31 december 2013

En början-535

Jag målade min dotters naglar med lila nagellack, prydde hennes hår med små, vita blommor, och band ett blått sidenband runt det ljusa, långa håret. Allt för hans skull, den som i framtiden skulle bli hennes man. En främling som flyttat till vår stad och öppnat en bokaffär. Hans röst var hög och stark, kroppen smal och lång. De var ett vackert par med framtiden liggande framför sig. Alicia lyfte glaset med vin till sina läppar och skålade tyst. Jag och hennes pappa hade trott att vi skulle få behålla vår älskade unge hemma för alltid. 

Mardrömmar

Härom natten drömde jag en mardröm där jag inte mindre än tre gånger var nära döden. 
Jag åkte i en tunnelbana som for av spåret och nedför ett berg. Tur som var satt jag längst bak och hamnade i brytpunkten där vagnarna delades. Med andan i halsen kastade jag mig ut ur vagnen och hamnade på en klippskreva som brast och lämnade mig. Jag ramlade ner, ner och landade på en tunn gren. Mina kläder var sönderrivna och jag såg resterna av tunnelbanevagnarna ligga långt under mig.
Plötsligt brast grenen och jag hörde någon ropa: "Ta min hand. Skynda dig."
Med en snabb rörelse sträckte jag min hand mot rösten och skrek så det ekade.
Jag hann inte se vem som räddade mig, och vaknade svettig med bultande hjärta.

30 december 2013

En skälvande dag

Idag är det exakt en dag kvar av det nya året.
Julen blev ingen höjdare för oss. Magsjukan satte djupa spår hos oss alla. Vi hade tänkt åka och bada, åka snowracer, gå långa promenader med hundarna och snickra på huset. Det blev kattskit av alltihop.
Nu har vi tillbringat några dagar hemma i Hälsingland och umgåtts med släkten. Vi har kramats och gått promenader. Inte i skogen dock eftersom det finns vargar där. Måste medge att det går kalla kårar längs ryggraden när jag går ut i mörkret för att rasta hundarna sista gången. Mörkret förstärker känslan av att vargarna går runt knutarna. Björnen har som tur var krupit in i idet.

När jag bodde i Hälsingland på 80-talet fanns det varken björn eller varg i skogarna. Jag red ofta ut på långa turer (barbacka naturligtvis) och kom inte hem igen förrän sent på kvällen. Det var jag, skogen och Lady, min häst. Numera kan jag inte rida. Mina dumma höfter värker infernaliskt. Det är efter graviditeterna (jag hade grym foglossning som vägrar läka)

Idag kommer barnens vänner hit. Allt som allt blir det fem barn som leker. Jag ska iväg och städa ett företag på eftermiddagen, sedan väntar vi in nyårsafton då vi ska åka till ett par vänner på middag.

Tänker du ge några nyårslöften?
Jag tänker inte det. 
En enda sak kommer att ligga i mitt sikte 2014...mitt manus. Det ska redigeras, åka till redaktör och ges ut. Peter och jag har också beslutat att inte jobba skiten ur oss nästa sommar. Några veckors semester ska vi ha. Han går just nu hos en akupunktör för att bota sin tennisarmbåge och vatten i knäna. Min säsong är över för i år och jag jobbar bara med städning och hjälper Peter på taken.

Ha en underbar dag


En början-535

Lene sneglade mot pappa som fortfarande stod utanför bilen och pratade intensivt i telefonen. Hon suckade och öppnade handskfacket. Med sina små händer lyfte hon ut en blank, svart pistol pappa förvarade där och började fingra på avtryckaren. Den doftade fortfarande krut. Lene visste mycket väl att hon inte borde röra vapnet, men vände den mot sig och tittade in i mynningen. Pappa hade talat om för henne flera gånger att pistolen var farlig. Hon satte in fingret i hålet och märkte att det passade precis. Lene hörde genom fönstret att pappa var arg på den han pratade med och kastade en snabb blick på honom innan hon försiktigt tryckte på den blanka avtryckaren.

28 december 2013

En början-534

"Är det någon av er som sett mina glasögon?" sa Estrid och drog med fingrarna genom håret. "Jag lämnade dem här i förmiddags innan maten."
"Hur var ditt namn?" sa den unga killen och studerade henne under luggen.
"Vad har det med mina glasögon att göra", sa Estrid och slängde nycklarna på skrivbordet.

27 december 2013

En början-533

"Jag behöver inte frälsa någon", viskade prästen. "Jag har fått en gåva som jag förvaltar. Det är ingen hemlighet att mitt liv är underbart", fortsatte han och reste sig upp.

Att överleva-eller inte

Igår tittade jag på en extremt bra dokumentär. Den handlade om en kille som varit dödssjuk sedan han var liten.
Han hade gått igenom ständiga sjukhusbesök med smärtsamma behandlingar och mer eller mindre accepterat faktumet att han skulle dö ung. Långsamt blev han sämre och gjorde bara det han verkligen ville. Han skulle ju ändå dö och hade inte tid att lägga sådan på tjafs.
Medicinerna hopade sig i badrumsskåpet och biverkningarna var svåra. Andningen blev allt tyngre och han såg Döden närma sig.

En dag fick han ett telefonsamtal som vände livet upp och ned. De hade hittat en magisk tablett. En medicin som var outstandning och skulle rädda hans liv. Sonen vars mamma han skilt sig från skulle inte bli änka.

Vad tänker man då?
Vad tänkte han?
Lycka? Frustration över livets vändningar? Tacksamhet? Irritation?
Tänk dig själv att du lagt hela livet på att överleva väl vetandes att det inte finns någon bot. 

Killen blev vansinnigt arg. Hur kunde livet vara så grymt att utsätta honom för all ondska och sedan plötsligt stjälpa över honom ett besked att allt skulle bli okey. Han hade för sjutton varit på väg att ta sitt eget liv i förtid ibland. Bara för att slippa lida in i det sista.

Nåväl, filmen berörde mig djupt och fick mig att tänka. Ibland är livet så där ofärdigt och underligt. 
Här hemma pratas det mycket om död och liv efter detta. Vi pratar också om älvor, riddare och troll. 

Just nu tittar vi på Gladiator. En film som också berör mig. Under tiden den går diskuterar vi om den är gjord efter historien eller om det är förändrat för att vara mer spännande. Hur som helst så är filmen bra som attan. En stark berättelse.




26 december 2013

Julslut

Nu har julgranen burits ut 
Helgerna tagit slut
Klapparna öppnats och älskats
Teven har gått varm med konserter av alla de slag
Sanna Nielsen, Malena Ernman och alla andra har värmt vår dag
Barnen har lekt och dansat
Sjungit sånger
Svurit över snön som aldrig kom
Somnat sent med magarna fulla av glass och annat gott

Nu är det dags för skola och verklighet
Läxor
Tidiga läggningar
Sånglektioner
Danslektioner

Men först ska vi kliva in i ett nytt år
Göra allt det går
För att roa oss och de andra

God fortsättning

En början-532

"Släpp av mig vid vägen här framme", sa kvinnan och tog av sig bilbältet.
Andreas sneglade på hennes bara knän och bet sig i underläppen. Den här gången skulle han inte hasta på så mycket. Istället skulle allt få ta sin tid. Med en bestämd min tryckte han gasen i botten.

24 december 2013

En början-531

"Döden har aldrig röda dagar", sa Petter och skrattade samtidigt som han gled med blicken över kroppen de flyttade.
"Hur kan du skämta om allt", fräste Lotta och drog ned det vita skynket för att slippa se den bleckblåa huden. "Jag tycker det är skrämmande att jobba här."
" På bårhuset menar du? Jo, det kan nog vara lite läskigt ibland, men till syvende och sist hamnar vi också här. Det är bara att gilla läget som min yngste son säger. God jul förresten."

21 december 2013

En början-530

Jag bet ihop och tog i av alla krafter, men...dörren rörde sig inte. Mörkret i källaren trängde in i mitt medvetande och benen darrade utan att jag kunde stoppa dem. Trevande tog jag mig till andra änden och tryckte på dörren som nyss stått på vid gavel. Låst. Ögonen vande sig sakta och jag gick till vårt förråd där jag urskiljde backarna som mamma förvarade potatisen i. De flesta förråden var låsta med stora hänglås, men här och där stod dörrarna på vid gavel. Ett svagt sus kom från ventilationshålet i väggen och jag kände kylan omfamna mig. Hur länge skulle det dröja innan någon kom ner hit? Tvättstugan användes flitigt och jag hörde maskinerna gå runt, runt. Undrar om mamma förvarar några filtar i förrådet? tänkte jag och öppnade dörren. Efter att ha trevat runt bland gamla tidningar, mattor och annat junk en lång stund, gav jag upp. Fingrarna var stela och jag märkte att tungan fastnade i gommen. Vatten, jag måste ha vatten, tänkte jag och gick mot tvättstugan. En smal springa av ljus ledde mig rätt och för någon sekund kände jag hopp. Det var öppet...eller.... Svärande insåg jag att det bara var en dåligt tätad dörr det handlade om. Jag slog knytnäven mot dörren flera gånger och svor ännu mer. 
"Sch", väste en mansröst i mörkret. "Du skrämmer dem."

19 december 2013

En början-529

Blodet som sipprade ut från köttet på tallriken var klart rött och runtom låg en vitaktig massa av någon slags gratäng. Doften fick mina sensorer att jubla. Vinflaskan stod fortfarande orörd mellan våra tallrikar och ett fat med olika frukter stod på ett litet rullbord tätt intill vårt bord. Vår servitris hade sneda, mörka ögon och en kropp som fick gudinnorna att gråta av avund. Hon verkade totalt oberörd när männen som serverade gav henne tjuvnyp i stjärten, men jag såg att det blinkade till av svart i ögonen på flickan. Tystnaden i rummet skrämde mig samtidigt som det var fascinerande att se alla människor som anammat konceptet. Jag undrade för mig själv om jag verkligen skulle klara av att inte prata på en hel vecka och vad skulle hända om jag inte klarade det? 

18 december 2013

En början-528

Det var som om månen och träden kände min fruktan. Nattens mörker vek undan för att släppa fram ljuset och träden böjde sig som om de bugade. En uggla hoade och några fladdermöss skymde månljuset några sekunder innan det blev tyst igen. Eller tyst förresten. Det blir det väl aldrig i en skog. Syrsorna som välkomnat mig i morse hade tystnat och Mården som suttit tyst och iakttagit mig sov säkert sedan länge. Då och då glittrade ett par ögon fram bakom träden, men det var inte det som skrämde mig. Nej, inte alls. Det var det som inte syntes som fick min hud att knottras. Känslan av att vara iakttagen. Jag skyndade på stegen så gott jag kunde. Käppen fördröjde mig, men var ett måste.

17 december 2013

En början-527

Läraren vände eleverna ryggen och skrev några siffror på tavlan. Han tog upp ett papper från katedern och stod länge med det i handen, kliade sig på hakan, kliade sig i huvudet och log. Med snabba rörelser skrev han ännu mer siffror och vände sig sedan till klassen. 
Lillebror fick ont i magen. Alla de där siffrorna betydde säkert något, men för honom liknade de konstiga hieroglyfer. Han fattade helt enkelt ingenting. Han sneglade mot Arne som var bäst i klassen. 
"Är det någon av er som kan lösningen på det här?" frågade läraren och bläddrade i några papper. 

16 december 2013

En början-526

Det fanns ingen början, inte heller någon mitt eller ett slut. Förundrad vände och vred jag på det underliga tygsjoket och försökte förstå vad det var jag fått i present av min kära farbror. Väl medveten om hans sinne för humor började jag fundera på om det verkligen var ett klädesplagg. Paketet hade varit stämplat i Japan och egentligen hade jag förväntat mig något av silke. Jag drog med fingertoppen över tyget och försökte hitta en lämplig benämning på det jag kände.

15 december 2013

En början-525

Doften av gran och tall hängde fortfarande i luften. Manar såg att kojan hon och Nermin dragit ihop natten innan var totaldemolerad. Kvar fanns bara några få pinnar och kastrullen de hittat i en soptunna. Manar tittade upp mot solen och suckade, var det för det här de kämpat sig över gränserna, gömt sig i ett plan och brutit mot det nya landets regler. Hon saknade doften från hemmet, granatäppeljuicen mormodern brukade bjuda på och allt det andra. Undrar vad de tänker när de hör att vi reste hit? tänkte hon. Nermin var hennes lillasyster och pappa Menes som fått namnet efter en stor kung hade präntat i Manar att hon måste se efter systern och mormor. Bilden av modern som drogs iväg av fyra grönklädda, barska soldater hade för evigt etsat in sig i hjärnan.
Ett högt knakande fick henne att reflexmässigt huka sig och lägga sig platt på marken. 
"Det är bara jag, kära syster", sa Nermin och skakade ut det långa svarta håret. Vilken tur att vi inte sov i kojan inatt. Hon delade upp håret i tre lika delar och flätade det. Här och där hängde små kvistar och mossa.
"Ja, vi har kölden att tacka för det. Nu måste vi försöka hitta ett nytt ställe att bo på. Pengarna är slut, men…" Manar såg att skogsmaskinerna kom åkande över kalhygget och förstod att de måste skynda sig därifrån.

14 december 2013

En början-524

Joel pressade ögat mot den smala springan och såg kvinnorna klä av sig sina blöta baddräkter. Han ställde sig på tå för att se bättre men nådde ändå inte. Joel gled med blicken över omgivningen och såg en tjock brädstump en bit bort. Fnissande skyndade han iväg för att hämta den men blev stoppad av ett hårt grepp över nacken.
"Tror du inte jag såg dig din lilla satunge?"
Kvinnan som vände honom mot sig var enorm. Hennes bara bröst snuddade honom och han såg tjocka, svarta fjun på hennes överläpp.

Lucior i parti och discosugna telningar-en skog som inte längre finns.

Imorse var jag trött. Jag och Peter satt uppe tills klockan tre. han slog in julklappar medan jag jobbade stenhårt på att försöka rädda allt som befann sig på vår långsamt döende hårddisk. Visste du att de där lösa hårddiskarna inte är eviga? Jodå, det fick jag höra av en trevlig kille som säkert garvade läppen av sig inne i fikarummet efteråt. jag trodde in min enfald att en hårddisk höll for ever.

Peter målade verandan medan jag jobbade med bokföringen till våra företag. Det tog mycket längre tid än jag räknat med och vips var det dags att slänga i oss mat, byta om till snyggare kläder och tuta iväg till Luciafest. Vi hann till och med åka till leksaksaffären och köpa en extremt välgjord bågskytt till barnens riddartorn som de ska få i julklapp.
Mitt i handlandet stoppar jag upp och funderar på om jag ska åka hem istället. I min hjärna har en tanke bitit sig fast: Jag tänker söka upp ett så kallat kvinnohem och dela ut nallarna barnen förvarar i två svarta säckar i källaren. Det har blivit en hel del genom åren och jag tycker det är vansinne att inte ge dem till någon som uppskattar de arma djuren mer. Jag har skänkt presentkort till fattiga barnfamiljer i Tullingetrakten och skänkt en slant till offren i Philippinerna, men vill göra mer, dela med mig av det lilla jag har. Varför inte införa en alternativ jul där våra barn skänker sina leksaker med mera till andra barn? Ju mer jag funderar på det, desto starkare biter tanken sig fast.

Efter att ha njutit av Raz och de andra barnens skönsång åkte vi hem och satt på en dvd med härliga Mr Bean. Peter somnade på stört, Lilleman likaså. Jag tar honom till toaletten där han lyckas pissa ner hela sitt underliv och sina händer. Efter att ha tvättat av Hampuz försöker jag lägga honom, men blir motarbetad. Nu ligger han tätt intill Peter i soffan och sover djupt. De snarkar ikapp och har munnarna öppna som flugfällorna på köttätande växter. Raz sover i andra änden av soffan och Lillfia har kraschat i min härliga fåtölj. På teven hörs skratt och skrammel från porslin som trillar av tallriken och ned på golvet.

Klockan är halv två och jag börjar känna mig lite sömnig, men vill inte lägga mig ännu. Det är så speciellt att vara vaken när alla andra sover. Månen lyser från en blanksvart himmel och ugglorna hoar sorgset i ett av de få kvarvarande träden i skogen bakom oss. De flesta träden ligger kullslagna och gråter av förtvivlan. Ekorrarna klättrar inte längre upp till högsta topp och springer ned igen. Rävlyan har fått ett stort träd över sig. Det täpper igen en av gångarna men jag vet att det finns fler. Fåglarna som vanligtvis hoppar omkring i träden har inget att landa på längre och sorgen breder ut sig, studsar mot vårt hus i ängslig klagan över det som hänt. Vår skog är nedmald till intet, kvistar ligger i högar, stigarna är uppbrutna efter den tjocka sulan på larvtraktorn som banat sig fram på jakt efter mer att slå ned. Det är sorg på skomakarbacken idag. Vår vackra skog är nu borta. Zabines gråt över människans dumhet värmer säkert djuren som förlorat bon och vänner, men tårarna värmer inga kalla kroppar.

13 december 2013

En början-523

"Vantar och mössa då, har ni det?"
"Nä, det glömde jag hemma", sa Fredrik och lutade sig mot väggen med armarna i kors.
"Ni vet hur viktigt det är att ni har på er ordentliga ytterkläder. Eller hur?"
Tessan tittade på skolkamraterna och skrattade lågt. Pojkarna skulle aldrig sätta på sig en mössa och absolut inte ett par överdragsbyxor. Hon öppnade boken som låg i knäet och fortsatte läsa den spännande berättelsen om flickan som kallades Fröken Sprakfåle.

12 december 2013

En början-522

Barnen mötte mig i dörren och drog i min kappa när jag inte kramade dem som jag alltid brukade. Men idag skulle jag inte böja mig ned och känna de smala armarna runt min nacke. Sorgen var alltför tung. Beskedet som låg i min träningsbag tyngde den, tyngde mitt sinne och hade tagit bort all glädje. Hur skulle jag kunna titta in i deras ögon utan att gråta. Någonstans långt inuti anade jag att deras kärlek växt under året jag varit deras lärare och att det jag om några sekunder skulle säga kunde bräcka itu deras pickande hjärtan. De satte sig i bänkarna och riktade blicken mot tavlan där jag tecknade upp en hjärna.

11 december 2013

En början-521

Eftersom Sonja vägrade öppna dörren gick Sebastian varje dag till hennes dörr och knackade på. Han var orolig att något hänt och kunde inte kontakta hennes släktingar. Han visste inte ens om hon hade några.

10 december 2013

En början-520

Jag svor högt när en gren knäcktes under min ena fot. För att vara säker på att de inte hört mig smög jag fram lite, lite till. Det var nästan så att min andedräkt nådde fram till dem. Brasans knastrande dolde kamerans surrande och jag hoppades att batteriet inte skulle ta slut innan allt dokumenterats för eftervärlden. Jag hade satt fast den högt uppe i trädet och zoomat in männen som satt hopkurade tätt intill brasan. De sa inget till varandra, bara drack ur flaska efter flaska och slängde den mot klippan med ett högt klirrande. Jag såg på deras häftiga rörelser att de var irriterade och kände kalla kårar krypa längs ryggraden.

9 december 2013

En början-519

Som vanligt var bussen full. Tindra höll hårt i den gråa metallstolpen och gjorde allt för att hålla balansen när chauffören sprängde genom kurva efter kurva. Illamåendet pockade på men trycktes ned av beslutsamhet och rädsla. När de äntligen kom fram till båten såg hon att det var höga vågor. De verkade sträcka sig mot båten för att försöka dra ned den. Tindra bannade sig själv för att hon inte åkt hem tidigare. Hon visste mycket väl att det här hände varje höst. 

8 december 2013

Zabines berättelse om rädsla

Den här berättelsen hittade jag (Anitha) i min dotters gömmor. Zabine är åtta år och har lika mycket, om inte mer fantasi än mig.


Jag känner en oro när jag ser spindlar och blir rädd och då får jag ont i magen och går därifrån. Och jag är redd för min skog på naten då får jag ont i magen. På dagen i min skog käns det som om någon följer efter mig. Då springer jag därifrån. Det låter som att jag hör något ljud som jag inte hör igentligen. Och nu käns det som någon stampar med foten när jag är ute med mina hundar. 
Jag tror att det kan vara våran hund Chicco för vi fick avliva han på söndan för att han fik kanser.

Skriven av Zabine Meijer

Söndag-diagnoser-helgbestyr

Det har varit en ganska lugn vecka. Jag har skrivit lite fakturor och städat ett företag, men mest pysslat hemma. Vi har börjat fixa golvet ute i det kommande vardagsrummet och ska riva garderober som står fel. Där ska istället en ny trappa byggas. En kraftig furutrappa som leder upp till övervåningen - barnens domäner. Kylan har kommit och gräset har täckts av ett tunt täcke snö.
Vi eldar, diskuterar julklappar, eldar ännu mer, diskuterar vilket värmesystem vi ska använda i framtiden.

Igår var vi hos svärmor och drack glögg...eller de andra drack det, inte jag. I mitt glas låg det Trocadero. Barnen och jag åt pizza medan de andra åt smörgåstårta. Jag gillar inte mat med majonäs och annat jox i.

Idag är det städning, läxläsning och koll av tomtekläder på schemat. De små växer ju så förb... fort. Allt är för kort och för litet på alla bredder. Som tur är kan Lilleman ärva av de äldre. Något han tack och lov gärna gör.

Jag har införskaffat en ny mobil som jag jobbar på att lära mig sköta. Den heter Nokia Lumia 1020 och har 41 megapixel kamera. Kameran är så bra att jag kan lägga min vanliga kamera åt sidan. Vilket också var min mening. Som du kanske förstår är jag supernöjd.
Nu har jag printat ut bruksanvisningen som är på inte mindre än 114 sidor. Jag har gett mig sjutton på att lära mig allt om telefonen den här gången. Oftast använder jag en bråkdel av utbudet i lurarna och struntar i resten. Jag lär mig successivt liksom.

Nu ska jag ta reda på barnen tvättade kläder och lägga in dem i skåp och lådor. Det får bli projektet för dagen, sedan ska Razzel förhöras både i matte och engelska. 
Förresten fick vi kallelsen till psykologen i fredags. De ville att vi skulle komma dit med Raz dagen före julafton. Först trodde jag att jag läst fel, men nej...de hade skrivit 23 dec. Eftersom vi är hos mina föräldrar då ändrade jag tiden tills i början av januari. Det ska bli intressant vad de säger om svaren lärarna gav i den pedagogiska undersökningen. De kallade vår son manipulativ och sa att han inte alls var som han var på grund av mobbningen han utsattes för i sexårs. Jag återkommer till  det när vi pratat med psykologen och läkaren.
Förresten har jag läst en bok som heter Autismspektrum för att försöka förstå vad hos mig som fick skolläkaren att ge mig den diagnosen efter att ha träffat mig en gång. Behöver jag berätta att det jag läste inte stämde på mig...eller Peter.

Nåväl, det kommer nog att bli mycket diskussioner hur som helst.

Ha en bra dag

En början-518

Det fanns inga gränser längre. Han hade för långe sedan trätt över dem och det fanns ingen väg tillbaka. Plastpåsen var det slutgiltiga beviset att han var en kallblodig mördare.

7 december 2013

En början-517

"Hur mycket får det kosta?" sa Raija och tog upp en stickad halsduk från en av diskarna. "Något runt hundralappen känns bra för mig. Inte mer i alla fall."
"Man får inte mycket för hundra kronor", sa Leif och tog tag i den vita prislappen som dinglade. "Den här kostar trehundranittionio kronor."
"Du skojar!" skrek Raija och tog tag i prislappen. "Ja banne mig. Du har rätt."
"Moster brukade ge oss ett varsitt ritblock i julklapp. Minns du det?" sa Leif och lade ned halsduken. "Hon gav oss i alla fall något. Mormor hade aldrig presenter med sig och pratade alltid om hur dyrt allting var. Kommer du ihåg det?"
Raija svalde och drog till sig en svart sjal med röda rosor på. Hon skakade på huvudet och satte ned näsan i sjalen. "Jag vill inte minnas. Det kanske inte är någon bra ide det här. Jag menar...vi har inte träffat släkten på flera år så varför ändra på det? Mamma skiter säkert fullständigt i om vi kommer eller inte."
"Hon ringde och bad oss komma. Har du glömt det?" sa Leif och lade sin hand på hennes. "Jag vet vad du känner och är osäker på vad som är bäst."

6 december 2013

En början-516

Året var 1999 och det återstod bara några skälvande minuter innan siffrorna i almanackan skulle bestå av en tvåa och tre nollor. Molly vände sig mot Kennet och höjde sitt glas redo inför tolvslaget, men insåg att han inte var där. Några meter bort stod hennes bästa väninna Susanna och pratade med en mörk främling. Molly såg på Sussis kroppsspråk att hon var attraherad av honom och lät bli att gå fram. Var hade Kennet blivit av? Kanske gick han på toaletten, nervös inför skålen. Hon såg att dörren till toaletten stod på glänt och ropade in i rummet: "Kennet, är du här?"
Inget svar. Molly rynkade på ögonbrynen när kyrkklockan slog de magiska slagen. Hon var inte arg, ännu...mer orolig. "Det här är inte likt Kennet", mumlade hon och kramade om Susanna som kom halvspringande och sträckte armarna runt henne.
"Gott nytt år gumman. Hoppas det blir bättre än det förra", sa Susanna och sköt Molly en bit från sig. "Är det något fel? Du ser så bekymrad ut?"
"Kennet. Han...han...han är borta", mumlade Molly och bet ihop. Inte gråta. Jag får inte gråta, tänkte hon och vände upp ansiktet mot väninnan. "Jag har letat överallt."

4 december 2013

En början-515

Porlandet från bäcken ekade genom skogen och jag fylldes snabbt av bilder hur jag och Joakim låg omslingrade i gräset. Han var en man. En riktig man. Ingen pojke som de andra jag dejtat och snabbt tröttnat på. Joakim lämnade man inte. Det hade jag fattat snabbt. Första gången vi träffades berättade han om den förra flickvännen som försvunnit spårlöst och snabbt lagt till "Hon ville göra slut med mig den slynan", efteråt. Han skrämde mig och attraherade mig. Ofta när jag läst om kvinnor som dejtade kriminella hade jag undrat varför de gjorde det. Nu visste jag - det var spännande. Vilken dag som helst kunde din dörr kastas upp och ett gäng hejdukar dyka upp. Hade du tur överlevde du - om inte...ja då dog du.

En början-514

"Nu tar jag saken i egna händer", fräste Cecilia och drog ihop det ljusa håret i en hästsvans. "Jag har inte tid att vänta längre."
Jag tog upp tidningen hon slängt på bordet och läste artikeln. jodå, hon skulle få svårt att förklara sig, men saken skulle vara glömd inom några veckor eller månader. Det som hänt var ingen vanlig händelse i vår by. Alla visste allt om alla och jag visste ungefär vad som väntade då Cecilia gick ner till Icabutiken. Nyfikna ögon skulle följa henne och outtalade frågor skulle finnas på allas läppar.
"Följer du med? Snälla du kan väl?"sa hon och tog min hand.
Jag vred mig olustigt och tittade mot mitt rum. Den limegröna tapeten lyste i solskenet som föll in från fönstret. 
"Snälla?" fortsatte hon och lade huvudet på sned. De bruna ögonen verkade borra sig in i mina.

3 december 2013

En början-513

"Det blir nog sommar ändå", muttrade morfar och puffade på sin svarta pipa. "Svalorna flyger högt idag", fortsatte han och gled med blicken över gräsmattan. "och Gullvivorna har redan kommit. Ser du det?"
Jag nickade och tänkte kliva upp från den halvt murknade trappan vi satt på när morfar tog tag i min arm. Hans gråa hår var så kortklippt att jag såg skalpen på honom.
"Sitt här en stund med mig Lotta. Vi träffas inte så mycket du och jag. Jag har saknat våra stunder."
Jag tittade på honom och log. Det hade inte blivit så mycket han och jag den här vintern. Träningen och allt det andra hade upptagit all min tid. Morfar och jag var vänner. Goda sådana. Vi brukade träffas flera gånger i veckan, men efter att han flyttat från vårt hus hade allt känts konstigt. Morfar passade inte in på hemmet där det satt en massa gamla gubbar och tanter. Jordbruket var sålt och mormor hade skaffat en liten lägenhet inne i stan.
"Har du lärt dig cykla än?" sa morfar och satte pipan i mungipan. "Du har väl kvar cykeln jag gav dig?"
Jag skakade på huvudet och såg min gamla trehjuling framför mig. Morfar mindes inte längre allt som förut...mamma sa att han var dement. Vilket underligt ord det var, och skrämmande.
"Inte?" fortsatte han och tog leende min hand. "Alldeles bakom är jag inte. Du är en stor flicka nu och ska naturligtvis ha en större cykel. Med två hjul."
Jag tittade på honom med stora ögon.
Han skrockade: "Jodu, så är det. Allt behöver de inte veta. Om jag låtsas vara glömsk hjälper personalen mig med allt. Mormor skrattade när hon insåg vad jag gör och bannade mig naturligtvis.

2 december 2013

En början-512

Panik. Det var den enda känslan som rymdes i Teos hjärna. Allt annat var borta. Sonen, dottern och de andra barnen hade flyttats till ett intet. Benen tog honom från det rökfyllda rummet vidare mot hallen. Han skymtade Klas svans och skakade på huvudet när katten fortsatte in i huset istället för ut. "Det finns ingen tid", mumlade Teo och knep ihop ögonen. Jag måste ut. Få frisk luft. Lungorna. Det gör ont.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...