29 april 2014

En början-635

Emil sprang så fort att det väste i bröstet. Skolväskan slog hårt mot låret och han hoppades att klockan på armen gick fel. 
När han svängde in på den lilla vägen som ledde till skolan såg han att gården var tom. Med snabba rörelser tryckte han ned tangenterna på mobilen och letade rätt på skolans telefonnummer. Skulle han kunna förställa rösten så det lät som pappa, eller var han helt rökt nu? En signal gick fram, två, sedan klickade det till. En röst talade om för honom att han skulle ringa till ett annat nummer, att det han ringt hade upphört.
Emil tittade upp mot fönstret till klassrummet. Nu satt de säkert därinne och väntade på honom. Skrattade åt tanken att han, Emil Larsson skulle stå inför klassen och hålla föredrag om hur det var att leva med en psykiskt sjuk förälder. De hade ingen aning om det som skedde innanför dörrarna på hans hus. Om oron över att mamma skulle ta livet av sig, eller försöka, som ett rop på hjälp. De hade heller ingen aning om hur det var att själv behöva sköta mat och allt annat som vanliga mammor gjorde åt barn. De hade verkligen ingen som helst aning om hur jäkla svårt det var att alltid ta ansvar för sin förälder. Pappa bodde visserligen hemma, men han drack jämt, och kunde aldrig behålla ett jobb mer än en vecka.
Emil vände hemåt igen, släpade fötterna efter sig, gick tveksamt som om han tänkte stanna i vilken sekund som helst.
"Emil! Vänta!"
Det var fröken som skrek på honom från fönstret.
"Lilla gubben, stanna där så kommer jag."
Emil stannade. stod blick stilla med blicken riktad i marken, Han såg att en svart myra kravlade sig upp på hans sko och gick vidare in i byxbenet. Hörde fåglarna kvittra och att de flaxade omkring i skogsbrynet bredvid skolan. En trasig fotboll låg i en vattenpöl. Det stod en oläslig text på den, och det syntes spår i leran där han stod.
"Men. älskade unge. Varför kommer du inte in? Vi väntar på dig. Har du fått någon frukost idag, annars fixar jag en smörgås och lite mjölk."
Emil kände frökens varma hand på sin kind och vände upp blicken. Hennes bruna ögon lyste av kärlek. Mänsklig sådan, och han blev alldeles varm inuti av hennes ord.

27 april 2014

En början-634

Det brann i huvudet på Emil. Han hatade, hatade henne. Den uppblåsta maran stod där vid katedern och försökte briljera över honom och de andra - talade om att hon minsann var fyrtio år äldre och kunde mer om världen. Jävla satmara. Jag ska spränga skolan, tänkte Emil och suckade när fröken tittade sådär strängt på honom, som bara hon kunde. 
"Emil, lyssna nu. Du kanske till och med lär dig något vettigt", fräste hon och vände blicken från honom till Elin som satt och fnittrade med bästisen Ella. Fröken sa ingenting, bara spände blicken i de två och fnyste.
Dörren till rummet öppnades oh in klev - Emils pappa.
"Hejsan", sa fröken och såg frågande ut. "Kan jag hjälpa dig?"
Pappa log mot Emil och pekade på honom. "Hejsan, jag tänkte kolla hur min son har det. Om det är okej förstås?"
Fröken nickade och sträckte på sig, rättade till ett osynligt veck på den svarta kjolen, och höjde ögonbrynen.
Emil fnissade och dolde munnen med handen när han såg att fröken följde pappa med blicken när han satte sig bredvid honom.
"Hejsan, gubben", viskade pappa och kramade honom snabbt. "Jag hörde att du hade problem, och ville kolla läget. Hoppas det inte stör dig?"
Emil skakade på huvudet och blev tjock i halsen. Tårarna trängde på men han svalde gång på gång. Tänk att pappa ändå brydde sig. Emil mindes morgonens tjafs om läxläsning och dataspelande. Det var så svårt i skolan. Alla pratade oberoende av varandra. Ingen lyssnade på den andra, men framför allt inte på fröken. 
"Vi börjar med att ha lite geografi", sa fröken och satte på sin dator. En karta trädde fram och hon pekade på ett område. "Vad heter det här landet?"
Emil sträckte upp handen. Han visste mycket väl namnet. De hade nämligen bott där i flera år.
Först ignorerade fröken honom, som vanligt, men kom på sig själv, och pekade på Emil. "Ja?"
"Botswana."
Fröken ryckte till, som om någon slagit henne. "Och hur kan det komma sig att du är så tvärsäker på det?"
"Jag har bott där." Han knuffade till pappas arm. "Vi har bott där. Min familj. Farmor kommer därifrån."
Frökens ögon smalnade till små springor. "Jaha, då kanske du kan berätta vart det ligger?"
Emil sträckte på sig för att höras bättre. "Självklart. Det ligger i Afrika. Södra Afrika närmare bestämt. Det hette tidigare Bechuanland, och blev självständigt 1966, då pappa föddes. Namnet Botswana kommer av bantubefolkningen, batswana- eller tswanafolket."
Miranda räckte upp handen
Fröken tittade på henne: "Ja, Miranda."
"Får jag gå på toa?"


26 april 2014

En början-633

"Furuvitt ska det vara", sa Terese och sågade till ytterligare en planka. "Jag tänker inte måla en enda centimeter till."
Charles studerade henne och log när han såg de vana rörelserna. Terese hade byggt upp huset med egna händer, medan han varit den som dragit in pengarna. Det var ingen hemlighet att han hade tummen mitt i handen när det gällde dylika saker, och han hade fortfarande inte berätta för vännerna att det var Terese, inte han som gjort allt. Det sved för mycket att bli reducerad på det här sättet. 
Hon pillade in skruven i hålet och tog upp maskinen. "Du störs inte av det här va? Jag menar ...
"Nej, inte alls", svarade han, och undrade för sig själv om hon menade ljudet, eller situationen, men frågade inte. Det hade han slutat med för länge sedan. Terese vilade inte på några lagrar - hon agerade direkt. Störande ibland, enormt skönt ibland.
"Du får vara med om du vill, men jag vill se vad du gör innan du sätter igång." Hon svepte med handen över rummet och fortsatte: "Väggarna behöver spacklas innan jag målar dem, och socklarna ska sättas fast. Tyckte du om dem förresten? Jag hann inte fråga dig innan jag bestämde mig. De var på rea."
Charles tittade på sina släta handflator och drog med pekfingret över den ena. Livslinjerna korsade varandra i ett enda virrvarr, som små flätade stigar. Vad var det spåtanten hade sagt? "Du står vid ett vägskäl." Jo det gjorde han visst, igen.

25 april 2014

Gräv där du står-redigering-manus

Idag har jag grävt ännu mer, och hällt i ännu mer jord, och rensat bort rötter i massor. Som du säkert vet vid det här laget, älskar jag att pyssla i trädgården, och rosor. Min senaste tatuering innehöll naturligtvis en ros.
Tillbaka till dagens stök - för det blev nämligen det, både struligt och stökigt.
När jag glad i hågen hade byggt upp mitt ärvda växthus och skulle trä över det nyinköpta överdraget, insåg jag till min stora förtvivlan att det var för litet. Jo, jag vet att jag borde ha mätt eländet innan jag beställde det, men de såg så lika ut på bilden, och jag var så glad att det fanns. Men, pytt att det gick. Nu blir det till att göra hemmagjort överdrag till växthuset och eventuellt få tag i en ställning till nya överdraget. Sådär kan det bli ibland - allrahelst för mig. Jag planerar och gör, utan att riktigt tänka efter. Allt jag gör här i livet går fort. Jag till och med springer istället för går när jag ska någonstans. Peter brukar pika mig för det ibland, men jag tar inte åt mig. Maten hystar jag också in snabbt, och om jag är ensam hemma görs det stående vid kylskåpet. Mat är för mig energi, inte njutning.

Efter att jag i framtiden lyckas få ut mitt nuvarande manus ligger ett annat och hägrar. En självbiografi. Många skrivlärare pratar om att man ska gräva där man står när man författar - att det är lättare att hitta scenerna när man gör så.
Mitt barnmanus utspelar sig i Söderhamn som är min barndomstad. Men manuset utspelar sig närmare bestämt på 1800-talet. Researchböckerna står i bokhyllan och idéen finns på pränt. Det riktigt kliar i fingrarna.
E-böckerna jag sicklar med vill jag ha så fina som möjligt och petar till förbannelse i manusen, men de kommer, så småningom.
Viktigast nu, är romanticcrimemanuset som ska redigeras. Något jag talade med Peter om idag, och har fått tillåtelse att lägga mer tid på. Det är svårt det där med tiden. Jag tycker att jag har massor, men ändå försvinner den innan jag hunnit blinka. Det bästa vore nog att bli eremit några veckor och åka till ett ställe utan internet. Känns det igen? Man distraheras av så många saker och att skriva hemma kan ibland bli nästan irriterande när disken ropar och hundarna pockar på att gå ut i solskenet som även lockar mig.
Men, jag brukar vara ståndaktig.
Det känns nästan som att jag vill ha mer plats - kunna lägga ut allt researchmaterial på ett bra sätt och utifrån det knyta ihop alla trådar, överallt. För det ligger något under ytan, som jag bara antyder och som kanske kommer fram om läsaren är uppmärksam på orden, på signalerna. Nä, mer säger jag inte. Nu ska jag redigera tills sena natten.

Godnatt govänner.

Plantering av blommor och ord

Igår och i förrgår grävde jag i landen här hemma. Blomma efter blomma lyftes bort och fick vänta på sin tur när jag sakta tog mig meter för meter genom ljusgula rötter. Jag bar säck efter säck med gödsel och jord, skapade ett paradis med olika 70-talsblommor. Det fanns nämligen massor av sådana här när vi flyttade in, och jag vill behålla dem. En rabatt med doftande borstnejlikor finns det också. Den kan jag varmt rekommendera om du inte redan har en sådan. Borstnejlikor blommar i princip hela sommaren, och älskas varmt av fjärilar.
Aklejorna har ökat dramatiskt i antal, och via Tradera har jag hittat flera roliga färger som snällt kommer upp. Varje höst tar jag hand om fröerna som jag ger bort och planterar om. Igår kom det frön via posten som ger gula Aklejor. Spännande.
De blåa Riddarsporrarna har jag flyttat längre bak. De är ståtliga men tar mycket plats. Nästan för mycket tycker jag ibland.
Den solgula Sommargyllingen har jag flyttat bort från landet. Vi hyser ett slags hatkärlek till varandra. Hon envisas med att komma tillbaka år efter år trots att jag behandlar henne illa.
Jordgubbarna sprider jag i trädgården, likaså mina älskade Penseer. Överallt sitter de, runt träd, i gräsmattan, ja överallt du kan tänka dig.

Idag har jag två sjuka barn hemma som snorar och hostar. Igen.
Strax ska jag gå ut och fortsätta gräva i rabatterna. Förhoppningsvis hinner jag fixa till rosrabatten där mina små telningar nu vuxit och blivit stora, klara att flyttas till en egen plats.
Ett växthus har jag också på g. 

Under tiden jag gräver och planterar om växter, tänker jag på mitt manus och längtar efter att få fortsätta med det. Egentligen är det samma sak att plantera ord eller blommor, båda växer och skapar rötter som gärna bildar eget.

Ha en riktigt bra dag.
Kramar

















En början-632

Jag ville göra nytta. Känna mig behövd. Jag tyckte om att hålla det fint runt mig, och att det fallit på min lott att städa varje söndag störde inte mig nämnvärt. Jag gillade doften av rengöringsmedel och att sära på tvätten för att därefter lägga in den i garderoberna, gjorde mig lycklig. Ni var min familj. Vi var en familj. Samtidigt som diskhon fylldes med vatten sjöng jag alla sånger jag någonsin lärt mig. Det varma vattnet fick mig att rysa av välbehag. Jag var behövd, alltså fanns jag.

24 april 2014

En början-631

En stingande smärta for upp genom foten, fotleden och låret. En skugga simmade iväg långt nere på botten och jag förstod att det måste vara den som orsakat smärtan. Foten domnade långsamt bort och jag hoppade på ett ben så gott det gick, tills jag såg Peder långt borta på en brygga. 
Han mer eller mindre hoppade ner från bryggan, och sprang mot mig. "Lilla Hjärtat, vad har hänt?"
"Jag trampade på något på botten. Den hade samma färg som botten, och jag såg den knappt, bara sanden den vispade upp. Hela foten har domnat bort. Finns det verkligen giftiga fiskar här i Sverige?"
Peder tog upp mobiltelefonen och gjorde som han alltid gjorde - googlade. "Jodå, det finns en fisk som heter Fjärsing. Man får en kraftig inflammation med smärta, svullnad och domningar. Vi måste få dig till sjukhuset. Kan du stödja på foten över huvudtaget, nej vänta, gör det inte. Jag bär dig istället."
Pustande och frustande bar han min åttio kilo tunga kropp till bilen, och öppnade dörren. "Sådär, hoppa in. Nu är det bara ett problem, jag kan inte köra bil." 
"Jag kan instruera dig. Det är inte så svårt", sa jag och blundade när smärtan for genom foten igen.
Peder satte sig vid ratten och drog i spakarna efter mina anvisningar, men gav upp och slog frustrerat på ratten. "Det är för svårt. Hur mår du gumman? Jag försöker få hit en ambulans istället."
Jag tittade på foten som svullnat upp rejält och gnisslade tänder när smärtan flyttade sig vidare uppåt benet. Det kändes som om det brann inuti det.
Han tryckte febrilt på knapparna och jag såg svetten rinna över hans ansikte.
Plötsligt kände jag mig illamående och lutade mig ut genom dörren. 
"Det står här att man inte behöver åka till sjukhuset, att man bara ska vila och sätta såret i ett hett bad", sa Peder och lutade sig in över mig, och tog tag i foten. "Men, jag tycker vi åker i alla fall. Har du sett att den ändrat färg?"
Jag spottade flera gånger, och satte mig sedan tillrätta. Jodå, nog hade den ändrat färg alltid. Smärtan från foten smittade av sig till huvudet och omgivningen gungade. Jag nickade med tårfyllda ögon.
"Om du har tur så är det den stora fjärsingen du gått på. Den lilla är tydligen giftigare", sa han och scrollade på mobilen. "Såg du någon svart fena?"
Ögonlocken kändes tunga, och jag gäspade flera gånger. Smärtan hade lugnat ner sig och jag lutade mig mot sätet. Tungan klibbade fast i gommen, och huvudet sprängde av värk.

23 april 2014

En början-630

Tristess, tråkighet, matthet i kroppen av längtan, suckande, könlös snarstuckenhet som inte längre berör varken dig eller mig. Luften runt mig vibrerar, gnäller och befruktar löven som viftar mot oss från skygga björkar. Gula blommor doftar som gyttja och koskit, trampas ned till intet.

22 april 2014

En början-629

Det var ingen hemlighet som måste hållas dold för någon, inte heller var det en sak som måste gömmas, men orden jag hörde den där hemska vinterdagen, tidigt i januari hade vänt mitt liv upp och ner. Medan stormen rasande plockade med sig både folk och fä, rev tak från hus diskuterade min make och en kvinna mig. Allt jag någonsin varit plockade isär i små, små bitar utan att ha en aning om att jag stod utanför och lyssnade. Mitt långa, mörka hår som jag stolt burit i åratal, ratades ned till att likna ett häxburr, mina lena händer som jag vårdat ömt kallades för sketna kontorsnävar, och huset jag byggt upp med hjälp av kärlek och massor av pengar, mina föräldrars pengar, kallades för ruckel och svinstia.
Med ett svett hjärta och kramande hjärta tog jag mig in i min kammare och lade mig på sängen. Att min man hade andra, det hade jag för länge sedan förstått, men att de såg ned på mig och det jag gjort, det gjorde ont.

21 april 2014

En början-628

"Det här är första dagen på ert nya liv", sa mannen framför oss, och riktade blicken mot mig och min nya kille. "Efter att ni gjort det här kommer livet inte att var sig likt", fortsatte mannen och placerade en svart hjälm på mitt huvud. "Du får Ritva, hon är den lugnaste av islänningarna. Du å andra sidan", sa han och pekade på min kille Santos, "får Rutger som är den näst lugnaste av hästarna."
Jag svingade mig upp i sadeln och försökte minnas allt jag en gång kunnat. 
"Är det bara vi", sa Santos, och försökte ta sig upp han med, men på sin häst. "Jag menar, det här måste kosta en förmögenhet?"
"Bry dig inte om kostnaden", skrattade jag och skänklade min häst, plus smackade. Med tanke på vad jag spar in genom att inte lägga en massa onödig tid på att testa dig är det här en spottstyver.
"Hur kunde du få för dig att vi skulle göra det här?", muttrade Santos och kom äntligen upp, men krånglade med stigbyglarna som vred sig.
"En rolig grej bara", sa jag. Jag vill kolla om du håller måttet, om du är något att satsa mitt liv på.
Santos ryckte på axlarna: "Tja, jag har väl tillbringat dagarna på sämre vis."
En man iklädd ett par gamla, slitna jeans, cowboyhatt och boots, kom ut från huset bredvid det vi hyrde, och höjde handen till hälsning. Hans ansikte var ärrigt och brunbränt.
"Ritva, för fan. Du menar inte allvar va", muttrade Santos och skakade på huvudet. "Vad månde bliva av detta?"Han drog med handen genom sitt svarta hår.
"Hej", sa jag och sträckte ned handen mot mannen. "Det är jag som är Ritva, och det här är Santos, min kille."
"Morsning, det är jag som leder utflykten. Har ni tagit med ombyte och regnkläder? Det kan bli jäkligt kallt om det regnar och ni blir blöta. Vi blir borta tre dagar."
Jag klappade med handen på ryggsäcken och log. "Jodå, allt är med."

20 april 2014

En början-627

Syrgastältet runt faster Ruts säng rörde sig i taken hon andades, eller andades förresten, mer väste. Jag mindes de gamla glasburkarna som stått på balkongen, fyllda med halvrökta cigarrettfimpar. Min kära faster inbillade sig nämligen att om hon inte rökte det sista på den stinkande pinnen, skulle hon aldrig få cancer. Ack så fel hon hade. Nu låg en utmärglad figur innanför de genomskinliga väggarna och tittade på mig med ledsna ögon. Hon gjorde tecken och slog med sin kloliknande hand på täcket, kallade på vår uppmärksamhet genom att grymta. Läkarna hade tagit bort allt. Innanför den tunna huden som mer liknade gamla pergament fanns nu inget. De höga kindknotorna liknade smala, knotiga avsatser, och armarna hade reducerats till smala pinnar utan kraft. Maten intogs via en knapp i magen och jag funderade många gånger på att ta kudden, öppna dragkedjan på tältet, och lägga kudden över ansiktet jag inte längre kände igen. Det var mest humant. Ingen förtjänade att ligga så här, att vänta på att dö medan smärtan rasade runt i kroppen, och cancern långsamt åt upp allt.

19 april 2014

Att blåsa en bedragare

Den 3 mars 2014 ropade jag in en skinnjacka till min man Peter. Jag har letat en sådan i flera år till honom, och var tveksam till att välja den eftersom personen ifråga inte hade något högt betyg. 
Jag gjorde det ändå och skickade 610 pix till honom. Därefter mejlade jag att det var gjort och väntade på svar...

En vecka senare hade ingen jacka kommit och inte ett ljud hördes från vederbörande.
Jag mejlade en fråga om vart jackan tagit vägen och lade till att jag polisanmäler de som lurar mig.
Några dagar senare kom ett svar att han inte hade pengar till frakten.
Jag tänkte att sådant kan hända och väntade ännu en vecka.
En dag gick jag in på hans Traderaprofil och såg att jag inte var den enda som blivit blåst - för det var det jag blivit. Killen hade allt som allt lurat tre stycken!

Nu blev jag ARG, och att göra mig arg innebär problem.

Snabbt polisanmälde jag killen, ringde till Tradera och fick honom spärrad, googlade på hans namn och fick tag i hans personnummer. Ha, ha...i dagens värld kan man inte gömma sig.
Därefter hittade jag på ett skeende som inte fanns. 
Jag ringde upp hans svarare och låtsades vara hysterisk. Pratade fort, stammade och skrek:
"Min bror har åkt till dig, så öppna för Guds skull inte dörrarna. Nej, vet du vad, stanna inte hemma. Han är skitförbannad. Åh, herregud, det här var INTE meningen. Brorsan kom ut för en vecka sedan. Han har en svart Harley."
Jag lät det gå några timmar, så att killen skulle få svettas, sedan mejlade jag:
"Brorsan bor på Hotell (namngivet hotell i Krylbo). De tänker åka till dig ikväll, så det är bäst du håller dig hemifrån. Han kan vara rätt tuff. Öppna inte, jag upprepar, öppna INTE dörren om du stannar hemma."
Då fick jag ett mejl: Jag har fått pengarna, sätter in till dig imorgon.
Ha, ha...pytt att han gjorde.
Några dagar senare kom nästa mejl från honom: Du får jackan, inga pengar.
Bra, skrev jag. Huvudsaken jag får någonting.

Eftersom Krylbo inte är ett speciellt stort ställe och jag dessutom haft en pojkvän där, visste jag att polisen skulle ta min anmälan på stort allvar. 
Mycket riktigt ringde de efter två dagar och ville ha mer information om bedragaren. De berättade också att även om han skickade jackan skulle han åka dit för uppsåt till bedrägeri.

Igår, den 18:e april fick jag paketet med jackan, och triumfen var lika stor som lättnaden. Att jackan passade som smäck på Peter var inte heller fy skam, men det viktigaste var att jag fick jackan.
För övrigt har jag ingen bror.

Jag vet inte om de andra fått sina jackor, men de har inte skrivit något om att de polisanmält händelsen på Tradera, så jag antar att de blivit urförbannade men sedan struntat i det hela.




En början-626

Rubrikerna som stod på löpsedlarna fick mig att stanna. Överallt stod mitt namn med stora bokstäver och Aftonbladet hade till och med lyckats få fram ett gammalt fotografi. Vad skulle jag göra nu? Gå under jorden tills folk glömt det som hänt? Skulle de någonsin göra det?

18 april 2014

En början-625

"Jag tänker inte göra ett skit mer", skrek Amanda och slet ned jackan från galgen. "Jag är så trött på er."
"Snälla, söta du vi är väl en familj? I en familj hjälps man åt", sa Lars och räknade sakta till tio. Det var så psykologen hade sagt att han skulle göra, men det brann i händerna att ta tag i de smala axlarna och ruska om henne ordentligt. Varför måste ungar tjafsa så mycket, om allt?
"Du kan ta din jävla skitfamilj och dra åt helvete", skrek Amanda och lade handen på handtaget till ytterdörren. "Det är förresten din familj, inte min. Mamma hade rätt, du skiter fullkomligt i mig. Du bryr dig bara om din nya fina familj, och älskar dem mer än mig.
"Det där är inte sant", sa Lars, och mindes alla hårda ord han vräkt ur sig innan skilsmässan. "Jag älskar dig. Du är ju min förstfödda, mitt lilla kärleksbarn."
"Kärleksbarn, jo pytt", fräste Amanda och öppnade ytterdörren medan hon lyfte upp väskan som knappt gick att stänga. "Du brukar säga att du hatar mig. Att jag är en tyngd runt din hals."
Lars bleknade. Jo, han hade nog vräkt ur sig både det ena och det andra i ilska, men det var förut, innan besöket hos psykologen. Nu hade han instrumenten att hantera sin ilska.
"Jag drar nu", fräste Amanda och drog upp håret ur jackan när det fastnade. "Försök inte ens ta kontakt med mig. Leta mig inte."

Lars tittade en lång stund på dörren efter att den stängts. Han var en misslyckad pappa, och det gjorde ont - obehagligt ont att inse att han betett sig som sin egen pappa en gång gjort mot honom.
Det hördes en hård knackning på ytterdörren.

17 april 2014

Konsten att läsa tankar - ett verktyg för att skriva din bästa bok

När man gör en film eller skriver en bok ska man ha full kontroll på karaktärens bakgrund, eller ghost som min lärare kallar det. Helt enkelt vad som hänt personen innan läsaren träffar honom/henne i manuset. Man ställer massor av frågor till sin karaktär för att på det sättet ha vetskap om hur hen beter sig när något händer hen i manuset.

Jag är filmmanusförfattare och har fått bankat i huvudet att jag ska visa inte berätta vad hen känner och gör. Av den anledningen trillade jag in på kroppsspråket och googlade en massa på det.
Via olika inlägg hittade jag då den fantastiska boken Konsten att läsa tankar skriven av Henrik Fexeus, och jodå, där fanns allt jag någonsin sökt om hur människor beter sig i olika situationer.
Det finns ju några klassiker: En människa som lägger armarna i kors markerar avstånd, avsky genom att rynka på näsan, rädsla när hen hukar som om den andre skulle slå hen.
Du fattar säkert vad jag menar.
Jag köpte först boken som e-bok, men insåg efter halva boken att jag vill ha den på papper för att kunna markera sidor, lägga till ord som gäller mitt manus med mera. Alltså köpte jag den "riktiga" boken också. Dumt kanske, men till syvende och sist gillar jag att vända blad i böcker. Sådana som luktar och känns.

Henrik visar med bilder på sig själv hur de olika känslorna ser ut, och det gillar jag verkligen. Jag menar, kan man få någon bättre mall i sitt skrivande?
Du kan även använda boken till ditt riktiga liv
Genom att kopiera någons sätt att känna får du hen att känna sig bekväm med dig, och kan då påverka hen att göra som du vill.
Ha, ha...jag tänker direkt på min tid som försäljare och minns att när jag ibland skulle sälja något till någon, sänkte jag mig till hens nivå i både tonläge och kroppsläge. Jag kunde alltså en del av det Henrik lär ut, utan att ha läst hans bok. Det var kanske därför jag sålde som fasen.

"Vid ett äkta leende sänks ögonbrynen en aning, men ingen som simulerar ett leende sänker sina ögonbryn. Försök göra det med flit och du ser ut som någon som skrämmer barn som hobby", skriver Henrik Fexeus.

Under tiden jag läser gör jag alla dessa underliga miner han skriver om, utan att tänka på det. Lägg märke till att en person som gäspar smittar flera andra. Samma sak med skratt. Det är svårt att vara på dåligt humör om mungiporna pekar uppåt på någon. Glädje smittar också.
Det finns ju olika stadier av glädje. Att observera sina barns bestyr är en sort, att umgås med goda vänner och bara vara är en annan sort. Det finns miljoner olika modeller. Tänk efter själv.
Sedan finns den konstruerade glädjen - låtsasglädjen

Förakt, hur syns det, tänker du säkert.
Så här skriver Henrik Fexeus:
"Förakt kan visas i ansiktet genom att knipa ihop och höja ena mungipan. Resultatet blir en mun som bara ler på ena sidan. Det kan också ske genom en höjning av överläppen på ena sidan. Tänk dig Elvis (eller Billy Idol) sekunden innan han börjar sjunga. Detta kan ske diskret, med bara en ryckning i överläppen, eller så mycket att tänderna syns beroende på hur starkt föraktet är. 
Uttrycket följs gärna också av en luftstöt genom näsan, som en fnysning. Blicken tenderar att riktas nedåt - vi ser bokstavligt ner på den vi föraktar."

Jag säger bara, läs boken och lär dig massor om dig själv och andra, men framför allt använd den i ditt skrivande som en bibel bland andra skrivarbiblar.

En början-624

Alfred sparkade bollen till Jesper som i sin tur levererade den med en nick mot Anders. Snabbt som ögat skyndade Alfred sig att möta upp honom och fångade bollen med ett stort smil. Nu jäklar skulle bollen i mål, tänkte han och dribblade den mellan två av motståndarna och sparkade den i M-Å-L.
Folket reste sig på läktarna och skrek av glädje.
I samma sekund såg Alfred en skugga till vänster om sig, men hann inte väja. Krocken var ett faktum. Han hörde ett ljud som lät som en tjock kvist gick av och smärtan banade sig väg från foten uppåt mot ljumsken och vidare in i hjärnan.
"Aj", skrek den andre och satte sig på gräset med sin fot lagd över låret. "Helvete, se dig för."
Alfred kallsvettades och hörde den andre som genom en tunnel. Ljudet ekade och höjdes, sedan sänktes. Liggande på gräset kröp han ihop i fosterställning och blundade. Foten pulserade och det kändes som om det brann i den.

16 april 2014

En början-623

"Jag hörde flera skott", sa kvinnan med tårarna rinnande utefter kinderna. "Två, kanske fler. Jag sprang mot ljudet, och ..." Hon pekade på mannen som satt död på bänken. "hittade honom här. Jag tror att han bor i det där stora huset, men jag är bara på besök här, och ..."
Fredrik Larsson tog av sig kepsen och kliade sig i huvudet. Han skrev i blocket och studerade kvinnan i smyg. Hon såg ganska bra ut, liknade någon, men han mindes inte namnet på den berömda filmstjärnan. För de kunde väl inte vara så att det var hon.
"Kan jag gå?", mumlade hon och svalde flera gånger. "Jag mår inte så bar som du förstår. Du hittar mig nere på hotellet."
Fredrik nickade och ställde sig på huk bredvid mannen med en pincett i handen.
"Ska du inte ringa dina kollegor?" sa hon lätt irriterad.
"Han är död. Han går ingenstans", muttrade Fredrik och log när han hittade en fimp under soffan. I änden syntes rosa läppmärken.

15 april 2014

En början-622

Stående vid fönstret, eller rättare sagt gluggen, såg jag att fullmånen sken över isen. En skugga lösgjorde sig ur skogen och rörde sig mot åteln jag lagt ut. Jag darrade av upphetsning och kände att det rann något utefter ryggen trots att det var iskallt i det lilla utrymmet. Långsamt höjde jag bössan och siktade. Vargen nosade på rådjuret och fnös. Jag såg de gråa, lurviga öronen röra sig oroligt och slutade andas. Skulle han ta betet, eller?
Då satte han sig ned och höjde nosen mot himlen. Ylandet skar genom märg och ben på mig, men jag vågade inte röra mig. Ett antal skuggor kom farande i full fart över isen och kastade sig morrande över rådjuret, slet stora köttbitar från det och ställde sig en liten bit ifrån. Knakandet från benet på det stackars rådjuret ekade över isen mot mig. Kojan jag befann mig i låg bara en meter från marken och jag kände mig plötsligt mycket utsatt.
Som på en given signal rusade vargarna mot mig. Deras käftar var blodiga och tänderna glimmade i månskenet.

14 april 2014

En början-621

"Visst är det typiskt att han kommer in till vår tomt, samma dag som jag står på en stege och slipar väggen på garaget, intäkt i damm. Av alla dagar väljer han just den dagen."
Mimmi skrattade
"Det är inget att skratta åt", fräste Linda och satte upp sitt långa, ljusa hår i en tofs. Jag hade pappas gamla snickarbyxor och ett slitet linne på mig. Manuel tittade på mig som om jag var något katten dragit in. Naturligtvis var han inte där för min skull, han och brorsan har blivit kompisar. Jag har kämpat så för att Manuel ska se mig, men inte så som han gjorde då."
Mimmi kramade om henne och drog lekfullt med handen genom henne lugg. "Äh, det är säkert ingen fara. Det är väl bara charmigt?"
"Åh, vad du är jobbig. Fatta att jag har trånat efter honom över ett år nu. Ett år."

12 april 2014

En början-620

Tomas har ett pojkaktigt ansikte, öppet, frimodigt med vänliga bruna ögon. Munnen är stor och på ena kinden har han en liten smilgrop. Öronen står ut extra mycket från huvudet och han har många gånger tänkt operera dem. Idag var han vuxen och kunde tackla eventuella gliringar, men som liten hade det varit värre. 
När han rundar hörnet på stadens populära cafe hör han en röst ropa hans namn.
"Tomas, hallå. Vänta."
Cecilia, klassens snyggaste tjej kommer rusande med håret på ända och kläderna fladdrande. Hon har en ryggsäck på ryggen och svarta kängor på fötterna. De blåa ögonen glittrar.
Allt det där tar bara några sekunder för Tomas att registrera. Det han inte förstår är varför hon ropar på honom. Det var länge sedan han var hemma, kanske för länge. Göteborg lockade mer än att åka hem till barndomshemmet. Ibland var det en ojämn kamp mellan längtan hem och längtan efter äventyr, men oftast vann Göteborg, eller Götet som de själva kallade sin stad.
"H...h...hej", säger Tomas och tar upp en klubba ur fickan. Den är ett substitut istället för den alltför vanliga cigarretten. Han har lovat sig själv att sluta efter att ha bevittnat pappans död, och nästan lyckats. Tills nu. Fingrarna längtar som besatta efter rundningen efter dödspinnen, som han numera kallar dem.
"Åh, vad glad jag är att se dig. Du anar inte vad jag längtat", säger Cecilia med blossande kinder och kramar honom hårt, hårt.

11 april 2014

Magsjuka barn-livets betraktelser och allvarliga samtal

Dagen blev minst sagt oväntad. Det började med att två barn hade magont vid frukosten och var allmänt kinkiga. Vad fan, tänkte jag, de kan stanna hemma. Jag skulle ju ändå vara ledig. Ha, trodde jag ja.
Peter körde tveksamt Zabine till skolan, men hon ville så gärna dit och berätta om gårdagens uppträdande på scen. Det gick exakt en timme, sedan spydde Hampuz ner sig, soffan och filten han hade över sig, och golvet naturligtvis. Tvätta, skura, och ner med allt i tvättmaskin, tvätta unge och trösta. Det lugnade sig direkt och de tittade på film. Jag slängde mig in i bilen för att hämta lillstinta i syfte att inte smitta de andra, men faktiskt huvudsakligen för att hon skulle slippa spy i skolan. Jag har själv gjort det som liten och skämdes oerhört mycket. Vi tog med alla skolböcker hem, både Zabines och Razmus, handlade lite mat och for hemåt.
Då ringde Peter, jag måste leverera en faktura idag för att vi skulle få ut pengarna innan påsk. Stress, stress.
In i bilen igen och full fart till Huddinge. Raz fick högsta ansvaret hemma och jag såg till att hans telefon var laddad.
Två mil gånger två var jag hemma igen. Allt hade gått galant här hemma och de satt naturligtvis och spelade.

Allt efter dagen gick blev de allt stökigare och ljudvolymen hissades upp. Då lessnade jag och bad samtliga ungar sätta sig ned. Jag sa att det kändes obehagligt när de pratar så högt (jag har en hörselskada) och att jag inte tyckte att det var någon trevlig stämning mellan syskonen. Razmus höll med, de andra likaså. Sedan pratade jag om vikten av att hjälpa till hemma så att vi föräldrar kan göra annat än hushållsgöra när vi är hemma.

Fyllda av mina ord gick de till olika sysslor. Zabine diskade, Razmus och jag hämtade tvätten som torkat nere i källaren och lade i ny, sedan gick vi upp och hjälptes åt allihop med att sära på den. Det blir en massa tvätt med tre småttingar i huset. När det var gjort gav jag dem en varsin rulle choklad som jag köpt tidigare, och de tittade på en film medan jag jobbade på kontoret.

Resten av dagen var lugnare än vanligt, inga sparkar, inga slag och elaka ord.

Nu har vi ätit kvällsmat och barne sover sött. Peter med förresten. Han är trött efter att ha jobbat hela dagen. Jag hade tänkt skriva på manuset idag, och klippt hundarna inför våren, men livet ville inte riktigt det idag. Nåja, imorgon är en annan dag och förutom att kravla runt på gästhustaket och regla kan jag måhända hinna kika på manuset.

Ha en fortsatt härlig kväll

10 april 2014

En början-619

"Vad händer om jag gör så här?" sa Larserik och släppte flaskan med Whisky i golvet.
Naturligtvis gick flaskan sönder, men pappa sa inget. 
Mamma kom in i rummet med en trasa i handen. Hon tittade argt på min lillebror, men sa inte heller något. Det finns nämligen en oskriven regel i vårt hus, om ingen pratar om det som hänt som händer det inte. När jag reste mig upp för att gå till mitt rum stänkte pappas ögon ut hat. De var svarta. Kolsvarta. Mamma torkade upp whiskyn och mötte min blick med ett medlidsamt leende. Den sträva, lite bittra stanken fyllde sakta rummet. Larserik vågade inte röra sig och stod som en staty med handen en bit ut från kroppen, öppnad för att nå runt flasktoppen.
Då ringde det. En lång ihållande signal med Elvis Presleys låt. Du vet den där när han dansar uppe på en ställning och rör kroppen i juckande rörelser.
Pappa drog med handen över den röda näsan som skapats av hans egenhändigt drickande. Pappas plufsiga ansikte hade en gång varit vackert, det hade mamma visat på gamla fotografier, och han hade varit smal, inte alls så tjock som nu. Fläsket vällde ut över byxlinningen och magen hade en massa blåa streck. Det visste jag med bestämdhet. Huden var full av äckliga porer som färgats svarta.
Det ringde igen. Elvis röst stannade kvar i rummet, fick de vita porslinslamporna i fönstret att vibrera. Mamma stod fortfarande på knä med trasan lyft.

En början-618

Jag följde henne genom trädgården ut på vägen och vinkade in taxin som hon beställt. Mina ögon fylldes av tårar som jag torkade bort. Hon skulle minsann inte få se mig gråta. Jag var mormors starka tjej. Hennes händer som vilade mot mina knän var brunfläckiga och fulla av slingrande ådror. På fötterna bar hon ett par gamla, röda foppatofflor jag och mamma gett henne. 
"Klarar du dig nu?" sa hon med mild stämma. "Lilla, lilla söteunge, jag kommer snart tillbaka."
Taxichauffören hjälpte mormor upp från trottoarkanten och in i bilen, efter att han slängt en snabb blick på mig. Sedan startade han bilen och for iväg. Mormor vinkade ända tills bilen svängde runt kvarteret, men jag hörde den och sprang efter, genom Larssons trädgård, och över tant Henrikssons rabarberland. Jag hörde att taxibilen accelerade och försökte springa fortare. Det stack i fötterna när jag sprang över Melkerssons trädgård som mest bestod av gamla tallar. Kottarna trängde sig in i mina fötter tillsammans med barr och annat. Jag vet att jag borde ha stannat, men jag kunde inte. Längtan efter mormor sved i bröstet och jag ville bara ha en enda kram till, och säga det jag hittills inte vågat.
"Jag älskar dig", skrek jag genom den oigenomträngliga syrenhäcken. "Jag älskar dig mormor."

8 april 2014

En början-617

Metreven nådde knappt upp till bron. Miranda lade sig ned på mage och tryckte ut huvudet under det murkna träet. Det hisnade i magen när hon tittade ned på vattnet nedanför, men samtidigt ville hon inte visa de andra vilken fegis hon var. Långt därnere såg hon flötet ligga och guppa. Åh, om hon ändå kunde få napp snart. Det värkte i armen som hon sträckte ut och det kliade i fingret där hon knutit fast reven. Ena foten hade somnat och en envis mygga stack henne om och om igen i ansiktet.
Där,  hoppade flötet till, och där, och där dök det.
"Mirran, du har napp. Skynda dig", ropade Andrea. Du tappar den annars."
Miranda drog åt sig armen och vevade upp reven runt den. En liten fisk hängde i luften. Kroken satt fast i läppen på den.

7 april 2014

En början-616

Kajsa vände sig om mot mannen som rört hennes arm. En liten, mörk man med stickande ögon stod bakom henne. Han luktade cigarr och vitlök.
"Ursäkta, jobbar inte du som journalist?", sa han med en pipig röst som skar i hennes öron.
"Ja, vad är det frågan om?", svarade hon.
"Ni kan få en bra historia av mig. Ett riktigt scoop", sa mannen och sänkte rösten till viskande. "Det är sådant som du gillar att skriva om. En riktigt smaskig historia."
Kajsa knep ihop ögonen till två smala springor. "Så", sa hon dröjande, "vad skulle det vara för historia?"
"Vad får jag?", sa mannen och tystnade.
"Får?"
"Ja, du hystar säkert in en massa pluring för det du skriver, så vad får jag?"
Kajsa skrattade. "Jaha, det var där skon klämde. Jag vet ju inte ens vad det handlar om, din lilla historia."
"Du måste lova mig en sak", sa mannen och böjde sig mot hennes öra och viskade: "Du får absolut inte vända dig till polisen. Inte ett ord."
"Det är svårt för mig att lova något dylikt. Det förstår du nog själv."
"Det är villkoret. Annars berättar jag inget. Lova."
Kajsa ryckte på axlarna och sträckte på sig. "Först vill jag höra vad det handlar om."
"Jag kan ge dig allt om stölderna nere i hamnen, personerna som gjort det och var du hittar stöldgodset."
Kajsa blev med ens intresserad. "Har du varit med?"
"Åh nej, inte jag inte, men jag känner dem som varit med."

6 april 2014

En början-615

"Uppriktigt sagt så tror jag inte att du har stora chanser", sa Sven Jansson. "Du är för envis."
"Vad menar du med att säga så?", sa Hillevi föraktfullt. "För envis. Ska man inte vara envis när man åker skidor då? Om man är envis, så ... Det var det fånigaste jag hört. Eller hur Oskar?" sa hon och vände sig mot mannen som stod närmast henne.
Oskar Larsson nickade och sa jakande att han höll med om det hon sa och belönades med ett leende som fick honom att le tillbaka och studera Hillevi mer noga. De svarta byxorna var lite bylsiga och tröjan som han visste att hennes mamma stickat lyste upp det i övrigt så svarta. Till och med håret var svart. På skidorna stod texten SPEED med lysande limefärgade bokstäver.
"Jag tror att ni missförstår mig", sa Sven och suckade. "Antingen med vilje eller av dumhet. Oavsett vilket så missförstår ni mig. Jag fattar väl att det är bra med envishet, men man får inte vara dum."
"Och det menar du att jag är?" muttrade Hillevi. 
Sven lade handen över pannan. "Nej, nej, inte alls. När du åker skidor kan det vara bra, men annars."
Han stod tyst en lång stund. "Äh, gör som du vill. Vi ses vid målet", fortsatte han och gick iväg.
Oskar stoppade Hillevi när hon knäppte loss sig från skidorna och tänkte springa efter Sven. Han sa inget, bara lade sin ena hand på hennes axel och skakade på huvudet.

5 april 2014

En början-614

Det var året då Tom brukade åka med tunnelbanan mellan stationens ändpunkter. Fram och tillbaka hela dagen. Han tyckte om att stå i vagnen längst bak, känna att efter honom fanns inget. Ett steg ut och allt skulle vara över, eller inte. Han hade sett i dagstidningarna att de som kastade sig framför tunnelbanan överlevde, men med hemska skador. Med händerna mot den kalla rutan såg han landskapet rusa förbi. Färgerna flimrade inför ögonen, rött, gult och grönt, ibland blått. Folket på perrongerna stod i klungor när tunnelbanan åkte in. De trängdes och tryckte på för att komma in först. Ljudet från bromsarna fick honom att reagera instinktivt, lägga händerna över öronen och grimasera av smärta när det nådde den tunna trumhinnan.

4 april 2014

Datastopp-slut på spelandet

För över en månad sedan fick jag nog. Nog av ungar som skrek och tjoade, svor och puttade varandra. Nog av att ha två idioter som stirrade på en varsin skärm.
Jag packade undan Skylander, x-box, Playstation, och alla surfplattor.
I början var det grinigt och tjat om att få spela, men Lilleman tystnade snabbt och började...leka. Du vet sådär vanligt som ungar kan om de vill. De lekte med sitt riddartorn och alla riddare, drakar, älvor och underliga ting, och de lekte med legot som nästan dammat igen. Istället för svordomar och skrik härskade tystnaden med skratt emellanåt. Visst slogs ungarna då och då, men inte alls på samma vilda vis. De läste, tittade på film, och till och med lekte ute.

Razmus kan ju spela på fritis, men det är bara ynka femton minuter om dagen. De andra har inte rört ett spel på över en månad, förrän igår. Då fick Hampuz spela på plattan. Gissa om det var uppskattat?

Jag själv spelar ingenting, och har aldrig sett rolighetsfaktorn i att sitta och titta på människor eller djur som agerar på skärmen. Jag gillar inte heller att det alltid ska vara slagsmål i spelen. Om du tänker efter så jagar någon, eller blir jagad i vartenda ett. Inte underligt att ungarna blir aggressiva i skolan och hemma. De gör som de blir lärda, och kom inte med det där att de säkert kan skilja på verklighet och fantasi.
Nä, jag vill helst göra saker själv oavsett vad det är, rida, springa, fiska, åka snowboard, boxas. Allt det där försöker jag få barnen att göra i verkligheten. 

Jag skulle helst vilja ta bort spelen forever, men det är väl en utopi. Däremot har jag och Peter bestämt att GTA aldrig kommer innanför dessa väggar, och jag kolla varenda spel Razmus laddar hem så det inte finns några krigsscener med i det. Ett tag var jag inne på att ta kontakt med ett av de här barnen som bott i ett krigshärjat land, för att be hen berätta hur det är att som barn bo i skiten.
Vi har också bestämt att vi inte ska jobba lika mycket i sommar som förra året. Pengar är inte allt. Istället ska vi umgås mycket med ungarna och vara ute i skog och mark med dem, bada, sola och gå på museum med mera. 

I helgen ska Razmus få tillbaka sina spel, men med restriktioner att inte sitta flera timmar i taget med dem. Det ska bli intressant att se hur det går.

En början-613

"Nu dog han", sa slaktaren bittert.
Vi hade kommit upp på krönet av en backe, och nedanför oss bredde en slätt ut sig, som långsamt sänkte sig mot ett blått hav. Några hustak anades och ett kyrktorn där duvor flög runt, runt. En fabriksskorsten, säkert närmare femtio meter hög, såg vi klart och tydligt, och ett par lyftkranar som stod nära vattnet. Faktiskt så nära att tanken slog mig att de skulle kunna välta.
Slaktaren morrade och klev ut först. han öppnade motorhuven och böjde sig ned över motorn, slet i några sladdar och muttrade något.
Jag klev också ut, men huttrade till och hämtade min svarta kofta av ull. Det blåste rejält och havet kröntes av vita gäss som slog mot stranden. En tunn remsa av sand skiljde vattnet från grönt gräs där folk låg och solade. Vattnet var tömt på folk. De hade säkert lärt sig vad de röda vajande flaggorna betydde, och genom erfarenhet lärt sig att de skulle åtlydas. Doften av tång och nyslaget gräs omringade mig, och nu kunde jag se mer av staden. Mitt barndomshem. Mitt kära, kära barndomshem. En känsla av att vara iakttagen övermannade mig, och jag sökte med blicken över vyn tills jag såg reflektionen från en kikare. Prästen var som vanligt ute på fågelskådning och hade säkert sett oss. Det gick inte att komma i smyg hit. I samma sekund du klev in i staden visste alla vem du var, och om de inte gjorde det, frågade de dig eller ditt sällskap.
"Vi får gå", muttrade slaktaren som var min nyfunne vän. Att lifta innebar många gånger att jag fann nya vänner. Av den anledningen åkte jag aldrig tåg eller buss.

3 april 2014

En början-612

Min barndom var för jävlig. Farsan drog samma dag jag fyllde fem, och morsan söp. Vi var den ultimata utmaningen för socialen. Syrran flyttade till en fosterfamilj och fick det något bättre, men rymde efter ett år. 
Idag bor jag i en egen lägenhet. Några av mina vänner vet hur jag hade det som liten, men de flesta anar inte ens. Jag knegar på ett bageri och åker utomlands en , ibland två gånger per år.
Egentligen har jag det ganska bra.
Veckan efter att jag fyllde sexton ringde farsan. Han presenterade sig inte ens, bara hasplade ur sig att jag måste komma till fiket nere på hörnet. Att jag skulle ta med mig passet och pengar.

2 april 2014

En början-611

Pappa lade ned borren på vardagsrumsbordet och tittade på mig utan att säga något, sedan tog han upp den och fortsatte borra stora hål i taket. Doften av sågspånet som rasade ned mot golvet fyllde rummet och jag hyssjade min lillebror som kom springande med stora, rädda ögon. Hålen hade en diameter på cirka femton centimeter och skivorna som skapades togs emot av pappas grova, ärrade hand för att sedan läggas ned på mammas fina jakarandabyrå.

Seminarium om barn- och ungdomslitteratur med Susanna Alakoski och Lin Hallberg

Jag hann inte skriva någon början imorse.
Istället klev jag upp tidigt, åt en banan och for till parkeringen i Tumba, lämnade bilen och tog pendeln till Stockholm city.
Anledningen var detta:
Seminarium Barn- och ungdomslitteratur som utgångspunkt för konstnärligt skapande, med Susanna Alakoski och Lin Hallberg.
Jag kom dit tidigt och gick runt på Kungsholmen. Klev in på en gammal kyrkogård och gick omkring bland gravstenar och nyutslagna blommor. Det blev faktiskt smått surrealistiskt. All död och all prakt av nyvaknade blomster och grönt, doftande gräs. Vaktmästaren undrade säkert vad jag sysslade med. Han slängde ett öga mot mig då jag på knä försökte utröna vad som stod på stenarna. Jag ska ligga i en minneslund när jag dör. Ingen ska behöva ha dåligt samvete för att de inte fixar till min grav. Det är något som slår mig när jag undersöker gravsten efter gravsten. Kan du se det framför dig. Hur jag anstränger mig för att se årtalen och rynkar pannan när jag inte riktigt ser. Solen strålade, men jag frös om händerna, trots att jag bar handskar. Stenarna hade vittrat sönder alldeles. 

Jag gick ut från kyrkogården och stod en lång stund och tittade på några skator som lekte på stenmuren. Jag gillar sådana. Trots att de är skadedjur.
Nästa mål var taken. Har du tänkt på alla vackra plåttak som sitter på husen vid hantverkargatan. . Några av dem såg lite slitna ut, behövde målas, men jag brydde mig inte om att ta reda på namnet på ägarna. Peter har nog med jobb för ett tag.

Klockan var närmare halv nio när jag smet in genom porten med en kvinna.  Jag hjälpte arrangörerna att flytta bord och pratade om ditten och datten. Det var en mycket vacker lokal, med gamla, antika härliga möbler och vackra tavlor. Borden vi satt vid hade nötts och stolarna var gamla, väl insuttna. Det fanns själ i rummet. ja hela huset.
Resten av folket trillade in, och vi tog för oss av mackorna och juicen (alt. kaffet). Det blev en mycket trevlig pratstund.
Margareta Sörensson (kritiker på expressen) intervjuade författarinnan Susanna Alakoski som har skrivit Svinalängorna, Håpas du trivs bra i fengelset, Dagens Harry mm, men även författarinnan Lin Hallberg som har skrivit massor med böcker, bland annat SIGGE-böckerna som min dotter älskar. 
Samtalet handlade om författarnas mening med skrivandet, vad de ville förmedla och varför de började skriva.
Lin älskar hästar och blev tillsagd av en kompis att hon skulle blanda sina två intressen, dvs hästar och skrivande. Resultatet blev Sigge, och många fler böcker. Från början härmade Lin språket och stilen från de hästböcker hon själv läst, men efterhand trängde sig hennes egen stil och hennes eget språk in och tog över. Barnen älskar att läsa dem, och skickar ofta mejl.
Vi diskuterade om alla barn läser hennes böcker eller om det bara är hästtjejer som läser dem. Min dotter rider inte, men är galen i Sigge-böckerna. Hon slukar dem och vill ha nya hela tiden. Det är en spännande värld hon inte är i just nu, men på det här sättet ändå besöker. Jag tror att alla barn kan läsa hästböcker - att de kan fantisera, leva sig in i det som händer oavsett de rider eller ej.

Något som ofta används i barnlitteraturen, och även i vuxenlitteratur, är längtan efter frihet.  Men i böcker för barn handlar det också om att finna sin plats i tillvaron, om kompisar, relationer med föräldrarna och andra, skolan, men också annat. Hästböckerna är inte bara om själva hästeriet, åh nej, här finns så mycket mer. Det kan vara deckare, handböcker, kärleksböcker eller romance om man nu kan säga så om den typen av böcker. Hästar är bara en ingrediens i ett mycket vidare perspektiv.
Jag själv gick på ridskola, hade häst och var bonnjänta. Jag slukade böcker. Alla sorter - till och med psykologiböckerna på biblioteket. Hästböcker hade jag metervis i bokhyllan. Egentligen vet jag inte varför jag fastnade för just den genren. De var spännande och jag minns en serie som hette Pysen som jag sträckläste. En annan hette Balett (hästen hette faktiskt det), och Svarta hingsten känner väl alla till? Jag föredrog att läsa om djur. Alla sorter. Minns du djurböckerna som fanns. De där halvtjocka som innehöll spännande historier om pantrar, björnar och många, många fler sorter? Jag älskade dem, och har dem fortfarande kvar i gömmorna. Jodå, jag vet att ungarna skulle skratta ihjäl sig över sättet att skriva, men de är speciella. Mycket speciella.

Margareta pratade om hur dyrt det är att ha häst, och Lin kontrade med att hon som ung fick både sköta och se till att mat plus annat till hästen betalades. För att fixa det måste hon låna ut hästen mot betalning. Tänk då på att hon var tolv år. Anar svartsjukans moln där. Tänk dig själv att någon okänd hanterar ditt älsklingsdjur. Bläh, säger jag.
Under tiden Lin berättade insåg jag att jag nog har varit ganska bortskämd - vi hade jordbruk och jag behövde inte alltid sköta min häst själv. På helgerna skötte mamma Lady, som hon hette. Jag åkte till stan för att roa mig på fredagen och återvände inte hem förrän på söndagen. Vi var inte fattiga, men inte heller rika. Vilken vanlig bonde är det? 
Jag tror att det är mycket struligare att ha häst i Stockholm, och dyrare. En kompis till mig rider, och har berättat hur mycket pengar det går. Hutlösa summor som bara privilegierade barn kan dra nytta av. Tyvärr, måste jag väl säga. Barn och djur är en oslagbar kombination, så alla barn borde få möjlighet att rida. Flickorna (det är oftast flickor) blir självständiga och får en sorts magisk kraft inifrån. De hanterar trots allt rätt stora djur, oavsett ålder. Det är ett heltidsjobb att ha häst. Den ska ryktas och ridas och det ska mockas och den ska ha mat - en evig cirkel av jobb, och naturligtvis nöje. Ett kärt nöje. Flickorna åker till stallet i tid och otid, matar, rider, mockar. De tar ansvar för ett liv.
En stor fördom är att hästarna är ett substitut för killar, och att hästarna slängs åt sidan när killarna kliver in i flickornas liv. Tänk om någon skulle säga detsamma om grabbarnas fotboll? Vilket ramaskri det skulle bli.

Det var dags för Susanna att berätta om sina böcker. Hon berättade att barnböckerna handlar om allergi eftersom hon inte hittade några bra när hennes dotter drabbades. De som fanns var tråkiga. Det som inte finns skapar man, tänkte hon. Det är helt efter min devis. Svinalängorna har blivit film också, och jag gillade den starkt. Boken har jag nyss köpt, men inte hunnit läsa. Det är alltid intressant att se hur någon skrivit ett filmmanus utifrån en bok.
Susanna tänkte skriva en kort allergibok med mycket illustrationer, men blev tillsagd av förlaget att skriva en längre bok: "Vi gillar din ton, men vill att den ska vara längre", sa de, och hon lydde.
Resultatet blev ett antal böcker.
Susanna är från Finland och hade en fattig barndom. Något som visas i Svinalängorna, men också skymtas i hennes andra böcker. "Det finns inga fattiga barn i Sverige", sägs det, men Susanna visar på och tar strid för dem, för visst finns de. Kanske närmare än du tror. Kanske i ditt barns klass.
Jag hade en väninna som var fattig. Hon hade blivit utförsäkrad och slet som ett djur för att få allt att fungera för sonen och henne. När hon flyttade från min stad tappade vi kontakten så i dagsläget har jag bara en aning om hur hon och sonen mår. Det öppnade mina ögon att lära känna henne. På många sätt. Det är ofta barnen som lider mest när familjen är fattig eller föräldrarna missbrukar det ena eller det andra. Många gånger lider familjen i det tysta. Att gå till socialen är det det sista de vill. Barnen anmäls sjuka när det är utflykter på skolan som kostar pengar. Fruktstunden blir en daglig plåga av frågor från de andra varför barnet inte har något med sig.
Min familj var som sagt var inte rik. Min mamma stannade hemma med oss tills jag var tretton, och pappa jobbade som elektriker i stan. Jag och min syster hade kläder, mat och kärlek, ett varmt hus och leksaker. Inget överflöd, men heller ingen brist. Vi hade det bra.
Visste du att massor av barn känner utanförskap? Rättare sagt 99%. De känner att de inte tillhör någon eller något? De är förvirrade och behöver ledning, någon att anförtro sig till, en trygghet i ett stormande hav?
Det visste inte jag i alla fall. 
Egentligen är Susanna och jag ganska lik varandra i vårt författarskap. Hon vill lyfta saker. Visa upp för omvärlden. Ett av ämnena är att leva som ensamstående förälder. 
Jag vill gå in bakom lyckta dörrar och visa det som döljer sig där, hemligheterna som ingen pratar om och som hyssjas ned.
Nästa bok Susanna skriver ska handla om makt och fördomar. 
Hon får förresten ett läsarbrev om dagen angående boken och filmen Svinalängorna. Folk bryr sig mer än man tror, och många har säkert gått igenom samma sak.

Efter en kort paus fortsatte vi prata om teater och annat. Susanna har skickat sina böcker till Stadsteatern med vidhängande synopsis, men inte ens fått ett "Nej tack." Dåligt gjort tycker jag. Man kan väl ändå svara på en förfrågan? Nu vet inte jag hur många som hör av sig dit, men det känns lite småaktigt och fisförnämt. 
Nästa tema var frågan: "Varför finns det så få skådespelare med utländsk härkomst på scenerna?" Ja, varför tror du att det är så? Och varför, varför, varför får en man eller kvinna som är mörkhyad bara spela skurk eller slav? Rennie Mirro och Karl Dyall är två kända killar som vittnat om det.
Inom barnteatern är det tydligen likadant. Är vi så dåliga människor? Finns det dold rasism? Eller, är det bara okunskap?
Jag berättade att i Botkyrka finns Fejmskolan där alla är från olika länder och blandas i en härlig kompott. Jag har också sett att på Riksteatern ges pjäser av folk från olika etniciteter. Så helt kört är det nog inte. Det är måhända svårare att att som utlänning ta sig till de större scenerna (Dramaten mm). Frågan är varför?
Vi satte oss i grupper och spånade på frågan, men hittade inget riktigt svar. 
Att det är mest män inom teatern är väl inte någon hemlighet. Inom filmens värld är det likadant, men nu har det drivits fram att fler tjejer ska få vara med.

Linn Hallberg sa att hennes böcker också handlade om att karaktären skulle göra opp med sin mamma. Ta ned henne från piedestalen och inse att hon bara är en vanlig människa.
Efter en researchresa till Island skrev hon en bok om hästkulturen där och insåg att på Island lever de för och med hästar, använder dem som arbetsredskap och till och med sjunger om dem. Det är starka naturperspektiv i boken och en miljö som läsaren får leva sig in i.

Susanna kontrar med att en av hennes böcker handlar om fjällvandring, och att hon gjort den själv för att få rätt research. 
Det är spännande att vara författare. Kolla bara på Kim Kimselius underbara böcker och Michelle Pavers fullkomligt bedårande serie Vargbröder (språket, jag bara säger språket). Båda dem damerna har rest till landet de skriver om, och gjort det de berättar om. Underbart, eller hur?
Jag har ett manus som utspelar sig delvis i Thailand och har redan diskuterat ett samarbete med vår underbara barnflicka som kommer därifrån. Kan det bli bättre? 

"Du måste leverera ett bra slut i en barnbok - en ljus lösning", säger Margareta och vi nickar instämmande. Barn vill ha det så. Eller ... egentligen vill väl även vuxna ha det så, ett ljust slut som ett kvitto på att livet är så.

Susanna säger också att hon skriver om ofrihet. Att man inte alls väljer att vara fattig eller rik, eller vilket land man kommer ifrån. Att alla inte alls har det bra i livet. Hon talar om de som inte har ett val, som blir tvingade in i något de inte vill vara. Den ensamstående mamman, det fattiga barnet, ensamma barnet, 

Det är dags att bryta upp och skiljas, men en sak till måste vi prata om. Varför skrivs det så få böcker om barn som lever med missbrukande föräldrar? Ur barnets perspektiv. En bok som berättar hur det är att leva med en mamma eller pappa, eller varför inte farmor som missbrukar tabletter eller narkotika? För de finns i vår värld, runt oss, och de ser ut som dig och mig, har kanske ett hus, en katt och en Volvo. 
DET kan du tänka på när du sitter framför datorn och funderar på vad du ska skriva om. 
Annars kan du kika in på mina dagliga börjor och hugga en av dem att fortsätta på.


#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...