27 januari 2016

En början-998

Jag lyssnade noga på varje ton och försökte lägga dem på minnet. Tänk att ett språk kan bestå av så många nyanser, tänkte jag och studerade pojken framför mig. Hans hår var svart och ögonen glänste i gult och grönt, läpparna liknade mammas då hon krockat med skåpdörren i köket och knappt kunde prata. Ändå glodde jag nog mest på hans svarta hud som verkade vara polerad med vax.
”Ska du inte hälsa på din nya bror”, sa mamma och fångade in min hand för att lägga den i hans. ”Han ska vara här hela sommaren.”
Jag tittade på min vita hand och hans svarta.
”Varför ser du ut så där”,muttrade mamma. ”Hans blod är lika rött som ditt.”
Jag skämdes. Klart att pojken skulle vara min bror. Jag hade tjatat hela vintern att få ett sommarbarn som var i min ålder, och nu stod han här,min alldeles egna bror. Att jag inte visste hela sanningen brydde jag mig inte om. Och att mitt tjat passat mamma perfekt, visste jag inte heller.
Bråken som pågick nätterna igenom hörde jag förvisso,men in tillmitt rum trängde bara enstaka ord, och jag förmådde inte att pussla ihop dem till sanningar.
Pappas resväska stod i hallen när jag kom in. Den röda, den han använde vid långväga resor. Han hängde med huvudet och jag såg att ögonen var röda runtom.
”Vart ska du”, frågade jag.
”Bort”, mumlade pappa och snubblade nerför trappan med resväskan i handen.  ”Jag ringer dig senare”, fortsatte han och öppnade bildörren på sin silverskimrande sportbil, den som noga gömdes på vintern och togs fram på söndagar de andra årstiderna. ”Jag älskar dig.”
Orden kändes så slutgiltiga och jag fick plötsligt extremt ont i magen.
”Pappa?”
”Ja,min älskling.”
”Vad är det som händer?”
”J…j…jag flyttar”, sa han och stängde dörren.
Världen snurrade och jag mådde illa.
Bilen startade utan några problem och pappas röst kom långt bortifrån.
”Hur är det gubben?”
Motorn hickade till och stannade.

26 januari 2016

En början-997

Den silverfärgade pendeln i klocktornet slog hårt och jag höll för öronen. Hur kunde jag ha kommit på en så urbota dum ide´som att gömma mig här? Jag såg Maria springa omkring bland husen och att hon frågade en av nunnorna om hon sett mig.
Pendeln stannade och jag tog bort händerna från öronen. De skulle aldrig hitta mig. Aldrig.
"Fritt fram", skrek Maria, och jag sprang nerför trapporna och ut i solskenet.

Jag borstade av mig spindelnätet och skrattade åt Mirjam som fått sot på näsan. Hon hade alltså gömt sig i pannrummet, tänkte jag och aktade mig för att synas.
Maria stod och pratade med Dessi och Amanda när jag kom bakifrån och höll för hennes ögon. 
Jag hade bott här i ett år nu. Mamma och pappa jobbade som volontärer i Afrika och kunde inte ha mig med. Det fanns inga pojkar eller män här, bara kvinnor och flickor. Nunnorna tog god hand om oss, och det fanns till och med en skola på klostret. De lärde oss allt från vanliga skolan och latin. Jag gillade inte riktigt att vara instängd och saknade mina föräldrar vansinnigt. Breven mamma skickade gömde jag under huvudkudden.

Redigering av filmmanus+livsviktig motion+adhd+icebug

Filmmanuset är ivägskickat till regissören och producenten och jag ska försöka tota ihop ett CV. Det är inte det lättaste eftersom jag inte skrivit upp alla kurser jag gått, och nu måste försöka samla ihop dem på ett papper. Hädanefter ska jag bli duktigare.
Igår snickrade vi på övervåningen och nu kan man se att det faktiskt ska bli rum däruppe. Stora, fina rum. Det är mycket jobb kvar och snickaren kommer hit idag eller i övermorgon. Det har inte varit lätt att hitta någon som kan, men nu verkar det vända.
Jag har varit ledig från mitt vanliga jobb och skrivit på manus och redigerat manus. Nu är det dags att gå på mitt huvudsakliga manus HAT och en gnutta kärlek.
Morgonen börjar med att datorn krånglar. Textstorleken har ändrats och det tar ett tag att klura ut hur man åtgärdar saken.
När det är gjort skriver jag dagens början.
Därefter skjutsar jag ugnarna till skolan. Det är is på vägen och halt så in i bängen.
Men, jag tar mig både dit och hem.
Som du nog vet har jag lågt blodtryck, väldigt lågt sådant och för att självmedicinera mig springer jag så gott som varje dag, eller tar i varje fall en promenad. Min ADHD spelar säkert en roll i det hela -  min kropp kräver att röra på sig, ju mer desto bättre. Idag är det blött ute, och halt som sagt. Det finns bara en sak att göra - springa försiktigare än vanligt och ta på mig mina icebug som har broddar. Om du inte har sådana, köp det. Du ångrar dig aldrig. De är en billig livförsäkring och tar bort alla tvivel om att springa vintertid pga faran att halka.

Ha en bra dag



24 januari 2016

En början-996

Totalkaos med barn överallt, män som gjorde sitt bästa för att hålla reda på sina telningar och kvinnor som satt på cafee´t intill och sippade på vin.
Det var min och Astrids vision. 
Hittills hade vi bara lyckats få till den första delen - totalkaos. Barnen skrek och skrattade, åkte den färgglada tio meter långa rutschkanan vi importerat från ett företag i Canada, och fortsatte därefter till lekställningen som hade fem plan fyllda med diverse utmaningar.
Männen fanns ingenstans.
"Vad ska vi göra", frågade jag Astrid och pustade ut efter att vi lyft en soffa. "Var är alla män vi skulle få hit?"
"Lugn, jag har en plan", sa hon och gick mot det blivande cafee´t som just nu bestod av idel träreglar och en disk bestående av elefanter som lyfter upp en glasskiva. Det stod vita kartonger överallt och stolarna stod travade i varandra. "Jag tänker ringa en kompis."
Astrid var en av de där som trotsade alla skönhetsideal och struntade i botox, dyra ansiktskrämer och klädde sig i slitna jeans och gamla herrskjortor efter sin nyligen bortgångne man. Håret var flätat och hon blandade ofta in remsor av tyg eller sidenband i den.
Jag passerade en av de få speglar vi satt upp i lokalen och gled med blicken över min egen sorgliga figur. Botoxen hade förvandlat mitt ansikte till en intetsägande palett av ingenting och jag bar fortfarande en linda över magen och höfterna - ett måste efter fettsugningen. 
"Petra", ropade Astrid. "Sluta beundra dig själv och kom hit istället." Hon skrattade och satte upp tummen i vädret. "Du ser fantastisk ut, gumman. Jättevacker, men det vet du säkert:"
Jag lipade åt min spegelbild och suckade. När skulle jag själv se den där fantastiskt vackra personen? Kanske aldrig någonsin.

22 januari 2016

En början-995

Jag satte mig på stenbänken och bröt av en ros som redan nickade. Buketten jag höll i bestod till nittiofem procent av röda rosor, men det var de sista fem jag älskade mest. Det hade varit svårt att hitta förgätmigejen och det krävdes många fler än jag trott. Jag satte rosen bakom örat och pratade rätt ut i luften.
"Hej mamma. Nu är jag här igen. Vet du vilken dag det är idag? Din födelsedag."
Jag virade upp papperet och aktade mig noga för taggarna. Långt borta såg jag vaktmästaren komma vaggande. Tröjan satt mycket illa på den magra kroppen och kepsen var nedtryckt över ögonbrynen. Han bar två svarta vattenkannor i händerna och stånkade av tyngden. Undrar om kyrkan hade en baktanke med de svarta kannorna? Jag önskar att de varit i någon gladare färg. För att muntra upp oss som var här.
Mammas grav var en av de mest välskötta här. Jag och pappa turades om att gå hit. Jag kunde fortfarande inte prata med honom om det som hänt, det gjorde för ont. Stenen vi valt glänste i solen, och texten som var en bit från en dikt, gjorde mig glad.

21 januari 2016

Research-filmmanus-manus-spelande

Det här med att researcha är nog ett av guldkornen med att skriva. Det finns så enormt mycket att lära och ligger bara en tryckning bort. Jag älskar alla dessa historietidningar som poppar upp, och senast igår köpte jag Bonniers Historia & vetenskap nummer 1/2016
Jag såg nämligen en artikel om sex nya vapen som fäller mördaren, och blev intresserad. Det är precis den sortens information och vetande jag kan använda i mina manus, kanske till och med det jag skriver nu. Bland de nya vapnena finns bland annat lyssnande växter. Växter och chipspåsar kan förvandlas till visuella mikrofoner visar ny forskning från MIT i USA.
Vapen nummer två är bakterieprofiler. Varje människa har en unik sammansättning av bakterier i sitt könshår, och det kan användas som bevis i ett våldtäktsmål. De kan till och med få fram om det är en man eller kvinna.
Vapen nummer tre är en  ny teknik som kan slipa klädfibrer och få fram vart t.ex mördarens mask kommer från. Metoden har inte börjat användas av polisen, men de är på gång.
Vapen nummer fyra är möjligheten att använda apparna (vad annars i dessa tekniknördartider) som finns i telefonen som hjälp för att dokumentera offrets sista timmar.
Vapen nummer fem är satelliter.
Slutligen är det vapen nummer sex, fingeravtryck som avslöjar vad brottslingen tagit för mediciner och vad hen ätit, hur gammal hen är och kön.

Mm, minsann...tack för den infon. Den kan jag apselut använda i mina manus.
Hittade även tidningen Allt om vetenskap som skrev om hjärnan. Detta fantastiska instrument för att bygga vidare vår värld, alternativt rasera den.

Jag har börjat gå igenom mitt manus HAT och en gnutta KÄRLEK igen, och börjar på sidan ett, funderar, gnuggar geniknölarna tills de ömmar, för att hitta det speciella i alla scener, fånga mystiken och tragiken utan att skriva läsarna på näsan.

Igår fick jag svar från regissören och producenten jag samarbetar med och försöker nu hitta ytterligare vinklar att lägga in i det manuset. Hemligt, hemligt...
Superkul att få ett bollplank.

Igår hittade jag alla pågående manus och blev förvånad hur mycket jag skrivit. Det är putsning, omskrivning med mera som måste göras på de andra manusen, men historien är klar. Om ett förlag vill anta mitt manus är det säkert guld om det finns ett färdigt filmmanus och några andra bokmanus i byrålådan och väntar.

Idag måste jag hjälpa Peter på övervåningen. Vi ska isolera ett luftningsrör som sticker upp ur huset och släpper vattendroppar just nu. Det är ju minus tio ute och varmt inne.
Vi pratade med en snickare som ska komma och hjälpa till. Äntligen. Det har varit ett riktigt helvetesgöra att skaka fram en snickare. I slutet på förra året hade vi själva massor att göra pga ROT-bidragets neddragning. Folk vaknade till liv i slutet av december och ville ha taken gjorda på studs. Jag ville ha en snickare, men det var tji.
Nåja, ungarna hoppar av glädje nu när de insett att de faktiskt ska få ett varsitt rum. De har tröttnat rejält på att dela rum.

Nä, nu ska jag ta reda på en massa gardiner jag köpt och inte tog reda på igår. Istället tittade vi på en nattfilm med Michael Nyqvist i huvudrollen. Den heter Min så kallade pappa. Som vanligt så briljerar Micke med en suverän rolltolkning. Jag får för övrigt vibbar från tiden när min farmor tappade minnet och förvandlades från mystant till främling. Det gör ont att se.
En elak förkylning jobbar på att invadera mig, men skjuts tillbaka av envist intag av passionsfrukt, vitlök i massor och vitaminbrus.
Peter har varit sjuk länge, men nu kryst på sig.
Razzzel har hämtat sig efter senaste operationen och ska in sista gången på torsdag nästa vecka. Gissa om han jublar? Han har varit fantastiskt duktig.

Duktig ja...tv-spelandet har blivit förflyttat till helger enbart. Spelen på mobilen är borttagna och vi jobbar på att få bort spelberoendet som famnat Razmus framför allt. Skrämmande att se. Lilleman hakade på alltför snabbt när Raz galopperade in i en annan värld, gång på gång. Inte för att jag inte förstår anledningen. Det är kanongrafik på spelen och med alternativet läsa läxa och så vidare är det lätt att fly in i en annan värld som ungarna lätt gör. De med ADHD är värst enligt vad jag läst.
Nu gäller det att vi föräldrar sätter stopp. Vi ska även ta upp mobilstopp i skolan. Föräldrarna skriker rätt ut när jag tar upp det. Undrar varför. Ungarna går inte ut och leker längre. De sitter inne och spelar. De som är ensamma, blir ännu ensammare, och de som inte har mobil får det extremt tråkigt.

En början-994

Planet hade cirklat över vårt hus länge nu, och jag längtade efter att springa ut, men stoppades av pappas hårt hoptryckta ögonbryn.
Ljudet ekade i vårt hus och jag såg framför mig hur jag hoppade upp i mosters famn. Tänk att hon ändå kom. Till oss. Till mig. Och dessutom med ännu en pokal att ställa på hyllan.
"Inte ett ljud om Sebastian nu", sa pappa och öppnade dörren. "Nu Amanda och Leon, kan ni springa ut till er moster. Akta hennes nacke bara, den är lite skör några månader."
Jag tog min bror i handen och sprang ut, barfota. Det lilla planet stod på täkten nedanför vårt hus.
"Moster Anne", skrek jag och kastade mig i hennes famn. "Åh, vad jag längtat."
"Amanda, mitt lilla hjärta, och Leon. Vad stora ni blivit. Snart kan du ha mina kläder gumman."
"Får jag låna din pilotoverall då", sa jag och lade huvudet på sned. "och...", jag tystnade och kollade hur långt pappa hunnit. Han och mamma stod på trappan och krånglade med rullstolen. "kan jag få följa med upp?"
"Älskling. Du vet vad din käre far säger."
"En liten stund. Det är det enda jag ber om. Jag vill känna luft under vingarna, vara sådär fri som du pratar om."
Mamma rullade fram till henne och moster böjde sig ner och kramade mamma hårt. Jag såg tårar på kinderna och mötte pappas blick. Tiden efter mammas olycka hade varit extremt påfrestande och hårda ord hördes ständigt i vårt hus. Mamma, som innan varit pilot i kungens egen försvarsstyrka hade vägrat träffa moster.
"Förlåt", mumlade hon och torkade tårarna. "Jag är en egoistisk bitch, jag vet."

En början-993

"Levy har fått livstid", skrek jag och ramlade ihop vid min fars fötter. "Livstid."
"Lugn, bara lugn. han kan fortfarande överklaga och vinna", sa min far och lade sina händer på mina axlar. "Res dig upp min kära, misströsta inte. Lagen vinner alltid. Sanningen."
Mina kläder frasade när jag gick upp för trappan till vår loge. Rättegången hade varit en fars hittills och de som vittnat verkade fulla, eller...var de rädda? För vem i sådana fall?
"Sitt nu ner", viskade min mor och lade sin hand över min. Far har rätt, om Levy är oskyldig får han gå."
Galgen stod bakom scenen. Stora tjocka timmerstockar, med ett långt gulbrunt rep som hängde ner i samma nivå som brädorna som var avsedda att stå på. Luckan stod vidöppen.

Jag kände knappt igen mannen som kom ut. Tunna skäggstrån växte runt hakan och de vackra byxorna var solkiga och verkade för stora. Min älskade, tänkte jag och tänkte stiga upp, men stoppades av en tryckning på min hand av mor.
"Sitt!"

20 januari 2016

En början-992

Jag trängde mig fram genom folkmängden och såg henne sitta i vagnen. Dottern satt bredvid och vinkade med korta rörelser, perfekt synkade med drottningens. Så vackra, tänkte jag och tryckte mig mellan två bögar som stod och fotograferade ekipaget. Kungen stod mellan dem med handen nära pannan till hälsning. Även han såg bra ut, men det var inte han som intresserade mig.
Jag kunde känna doften från dem. Det blåa blodet pulserade i deras ådror, lockade mig att göra det jag måste. Nu gällde det bara att inte dra till sig uppmärksamhet. Vakterna som stod på var sida om vagnen sysselsattes av människor som sträckte sina händer mot den lilla prinsessans näpna hand. Vit. Aldrig använd. Handskklädd för ögonblicket.
Hoppet upp i vagnen gick utan större besvär. Nu gällde det att snabbt bita henne i nacken och stjäla det heliga, sedan försvinna innan någon förstod vad som pågick.
Kniven hängde nära mitt lår om något oförutsett skulle hända, och jag visste hur den skulle riktas för att vara dödande.

19 januari 2016

En början-991

Båten kom med ungefär två knops fart och jag crawlade mot land, klöv vattenytan snabbt och effektivt. Männen i båten hade inte sett mig, det var jag fullt övertygad om. Då skulle jag fått en kula i huvudet och inte funnits mer. Båtmotorn hördes inte längre, men när jag spände hörseln hörde jag ljudet från årtag. Doften från pall mall låg som en dimma över vattnet och jag grimaserade av obehag. Hur kan någon röka något dylikt, tänkte jag och dök under vattnet när viskningar hördes till vänster om mig. Jäklar, tänkte jag. De kommer genom vassen. Det hade jag inte räknat med.
Jag stod stilla vid en vassrugge där några svanar byggt bo och fick en väsning från hanen som vägrade flytta på sig. Jag måste simma till bryggan och gömma mig där, tänkte jag och såg glöden från pall mallen närma sig. Nu, jag måste simma nu, tänkte jag och tog sikte för att sedan dyka ner och simma för allt jag var värd.
Smällen i huvudet fick mig att se stjärnor. Jag simmade in under bryggan och stod stilla, försökte ignorera faktumet att det varnades för blodiglar i den här sjön. En and simmade runt, runt några meter från mig, och tog till flykten när männen kom roende. Glöden syntes inte längre, men doften följde honom. Det prasslade från deras jackor när de rörde sig, och jag kände en stickande doft av gammal svett.

18 januari 2016

En början-990

"Snälla mamma", sa barnen Lagerlöf och lade huvudet på sned. "Snälla?"
Majsan tog upp plånboken och gav barnen en varsin femhundring. "Håll nu i den ordentligt. Det är mycket pengar." Hon tog tag i Adrians arm och spände ögonen i hans. "Och inga dumheter den här gången. Tänk på att det är levande djur, av kött och blod."
Adrian lade sin hand över hennes och tryckte på den. "Det är lugnt morsan. Du vet väl förresten att delfiner är däggdjur, inga fiskar?"
Majsan suckade och rufsade om i hans hår och tryckte på honom kepsen. Lockarna stod som vanligt åt alla håll och kepsen höll dem bara nätt och jämt på plats. Fräknarna var fler än vanligt eftersom solen varit extra vänlig den här våren.
Barnen gick till kassan och betalade, sedan ställde de sig i kön och väntade.
Majsan kisade mot solen och det blänkande vattnet i poolen. Då och då hoppade en delfin upp och slog runt i luften medan den utstötte ett högt ljud som gjorde ont i öronen på henne. 
"Vackra djur, inte sant?"
Majsan vände sig om och stötte i mannens mugg med kaffe. Det skvätte över hennes kappa och hans vita byxor.
"Faan", muttrade han och drog med handen över fläckarna. "Du har inte möjligtvis papper i den där", fräste han och pekade på hennes röda väska.
"Vänta", mumlade hon och öppnade väskan. Ett läppstift föll ur och rullade iväg över golvet. När hon böjde sig ner för att ta upp det föll ett paket våtservetter ur.
"De där duger nog", sa mannen och slet ur en servett. "Hoppas nu bara att det inte blir oljefläckar av den." Han vände sig till henne och höll servetten framför henne. "Du vet vad de här innehåller va? Kemikalier. Massor med kemikalier."

Säljkurs för författare+ordberoende förlag+skriva manus

I helgen har jag gått exklusiv säljkurs hos Eva Åkerlind på Ordberoende förlag. Som sidekick hade hon Ann Ljungberg. Vi var fyra stycken som möttes i Evas lokal på pipersgatan och det kändes alldeles lagom.
Vi lotsades genom proceduren att sälja in vårt skötebarn till först förlag, sedan bokhandeln. Timme lades snabbt till nästa timme, och på söndagen avslutade vi dagen med att visa upp våra kunskaper. Att skriva ett pressmeddelande låter kanske lätt, men det är megasvårt kan jag berätta. Att pitcha inför vilt främmande är inte heller lätt.
Jag var fullt övertygad om att jag stressade på som vanligt, pratade för fort och gestikulerade som den värsta italienare, men nej, Ann Ljungberg sa att jag framstod som lugn och behärskad på alla plan. Kul att höra, men nu var ju inte "förlaget" helt okända. Sist jag pitchade mitt manus HAT och en gnutta kärlek, skakade mina ben och jag andades med korta snabba andetag. Dock lugnade jag mig snabbt. Den som intervjuar mig är ju bara en människa som mig. Hen kan ju inte döda mig :)

Ann och Eva lärde oss allt de kan och tipsen haglade från dem. Jag antecknade noga, men det är konfidiellt, och stannar mellan oss i gruppen. Lite skvaller i branschen hanns också med.
Det roliga med kurser är lyxen att umgås med likasinnade tycker i alla fall jag. Jag är ganska ensam annars. Peter läser nästan aldrig böcker och kan inte ens komma in i en dator. Han är inte heller det minsta intresserad av att lära sig, och hittills har det fungerat i och med att jag sköter bokföringen.
Barnen skriver korta berättelser som jag går igenom utan att rätta alltför mycket. Jag har blivit tillsagd av lärarna att inte göra det. De vill se barnens felskrivningar för att på så sätt lära sig hur duktiga de är och anpassa undervisningen till det.

Behöver man gå en säljkurs för författare kanske du undrar? Mitt svar är utan tvekan JA, om du vill lära dig det där som gör att förlaget tar ditt manus, men framförallt det där som gör att förlaget känner att WOW, hon kan det här.
Jag ska öva på att skriva pressreleaser och baksidestexter, vilket det kommer att bli mycket av framöver, om jag får som jag vill. Tre manus ligger och väntar, vill bli inspekterade och omhändertagna av kärleksfulla, stränga händer.

Ikväll har jag skickat in ett filmmanus till en regissör och producent som jag samarbetar med men det kan jag inte berätta så mycket om. Återstår att se om de gillar det jag skrivit, eller söker något annat, som jag inte kan leverera. Mitt manus Hat och en gnutta kärlek startade som filmmanus och ska så småningom bli det igen. Då kan jag erbjuda både bok och filmmanus till förlaget som vågar anta det.

En del av kursen gick ut på att berätta om min plattform, du vet alla sociala media. I mitt fall är det mest twitter, Facebook och blogg, men jag har faktiskt en hemsida som ska fräschas upp i och med att det blivit nytt år. En urkul syssla som tar några dagar i anspråk.
Det som händer nu framöver är att jag ska sammanställa all info jag samlat från alla kurser jag gått i vinter och lägga ut på bloggen. Det handlar om att skriva för tv, skriva noveller till tidningar, skriva för barn med mera. Jag älskar att lära mig mer och hoppar ofta på kurser som är på bara några dagar. Blir det tal om kurser som är åtta till tio gånger slår det aldrig fel. Barnen blir sjuka, och jag med, vilket medför att jag missar kursdagar.
Framförallt blir det mycket tid med Benjamin, Charlie och de andra. Nu blir det lite jobb och mycket skriva. Ska bli underbart att få flow och bygga manus. Jag har längtat hela sommaren då jag slitit på tak och i trädgårdar från tidig morgon till sen natt.

17 januari 2016

En början-989

Jag höll massan mellan fingertopparna och tryckte ner naglarna i den. Doften stack mig i näsan och färgen liknade en spya.
"Så det här är din nya uppfinning", fnissade jag och försökte hålla mig allvarlig men misslyckades kapitalt. "Hur mycket tror du den är värd? Idee´n alltså?"
Janolof snörpte på munnen och tog massan från mig. "Det kan jag inte tala om. Störthemligt tills nästa månad när jag haft mötet med Fahrenheit."
"Du menar väl inte det Fahrenheit", sa jag och undrade om Janolof lurade mig. 
"Jo", sa han och lade ner massan i en glasburk och placerade den i kylskåpet. "Säger de ja blir jag rik som ett troll."
"Vad är det? Egentligen", frågade jag.
"Med hjälp av den kan vi bli oberoende av olja", mumlade Janolof och tog mitt ansikte mellan sina handflator. "Fattar du? Jag har kanske hittat en formel som ingen aldrig tidigare lyckats med. Jag kan flytta till Hawaii och ligga och pilla mig i naveln resten av livet."
"Hawaii", ekade jag.
"Ja, eller Bali, Thailand, you name it. Vill du ha en ny bil? Vilken färg? Röd, blå, nej nu vet jag, naturligtvis ska du ha en grön, det matchar dina ögon." Han lade handen på hakan och kisade med ögonen. "Vilken sort? En pickup? Nej, en liten engelsk pärla, en Triumph, eller..."
"Du är galen."
"Med hjälp av den här illaluktande smörjan kan jag ge dig vad du än vill ha. Ett eget jetplan, en helikopter, eller en buss."
Huvudet värkte och jag längtade till sängen. Vi hade stått hela natten på laboratoriet och det sved i ögonen och fötterna kändes som två betongklumpar.

Vem är du som läser?

Jag skulle vilja veta vem du som läser mig blogg är? Skriver du själv? Var bor du?  Jag har förstått att du som läser kommer från alla möjliga länder, inte bara Sverige.
Du får gärna berätta här om du hittat på en fortsättning på mina börjor, kanske till och med skrivit en bok.
I framtiden är det tänkt att jag ska skriva nyhetsbrev och dela med mig att det jag vet och kan. Jag ska bara lära mig hur det fungerar.

Vill du gästblogga hos mig? Skriv en rad och berätta. Gör reklam för din blogg/hemsida eller vad det nu är.

Ha det gott

15 januari 2016

En början-988

Jag och mamma tände försiktigt lyktan och höll den hårt tills värmen från elden vecklat ut papperet. Mannen i butiken hade varnat oss att papperet lätt kunde ta eld om man inte tog det lugnt. Jag såg att det rann en tår på mammas kind och log mot henne. Kjell hade varit snäll mot oss barn men jag och syrran hann nog inte riktigt förstå vad som hände, för plötsligt bodde han hos oss, och sov i mamma och pappas säng. 
"Släpp den", skrek mamma.
Lyktan svävade högt upp i luften och mamma tog min hand i sin och pussade på den. Sedan lutade hon huvudet mot min axel och snyftade. 
Tårarna vätte ner mig och jag funderade på hur jag skulle bära mig åt för att kunna smita därifrån fortast möjligt.
"Var är Jen", sa mamma plötsligt.
"Hon jobbar", mumlade jag och kunde inte se mamma i ögonen.

14 januari 2016

En början-987

Jag ställde ner dricksglaset på disken och lutade mig närmare bartendern. 
"Vad gör du efter jobbet?"
Han backade och stirrade på mig som om jag förnärmat honom, tog fram ett glas med salta nötter som han ställde vid en kvinna och ignorerade en man som vinkade för att få hjälp.
"Jag slutar fyra, eventuellt fem, beroende på om jag slipper hjälpa till i disken", sa han utan att möta min blick. "Jag tar femhundra för ett ligg och tvåtusen om du vill kyssas."
"Okej", sa jag med falsettröst och undrade för mig själv vad sjutton som egentligen hände. Så desperat var jag väl ändå inte att jag betalade för sex? Eller? Var det här man hamnade, nyskild och halvfet? Jag längtade efter att bli kramad, ligga i sked och titta på teveprogram där människor stötte och blötte sina liv. Känna något annat än smärtan i hjärtat, övergivenheten.
Under tiden jag stått och grubblat hade bartendern som liknade Tom Cruise, torkat av händerna och tagit mina. Hans blekt blå ögon sökte svar och jag nickade.
"Jag letar upp dig", sa han och log.
"Okej", sa jag och svetten rann under armarna.

Resten av kvällen tillbringade jag på dansgolvet. Omsvärmad av män som öste komplimanger över mig. En underlig känsla. Jag smet iväg till toaletten och sniffade på mina armhålor. Det doftade fortfarande gott och jag tackade gudarna för deodoranten jag hittat samma dag. Däremot var jag svettig under brösten och i nacken.

12 januari 2016

En början-986

Älgen höjde mulen mot flickans ansikte och höll den stilla några sekunder. 
Stella kunde inte gå. Hon hade förlorat känseln i fötterna tidigt en sommarmorgon, och aldrig fått tillbaka den igen. Nu satt hon i en specialanpassad rullstol och pappa Lars bar henne in och ut ur huset. Hon tog sig fortfarande ganska bra runt i huset och kunde till och med gå på toaletten själv. 
Djurparken de befann sig i hade urgamla anor och Lars syster såg mycket av sig själv i systerdottern. Stella bar med ett stilla lugn vissheten att sjukdomen skulle bryta ner henne, och grät sällan. Hon ägnade all tid åt hamstern Lotta och kaninerna Fabian och Fredrik.
"Orkar du", frågade hon Lars och smekte älgen över manken.
"Det är lugnt. Säg till när du vill tillbaka till stolen."
"Aldrig", mumlade Stella och tittade på sin faster. Annika såg bra ut med kort lätt grånat hår och pepparkaksbruna ögon. Hennes näsa var rak och läpparna smala. Ibland önskade Stella att hon haft henne som mamma. Pappa brukade aldrig prata om mamma, men ibland tvingade Stella honom. 
Lars kramade om henne och blundade. Det kändes som om livet rann honom ur händerna. Som om Stella försvann inför hans ögon.
Älgen gick iväg och Lars lyfte ner Stella till rullstolen. Han led när han såg hennes min av avsmak och gjorde ett försök att liva upp stämningen.
"Vill någon ha pizza?"
"Vad dum du är", sa Stella. "Här finns inga pizzor, men kanske våfflor." Hon var röd om kinderna och vevade med händerna i luften. 
Det är den italienska ådran, tänkte Lars och log. En av de bra saker hon ärvt från Anneli.
"Måste vi stanna kvar här då? Har vi inte sett nog?" Han luktade på sig själv och fnös: "Jag stinker allt möjligt. Frågan är om vi blir insläppta någonstans."
Stella skrattade och ändrade ställning i rullstolen när benen värkte för mycket. "Klart du blir. Vi får äta på en uterestaurang."
"I den här kylan", sa Annika och såg på Stellas grimas att hon hade ont. "Det verkar vara dags att åka hem. När tog du medicin sist?"
Stella suckade.
"Säg inte att du struntat i den igen", sa Annika och mötte Lars blick. Hans ansikte var fårat och stora, mörka påsar under ögonen vittnade om ideliga nattvak.

11 januari 2016

Dagboksinlägg-filmmanus-ADHD-cancer

Idag när jag kravlat ur sängen möttes jag av beskedet att David Bowie dött. Tjock i halsen läste jag att han fajtats med cancer i massor med månader och att han somnat in med sin familj bredvid. Hans låtar har alltid följt mig. David var en av de där som vågade vara annorlunda, som blandade musik, konstnärsskap och vilja att påverka. Med en röst som får mig att rysa sjöng han på radion och cd:skivorna gick varma hemma. Cancer - ett ord som får mig att rysa också. Så många runt mig har drabbats - en del har överlevt, alltför många dött, några kämpar just nu.
Vi har mycket cancer, eller kräfta som det kallades förut, i vår släkt. När min mormor dog blev jag nojig och fullt övertygad om att min förbannade migrän inte kunde vara annat än en illasinnad tumör. Att det dessutom värkte både här och där i kroppen gjorde mig ännu mer övertygad. Vid den här tiden gymmade jag sju dagar i veckan och hade ständig träningsvärk, vilket inte alls var konstigt. Underligt hur snabbt hjärnan kan bli besatt av en tanke.
Jag undersökte mig aldrig - insåg väl själv hur överdrivet löjlig jag var.

Peter gav ungarna frukost och körde barnen till skolan på moddiga vägar, medan jag skottade blötsnö för glatta livet. Ryggen värkte efter gårdagens skottande, men det var bara att hugga i.
När snön var borta drog jag ihop sista bokföringen för år 2015. Det kändes skönt. Nu är det nya pärmar som ska fixas till och fakturor ska skrivas för det nya året. Trevligt göra det måste medges.

Peter dröjde så jag ringde upp honom och kollade att allt var okej. 
"Jodå, jag sitter i kö", svarade han och berättade att bilarna for som snorloskor efter vägen till dotterns skola. Jag undrade för mig själv varför inte alla satt på vinterdäck, men...vad ska jag säga. Stockholmarna blir alltid lika förvånade när det börjar snöa. Som om de glömmer det år från år.
Snö ja. Åh vad vi har lekt i snön i helgen. Jag älskar när det snöar och man kan vända upp ansiktet mot himlen och fånga flingor på tungan. Då blir jag som barn på nytt.
Peter kom så småningom och jag gick till skrivarboden för att skriva filmmanus. Det var kallt där, trots elementet, så Peter bar ut oljekaminen som snabbt värmde huset.
Jag tog reda på lite papper och gjorde plats på skrivbordet, hämtade ut hundarna och började skriva.
Två olika versioner blev det. Flowet kom inte på besök.

Dagen gick fort. Alldeles för fort.
Peter for och hämtade ungarna på skolan medan jag gjorde mat, och sedan åkte han på träning med Raz och Zabine, eller...hm...Zabine hade ingen träning. Inte förrän på torsdag. Hon fick följa med och titta på brorsan när han spelade pingis. Vår springträning har gjort honom alertare och jag har en framtidsdröm att han ska inse att det är skönt att springa och ett härligt sätt att tackla ADHD:n.
Vi hann inte springa ikväll. När de kom hem igen hade mörkret fångat världen och jag vägrar springa i mörker. Vem vet vad som döljer sig i skogen vi passerar genom?
Vi tittade på cancergalan och jag påmindes om hur bräckligt livet är. Vi tänker skicka in ett bidrag imorgon, både till cancerfonden och hjärt/lungfonden.
Jag grät flera gånger, berörd in i själen av det som sades.

Nu är klockan elva och jag har förpassat mig in i skrivarstugan igen. Tänkte kika på mitt manus Hat och en gnutta kärlek, innan det är dags att träffa John Blund.

Ta hand om er.

En början-985

Ångfartyget stävade in mot bryggan i full fart. 
För fort, tänkte Adam och rusade så långt bak han kunde. Han höll sig hårt i en av de tjocka träpelarna och blundade...försökte skrika ut varningen, men lyckades inte få fram mer än ett svagt pip.
Smällen mot kajen splittrade fören i två delar. Människor flög åt alla håll, några ner i det iskalla vattnet. Stolar och bord flöt omkring med väskor och annat.
Adam kastade av sig jackan och stövlarna och dök över relingen ner i vattnet. Här gällde det att skynda på, tänkte han och såg en ung tjej kämpa för att hålla huvudet över ytan. 
Han tappade känslan i benen efter bara några minuter och nickade åt en man som böjde sig över relingen och frågade om han ville ha hjälp.
Adam höll tjejen under armarna och kämpade för att få av henne jackan.
"Jag tar emot henne", sa mannen och hängde ner ännu längre. "Lite längre upp om du kan."
Adam puffade på kvinnan underifrån och gjorde allt för att ignorera kylan som nästan kvävde honom. Tänderna hackade och fötterna kändes inte längre.
När mannen dragit upp henne, simmade Adam till en repstege som hängde efter sidan på båten. Det värkte i fingrarna och hjärtat verkade sitta i halsen. Steg efter steg tog han sig mödosamt uppåt och möttes av en kvinna som greppade tag i hans händer.
"Du räddade min dotters liv. Hur ska jag kunna återgälda dig?"
Adam försökte stöta fram orden han lärt sig.
"Du fryser säkert", fortsatte kvinnan och tog av sig pälsen. "Här, ta den. Jag klarar mig."
Fartyget hade inte sjunkit ännu, och Adam trodde nog inte att det skulle göra det heller. Han tog av sig klädesplagg efter klädesplagg och tvekade några sekunder innan kalsongerna gick samma väg. Skötsamma, tänkte han. Hon har säkert sett en naken karl förut.
"Du måste in i värmen", sa kvinnan och lade armen om honom. "Kom med här."
Det stod två ambulanser på bryggan och flera människor som hade filtar över sig. Folk grät och andra tröstade.
"Var bor du", sa kvinnan.
Adam rörde försiktigt på fingrarna och tecknade "Jag är dövstum."

10 januari 2016

Dagboksinlägg - ADHD - Löpning

Söndag morgon.
Det ligger ett vitt täcke över marken och kylan som stoppade oss från att springa ångar dagar är borta.
Jag beslutar mig för att jag och Raz efter frukost ska ut och springa. JAG beslutar. Hm...
Razmus gillar inte alls det jag vill och det tar cirka en halvtimme innan vi äntligen kommer ut. Då är jag milt sagt irriterad och han rosenrasande för att jag är såååååå orättvis.
Nu kommer magin.
I samma stund vi springer nedför allén och vidare mot skogen, löser alla knutar upp sig och min sura, arga son blir snäll och go. Han springer några steg före mig och jag säger åt honom att sakta ner.
"Det är mysigare att springa tillsammans", säger jag.
Jag har börjat använda en app från Nike tillsammans med en app på iphonen för att få reda på hur långt vi springer och framförallt hur många steg vi springer.
Det är isigt efter vägen och det blir kallt om rumpan så fort jag stannar. Vi springer i etapper och jag märker redan att Razmus orkar mycket mer.
"Stanna inte", säger jag när han sackar av och står och frustar. "Då blir musklerna kalla."

Vi springer en längre väg idag, ungefär en kilometer extra, men...nja...det känns inte speciellt säkert när bilarna passerar. En enda isfläck kan vara förödande.
När vi springer in på vår tomt kollar jag appen och ser att vi sprungit 4, 21 km på 35 minuter.
Vi stampar av oss snön och går in, drar av oss kläderna och kör några stretchövningar. Razmus är stel som ett kylskåp och måste få starkare rygg och mage.
För många år sedan när jag körde styrketräning coachade jag folk och trivdes ypperligt med det. Nu tänkte jag coacha Raz och faktiskt mig själv. Så småningom ska Zabine också med.
Vi avslutar med att köra crosstrainingmaskinen i 5 minuter. Jobbigt som attan.

Nu sitter jag med bokföringen medan ungarna kör klockträning på surfplattorna. Jodå, man kan faktiskt använda dem till nyttiga saker.
Peter isolerar väggar på övervåningen.
Snart, är det dags att göra mat.

Ha det

En början-984

Sommardagens sista strålar sken över den lilla sjön där Lillian och Pelle satt i en gammal eka och fiskade. Lillian vägrade att använda krok och hade i smyg klippt av den, medan Pelle glatt trädde på mask efter mask på sin krok och därmed fick napp. Att han inte hann med att kroka fast någon fisk såg han närmast som fräckt och var därmed på ganska dåligt humör.
"Hur går det för dig", frågade Lillian och tyglade sin längtan efter att be honom sätta sig ner. Båten gungade och årorna var hotande nära att glida ur sina klykor.
"Vad ser det ut som?"
Han blängde på henne och liknade tjuren som stod i hagen de passerat på väg ner till sjön. Det var bara ringen i nosen som fattades, tänkte Lillian och fnissade.
"Vad är det som är så jäkla kul? Skrattar du åt mig", fräste Pelle och drog upp metspöt och snurrade in reven med flötet. Han lade det längs med ekan på sitsarna och böjde sig ner över Lillian för att ta hennes spö. "Nu skiter vi i det här."
När han såg den tomma reven skrattade han och satte sig ner. 
Lillian tittade ner i botten på båten där några daggmaskar flöt omkring.
"Varför sa du inget", sa han och höll reven mellan tummen och pekfingret. "Du måste ha haft en riktig bumling på utan att ha märkt det. Kanske en gädda."
Hon satt tyst, lät honom tro det han ville. Lillian ville tala om sanningen. Att det inte var för fiskens skull hon ville ut och fiska, utan för allt det andra- den friska luften, fåglarna som cirkulerade runt sjön, ron i att bara sitta och göra - ingenting.

7 januari 2016

Dagboksinlägg-ADHD-Dataspelsberoende

Snön knarrar under fötterna när jag går ut och en lyckokänsla infinner sig hos mig som vägrar försvinna trots att näsan antar en röd ton och jag känner att fingrarna svider av kylan. Solens strålar speglade sig i stråna ute på ängen imorse och vi såg en spegel av is ute på täkten. Hundarna frös om tassarna efter bara några minuter och fick bäras de sista metrarna hem. Allen av björk är fylld av istappar och böjer sig djupare ner av tyngden från dem. Det är så vackert att jag får en klump av gråt i halsen.
Idag har Peter och jag varit på Hornbach och köpt gardinstänger. Vi hade pojkarna med oss och de bråkade som vanligt. Razmus retas med Hampuz och han hänger snabbt på, vilket resulterar i tjafs på hög nivå. Suckande försökte jag reda ut problemet ett antal gånger och funderade på att lägga ner hela projektet, men stod ut och fick både gardinstänger till vardagsrum och badrum. Jag visar när de kommit på plats.

På vägen hem hämtade vi upp Zabines kompis och fortsatte hem och åt mat.

Peter har tagit bort tomtarna och virvlateller, men behållit stjärnorna. Det känns tomt i fönstren och jag funderar på vad vi kan ställa där. Egentligen föredrar jag att inte ha en massa lulllull och kallar dem dammsamlare, men Peter gillar porslinsfigurer och jag kan väl stå ut, för hans skull.

Vid åtta på kvällen smet jag ut i skrivarstugan som både hade kallt golv och hade invaderats av Kalle. Det var rätt kyligt och jag satt bara någon timme innan jag släppte manuset och flyttade in igen. Händerna var iskalla, trots att jag satt på mig torgvantar.
Jag jobbar med ett kortfilmsmanus som förhoppningsvis kan bli porten till något mer.
Berättar mer när jag kan och får.

Lilleman ville att jag skulle sova med honom och jag kröp ner. Vi lyssnade på en cd-saga och somnade båda två.
Peter väckte mig lite senare och nu sitter jag här igen, med datorn. Tjejerna har lagt sig och ligger och småpratar. Razmus ligger i sängen och snurrar runt, runt. Han har lika svårt som mig att sova.
Inatt vaknade jag ungefär varannan timme. Av hundar som skällde, katter som gick ut eller in genom kattluckan, av mardrömmar och annat underligt. Det var tji att sova.
Trots det var jag inte trött imorse, och är det inte nu heller.

Jag och Peter tänkte åka till ADHD-center och lära oss mer om Raz och eventuellt vår egen diagnos. Jag och Peter har ju inte fått något läkarutlåtande, bara blivit tillsagda att vi NOG har ADHD.
Det känns som om vi behöver veta mycket mer och få råd hur vi ska bära oss åt för att hjälpa Raz på bästa sätt. Det är inte lätt ska du veta. 
Razmus och Hampuz har just nu fått totalt spelstopp, inklusive mobil och platta, vilket resulterat i en sorts abstinens som riktas mot oss och varandra, allra mest Razmus verkar det som.
Vi har även infört en helt skärmfri dag i veckan då vi spelar familjespel eller bara pratar.
Återstår att se resultatet från allt detta.

Nu är klockan ett på natten och jag ska hoppa i sängen.
Godnatt





2 januari 2016

En början-983

Tårtan smakade salt och grädden hade redan surnat, men jag hade lovat mig själv att inte påpeka det och skulle heller inte göra det.
"Smakade det", frågade mormor och rättade till kepsen som för dagen var lila.
"Det var jättegott", sa jag och lade två fingrar i kors under bordet. "Mumsigt värre."
Hon rättade till klänningen som var fylld med fläckar av diverse mat och vaggade iväg mot nästa bord.
"När tänker ni flytta henne?"
Jag vände mig mot min bror och studerade honom länge. Det mörka håret hade grånat vid tinningarna och näsan som fått ta emot flera smällar i boxningsringen drog sig åt vänster. Han var klädd i svart kostym och Saras försök att sminka över blåtiran såg mest patetisk ut.
"Jag behöver tänka över saken", sa jag och gick in till köket där jag lutade mig över diskbänken och tittade ut genom fönstret. Gästerna verkade inte ha märkt vad som pågick och jag tänkte inte informera dem.
Jag hörde stegen innan jag såg henne.
"Mimmi."
Orden var förebrående, tonen falsk.
"Mamma", sa jag och satte på kranen. "Jag trodde inte du ville komma?"

Året som gått-ADHD

Det har varit ett underbart år, med glädje i massor och vi har varit överhopade av jobb.
Vi har inte hunnit fixa till barnens rum. Inte hunnit med oss själva, men eftersom jag och Peter jobbar tillsammans hinner vi ändå ses - vilket nog skulle vara svårt annars.
Mitt skrivande har legat nere och jag saknar det.
Jag har fått ett underbart mycket speciellt uppdrag som jag filar på och hoppas ska ge ringar på vattnet.
Barnen går på sista dagarna av jullovet och jag har inga större jobb att at mig an förrän i februari.
Eftersom vår älskade unge Razmus inte lärt sig hur han ska handskas med sin ADHD har jag tagit mig an uppdraget att coacha honom och använda kraften istället för att brytas ner av den.
När jag var i hans ålder fanns inga diagnoser, bara orden från lärare och föräldrar. "Du har myror i rumpan. Sitt still", sa de.
Vad jag gjorde?
Jag gick långa promenader på rasterna för att få bort rastlösheten i kroppen, och varje kväll sprang jag kilometer efter kilometer med min hund. Jag spelade fotboll, red och gjorde en massa annat, var aldrig stilla längre stunder.
Idag har jag sprungit med Razmus, men det gäller att göra det på rätt sätt, att utnyttja det jag vet om ADHD:n Raz har. Det finns ju flera sorter som du säkert vet.
I hans fall måste jag hela tiden sätta olika mål, t.ex att vi springer från en skylt till ett träd han ser. Det där med att han hela tiden ser vart vi ska sporrar honom. Jag hejar på honom, springer ömsom bredvid, ömsom bakom. Håller hans hand, lägger min hand på hans axel. Pratar med honom, skriker, hurrar. Och sakta, sakta...springer vi hemåt.
Än så länge orkar han inte springa hela vägen, men det går bättre för var dag.
Razmus är extremt stel i kroppen och vi har börjat stretcha efter löpningen samt ta några minuter på crosstrainern. Razzel har aldrig tränat speciellt hårt och är inte van, så vi får se hur han mår imorgon. Jag själv mår bättre än någonsin, och det här med att träna betyder massor för mig. För en sisådär tjugo år sedan körde jag på gymmet sju dagar i veckan, simmade, sprang och gick på disco och dansade var och varannan dag, något som gjorde att jag hade en vältrimmad kropp och full fart dygnet runt. Jag gick till jobbet med min älskade hund efter mig och slank förbi gymmet på hemvägen. Ett ganska enformigt liv som jag inte saknar.
Nåväl, det här året har jag skaffat en helsickes massa rosor i trädgården och är nog uppe i en sextio olika sorter allt som allt. Vi har fått klart vårt stora vardagsrum och jag har äntligen fått ett bibliotek, ett stort sådant där böckerna står i genre och författare. En dröm jag haft sedan barnsben.

Zabine har bytt skola och hittat nya kamrater, men även hittat ett sätt att behålla dem gamla. Hon åker buss själv och har växt på många sätt. Min lilla flicka har blivit en tuff tjej som självsäkert går upp på scenen utan att darra i rösten och skäller ut dumma ungar som beter sig illa mot andra. Hon är fortfarande blyg och stundtals lika gosig som när hon var liten, men befinner sig i livet där vänner betyder massor och kan bo hemifrån utan att längta allt för mycket hem.

Razmus har fått hjälp i skolan och mår mycket bättre. Hans ADHD har blivit bekräftad och jag förstår massor jag inte gjort förut. Vi jobbar på att hitta ett sätt att bemöta honom utan att förstöra något och det är mycket bråk och tjafs. Mer än i vanliga familjer eftersom Raz är en retsticka av stora mått och älskar att ifrågasätta och jävlas. Inte alltid så lätt att tas med.

Lilla Hampuz mår tipptop och har det bra i skolan. Han börjar komma i trotsåldern som han halkat förbi i flera omgångar och jag har fått känna på hur det kan bli i framtiden. Han är superbt duktig i skolan och får massor med beröm av sina lärare. En rak motsats till Razmus alltså.

Målen inför år 2016 är att få barnens rum färdiga så snart det går och komma igång med redigeringen av mitt manus samt bli klart med det jag fått beställning på. Zabine sak fortsätta sin dans och sång, Raz pingis och Lilleman, ja han vet inte vad han vill. Vi funderar på brottning eftersom han är förbaskat stark, en riktig Pippi Långstrump, men time will tell.
Jag och Peter har massor med dvd-filmer att se och jag har en tanke att börja sjunga i kör igen. Något jag saknar vansinnigt.

Annars känns det som att världen blivit galen och jag funderar mycket på hur det blir när ungarna ska ut i livet. Redan nu finns tankar på det som händer i Stockholm - knivskärningar, skottlossning och unga flickor som blir utsatta för diverse saker.
Vi hade tänkt låta Zabine börja på kulturama men lät bli eftersom hon då skulle åka från oss till Tumba via buss och från Tumba med pendeln till stan för att där ta buss igen. 

Jag hoppas 2016 blir ett år då människor blir snällare mot varandra och att freden stannar kvar i vårt land och andra. 

God fortsättning


 

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...