ”Hur är det därhemma i Hudik? Hittar du några jobb?”
Förvånad över vändningen i samtalet och min uteblivna ilska står Peter några sekunder alldeles perplex. Sakta stammar han fram något som jag inte hör och inte alls bryr mig om.
Innan meningen är slut har jag satt på mig mina skor och lämnat stället.
Den extremt långa rulltrappan verkar ännu brantare och ännu längre när jag åker tillbaka. I mitt huvud rullar scenen om och om igen av de två tillsammans i en säng.
När jag kommer upp igen skakar jag i kroppen och mitt hjärta värker av sorg samtidigt som jag är glad att få veta något som jag förut bara anat.
Nu kan jag gå vidare.
31 januari 2011
TEMA Rikt känsloliv
Måste säga att det är en underlig känsla att sakna förmågan att känna hetta eller kyla. Oavsett om jag placerar handen på din hud eller en isbit så känns det likadant.
I mitt inre bubblar det desto mer då du rör mig. Mina ögon blir känselspröt och jag får lyssna noga på din ton då du träder in i huset på kvällen.
Du säger att jag är en häxa och borde brännas på bål, att jag saknar det viktigaste här i världen, samtidigt som du slår mig över kinden och skapar märken.
En gång i livet fanns ljus och styrka i mitt liv, och glädje massor av glädje.
Jag och barnen kunde ibland dansa hela eftermiddagarna. Runt, runt gick det med musiken på högsta volym.
Du satt oftast tyst i soffan och tittade på…med munnen hårt hopknipen.
Efter olyckan finns ingen glädje, och huset är tomt. Bara skuggan av dig lever kvar.
I mitt inre bubblar det desto mer då du rör mig. Mina ögon blir känselspröt och jag får lyssna noga på din ton då du träder in i huset på kvällen.
Du säger att jag är en häxa och borde brännas på bål, att jag saknar det viktigaste här i världen, samtidigt som du slår mig över kinden och skapar märken.
En gång i livet fanns ljus och styrka i mitt liv, och glädje massor av glädje.
Jag och barnen kunde ibland dansa hela eftermiddagarna. Runt, runt gick det med musiken på högsta volym.
Du satt oftast tyst i soffan och tittade på…med munnen hårt hopknipen.
Efter olyckan finns ingen glädje, och huset är tomt. Bara skuggan av dig lever kvar.
Brevet
Jag har precis varit med i en tävling på Kapitel1 där vi skulle skriva texten bakom en text till en låt.
Jag valde min favorit Du är de ende
Och här kommer resultatet
Brevet
Så sitter jag här igen…med fötterna djupt nedkörda i sanden, och fickorna tomma på pengar.
Ännu en gång har jag på vinst och förlust liftat över världen bara för att kanske få en glimt av ditt älskade ansikte. Eller till och med ett ord som bara jag kan tolka eftersom det är så banalt för den oinvigde.
Som vanligt nickar du till mig och ler. Dina ögon gnistrar som putsade diamanter och den lilla guldstjärnan på hörntanden glimmar till. Några tunna länkar har glidit ur din tofs som du gjort av det ebenholtsfärgade håret, och jag kan se hur svetten får nackhåret att lockas.
Dina händer smeker mina nästan omärkligt, och för några sekunder famlar mina fötter efter fotfäste.
”Hey you, do you want something?” Din röst är som sammet och rysningar etablerar sig längs ryggraden. Jag känner att tungan fastnar i gommen, och försöker harkla mig, men misslyckas.
Istället skakar jag sakta på huvudet och försöker låta bli att drunkna i dina ögon.
Din hand glider över stolsryggen när du lämnar mitt bord, och trots att jag inte vill det vänder jag mig om i samma ögonblick som du skall tränga dig mellan mitt bord och de andra gästernas. ”Tonight” hör jag i luften bakom ryggen. Visslande fortsätter du gå runt i lokalen för att städa av borden och vara allmänt trevlig.
Några minuter senare kommer en av de andra kyparna fram till mitt bord med en stor kupa med glass, och nyplockade jordgubbar dränkta i cremefärgad grädde. Mina fingrar trevar efter plånboken, men han lägger handen på min och skakar på huvudet.
”You are his special guest”
Du försvinner från stället för att ljuga för din kvinna och ge barnen en sista puss innan John Blund hälsar på.
Under tiden går jag in på restaurangens toalett och tvättar av mig resdammet, pudrar näsan och duttar din älsklingsparfym bakom örat.
Med en hög vissling kallar du på mig och sträcker fram handen för att gömma min hand i din.
Leende går vi genom staden sida vid sida längs mörka gränder för att inte synas. Min mun längtar efter din och hjärtat bultar i terrorkadans.
Genom mörkret hörs ord som får mitt inre att vibrera. ”My love” Handling räcker inte till, och trots att jag försökt så många gånger kan jag inte krypa in i din kropp.
Bara du kan få mig att känna så här, och själarna tvinnas ihop till ett.
Som alltid gråter jag då vi ses slagen av vårt öde att aldrig bli vi.
Om inte du ändrat dig och vill ha mig?
Du hittar mig där vi möttes första gången.
Love you forever.
Eva låter blicken glida över Carlos breda rygg och hör honom säga något i sömnen. ”Eva? Why?” Hans röst är besynnerligt gäll och kroppen är stel. Leende lägger Eva brevet på huvudkudden där hon nyss legat. Carlos skulle inte kunna läsa brevet, hans svenska är alltför begränsad. Tanken bakom det är att ge sig själv en orsak att glömma honom och ge livet innehåll.
Evas mening var aldrig att älska honom, och barnen som lekte på golvet den där gången var så lyckligt förvissade om att de skulle ha honom i sitt liv för alltid. Hon kunde och ville inte spräcka spegeln av lycka.
Långsamt klär hon på sig jackan och slänger upp den något trasiga lädersäcken på ryggen.
Tyst står hon och ser på Carlos andning. Tårarna rinner över kinden ned på bröstets rundning och vidare ned mot naveln.
Hon tar ett snabbt steg mot sängen och rycker till sig brevet i tanken att förstöra det, men hejdar sig i gärningen och smyger tillbaka det.
Carlos syster Rosa skulle säkert hjälpa honom, men då var det försent.
”Aldrig mer…”viskar Eva och tycker att orden slår mot väggarna och studsar tillbaka. ”Aldrig mer…”
Jag valde min favorit Du är de ende
Och här kommer resultatet
Brevet
Så sitter jag här igen…med fötterna djupt nedkörda i sanden, och fickorna tomma på pengar.
Ännu en gång har jag på vinst och förlust liftat över världen bara för att kanske få en glimt av ditt älskade ansikte. Eller till och med ett ord som bara jag kan tolka eftersom det är så banalt för den oinvigde.
Som vanligt nickar du till mig och ler. Dina ögon gnistrar som putsade diamanter och den lilla guldstjärnan på hörntanden glimmar till. Några tunna länkar har glidit ur din tofs som du gjort av det ebenholtsfärgade håret, och jag kan se hur svetten får nackhåret att lockas.
Dina händer smeker mina nästan omärkligt, och för några sekunder famlar mina fötter efter fotfäste.
”Hey you, do you want something?” Din röst är som sammet och rysningar etablerar sig längs ryggraden. Jag känner att tungan fastnar i gommen, och försöker harkla mig, men misslyckas.
Istället skakar jag sakta på huvudet och försöker låta bli att drunkna i dina ögon.
Din hand glider över stolsryggen när du lämnar mitt bord, och trots att jag inte vill det vänder jag mig om i samma ögonblick som du skall tränga dig mellan mitt bord och de andra gästernas. ”Tonight” hör jag i luften bakom ryggen. Visslande fortsätter du gå runt i lokalen för att städa av borden och vara allmänt trevlig.
Några minuter senare kommer en av de andra kyparna fram till mitt bord med en stor kupa med glass, och nyplockade jordgubbar dränkta i cremefärgad grädde. Mina fingrar trevar efter plånboken, men han lägger handen på min och skakar på huvudet.
”You are his special guest”
Du försvinner från stället för att ljuga för din kvinna och ge barnen en sista puss innan John Blund hälsar på.
Under tiden går jag in på restaurangens toalett och tvättar av mig resdammet, pudrar näsan och duttar din älsklingsparfym bakom örat.
Med en hög vissling kallar du på mig och sträcker fram handen för att gömma min hand i din.
Leende går vi genom staden sida vid sida längs mörka gränder för att inte synas. Min mun längtar efter din och hjärtat bultar i terrorkadans.
Genom mörkret hörs ord som får mitt inre att vibrera. ”My love” Handling räcker inte till, och trots att jag försökt så många gånger kan jag inte krypa in i din kropp.
Bara du kan få mig att känna så här, och själarna tvinnas ihop till ett.
Som alltid gråter jag då vi ses slagen av vårt öde att aldrig bli vi.
Om inte du ändrat dig och vill ha mig?
Du hittar mig där vi möttes första gången.
Love you forever.
Eva låter blicken glida över Carlos breda rygg och hör honom säga något i sömnen. ”Eva? Why?” Hans röst är besynnerligt gäll och kroppen är stel. Leende lägger Eva brevet på huvudkudden där hon nyss legat. Carlos skulle inte kunna läsa brevet, hans svenska är alltför begränsad. Tanken bakom det är att ge sig själv en orsak att glömma honom och ge livet innehåll.
Evas mening var aldrig att älska honom, och barnen som lekte på golvet den där gången var så lyckligt förvissade om att de skulle ha honom i sitt liv för alltid. Hon kunde och ville inte spräcka spegeln av lycka.
Långsamt klär hon på sig jackan och slänger upp den något trasiga lädersäcken på ryggen.
Tyst står hon och ser på Carlos andning. Tårarna rinner över kinden ned på bröstets rundning och vidare ned mot naveln.
Hon tar ett snabbt steg mot sängen och rycker till sig brevet i tanken att förstöra det, men hejdar sig i gärningen och smyger tillbaka det.
Carlos syster Rosa skulle säkert hjälpa honom, men då var det försent.
”Aldrig mer…”viskar Eva och tycker att orden slår mot väggarna och studsar tillbaka. ”Aldrig mer…”
30 januari 2011
TEMA Rynkor
Obefintlig ålderdom
Nesligen förlamad av gifter insprutade i huden
Veckad hud som får spänsten åter
Kvinnor och män ser ut som övervintrade eskimåer, med sneda ögon och bred mun
Lagda i graven med slät hy och trötta kroppar
Nesligen förlamad av gifter insprutade i huden
Veckad hud som får spänsten åter
Kvinnor och män ser ut som övervintrade eskimåer, med sneda ögon och bred mun
Lagda i graven med slät hy och trötta kroppar
29 januari 2011
TEMA Åstadkomma något
Ja inte faan gör man det sittandes på arslet med ögonen djupt inne i dokusåpornas underliga, sjuka värld.
Och inte heller om man sitter hemma i en vrå och skriver ord efter ord för att sätta in det i en pärm.
I dag kan du åstadkomma mirakel genom att våga och ta plats.
Visa alla att du finns och stå för det du gör
Krypa in i hjärnans innersta vindlingar och lyssna på ditt inre jag.
Lita på din intuition
Släppa tyglarna till din kreativitet och bara låta flödet strömma ur dig i ord som du inte ens visste att du kunde, och scener som du aldrig sett, och hoppas att aldrig uppleva.
Och inte heller om man sitter hemma i en vrå och skriver ord efter ord för att sätta in det i en pärm.
I dag kan du åstadkomma mirakel genom att våga och ta plats.
Visa alla att du finns och stå för det du gör
Krypa in i hjärnans innersta vindlingar och lyssna på ditt inre jag.
Lita på din intuition
Släppa tyglarna till din kreativitet och bara låta flödet strömma ur dig i ord som du inte ens visste att du kunde, och scener som du aldrig sett, och hoppas att aldrig uppleva.
28 januari 2011
Dagboksinlägg 28 jan
Inatt kom en av mina huvudkaraktärer till mig och berättade sin grymma historia.
Inte för att han egentligen förtjänar det, men jag torkade en tår när han berättat klart.
Vi avbröts tvärt av att Lilleman spydde i sängen, och väckte upp alla i familjen.
När lugnet lagt sig igen placerade jag mig med Lilleman i soffan och halvsov mig igenom hela natten.
I morse skjutsade jag de två andra till dagis och skola, sedan for vi hem och lade oss i soffan och myste en stund.
Det är kallt så kallt ute, och jag saknar verkligen vår braskamin som förhoppningsvis får nytt liv i helgen. Peter skall upp på vårt hööööööga tak och sätta en ny skorsten bara. Usch! Jag hatar när han står däruppe och svajar i blåsten. Minsta vindpust kan göra så att han brakar i backen, och faan vet om han överlever det fallet.
Som sagt var…jag hatar det.
Idag skall jag fortsätta skriva på manuset och även tyda alla mina hieroglyfer som jag skrivit för hand.
Igår kom en rad över mig när jag satt i bilen, och jag slet fram blocket för att skriva ned den.
Titeln på boken och filmen blir ”Den som ingen saknar”
Nu gäller det bara att ta det easy och fixa till konstruktionen först och skriva manuset sedan…ha,ha…inte lätt när fingrarna lätt slinker iväg och skriver sida efter sida.
Lilleman sitter och leker med lego, gasolkaminen är på full speed och jag är peppad som faan.
Nu kör vi!
Synes eventuellt ikväll då jag återvänder till världen.
Inte för att han egentligen förtjänar det, men jag torkade en tår när han berättat klart.
Vi avbröts tvärt av att Lilleman spydde i sängen, och väckte upp alla i familjen.
När lugnet lagt sig igen placerade jag mig med Lilleman i soffan och halvsov mig igenom hela natten.
I morse skjutsade jag de två andra till dagis och skola, sedan for vi hem och lade oss i soffan och myste en stund.
Det är kallt så kallt ute, och jag saknar verkligen vår braskamin som förhoppningsvis får nytt liv i helgen. Peter skall upp på vårt hööööööga tak och sätta en ny skorsten bara. Usch! Jag hatar när han står däruppe och svajar i blåsten. Minsta vindpust kan göra så att han brakar i backen, och faan vet om han överlever det fallet.
Som sagt var…jag hatar det.
Idag skall jag fortsätta skriva på manuset och även tyda alla mina hieroglyfer som jag skrivit för hand.
Igår kom en rad över mig när jag satt i bilen, och jag slet fram blocket för att skriva ned den.
Titeln på boken och filmen blir ”Den som ingen saknar”
Nu gäller det bara att ta det easy och fixa till konstruktionen först och skriva manuset sedan…ha,ha…inte lätt när fingrarna lätt slinker iväg och skriver sida efter sida.
Lilleman sitter och leker med lego, gasolkaminen är på full speed och jag är peppad som faan.
Nu kör vi!
Synes eventuellt ikväll då jag återvänder till världen.
TEMA Trampa vatten
Det var inte alls min mening att knuffa henne, min allra käraste styvsyster som gjort mitt liv till ett helvete. Malin bara halkade och föll i.
Det var heller inte mitt fel att jag råkade sparka till henne i huvudet när hon skulle ta stegen upp.
Och att jag inte kan simma beror väl egentligen bara på mamma och pappas lathet. De tillbringar hellre helgerna med att roa Malin som precis börjat skolan och fortfarande älskar mysteriet med bokstäverna i böckerna. Ibland tillbringar de hela dagar sittande i hammocken med henne mellan sig.
Vattnet ser så anklagande ut när hon försvunnit. Som om det vill sluka mig också.
Malin lärde sig aldrig att trampa vatten några längre stunder, bara korta sekunder lagom för att nå stegen av trä som någon fäst på bryggans kant.
När jag kommer hem frågar mamma efter Malin och jag låtsas inte höra henne.
Efter en stund knackar pappa på min dörr och frågar om jag vill leka med honom i trädgården. Det var det jag visste…utan Malin syns jag.
Det var heller inte mitt fel att jag råkade sparka till henne i huvudet när hon skulle ta stegen upp.
Och att jag inte kan simma beror väl egentligen bara på mamma och pappas lathet. De tillbringar hellre helgerna med att roa Malin som precis börjat skolan och fortfarande älskar mysteriet med bokstäverna i böckerna. Ibland tillbringar de hela dagar sittande i hammocken med henne mellan sig.
Vattnet ser så anklagande ut när hon försvunnit. Som om det vill sluka mig också.
Malin lärde sig aldrig att trampa vatten några längre stunder, bara korta sekunder lagom för att nå stegen av trä som någon fäst på bryggans kant.
När jag kommer hem frågar mamma efter Malin och jag låtsas inte höra henne.
Efter en stund knackar pappa på min dörr och frågar om jag vill leka med honom i trädgården. Det var det jag visste…utan Malin syns jag.
Skapandestudio
Här skapar jag mina filmmanus, och pluggar manusteori för brinnande livet.
Och på kontoret skriver jag bokmanus och dagens skrivpuff.
Hur ser det ut där ni jobbar?
Och på kontoret skriver jag bokmanus och dagens skrivpuff.
27 januari 2011
TEMA miljöombyte
”Vi drar till fjällen med barnen. Åker skidor och njuter av snön.” Peter tittar på mig och ler sådär rart som bara han kan. Jag tittar tillbaka och funderar några sekunder på om jag hört fel. ”Fjällen? Men…”
Min blick glider till fönstret som nästan är täckt av snö, och de bautahöga drivorna som ligger på vår tomt. Träden dignar av vitt och fåglarna sitter som små ullkottar och burrar upp sig för att de fryser.
Vår kära bil står längst ut mot tomtgränsen, nästan på vägen för att jag överhuvudtaget skall komma ifrån tomten. Hade det inte varit för att jag måste köra den cirka 7 kilometer långa vägen till skolan med ungarna, så hade jag banne mig lagt en presenning över bilen och bojkottat den helt.
”Vad säger du då?” Peter väcker mig ur mina funderingar och jag skakar på huvudet. ”Nej, nej, nej det finns inte en chans att jag förpassar rumpan till ett ställe med ännu mer snö. No way!”
Jag trär på mig tofflorna som är gjorda av ull och en julklapp från min käre, sedan tar jag hans hand och drar med honom till ytterdörren, och sparkar upp den.
Dörren har som allt annat i huset blivit ovilligt att överhuvudtaget fungera. Numera kan inte barnen få upp den. Det är som om ödet talar om för oss morgon efter morgon att vi skall stanna hemma.
”Titta här! Snö, snö och mera snö…räcker inte det? Sedan har vi en lång backe bakom huset som vi kan åka pulka i.” Jag tar skyffeln och skottar med några snabba tag av bron som är täckt av ett femcentimetersdjupt vitt täcke.
Peter drar skrattande in mig i sin famn och pussar mig på munnen. ”Vi behöver miljöombyte.” Jag tar av mig de rosa varma stövlarna och jackan för att sätta mig vid bordet. ”Miljöombyte?” ekar jag och känner obehagskänslan krypa in i mig. ”Men…jag trivs här hemma, och barnen älskar ju inte precis att vara ute.”
För min inre syn ser jag Razmus motsträviga kamp varje morgon när vi skall iväg. ”Jag vill inte gå ut! Jag vill inte!” Han slåss och skriker högt.
Peter suckar djupt och tittar ut genom fönstret med längtande röst. ”Jag behöver miljöombyte, och att vara på ett ställe där jag inte kan jobba. Det har varit jättemycket med taket och allting hela förra året.” Det var bara att erkänna, jag var överbevisad, och i mars bär det nog av till Sälen.
Min blick glider till fönstret som nästan är täckt av snö, och de bautahöga drivorna som ligger på vår tomt. Träden dignar av vitt och fåglarna sitter som små ullkottar och burrar upp sig för att de fryser.
Vår kära bil står längst ut mot tomtgränsen, nästan på vägen för att jag överhuvudtaget skall komma ifrån tomten. Hade det inte varit för att jag måste köra den cirka 7 kilometer långa vägen till skolan med ungarna, så hade jag banne mig lagt en presenning över bilen och bojkottat den helt.
”Vad säger du då?” Peter väcker mig ur mina funderingar och jag skakar på huvudet. ”Nej, nej, nej det finns inte en chans att jag förpassar rumpan till ett ställe med ännu mer snö. No way!”
Jag trär på mig tofflorna som är gjorda av ull och en julklapp från min käre, sedan tar jag hans hand och drar med honom till ytterdörren, och sparkar upp den.
Dörren har som allt annat i huset blivit ovilligt att överhuvudtaget fungera. Numera kan inte barnen få upp den. Det är som om ödet talar om för oss morgon efter morgon att vi skall stanna hemma.
”Titta här! Snö, snö och mera snö…räcker inte det? Sedan har vi en lång backe bakom huset som vi kan åka pulka i.” Jag tar skyffeln och skottar med några snabba tag av bron som är täckt av ett femcentimetersdjupt vitt täcke.
Peter drar skrattande in mig i sin famn och pussar mig på munnen. ”Vi behöver miljöombyte.” Jag tar av mig de rosa varma stövlarna och jackan för att sätta mig vid bordet. ”Miljöombyte?” ekar jag och känner obehagskänslan krypa in i mig. ”Men…jag trivs här hemma, och barnen älskar ju inte precis att vara ute.”
För min inre syn ser jag Razmus motsträviga kamp varje morgon när vi skall iväg. ”Jag vill inte gå ut! Jag vill inte!” Han slåss och skriker högt.
Peter suckar djupt och tittar ut genom fönstret med längtande röst. ”Jag behöver miljöombyte, och att vara på ett ställe där jag inte kan jobba. Det har varit jättemycket med taket och allting hela förra året.” Det var bara att erkänna, jag var överbevisad, och i mars bär det nog av till Sälen.
26 januari 2011
TEMA Anstränga
”Såja…ta det easy nu…” Molly lade armen under gamla Agdas och nästan lyfte henne upp från stolen. Matrester hade ramlat över hela Agdas bröst, och av den forna elegansen fanns inte många spår kvar. ”Nu har du några timmar att slå ihjäl innan det är dags för fika”. Molly mindes plötsligt att det var ett ord man inte sade i Agdas närhet och svor högt. ”Attans!” Hon böjde sig över Agda och försökte få ögonkontakt med henne. ”Förlåt, jag glömde…”
Likt en zombie gick Agda iväg utan att svara, och började med monoton röst berätta om den där dagen för längesedan när mannen i hennes liv ramlade ned från berget och slog ihjäl sig.
Som vanligt slutade berättelsen med att Agda vaknade upp och skrek av skräck.
Molly fick sig en hurril av Lotta som var den som ägde hemmet. ”Du måste anstränga dig mer och sluta upp med alla slangord du slänger omkring dig. Agda hade ju precis kommit till ro i själen när du rev upp det gamla igen. Tänk dig för!”
Hon lämnade rummet med snabba, taktfasta steg och fortsatte med de andra gästerna. Oftast bestod klientelet av rika, förnäma damer som en gång i tiden varit stora i världen. Det var både skådespelerskor, grevinnor och kvinnor som gift sig rika.
Men oavsett rikedomar kunde de inte stoppa livets gång som i vissa fall försänkte dem i evig glömska som väcktes upp tillfälligt av vissa ord.
Likt en zombie gick Agda iväg utan att svara, och började med monoton röst berätta om den där dagen för längesedan när mannen i hennes liv ramlade ned från berget och slog ihjäl sig.
Som vanligt slutade berättelsen med att Agda vaknade upp och skrek av skräck.
Molly fick sig en hurril av Lotta som var den som ägde hemmet. ”Du måste anstränga dig mer och sluta upp med alla slangord du slänger omkring dig. Agda hade ju precis kommit till ro i själen när du rev upp det gamla igen. Tänk dig för!”
Hon lämnade rummet med snabba, taktfasta steg och fortsatte med de andra gästerna. Oftast bestod klientelet av rika, förnäma damer som en gång i tiden varit stora i världen. Det var både skådespelerskor, grevinnor och kvinnor som gift sig rika.
Men oavsett rikedomar kunde de inte stoppa livets gång som i vissa fall försänkte dem i evig glömska som väcktes upp tillfälligt av vissa ord.
25 januari 2011
TEMA Hemlängtan
Tågets tjoffande söver mig innan vi ens kommit utanför Stockholms yttre gräns, och boken jag lagt på bordet i syfte att läsa glöms bort när hjärnan kopplas på autopilot.
Doften av min hemstads närmaste granne väcker mig till liv några timmar senare, och med en uppgiven suck reser jag mig upp och samlar ihop mitt bagage.
Efter alla år utomlands känner jag en underlig längtan till igenkännbara dagar och ställen.
Den eviga cirkusen runt min person har sakta lagt sig till vila, och alla sinnen gått i ide.
Stånkande tar jag mig ut från tåget och ställer mig på perrongen spanande efter min kära mor.
Efter bara en liten stund ser jag en kvinna som grånat betydligt av sorger och ålder som ropar från andra sidan och vinkar. ”Ella! Här!”
I bilen läggs tystnadens täcke sig runt mig, och jag känner mig främmande på välkänd mark. Min mor studerar mitt åldrade ansikte och smeker min kind. ”Älskade unge, välkommen hem. Så vi har längtat.”
När bilen är parkerad och jag stigit in i mitt barndomshem kommer andarna till mig och viskar spefullt. ”Så du kunde inte låta bli? Hemlängtan blev för stark?” De virvlar runt mitt huvud och drar retfullt i mitt hår.
Några timmar senare sitter jag på tåget igen, flyr ifrån känslor och krav.
På flygplatsen börjar jag andas normalt igen, och kastar tärning för att kolla vart jag skall dra.
Doften av min hemstads närmaste granne väcker mig till liv några timmar senare, och med en uppgiven suck reser jag mig upp och samlar ihop mitt bagage.
Efter alla år utomlands känner jag en underlig längtan till igenkännbara dagar och ställen.
Den eviga cirkusen runt min person har sakta lagt sig till vila, och alla sinnen gått i ide.
Stånkande tar jag mig ut från tåget och ställer mig på perrongen spanande efter min kära mor.
Efter bara en liten stund ser jag en kvinna som grånat betydligt av sorger och ålder som ropar från andra sidan och vinkar. ”Ella! Här!”
I bilen läggs tystnadens täcke sig runt mig, och jag känner mig främmande på välkänd mark. Min mor studerar mitt åldrade ansikte och smeker min kind. ”Älskade unge, välkommen hem. Så vi har längtat.”
När bilen är parkerad och jag stigit in i mitt barndomshem kommer andarna till mig och viskar spefullt. ”Så du kunde inte låta bli? Hemlängtan blev för stark?” De virvlar runt mitt huvud och drar retfullt i mitt hår.
Några timmar senare sitter jag på tåget igen, flyr ifrån känslor och krav.
På flygplatsen börjar jag andas normalt igen, och kastar tärning för att kolla vart jag skall dra.
24 januari 2011
Nattinlägg 24 jan 2011
Dagen tillbringades i klassrummet där vi började med att ha en skrivövning om exstentialismen.
Min blev ett tänkt scenario i min film "Ett slag för mycket"
Det roliga med de här övningarna är att man får andras åsikter och tankevinklar på sin text, och dessutom får höra de andras texter som ofta hämtas från pågående projekt.
Efter övningen läste vi gemensamt igenom texter om extentialismen, och gissa om det blev tungvrickning och huvudbry. Många underliga ord att stansa in i hjärnan på en gång. Att samtidigt läsa högt och ta in texten blev en komplett omöjlig uppgift.
Efter att vi sett en film åkte jag hem med huvudet fullt av tankar om min film och en massa annat.
Barnen var de sist hemgående på dagiset, och Hampuz var vansinnigt trött och kinkig. Lilla hjärtat...
Efter en snabb raid på Ica for vi hemåt.
Ikväll fixade Peter käket medan jag försökte forma till en vettig sammanfattning tills på onsdag. Till slut insåg jag att den var för tunn för att visas upp och mejlade det till min lärare. Känns bättre att få ihop en redig sak och visa upp. Manuset har tjockat till sig och är uppe i drygt 150 sidor, men jag har inte fått till skelettet ännu.
Det här är ett nytt sätt för mig att jobba, och hjärnan kokar över emellanåt. Min vanliga metod är att flödesskriva och därefter sätta det på plats.
Nästa manus skall få ett skelett först, sedan text...
Nu är det snart dags att natta datorn och mig själv, men redan nu ser jag fram emot en härlig skrivdag all alone in the house.
Todelo allihop!
Min blev ett tänkt scenario i min film "Ett slag för mycket"
Det roliga med de här övningarna är att man får andras åsikter och tankevinklar på sin text, och dessutom får höra de andras texter som ofta hämtas från pågående projekt.
Efter övningen läste vi gemensamt igenom texter om extentialismen, och gissa om det blev tungvrickning och huvudbry. Många underliga ord att stansa in i hjärnan på en gång. Att samtidigt läsa högt och ta in texten blev en komplett omöjlig uppgift.
Efter att vi sett en film åkte jag hem med huvudet fullt av tankar om min film och en massa annat.
Barnen var de sist hemgående på dagiset, och Hampuz var vansinnigt trött och kinkig. Lilla hjärtat...
Efter en snabb raid på Ica for vi hemåt.
Ikväll fixade Peter käket medan jag försökte forma till en vettig sammanfattning tills på onsdag. Till slut insåg jag att den var för tunn för att visas upp och mejlade det till min lärare. Känns bättre att få ihop en redig sak och visa upp. Manuset har tjockat till sig och är uppe i drygt 150 sidor, men jag har inte fått till skelettet ännu.
Det här är ett nytt sätt för mig att jobba, och hjärnan kokar över emellanåt. Min vanliga metod är att flödesskriva och därefter sätta det på plats.
Nästa manus skall få ett skelett först, sedan text...
Nu är det snart dags att natta datorn och mig själv, men redan nu ser jag fram emot en härlig skrivdag all alone in the house.
Todelo allihop!
Dagens första tanke och ordet Hyss
I vårt hus diskuteras det just nu väldigt mycket om bus, och hyfs.
Med tre småttingar är dagarna pinfulla av bus, och den enda gången de sitter stilla är när det är dags för sagostund.
Jag själv var exakt likadan, och min mamma sade alltid att jag var en Emil i flickhamn.
Det mest underliga i det hela är att jag själv inte såg mig som speciellt full av hyss, utan att min bästa kompis var den som orsakade alla underliga saker vi tog oss för.
När jag som vuxen tog upp det med min mamma skrattade hon och sade att det var precis tvärtom. Att jag ständigt hittade på nya saker, dag ut och dag in.
Mamma missade att anmäla mig till dagis och min kompis mamma gjorde samma misstag, så vi fortsatte med att ställa till för alla runtom oss.
Några exempel ur högen får ni här:
Jag klippte av samtliga inneväxters blommor åt farmor för att hon alltid klagade på att det var så jobbigt att plocka bort vissna blommor.
Jag slog sönder min spargris och for tillsammans med min väninna per cykel den ca tre kilometer långa vägen till kiosken och handlade godis för alltihop. Nu hör till saken att det gick tunga timmerbilar där och jag var sex år.
Jag sprang ofta upp på höskullen och hoppade i höet, vilket var förbjudet. För ramlar något ur fickorna kan korna få det i halsen. Kor äter nämligen allt de serveras nästan.
Jag hoppade med hjälp av små gräsöar ut i vår konstgjorda damm och var dyngsur när jag nätt och jämnt kom tillbaka till land. (Jag kunde inte simma då, men ville gärna plocka Kabblekor till mamma). Risken för att drunkna var megastor.
Jag rymde ut i skogen så fort mina kära föräldrar sade emot mig, och tog oftast med mig min kanin som sällskap.
Sååååååå
Jag grubblar mig blå på om mina ungar verkligen skall få läsa mina dagböcker. Lite jobbigt om de ständigt refererar till dem när de växer upp.
”Men mamma, du rökte ju ros när du var liten. Varför får inte jag?” Eller varför inte något sådant här:
”Men mamma, du liftade alltid när du var ung. Varför får inte jag? Titta här själv…(Hon/han slår upp min dagbok när jag var i 17-18 årsåldern.)
Svart på vitt står det att jag liftar både till Hudiksvall och Stockholm. Utan att ha en uns koll på någonting.
Det är nog bara att bita i det sura äpplet och inse att jag kan förmana, men inte stoppa mina små från att göra misstag.
Med tre småttingar är dagarna pinfulla av bus, och den enda gången de sitter stilla är när det är dags för sagostund.
Jag själv var exakt likadan, och min mamma sade alltid att jag var en Emil i flickhamn.
Det mest underliga i det hela är att jag själv inte såg mig som speciellt full av hyss, utan att min bästa kompis var den som orsakade alla underliga saker vi tog oss för.
När jag som vuxen tog upp det med min mamma skrattade hon och sade att det var precis tvärtom. Att jag ständigt hittade på nya saker, dag ut och dag in.
Mamma missade att anmäla mig till dagis och min kompis mamma gjorde samma misstag, så vi fortsatte med att ställa till för alla runtom oss.
Några exempel ur högen får ni här:
Jag klippte av samtliga inneväxters blommor åt farmor för att hon alltid klagade på att det var så jobbigt att plocka bort vissna blommor.
Jag slog sönder min spargris och for tillsammans med min väninna per cykel den ca tre kilometer långa vägen till kiosken och handlade godis för alltihop. Nu hör till saken att det gick tunga timmerbilar där och jag var sex år.
Jag sprang ofta upp på höskullen och hoppade i höet, vilket var förbjudet. För ramlar något ur fickorna kan korna få det i halsen. Kor äter nämligen allt de serveras nästan.
Jag hoppade med hjälp av små gräsöar ut i vår konstgjorda damm och var dyngsur när jag nätt och jämnt kom tillbaka till land. (Jag kunde inte simma då, men ville gärna plocka Kabblekor till mamma). Risken för att drunkna var megastor.
Jag rymde ut i skogen så fort mina kära föräldrar sade emot mig, och tog oftast med mig min kanin som sällskap.
Sååååååå
Jag grubblar mig blå på om mina ungar verkligen skall få läsa mina dagböcker. Lite jobbigt om de ständigt refererar till dem när de växer upp.
”Men mamma, du rökte ju ros när du var liten. Varför får inte jag?” Eller varför inte något sådant här:
”Men mamma, du liftade alltid när du var ung. Varför får inte jag? Titta här själv…(Hon/han slår upp min dagbok när jag var i 17-18 årsåldern.)
Svart på vitt står det att jag liftar både till Hudiksvall och Stockholm. Utan att ha en uns koll på någonting.
Det är nog bara att bita i det sura äpplet och inse att jag kan förmana, men inte stoppa mina små från att göra misstag.
22 januari 2011
Dagboksinlägg 22 jan. 2011
Igår hade jag en skrivfri kväll som enbart ägnades åt filmtittande med familjen.
Vi startade med en fyratimmarsorgie med Superman returns. Helt okej film som barnen gillade starkt trots att de inte förstår språket. Själv är jag lite avig mot den här sortens filmer, men var tvungen att inse efter halva filmen att jag var minst sagt berörd. Med tårarna rinnande försöker jag få min dotter att förstå att jag gråter pga filmen, inget annat.
Sedan blev det "Spanglish" som jag sett minst två gånger förut och ändå gråter lika mycket varje gång. Adam Sandler tillhör en av mina absoluta favoriter och jag har nog sett allt han gjort...flera gånger.
Men den här gången såg jag den på ett annat sätt. Med manusförfattarögon...en minst sagt härlig känsla av lycka infann sig när min lärares teorier inföll en efter en. Skelettet vi alltid talar om satt bergfast och skapade en underbar film.
Ikväll är det dags för "Click" en film som jag faktiskt inte sett, och som innehåller Adam Sandlers härliga humor enligt vad jag förstår av trailern.
Imorse blev jag väckt klockan sex av en mycket, mycket tjatig sjuåring som envist frågade om han fick spela playstation. Gissa om jag lackade ur? "NEJ!" skrek jag till slut. "Låt oss sova lite mer. Spela på psp:t istället."
Han gav sig inte och till slut klev jag upp. Sju en lördagmorgon...jag dånar.
Nu känner jag mig trött och lite sliten, men huset är tomt och filmmanuset väntar plus lite pluggande av termer.
Vi startade med en fyratimmarsorgie med Superman returns. Helt okej film som barnen gillade starkt trots att de inte förstår språket. Själv är jag lite avig mot den här sortens filmer, men var tvungen att inse efter halva filmen att jag var minst sagt berörd. Med tårarna rinnande försöker jag få min dotter att förstå att jag gråter pga filmen, inget annat.
Sedan blev det "Spanglish" som jag sett minst två gånger förut och ändå gråter lika mycket varje gång. Adam Sandler tillhör en av mina absoluta favoriter och jag har nog sett allt han gjort...flera gånger.
Men den här gången såg jag den på ett annat sätt. Med manusförfattarögon...en minst sagt härlig känsla av lycka infann sig när min lärares teorier inföll en efter en. Skelettet vi alltid talar om satt bergfast och skapade en underbar film.
Ikväll är det dags för "Click" en film som jag faktiskt inte sett, och som innehåller Adam Sandlers härliga humor enligt vad jag förstår av trailern.
Imorse blev jag väckt klockan sex av en mycket, mycket tjatig sjuåring som envist frågade om han fick spela playstation. Gissa om jag lackade ur? "NEJ!" skrek jag till slut. "Låt oss sova lite mer. Spela på psp:t istället."
Han gav sig inte och till slut klev jag upp. Sju en lördagmorgon...jag dånar.
Nu känner jag mig trött och lite sliten, men huset är tomt och filmmanuset väntar plus lite pluggande av termer.
TEMA Piller
Hector tittar sorgset på Emil och slår ut med händerna. ”Det är kört, vi kommer inte längre” Stenpartiet de följt tar slut vid en hög klippa. Hectors händer följer klippans skrovliga yta för att leta några utskjutande delar att placera händerna på, men den är slät som ytan på en spishäll.
Emil gräver i fickorna på de dyra mycket speciella byxorna och hittar ett vitt fyrkantigt piller som han lägger i handflatan. ”Det här är det sista.” Hector studerar omgivningen för att kanske hitta något alternativ.
”Så många timmar förgäves.” Han försöker få fäste med foten, men misslyckas gång efter gång. ”Vi kan vända tillbaka.” Emil tittar uppfodrande på Hector och har redan vänt sig om. ”En Samuelsson ger aldrig upp, det vet du.” Hector lägger handen på broderns axel och ser allvarlig ut. ”Pappa skulle aldrig gett upp.”
När pappan kommer på tal blir Emil ledsen och har svårt att svälja. ”Han var ju en jävla superman. Det fanns väl ingenting som var svårt för honom?” Hector blundar och ser pappan framför sig, lång och fylld av en inre glöd som tvingade pappan att vara i ständig rörelse. ”Han var faan i mig övermänsklig. Du har rätt, vi kan nog inte jämföra oss med någon som han.”
Emil sträcker fram pillret till brodern. ”Du får det, jag klarar mig.” Hector tittar en lång stund på Emil innan han stoppar in det och sväljer.
Några timmar senare är de tillbaka i staden och svänger in på gatan där de bor. Henrik tar Emils hand och stoppar honom. ”Berätta inget för mamma.” Emil skakar på huvudet. ”Jag lovar.”
Emil gräver i fickorna på de dyra mycket speciella byxorna och hittar ett vitt fyrkantigt piller som han lägger i handflatan. ”Det här är det sista.” Hector studerar omgivningen för att kanske hitta något alternativ.
”Så många timmar förgäves.” Han försöker få fäste med foten, men misslyckas gång efter gång. ”Vi kan vända tillbaka.” Emil tittar uppfodrande på Hector och har redan vänt sig om. ”En Samuelsson ger aldrig upp, det vet du.” Hector lägger handen på broderns axel och ser allvarlig ut. ”Pappa skulle aldrig gett upp.”
När pappan kommer på tal blir Emil ledsen och har svårt att svälja. ”Han var ju en jävla superman. Det fanns väl ingenting som var svårt för honom?” Hector blundar och ser pappan framför sig, lång och fylld av en inre glöd som tvingade pappan att vara i ständig rörelse. ”Han var faan i mig övermänsklig. Du har rätt, vi kan nog inte jämföra oss med någon som han.”
Emil sträcker fram pillret till brodern. ”Du får det, jag klarar mig.” Hector tittar en lång stund på Emil innan han stoppar in det och sväljer.
Några timmar senare är de tillbaka i staden och svänger in på gatan där de bor. Henrik tar Emils hand och stoppar honom. ”Berätta inget för mamma.” Emil skakar på huvudet. ”Jag lovar.”
21 januari 2011
TEMA Skruv
Med konstrik precision kilade Petter in mejseln mellan skruvens huvud och husets fasad och bräckte till. Ett ljudligt knakande ekade genom sekler av bräder och släppte sitt grepp. ”Faan Emma, det är ju ruttet…hela fasaden är totalt genomrutten.” Petter klev ned från stegen och studerade brädorna. ”Det här kommer att kosta…”
Emma visste inte riktigt vad han förväntade sig att hon skulle göra och nickade lite försiktigt på huvudet. ”Har vi råd?” Innanför hennes huvud spelades scener upp där de fick ta sitt pick och pack och flytta in i lägenhet igen. Emma darrade på rösten och förbannade sig själv för att hon inte lyssnat på fadern råd.
Petter steg upp igen och drog ned resten av fasaden. Innanför satt gulbrun isolering som var hårt råttangripen. Små smala gångar visade var de gått, och här och var syntes små exkrementhögar. Munnen var som ett smalt streck, och Emma såg att den tjocka ådern som slingrade sig över hans panna och vidare över kinden hade blånat.
Emma vågade inte säga något, och smög iväg in i huset.
Plötsligt hördes ett vrål av ilska och hon sprang ut.
Fullständigt bindgalen slog Petter på brädorna som lossnat med tårarna sprutande. ”Det skulle ju bli så bra.” Rösten var hes, och Emma sprang fram till Petter för att hålla om honom. ”Det gör inget. Huvudsaken är att vi har varandra” Han puttade bort henne och satte sig ned. ”Alla pengar vi äger ligger i det här.”
Petter drog i isoleringen och hittade plötsligt ett litet råttbo fyllt av små röda ungar. ”Vad i helvete!” Han lade boet på backen och lyfte foten för att krossa det. Nästan som i ultrarapid kastade sig Emma framåt för att rädda det, och hamnade själv under Petters fot.
Boet rullade iväg över gräsmattan, och de små ungarna ramlade ur.
I två steg var Petter där och lyfte upp dem för att om igen utföra sin gärning. ”Låt bli! De har inte gjort något ont.” Emma ryckte till sig boet och plockade varsamt upp de små liven. ”Vi kan ge dem till grannens son.”
Petter fnyste och sparkade ilsket på brädhögen för att sedan gå in i huset. I tystnaden hörde Emma hans anklagelse och frustration.
När Petter lugnat ned sig gick han ut och studerade förödelsen sittande på marken. Han visste att det skulle ta både tid och pengar att rusta upp huset, och det här var ett riktigt stort avbräck på hans drömmar, men med Emmas hjälp skulle det säkert gå.
Emma visste inte riktigt vad han förväntade sig att hon skulle göra och nickade lite försiktigt på huvudet. ”Har vi råd?” Innanför hennes huvud spelades scener upp där de fick ta sitt pick och pack och flytta in i lägenhet igen. Emma darrade på rösten och förbannade sig själv för att hon inte lyssnat på fadern råd.
Petter steg upp igen och drog ned resten av fasaden. Innanför satt gulbrun isolering som var hårt råttangripen. Små smala gångar visade var de gått, och här och var syntes små exkrementhögar. Munnen var som ett smalt streck, och Emma såg att den tjocka ådern som slingrade sig över hans panna och vidare över kinden hade blånat.
Emma vågade inte säga något, och smög iväg in i huset.
Plötsligt hördes ett vrål av ilska och hon sprang ut.
Fullständigt bindgalen slog Petter på brädorna som lossnat med tårarna sprutande. ”Det skulle ju bli så bra.” Rösten var hes, och Emma sprang fram till Petter för att hålla om honom. ”Det gör inget. Huvudsaken är att vi har varandra” Han puttade bort henne och satte sig ned. ”Alla pengar vi äger ligger i det här.”
Petter drog i isoleringen och hittade plötsligt ett litet råttbo fyllt av små röda ungar. ”Vad i helvete!” Han lade boet på backen och lyfte foten för att krossa det. Nästan som i ultrarapid kastade sig Emma framåt för att rädda det, och hamnade själv under Petters fot.
Boet rullade iväg över gräsmattan, och de små ungarna ramlade ur.
I två steg var Petter där och lyfte upp dem för att om igen utföra sin gärning. ”Låt bli! De har inte gjort något ont.” Emma ryckte till sig boet och plockade varsamt upp de små liven. ”Vi kan ge dem till grannens son.”
Petter fnyste och sparkade ilsket på brädhögen för att sedan gå in i huset. I tystnaden hörde Emma hans anklagelse och frustration.
När Petter lugnat ned sig gick han ut och studerade förödelsen sittande på marken. Han visste att det skulle ta både tid och pengar att rusta upp huset, och det här var ett riktigt stort avbräck på hans drömmar, men med Emmas hjälp skulle det säkert gå.
20 januari 2011
TEMA Dagens bästa stund
När mobiltelefonens gälla signal fått upp oss och vi käkat frukost åker jag och barnen till deras skola och förskola.
Razmus som är snart åtta går alldeles själv till sina lokaler medan de andra små fortfarande får sällskap av mig.
De trivs på sina ställen och får så sakteliga nya vänner, och ovänner…för livet är inte så lätt som liten heller. Mobbingen startar redan på förskolan och lärarna gör allt för att försöka få barnen på rätt köl igen.
När jag pussats en sisådär tio gånger med småttingarna letar jag mig ut ur lokalen och sätter mig i bilen för att åka hem.
Ja du läste rätt…jag åker hem.
För just nu går jag på filmmanusskrivarskola och har skrivtid hela fyra gånger i veckan för att skriva på mitt filmmanus.
Känslan är nästan lite euforisk där jag glider omkring på vägen. Hjärnan som för bara några minuter sedan var helt inställd på att mata barn och kolla så att de får med allt till skolan ställer plötsligt om sig till att tänka film. Varje gest jag gör, och allt jag ser i omgivningen förvandlas till scener som skrivs upp i minnesbanken för att kanske kunna användas.
När jag parkerat bilen och gått in genom dörren är hela jag inriktad på att skriva.
Som vanligt går jag in på skrivpuff och kollar dagens tema, sedan hystar jag ihop något på cirka femton, tjugo minuter och skickar in det.
Efter att jag läst och kommenterat mina skrivarvänners text trycker jag ihop datorn och hämtar min lilla Mac som inte har internet inkopplat jämt.
Klockan halv tre är det dags att lägga ihop. Ibland har jag inte ens ätit på hela dagen eftersom jag varit absorberad av det jag gör.
Nu kommer dagens bästa stund.
Sjungande på en låt från radion som är på hög volym kör jag till skolan och hämtar barnen som glädjestrålande springer emot mig och fyller hjärtat med enorma mängder kärlek.
Ibland blir jag tårögd av lycka att ha dessa små mirakel i mitt liv. Så fulla av äventyr och framtid.
Lilleman vill alltid pussas och lägger sina armar runt halsen på mig . ”Ja älkel däj ja mamma” säger han och kramar mig hårt.
Inte långt efter kommer Zabine studsande och kastar sig upp i min famn. ”MAMMA åh vad jag saknat dig!” Stönande av hennes tyngd går jag ned på knä och kramar och pussar den lilla.
Razmus sitter oftast i bilen och är lite mer cool. Han är ju stora killen nu.
Glatt sjungande åker vi hemåt och ljudnivån i bilen ligger oftast flera decibel över det normala.
Razmus som är snart åtta går alldeles själv till sina lokaler medan de andra små fortfarande får sällskap av mig.
De trivs på sina ställen och får så sakteliga nya vänner, och ovänner…för livet är inte så lätt som liten heller. Mobbingen startar redan på förskolan och lärarna gör allt för att försöka få barnen på rätt köl igen.
När jag pussats en sisådär tio gånger med småttingarna letar jag mig ut ur lokalen och sätter mig i bilen för att åka hem.
Ja du läste rätt…jag åker hem.
För just nu går jag på filmmanusskrivarskola och har skrivtid hela fyra gånger i veckan för att skriva på mitt filmmanus.
Känslan är nästan lite euforisk där jag glider omkring på vägen. Hjärnan som för bara några minuter sedan var helt inställd på att mata barn och kolla så att de får med allt till skolan ställer plötsligt om sig till att tänka film. Varje gest jag gör, och allt jag ser i omgivningen förvandlas till scener som skrivs upp i minnesbanken för att kanske kunna användas.
När jag parkerat bilen och gått in genom dörren är hela jag inriktad på att skriva.
Som vanligt går jag in på skrivpuff och kollar dagens tema, sedan hystar jag ihop något på cirka femton, tjugo minuter och skickar in det.
Efter att jag läst och kommenterat mina skrivarvänners text trycker jag ihop datorn och hämtar min lilla Mac som inte har internet inkopplat jämt.
Klockan halv tre är det dags att lägga ihop. Ibland har jag inte ens ätit på hela dagen eftersom jag varit absorberad av det jag gör.
Nu kommer dagens bästa stund.
Sjungande på en låt från radion som är på hög volym kör jag till skolan och hämtar barnen som glädjestrålande springer emot mig och fyller hjärtat med enorma mängder kärlek.
Ibland blir jag tårögd av lycka att ha dessa små mirakel i mitt liv. Så fulla av äventyr och framtid.
Lilleman vill alltid pussas och lägger sina armar runt halsen på mig . ”Ja älkel däj ja mamma” säger han och kramar mig hårt.
Inte långt efter kommer Zabine studsande och kastar sig upp i min famn. ”MAMMA åh vad jag saknat dig!” Stönande av hennes tyngd går jag ned på knä och kramar och pussar den lilla.
Razmus sitter oftast i bilen och är lite mer cool. Han är ju stora killen nu.
Glatt sjungande åker vi hemåt och ljudnivån i bilen ligger oftast flera decibel över det normala.
Morgoninlägg 20 jan
Nå, tittade ni på Trädgårdsapoteket igår?
Jag skrev av recepten i den mån jag hann, men han talade väldigt fort så det blev väl lite sisådär.
Idag har jag ännu en sådan där härlig skrivadag kombinerat med pluggdag.
Författarens verktygslåda och monomyten förenas i en cirkel, och det gäller att komma ihåg vad som kommer var. Min hjärna börjar faktiskt inse att det är dags att vakna till, och jag märker att det går bättre och bättre.
Morgonen började med att jag vaknade på tok för tidigt och sömndrucket klev ur sängen för att upptäcka att det var en timme kvar innan klockan ringer.
Istället för att gona ned mig i täcket igen gick jag omkring i huset och bara njöt av tystnaden...ni vet det där Limboliknande tomma ögonblicket när det enda som hörs är snusandet av småttingarna.
Diskstället plockades ur och jag gick till kontoret där jag rensade ur lite papper, sedan ringde klockan. Så fort går en timme...ha, ha.
Ute var det iskallt och halt som vanligt, snön rasar fortfarande av taket med jämna mellanrum så det gäller att kolla uppåt alternativt springa ut fort som faan.
På dagiset börjar jag och .Marita(en av fröknarna) diskutera otrohet, och vi har ungefär samma tanke om det...vill man inte vara trogen skall man vara singel så man inte skadar andra människors hjärtan.
När jag råkade ut för det första gången mådde jag dåligt i flera år och kunde inte på några villkor lita på en kille oavsett hur mycket han intygade att det aldrig skulle hända.
När jag väl släppte in en ny kille i mitt liv och jag började slappna av...ja då var det dags igen. Efter den smällen gick jag in i ett nästan celibatlikt liv i sex år. Livrädd att må så vansinnigt dåligt igen.
Då träffade jag min nuvarande, och bestämde mig för att satsa. Det heter ju tredje gången gillt.
Nu snackar vi om bröllop och tatueringar(vi skippar guldringarna för de har en tendens att trilla av)
Nåväl, time will tell
Idag skall jag skriva filmmanus igen, och kanske på boken.
Ha det gott!
Jag skrev av recepten i den mån jag hann, men han talade väldigt fort så det blev väl lite sisådär.
Idag har jag ännu en sådan där härlig skrivadag kombinerat med pluggdag.
Författarens verktygslåda och monomyten förenas i en cirkel, och det gäller att komma ihåg vad som kommer var. Min hjärna börjar faktiskt inse att det är dags att vakna till, och jag märker att det går bättre och bättre.
Morgonen började med att jag vaknade på tok för tidigt och sömndrucket klev ur sängen för att upptäcka att det var en timme kvar innan klockan ringer.
Istället för att gona ned mig i täcket igen gick jag omkring i huset och bara njöt av tystnaden...ni vet det där Limboliknande tomma ögonblicket när det enda som hörs är snusandet av småttingarna.
Diskstället plockades ur och jag gick till kontoret där jag rensade ur lite papper, sedan ringde klockan. Så fort går en timme...ha, ha.
Ute var det iskallt och halt som vanligt, snön rasar fortfarande av taket med jämna mellanrum så det gäller att kolla uppåt alternativt springa ut fort som faan.
På dagiset börjar jag och .Marita(en av fröknarna) diskutera otrohet, och vi har ungefär samma tanke om det...vill man inte vara trogen skall man vara singel så man inte skadar andra människors hjärtan.
När jag råkade ut för det första gången mådde jag dåligt i flera år och kunde inte på några villkor lita på en kille oavsett hur mycket han intygade att det aldrig skulle hända.
När jag väl släppte in en ny kille i mitt liv och jag började slappna av...ja då var det dags igen. Efter den smällen gick jag in i ett nästan celibatlikt liv i sex år. Livrädd att må så vansinnigt dåligt igen.
Då träffade jag min nuvarande, och bestämde mig för att satsa. Det heter ju tredje gången gillt.
Nu snackar vi om bröllop och tatueringar(vi skippar guldringarna för de har en tendens att trilla av)
Nåväl, time will tell
Idag skall jag skriva filmmanus igen, och kanske på boken.
Ha det gott!
19 januari 2011
TEMA Åldras
Jag tycker att naturligt åldrande är vackert, och kvinnor som vågar trotsa modets vindlingar är modiga. Jag inbillar mig att naturen själv har kollat upp vad jag passar i för hårfärg och sedan fixat till det. I mitt fall är det just nu silverrandigt.
Min kära mor färgade håret i en massa olika kulörer tills hon plötsligt en dag gav upp kampen mot tant Ålder och anpassade kläder och hårfrisyr till det.
Det mörka nästan svarta håret är ersatt av silvervitt lite sprödare hår som gnistrar.
Ansiktet som fått utstå många timmar i solen när det skördas eller hässjas är lite, lite rynkigare, och kinderna har tappat den fornstora spänsten. Men hon är vacker! Så vacker att jag brukar säga det de få gånger vi har tiden att bara vara.
Barn och jordbruk river och sliter i oss, så de där magiska ögonblicken som jag verkligen ”ser” henne är få.
Ju mer jag skriver, ju mer inser jag att raderna likväl kunde vara skrivna av min kära dotter, men med en stor skillnad. Jag vägrar bli gammal i sinnet och klär mig fortfarande i tuffa jeans och tröjor som är köpta på barnavdelningen eller på Tradera där jag nuförtiden handlar nästan allt.
Fötterna har pressats ned i nätta högklackade skor, men skrikit av fasa och fått glida ned i de vanliga bootsen eller tennisskorna. Forever young…det är jag det.
Att vara färgglad gör mig lycklig i själen, och kläder tillhör ett av mina intressen. Som tur är verkar det som om lillstintan är likadan, och kanske, kanske Lilleman tillhör den delen också.
Min kära mor färgade håret i en massa olika kulörer tills hon plötsligt en dag gav upp kampen mot tant Ålder och anpassade kläder och hårfrisyr till det.
Det mörka nästan svarta håret är ersatt av silvervitt lite sprödare hår som gnistrar.
Ansiktet som fått utstå många timmar i solen när det skördas eller hässjas är lite, lite rynkigare, och kinderna har tappat den fornstora spänsten. Men hon är vacker! Så vacker att jag brukar säga det de få gånger vi har tiden att bara vara.
Barn och jordbruk river och sliter i oss, så de där magiska ögonblicken som jag verkligen ”ser” henne är få.
Ju mer jag skriver, ju mer inser jag att raderna likväl kunde vara skrivna av min kära dotter, men med en stor skillnad. Jag vägrar bli gammal i sinnet och klär mig fortfarande i tuffa jeans och tröjor som är köpta på barnavdelningen eller på Tradera där jag nuförtiden handlar nästan allt.
Fötterna har pressats ned i nätta högklackade skor, men skrikit av fasa och fått glida ned i de vanliga bootsen eller tennisskorna. Forever young…det är jag det.
Att vara färgglad gör mig lycklig i själen, och kläder tillhör ett av mina intressen. Som tur är verkar det som om lillstintan är likadan, och kanske, kanske Lilleman tillhör den delen också.
18 januari 2011
Dagboksinlägg 18 jan.
Dagen började med att jag slirade iväg från parkeringen för att lämna av skruttarna på dagis och skola.
Sedan åkte jag hem och pluggade plus skrev på filmmanuset.
Det är rätt underligt ändå att så mycket olika modeller av en film kan rymmas i skallen. Ett enda ord ger mig tankar om hela scener, men det gäller att fånga texterna kvickt. För lika snabbt som de trillar in i hjärnan, faller de ur. Jag brukar ha ett anteckningsblock vid datorn för att fånga alla dessa små scener som fantasin skickar per express.
Idag har jag hunnit mycket. Dammtussarna skriker under möblerna, men jag ignorerar dem totalt och sätter mig vid datorn.
Som tur är har jag två datorer. En för surfning, och en för skrivande. På det sättet lockas jag aldrig att sätta på internet och fastna i cyberrymden...vilket är alldeles för lätt. Eller att fastna i min egen hemsida som kan kompletteras i det oändliga.
Alla dessa korta texter som skapas sätts in pö om pö, men nä...det finns viktigare saker att lägga tid på just nu.
Klockan tre hämtar jag barnligan, och kommer knappt iväg hemifrån eftersom ishelvetet lagt sig runt bilen som en lömsk drake, och vägrar flytta på sig. Till slut kommer jag iväg, men är mycket nära att hamna i drivan.
Barnen får bada och sätts framför teven, sedan är det dags för mat och läggning. Jag bloggar lite och kollar mejl över ett ojämnt mobilt internet. Längtar tills vi får fiber.
Peter ringer och talar om att han är försenad som vanligt, så nu skall jag tota ihop lite käk till lejonen.
Inatt blir det filmmanusskrivande igen. Denna gång en synopsis på det andra som vägrar ge vika i skallen, och bara vill ut!
Sedan åkte jag hem och pluggade plus skrev på filmmanuset.
Det är rätt underligt ändå att så mycket olika modeller av en film kan rymmas i skallen. Ett enda ord ger mig tankar om hela scener, men det gäller att fånga texterna kvickt. För lika snabbt som de trillar in i hjärnan, faller de ur. Jag brukar ha ett anteckningsblock vid datorn för att fånga alla dessa små scener som fantasin skickar per express.
Idag har jag hunnit mycket. Dammtussarna skriker under möblerna, men jag ignorerar dem totalt och sätter mig vid datorn.
Som tur är har jag två datorer. En för surfning, och en för skrivande. På det sättet lockas jag aldrig att sätta på internet och fastna i cyberrymden...vilket är alldeles för lätt. Eller att fastna i min egen hemsida som kan kompletteras i det oändliga.
Alla dessa korta texter som skapas sätts in pö om pö, men nä...det finns viktigare saker att lägga tid på just nu.
Klockan tre hämtar jag barnligan, och kommer knappt iväg hemifrån eftersom ishelvetet lagt sig runt bilen som en lömsk drake, och vägrar flytta på sig. Till slut kommer jag iväg, men är mycket nära att hamna i drivan.
Barnen får bada och sätts framför teven, sedan är det dags för mat och läggning. Jag bloggar lite och kollar mejl över ett ojämnt mobilt internet. Längtar tills vi får fiber.
Peter ringer och talar om att han är försenad som vanligt, så nu skall jag tota ihop lite käk till lejonen.
Inatt blir det filmmanusskrivande igen. Denna gång en synopsis på det andra som vägrar ge vika i skallen, och bara vill ut!
17 januari 2011
Dagboksinlägg 17 jan
Idag var det äntligen dags att gå i skolan igen, och jag ljuger inte när jag säger att jag studsade upp ur sängen.
Men innan jag kom dit skulle ungarna till dagis.
Peter hade skottat en gång över gräsmattan till parkeringsplatsen för att vi skulle slippa halka på gatan som var blankare än isbanan. Det var bautastor risk att skada sig.
Nu kom vi till nästa problem...komma iväg....Jag startar bilen och lägger i ettan. Smygande tar jag mig från platsen där vi stått och kommer upp på vägen som är täckt av is.
Det blir 25 m iskaneåkning i nedförsbacken, och hjärtat satt inte på sin rätta plats, jag lovar. Väl nere på landsvägen blev det bättre och jag gasade lite, lite och kröp försiktigt vidare.
På skolan fanns bara halva klassen idag. Vet inte vad som var fel med de andra. Kurt höll föredrag och berättade små historier för att vi skulle förstå meningen med det han pratat om.
Ett antal papper läggs på bänken och vi får en genomgång av Kurt. Alla underliga ord blir i ett slag fullt förståeliga även för min åldriga hjärna som mest använts till att läsa barnböcker och skriva de sista sju åren.
När jag åker hem är det med ett leende på läpparna och fingrarna längtar till tangentbordet.
Men verkligheten dimper ned och jag hämtar gnälliga, trötta barn på dagis och skola. Väl hemma är det mat som hägrar och läsa saga för mina små älsklingar.
Nu sover ungarna och Peter har parkerat sig framför teven. Jag funderar på om jag skall svika datorn och vara lite social en stund med lite glassätning. Jo...en liten stund kan jag avvara.
Ha det gott!
Men innan jag kom dit skulle ungarna till dagis.
Peter hade skottat en gång över gräsmattan till parkeringsplatsen för att vi skulle slippa halka på gatan som var blankare än isbanan. Det var bautastor risk att skada sig.
Nu kom vi till nästa problem...komma iväg....Jag startar bilen och lägger i ettan. Smygande tar jag mig från platsen där vi stått och kommer upp på vägen som är täckt av is.
Det blir 25 m iskaneåkning i nedförsbacken, och hjärtat satt inte på sin rätta plats, jag lovar. Väl nere på landsvägen blev det bättre och jag gasade lite, lite och kröp försiktigt vidare.
På skolan fanns bara halva klassen idag. Vet inte vad som var fel med de andra. Kurt höll föredrag och berättade små historier för att vi skulle förstå meningen med det han pratat om.
Ett antal papper läggs på bänken och vi får en genomgång av Kurt. Alla underliga ord blir i ett slag fullt förståeliga även för min åldriga hjärna som mest använts till att läsa barnböcker och skriva de sista sju åren.
När jag åker hem är det med ett leende på läpparna och fingrarna längtar till tangentbordet.
Men verkligheten dimper ned och jag hämtar gnälliga, trötta barn på dagis och skola. Väl hemma är det mat som hägrar och läsa saga för mina små älsklingar.
Nu sover ungarna och Peter har parkerat sig framför teven. Jag funderar på om jag skall svika datorn och vara lite social en stund med lite glassätning. Jo...en liten stund kan jag avvara.
Ha det gott!
TEMA Motsättningar
”Den som skrivit det här är ute efter att skapa kaos och motsättningar.” Kalle rättade på slipsen och tittade ut över samlingen med ungdomar. ”Fattar ni inte det?” Rösten var gäll och paniken lurade bakom hörnet.
Som enda vuxen kände Kalle det som en plikt att stoppa upproret som långsamt bubblade upp. ”Är det någon som vet vem som skrivit det?”
I tystnaden hörde Kalle hotet, och funderade på närmsta väg ut från lokalen. En dörr stod på glänt, och han såg dagsljuset strila in från fönstret.
Kalle hade nog aldrig längtat ut så mycket som nu.
Som enda vuxen kände Kalle det som en plikt att stoppa upproret som långsamt bubblade upp. ”Är det någon som vet vem som skrivit det?”
I tystnaden hörde Kalle hotet, och funderade på närmsta väg ut från lokalen. En dörr stod på glänt, och han såg dagsljuset strila in från fönstret.
Kalle hade nog aldrig längtat ut så mycket som nu.
16 januari 2011
TEMA Normer
Elin, Kalle och Petra står utanför bykiosken och röker. Diskussionen de har handlar om normer.
”Vad är egentligen typiskt svenskt?” Kalle blåser ut röken över axeln, och tar ett steg närmare Elin.
Elin skjuter bak det långa ljusa håret och rycker på axlarna. Omedvetet tar hon ett steg bort från Kalle och petar näsan i smyg.
Petra fnittrar när hon ser Pontus Punkare glida förbi på sin hemgjorda cykel. ”Kolla…han ser faan inte klok ut. Någon borde klippa hans hår och ge han lite schyssta kläder.” Kalle nickar instämmande.
Ett gäng finländare kommer inåkande med en stor amerikansk raggarbil. Finsk rock strömmar ur högtalarna, och de är mer än lovligt berusade. ”Voi Vitto” skriker de till tjejerna när de går till kiosken och kliver in.
Kalle ser att de bär kniv och hyssjar ned Elin som blir arg och tänker gå fram till männen för att skälla ut dem.
Petra skrattar nervöst och gestikulerar att de skall avlägsna sig därifrån. ”Alla vet väl att finländare bara slåss och super.” viskar hon. ”Vi går hem till mig istället.
Efter några minuter kliver de in på Petras tomt. En blå Volvo står parkerad utanför det falurödmålade huset med vita knutar.
När hon öppnar dörren kommer en tax skuttande och bjäbbar högt. ”Svenne, tyst nu. Hälsa istället.” Petra ser att föräldrarna som vanligt sitter framför teven och ropar till dem. ”Hallå! Jag har Elin och Kalle med mig hem. Vi går upp på mitt rum en stund. Vad tittar ni på förresten?”
Petras pappa tittar ut mot hallen. Han röker på en pipa och sitter bekvämt bakåtlutad i en svart stor fåtölj. ”Postkodslotteriet…idag skall du se att vi har tur och vinner.” Han skrockar åt sitt påstående och vänder tillbaka blicken mot teven.
Gänget halvspringer upp till Petras rum.
Kalle sätter sig på Petras säng och tittar nyfiket på tjejerna. ”Nå, vad tror ni är en typisk svensk norm?” Fnittrande lägger tjejerna huvudena intill varandra och Elin plutar med munnen på ett vis som hon tror är sexigt.
”Rent generellt så är etniska svenskar starkt universalistiska, väldigt jämställda, rationellt orienterade och tillbakadragna jämfört med andra folkgrupper. Kolla bara på oss…Petra och jag studerar på universitet ,och du Kalle gör väl det svenskt klassiska studerar på folkhögskola.”
”Det som är så skönt när man åker utomlands är att strunta i alla normer och bara vara. I alla fall tills man talat om för någon att man kommer från Sverige. Då kommer de klassiska frågorna om svenska flickor är blåögda och ljushåriga, och om vi verkligen har isbjörnar gående på gatorna.”
Kalle skrattar innan han fortsätter ”Tänk om vi gör fel? Egentligen tror jag att Pontus punkare har rätt. Hans liv är faan så mycket enklare. Pontus gick i skolan 9 år sedan började han jobba. Fatta hur mycket deg han tjänat medan vi slitit stolar. Han har ju till och med köpt hus hörde jag. Hus? Pontus är lika gammal som oss. ”
Elin skruvar olustigt på sig. ”Apropå det…jag måste dra. Har en tenta nästa vecka som jag bara måååååste klara. Vi syns hörni!”
”Vad är egentligen typiskt svenskt?” Kalle blåser ut röken över axeln, och tar ett steg närmare Elin.
Elin skjuter bak det långa ljusa håret och rycker på axlarna. Omedvetet tar hon ett steg bort från Kalle och petar näsan i smyg.
Petra fnittrar när hon ser Pontus Punkare glida förbi på sin hemgjorda cykel. ”Kolla…han ser faan inte klok ut. Någon borde klippa hans hår och ge han lite schyssta kläder.” Kalle nickar instämmande.
Ett gäng finländare kommer inåkande med en stor amerikansk raggarbil. Finsk rock strömmar ur högtalarna, och de är mer än lovligt berusade. ”Voi Vitto” skriker de till tjejerna när de går till kiosken och kliver in.
Kalle ser att de bär kniv och hyssjar ned Elin som blir arg och tänker gå fram till männen för att skälla ut dem.
Petra skrattar nervöst och gestikulerar att de skall avlägsna sig därifrån. ”Alla vet väl att finländare bara slåss och super.” viskar hon. ”Vi går hem till mig istället.
Efter några minuter kliver de in på Petras tomt. En blå Volvo står parkerad utanför det falurödmålade huset med vita knutar.
När hon öppnar dörren kommer en tax skuttande och bjäbbar högt. ”Svenne, tyst nu. Hälsa istället.” Petra ser att föräldrarna som vanligt sitter framför teven och ropar till dem. ”Hallå! Jag har Elin och Kalle med mig hem. Vi går upp på mitt rum en stund. Vad tittar ni på förresten?”
Petras pappa tittar ut mot hallen. Han röker på en pipa och sitter bekvämt bakåtlutad i en svart stor fåtölj. ”Postkodslotteriet…idag skall du se att vi har tur och vinner.” Han skrockar åt sitt påstående och vänder tillbaka blicken mot teven.
Gänget halvspringer upp till Petras rum.
Kalle sätter sig på Petras säng och tittar nyfiket på tjejerna. ”Nå, vad tror ni är en typisk svensk norm?” Fnittrande lägger tjejerna huvudena intill varandra och Elin plutar med munnen på ett vis som hon tror är sexigt.
”Rent generellt så är etniska svenskar starkt universalistiska, väldigt jämställda, rationellt orienterade och tillbakadragna jämfört med andra folkgrupper. Kolla bara på oss…Petra och jag studerar på universitet ,och du Kalle gör väl det svenskt klassiska studerar på folkhögskola.”
”Det som är så skönt när man åker utomlands är att strunta i alla normer och bara vara. I alla fall tills man talat om för någon att man kommer från Sverige. Då kommer de klassiska frågorna om svenska flickor är blåögda och ljushåriga, och om vi verkligen har isbjörnar gående på gatorna.”
Kalle skrattar innan han fortsätter ”Tänk om vi gör fel? Egentligen tror jag att Pontus punkare har rätt. Hans liv är faan så mycket enklare. Pontus gick i skolan 9 år sedan började han jobba. Fatta hur mycket deg han tjänat medan vi slitit stolar. Han har ju till och med köpt hus hörde jag. Hus? Pontus är lika gammal som oss. ”
Elin skruvar olustigt på sig. ”Apropå det…jag måste dra. Har en tenta nästa vecka som jag bara måååååste klara. Vi syns hörni!”
Trolltagen/Mitt första försök att skriva Fantasy
De kraftiga, håriga fingrarna med skarpa klor gör elegant en rund cirkel av sälgkvisten och virar den hårt runt, runt sig själv innan ägaren till händerna lägger på en lång tuggad kvist som tvinnats hårt. Med snabba, precisa rörelser sätts de två delarna ihop för att bilda en enhet.
Det kantiga, grova ansiktet syns knappt i dunklet mellan träden, men kroppen är stor och otymplig och syns som en skugga mot bakgrunden. Ett par stora öron döljs effektivt av svart tagelliknande hår som räcker långt över ryggen. Fötterna är knotiga och på varje tå syns en kraftig sylvass klo.
En uggla kommer flaxande genom skogen, och trollet stelnar till. Hukande lyssnar han ut i luften, och när fågeln passerar över huvudet kastar han sig upp i luften med förvånansvärd vighet och greppar tag över kroppen med klorna utfällda. Ugglan hinner inte tänka någonting innan dess inre mosas sönder av kraften i de grova händerna. Tunna ben spricker, och genomborrar alla inre organ. Döden är ögonblicklig.
Smackande suger trollet i sig innehållet för att sedan kasta resterna på backen. Han slickar av fingrarna och lunkar iväg med den hemgjorda snaran i handen.
Månen lyser med ett magiskt sken på skogen som omvärvs av ett hotfullt mörker. Ett lågt gutturalt morrande ljud hörs från trollets strupe när han vänder blicken mot den gula skivan.
Sakta ersätts nattens mörker av gryningsljus, och en blyg sol som stiger över jordskivan.
Det är blåbärssäsong och femåriga Eloide och hennes åttaåriga storebror Tor skall för första gången få följa med mormor Märta till skogen. Förmaningar från mamman följer dem ända ut till bilen, och mormodern skrattar när de äntligen kommer iväg.
”Jag tror minsann att er mamma har glömt att hon själv varit liten. Herregud, vad kan hända i den där pytteskogen.” Hon tänder en cigarrett, och lägger i en högre växel.
Samtidigt som mormodern blåser ut röken genom det nedvevade fönstret tittar hon i backspegeln på barnen och känner en härlig förväntan. Det hade inte varit alltför lätt att få dottern att släppa de strama tyglarna om barnen och tillåta dem att sticka iväg på äventyr. Efter skilsmässan höll hon ungarna allt hårdare mot sin avsmalnande kropp, och hade blivit rädd för både mörker och andra människor.
Märta slänger en blick på sätet bredvid sig medan hon pratar högt för sig själv. ”Bärplockare, fästingtång, sjal, regnjacka, och inte att förglömma fika.” Hon skrockar belåtet när hon tänker på de nybakta bullarna i korgen.
Eloide somnar och snarkandet från den lilla femåringen fyller bilen. Tor sitter och spelar på sitt nya Nintendo-spel och är i sin egen värld.
En timme senare är de framme, och när lillflickan väcks av mormodern blinkar hon mot det skarpa solskenet. Gråtande lägger Eloide händerna över ansiktet och kvider. ”Ta bort, det gör ont.” Tor tittar upp från spelet och skrattar. ”Du är en riktig lipsill. Jag förstår inte vad du skall med och göra. Farmor får säkert en massa besvär med dig.” Han rufsar om med handen i hennes ljuslockiga hår och skrattar.
Märta ger deras kinder en snabb smekning.
”Så, så…nu skall vi vara vänner. Eloide har lovat mig att hon skall vara duktig idag. Nu skall vi överraska mamma med en massa blåbär. Tycker ni inte det?” Märta reser sig upp och plockar upp den röda och blåa hinken hon ställt vid sina fötter. ”Kom igen nu raringar!”
Ett högt knakande hörs i skogen som breder ut sig vid sidan av vägkanten där de parkerat, och Eloide får något skrämt i blicken. Märta hämtar ryggsäcken i bakluckan och slänger upp den på ryggen med ett leende.
”Det är nog bara älgkon som hållit till i trädgårdarna runtom här hela vintern. Det kan till och med vara så att hon har fått en eller två kalvar.” Mormodern hjälper Eloide att ta sig ut, och kontrollerar så att strumporna inte hasat ned i stövlarna. Tor tar sig ur bilen för egen maskin, och står och stampar ivrigt.
”Sådär…nu har vi nog allt med oss.” Märta ser nöjd ut och drar igen bakluckan med en smäll. ”Är ni redo?” Båda barnen nickar med tindrande ögon.
”Jaaaa”
Trollet spänner upp ena örat som ett segel, och urskiljer ett främmande språk som han hört förut. Nyfikenheten övervinner rädslan och trollet följer flickan på behörigt avstånd. Då och då glimtar hennes röda tröja fram mellan stammarna, och han stannar till, och står alldeles stilla tills avståndet blir reglerat igen. De skarpa klorna gör långa rivmärken på en del ställen trollet passerar och en skarp kloroformliknande doft känns i luften.
När sällskapet gör stopp för att hämta andan, stannar han upp för att göra detsamma. Den långa tofsförsedda svansen svänger ryckigt fram och tillbaka medan saliv sipprar fram över de skarpa treeggade hörntänderna.
Eloide går tappert framåt utan att klaga, och mormodern tänker just ge henne beröm när en uppstickande trädrot gör att flickan snubblar och slår i knäet på en rund sten som ligger på stigen. En tunn strimma blod rinner nedför benet, och Märta bannar sig själv för att hon glömde plåstren på diskbänken därhemma. Handlingskraftig som hon är hämtar mormodern ett groblad som hon trycker hårt mot knäet.
”Det här stoppar blodet. Gråt inte stumpan.” Märta håller handen över det böjda knäet samtidigt som hon smeker Eloide över kinden.
Tor lyssnar på musik i lurarna, och är inte medveten om att de andra stannat. Han slår i luften med sina låtsastrumpinnar medan han som i en inre bild ser sig själv uppträda inför en stor folkmassa. Tor tycker sig förnimma en skugga av något stort i ögonvrån, men intalar sig själv att det är inbillning. Det mörka håret är klippt i senaste innefrissan och kläderna är inte alls gjorda för skogspromenader. Tennisskorna kippar lite av vattnet som sipprade in när de gick genom diket vid vägen.
”Tor!” Pojken går vidare utan att ta notis om skriken bakom sig.
”TOR!” Han anar ljudet av något utanför musikvärlden och tar av sig lurarna.
”Vänta!” Farmoderns röst hörs långt ifrån, och när han vänder sig om ser han henne och systern som två små prickar.
Trollet följer den lilla figuren med bara några meters avstånd emellan. Han sniffar i luften, och hör ljudet av ett underligt dovt dunkande och plingande. När han går några steg närmare går det nästan att röra vid den stadigt gående pojken. Morrhåren rycker på trollet.
När Tor stannar, stannar den efterföljande.
Eloide kommer springande mot Tor, och ler glatt.
”Titta vad farmor gjort. Ett plåster av ett blad” Det ljusa håret studsar mot axlarna. Tor vänder sig helt om och hänger lurarna runt halsen. Skrattande sträcker han ut händerna mot systern.
”Lilla dumsnut, du är en riktig snubbelfia.” Barnen hoppar runt i ring fortare och fortare tills de dråsar omkull på stigen.
”Res dig upp…jag vill inte ha några myror på mig.” Eloide borstar av byxorna och möter mormoderns blick när hon kommer mot dem.
”Kan vi inte fika nu? Snälla?” Märta skrattar och tar Eloides hand i sin.
”Senare, när vi plockat blåbär. Vi har ju inte ens kommit fram än.” Hon sätter sig på huk bredvid barnen och pekar bortåt.
”Där borta är mitt och morfars hemliga ställe.” Hon reser sig upp och de fortsätter att gå.
En söt doft som trollet känner väl igen slår mot hans sinnen, och får honom att slicka sig runt munnen. När Eloide kommer i full fart hukar han sig bakom några buskar. Benen darrar av förväntan. Trollet lägger sig tätt mot backen och skulle lätt kunna tas för en vanlig grå stor sten.
Som vanligt är det hemliga stället fyllt av blåbär som bara väntar på att bli plockade. Märta ställer sig på knä, och ropar till sig Eloide som hittat en fjäril och studerar den fascinerat.
”Hjälp mig nu här, så fikar vi när hinken är halv. Tor sätter sig där borta med en egen hink.” Pojken grimaserar och mumlar lågt något om orättvisa och att det inte alls är kul att vara störst, men lyder mormodern.
Den söta doften fyller hela trollets sinne, och trots att han helst vill gå iväg vägrar benen att lyda honom. Ett litet centrum uppe i hjärnan propsar på att han skall undersöka saken, och med bankande hjärta går trollet iväg en bit därifrån.
Han tittar med jämna mellanrum mot samlingen i gläntan, och slappnar av mer och mer. Det här är ju faktiskt hans marker, och han vet var varje klyka och sten finns. Med stor precision mäter trollet ut det exakta avståndet och lägger sedan ut snaran på backen för att täcka över den med några löv.
Eloide tröttnar efter bara några minuter och sätter sig på en liten stubbe som sticker upp genom snåren. Hon stoppar in en näve blåbär och hennes läppar antar en blå ton.
”Jag går och pinkar.” Hennes röst är bestämd och tål inga motsägelser. Märta tittar inte ens upp, bara viftar lite med handen.
”Skrik om du behöver hjälp. Använd några löv för att torka dig.”
Eloide går en liten bit ifrån gläntan. Några fladdrande fjärilar tilldrar sig hennes uppmärksamhet och hon går längre och längre in i skogen.
Trollet studerar intresserat den lilla flickan, och lägger sig tätt mot backen medan knakande kvistar och ett lågt fnitter visar att hon kommer närmare och närmare. Hans kropp darrar förväntansfullt.
Eloide hukar sig och kissar för att sedan torka sig med några stora tussilagoblad hon hittat på backen. Två stora Sorgmantlar svävar fram och tillbaka över hennes huvud som om de retas. Dyker ned mot Eloides famlande händer och snuddar vid de blonda lockarna för att sedan som en svart projektil fladdra upp högt, högt i det blå.
Flickan följer fjärilarna med blicken uppåt och tänker på kompisarnas avundsjuka när de får se hennes fynd. Förvisso hade bästisen Ella visat upp en utländsk jättefjäril på dagiset förra veckan, men en svensk sådan skulle nog imponera ännu mer.
Med droppande saliv och kurrande mage hör trollet att bytet kommer mot honom. Skrattet klingar i skogen, och några fåglar som ser honom försöker varna flickan högljutt genom att kvittra högt och skärande.
Eloide tappar plötsligt sikte på fjärilarna och tittar ned mot backen igen. Hon tittar sig runt och blir ledsen när hon inte kan se mormodern, men rycker karskt upp sig och bestämmer sig för att klättra upp i ett träd som mamman lärt dem. Lite längre fram ser Eloide en stor ek som verkar vara perfekt, och skyndar sig ditåt.
Den hemgjorda snaran är osynlig för ett otränat öga, men ack så effektiv.
Trollets grova hårbeklädda hand drar snabbt i den smala tåten och ett högt skrik av skräck hörs från Eloide som rycks omkull.
Innan hon hinner skrika mer lägger trollet handen över hennes mun, och med ögon fulla av fasa ser flickan för första gången i sitt liv det som diskuterats i hemmet sedan några år tillbaka.
”Ta bort, det gör ont!” Hennes ord är otydliga, och handen som täcker munnen vägrar släppa sitt grepp. Eloide känner att hon lättar från marken och ser skogen flimra förbi när trollet med snabba steg tar med henne allt djupare in i mörkret.
Flera hundra meter därifrån har mormodern oroligt stoppat plockandet och går runt skrikandes på Eloide.
”Älskling! Var är du?” Hennes blick flackar fram och tillbaka över allt det gröna, och hon letar febrilt efter flickans röda tröja. Tor står bredvid henne med den röda hinken i ett stadigt grepp.
”ELOIDE!” Han skriker av sina lungors fulla kraft och lyssnar sedan länge innan han skriker igen.
”ELOIDE!”
Det börjar mörkna och huttrande går mormodern och Tor runt, runt i skogen. Hon har pratat med både polisen och mamman flera gånger, och det står tre blinkande polisbilar i en rad på vägkanten.
Märta har skrikit sig hes, men skriker ändå. Ett ljudlöst panikartat ljud som etablerar sig i strupen, men förvägras av stämbanden. Ögonen är röda av allt gråtande, och hon håller armen runt dottern, som med armarna runt sig själv desperat tittar ut i det mörka.
”Var är Eloide? Vad är det som hänt min älskade unge?”
Med varsamma händer lägger trollet ned den lilla flickan bredvid sina egna barn som också sover, men gnyende rör sig när de känner doften av fadern. Han hälsar på sin maka genom att gnugga näsa med henne, och pekar på sitt fynd. Trollhonan petar på Eloide och drar i hennes hår så att hon grimaserar i sömnen. Tårarna har skapat röda spår på huden, och några kvistar har rispat hennes händer blodiga.
En efter en vaknar barnen av den söta doften av blod, och gör sig beredda att äta.
Plötsligt vaknar Eloide och gnuggar ögonen medan hon sträcker på sig och gäspar stort. När ett av trollbarnen sticker in sin klo för att försöka fånga hennes tunga öppnar Eloide skräckslaget ögonen och ser de groteska trollbarnen. Vilt skrikande drar hon sig utåt kanten av det stora hålet som gjorts i marken, och känner marken rämna. Trollhonan fångar henne med ena fingret och håller Eloide framför sitt ansikte för att studera henne bättre. De gigantiska ögonen är bruna med en gul smal skåra i, och det enda som kan kallas vackert är ögonfransarna som är tjocka och svarta.
Flickan sparkar och skriker på hjälp medan trollen tittar på varandra och konstaterar att de stött på något de träffat förut. De minns att köttet smakar lite sött, men att benen var skarpa och stickiga i munnen.
En polisman ser något underligt i skenet av ficklampan och går fram mot platsen. Han lyfter upp en rund träkonstruktion modell större, och hittar en bit rött tyg som kommit i kläm mellan slanorna. Polismannen tar stånkande med sig fyndet till de andra. Märta nästan springer fram mot dem, och pekar upprört på tygbiten.
”Det är Eloides, det är jag säker på.”
En äldre man kommer haltande gående längs stigen och skrockar när han ser snaran.
”Jodå, den där ser vi inte mer. Stackars tös. Hon har hamnat hos trollkonan.”
Mannen lägger handen på Märtas axel och ser beklagande ut.
”Det är många år sedan sist nu, men jag kan tala om att jäntan aldrig kom tillbaka.” Han vänder sig mot poliserna. ”Det måste väl ni veta om förresten? Ni letade både länge och väl innan ni gav upp.”
Poliserna ruskar på huvudet.
Märta ser med stora oförstående ögon på mannen. Hon ber honom hyssja ned sig när dottern kommer mot dem, men hinner inte stoppa honom från att säga de avslutande orden.
”Vadå ge upp? Ni kan väl inte ge upp ännu? Eloide har säkert bara gömt sig under en gran precis som vi lärt henne. Hon är en smart tjej.” Snyftningarna rister genom hennes kropp, och hon kryper ihop på huk. ”Hon är ju bara fem år. Vilken Gud tar livet av ett så litet barn?”
Trollbarnen slickar frenetiskt på revorna på händerna, och på knäet som börjat blöda igen. Eloide vrider sig i trollhonans hand och sätts ned i boet. Krafsande drar ungarna av klädesplagg efter klädesplagg för att sedan ta sig an uppgiften att bita ihjäl flickan. Trollparet står tysta och betraktar sina små medan del efter del slits bort.
Till slut tvingar mörkret polismännen att avsluta letandet. De gör allt för att trösta familjen, men kan inte göra annat än lova att fortsätta dagen efter.
”Vi kommer i gryningen…” En ung nyutexaminerad polis lägger tröstande en hand på Märtas, sedan kliver han in i bilen och kör iväg
.
Den gamle mannen haltar hemåt viss om att de aldrig kommer att lösa mysteriet med den försvunna flickan. Dottern hade aldrig kommit tillbaka och han var fullt övertygad om orsaken.
Det kantiga, grova ansiktet syns knappt i dunklet mellan träden, men kroppen är stor och otymplig och syns som en skugga mot bakgrunden. Ett par stora öron döljs effektivt av svart tagelliknande hår som räcker långt över ryggen. Fötterna är knotiga och på varje tå syns en kraftig sylvass klo.
En uggla kommer flaxande genom skogen, och trollet stelnar till. Hukande lyssnar han ut i luften, och när fågeln passerar över huvudet kastar han sig upp i luften med förvånansvärd vighet och greppar tag över kroppen med klorna utfällda. Ugglan hinner inte tänka någonting innan dess inre mosas sönder av kraften i de grova händerna. Tunna ben spricker, och genomborrar alla inre organ. Döden är ögonblicklig.
Smackande suger trollet i sig innehållet för att sedan kasta resterna på backen. Han slickar av fingrarna och lunkar iväg med den hemgjorda snaran i handen.
Månen lyser med ett magiskt sken på skogen som omvärvs av ett hotfullt mörker. Ett lågt gutturalt morrande ljud hörs från trollets strupe när han vänder blicken mot den gula skivan.
Sakta ersätts nattens mörker av gryningsljus, och en blyg sol som stiger över jordskivan.
Det är blåbärssäsong och femåriga Eloide och hennes åttaåriga storebror Tor skall för första gången få följa med mormor Märta till skogen. Förmaningar från mamman följer dem ända ut till bilen, och mormodern skrattar när de äntligen kommer iväg.
”Jag tror minsann att er mamma har glömt att hon själv varit liten. Herregud, vad kan hända i den där pytteskogen.” Hon tänder en cigarrett, och lägger i en högre växel.
Samtidigt som mormodern blåser ut röken genom det nedvevade fönstret tittar hon i backspegeln på barnen och känner en härlig förväntan. Det hade inte varit alltför lätt att få dottern att släppa de strama tyglarna om barnen och tillåta dem att sticka iväg på äventyr. Efter skilsmässan höll hon ungarna allt hårdare mot sin avsmalnande kropp, och hade blivit rädd för både mörker och andra människor.
Märta slänger en blick på sätet bredvid sig medan hon pratar högt för sig själv. ”Bärplockare, fästingtång, sjal, regnjacka, och inte att förglömma fika.” Hon skrockar belåtet när hon tänker på de nybakta bullarna i korgen.
Eloide somnar och snarkandet från den lilla femåringen fyller bilen. Tor sitter och spelar på sitt nya Nintendo-spel och är i sin egen värld.
En timme senare är de framme, och när lillflickan väcks av mormodern blinkar hon mot det skarpa solskenet. Gråtande lägger Eloide händerna över ansiktet och kvider. ”Ta bort, det gör ont.” Tor tittar upp från spelet och skrattar. ”Du är en riktig lipsill. Jag förstår inte vad du skall med och göra. Farmor får säkert en massa besvär med dig.” Han rufsar om med handen i hennes ljuslockiga hår och skrattar.
Märta ger deras kinder en snabb smekning.
”Så, så…nu skall vi vara vänner. Eloide har lovat mig att hon skall vara duktig idag. Nu skall vi överraska mamma med en massa blåbär. Tycker ni inte det?” Märta reser sig upp och plockar upp den röda och blåa hinken hon ställt vid sina fötter. ”Kom igen nu raringar!”
Ett högt knakande hörs i skogen som breder ut sig vid sidan av vägkanten där de parkerat, och Eloide får något skrämt i blicken. Märta hämtar ryggsäcken i bakluckan och slänger upp den på ryggen med ett leende.
”Det är nog bara älgkon som hållit till i trädgårdarna runtom här hela vintern. Det kan till och med vara så att hon har fått en eller två kalvar.” Mormodern hjälper Eloide att ta sig ut, och kontrollerar så att strumporna inte hasat ned i stövlarna. Tor tar sig ur bilen för egen maskin, och står och stampar ivrigt.
”Sådär…nu har vi nog allt med oss.” Märta ser nöjd ut och drar igen bakluckan med en smäll. ”Är ni redo?” Båda barnen nickar med tindrande ögon.
”Jaaaa”
Trollet spänner upp ena örat som ett segel, och urskiljer ett främmande språk som han hört förut. Nyfikenheten övervinner rädslan och trollet följer flickan på behörigt avstånd. Då och då glimtar hennes röda tröja fram mellan stammarna, och han stannar till, och står alldeles stilla tills avståndet blir reglerat igen. De skarpa klorna gör långa rivmärken på en del ställen trollet passerar och en skarp kloroformliknande doft känns i luften.
När sällskapet gör stopp för att hämta andan, stannar han upp för att göra detsamma. Den långa tofsförsedda svansen svänger ryckigt fram och tillbaka medan saliv sipprar fram över de skarpa treeggade hörntänderna.
Eloide går tappert framåt utan att klaga, och mormodern tänker just ge henne beröm när en uppstickande trädrot gör att flickan snubblar och slår i knäet på en rund sten som ligger på stigen. En tunn strimma blod rinner nedför benet, och Märta bannar sig själv för att hon glömde plåstren på diskbänken därhemma. Handlingskraftig som hon är hämtar mormodern ett groblad som hon trycker hårt mot knäet.
”Det här stoppar blodet. Gråt inte stumpan.” Märta håller handen över det böjda knäet samtidigt som hon smeker Eloide över kinden.
Tor lyssnar på musik i lurarna, och är inte medveten om att de andra stannat. Han slår i luften med sina låtsastrumpinnar medan han som i en inre bild ser sig själv uppträda inför en stor folkmassa. Tor tycker sig förnimma en skugga av något stort i ögonvrån, men intalar sig själv att det är inbillning. Det mörka håret är klippt i senaste innefrissan och kläderna är inte alls gjorda för skogspromenader. Tennisskorna kippar lite av vattnet som sipprade in när de gick genom diket vid vägen.
”Tor!” Pojken går vidare utan att ta notis om skriken bakom sig.
”TOR!” Han anar ljudet av något utanför musikvärlden och tar av sig lurarna.
”Vänta!” Farmoderns röst hörs långt ifrån, och när han vänder sig om ser han henne och systern som två små prickar.
Trollet följer den lilla figuren med bara några meters avstånd emellan. Han sniffar i luften, och hör ljudet av ett underligt dovt dunkande och plingande. När han går några steg närmare går det nästan att röra vid den stadigt gående pojken. Morrhåren rycker på trollet.
När Tor stannar, stannar den efterföljande.
Eloide kommer springande mot Tor, och ler glatt.
”Titta vad farmor gjort. Ett plåster av ett blad” Det ljusa håret studsar mot axlarna. Tor vänder sig helt om och hänger lurarna runt halsen. Skrattande sträcker han ut händerna mot systern.
”Lilla dumsnut, du är en riktig snubbelfia.” Barnen hoppar runt i ring fortare och fortare tills de dråsar omkull på stigen.
”Res dig upp…jag vill inte ha några myror på mig.” Eloide borstar av byxorna och möter mormoderns blick när hon kommer mot dem.
”Kan vi inte fika nu? Snälla?” Märta skrattar och tar Eloides hand i sin.
”Senare, när vi plockat blåbär. Vi har ju inte ens kommit fram än.” Hon sätter sig på huk bredvid barnen och pekar bortåt.
”Där borta är mitt och morfars hemliga ställe.” Hon reser sig upp och de fortsätter att gå.
En söt doft som trollet känner väl igen slår mot hans sinnen, och får honom att slicka sig runt munnen. När Eloide kommer i full fart hukar han sig bakom några buskar. Benen darrar av förväntan. Trollet lägger sig tätt mot backen och skulle lätt kunna tas för en vanlig grå stor sten.
Som vanligt är det hemliga stället fyllt av blåbär som bara väntar på att bli plockade. Märta ställer sig på knä, och ropar till sig Eloide som hittat en fjäril och studerar den fascinerat.
”Hjälp mig nu här, så fikar vi när hinken är halv. Tor sätter sig där borta med en egen hink.” Pojken grimaserar och mumlar lågt något om orättvisa och att det inte alls är kul att vara störst, men lyder mormodern.
Den söta doften fyller hela trollets sinne, och trots att han helst vill gå iväg vägrar benen att lyda honom. Ett litet centrum uppe i hjärnan propsar på att han skall undersöka saken, och med bankande hjärta går trollet iväg en bit därifrån.
Han tittar med jämna mellanrum mot samlingen i gläntan, och slappnar av mer och mer. Det här är ju faktiskt hans marker, och han vet var varje klyka och sten finns. Med stor precision mäter trollet ut det exakta avståndet och lägger sedan ut snaran på backen för att täcka över den med några löv.
Eloide tröttnar efter bara några minuter och sätter sig på en liten stubbe som sticker upp genom snåren. Hon stoppar in en näve blåbär och hennes läppar antar en blå ton.
”Jag går och pinkar.” Hennes röst är bestämd och tål inga motsägelser. Märta tittar inte ens upp, bara viftar lite med handen.
”Skrik om du behöver hjälp. Använd några löv för att torka dig.”
Eloide går en liten bit ifrån gläntan. Några fladdrande fjärilar tilldrar sig hennes uppmärksamhet och hon går längre och längre in i skogen.
Trollet studerar intresserat den lilla flickan, och lägger sig tätt mot backen medan knakande kvistar och ett lågt fnitter visar att hon kommer närmare och närmare. Hans kropp darrar förväntansfullt.
Eloide hukar sig och kissar för att sedan torka sig med några stora tussilagoblad hon hittat på backen. Två stora Sorgmantlar svävar fram och tillbaka över hennes huvud som om de retas. Dyker ned mot Eloides famlande händer och snuddar vid de blonda lockarna för att sedan som en svart projektil fladdra upp högt, högt i det blå.
Flickan följer fjärilarna med blicken uppåt och tänker på kompisarnas avundsjuka när de får se hennes fynd. Förvisso hade bästisen Ella visat upp en utländsk jättefjäril på dagiset förra veckan, men en svensk sådan skulle nog imponera ännu mer.
Med droppande saliv och kurrande mage hör trollet att bytet kommer mot honom. Skrattet klingar i skogen, och några fåglar som ser honom försöker varna flickan högljutt genom att kvittra högt och skärande.
Eloide tappar plötsligt sikte på fjärilarna och tittar ned mot backen igen. Hon tittar sig runt och blir ledsen när hon inte kan se mormodern, men rycker karskt upp sig och bestämmer sig för att klättra upp i ett träd som mamman lärt dem. Lite längre fram ser Eloide en stor ek som verkar vara perfekt, och skyndar sig ditåt.
Den hemgjorda snaran är osynlig för ett otränat öga, men ack så effektiv.
Trollets grova hårbeklädda hand drar snabbt i den smala tåten och ett högt skrik av skräck hörs från Eloide som rycks omkull.
Innan hon hinner skrika mer lägger trollet handen över hennes mun, och med ögon fulla av fasa ser flickan för första gången i sitt liv det som diskuterats i hemmet sedan några år tillbaka.
”Ta bort, det gör ont!” Hennes ord är otydliga, och handen som täcker munnen vägrar släppa sitt grepp. Eloide känner att hon lättar från marken och ser skogen flimra förbi när trollet med snabba steg tar med henne allt djupare in i mörkret.
Flera hundra meter därifrån har mormodern oroligt stoppat plockandet och går runt skrikandes på Eloide.
”Älskling! Var är du?” Hennes blick flackar fram och tillbaka över allt det gröna, och hon letar febrilt efter flickans röda tröja. Tor står bredvid henne med den röda hinken i ett stadigt grepp.
”ELOIDE!” Han skriker av sina lungors fulla kraft och lyssnar sedan länge innan han skriker igen.
”ELOIDE!”
Det börjar mörkna och huttrande går mormodern och Tor runt, runt i skogen. Hon har pratat med både polisen och mamman flera gånger, och det står tre blinkande polisbilar i en rad på vägkanten.
Märta har skrikit sig hes, men skriker ändå. Ett ljudlöst panikartat ljud som etablerar sig i strupen, men förvägras av stämbanden. Ögonen är röda av allt gråtande, och hon håller armen runt dottern, som med armarna runt sig själv desperat tittar ut i det mörka.
”Var är Eloide? Vad är det som hänt min älskade unge?”
Med varsamma händer lägger trollet ned den lilla flickan bredvid sina egna barn som också sover, men gnyende rör sig när de känner doften av fadern. Han hälsar på sin maka genom att gnugga näsa med henne, och pekar på sitt fynd. Trollhonan petar på Eloide och drar i hennes hår så att hon grimaserar i sömnen. Tårarna har skapat röda spår på huden, och några kvistar har rispat hennes händer blodiga.
En efter en vaknar barnen av den söta doften av blod, och gör sig beredda att äta.
Plötsligt vaknar Eloide och gnuggar ögonen medan hon sträcker på sig och gäspar stort. När ett av trollbarnen sticker in sin klo för att försöka fånga hennes tunga öppnar Eloide skräckslaget ögonen och ser de groteska trollbarnen. Vilt skrikande drar hon sig utåt kanten av det stora hålet som gjorts i marken, och känner marken rämna. Trollhonan fångar henne med ena fingret och håller Eloide framför sitt ansikte för att studera henne bättre. De gigantiska ögonen är bruna med en gul smal skåra i, och det enda som kan kallas vackert är ögonfransarna som är tjocka och svarta.
Flickan sparkar och skriker på hjälp medan trollen tittar på varandra och konstaterar att de stött på något de träffat förut. De minns att köttet smakar lite sött, men att benen var skarpa och stickiga i munnen.
En polisman ser något underligt i skenet av ficklampan och går fram mot platsen. Han lyfter upp en rund träkonstruktion modell större, och hittar en bit rött tyg som kommit i kläm mellan slanorna. Polismannen tar stånkande med sig fyndet till de andra. Märta nästan springer fram mot dem, och pekar upprört på tygbiten.
”Det är Eloides, det är jag säker på.”
En äldre man kommer haltande gående längs stigen och skrockar när han ser snaran.
”Jodå, den där ser vi inte mer. Stackars tös. Hon har hamnat hos trollkonan.”
Mannen lägger handen på Märtas axel och ser beklagande ut.
”Det är många år sedan sist nu, men jag kan tala om att jäntan aldrig kom tillbaka.” Han vänder sig mot poliserna. ”Det måste väl ni veta om förresten? Ni letade både länge och väl innan ni gav upp.”
Poliserna ruskar på huvudet.
Märta ser med stora oförstående ögon på mannen. Hon ber honom hyssja ned sig när dottern kommer mot dem, men hinner inte stoppa honom från att säga de avslutande orden.
”Vadå ge upp? Ni kan väl inte ge upp ännu? Eloide har säkert bara gömt sig under en gran precis som vi lärt henne. Hon är en smart tjej.” Snyftningarna rister genom hennes kropp, och hon kryper ihop på huk. ”Hon är ju bara fem år. Vilken Gud tar livet av ett så litet barn?”
Trollbarnen slickar frenetiskt på revorna på händerna, och på knäet som börjat blöda igen. Eloide vrider sig i trollhonans hand och sätts ned i boet. Krafsande drar ungarna av klädesplagg efter klädesplagg för att sedan ta sig an uppgiften att bita ihjäl flickan. Trollparet står tysta och betraktar sina små medan del efter del slits bort.
Till slut tvingar mörkret polismännen att avsluta letandet. De gör allt för att trösta familjen, men kan inte göra annat än lova att fortsätta dagen efter.
”Vi kommer i gryningen…” En ung nyutexaminerad polis lägger tröstande en hand på Märtas, sedan kliver han in i bilen och kör iväg
.
Den gamle mannen haltar hemåt viss om att de aldrig kommer att lösa mysteriet med den försvunna flickan. Dottern hade aldrig kommit tillbaka och han var fullt övertygad om orsaken.
15 januari 2011
Dagboksinlägg 15 jan/Ny recension av TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL
Inatt satt jag tills klockan blev fyra med manuset till "Ett slag för mycket" Ögonen gick nästan i kors, men jag var så ivrig, och allt flöt så bra.
Klockan 6 studsade jäntan upp och utropade över hela huset "Jag är så glad, för det är lördag!"
Jag hade sovit i soffan med Lilleman på magen...han har också blivit magsjuk stackarn och var extra mammig.
När jag loggar in på facebook har jag två meddelanden.
Så här stod det:
Hej Anitha! Jag har nu lagt in min recension av din bok. Hoppas du inte blir alltför besviken för en trea. Boken var upplysande och intressant. Men efter att läst Pappersskärvor som var så suverränt skriven - tekniskt, såg jag en stor skillnad. Detta var din första bok, så du har verkligen lyckats förändra ditt språk till det positiva.Du har gjort stora framsteg. Lite synd att du inte använde lite hjälp till den här boken, då hade den fått toppbetyg. Sedan är det tyvärr mina yrkesögon som ibland tittar sig blinda på felstavningar och liknande.
Ha en riktigt trevlig helg. Jag kommer givetvis följa ditt fortsatta skrivande. Kram Kristina
http://blogg.passagen.se/krisim/entry/tre_%C3%A4nglar_och_tre_mirakel
Jag log lite för mig själv och tänkte att jag kanske skall skriva om boken nu på en gång. Surfa på vågen så att säga.
Mannen i huset drog med mig ut på tomten för att vi skulle sätta ihop kaminrören som äntligen kommit, snart mycket snart får vi varmt igen. Då slipper vi sova med underställ, raggsockar och tjocka filtar.
Det visar sig att kaminrören saknar delar, och mina ögon glider över hundgården som är fylld av snö. På utsidan av den är det så mycket att vem som vill bara helt enkelt kan kliva in över det vanligen 170cm höga stängslet som var reducerat till ca 40 cm.
Det var bara att spotta i nävarna och köra igång. Gissa om jag var slut efteråt? Varenda muskel värkte, och händerna darrade av överansträngning.
Jag ställde spaden på sin plats och gick in för att fixa käk istället.
Lilleman hade varit inne själv, och låg lugnt och stilla på soffan och sov när vi kom in. Sådana barn som honom växer inte på träd...han är extremt snäll och lydig. En cool kille som han säger själv.
Nu skall jag kolla lite facebook och betala lite räkningar ,sedan dyka in i filmskrivandets underbara värld.
Resten av ligan tittar på Batman begin igen.
Klockan 6 studsade jäntan upp och utropade över hela huset "Jag är så glad, för det är lördag!"
Jag hade sovit i soffan med Lilleman på magen...han har också blivit magsjuk stackarn och var extra mammig.
När jag loggar in på facebook har jag två meddelanden.
Så här stod det:
Hej Anitha! Jag har nu lagt in min recension av din bok. Hoppas du inte blir alltför besviken för en trea. Boken var upplysande och intressant. Men efter att läst Pappersskärvor som var så suverränt skriven - tekniskt, såg jag en stor skillnad. Detta var din första bok, så du har verkligen lyckats förändra ditt språk till det positiva.Du har gjort stora framsteg. Lite synd att du inte använde lite hjälp till den här boken, då hade den fått toppbetyg. Sedan är det tyvärr mina yrkesögon som ibland tittar sig blinda på felstavningar och liknande.
Ha en riktigt trevlig helg. Jag kommer givetvis följa ditt fortsatta skrivande. Kram Kristina
http://blogg.passagen.se/krisim/entry/tre_%C3%A4nglar_och_tre_mirakel
Jag log lite för mig själv och tänkte att jag kanske skall skriva om boken nu på en gång. Surfa på vågen så att säga.
Mannen i huset drog med mig ut på tomten för att vi skulle sätta ihop kaminrören som äntligen kommit, snart mycket snart får vi varmt igen. Då slipper vi sova med underställ, raggsockar och tjocka filtar.
Det visar sig att kaminrören saknar delar, och mina ögon glider över hundgården som är fylld av snö. På utsidan av den är det så mycket att vem som vill bara helt enkelt kan kliva in över det vanligen 170cm höga stängslet som var reducerat till ca 40 cm.
Det var bara att spotta i nävarna och köra igång. Gissa om jag var slut efteråt? Varenda muskel värkte, och händerna darrade av överansträngning.
Jag ställde spaden på sin plats och gick in för att fixa käk istället.
Lilleman hade varit inne själv, och låg lugnt och stilla på soffan och sov när vi kom in. Sådana barn som honom växer inte på träd...han är extremt snäll och lydig. En cool kille som han säger själv.
Nu skall jag kolla lite facebook och betala lite räkningar ,sedan dyka in i filmskrivandets underbara värld.
Resten av ligan tittar på Batman begin igen.
TEMA Finfördela
Med smala fingrar finfördelade han mitt livsverk…bröt itu det till små, nästan osynliga partiklar.
Mannen plöjde igenom blad efter blad, ratade det jag skrivit med små fnysningar.
Skrattade ibland åt orden som stod skrivna med skrivstil.
”Du måste lära dig att använda dator lilla vän” sade han
”Släppa din envishet att skriva för hand”
Mannen sköt bak kepsen och kliade sig i huvudet med road min.
”En del går att använda, men det mesta är trams.”
En pirrande känsla av glädje bröt fram i mitt bröst
Andlöst svävade jag några sekunder i ovetande
Hoppfullt knöt jag händerna mot mitt bröst
Kände hur pulsen arbetade på övertryck
”Vill ni ha det?”
Jag flämtade fram orden.
Jag såg i ultrarapid hur mannen sträckte fram sin hand och jag lyfte min.
”Lektören får hjälpa dig, sedan blir det nog bra.”
På lätta fötter sade jag adjö och virvlade ut från bokförlagets kontor.
Mannen plöjde igenom blad efter blad, ratade det jag skrivit med små fnysningar.
Skrattade ibland åt orden som stod skrivna med skrivstil.
”Du måste lära dig att använda dator lilla vän” sade han
”Släppa din envishet att skriva för hand”
Mannen sköt bak kepsen och kliade sig i huvudet med road min.
”En del går att använda, men det mesta är trams.”
En pirrande känsla av glädje bröt fram i mitt bröst
Andlöst svävade jag några sekunder i ovetande
Hoppfullt knöt jag händerna mot mitt bröst
Kände hur pulsen arbetade på övertryck
”Vill ni ha det?”
Jag flämtade fram orden.
Jag såg i ultrarapid hur mannen sträckte fram sin hand och jag lyfte min.
”Lektören får hjälpa dig, sedan blir det nog bra.”
På lätta fötter sade jag adjö och virvlade ut från bokförlagets kontor.
14 januari 2011
TEMA Tilltar
”Ovädret tilltar och väntas fortsätta. Ovädret över södra Sverige har fortsatt ställa till problem under dagen, med både trafikolyckor och ...” Petra klickade av radion.
Hon ville inte höra mer. För sjuttioelfte gången bannade hon sig själv för att hon inte varit mer envis. ”Helvete!” Kaffekoppen tippade över tidningen hon försökte läsa, och den bruna vätskan sjönk snabbt in i de svartvita bokstäverna.
Petra plockade upp mobiltelefonen och tryckte på siffran 1. Det var ju det han blivit med tiden…mannen som just nu befann sig ute på vägarna i kaoset. Nummer ett i hennes liv.
Alla de andra karlarna som svärmat runt Petra raderades bort ur både telefon och liv. Kvar fanns Henrik…ljushårig och kraftigt byggd. De flesta som träffade honom antog att han var en sådan där gymkille som ägnade all ledig tid åt kroppen. De kunde inte ha mer fel.
Även Petra hade haft det i tankarna första gången de träffades. Av den anledningen höll hon ganska låg profil och sneglade i smyg på honom hela kvällen.
När discjockeyn startade sista låten för kvällen gick hon mot garderoben i sällskap med vänninorna och var inte alls beredd på det som hände. ”Åh nej…försök inte!” Henrik lyfte henne upp i famnen och bar henne tillbaka till lokalen. ”Nu har jag spanat in dig hela kvällen och inte vågat bjuda upp dig.”
Han ställde ned Petra på golvet som var lite omtumlad av påhoppet. ”Får jag lov?” Henrik böjde sig i en graciös bugning. Efter den natten blev livet aldrig mer sig likt för Petra.
Henrik flyttade in i hennes lilla lägenhet efter bara två veckors dejtande, och förförde henne gång på gång genom att läsa upp vackra dikter som han totat ihop. Den ena själfullare än den andra.
Henrik var lastbilschaufför liksom sin salig far och hade tagit över åkeriet med sin tvillingbror. Det tunga arbetet gjorde honom stark, och eftersom föräldrarna var bönder fick han motion på naturligt vis.
Som av en magisk kraft drogs Petra till radion och klickade på den igen. Med stigande fasa lyssnade hon på den monotona rösten. ”Stora stormbyar närmar sig väg 225 och polisen ber allmänheten att stanna hemma. Snökaoset orsakar stora förseningar. Mobilnätet fungerar ej över vissa områden, men militären är på väg ut till förorterna med förstärkning.”
Petra kramade telefonen så hårt att händerna vitnade. Mobilen hade varit den ständiga länken mellan henne och Henrik. Nätterna blev inte så tomma när de kunde prata via den. Henrik åkte ofta genom hela Sverige för att köra vidare till andra länder.
Plötsligt hörde hon stampande på bron, och en nyckel som sattes i låset.
Hon ville inte höra mer. För sjuttioelfte gången bannade hon sig själv för att hon inte varit mer envis. ”Helvete!” Kaffekoppen tippade över tidningen hon försökte läsa, och den bruna vätskan sjönk snabbt in i de svartvita bokstäverna.
Petra plockade upp mobiltelefonen och tryckte på siffran 1. Det var ju det han blivit med tiden…mannen som just nu befann sig ute på vägarna i kaoset. Nummer ett i hennes liv.
Alla de andra karlarna som svärmat runt Petra raderades bort ur både telefon och liv. Kvar fanns Henrik…ljushårig och kraftigt byggd. De flesta som träffade honom antog att han var en sådan där gymkille som ägnade all ledig tid åt kroppen. De kunde inte ha mer fel.
Även Petra hade haft det i tankarna första gången de träffades. Av den anledningen höll hon ganska låg profil och sneglade i smyg på honom hela kvällen.
När discjockeyn startade sista låten för kvällen gick hon mot garderoben i sällskap med vänninorna och var inte alls beredd på det som hände. ”Åh nej…försök inte!” Henrik lyfte henne upp i famnen och bar henne tillbaka till lokalen. ”Nu har jag spanat in dig hela kvällen och inte vågat bjuda upp dig.”
Han ställde ned Petra på golvet som var lite omtumlad av påhoppet. ”Får jag lov?” Henrik böjde sig i en graciös bugning. Efter den natten blev livet aldrig mer sig likt för Petra.
Henrik flyttade in i hennes lilla lägenhet efter bara två veckors dejtande, och förförde henne gång på gång genom att läsa upp vackra dikter som han totat ihop. Den ena själfullare än den andra.
Henrik var lastbilschaufför liksom sin salig far och hade tagit över åkeriet med sin tvillingbror. Det tunga arbetet gjorde honom stark, och eftersom föräldrarna var bönder fick han motion på naturligt vis.
Som av en magisk kraft drogs Petra till radion och klickade på den igen. Med stigande fasa lyssnade hon på den monotona rösten. ”Stora stormbyar närmar sig väg 225 och polisen ber allmänheten att stanna hemma. Snökaoset orsakar stora förseningar. Mobilnätet fungerar ej över vissa områden, men militären är på väg ut till förorterna med förstärkning.”
Petra kramade telefonen så hårt att händerna vitnade. Mobilen hade varit den ständiga länken mellan henne och Henrik. Nätterna blev inte så tomma när de kunde prata via den. Henrik åkte ofta genom hela Sverige för att köra vidare till andra länder.
Plötsligt hörde hon stampande på bron, och en nyckel som sattes i låset.
13 januari 2011
TEMA Manipulera
Med snabba rörelser kastade Terje kassarna på telefonbordet i hallen. Texterna på dem skvallrade om att han besökt en hel del olika butiker.
Istället för att snöra upp skorna drog han av sig dem snabbt.
En bil stannade utanför huset, och i närmast paniskt tillstånd rusade Terje in i husets badrum och vred på kranarna för fullt. Ett antal ljus ställdes på det vita badkarets kant och fick sällskap av två glas vitt vin.
Skummet yrde i luften när vattnet med full fart steg i karet.
Under tiden som det hände skyndade sig Terje att byta om till en slinkig. Vackert azurblå pyjamas. Barfota gick han ut i hallen och samlade ihop sina fynd, och drog ut ett stort vitt paket med silversnören.
Någon drog med en spade på utsidan av dörren, och Terje förstod att Sebastian skulle rycka i dörren så fort han skottat klart.
Snabbt ställde han in kassarna i garderoben och placerade några stövlar framför.
”Hallå! Öppna!” Sebastian bankade hårt på dörren, lätt irriterad över att sambon låst trots att han såg honom komma. ”Hallå! Terje öppna!”
Långsamt gled dörren upp och ett ansikte dök upp i dörröppningen. Sebastian tryckte upp den och klev in. ”Vad håller du på med? Och vad har du på dig? Är du dålig?” Han nöp tag i kragen på den silkiga pyjamasen.
Terje skakade på huvudet och tog av Sebastian jackan. ”Kom! Jag har ordnat en grej åt dig.” Han lyfte upp paketet och gav det till sambon. ”Varsågod, en liten gåva till dig.”
Sebastian blev mållös…tittade på Terje med frågande min och sträckte fram händerna för att ta emot paketet.
Doften av äpple slog mot honom när han gick till köket, och han hörde vattnet forsa ned i badkaret. ”Firar vi någonting eller?”
Terje svarade inte på hans frågor, bara stod och såg pillemarisk ut.
I paketet låg en pyjamas som liknade den Terje hade på sig. ”Tack, men…jag förstår ändå inte…”
Äntligen pratade Terje. Orden sprutade ur honom. ”Vet du vad jag gjort idag? Jag har shoppat…massor…När vi badat klart skall jag visa dig.”
Nu förstod Sebastian varför sambon gjorde som han gjorde och skrattade till. ”Hur mycket brände du?” Terje slappnade av när Sebastian skrattade. ”Cirka fem.” Sambon tystnade. ”Tusen? Men vad fasiken…vi skulle ju spara till resan ju. Vad tänker du med?” Irriterat tänkte han dissa Terje totalt, men hejdade sig när han mindes den fina pyjamasen han fått. ”Det var väl onödigt?” Hans röst var lätt burdus och rörelserna snabba.
”Det är öppet köp.” Terje väntade några sekunder på respons innan han fortsatte. ”Och jag har fyndat massor. Du kan säkert låna en hel del av det.
Sebastian drog ihop munnen som ett russin, tittade på sin nya pyjamas och ryckte på axlarna. ”Nå ja det är dina pengar. Jag är inte din förmyndare.”
Istället för att snöra upp skorna drog han av sig dem snabbt.
En bil stannade utanför huset, och i närmast paniskt tillstånd rusade Terje in i husets badrum och vred på kranarna för fullt. Ett antal ljus ställdes på det vita badkarets kant och fick sällskap av två glas vitt vin.
Skummet yrde i luften när vattnet med full fart steg i karet.
Under tiden som det hände skyndade sig Terje att byta om till en slinkig. Vackert azurblå pyjamas. Barfota gick han ut i hallen och samlade ihop sina fynd, och drog ut ett stort vitt paket med silversnören.
Någon drog med en spade på utsidan av dörren, och Terje förstod att Sebastian skulle rycka i dörren så fort han skottat klart.
Snabbt ställde han in kassarna i garderoben och placerade några stövlar framför.
”Hallå! Öppna!” Sebastian bankade hårt på dörren, lätt irriterad över att sambon låst trots att han såg honom komma. ”Hallå! Terje öppna!”
Långsamt gled dörren upp och ett ansikte dök upp i dörröppningen. Sebastian tryckte upp den och klev in. ”Vad håller du på med? Och vad har du på dig? Är du dålig?” Han nöp tag i kragen på den silkiga pyjamasen.
Terje skakade på huvudet och tog av Sebastian jackan. ”Kom! Jag har ordnat en grej åt dig.” Han lyfte upp paketet och gav det till sambon. ”Varsågod, en liten gåva till dig.”
Sebastian blev mållös…tittade på Terje med frågande min och sträckte fram händerna för att ta emot paketet.
Doften av äpple slog mot honom när han gick till köket, och han hörde vattnet forsa ned i badkaret. ”Firar vi någonting eller?”
Terje svarade inte på hans frågor, bara stod och såg pillemarisk ut.
I paketet låg en pyjamas som liknade den Terje hade på sig. ”Tack, men…jag förstår ändå inte…”
Äntligen pratade Terje. Orden sprutade ur honom. ”Vet du vad jag gjort idag? Jag har shoppat…massor…När vi badat klart skall jag visa dig.”
Nu förstod Sebastian varför sambon gjorde som han gjorde och skrattade till. ”Hur mycket brände du?” Terje slappnade av när Sebastian skrattade. ”Cirka fem.” Sambon tystnade. ”Tusen? Men vad fasiken…vi skulle ju spara till resan ju. Vad tänker du med?” Irriterat tänkte han dissa Terje totalt, men hejdade sig när han mindes den fina pyjamasen han fått. ”Det var väl onödigt?” Hans röst var lätt burdus och rörelserna snabba.
”Det är öppet köp.” Terje väntade några sekunder på respons innan han fortsatte. ”Och jag har fyndat massor. Du kan säkert låna en hel del av det.
Sebastian drog ihop munnen som ett russin, tittade på sin nya pyjamas och ryckte på axlarna. ”Nå ja det är dina pengar. Jag är inte din förmyndare.”
12 januari 2011
TEMA Ett förslag
Jag märkte redan när han kom in genom dörren att något var fel.
Klas satte tveksamt den ena foten framför den andra, och nästan smög in i rummet för att inte dra uppmärksamheten till sig för mycket. Den stora luvan som han dragit över huvudet gjorde snarare så att människorna reagerade ännu mer, än att dölja honom.
Ett antal huvuden vreds när Klas gick genom lokalen där doften av kaffe och vetebröd cirkulerade. Stegen blev snabbare när han såg mig, och de mörkbruna ögonen var som sammet.
Med blicken kollade Klas snabbt av omgivningen innan han satte sig ned bredvid mig. Metrotidningen som låg framför honom slogs upp och med ett lågt stön satte han läpparna mot mina och lirkade in tungan i min mun.
Plötsligt satte han sig upp och fällde bak huvan på den stora rocken. ”Jag kan inte fortsätta så här. Jag kan faan i mig varken sova eller äta. Lisa tittar mystiskt på mig när vi ses, och har kommit med underliga kommentarer.”
Klas tog min hand i sin under bordet. ”Jag älskar dig Ellie…men priset är nog för högt. Mitt förslag är att vi gör ett kort brejk och reder ut våra familjeförhållanden. Ja bara för en kort tid förstås, och samma regler som förut gäller…inget sex med partnern. ”
Klas håller upp en hand över min mun när jag börjar protestera. ”Säg inget…det är ingen ide`…Ellie jag har bestämt mig.”
Innan orden ens trängt in i in morgontrötta hjärna reser han sig upp och går. I dörren vänder han sig om och skickar en slängkyss som jag snabbt besvarar.
Klas satte tveksamt den ena foten framför den andra, och nästan smög in i rummet för att inte dra uppmärksamheten till sig för mycket. Den stora luvan som han dragit över huvudet gjorde snarare så att människorna reagerade ännu mer, än att dölja honom.
Ett antal huvuden vreds när Klas gick genom lokalen där doften av kaffe och vetebröd cirkulerade. Stegen blev snabbare när han såg mig, och de mörkbruna ögonen var som sammet.
Med blicken kollade Klas snabbt av omgivningen innan han satte sig ned bredvid mig. Metrotidningen som låg framför honom slogs upp och med ett lågt stön satte han läpparna mot mina och lirkade in tungan i min mun.
Plötsligt satte han sig upp och fällde bak huvan på den stora rocken. ”Jag kan inte fortsätta så här. Jag kan faan i mig varken sova eller äta. Lisa tittar mystiskt på mig när vi ses, och har kommit med underliga kommentarer.”
Klas tog min hand i sin under bordet. ”Jag älskar dig Ellie…men priset är nog för högt. Mitt förslag är att vi gör ett kort brejk och reder ut våra familjeförhållanden. Ja bara för en kort tid förstås, och samma regler som förut gäller…inget sex med partnern. ”
Klas håller upp en hand över min mun när jag börjar protestera. ”Säg inget…det är ingen ide`…Ellie jag har bestämt mig.”
Innan orden ens trängt in i in morgontrötta hjärna reser han sig upp och går. I dörren vänder han sig om och skickar en slängkyss som jag snabbt besvarar.
Morgoninlägg 13 jan
Natten tillbringades som vanligt i totalt mörker med datorn i knät.
Jag har sammanställt alla papper som jag fått under kursens gång, och även kikat lite på manus mm
Dessutom har jag debatterat lite hos Debutantbloggen.se
Diskussionerna där gäller egenutgivning eller ej.
Vad tycker ni? Är det okej att köpa något som inte de stora bokförlagen godkänt? Eller måste det ha gått den vägen?
Jag brukar titta på omslaget, läsa baksidan och kolla mitten i boken, och om det getts ut av Ada`s egna förlag eller Bonniers är faktiskt inte intressant.
Tänk vad många författare som blivit dissade gång på gång tills de plötsligt en dag blir sedda och lästa av "rätt" person. Många av dem som skriver tvivlar på sin egen kapacitet och släpper all drömmar om att bli utgiven.
Trots allt är det ju ni där ute som bestämmer vad ni själva skall läsa, likväl som ni bestämmer vad ni skall lyssna på för musik. Det är nya tider nu....lavinartat väller allt nytt in över oss.
Nog om det......
Idag har jag förpassat mig från mitt lilla stora hus till den stora staden Stockholm. jag skall träffa min lärare för att få handledning med mitt manus. Hm...undrar om jag ens vågar berätta att jag börjat på ytterligare ett. Han kallar mig arbetsnarkoman redan. Men, vadå...om jag får göra det som står högst på önskelistan är jag beredd att lägga massor av tid på det. Hela min själ om jag måste.
Nu sitter jag på ett cafe och skriver dagens skrivpuff som långsamt gror i skallen. Den kommer snart hit.
Ha en underbar dag!
Jag har sammanställt alla papper som jag fått under kursens gång, och även kikat lite på manus mm
Dessutom har jag debatterat lite hos Debutantbloggen.se
Diskussionerna där gäller egenutgivning eller ej.
Vad tycker ni? Är det okej att köpa något som inte de stora bokförlagen godkänt? Eller måste det ha gått den vägen?
Jag brukar titta på omslaget, läsa baksidan och kolla mitten i boken, och om det getts ut av Ada`s egna förlag eller Bonniers är faktiskt inte intressant.
Tänk vad många författare som blivit dissade gång på gång tills de plötsligt en dag blir sedda och lästa av "rätt" person. Många av dem som skriver tvivlar på sin egen kapacitet och släpper all drömmar om att bli utgiven.
Trots allt är det ju ni där ute som bestämmer vad ni själva skall läsa, likväl som ni bestämmer vad ni skall lyssna på för musik. Det är nya tider nu....lavinartat väller allt nytt in över oss.
Nog om det......
Idag har jag förpassat mig från mitt lilla stora hus till den stora staden Stockholm. jag skall träffa min lärare för att få handledning med mitt manus. Hm...undrar om jag ens vågar berätta att jag börjat på ytterligare ett. Han kallar mig arbetsnarkoman redan. Men, vadå...om jag får göra det som står högst på önskelistan är jag beredd att lägga massor av tid på det. Hela min själ om jag måste.
Nu sitter jag på ett cafe och skriver dagens skrivpuff som långsamt gror i skallen. Den kommer snart hit.
Ha en underbar dag!
11 januari 2011
TEMA Förvandlad, finnas, svalt
Pia tittar en till gång i spegeln. Vart har åren tagit vägen? När hände det här?
Hon känner inte igen kvinnan som möter hennes blick. De där trötta, matta, desillusionerade ögonen…är de verkligen mina? Och kinderna…som två stora hamsterpåsar, bleka och fyllda av bruna fläckar. När hände det här? Min kropp tycks mig så främmande….så…plufsig. Som om skinnet töjts ut och det inre krympt.
Pia tar tag med händerna i magen som väller ut över byxlinningen. Hur kan jag tillåta mig själv att förfalla på det här viset, och när slutar jag att svettas?
Den tunna rännilen av svett banar sig väg från nackens rundning och faller nedåt mot byxans kant. Det är klibbigt runt hårfästet och de vanligtvis så svala händerna är heta som kaminer. Pia tar tag i det långa håret som faller en bra bit ned på ryggen. Har Emma rätt? Det kanske är snyggare med kort page på mig? Och sååå grått har det väl ändå inte blivit?
Med vana händer flätar hon håret och sätter gladfärgade snoddar runt tofsarna. Håret är det enda jag har kvar. Tänk så mänga män jag fått att fastna tack vare mitt mörka svall. Pia tar en tunn test i sin hand och tittar på topparna som splittrat sig. Varför glesnar det? Jag trodde att det bara hände män. Det verkar som det mörka fått ge vika för silvervita slingor som äter upp det gamla.
Den vanliga härliga morgonkänslan över att bara finnas vill inte riktigt infinna sig. Pia känner sig gammal och överbliven, kastad på soptippen, och vet inte alls hur hon skall tackla det som väller över henne.
Hon känner inte igen kvinnan som möter hennes blick. De där trötta, matta, desillusionerade ögonen…är de verkligen mina? Och kinderna…som två stora hamsterpåsar, bleka och fyllda av bruna fläckar. När hände det här? Min kropp tycks mig så främmande….så…plufsig. Som om skinnet töjts ut och det inre krympt.
Pia tar tag med händerna i magen som väller ut över byxlinningen. Hur kan jag tillåta mig själv att förfalla på det här viset, och när slutar jag att svettas?
Den tunna rännilen av svett banar sig väg från nackens rundning och faller nedåt mot byxans kant. Det är klibbigt runt hårfästet och de vanligtvis så svala händerna är heta som kaminer. Pia tar tag i det långa håret som faller en bra bit ned på ryggen. Har Emma rätt? Det kanske är snyggare med kort page på mig? Och sååå grått har det väl ändå inte blivit?
Med vana händer flätar hon håret och sätter gladfärgade snoddar runt tofsarna. Håret är det enda jag har kvar. Tänk så mänga män jag fått att fastna tack vare mitt mörka svall. Pia tar en tunn test i sin hand och tittar på topparna som splittrat sig. Varför glesnar det? Jag trodde att det bara hände män. Det verkar som det mörka fått ge vika för silvervita slingor som äter upp det gamla.
Den vanliga härliga morgonkänslan över att bara finnas vill inte riktigt infinna sig. Pia känner sig gammal och överbliven, kastad på soptippen, och vet inte alls hur hon skall tackla det som väller över henne.
Morgoninlägg 11 jan
Som ni såg på förra inlägget hann klockan hamna på den här sidan innan jag kröp ned emellan småskruttarna som mumlade förnöjt.
När väckarklockan tjöt imorse klev jag snällt upp,men lade mig på soffan efter att ha krängt på mig kläderna. Det skulle jag inte gjort!
KLockan blev nämligen sju och det var närmast panik här i huset! Razmus börjar skolan 8.10, och vi har en bra bit att åka. Efter att de tröga som vårnyvakna grodor klätt på sig under stort gnäll och gråt käkade de frukost och borstade tänderna. Zabine klagade på att hon hade alla fel man kan ha...som vanligt.
Undrar om det är så att tjejer är mer pipiga än killar? Är det någon därute som har pejl på det? Lillstintan gnäller över både ont i ben, mage och annat, medan grabbarna mycket sällan säger ett ord om något dylikt.
Till slut kom vi iväg iallfall och mer eller mindre halkade till skolan via bilen. Jisus amalia vad halt det var!
Efter att jag lämnat av samtliga barn, och blivit guidad runt i lokalerna åkte jag hemåt igen.
Väl hemma placerade jag mig vid datorn, och tänker så förbli hela dagen. Här skall skrivas filmmanus!
Ha en underbar dag! Kram
När väckarklockan tjöt imorse klev jag snällt upp,men lade mig på soffan efter att ha krängt på mig kläderna. Det skulle jag inte gjort!
KLockan blev nämligen sju och det var närmast panik här i huset! Razmus börjar skolan 8.10, och vi har en bra bit att åka. Efter att de tröga som vårnyvakna grodor klätt på sig under stort gnäll och gråt käkade de frukost och borstade tänderna. Zabine klagade på att hon hade alla fel man kan ha...som vanligt.
Undrar om det är så att tjejer är mer pipiga än killar? Är det någon därute som har pejl på det? Lillstintan gnäller över både ont i ben, mage och annat, medan grabbarna mycket sällan säger ett ord om något dylikt.
Till slut kom vi iväg iallfall och mer eller mindre halkade till skolan via bilen. Jisus amalia vad halt det var!
Efter att jag lämnat av samtliga barn, och blivit guidad runt i lokalerna åkte jag hemåt igen.
Väl hemma placerade jag mig vid datorn, och tänker så förbli hela dagen. Här skall skrivas filmmanus!
Ha en underbar dag! Kram
10 januari 2011
Jag är så fucking jävla glad!
Idag tänker jag inte ge er någon skrivpuff bara utbrista i ett YIHAAA!
Igår kväll fick jag recensionen av min självbiografi TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL, och har naturligtvis inte kunnat sova inatt. Det blev en magisk FYRA.
Ser jag en ljusning av min framtid som författare?
Ha en underbar dag alla vänner.
Idag börjar skolan igen och jag är vansinnigt peppad.
Vi skall lära oss om kortfilmsmanus.
Här får ni länken till recensionen..ännu en är på G från K.Simar.
http://bim.blogg.se/2011/january/tre-anglar-och-tre-mirakel-av-anitha-ostlun.html?_tmp=7d5f2babd7b0e5ed7b7946d31b226e7af688a51b
Så för att skryta lite mer kan jag berätta att i dagsläget har jag två topprecensioner på min bok Pappersskärvor
Länken får du här: http://anithaostlund.se/pappersskarvor.html
Om du köper den får du gärna berätta vad du tyckte om den.
Igår kväll fick jag recensionen av min självbiografi TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL, och har naturligtvis inte kunnat sova inatt. Det blev en magisk FYRA.
Ser jag en ljusning av min framtid som författare?
Ha en underbar dag alla vänner.
Idag börjar skolan igen och jag är vansinnigt peppad.
Vi skall lära oss om kortfilmsmanus.
Här får ni länken till recensionen..ännu en är på G från K.Simar.
http://bim.blogg.se/2011/january/tre-anglar-och-tre-mirakel-av-anitha-ostlun.html?_tmp=7d5f2babd7b0e5ed7b7946d31b226e7af688a51b
Så för att skryta lite mer kan jag berätta att i dagsläget har jag två topprecensioner på min bok Pappersskärvor
Länken får du här: http://anithaostlund.se/pappersskarvor.html
Om du köper den får du gärna berätta vad du tyckte om den.
8 januari 2011
TEMA Glädje
Jag måste erkänna att åren innan jag fyllde trettiosex var ganska enkla och innehöll mest träning och spring på discon.
Allvaret hade inte greppat tag i mig många sekunder, och förutom mammas dramatiska fall från hövagnen då hon var nära att dö, och min älskade farfars begravning var livet mest en kvickrotsdans och fylld av begär efter saker och att bli road.
Livet i Stockholm började tämligen dramatiskt med ett våldtäktsförsök, men jag tog inte till mig känslorna och skuttade glatt vidare, övertygad om att livet alltid var rosenrött.
Dunsen när jag landade var hård, och tuff. Det var bara att omdefiniera livet och hitta andra vägar.
Långsamt reste jag mig envist gång efter gång, läkarbesöken var som en lång svart pärlrad i mitt liv.
Med stapplande steg tog jag mig igenom det och hittade en annan väg att gå. Andra går till Gud och frågar varför, jag skrek i natten till stjärnorna och frågade ödet varför han valt ut mig.
Plötsligt vände allt och jag bar ett barn i min mage. Tårögd klappade jag och smekte om vartannat. Vågade knappt gå ut av rädsla för efterverkningar.
Dagen han kom ut från sin grotta i moderlivet fylldes jag av en enorm glädje och tacksamhet. Den natten låg jag och stirrade ut i sommarnatten utan att kunna sätta ord på min glädje. Tårarna flödade och euforiskt lyfte jag händerna mot himlen.
Allvaret hade inte greppat tag i mig många sekunder, och förutom mammas dramatiska fall från hövagnen då hon var nära att dö, och min älskade farfars begravning var livet mest en kvickrotsdans och fylld av begär efter saker och att bli road.
Livet i Stockholm började tämligen dramatiskt med ett våldtäktsförsök, men jag tog inte till mig känslorna och skuttade glatt vidare, övertygad om att livet alltid var rosenrött.
Dunsen när jag landade var hård, och tuff. Det var bara att omdefiniera livet och hitta andra vägar.
Långsamt reste jag mig envist gång efter gång, läkarbesöken var som en lång svart pärlrad i mitt liv.
Med stapplande steg tog jag mig igenom det och hittade en annan väg att gå. Andra går till Gud och frågar varför, jag skrek i natten till stjärnorna och frågade ödet varför han valt ut mig.
Plötsligt vände allt och jag bar ett barn i min mage. Tårögd klappade jag och smekte om vartannat. Vågade knappt gå ut av rädsla för efterverkningar.
Dagen han kom ut från sin grotta i moderlivet fylldes jag av en enorm glädje och tacksamhet. Den natten låg jag och stirrade ut i sommarnatten utan att kunna sätta ord på min glädje. Tårarna flödade och euforiskt lyfte jag händerna mot himlen.
7 januari 2011
Dagboksinlägg 7 jan. 2011
En del människor är inte menade att ha bil, och oturligt nog är både jag och Peter sådana.
Som ung köpte jag och min dåvarande pojkvän en begagnad bil. Glad i hågen tog vi oss hemåt genom stadens tunnlar och på Gustavbergsbron bara stannar eländet. Tvärt!
Dick satt tyst, länge, länge innan han klev ut genom dörren och öppnade motorhuven. Dick satte fortfarande under tystnad ut tummen för att lifta, och en bil stannade. Efter ett ”Jag kommer snart” åkte de iväg. Det är gudomligt vacker utsikt från bron, och jag njöt av den ljumma sommarvinden som blåste på mina bara ben.
Eftersom det är en motorväg ven bilarna förbi i 190, och vår nyinköpta vackert blåa bil skakade till varje gång en bil passerade. När de stora lastbilarna kom var det inte långt ifrån att jag hoppade ut i diket. Tanken att få in en sådan i rumpan tilltalade mig inte alls!
Nåväl…Dick kom med sin bror som informerade oss om att bilen säkert skurit. Jaha…det var de surt fördärvade pengarna tänkte jag, och var inte alls förberedd på Dicks ilska. Han blev tvärilsk och ansiktet var högrött. ”Förbannade jävla skithög!, Biljävel! Fuck! Fuck!” Dick sparkade med jämna mellanrum på den så att stora bucklor skapades. ”Den där är det bara att köra till skroten. Ni har blivit lurade.” Brodern hade svårt att hålla sig för skratt, och tittade på mig. ”Kollade ni inte bilen?”
Ja ni förstår…
Med Peter har jag genomlevt ett antal bilar som kraschat, bara plötsligt lagt av, endos finito. Oftast utan någon förvarning. I vinter har Zafiran lagt av mitt i värsta trafiken, lampor har lyst som varnat, och den har helt enkelt vägrat starta. BLÄH! Jag tycker bilar är bra att ha när man bor så långt ut, men föredrar apostlahästarna eller buss.
Nåväl, med tre bilar i familjen är det som bäddat för trubbel, och mycket riktigt…idag var det dags igen. Sjuttiofjärde gången för i år. Vår bil som stod vid Peters jobb har blivit påkörd av plogbilen. En lapp med ett nummer satt på rutan, och en liten hälsning att det var plogbilen som var syndaren.
Det var bara att packa in oss i Zafiran och tuta hemåt igen.
Jag kan meddela att snöröjningen i storstaden är urdålig! Bilar står inplogade överallt, och folk står med små skyfflar de haft ifall att i bilen och skottar ut bil efter bil. Det blev nästan komiskt till slut.
Nu har lugnet lagt sig i vårt hus och en barnfilm går på teven. Lilleman ligger vid min sida och resten av familjen sitter i nästa del av vår hörnsoffa.
Vi tittar på filmen Hemligheten med bl.a underbara Sif Ruud och Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollerna. Mycket spännande och precis lagom läskig för ungarna.
Som ung köpte jag och min dåvarande pojkvän en begagnad bil. Glad i hågen tog vi oss hemåt genom stadens tunnlar och på Gustavbergsbron bara stannar eländet. Tvärt!
Dick satt tyst, länge, länge innan han klev ut genom dörren och öppnade motorhuven. Dick satte fortfarande under tystnad ut tummen för att lifta, och en bil stannade. Efter ett ”Jag kommer snart” åkte de iväg. Det är gudomligt vacker utsikt från bron, och jag njöt av den ljumma sommarvinden som blåste på mina bara ben.
Eftersom det är en motorväg ven bilarna förbi i 190, och vår nyinköpta vackert blåa bil skakade till varje gång en bil passerade. När de stora lastbilarna kom var det inte långt ifrån att jag hoppade ut i diket. Tanken att få in en sådan i rumpan tilltalade mig inte alls!
Nåväl…Dick kom med sin bror som informerade oss om att bilen säkert skurit. Jaha…det var de surt fördärvade pengarna tänkte jag, och var inte alls förberedd på Dicks ilska. Han blev tvärilsk och ansiktet var högrött. ”Förbannade jävla skithög!, Biljävel! Fuck! Fuck!” Dick sparkade med jämna mellanrum på den så att stora bucklor skapades. ”Den där är det bara att köra till skroten. Ni har blivit lurade.” Brodern hade svårt att hålla sig för skratt, och tittade på mig. ”Kollade ni inte bilen?”
Ja ni förstår…
Med Peter har jag genomlevt ett antal bilar som kraschat, bara plötsligt lagt av, endos finito. Oftast utan någon förvarning. I vinter har Zafiran lagt av mitt i värsta trafiken, lampor har lyst som varnat, och den har helt enkelt vägrat starta. BLÄH! Jag tycker bilar är bra att ha när man bor så långt ut, men föredrar apostlahästarna eller buss.
Nåväl, med tre bilar i familjen är det som bäddat för trubbel, och mycket riktigt…idag var det dags igen. Sjuttiofjärde gången för i år. Vår bil som stod vid Peters jobb har blivit påkörd av plogbilen. En lapp med ett nummer satt på rutan, och en liten hälsning att det var plogbilen som var syndaren.
Det var bara att packa in oss i Zafiran och tuta hemåt igen.
Jag kan meddela att snöröjningen i storstaden är urdålig! Bilar står inplogade överallt, och folk står med små skyfflar de haft ifall att i bilen och skottar ut bil efter bil. Det blev nästan komiskt till slut.
Nu har lugnet lagt sig i vårt hus och en barnfilm går på teven. Lilleman ligger vid min sida och resten av familjen sitter i nästa del av vår hörnsoffa.
Vi tittar på filmen Hemligheten med bl.a underbara Sif Ruud och Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollerna. Mycket spännande och precis lagom läskig för ungarna.
TEMA Nederlag
Det kanske inte var det bästa jag skrivit, men det var alldeles säkert det känsligaste, och mest genomtänkta jag använt pennan till.
Raderna var inte fyllda som annars med raljerande, fyndiga ord, och meningen var heller inte att roa.
Det var nog det största nederlaget i mitt liv, och barnen skulle kanske aldrig förlåta mig.
Men trots att jag vridit och vänt på mig åt alla håll och kanter, och försökt på alla vis att förneka det stod sanningen så glasklar varje morgon när jag vaknade.
Med skakande händer skrev jag under på papperet och räckte det till min advokat som leende lade det i ett stort vitt brev med din adress på. ”Ja då var vi väl klara? Jag skickar skilsmässopapperen till er make så får han också skriva under, sedan är du en fri kvinna igen.”
När jag lämnade kontoret stängde jag försiktigt dörren och gick till min bil. Tårarna hade för länge sedan tagit slut, och de ständiga besöken på fängelset dödade effektivt varje känsla för dig.
Det enda som var synd var att vår lilla son och dotter aldrig mer skulle få se dig.
Dina knytnävar skulle aldrig mer slå mig gul och blå. Vårt nya efternamn och liv var hemligt för alla, till och med min egen mor.
Raderna var inte fyllda som annars med raljerande, fyndiga ord, och meningen var heller inte att roa.
Det var nog det största nederlaget i mitt liv, och barnen skulle kanske aldrig förlåta mig.
Men trots att jag vridit och vänt på mig åt alla håll och kanter, och försökt på alla vis att förneka det stod sanningen så glasklar varje morgon när jag vaknade.
Med skakande händer skrev jag under på papperet och räckte det till min advokat som leende lade det i ett stort vitt brev med din adress på. ”Ja då var vi väl klara? Jag skickar skilsmässopapperen till er make så får han också skriva under, sedan är du en fri kvinna igen.”
När jag lämnade kontoret stängde jag försiktigt dörren och gick till min bil. Tårarna hade för länge sedan tagit slut, och de ständiga besöken på fängelset dödade effektivt varje känsla för dig.
Det enda som var synd var att vår lilla son och dotter aldrig mer skulle få se dig.
Dina knytnävar skulle aldrig mer slå mig gul och blå. Vårt nya efternamn och liv var hemligt för alla, till och med min egen mor.
Brev till Kung Bore från barnen på skomakarbacken
Kära Kung Bore kan det inte räcka nu? Ja jag vet att vi önskade massor av snö i vinter, men, mamma och pappa har aldrig tid att leka med oss för att de måste skotta bort allt det där vita som du singlar över vårt land. Sedan när de kommer in är de trötta och har ont både här och där.
Jag och mina syskon blir oftast satta framför en film och får en klapp på huvudet då och då medan mamma och pappa slöar i soffan. Ibland drar de in oss i famnen för att gosa, men det blir både varmt och tråkigt….vi vill ha tillbaka våra roliga föräldrar som alltid spelade spel och dansade disco med oss på helgerna och kvällarna.
Förresten har mamma börjat prata om att flytta bort från Sverige. Hon påstår att det aldrig snöar i en del länder. Stämmer det verkligen? Kan man leva utan vinter? Åker de barnen aldrig pulka och bygger snögrottor?
Nä, snälla Kung Bore sluta att drälla ned mer snö. Vi har fattat vinken att man inte skall önska något för starkt. Vi lovar att aldrig mer tjata om du bara låter bli att ösa ned sådana mängder. Vår bil kan inte ens ta oss till våra träningar eller kompisar. Pappa säger att vi får roa oss själva hemma.
Snälla rara…
Hälsningar från syskonen Meijer/Östlund på skomakarbacken i Grödinge-Näs
Jag och mina syskon blir oftast satta framför en film och får en klapp på huvudet då och då medan mamma och pappa slöar i soffan. Ibland drar de in oss i famnen för att gosa, men det blir både varmt och tråkigt….vi vill ha tillbaka våra roliga föräldrar som alltid spelade spel och dansade disco med oss på helgerna och kvällarna.
Förresten har mamma börjat prata om att flytta bort från Sverige. Hon påstår att det aldrig snöar i en del länder. Stämmer det verkligen? Kan man leva utan vinter? Åker de barnen aldrig pulka och bygger snögrottor?
Nä, snälla Kung Bore sluta att drälla ned mer snö. Vi har fattat vinken att man inte skall önska något för starkt. Vi lovar att aldrig mer tjata om du bara låter bli att ösa ned sådana mängder. Vår bil kan inte ens ta oss till våra träningar eller kompisar. Pappa säger att vi får roa oss själva hemma.
Snälla rara…
Hälsningar från syskonen Meijer/Östlund på skomakarbacken i Grödinge-Näs
6 januari 2011
Dagboksinlägg 6 jan. 2011
Dagen började i vanlig ordning med skottning, sedan gick jag in och skrev dagens skrivpuff och började trevande med synopsis på nya filmen som snurrar i hjärnan och vägrar släppa taget.
Peter spelar spel med barnen, och har en heldag med dem medan jag förbittrad svär över snön som faller i stora sjok över vår tomt. Helvete! Jag har ju precis fixat det där!
Dagen går och jag sätter mig ned med synopsisen igen som på bara några timmar blivit flera blad.
Den här gången börjar jag med att strukturera upp den enligt monomyten, och sedan skriva. Men jag måste erkänna att det kliar i fingrarna att låta karaktärerna börja agera. Emellanåt kan jag inte stoppa dem, och det blir några dialoger här och där som slipper ut.
Efter några timmar ligger en kanonide i svart på vitt på bordet framför mig, och inatt börjar arbetet med att skriva ned det på datorn. För alla ideer jag har börjar med pennan, och idag skrev jag på baksidan av ett gammalt manus jag skall kasta. Återanvändning ni vet? Man skall tänka på naturen. Skämt åsido så brukar barnen få mina gamla utskrifter som skall kastas och rita teckningar på baksidan. Det blir ju en hel del papper som åker i återvinningen...och barnen kluddrar ju hej vilt.
På kvällen ligger cirka 15 cm snö utanför vårt hus och jag får trycka upp dörren´med våld för att komma ut.
Jag och Peter skottar av tomten IGEN, och Peter skäller på snön medan han ojar sig att han har ont i ryggen. Stackaren har fått ryggskott och jag försöker att ta skottningen, men sanningen och säga är det lite väl mycket att handskotta. Jag vill ha en snöslunga NU! Tills nästa år har vi lovat varandra en i sommargåva. ha, ha...
Gasolkaminen går för fullt, och en massa levande ljus är tända. Vårt sovrum som endast har 9 ynka grader har vi lämnat och flyttat in till barnen. Allt för att slippa föda Vattenfall som är dyr, dyr, dyr.
Det blir lite extra kussligt för både oss och barnen, och Lilleman sade idag att han älskar att vi lever så här.
Vår eldningskamin står svart och kall i hörnet och glor på mig. Vedkorgen är överfull, men förlängningsrören till den som behövs för att nå över nya taknocken har ännu inte dykt upp. Så det är bara att avvakta. Kaminrören skulle komma i januari, men det är många dagar i den månaden.
Nu skall jag dyka in i filmmanuset igen och fortsätta mina fantasivindlingar.
God natt!
Peter spelar spel med barnen, och har en heldag med dem medan jag förbittrad svär över snön som faller i stora sjok över vår tomt. Helvete! Jag har ju precis fixat det där!
Dagen går och jag sätter mig ned med synopsisen igen som på bara några timmar blivit flera blad.
Den här gången börjar jag med att strukturera upp den enligt monomyten, och sedan skriva. Men jag måste erkänna att det kliar i fingrarna att låta karaktärerna börja agera. Emellanåt kan jag inte stoppa dem, och det blir några dialoger här och där som slipper ut.
Efter några timmar ligger en kanonide i svart på vitt på bordet framför mig, och inatt börjar arbetet med att skriva ned det på datorn. För alla ideer jag har börjar med pennan, och idag skrev jag på baksidan av ett gammalt manus jag skall kasta. Återanvändning ni vet? Man skall tänka på naturen. Skämt åsido så brukar barnen få mina gamla utskrifter som skall kastas och rita teckningar på baksidan. Det blir ju en hel del papper som åker i återvinningen...och barnen kluddrar ju hej vilt.
På kvällen ligger cirka 15 cm snö utanför vårt hus och jag får trycka upp dörren´med våld för att komma ut.
Jag och Peter skottar av tomten IGEN, och Peter skäller på snön medan han ojar sig att han har ont i ryggen. Stackaren har fått ryggskott och jag försöker att ta skottningen, men sanningen och säga är det lite väl mycket att handskotta. Jag vill ha en snöslunga NU! Tills nästa år har vi lovat varandra en i sommargåva. ha, ha...
Gasolkaminen går för fullt, och en massa levande ljus är tända. Vårt sovrum som endast har 9 ynka grader har vi lämnat och flyttat in till barnen. Allt för att slippa föda Vattenfall som är dyr, dyr, dyr.
Det blir lite extra kussligt för både oss och barnen, och Lilleman sade idag att han älskar att vi lever så här.
Vår eldningskamin står svart och kall i hörnet och glor på mig. Vedkorgen är överfull, men förlängningsrören till den som behövs för att nå över nya taknocken har ännu inte dykt upp. Så det är bara att avvakta. Kaminrören skulle komma i januari, men det är många dagar i den månaden.
Nu skall jag dyka in i filmmanuset igen och fortsätta mina fantasivindlingar.
God natt!
TEMA Fräsa
Göran stannade bilen utanför det röda teglade huset, lade i backen och tittade noga åt alla håll så att inga barn var i vägen, sedan backade han sakta uppför grusgången och avslutade det hela med att dra i handbromsen.
Mycket nöjd med sig själv öppnade han hummande bakdörren och lyfte ut två stora papperspåsar fyllda av diverse matvaror. Innan Göran smällde igen dörren genom att kicka till den med foten grabbade han tag i en jättebukett med liljor i olika färger. Leendet på honom gick från ena örat till det andra, och han balanserade kassarna på varandra när han ställde dem på trappan.
”Pappa!” Dörren slängdes upp av lilla Stefan 3 år, och bakom honom skymtades Elin 5 år. ”Hej älsklingar har ni mamma därinne?” Stefan sprang så fort han kunde in i köket där Filippa stod och diskade. ”Mamma, mamma…kom får du se…pappa har kommit hem.”
Filippa torkade av diskskummet på handduken och följde efter sonen som ivrigt hoppade framför henne. ”Skynda dig!” Hon kisade lite mot solen som sken in i den inglasade hallen, och log när Göran såg så spjuveraktig ut. Han i sin tur stod med armarna bakom ryggen och gjorde sitt bästa för att hyssja ned barnen som skrek för att överrösta varandra. ”Pappa får jag? Snälla? Pappa!” Elins hårtofsar hoppade och de små händerna greppade ivrigt efter buketten som han gömde.
”Lugn nu!” Göran höjde rösten och fick tyst på barnen. Han vände sig till Filippa igen, och ställde sig på knä. ”Älskling…” Göran harklade sig och rodnade. ”Du vet att jag älskar dig, och har tänkt tillbringa resten av mitt liv med dig.” Han försökte ta av papperet på blommorna bakom ryggen, och fick hjälp av Elin. ”Tack gumman..” Göran nickade mot dottern. ”Var var jag nu? Jovisstja…” Han ändrade ställning lite. ”Jag är ingen rik man, och kommer nog aldrig att bli en storfräsare som din far, men jag lovar att älska dig tills jag dör.” Göran hade tårar i ögonen och harklade sig flera gånger innan han ryckte på axlarna. ”Ja det var väl vad jag ville säga…på ett ungefär…just ja…jag glömde fråga om du vill gifta dig med mig.”
Filippa ställde sig på knä framför Göran och pussade honom på det bara huvudet. ”Vännen, inte bryr jag mig om pengar på det viset. Pappa har ju ärvt det mesta av farfar.” Hon samlade barnen runt sig och pussade dem på kinden. ”Vad tycker ni barn? Är det dags att mamma och pappa gifter sig?” Ett tjut hördes från Elin och hon kastade sig runt halsen på Filippa. ”Ja mamma! Ja! Då vill jag vara brudnäbb som Pia var till sin syster.”
Göran reste sig upp och lyfte upp kassarna och bar in dem i hallen. ”Klart du skall vara det, och du min lille pilt.” Han tittade på Stefan och log. ”Du skall få en ny fin kostym som matchar min.” In med er nu. Jag har köpt din älsklingstårta så vi kan fira.
Mycket nöjd med sig själv öppnade han hummande bakdörren och lyfte ut två stora papperspåsar fyllda av diverse matvaror. Innan Göran smällde igen dörren genom att kicka till den med foten grabbade han tag i en jättebukett med liljor i olika färger. Leendet på honom gick från ena örat till det andra, och han balanserade kassarna på varandra när han ställde dem på trappan.
”Pappa!” Dörren slängdes upp av lilla Stefan 3 år, och bakom honom skymtades Elin 5 år. ”Hej älsklingar har ni mamma därinne?” Stefan sprang så fort han kunde in i köket där Filippa stod och diskade. ”Mamma, mamma…kom får du se…pappa har kommit hem.”
Filippa torkade av diskskummet på handduken och följde efter sonen som ivrigt hoppade framför henne. ”Skynda dig!” Hon kisade lite mot solen som sken in i den inglasade hallen, och log när Göran såg så spjuveraktig ut. Han i sin tur stod med armarna bakom ryggen och gjorde sitt bästa för att hyssja ned barnen som skrek för att överrösta varandra. ”Pappa får jag? Snälla? Pappa!” Elins hårtofsar hoppade och de små händerna greppade ivrigt efter buketten som han gömde.
”Lugn nu!” Göran höjde rösten och fick tyst på barnen. Han vände sig till Filippa igen, och ställde sig på knä. ”Älskling…” Göran harklade sig och rodnade. ”Du vet att jag älskar dig, och har tänkt tillbringa resten av mitt liv med dig.” Han försökte ta av papperet på blommorna bakom ryggen, och fick hjälp av Elin. ”Tack gumman..” Göran nickade mot dottern. ”Var var jag nu? Jovisstja…” Han ändrade ställning lite. ”Jag är ingen rik man, och kommer nog aldrig att bli en storfräsare som din far, men jag lovar att älska dig tills jag dör.” Göran hade tårar i ögonen och harklade sig flera gånger innan han ryckte på axlarna. ”Ja det var väl vad jag ville säga…på ett ungefär…just ja…jag glömde fråga om du vill gifta dig med mig.”
Filippa ställde sig på knä framför Göran och pussade honom på det bara huvudet. ”Vännen, inte bryr jag mig om pengar på det viset. Pappa har ju ärvt det mesta av farfar.” Hon samlade barnen runt sig och pussade dem på kinden. ”Vad tycker ni barn? Är det dags att mamma och pappa gifter sig?” Ett tjut hördes från Elin och hon kastade sig runt halsen på Filippa. ”Ja mamma! Ja! Då vill jag vara brudnäbb som Pia var till sin syster.”
Göran reste sig upp och lyfte upp kassarna och bar in dem i hallen. ”Klart du skall vara det, och du min lille pilt.” Han tittade på Stefan och log. ”Du skall få en ny fin kostym som matchar min.” In med er nu. Jag har köpt din älsklingstårta så vi kan fira.
5 januari 2011
TEMA Boka
”Thailand?” Jag hör på Bosses röst att han inte tilltalas av tanken, och ser framför mig hur tråkigt tre veckor i hällande regn skulle bli med honom och skakar på huvudet med munnen full av k-flingor.”Regnperiod.” Bosse ler lättat.
”Mexico?” Hans röst låter mer positiv och minen är lite gladare. Jag funderar en stund innan jag tuggar ur munnen och svarar. ”Nja…är det inte väldigt hett där nu?”
Bosse klickar in sig på en väderkarta och följer raden av siffror med fingret. ”Trettiosju grader, det är väl inte så farligt? Det är väl inte värre än att man kan stanna på hotellet de dagar det är för jäkligt.” Han tar min hand i sin och skjuter min tallrik åt sidan. ”Vänta lite med det där…äta hinner du sedan. Skall vi hinna boka någon resa innan tolv måste det bli nu.”
Jag suckar och tittar längtande på den nyrostade mackan som är fylld av härligt söt jordgubbsmarmelad. Med apelsinjuiceglaset i handen vänder jag blad i resekatalogen och ser barn och vuxna som badar i ett azurblått hav. ”Hit vill jag.” Min röst är bestämd och tål inte att motsägas. ”Hit eller ingenstans, det är bara att välja.” Bosse suckar flera gånger, klickar in sig på Google och printar in bokstav efter bokstav. ”Faan Emma, det är ju där de haft en massa hajattacker, och förresten har jag hört att det är skitlätt att få rännskit där…Montezumas hämnd kallar de det. Sjuk kan jag vara hemma, och jag vill faktiskt kunna bada om jag åker iväg.”
Bosse reser sig upp går irriterat runt, runt i köket. Jag skyndar mig att skopa i sista yoghurten och häller i mig juicen. ”Skall vi åka på varsitt håll då? Du och jag kommer ju aldrig överens när vi åker iväg. Jag älskar att gå runt och upptäcka saker, medan du bara vill ligga platt fall och sola.” Orden har suttit klistrade på min tunga länge och jag blir förvånad att de är så lätta att säga när styrkan kommer till mig.” Bosse stannar av i rörelsen och tittar med häpen min på mig. ”Vill du skiljas?”
Han tar de få stegen till bordet och sätter sig hårt ned på stolen.” Emma?”
I mitt inre pågår en kamp som inte syns på ytan, och jag laddar flera gånger för att säga det jag vill säga.
Egentligen vore det mest mänskliga att säga nej på direkten, men vårt förhållande har varit turbulent en längre tid nu. ”Jag vet inte…allt känns så underligt. Du har glidit bort från mig Bosse…” Han är framme hos mig innan jag avslutat meningen, tar mitt ansikte mellan sina händer och håller det så några sekunder. ”Älskar du mig?” Bosses röst är osäker, och han väger varje bokstav. Jag känner de förargliga tårarna glida ner genom tårkanalerna och nedför kindens buktning. ”Jag…vet…inte.” Min röst är gråtfylld och en film över vårt liv som par åker över hornhinnan.
Bosse reser sig upp och fortsätter sin rundgång i köket. ”Hur länge…hur länge…hur länge har du känt så här?” Han viskar fram meningen medan han forskande riktar ögonen mot mig. ”Har du någon annan?” Tonläget blir skarpare och handens rörelser stannar av. För en kort sekund ser jag Adam från jobbet framför mig, men kniper ihop ögonen hårt och ruskar snabbt på huvudet. För varje rörelse känner jag mig uslare och uslare. ”Nej…ingen…”
Bosse sätter sig vid datorn och klickar ut sig. Tar tag i resekatalogen och kastar den i kassen med pappersåtervinning, sedan tittar han sorgset på mig och går ut i hallen. ”Jag måste fundera.” Sista stavelserna försvinner i intet när dörren stängs.
Jag sitter flera minuter, ja säkert en kvart innan jag långsamt plockar ihop mig själv bit för bit, torkar tårarna och ringer till min väninna som visat sig vara så mycket mer. ”Anna älskling, det är över nu. Jag kommer om några minuter, måste bara packa ihop det viktigaste.”
”Mexico?” Hans röst låter mer positiv och minen är lite gladare. Jag funderar en stund innan jag tuggar ur munnen och svarar. ”Nja…är det inte väldigt hett där nu?”
Bosse klickar in sig på en väderkarta och följer raden av siffror med fingret. ”Trettiosju grader, det är väl inte så farligt? Det är väl inte värre än att man kan stanna på hotellet de dagar det är för jäkligt.” Han tar min hand i sin och skjuter min tallrik åt sidan. ”Vänta lite med det där…äta hinner du sedan. Skall vi hinna boka någon resa innan tolv måste det bli nu.”
Jag suckar och tittar längtande på den nyrostade mackan som är fylld av härligt söt jordgubbsmarmelad. Med apelsinjuiceglaset i handen vänder jag blad i resekatalogen och ser barn och vuxna som badar i ett azurblått hav. ”Hit vill jag.” Min röst är bestämd och tål inte att motsägas. ”Hit eller ingenstans, det är bara att välja.” Bosse suckar flera gånger, klickar in sig på Google och printar in bokstav efter bokstav. ”Faan Emma, det är ju där de haft en massa hajattacker, och förresten har jag hört att det är skitlätt att få rännskit där…Montezumas hämnd kallar de det. Sjuk kan jag vara hemma, och jag vill faktiskt kunna bada om jag åker iväg.”
Bosse reser sig upp går irriterat runt, runt i köket. Jag skyndar mig att skopa i sista yoghurten och häller i mig juicen. ”Skall vi åka på varsitt håll då? Du och jag kommer ju aldrig överens när vi åker iväg. Jag älskar att gå runt och upptäcka saker, medan du bara vill ligga platt fall och sola.” Orden har suttit klistrade på min tunga länge och jag blir förvånad att de är så lätta att säga när styrkan kommer till mig.” Bosse stannar av i rörelsen och tittar med häpen min på mig. ”Vill du skiljas?”
Han tar de få stegen till bordet och sätter sig hårt ned på stolen.” Emma?”
I mitt inre pågår en kamp som inte syns på ytan, och jag laddar flera gånger för att säga det jag vill säga.
Egentligen vore det mest mänskliga att säga nej på direkten, men vårt förhållande har varit turbulent en längre tid nu. ”Jag vet inte…allt känns så underligt. Du har glidit bort från mig Bosse…” Han är framme hos mig innan jag avslutat meningen, tar mitt ansikte mellan sina händer och håller det så några sekunder. ”Älskar du mig?” Bosses röst är osäker, och han väger varje bokstav. Jag känner de förargliga tårarna glida ner genom tårkanalerna och nedför kindens buktning. ”Jag…vet…inte.” Min röst är gråtfylld och en film över vårt liv som par åker över hornhinnan.
Bosse reser sig upp och fortsätter sin rundgång i köket. ”Hur länge…hur länge…hur länge har du känt så här?” Han viskar fram meningen medan han forskande riktar ögonen mot mig. ”Har du någon annan?” Tonläget blir skarpare och handens rörelser stannar av. För en kort sekund ser jag Adam från jobbet framför mig, men kniper ihop ögonen hårt och ruskar snabbt på huvudet. För varje rörelse känner jag mig uslare och uslare. ”Nej…ingen…”
Bosse sätter sig vid datorn och klickar ut sig. Tar tag i resekatalogen och kastar den i kassen med pappersåtervinning, sedan tittar han sorgset på mig och går ut i hallen. ”Jag måste fundera.” Sista stavelserna försvinner i intet när dörren stängs.
Jag sitter flera minuter, ja säkert en kvart innan jag långsamt plockar ihop mig själv bit för bit, torkar tårarna och ringer till min väninna som visat sig vara så mycket mer. ”Anna älskling, det är över nu. Jag kommer om några minuter, måste bara packa ihop det viktigaste.”
4 januari 2011
TEMA Snoka
Jag sträckte armarna högt över huvudet och gäspade stort, stängde och öppnade händerna flera gånger, och gnuggade John Blunds sandrester ur ögonen. Rummet var dunkelt och jag tände en lampa som satts fast med en klämma på bokhyllan bakom mig. Långsamt satte jag ned fötterna en efter en på den mjuka mattan.
Pennan jag alltid skrev med låg på golvet nedanför sängen, och jag plockade fundersamt upp den. Jag hade inget minne av att jag använt den, och lade pennan bredvid min röda dagbok som låg i bokhyllan. Huttrande drog jag på byxor och t-shirt för att sedan smyga ut i köket och försiktigt ta fram en skål och en sked. Puffarna frasade när de träffade mjölken jag hällde i nästan samtidigt.
Exakt i det ögonblicket som skeden träffade munnen slog det mig att dagboken legat annorlunda än jag brukar ha den, och med bultande hjärta rusade jag in i rummet för att undersöka om hårstrået jag alltid placerad i den var kvar. Det var borta!
Jag hörde Ola röra sig i sitt rum, och kände en stor ilska och irritation arbeta sig upp inom mig. Den jäveln hade snokat i mitt hemligaste rum av dem alla. Min dagbok…
Med boken i handen rusade jag genom hallen och köket vidare in i sovrummet och slog honom hårt i huvudet med den. ”Hur faan jävla lågt kan du sjunka egentligen? Räcker det inte med att nedvärdera allt jag gör?” Ola kisade nyvaket mot mig och log. ”Jag vet ju allt, jag var ju där…” Han tog sig åt huvudet. ”Aj det där gjorde ont!” I mitt inre gick jag igenom det jag skrivit i boken. Kärlekstörstande rader som avlöste varandra…ärligt, blottat in i det innersta. Jag vägrade att gråta inför honom och bet mig så hårt i läppen att jag kände blodsmak.
Raljerande log Ola mot mig, och jag kände hjärtat hoppa till som vanligt medan något varmt strömmade inom mig. ”Så du älskar mig?” Orden lät så fula i hans stora mun, och jag grät inombords och förbannade mig själv att jag varit så oförsiktig.
Utan att svara honom gick jag in till sängen igen, och kröp ned. Smärtan skar genom mig som knivar, och tanken jag haft att slänga ut honom från mitt liv växte sekund för sekund.
Plötsligt kastade jag mig upp och rusade in i köket där Ola satt och åt frukost. Leende tittade han på mig och lade handen över min. ”Jag gillar dig också, förlåt att jag snokade men den bara låg där och ropade på mig.” Min andning blev snabbare och snabbare, och orden jag borde sagt för länge sedan gled över min mun. ”Du måste flytta, jag mår dåligt av dig. Du får en vecka på dig.”
Ola satt tyst en lång stund innan han nonchalant gick ifrån sin tallrik i syfte att jag skulle ta reda på den. ”Okej, jag förstår inte varför du är så jävla konstig, men…” Han tvekade några sekunder innan han fortsatte. ”Du är jävligt bra i sängen, och tydligen tycker du att jag är det med.”
Jag hörde honom klä på sig, dra i några lådor och ett ritschande när han drog igen dragkedjan på väskan. Sedan slog ytterdörren igen med en hård smäll.
Tystnaden i lägenheten ekade ihåligt inom mig, men jag kände lättnad.
Pennan jag alltid skrev med låg på golvet nedanför sängen, och jag plockade fundersamt upp den. Jag hade inget minne av att jag använt den, och lade pennan bredvid min röda dagbok som låg i bokhyllan. Huttrande drog jag på byxor och t-shirt för att sedan smyga ut i köket och försiktigt ta fram en skål och en sked. Puffarna frasade när de träffade mjölken jag hällde i nästan samtidigt.
Exakt i det ögonblicket som skeden träffade munnen slog det mig att dagboken legat annorlunda än jag brukar ha den, och med bultande hjärta rusade jag in i rummet för att undersöka om hårstrået jag alltid placerad i den var kvar. Det var borta!
Jag hörde Ola röra sig i sitt rum, och kände en stor ilska och irritation arbeta sig upp inom mig. Den jäveln hade snokat i mitt hemligaste rum av dem alla. Min dagbok…
Med boken i handen rusade jag genom hallen och köket vidare in i sovrummet och slog honom hårt i huvudet med den. ”Hur faan jävla lågt kan du sjunka egentligen? Räcker det inte med att nedvärdera allt jag gör?” Ola kisade nyvaket mot mig och log. ”Jag vet ju allt, jag var ju där…” Han tog sig åt huvudet. ”Aj det där gjorde ont!” I mitt inre gick jag igenom det jag skrivit i boken. Kärlekstörstande rader som avlöste varandra…ärligt, blottat in i det innersta. Jag vägrade att gråta inför honom och bet mig så hårt i läppen att jag kände blodsmak.
Raljerande log Ola mot mig, och jag kände hjärtat hoppa till som vanligt medan något varmt strömmade inom mig. ”Så du älskar mig?” Orden lät så fula i hans stora mun, och jag grät inombords och förbannade mig själv att jag varit så oförsiktig.
Utan att svara honom gick jag in till sängen igen, och kröp ned. Smärtan skar genom mig som knivar, och tanken jag haft att slänga ut honom från mitt liv växte sekund för sekund.
Plötsligt kastade jag mig upp och rusade in i köket där Ola satt och åt frukost. Leende tittade han på mig och lade handen över min. ”Jag gillar dig också, förlåt att jag snokade men den bara låg där och ropade på mig.” Min andning blev snabbare och snabbare, och orden jag borde sagt för länge sedan gled över min mun. ”Du måste flytta, jag mår dåligt av dig. Du får en vecka på dig.”
Ola satt tyst en lång stund innan han nonchalant gick ifrån sin tallrik i syfte att jag skulle ta reda på den. ”Okej, jag förstår inte varför du är så jävla konstig, men…” Han tvekade några sekunder innan han fortsatte. ”Du är jävligt bra i sängen, och tydligen tycker du att jag är det med.”
Jag hörde honom klä på sig, dra i några lådor och ett ritschande när han drog igen dragkedjan på väskan. Sedan slog ytterdörren igen med en hård smäll.
Tystnaden i lägenheten ekade ihåligt inom mig, men jag kände lättnad.
3 januari 2011
Dagboksinlägg 3 jan 2011
Äntligen kom vi ut i backen!
Efter att jag skottat bort snön har vi en backe som är lång, så lång, och det bästa av allt är att den finns på baksidan av vårt hus.
Vår lilla terrier Zilla var alldeles galen och sprang runt, runt…lycklig över att bara finnas, och gläfste glatt när vi åkte snowracer och pulka.
Det var inte alltför enkelt att få henne att sitta så att jag skulle kunna fotografera henne, men till slut fastnade hon.
Taket på huset är täckt av snö, och jag är lite bekymrad eftersom hundgården ligger på sidan av huset. Vi får nog klättra upp och rensa bort det där.
Zabine poserade som vanligt när jag riktade kameran mot henne. Vad månde bliva? Fotomodell? Hon drar iväg ordentligt i längd nu, och blir nog lång liksom sin far. Det är bara att inse…våra barn kommer allihop att vara mycket längre än mig.
När vi blöta och kalla med rosiga kinder kom in igen åt vi mellis och gick var och en till våra egna pysslanden.
Efter att jag skottat bort snön har vi en backe som är lång, så lång, och det bästa av allt är att den finns på baksidan av vårt hus.
Vår lilla terrier Zilla var alldeles galen och sprang runt, runt…lycklig över att bara finnas, och gläfste glatt när vi åkte snowracer och pulka.
Det var inte alltför enkelt att få henne att sitta så att jag skulle kunna fotografera henne, men till slut fastnade hon.
Taket på huset är täckt av snö, och jag är lite bekymrad eftersom hundgården ligger på sidan av huset. Vi får nog klättra upp och rensa bort det där.
Zabine poserade som vanligt när jag riktade kameran mot henne. Vad månde bliva? Fotomodell? Hon drar iväg ordentligt i längd nu, och blir nog lång liksom sin far. Det är bara att inse…våra barn kommer allihop att vara mycket längre än mig.
När vi blöta och kalla med rosiga kinder kom in igen åt vi mellis och gick var och en till våra egna pysslanden.
TEMA Skotta, skratta och skala
”Herregud vad jag är trött på den här snön, kan vi inte bara skita i alltihop och dra?” Petra ställde sig med händerna lutade på skaftet på skyffeln och log drömmande. ”Tänk att få ligga vid playan och steka kroppen? Vore det inte toppen?” Hon kastade undan lite snö som låg på den smala vägen in till deras hus. ”Jag HATAR snö! Faan Sanna vi har inte gjort annat än skalat av lager efter lager på den här förbannade vägen i veckor nu, nä det är banne mig i månader skiten hållit på. Jag är sååååå less!” Petra sparkade i snön och föll omkull i ett moln av pudersnö. Ilsket tittade hon på Sanna och hötte med fingret. ”Våga inte skratta, våga inte…”
Plötsligt började Petra gapskratta själv och vände sig mot Sanna med öppna armar. De rullade omkring i snön och såg ut som två snögubbar när de reste sig upp. Sanna som inte alls var lika pratglad som sin flickvän tittade en lång stund på Petra, borstade av sig snön och slog ut med armarna. ”Du sade ju att du tyckte om snö? Det var ju faktiskt en av orsakerna till att vi hade semester i somras. Minns du att jag propsade på att vi skulle åka bort i vinter istället? Ta alla semesterdagar på en gång och åka till Thailand? Minns du det?”
Petra hängde med huvudet och nickade. ”Mm, men hur skulle jag veta att vi skulle dränkas i eländet? Och förresten tycker jag att det är synd att lämna Sverige när vi har sommar. Det är så vackert här, och ibland är ju temperaturerna nästan lika höga som utomlands. Min chef skulle nog inte gå med på att jag stack iväg sådär länge när det är julrush. Det är bästa tiden på året enligt honom.”
Sanna drog suckande upp axlarna i en hjälplös rörelse. ”Det är nog inget att göra åt tyvärr. Det är bara att gilla läget.” Hon fortsatte skottandet och hummade under tiden på Jingle Bells.”
Petra började sjunga och snart stämde Sanna in i sången. ”Jingle Bells, Jingle Bells….”
Plötsligt började Petra gapskratta själv och vände sig mot Sanna med öppna armar. De rullade omkring i snön och såg ut som två snögubbar när de reste sig upp. Sanna som inte alls var lika pratglad som sin flickvän tittade en lång stund på Petra, borstade av sig snön och slog ut med armarna. ”Du sade ju att du tyckte om snö? Det var ju faktiskt en av orsakerna till att vi hade semester i somras. Minns du att jag propsade på att vi skulle åka bort i vinter istället? Ta alla semesterdagar på en gång och åka till Thailand? Minns du det?”
Petra hängde med huvudet och nickade. ”Mm, men hur skulle jag veta att vi skulle dränkas i eländet? Och förresten tycker jag att det är synd att lämna Sverige när vi har sommar. Det är så vackert här, och ibland är ju temperaturerna nästan lika höga som utomlands. Min chef skulle nog inte gå med på att jag stack iväg sådär länge när det är julrush. Det är bästa tiden på året enligt honom.”
Sanna drog suckande upp axlarna i en hjälplös rörelse. ”Det är nog inget att göra åt tyvärr. Det är bara att gilla läget.” Hon fortsatte skottandet och hummade under tiden på Jingle Bells.”
Petra började sjunga och snart stämde Sanna in i sången. ”Jingle Bells, Jingle Bells….”
2 januari 2011
Dagboksinlägg 2 jan. 2011
Inatt tillbringade jag större delen av natten i sonens växasäng. Jag fick litegrand skrivet innan Hampuz skrek högt på mig från rummet. Klockan var ju två på natten, så det var bara att gilla läget och ge upp skrivandet.
Efter en film käkade vi frukost som var hyfsat lugn eftersom barnen var hungriga. Tre barn kan orsaka smärre kaos ibland, och jag river mitt hår i förtvivlan över att äldsta sonen envisas med att sjunga samtidigt som han äter, och lillasyster skrattar så att hon gråter. Lilleman vill inte vara sämre och ställer sig upp i barnstolen för att sjunga det hemskaste han vet. "Bajskojv, bajskojv...ha, ha,ha"
Jag hyssjar och bannar, lyfter bort Razzel och bannar ännu mer. Samtidigt har jag väldigt, väldigt svårt att hålla mig för skratt. De är ju rätt charmiga när de bjuder på liveshow.
Dagen innebar som vanligt skottning, och när vi skulle plocka bort ytterligare en ställning trampade jag fel, och föll i trappan med en snygg kullerbytta till följd. Med värkande höft låg jag stilla några sekunder för att känna efter om jag höll, och tro det eller ej...det gjorde jag.
Nu på kvällen när barnen är nattade har jag ju tid att känna efter, och...nja...helt och hållet klarade jag mig INTE. En blålila nyans börjar skönjas och det värker som attan i min stackars höft och handled.
Jag skrev lite på manuset idag när Peter roade våra små med att spela Svartepetter...dessvärre är Razmus en rysligt dålig förlorare och skriker högt varje gång han får den hatade svarta killen. Jag kan inte låta bli att lyssna och tappar koncentrationen varje gång det händer. Peter lessnar till slut på flygande kort, och argsinta barn och lägger ihop spelet.
Inatt är det tänkt att jag skall fortsätta skriva. Jag längtar så...
Efter en film käkade vi frukost som var hyfsat lugn eftersom barnen var hungriga. Tre barn kan orsaka smärre kaos ibland, och jag river mitt hår i förtvivlan över att äldsta sonen envisas med att sjunga samtidigt som han äter, och lillasyster skrattar så att hon gråter. Lilleman vill inte vara sämre och ställer sig upp i barnstolen för att sjunga det hemskaste han vet. "Bajskojv, bajskojv...ha, ha,ha"
Jag hyssjar och bannar, lyfter bort Razzel och bannar ännu mer. Samtidigt har jag väldigt, väldigt svårt att hålla mig för skratt. De är ju rätt charmiga när de bjuder på liveshow.
Dagen innebar som vanligt skottning, och när vi skulle plocka bort ytterligare en ställning trampade jag fel, och föll i trappan med en snygg kullerbytta till följd. Med värkande höft låg jag stilla några sekunder för att känna efter om jag höll, och tro det eller ej...det gjorde jag.
Nu på kvällen när barnen är nattade har jag ju tid att känna efter, och...nja...helt och hållet klarade jag mig INTE. En blålila nyans börjar skönjas och det värker som attan i min stackars höft och handled.
Jag skrev lite på manuset idag när Peter roade våra små med att spela Svartepetter...dessvärre är Razmus en rysligt dålig förlorare och skriker högt varje gång han får den hatade svarta killen. Jag kan inte låta bli att lyssna och tappar koncentrationen varje gång det händer. Peter lessnar till slut på flygande kort, och argsinta barn och lägger ihop spelet.
Inatt är det tänkt att jag skall fortsätta skriva. Jag längtar så...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
