31 mars 2011

TEMA Packa och Sabotera

Tvillingarna Olsen kivades om vem som skulle ha vad av de upplagda badleksakerna, och mamma Elsy var till slut tvungen att gå emellan innan det eskalerat till blodvite.
Amanda slet till sig den extremt stora blåa badringen och lipade åt Gustaf som snabbt ryckte till sig en av saxarna de fått av farmor i julklapp, och med ett högt ”Ha!” tryckte in den i plasten.

Sakta förvandlades den eftertraktade leksaken till ett litet russin av plast, och Amanda slog till Gustaf över ögat så att det svullnade upp.

Nu satt två barn och storgrät på golvet, medan mamma Elsy inte visste vilken hon skulle trösta först.
Resignerat satte hon sig ned på golvet och kramade om dem båda två med varsin arm. ”Älsklingar, varför skall ni alltid kivas och slåss om alla era leksaker?
Nu tycker jag att ni hämtar en stor blå ikeakasse och tillsammans packar ned alla grejer ni vill ha med er till landet.

29 mars 2011

TEMA Vägra

Ett litet barn är ganska utlämnad i livet. Dess önskningar är just bara önskningar och vuxna bestämmer det mesta som händer. I viss mån kan barnet få vara med och styra, men redan innan de landat på jorden finns det mallar för hur ett perfekt barnliv skall vara.

Om de då vägrar att rätta in sig i ledet anses de vara obstinata och elaka, men…är det inte bara så att den lilla unika varelsen vill vara just unik i sitt slag och inte rätta in sig i andras vilja. Det kanske är en gryende artist eller konstnär, ett fantasifullt mirakel som är speciell. Förresten är vi väl alla unika…ingen är den andra lik, inte ens om vi är tvillingar.


28 mars 2011

Dagboksinlägg 28 mars

Idag var bara halva klassen på skolan, och vi pratade om att skriva Treatment, och hur man gör för att få sina manus såld i Sverige och utomlands. Det är som ett yttepyttelitet nålsöga som man skall pressa sig igenom, och helst av allt skall man känna någon inom branschen som kan hjälpa till med att föra en framåt.

I ett treatment skall det finnas vissa delar, och en av dem är den sk storyn.
Jag började skriva på mitt treatment, men hann inte på långa vägar skriva färdigt det.

Ett hett tips för att synas over there är att delta i manustävlingar som anordnas då och då, men då måste ju texten vara på engelska.

Ja som ni förstår var huvudet fullt av tankar när vi tittade på dagens film som var Hitchcocks Vertigo.
Som liten läste jag alla hans böcker och älskade dem, men filmerna har jag inte sett. Jo Fåglarnas med Tippi Hedren som skrämde skiten ur mig. Jag har faktiskt inte sett hela filmen en enda gång eftersom de där kusliga scenerna varje gång får mig att stänga av filmen. Ibland kan jag komma på mig själv att bli rädd när en stor mängd fåglar sitter i min närhet och skränar.

Min förkylning har eskalerat och just nu sitter jag och snörvlar med näsan full av näsdroppar.
Nässköjlningskannan som införskaffades för några månader sedan står anklagande på kanten av handfatet, och jag skall väl ta tag i det där igen, men tiden finns inte riktigt just nu.

Fr.o.m imorgon kommer jag att vara på Razmus skola för att kolla upp den lille så att han inte fortsätter terrorisera sina klasskamrater. Han blev mobbad i sexårs, och har på något underligt sätt vänt på det där och blivit den som mobbar, eller…i alla fall terroriserar. Jag skall sitta på skolan och skriva på filmmanuset medan Razmus har lektion, och följa med ut på gården, men framförallt se till att han sätter på sig överdragsbyxor och går ut…något som lärarna tampats med hela vintern.

Nu skall jag dyka in i manuset igen, och försöka trycka ihop en helskottas massa sidor till ungefär hälften. Vissa har svårt med att skriva, jag har svårt med att inte skriva för mycket. Min lärare bara skrattar åt min drivenhet, och tycker det är kul.

Ha en underbar kväll.

TEMA Försumma

Tea lade handen mot rutan och mötte Adrians blick. ”Jag kommer inte ut.” sade hon och tittade in mot sovrummet där föräldrarna låg. Adrian lade sin hand mot hennes och tittade medlidsamt på Tea. ”Är det illa?” Hon nickade sakta och kröp ihop lite. ”Inatt var det fest, så de är trötta.”

Adrian visste inte riktigt vad han skulle säga. Teas föräldrar var inte som andra, och grannarna hade flera gånger anmält dem till socialen utan framgång.

Varje gång de kom på besök var allt som vanligt, och ingen kunde ana vad som fanns under ytan. Den lilla dottern var förvisso väldigt mager, men alla barn var ju livliga och sprang av sig all mat de åt, så socialtanten bad om ursäkt och mumlade något om skvallertanter och dålig stämning i huset.

Adrian sprang iväg till lägenheten och hämtade några mackor som han pressade ned genom brevlådan med stort besvär. Tea åt glupskt upp dem, och drack något ur ett av glasen mamma lämnat på bordet. Det smakade lite surt, och luktade inte alltför gott.
Hon grimaserade och svalde det.

När hon somnat skyndade Adrian sig tillbaka hem, och ropade på sin mamma. ”Du måste hjälpa Tea mamma. Det är något fel.” Hon följde med snabba steg sonen till våningen under och såg den lilla flickans stirrande ögon.

När polisen bröt upp dörren var de tvungna att hålla för näsan. Stanken var obeskrivlig, och kvinnan som låg jämte mannen var fylld av vita maskar som försåg sig av hennes inälvor.
När de ruskat liv i honom berättade han att frun tagit sitt liv genom att blanda vin med tabletter, och att han tagit en sil för att glömma det som hänt.

27 mars 2011

TEMA Att vara bäst

”Andersson kommer med mig!” Den grönklädde mannens röst var hög och befallande, och jag vågade inte låta bli att göra som han sade. ”Följ Karlsson, Lemhagen, Thorssen och Fale´n till tornet och se till att det är färdigt för inflyttning innan kvällen. Tjälen i backen kanske gör det svårt, men jag vet att Andersson är bäst av alla på kompaniet att sätta upp tält, så det fixar du säkert.”

Jag slog ihop hälarna mot varandra och lyfte handen till pannan. ”Ja kapten.” och kände inuti att det här var så mycket bättre än att tillbringa dagen i ett rum som de andra skulle få göra. Tristess kan förstöra mycket.

När vi anlände till tornet som var mer en ruin än byggnad insåg jag snabbt varför jag fått uppdraget. Bara att få upp tältet slätt över backen var en utmaning. Den stenfyllda jorden var full av tjäle, och stenar satt fast i den. Det skulle bli en stor utmaning att hacka bort dem. Killarna skulle aldrig gå med på att sova här om det såg ut som nu.

Jag ropade till mig de andra grabbarna och snart var vi fullt sysselsatta med att spetta bort stenarna från marken. Svettiga och röda i ansiktet tog vi en paus och satte oss ned när en bil kommer körande på den lilla nästan obefintliga grusvägen.

Kapten stannade bilen med en hård inbromsning och öppnade dörren. ”Andersson! Hur går det?” Jag reste mig upp och skyndade mig att knäppa skjortan. ”Allt under kontroll kapten. Tältet skall strax sättas upp.” Han nickade nöjt och hoppade in i bilen och for därifrån.

När bilen försvunnit ur vår åsyn manade jag skärrat upp mina kolleger. ”Vi måste skynda oss, snart kommer mörkret och då är det försent. De andra anländer strax efter mörkrets inbrott och då måste allt vara klart.”

26 mars 2011

TEMA Avbruten

När de första strålarna väckte mina slumrande lemmar öppnade jag skrymslena för att släppa in dem. Min mörka yta drog till sig värmen, och de gråa, ulliga avkommorna brast ut i körsång över hela min gestalt.

En kvinna stannade och beundrade mina små barn, klättrade uppför stammen, och bröt av mina armar där de satt fast.

Jag grät när hon samlade ihop mina små i en stor kvast, och gick iväg.
Vad hade hon för rätt att stjäla det käraste jag har?

Solen gladde mig inte längre, och jag försökte tvinga mina små att stanna kvar i sina bruna knoppar, men vad har jag för makt? Jag är ju bara ett träd bland andra träd, dömd att lyda under mänskliga gärningar.


24 mars 2011

TEMA Äventyr

Med blicken riktad rätt framåt klättrade Estrid över det låga staketet som omgärdade dagiset, och kröp ihop när hon landade på andra sidan. Hon kikade in på skolgården genom de vitmålade spjälorna, men såg ingen av fröknarna.
Estrid smög sakta bort från området, hukad så att ingen skulle se henne. Egentligen var de vita stövlarna hon tjatade till sig att ha imorse alldeles för snygga för att klafsa omkring i leran efter snösmältningen, men pappa hade gett med sig när Estrid kastade sig ned på golvet och skrek.
Nu var de fulla av gråbrun kleggig lera, och skulle nog aldrig bli så fina som de varit imorse. Estrid tittade sorgset på dem, och visste exakt vad som skulle hända när mamma kom. Orden skulle komma ut som igelkottar, hoprullade beredda att sticka, och sedan kom tårarna. Stora, anklagande.

Estrid skakade på huvudet för att få bilden av mamman att försvinna, men hörde orden som ofta sades i vredesmod dåna i huvudet. ”Jag lämnar bort dig! Jag orkar inte längre! Du är så stygg Estrid!” Många gånger ville hon skruva ned volymen på mamman, och blunda.

Några kvarter bort hittade Estrid en stig in i skogen som verkade intressant. Vantarna var våta, och om hon kände efter riktigt ordentligt var nog byxorna lite våta de med. Solen lyste, och Estrid kände vårpirr i magen. Egentligen kanske det var lika bra att hon rymde, sådär som Barnen i Frostmofjället gjorde. Nu var det ju inte massor av snö som den gången de gick över fjället, och att kalla berget som låg bakom skogen fjäll var nog att ta i. Estrid log för sig själv, och tog några steg in i skogen. Mamma skulle säkert bli jätteglad när hon slapp henne. Då fanns bara lillebror i familjen, och han pratade inte ens, bara skrek…hela nätterna. Pappa brukade gå omkring och vyssa honom natt efter natt. När inte Estrid hörde det välbekanta trampet av hans cirklande tyckte hon att det var jättesvårt att sova. Ljudet hade blivit en vana.

En man några meter bort iakttog med stort intresse den lilla flickan. Han tittade sig runt innan han gick närmare. Med händerna som en tratt ropade mannen högt på Estrid. ”Hallå flicka lilla, det finns vargar här. Var är din mamma?” Han gick in efter henne, och närmade sig snabbt. ”Vänta, jag skall inte göra dig illa. Vänta!”
Estrid skyndade sig att gömma sig under en stor tall. Med skakande händer och skallrande tänder kröp hon ihop till en liten boll och blundade hårt.

Mannen gick flåsande förbi trädet hon satt under, och Estrid såg att han var mycket skäggig och svartmuskig. Mannen satte händerna som en tratt och skrek igen. ”Hallå! Flicka lilla, akta dig för vargarna.”
Muttrande vände han om och gick tillbaka ut ur skogen, sedan försvann han ur sikte och hörhåll.
Estrid satt kvar och tryckte länge, länge…tills hon var så kissnödig att det gjorde ont i magen. Försiktigt drog hon grenarna åt sidorna och kröp ut i solskenet.
Efter att Estrid kissat smög hon ut ur skogen, och skyndade sig tillbaka till dagiset där fröknarna oroligt letade efter henne.

Estrid smög tillbaka samma väg som hon smitit ut. Carolin sprang fram och grep tag i hennes armar när hon såg henne. ”Var har du varit gumman? Vi blev så oroliga. Alla måste gå in för det är en kille som rymt från fängelset.” Carolin lade armen runt Estrid och kramade om henne. ”Lilla, lilla gumman. Skräm oss aldrig så mer. Mitt hjärta höll på att hoppa ur kroppen när jag märkte att du var borta.” Hon vinkade åt en annan kvinna som kröp på alla fyra i snåren runt dagiset. ”Hon är här Ella. Jag hittade henne på baksidan.”

Efter att barnen klätt av sig fick de varm choklad och bulle. Estrid tittade på klockan och såg att den närmade sig tiden då mamma skulle komma.

23 mars 2011

Dagboksinlägg 23 mars

Det har gått troll i mitt skrivande, och helt plötsligt har hela mitt CELTEX-program som jag skriver filmmanus i bara försvunnit puts väck ur datorn.
Som tur är har jag den ovanan att skriva ut det jag skrivit på papper, och dessutom spara det på ett usb-minne, ifall att.

Det har jag användning av nu, men hela gårdagens inskrivna dialoger får jag skriva in igen.

Jag vet inte alls vad som hänt, men tydligen kan jag inte lita på Mac, och måste lära mig att använda SPARA- knappen oftare.

Idag skall jag på handledning hos min lärare Kurt Öberg, så nu sitter jag på ett cafe på Söders höjder och skriver.
Internet fungerar ungefär dubbelt så bra härinne.

Igår natt sammanställde jag alla anteckningar som jag gjort när min lärare haft lektioner med oss, och gjorde en tjock Bibel av alltihop som är en guldgruva av tips och lektioner i hur man blir en bra filmmanusförfattare.
Det är så underbart att sitta och läsa alla dessa underliga ord och verkligen förstå. Det känns som om jag käkat ett lyckopiller fyllt av skrivenergi. Orden flödar mellan mina fingrar, och jag hinner knappt trycka ned tangenterna.

Vecka 15 skall hela klassen åka till Fårö(Gotland) till ett vandrarhem för att skriva hela veckan. Vilken enorm lyx! Och allt är GRATIS!
Men, men…det innebär att filmmanuset skall vara någorlunda färdigt när jag skall iväg, och hittills har jag skakat ihop cirka en fjärdedel. Dock vet jag exakt hur de andra delarna skall vara eftersom jag och Kurt gjort ett träd där alla viktiga delar som skall finnas i ett manus är uppskrivna och färdiga att tjoffas in och få dialoger. Jag brinner av längtan varje morgon att få skriva, och blir nästan irriterad när livet tvingar mig att göra vanliga simpla, tråkiga ärenden hos banker och dylikt.

Ute lyser solen, och jag lovar att det rycker i mig att gå ut i solen och skrika rakt ut av glädje. Nu är det ÄNTLIGEN vår! Snart kan jag slänga ner ungarnas vinterkläder i förrådet och plocka upp vårliga jackor, och stövlar. Det blir luftigare i garderoberna och även färggladare. Såååå jag har längtat.

TEMA Översvallande

Amanda plockade ihop skolböckerna, och lade dem i väskan för att sedan med långsamma steg gå nedför den gråa marmortrappan som var fylld av underliga forntida växter och djur. Hon stannade några sekunder och betraktade en trilobit som läraren berättat var en utdöd djurgrupp som fanns under den tidsperiod i jordens historia som sträcker sig från Kambrium till slutet av perm.
Amanda böjde sig ned och lade förundrad handen mot den kalla marmorn där djuret var inbäddat. Tänk att de där små underliga djuren levat i hennes värld. Hon skrattade och reste sig upp. Vad världen var förunderlig ändå, så fylld av mirakel.

När hon kom ut genom porten kom en snöboll flygande och smashade in med ett högt ”kloffs!” i hennes ansikte. Det gjorde ont, så ont men Amanda vägrade att ge de som kastat ynnesten att se hennes tårar. Fort härifrån! Titta inte på dem, bara gå fort.
Steg för steg tog hon sig längre bort från gänget som såg efter henne medan de viskade sinsemellan.

Solen sken och Amanda kände att svetten sipprade innanför den tjocka vinterjackan som hon noga stängt. 10, 11, 12, 13… Amanda räknade tyst för sig själv. 14, 15, 16…
Den lilla svarta asfalterade vägen som ledde bort från skolan tedde sig oändlig.
Amanda höll hårt i väskan som dunkade i jämn takt mot hennes smala höft. 17, 18, 19…underligt…ingen kom efter…eller?

Tystnaden runt Amanda exploderade plötsligt av ett högt glatt skällande, och en stor svart hund kom springande mot henne med en pojke hängande i kopplet tätt bakom. ”Amanda, stoppa honom! Jag orkar inte…”
Den svarta hunden hoppade upp på henne, och slickade det hjärtformade ansiktet som var prytt med två blågröna ögon, och ett trassel till hår. ”Bello! Ner!” Lättnaden gjorde att Amanda grät, och brodern som kom springande ropade strängt till hunden. ”BELLO! NER! Du gör ju illa Amanda.”

Han lade armarna runt systern och vyssade henne. ”Så, så…du vet ju att han kan vara lite översvallande i sin hälsning ibland.” Brodern klappade Bello och kramade Amanda en lång stund. ”Nu går vi hem systeryster, mamma väntar med maten.”

Hand i hand gick de två syskonen hemåt, medan sex par ögon besviket följde deras steg.

22 mars 2011

TEMA En ide`

Jag ser så väl bilden framför mig hur livet skall levas, och hör alla repliker. Som en vision av något högre hänger den inuti en såpbubbla i luften. Så lätt att döda och sudda ut, men likväl kvar som en ständig påminnelse att allting går om man vill.

Jag har en ide´ hur allting skall sägas och formas, men kan bara stillatigande se på när ödet stöper mig i en förutbestämd form av människa.

Skrikande vaknar jag natt efter natt och famlar efter pennan för att snabbt skriva ned det jag drömt i tanke att förverkliga.

Månvarv efter månvarv reser jag mig för att lämna och göra som jag vill, men stoppas av andras liv. Längtan pyser ut genom brustna porer och förseglar illusioner.

21 mars 2011

TEMA Snabbare

Solen visade sin absolut bästa sida, och isen över sjön blänkte lockande. Ljumma vindar blåste runt husen i den lilla byn och männen som i sällskap med en liten parvel på knappa sju vände sina naturhärjade ansikten mot solen. Över axlarna bar de spjut, och i ryggsäckarna fanns både fika och bete till pimpelspöet som var fäst på utsidan av säcken.

Nanook hade längtat så efter den här dagen. Morfar och pappa som var erfarna jägare och fiskare ville inte ta med barnen förrän de trätt över det magiska strecket sju. Så han hade väntat på att få se morfadern hala in de stora djuren, och få vara med om när pappan pimplade upp storfiskarna som mamma sedan grillade i igloon.
Morfar busade med Nanook och ropade ”Isbjörn!” med låtsad rädsla i rösten flera gånger.

Varje gång pojken hörde ordet gick en kall kåre från nacken vidare mot ryggslutet. Pappan förmanade sin far, men den gamle mannen skrattade förnärmat. ”Vad är det för fel med att skoja lite? Nanook vet att morfar busar, ellerhur?” Pojken nickade och försökte le, men mungiporna ville inte riktigt följa med.
Alla berättelser som han hört sena nätter vid elden hade satt sig i hans huvud, och bilderna skrämde honom.

Efter några timmars vandring var de framme vid målet, och alla saker plockades upp. Nanook blev tilldelad ett pimpelspö och en hopfällbar stol av skinn. Han lade lite ris de bar med sig under fötterna och fällde upp huvan. I sin egen lilla kokong av stillhet satt Nanook sedan blickstilla och drog med snabba korta rörelser det lilla betet upp och ned.
Han hörde männen gå ut längre på isen, och skriken när de lyckades fånga en och annan säl.

Pojken vände upp ansiktet mot solen, och vaggades in i en drömlik värld av vinden som ven runt den lilla kroppen och värmen som gassade.

Plötsligt exploderade tystnaden, och höga skrik av fasa rullade över isarna. ”ISBJÖRN! ISBJÖRN!” skrek de. Nanook log för sig själv och undrade varför de höll på och löjlade sig sådär. Männen kanske aldrig hört sagan om Peter och vargen. Han mindes veckan före då mormor suttit med honom i knäet och läst sagan om Peter som ropade varg så många gånger att ingen trodde på honom när den verkligen kom. ”Undrar om pojken blev uppäten?” sade han högt för sig själv.

Männens skrik slutade inte och Nanook kände sig mycket frusen. Han fällde upp luvan och såg något stort och vitt som lunkade omkring i godan ro i lägret och roffade åt sig männens ryggsäckar för att med hjälp av en skarp klo dra sönder dem och nosa igenom innehållet. Djuret tittade inte ens åt Nanook, men han visste med säkerhet att det sett honom, och långsamt tog sig närmare.

Först tänkte han springa, men hörde sin morfars ord inom sig. ”Aldrig springa, aldrig, aldrig…smyg därifrån om du kan, annars lägger du dig ned och spelar död.”
Nanook såg männen närma sig och reste sig sakta, sakta upp. Isbjörnen morrade åt en säck som inte ville gå upp, och ljudet vibrerade i Nanooks skelett. Tänderna klapprade av rädsla och han kände att händerna var våta av svett. Steg för steg kom pojken allt längre från scenen, och de vuxna närmade sig.
Djuret brydde sig först inte om honom, och pappan skrek till sonen. ”Snabbare! Du måste springa! NU!”

I samma ögonblick som sista bokstaven ekat över isen vände sig isbjörnen mot Nanook och vrålade av ilska. Han galopperade mot pojken, och han sprang tills det blev blodsmak i munnen.

Med exakt precision kastade männen sina spjut och skrek högt för att åkalla jaktandarna. Vrålet tystnade och ersattes av ett smärtfyllt läte som fick pojkens ögon att tåras.

20 mars 2011

Dagboksinlägg 20 mars

Tänk vad åren kan rinna tillbaka fort när man träffar gamla vänner.
Jag träffade Maria och Pia igår på cafet Tewes som en gång i tiden var min arbetsplats.
Times goes around .
Vi kramades och studerade varandras åldrade ansikten medan minnen av svunnen tid snabbt letade sig fram i våra munnar.
Tyvärr hade de inte så mycket tid som vi egentligen behövde, men jag for därifrån med ett leende. Glad att jag följt min första impuls att ringa upp dem.

Nu har vi lovat varandra att träffas i sommar.

Jag hämtade dottern och for vidare till vårt lilla miniköpcentrum Variant för att undersöka huruvida det fanns snygga kläder till henne och mig.
Som vanligt hittade jag kläder till oss båda, och skrattade när vi gick ut därifrån en timme senare med kassarna fulla. Hur skall jag kunna låta bli att köpa en snygg behå som kostar bara femton spänn? Eller en polojumper till mig och stumpan för 49:-/st ?

Just när vi passerar utgången ringer min gamla väninna Kicki och säger att hon är på väg till Söderhamn och vill ses. Det är bara att packa sig in i bilen, lämna av stumpan, och åka de femton kilometrarna till stan igen.

Kicki är sig lik, och vi babblar på. En stor sorg breder ut sig i mig. Tänk att jag missat så mycket under åren borta i Stockholm. Jag skulle så gärna velat finnas till hands när de gick igenom brustna kärlekar och lyckan med nyfödda barn.
Eftersom jag höll mig ifrån Söderhamn kom jag ifrån mina kombattanter…mina vänner i ur och skur. Istället har jag sökt febrilt efter nya i Storstaden där klimatet stundvis är grymt tufft. Killkompisar samlade jag på mig som flugor på en sockerbit, men tjejkompisar var inte alls lika lätta att få, och jag jämförde ju alltid med de jag haft.

När jag några timmar senare går ut och går med hundarna hemma i barndomshemmet tycks sorgen ännu större. Livet hemma i Myssje var fyllt av så mycket trygghet och styrka, något jag sedan ivrigt sökte tills jag hittade den hos min karl, och i vårt underbara Grödinge. Min uppväxt med massor av djur och natur inpå knuten och i mitt hem gav mig massor av kärlek.

Inatt har jag knappt sovit någonting eftersom lilla Hampuz vaknat gång på gång av värmen som brett ut sig i huset. Det var en mycket trött Anitha som öppnade ögonen imorse, och Lilleman är minst lika pömsig.

Om några timmar skall vi åka hemåt. Solen strålar från en klarblå himmel, och snön gnistrar som kristaller.
Men när snön smält bort, och blommorna tryckt sig upp ur isiga marker kommer jag tillbaka till Söderhamn, och då mina vänner…då skall vi samla alla gamla vänner till återvändarfest.

Ha en underbar dag!

TEMA Lojal

Den lilla vita varelsen satte upp sin fot på mannens stela, vita kropp och slickade hans ansikte, men fick ingen respons. Gnällande krafsade hunden på sin husse, och gjorde allt för att väcka honom utan framgång.

Dagarna gick, och varje gång hunden hörde någon passera utanför lägenhetsdörren sprang den upp från den ruttnande kroppen och krafsade på dörren för att sedan snabbt återvända. Dess kropp var mager, och det luktade urin och bajs där den gjort ifrån sig vid dörren.

När en vecka passerat spred sig stanken från liket och avföringen ut genom smala springor, och polisen bröt upp dörren för att hitta Gregor Andersson. Ovanpå honom låg hunden flämtande av matbrist. Toaletten hade fått agera vattenskål, och gjort så att den lilla varelsen överlevt.

När polismännen kom in genom dörren ställde han sig på vacklande, darriga ben och morrade ilsket.
En kvinnlig polis tog på sig handskar och lyfte upp hunden i famnen för att ta med den ut.
Grannarna stod vid porten med tårar i ögonen och tittade på den lille lojale tjänaren.

19 mars 2011

TEMA Helgsyssla

Alla ni som följer mig på Facebook vet att hela familjen Östlund/Meijer packat in sig i vår lilla silverfärgade Zafira och slirat till Hälsingland där jag har mina rötter.
Färden gick i lugn takt, och det blev inte många omkörningar eftersom det både var moddigt och glansis.
När vi kom fram bjöd föräldrarna på god mat(älgköttfärsbiffar) som vi glatt smaskade i oss.

Mamma och pappa lade sig vid elva, och stackars Peter som var dödstrött efter några uppesittarnätter lade sig han med.

Jag slås alltid av hur outsägligt vackert det är här, med stora dalar och höga berg i en mustig blandning. Månen gömde sig bakom några moln så att det blev ännu mer mystiskt och spöklikt. Min mörkrädsla gjorde sig påmind, och jag nästan sprang runt huset när hundarna skulle rastas. I min fantasi bildas snabbt både mördare och spöken som skrämmer fullständigt skiten ur mig.


När jag kom in igen plockade jag fram allt material till filmskrivandet och blev sedan sittande till klockan två då ögonen gled igen gång på gång trots att fingrarna gärna hade knattrat på en stund till.
Jag letade upp en ledig plats bland alla sovande, och kurade ned mig. Det var inte att tänka på att dra över sig något täcke, för rummet nästan ångade av värmen från alla kroppar. Några andetag senare sov jag sött…eller…jag drömde en mardröm om att jag var förföljd av en kvinna som skar mig med en kniv över ryggslutet när vi träffades på gatan, och sedan gav sig på mig om och om igen. Med ett högt skrik vaknade jag och befann mig som tur i mitt barndomshem.
Det har varit mycket läsande om mördare så drömmen härstammar väl från det.


I morse vaknade småttingarna som vanligt klockan sex och var hungriga. Det var bara att masa sig upp och gå ut med kissnödiga hundar, och duka fram frukost.
Ute skimrar snön och temperaturen är mycket behaglig. Här hemma är det ju aldrig råkallt som i Stockholm. Jag njöt så av att bara vara…

Idag skall jag träffa mina gamla kombattanter som var mina följare på disco, sångkörer och fritid. Det skall bli supertrevligt.

Ha en underbar dag kära vänner.

18 mars 2011

TEMA Oslagbart

Jag har inte varit hemma hos mina föräldrar på ungefär ett halvår, och skall nu iväg om några timmar. Naturligtvis bestämmer sig Kung Bore för att dränka oss i snö exakt denna dag när lilla jag skall ut på vägarna och halka. Varenda gång vi bestämmer oss för att lämna vårt trygga hus jävlas vädrets makter på ett eller annat sätt med oss. Vad kan man läsa in i det? Att han däruppe tycker att vi skall stanna hemma och jobba med huset? Eller?
Nåväl, efter att ha talat med mamsen och fått veta att det snöar massor har vi ändå beslutat oss för att åka. Barnen längtar efter sina morföräldrar och inte att förglömma julklappar.
Datorn, jobbpärm, minne och internetanslutning är nedpackat. Jag tänker skriva på nätterna.
Enda nackdelen med det är att jag får träffa spökena som huserar därhemma.
Trevlig helg på er allihop!

16 mars 2011

Hårdare tag mot internetdroger

Idag läser jag i min favorittidning MISSTÄNKT att det skall bli hårdare tag mot internetdroger. Från och med den 1 april i år har tulltjänstemännen och polisen rätt att beslagta farliga substanser som är på väg att klassas som narkotika eller hälsofarliga varor.

Underbart säger jag, och hoppas, hoppas att klimatet ute på nätet att allt går att fixa i drogväg, och dessa underliga sajter(Flashback, sjalvmord.com) försvinner.
Jag blir dörädd när jag läser om ungdomar och barn som på fullaste allvar frågar om den och den drogen går att blanda, och att de vill dö och frågar hur man enklast tar livet av sig.
Men hallå? Var är alla vuxna som kan fånga upp dessa små mirakel som en gång legat i magen och längtat ut? Hur kan det bli så här?

När jag var inne på Flashback surfade jag runt nästan en hel dag och läste olika diskussioner. Jag skakade av obehag när internet stängdes av .
Är det så svårt att vara människa idag att vi måste ha droger för att stå ut? Eller försöker folk hitta genvägar för att slippa vardagen?
Har ungdomarna skämts bort genom att ständigt bli roade av föräldrar och förskolepersonal som sätter något i händerna på barnen så fort de sitter och bara funderar.

Idag tar föräldrar oftast med leksaker till släktingar och bekanta när de skall bort med barnen , och hur många har inte en psp eller dvd i bilen? Jag kan villigt erkänna att vi har både cd-skivor och böcker med oss, och någon enkel leksak. Men frågan är hur nyttigt det är att ständigt, ständigt bli road och aldrig få använda fantasin.

När jag var liten och ute på vår ö Bockholmen togs inte en enda pryttel med för att roa oss barn. Åh nej, det enda som fanns i bagaget var praktiska kläder, baddräkt(men för det mesta sprang vi naken), fiskespö och myggmedel. Vi kunde stanna veckor på ön och jag lekte hela dagarna utan att vara uttråkad en sekund.

Allt fanns ju mitt framför mig. Kottar, gammal bark och löv fick agera leksaker. Mammas kastruller användes flitigt, och att hoppa runt på stenarna som låg runt ön var urkul.

På kvällarna fiskade vi och slogs med mygg.
Ett enkelt liv som var både skönt och rogivande.

TEMA Tillkämpat

Det hade varit turbulent en längre tid hos familjen Karlsson och mamma Bea var uttröttad. Frukosten innebar för det mesta ett skrikläge på högsta volym, och yoghurt som kastades över bordet.
Tandborstningen var i nuläget nästan obefintlig, och färden till och från skolan innebar ständiga inbromsningar när barnen skrek så högt att det skar i öronen.

Efter ännu en mardrömsmorgon for Bea hem och grät. Tårarna ville inte sluta rinna, och till slut skrattade hon åt eländet. Med snoret hängande satte hon sig vid bordet och skrev en lång lista på förslag vad hon kunde göra åt saken.
1. Adoptera bort ungarna
Nej, aldrig, aldrig att hon skulle kunna vara utan de små vildbasarna en enda pyttedag.
2. Låta mannen ta en av dem med sig tidigare.
Nja, då skulle den stackaren bli tvungen att sitta i två timmar och vänta på att lektionerna skulle börja. Det var nog bättre att han eller hon fick sova lite längre.
3. Skicka ut dem från huset viceversa bilen när de höll på som värst
Nej, det åkte stora långtradare på vägen, och små barn kan man inte lita på. Bea skulle aldrig kunna åka ifrån en enda av sina älskade ungar med gott samvete. Och tänk om något skulle hända? Hon skulle aldrig förlåta sig själv.

Bea bläddrade i dagstidningen och hittade en artikel om en kvinna som var dövstum. Hon berättade för reportern att det enda hon längtade efter var att höra ett barn skratta. Orsaken till det var att kvinnan tyckte att barnet speglade sann glädje.

Bea tryckte fingrarna mot tinningen och grubblade sig blå över problemet barn. Vad skulle hon göra?
Efter många om och men trodde hon sig ha funnit lösningen men vågade inte skriva ordet av rädsla för att det inte skulle fungera.

När barnen hämtades var de som vanligt extremt högljudda och hade svårt att komma sig för att kliva in i bilen. Bea höll sig lugn och stod med ett tillkämpat leende vid dörren och tittade på när barnen kravlade sig in en efter en.
Titti som med sina två år var yngst skrek på välling, och vevade hysteriskt med armarna medan Bea knäppte fast henne. Kalle sex år slog med knytnäven mot sin andra lillasyster Tea åtta år som mycket väl visste vad som krävdes för att lugna brorsan, och resolut tog ett hårt tag i hans arm och vred den runt, runt tills Kalle skrikande bad om nåd.

När alla satt på plats startade Bea bilen och for iväg. Det dröjde som vanligt inte lång stund innan bråken startade där bak. Det ekade av gråt och skrik i bilen, och Bea satte på blinkersen och svängde in till kanten.
”Jag vill inte ha det så här längre…det är olidligt. Istället för att bråka skall vi sjunga hela vägen. Du startar Kalle…välj en sång som du tycker om.”
Kalle tystnade och funderade en stund, sedan satte han igång.
”Jag är en liten bajskorv som heter Pelle Jöns…”
Bea tittade strängt på Kalle och bad honom ta en annan.
”Bamse, Bamse…”
Nu vaknade de andra barnen till liv, och snart ljöd deras ljuva toner i bilen.
När de svängde in på tomten knäppte Tea loss sig och pussade på Beas kind.
”Mamma…jag älskar dig.”

Bea lyfte ut Lillan ur stolen och gick in i huset nöjd med sig själv. Hon funderade redan på vad hon skulle hitta på för lek imorgon när de skulle åka bil, och hur hon skulle lösa frukosten.

15 mars 2011

TEMA En muta

Med spelande tunga gungade den långa, tjocka besten framför mina fötter. Mina fingrar ville känna på dess hud, men jag visste instinktivt att det kanske var sista gången jag gjorde något dylikt.
Ormen spände ögonen i mig, och som ett mantra hörde jag väsningen som fullkomligt skrämde vettet ur mig. Mina bara fötter hade fått nymålade naglar, och Shamira vår hemhjälp hade satt upp mitt hår i en vacker knut. Jag kände mig som ett äkta offerlamm.

Ormen drog ihop sin kropp och lade den i en perfekt uppstaplad hög av hud. Den glänste i solen, och om igen ville jag känna på den. När min darrande hand närmade sig höjde den huvudet beredd att hugga, och jag drog tillbaka den.

Det hade blivit ett status Q , ormen hotade mig, och jag stod fast i samma rörelse som jag varit för trettio minuter sedan. Om bara någon kunde komma förbicyklande, eller varför inte en bil som kunde köra över den tjocka otäckingen. Om jag var riktigt snabb skulle jag kanske hinna kasta mig bort så att vi inte hamnade i himlen båda två.

Den lade huvudet lojt mot ringen av sig själv och drog in tungan. Det verkade som om ormen talade till mig. Varnande ögon släppte mig inte för en enda mikrodels sekund. Min fot var stel och jag kände att låren darrade.

En gammal man kom gående mot oss, och jag skrattade triumfierande. Besten sköt snabbt ut sin tunga och lyfte på huvudet, sedan lade den sig så nära min fot att jag kände fjällen i hans hud. Svetten rann under både armar och över rygg. Vad ville otäckingen?

När mannen kom fram satte han sig omständigt på knä, och sträckte fram något mot ormen. Ett högt jamande fick mig att inse vad det var, och jag kved av fasa. Min mun ville skrika och kroppen hade bara en enda önskan. Flykt. Ormen bestämde sig för att mutan den fick var intressantare, och gled sakta bort mot det lilla ynkliga svart/vita djuret som oupphörligt tittade på sin husse för att be om hjälp.

När ormen var bara några centimeter från kattungen slet mannen upp den i famnen och hoppade iväg. Han skrek till mig att göra detsamma.
”Skynda dig. Snart inser hon att vi lurat henne. Då gäller det att inte stå kvar.”
Henne? Tänkte jag förvånat, men var det inte en han? Helt oväsentliga tankar som bara poffade in i hjärnan när jag borde ha stuckit från platsen så fort jag kunde.

När ormen fattade att vi lurat henne blev hon rasande och ringlade så snabbt hon kunde åt mitt håll. Men nu hade mina ben fattat vad de gjorde för nytta i världen, och jag sprang som om djävulen var efter mig tills vårt hus syntes.
Cream 1 Pictures, Images and Photos

14 mars 2011

Uttagning till nya VILDSINT

Nu är det dags att rösta vilka bidrag som skall få äran att vara med i nya VILDSINT.
Kika igenom bidragen och rösta på 10 högst 30 stycken som du anser vara bra.
Skicka det till Jens Stenman och Dylan med mejladresserna www.stenman.jens@gmail.com
och www.swedishmeatballs67@gmail.com
På den här länken hittar du mitt bidrag som jag hoppas skall komma med i boken.
http://www.kapitel1.se/vildsint-2/samtliga-bidrag/skam-och-skuld#1
Och går du in på min blogg http://novellbloggen-razaha.blogspot.com/ läser jag en bit ur den.

Om du tycker att den förtjänar en plats i VILDSINT får du jättegärna mejla iväg det förslaget.
Ha det gott!

TEMA Något som skimrar

Jag kunde se mitt ansikte i den blanka motorhuven under mig, och skymtade mannen bakom mig i rutan. Vindrutetorkaren for med svepande rörelser fram och tillbaka gång på gång. Ljudet av de svarta metallpinnarna som var delvis täckta av gummi slog sig in i mina hörselgångar genom smattrandet av ilsket regn.
”Ligg stilla! Rör inte en enda del av din ömkliga lekamen!”
Han tryckte ned mig mot bilens metall, och slet bort en stor tuss av mitt hår av ilska när jag snyftande bad om nåd.

När mannen drog av mig tröjan kände jag de skimrande vattendropparna långsamt kyla ned kroppen. Han vände mig mot sig och lade sig över.
Min hjärna registrerade att andra människor var närvarande, och ordet gangbang for genom huvudet. Det envisa regnandet gjorde det svårt att se något, men jag anande skuggor bakom honom, och kalla kårar fick mitt hår på kroppen att resa sig.

Plötsligt exploderar platsen av ljus. Strålkastare riktas mot oss, och jag hör en mycket välkänd röst skratta.
”Ha, ha…du skulle sett din min. Fy faan vad coolt det var.”
Evald kommer gående mot mig med en av sina oändliga cigarretter i mungipan. Efter honom kommer min väninna och några av de mer ytliga kompisarna.
Jessica lägger armen runt mig och skjuter med en handrörelse bort mannen som nyss låg över mig. Han grimaserar och ser ångerfull ut.
”Förlåt, det var inte meningen att ta i så hårt. Dina polare sade att det var okej.”
Jag fattade ingenting! Vad i helskotta hade hänt? Jessica såg uppriktigt ledsen ut när hon till slut pratade.
”Vi har liksom ledsnat på allt ditt snack om mördare, och kände att vi ville dämpa din fascination. Jag hoppas att du inte tog det så hårt.”
Min ilska började långsamt vakna, och det mullrade i skallen. Mina nävar ville slå och banka på dem, munnen ville skrika och gråta, men jag ville inte bjuda på det och ryckte lite lagom nonchalant på axlarna.
”Allvarligt talat tänker jag inte räkna er som vänner längre…eller som bollplank när jag skriver.”
Med dem orden vände jag på klacken och gick med darrande, ostadiga ben därifrån.

13 mars 2011

TEMA Förankra

Med ett sidenband i rött förankrade jag mig vid hans sida, fot vid fot medan jag skrattade så tårarna rann. Dylika lekar hade under mina år alltid ratats, och som vuxen tyckte jag lika illa om att förlöjliga mig själv inför en massa folk som jag knappt kände.
Killen räckte fram sin hand lite försiktigt och tog tag i min.
”Danne heter jag, angenämt att träffas.”

Jag försökte få fram mitt namn, men misslyckades totalt. Skrattet bubblade upp så fort jag öppnade munnen, och bokstäverna hackades fram i en sällsam oordning.
”P..e…p…e…r…nilla…” Med handen för magen satte jag mig på gräsmattan och struntade i att mina vita kläder säkert skulle bli grönfläckiga.
Danne log mjukt och sträckte fram handen för att dra upp mig.
”Pepernilla, hm…coolt namn, det har jag aldrig hört förut. Res dig upp så sätter vi igång. De andra har redan startat.”
Jag skakade på huvudet, och försökte hålla mig allvarlig medan jag tog hans hand och kom upp på ostadiga ben.
”Nej, nej…Pernilla…inte…”
Skrattet bubblade upp igen, och jag tryckte ned det i magen och kände mig som en tryckkokare där ångan pös ut genom öronen. Bilden jag såg framför mig gjorde så att mina krafter helt plötsligt försvann, och med en tung duns for jag i backen igen.
Men nu hade Danne tröttnat på fnittriga idiotbrudar, och knöt upp bandet för att sedan irriterat peka på mitt huvud.
”Du borde söka för det där, allvarligt!”

Det dröjde inte många sekunder innan skrattet försvann, och mina vänner kom springande. Efter den dagen behöver jag inte vara med på sådana där sällskapslekar.

12 mars 2011

Dagboksinlägg 2011-03-12/vildmarksmässan

Efter ett antal timmar på Vildmarksmässan är jag rätt trött i mössan. Det vimlade av människor där, och barnen både red på galna mekaniska tjurar och klättrade på klättervägg.
Vi tog med oss barnens älskade barnflicka Rita som hängde med på det mesta, och visade sina balanstalanger högt uppe i det blå samtidigt som hon flirtade med killarna som höll i selrepen.



Det känns som att största delen består av fiskeutrustning, och i dagsläget måste jag väl erkänna att mitt brinnande intresse för fiske blivit ordentlig vattnat av barn, barn och skrivande. Den där rogivande känslan av att sitta i en båt med ett flöte guppande timme efter timme har bytts ut till långa flow av skrivande.

Jag mötte min gamla ungdomskompis Ante som förlorat 40 kg och hade antagit ny skepnad så att säga. Jättekul att ses, och minnena av vår tid dundrade fram i vild galopp i skallen när vi skilts åt.
Vi har till och med bott sambos ett tag…nja, nu var vi ju inte ensamma…det var två killar till med i boendet. Har aldrig haft så roligt och frågan är om jag någonsin kommer att få det.
Några minuter senare sprang jag på Danne och hans söta tjej Anna. Vi stod och språkade om gamla tider, och jag luskade lite hur mitt gamla ex Mattias hade det. Tyvärr har vi ingen kontakt idag, men det värmer mitt hjärta när jag hör att han har tjej och två barn. Det var ju det han längtade efter.
Jag fick Danne att rodna som en tomat när jag berättade för hans tjej om pojkvännens forna djupa längtan efter att träffa en tjej. Naturligtvis blånekade Danne att så var fallet, men…han rodnade, så jag vet hur det ligger till.

Igår skrev jag massor i boken, och sakta men säkert är det någon annan som tar över mina fingrar och producerar sida efter sida utan att jag har så mycket att säga till om.

Jag läser om skalven och förfasas över hur grym moder natur kan vara ibland. Snacka om att vara utlämnad när något sådant där händer. Marken skakar och vattnet blir konfyst.

Nu spelar Peter coronne med ungarna och Rita medan jag skall ta itu med dagens skrivpass.

Ha det gott!

11 mars 2011

TEMA Prövning

Stånkande tog hon sig de sista tre metrarna och ramlade sedan ihop i en hög på backen. Hjärtat slog så hårt att hon hörde det i öronen. En svag blodsmak kändes i munnen och det snurrade i huvudet av syrebristen.
”Kimmy? Var är du?”

Katrin reste sig långsamt upp med hjälp av ett nästan ruttet träd som låg över stigen. Hon måste vidare, måste…
”Kimmy? Jag tänker inte…”
Orden stoppades av en tjäder som förskräckt flaxade upp, och mannen som kom efter henne lade förskräckt handen för ansiktet.

Det var exakt i den sekunden Katrin beslöt sig för att bli jägare istället för jagad. Hon hukade i buskarna och tittade sig omkring i terrängen så gott hon kunde. En liten bit bort låg en kraftig gren som skulle bli ett perfekt vapen.

Katrin ålade sig försiktigt närmare och närmare.
”Kimmy?” Mannens röst var äckligt lirkande och hon hörde ilskan lysa igenom den. Hon greppade tag i änden på grenen och drog den mot sig, centimeter för centimeter.

När Katrin fått ett ordentligt grepp gömde hon sig bakom trädet som stod så ståtligt vid stigen. Steg närmade sig….
”KIMMY för i helvete, jag tänker inte skada dig! Jag vill bara prata!”
Katrin log inåtvänt. Just det ja, prata var det. Hon mindes förra gången de pratade.

Sjukhuspersonalen visste inte åt vilket håll de skulle titta när hon kom in. Blodet rann från såren i ansiktet, och snaran han placerat runt halsen satt kvar. Katrin teg den gången, och han lovade bli bättre. Men aldrig mer skulle han få röra henne, ALDRIG mer!

Mannen kom gående på stigen, och Katrin höjde den tjocka grenen.

Efteråt var allt svart…hon mindes ingenting av händelsen. När Katrin vaknade låg Sebastian död bredvid. Huvudet var bara en enda äcklig massa av blod, hår och jord.

10 mars 2011

TEMA Invigning/Dagboksinlägg 10 mars

Mitt mobila internet har krånglat några dagar och mer eller mindre tvingat mig bort från nätet. Jag kan inte kommentera mina skrivpuffsvänners texter och med nöd och näppe får jag in min egen innan jag far ut som en spottloska i verkligheten.
Jag läste att månen närmar sig jorden och undrar om det är orsaken till strulet, eller om det är killarna som just nu plockar ned stolpe efter stolpe där våra gamla ledningar suttit. Det skall vara slut med strömavbrott nu.

Igår träffade jag min lärare Kurt för att få handledning, och fick det underbara beskedet att jag ficklat ihop sammanfattningen, och lyckats få med alla grenar som behövs på filmträdet. Så nu…kan allvaret sätta igång.
Innan jag träffade Kurt satt jag på ett cafe och läste ur boken I HUVUDET PÅ EN MÖRDARE, och mådde rejält illa. Det är skrämmande att blicka in i en mördares hjärna, för det är så mycket ondska och en massa underligheter som jag aldrig i mitt liv kan begripa. Bland annat var det en serievåldtäktsman som älskar fötter…ja ni läste rätt. Han var fotfetischist. Barnafötter eller kvinnofötter spelade ingen roll, men aldrig en mansfot.
Ett minne av ett gammalt ex som alltid pussade på mina fötter slamrar in i min hjärna, och jag känner håret resa sig i nacken. Just i det ögonblicket han gjorde det tyckte jag att det var charmigt och myste över en så udda företeelse.
Nåväl, mannen ifråga stoppade några barn som kom gående och tvingade dem att ta av sig skorna så att han kunde gnugga foten mot sitt underliv, sedan släppte han iväg dem. Några veckor senare var han igång igen, men nu blev det en våldtäkt. Till slut åkte han i fängelse, men släpptes och gjorde samma sak igen. Det här går igen i historia efter historia som jag läser. Kolla bara in media…nästan varje dag händer det något. Varför släpps de här galningarna ut igen? Har inte de förverkat sin rätt att vara ute bland oss ”vanliga”
När jag flyttade till Stockholm 1984 tyckte jag att det var en bra mix av människosorter, men vartefter åren går märker jag att brutaliteten ökar i samhället, och att det börjar redan när ungarna är små. Beror det på att föräldrarna måste jobba för att efterleva alla krav och inte hinner med ungarna? Eller, beror det på att skolan förslappats? Eller är det så att vissa barn blir jävliga oavsett uppväxt?
I barnens skola ser jag att det kan vara väldigt livat ibland, och att eleverna(både tjejer och killar) fullständigt skiter i vad deras fröken säger. Det gör så ont i mig att se dessa duktiga kvinnor och män stå och prata för döva öron. De vill ju bara barnens bästa, men kämpar hela tiden i motvind. För mig är de några av tidens hjältar. Utan dem skulle det bli kalabalik. När jag pratar med dem berättar de att när dagen är slut sätter de sig i en stol och har TYST runt sig. Helt slut i huvudet efter alla kontroverser och skrik.

Nu skall jag stänga av internet och ägna mig åt att inviga Celtex där jag skapar filmmanus.

8 mars 2011

TEMA Vart är vi på väg?

Vart är vi på väg?

För några dagar sedan satt jag och pratade med en tjej som är drygt sjutton. Hon berättade att på hennes skola säljs det droger helt öppet, och att hennes vänner ibland nekat till att träffas för att de skulle sälja lite knark.

Fantasier eller verklighet? Gud vet, men jag berörs och fasar för att det kan vara sant.

Är det detta som jag skall släppa ut mina ungar i? Vad gör man som förälder för att stoppa det? Kan det stoppas, eller är den här lavinen av droger bara början? Blir det snart legalt att knarka?
Och hur skall man lära sig något i skolan om hjärnan är full av skit?

TEMA Styrka

Äh, ge mig styrka! Läser i gårdagens tidning att min favoritskådespelare Colin Firth ska spela läskig vampyr i nästa film, och suckar tungt. Snälla rara, inga fler vampyrfilmer. De går ju allihop ut på samma sak.

Det blir jämt så här. Någon gör en film eller bok som går bra sedan surfar de andra i samma spår. Boring, boring, boring. Hitta något nytt istället. Något som inte gjorts förut.
Så, då har jag fått skälla lite, nu mår jag bättre.

Idag blir det skriverier i filmmanuset hela dagen. Tänk att det skall vara så urbota svårt att få till det exakt som man vill. Jag famlar ibland efter orden som retfullt gömmer sig i hjärnans innersta skrymsle, och försöker hitta nya vinklar på det jag skrivit.
Det roliga är att scenerna kommer till mig precis när jag skall till att somna eller mitt i lunchen. Det blir många gånger jag rusar upp eller ifrån.

Vilken ironi att det både är fettisdagen och internationella kvinnodagen idag. När jag blundar och säger orden ser jag en kvinna i form av en semla som höjer handen i en segrande gest. Vad innebär det tro? Att vi kvinnor vunnit över fettet genom att fettsuga oss och skära bort, eller innebär det att tjocka accepteras lika mycket som smala?


Sug på den karamellen ett tag och skriv vad du tror.
Ha en underbar dag!

7 mars 2011

TEMA Erbjudande

Peters syster har haft vår sjuåring med sig till landet hela helgen, och på det sättet avlastat oss härhemma som både hostar och snorar. Jättegulligt gjort, men när grabben kom hem igår kväll så visar det sig att hon tagit sig friheten att klippa hans hår!

Tyvärr såg jag inte det förrän vi kommit hem eftersom han hade mössan på sig.
Jag blev såååå arg. Razmus sade inte så mycket om saken, men jag var förbannad och svor ve och förbannelse över fastern. Till på köpet hade hon klippt det snett, så jag fick styra till det så gott jag kunde.

Han har en mycket envis virvel mitt uppe på huvudet som måste klippas på ett visst sätt. Som det är klippt nu står den rätt upp, och Razmus ser ut som Kalle Anka i skallen.

Vad tycker ni? Är det okej att göra så här?
Kan tillägga att hon inte haft honom så mycket hos sig så han känner inte henne, och vågade säkert inte säga emot när det hände.

Hon kunde väl för sjuttsingen ringt och erbjudit ”hjälpen”?

6 mars 2011

TEMA Väcka

Jag dras i expressfart från drömmens underbara värld av treåriga sonen Hampuz som bestämt att det är dags för välling, och skriker högt medan han sparkar på mina revben. Det gör ont kan jag tala om, både sparkarna och skriket i mitt redan halvdöva öra. Jag ser på klockan vid sängen som står på 06.30 och vänder suckande ryggen mot honom för att sova vidare, men det är tji i helskotta. Hampuz drar mig i håret och skriker om möjligt ännu högre. Han är en bestämd unge minstingen. Jag bävar för när han blir tonåring. Mitt nattpass vid datorn tills klockan två imorse gör inte saken bättre.

Nåväl, jag kliver upp och gör välling till odjuret, sedan lägger jag mig i soffan och slötittar på teve, men sover mest. Hampuz kryper ned under filten bredvid, och jag makar åt mig.

Natten har varit både bra och dålig. Zabine hade öronvärk och grät tills jag gav henne en supp i rumpan och hackade lite lök som jag virade in i en gasbinda och pulade in i örat. Ja skratta ni, men det fungerar…jag har använt det tricket sedan årtionden. Var själv ett sådant där så kallat öronbarn och hade ständiga problem som idag resulterat i nedsatt hörsel.
För övrigt var det en av orsakerna till att jag slutade gå ut på krogen. Tänk er själva att stå omgiven av en massa glatt pladdrande människor och bara höra spridda fraser här och där.

Det var säkert många killar som idiotförklarade mig när de försökte konversera, och jag febrilt försökte läsa på deras läppar vad de sade.
Mina vänner visste om problemet och pratade så sakta de kunde, iallafall tills spriten steg alltför högt i huvudet. På sentimmarna spelar det ju inte någon roll om man förstår vad som sägs eller inte för det mesta är bara blaj. Då handlar det ju bara om att ragga hem någon, eller?

Zabine kom upp och var frisk från värken, men var lite ömklig ändå. Samtliga barn är förkylda och hostar ikapp för tillfället. Jag själv snorar och svär ve och förbannelse över det. Det finns inte tid att ligga i sjuksäng. Med två böcker på gång, och ett filmmanus MÅSTE allt fungera.

Igår fick jag hem fler psykologiböcker till researchen. Det är väldigt intressant läsning, och jag kan ju inte skryta med att ha läst så mycket böcker de senaste åren.
Böckerna heter:
Dynamisk Psykiatri av Johan Cullberg
Inte bara kärlek av Bruno Bettelheim
Utan nåd av Pelle svensson
Och
Brott och minne av Sven-Åke Christiansson och Görel Wentz

Alldeles strax skall jag kliva in i mördarnas värld igen, och försöka utröna om kärlek är möjlig eller ej. Kan någon älska honom? På riktigt? Och var ligger det moraliska dilemmat för huvudkaraktären?
Åh vad jag älskar att vara författare.
Ha en underbar dag!

5 mars 2011

Dagboksinlägg 5 mars/Recension av filmen Trassel

Natten har jag tillbringat med nya bokmanuset, och det gick galant. Orden sprutade ur mig och fyllde skärmen i snabb takt.

Under några dagar har jag jobbat med en presentation av mitt bokprojekt för att via en ny sajt som heter www.fundedbyme.se försöka hitta pengar för att finansiera boken jag jobbar med. Hittills har jag fått in 150:-, och har mycket svårt att låta bli att kika in på sidan minst tre gånger om dagen för att kolla läget.

Filmmanuset fick vila inatt, men skall alldeles strax få en duvning.
Lilleman är sjuk, och Razzel har åkt med sin faster på galej över helgen. Det blir lite tystare härhemma när han är borta, och jag saknar honom trots att jag ibland kan bli galen på alla hans hyss.

Idag har jag ändrat i bloggen, och länkat in mina kära skrivarvänners senaste inlägg på sidan. Det var lite pyssel innan jag greppade hur man gjorde, men envis som jag är placerade jag tungan i mungipan och läste igenom instruktionerna tills jag äntligen fick ihop det.

Alldeles nyss kom jag hem från Tumba där jag, Rita och lilla Zabine varit och sett barnfilmen Trassel.


Under tiden som den går märker jag att den är exakt i rätt kronologisk ordning enligt alla filmmanusskrivarregler jag just nu lär mig för att skriva en kanonfilm. För den är verkligen underbar! Jag och Rita torkade tårarna innan vi med nöjda steg tar oss ut till bilen. Filmen hade som sagt allt. Spänning, magi, kärlek och sorg. Rubbet. Vi skrattade, grät, och svor över karaktärernas dumhet.

Nu blir jag nog dessvärre tvingad att införskaffa den eftersom Zabine vill se den igen, igen och igen. Hon älskar film, och har MASSOR i sina hyllor. Jag kan ju inte döma henne, för jag är likadan. En bra film kan man se många gånger för detaljerna i den framträder mer och mer, och våra två äldsta barn är båda cineaster som noga lär sig alla sånger, uttryck och speciella uttal.

Väl hemkommen var jag så hungrig att magen morrade som en förrymd tiger. Vi packade upp den nygrillade kycklingen jag köpt på Icabutiken och plockade även fram lite rester från gårdagen, sedan var det kalas.

Medan Peter torkade golven i huset satte jag mig framför datorn för att fortsätta min kamp med min huvudkaraktär som jag hittade ännu en del av idag på biografen. Det här är så vansinnigt spännande och jag njuter i fulla drag när jag och mina karaktärer drabbar samman för att utröna hur situationerna egentligen skall tolkas.

TEMA Ett ovanligt bemötande

När jag stannade bilen och klev ur slöt en massa barn upp runt oss, och pratade i munnen på varandra. Deras sneda ögon spanade nyfiket på mig och Erik som inte alls var van den här sortens bemötande. När de vinkade log jag och vinkade tillbaka, och det resulterade att barnen vinkade ännu mer frenetiskt och utstötte ohörbara ljud.

De dreglande munnarna fick mig att backa av osäkerhet och jag hade precis nått stadiet då jag tänkte hoppa in i bilen igen och köra därifrån när en kvinna vinkade till mig och ropade något.
Erik tog under min armbåge för att stötta mig, och tillsammans gick vi igenom de skrikande barnen som drar i våra kläder.

När vi närmar oss kvinnan ser jag att hon är ganska ung, men ser trevlig ut, och på något underligt sätt inger förtroende. ”Ursäkta mig. Jag skulle ha förvarnat er. De är bara glada att se någon utifrån, och nyfikna på vem ni är.” Hon sveper med armen över de efterblivna barnen som leende står prickstilla för att höra vad vi säger. En av dem kliver fram och tar min hand i sin och pussar på den. Mycket, mycket omständigt öppnar han munnen och talar. ”Förlåt, men kommer eran dotter att stanna hos oss?” Tungan tycks för stor i munnen, och vissa bokstäver fallerar. Kvinnan harklar sig och hytter lätt med fingret mot honom. ”Det heter er, inte eran Samuel.”

Hon vänder sig mot oss och ler. ”Samuel är den av barnen som är friskast. Han brukar få prata åt de andra eftersom de har utvecklat ett helt unikt teckenspråk som ingen av oss lärare förstår.” Hon kramar om den halvstora pojken och klappar honom på kinden. ”Jag älskar att jobba på det här lägret. Det finns ingenstans jag hellre vill vara.” Jag tittade på Erik och log lättat. Äntligen hade vi hittat det ultimata stället för vår älskade ängel Samantha. Här skulle hon få det bra, och möta likasinnade.

4 mars 2011

Tid att skriva

Jag följer mina författarkollegers linje och skriver om hur man får tiden att räcka till att skriva böcker.
De som hittills skrivit om det här ämnet är:
http://malinrocaahlgren.blogspot.com/2011/03/att-fa-in-skrivandet-i-vardagen.html
och
http://desireefredlund.blogspot.com/2011/03/om-hur-skrivandet-far-plats-i-vardagen.html

Ja vad säger man? I huvudsak handlar det om att ha en förstående man som inte vräker ironiska kommentarer över en dagligdags. Sådant kan döda all kreativitet lika effektivt som en giljotin kapar av ett huvud. Barn finns oftast runtom en och i mitt fall har nätterna varit mina rum av stillhet och fantasi.

I dagsläget har jag lyxen att skriva hur mycket jag vill eftersom jag satsat 100% på det med min killes bifall, och tre småttingars tveksamma beundran. Vem vill inte ha en berömd mamma? Ja nu blev det ju inte så mycket berömmelse, lyx och flärd, snarare fattigdom och färre utemiddagar.

Att studera är jätteroligt och jag skulle inte vilja byta med någon, men man måste vända på varje krona, och vara aktiv ute i cyberrymden för att synas.

Mina facebookkompisar är inga såta vänner som delar min vardag i vått och torrt på nära håll, men med sina glada tillrop sporrar de mig att skriva mer, mer och mer.

Jag har från första dagen jag träffade min kille talat om min passion för böcker och att skriva. Han visste vad han fick så att säga.
Visst kan han gnöla över ensamma kvällar framför teven ibland, men då sätter jag mig jämte honom tills han somnar. För det är det som händer nittiofem procent av gångerna. Det brukar sluta med att jag sänker ned ljudet på teven och smyger in på kontoret för att umgås med min lilla älskling Mac Data.

Det finns ett svart moln på min skrivarhimmel och det är oundvikligt när man har små skruttungar runt hasorna. Sjukdom. Hur mycket jag än får ha barnen på dagis trots att jag sitter hemma i godan ro och skriver, så är det omöjligt att ha dem på dagis då de hostar, kräks eller snorar. Som nu över lovet till exempel.

Jag pratade i god tid med mina barn om hur de ville göra. Razmus som har sportlov ville vara på fritis alla dagar utom en, och småttingarna ville vara på dagis. Tjoho vad det blev. Förra söndagen startade pappa Peter med att bli snorig, sedan dröjde det bara en dag så var de andra likadana. Attans, helvetes jävla baciller. Jag ville ju så gärna gå in i min lilla kokong av kreativitet och få värsta grymma flowet för att skriva alla dagar från tidig morgon till tre då de skulle hämtas.

Nu har dagarna tillbringats med att jaga barn och snyta snoriga näsor, banna, trösta och pussa på dem.
Men nätterna, dem är mina, bara mina.

Hur gör ni andra? Berätta.

TEMA Att kliva över gränsen

Igår fick jag ett mejl från en av projektledarna till nya VILDSINT. Han frågade om min novell Skam och Skuld var tagen från verkligheten eller om den var fikitiv. Leende svarade jag som det var att historien kommit till mig i samma stund som de berättade att årets tema var Skymningsland. Jag skrev den på cirka en timme, och det verkade som om någon stod bakom mig och berättade den. Så verkligt var det.

Ibland undrar jag hur långt jag kan gå in i en människas hjärna, och är rädd att kliva över gränsen till det tillåtna. Men å andra sidan? Vem är det som sätter gränser för vad folk vill läsa? Det är ju bara att stänga igen boken, eller surfa ut från sidan om man berörs illa av det jag skrivit.

Tanken med texterna är att beröra in i själen och väcka slumrande tankar. Vem vet, min text kanske manar någon till eftertanke och får honom eller henne att tänka om. Förresten är det inte jag som väljer vad jag skall skriva, det är min medhjälpare som med halvhög röst pratar i mitt högra öra. Nästan alla noveller jag skrivit genom åren hittar du på hemsidan http://www.anithaostlund.se/

Jag vet att de kan stjälas och användas av andra, men hoppas och tror att människor inte gör så.

Igår spelade jag in mig själv när jag läser ur min pågående bok som handlar om samma sak som mitt filmmanus jag skriver i skolan http://www.youtube.com/watch?v=JgU-hmxcr8o
Tanken med det var att placera den på en ny sajt för att försöka få andra att sponsra min boktillverkning hos Papertalk. Sajten heter http://www.fundedbyme.se/ och är svensk trots det engelska namnet. Min favoritkille Tommy K Johansson har snabbt snappat upp honom som startade det och gjort en intervju som du hittar på hans sida http://blogg.tkj.se/funded-by-me-crowdfunding/

För övrigt kan jag berätta att Tommy är en fena på det här med dator och bloggande. Kika in på sidan och surfa runt några timmar så förstår du vad jag menar. Dessutom svarar han på frågor.

Inatt satt jag tills klockan två med bokmanuset och somnade nöjt med Lilleman och Peter på varsin sida för att falla in i tung sömn och sova oavbrutet tills imorse. Nu mår jag toppen och skall fortsätta med sammanfattningen till filmen. Det är lite ovisst hur den skall sluta, men jag har en grymt cool ide som jag måste göra lite research om.
Ha en underbar dag.

3 mars 2011

TEMA Att försöka

Den lilla munnen såg ut som ett rött russin när Karolin fuktade den lilla trådänden för att sedan sakta sticka den genom det smala nålsögat.
Hon frågade mormor om hjälp, men hon skrattade bara och pekade på sin gråstarriga ögon. ”Med dem här? Nä du lilla vän, för min del är det slut med sådant där pyssel. Fråga morfar…hans ögon är lika skarpa som örnen trots att de varit med lika länge som mina. ”Du kan väl i alla fall försöka?” Karolin sträckte tråden och nålen till mormodern som slog ifrån sig. ”Nä lilla du det är ingen ide. Morfar är ute i vardagsrummet. Jag hör prasslet från tidningen.”

Karolin gick in till morfadern och kröp upp i hans knä. Han luktade piprök och något annat odefinierbart som ingav henne värme och kärlek. ”Morfar?” Hon sträckte ut nålen och tråden till honom över tidningen. ”Mm” Han satte pipan i mungipan och lade armarna runt Karolin. ”Kan du hjälpa mig med det här? Den vill inte gå in.” Morfadern tittade allvarligt på henne. ”Var det mormors förslag att du skulle fråga mig? Pratade hon om min örnblick?” Karolin nickade leende.

Han lade ned tidningen på trägolvet och slog lätt med fingret mot hennes näsa. ”Kan du bevara en hemlighet?” Karolin nickade med hela överkroppen. ”Jag ser lika illa som henne, men vill inte förstöra hennes vackra illusion. Vem vill inte liknas vid ett så vackert djur som en örn?” Morfadern tog tråden och nålen i handen, sedan smög de tillsammans bort till skrivbordet där han plockade fram en liten ögleformad silvrig mackapär. ”Skynda dig stumpan. In med tråden i den här så kan vi tillsammans dra den genom hålet.”

Efter gärningen smög de fnissande tillbaka till morfaderns fåtölj, och Karolin sprang glädjestrålande in till mormodern. ”Titta mormor, titta! Morfar fixade det.”

2 mars 2011

TEMA Ignorera

Miriam samlade ihop sina dockor och smög in i föräldrarnas rum. Viskande ropade hon på mamma Tea som knappt var talbar. ”Mamma, jag måste kissa.” Hon lade handen över mammans höft och drog i den desperatare och desperatare. ”Mamma! Jag måste kissa.”
Tea vände sig om och slog undan den lillas hand. ”Låt mig va…jag är trött. Det där fixar du själv.”
Miriam lade handen på täcket för att dra bort det, men lät bli och vände sorgset stegen ut mot toaletten.

Hon drog omständigt ned de rosa strumpbyxorna och ställde pallen framför toaletten för att sedan kliva upp på den. Försiktigt, försiktigt tog Miriam sig upp på den stora ringen, och höll så hårt i kanterna att händerna vitnade. Efter bara några sekunder pinkade hon och andades ut. Mamma blev alltid så arg när Miriam kissade på sig, och kallade henne jävla skitunge.
Det var svårt att hålla sig med en hand och dra loss en bit papper från rullen, men till slut gick det. Tyvärr fortsatte rullen snurra och ett långt band av papper landade på golvet.

Miriam krånglade sig ned på pallen och vidare till golvet där hon drog upp trosorna och strumpbyxorna. Naturligtvis ville det sig inte bättre än att trosorna korvade ihop sig där bak, men hon kunde inte fixa till det, och ville inte störa mamma igen så det fick vara så.
Några timmar senare kurrade magen på Miriam och hon längtade så efter en stor härlig ostsmörgås. Ungefär som de där på dagiset. Fröken Helena hjälpte alltid Miriam och de andra.

Beslutsamt gick Miriam in till mamma igen och ropade på henne att vakna. Yrvaket tittade Tea på dottern och kastade kudden på henne. ”Satans unge, fatta att jag är trött! Försvinn!”
Miriam tittade på mammans blåa arga ögon och kurade ihop axlarna. Med darrande läppar viskade hon att det gjorde ont i magen, och att hon var jättehungrig. Tea svarade inte hon hade somnat om. En skarp lukt seglade runt i rummet som gav Miriam kväljningar. Sakta gick hon ut genom dörren och till köket.

Kylskåpet var tomt, och det lilla skafferiet innehöll bara några tunna kex som inte mättade alls. Miriam såg plötsligt att paketet med makaroner som de använde för några dagar sedan stod på bänken, och beslöt sig för att koka lite sådana.
Mamma hade alltid sagt att makaroner och korv var superenkelt att fixa, så då borde väl Miriam också kunna det?
Hon plockade ut en kastrull ur skåpet, fyllde den till hälften med vatten, och lade i lite makaroner. Omsorgsfullt drog Miriam några varv med den svarta sleven i det, sedan ställde hon det på plattan.
Fundersamt vred flickan på vred efter vred, men inget hände…eller…ve och fasa ALLA plattorna antog en röd färg, och Miriam kände doften av värme i luften.

När hon rörde i kastrullen igen skvätte lite vatten över och föll med ett högt fräsande på plattan. Miriam blev rädd! Hon vågade inte sträcka sig över den rödglödgade plattan igen för hon visste mycket väl hur det kändes att bli bränd. Märket fanns kvar i handflatan än idag efter mammas straff.

Makaronerna puttrade och vattendroppar stänkte ned på spisen nästan hela tiden. Miriam vred på vreden runt, runt…men hon kunde inte stänga av dem.
Det var som om hela världen förvandlats till ett enda fräsande av vatten i hennes huvud, och hon satte sig gråtande på golvet med händerna över öronen. Om hon blundade kanske allting löste sig.

1 mars 2011

TEMA Förvalta

Dag efter dag pressar jag in mer och mer information om det andra folket, dvs de kriminella våldsamma som jag hoppas att inte träffa någonsin.
Sakta tränger jag in i hjärnan på dem och plockar med pincett ut de hjärnceller och beteenden som jag tror kommer att passa i min film.

Igår tittade vi på filmen om Ted Bundy, ett riktigt äckel som smilade in sig hos kvinna efter kvinna och belönade dem med våldtäkt och död. I samma stund som filmen slutat med scenen där han blir avlivad i stolen kommer tankarna på liv efter detta och andar.


Tänk om det vidriga krypet tar fäste i en annan kropp och gör samma sak, igen och igen och igen? Jag känner håret resa sig på armarna och känner att jag inte skulle vilja vara så medial som jag är. Något som jag annars är stolt och glad över.

Jag har fått höra att min medialitet är ett arv som jag fått från en släkting och undrar för mig själv hur jag skall förvalta det? Är det meningen att jag skall vidareutbilda mig? Lära hur man gör för att ta kontakt? Och framförallt är det jag ser verkligt? Eller är det humbojumbo?


Igår testade jag min dotter som också verkar ha det här i sig, och nja…det blev lite för stökigt i rummet så vi får fortsätta testet någon annan dag.

Idag har vi varit iväg med Razzel till skolan. Han skall åka skridskor idag och var väldigt uppåt för det. Vi andra tutade vidare till leksaksaffären där Zabine som fyller sex idag fick välja presenter. Lilleman och hon uppförde sig mer än bra, och fick massor av beröm när vi fikade på MacDonalds efteråt.


Jag älskar dessa underbara små mirakel och kan inte se mig mätt på deras vackra anleten.
Nu sitter trulsarna framför teven, och jag skall in i ytterligare en mördares hjärna.
Ha det gott!

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...