En början-856

Jag föredrog att bli vald framför att välja någon, och stod alldeles stilla när Hasse gled med blicken över oss. Hans axlar var höjda upp till öronen och han hade placerat händerna på höfterna.

"Är det ingen av er som vill börja? Ingen? Men, jisus amalia vad är detta för patrask?"

Han gick fram till Jesuz och klappade honom på huvudet. "Jag vet att Jesuz är en jäkel på att slå bollen, och hoppas att ni fattar vilken klippa han är?"

Barnen stod tysta och väntade. Några fipplade med sina blåa kepsar, och två flickor satte sig ner på gräsmattan.

"Så ni menar att ni inte vill spela fotboll?"

Hasse sparkade iväg en boll långt ut på plan och pekade på mig. "Du där. Spring efter bollen. Nu."

Jag gjorde som han sa och dribblade bollen mellan fötterna på väg tillbaka.

"Nästa", skrek Hasse och kastade iväg bollen igen. han pekade på Samuel och visade med en handrörelse att han skulle springa iväg.

Tjejerna tog upp en mobil och pillade på den. Jag hörde musik och förstod att de var inne på youtube.

Hasse sneglade mot dem, men sa inget.

Jag vände kepsen bak och fram och böjde knäna lätt, beredd på att springa.

"Nu vill jag att samtliga ställer sig på ett led här, och sedan tar varannan ett steg framåt."

Vi lydde honom och belönades med ett snett leende. Hasse hade haft en stroke i vintras och inte riktigt hämtat sig ännu. Han haltade och sluddrade ofta.

En början-855

"Åh nej, inte dimma", stönade Jana och lade handen över pannan. "Jag kommer inte att se ett skit."

Hon packade ihop utrustningen och tvekade mellan gummistövlar och kängor. Kylan hade tacklat av men det var både blött och rått ute på vattnet. Nackdelen med kängor var att de kunde vara svåra att få av sig om man trillade i. "Jag ringer till Disa och frågar vad hon tar", mumlade Jana och drog på sig en långärmad träningströja och ett par svarta träningsbyxor. Hon tog upp telefonen och ringde sin väninnna, men fick inget svar.

Björn klev in i rummet utan att knacka. Hans mörka rufs låg för en gång skull slickat mot huvudet. Han hade tämjt det med gelé. De gröna ögonen glittrade av bus.

"Idiot! Har inte du lärt dig vanligt hyfs?"

"Sorry då. Jag ville bara kolla så att du vaknat. Morsan fixar käk åt oss och farsan kollar kanoterna."

Jana puttade på honom när hon gick ut ur rummet. "Tänk om jag varit naken då?"

"Och? Vem bryr sig?" muttrade Björn och sträckte på sig. ""Har du sett vilket dåligt väder det är? Man kan fasen i mig inte se handen framför sig därute." Han gick ut i köket och lyfte på gardinen. "Vi kommer inte att ha en chans."

"Tala för dig själv du", fräste Jana

Mamma Gerda klappade honom på huvudet. "Lilla gubben min", pussade honom på kinden och ställde fram en tallrik med stekt ägg, bacon och strimlad rödlök. "Ät nu. Annars orkar du inte hänga på Jana idag."

"Hmpf", sa Björn. "I år kommer jag att komma först."

"Jag tycker det är en knäpp tävling", sa lillebror Hans och slabbade i sig risgröten. "Jag menar, varför ska man åka ut på sjön bland grynnor utan sjökort? Jag har aldrig fattat det roliga med det där. Förra året gick ju din kanot sönder", fortsatte han och vände sig till Björn som himlade med ögonen. "Pappa blev superarg."

Den omtalade klev in genom ytterdörren och skakade av regnrocken. "Brr, vilket skitväder. Ungar, jag hoppas ni tagit på er regnkläderna. Det öser ner just nu, och dimman ...."

"Dimman brukar ge med sig när solen stiger upp", sa Jana och sköt tallriken från sig. "Tack mamma, jag är mätt nu. Känner mig som en julgris av allt det där fettet."

Mamma skrattade och reste sig upp - dukade bort all mat och ställde upp två ryggsäckar på bordet. "Ni har massor med mackor här och dricka. Glöm inte äta det är ni snälla."

En början-854

"Ska vi leka anden i glaset", sa Nina och sprang före oss andra till byrån där hennes mamma förvarade skynket hon ritat runda ringar på.

"Mamma säger att det är farligt", mumlade Ivan och drog sig mot dörren. "Jag ska nog gå hem nu."

"Äh, fegråtta. Kom nu. Det är inget farligt alls. Mamma och hennes kompisar håller jämt på när de har sina vinkvällar."

"Jag ska nog också gå hem",mumlade Johannes och bet sig i underläppen. "Jag får inte göra sånt där har mamma sagt. Aldrig, aldrig."

Nina öppnade lådan och drog ut lakanet. Bredde ut det över bordet, hämtade ett ljus som hon tände och ett glas. "Kom nu."

Ivan ställde sig på tå för att se bättre och tog av sig glasögonen. Han tittade mot dörren och tog ett steg mot den, men vände på klacken och satte sig vid de andra. "En liten stund då. Lova att vara snäll."

Nina höll ljuset under glaset och nickade åt barnen att ta varandras händer. 

De satt tysta en lång stund. Var och en i sina tankar.

En början-853

"Se upp!"

Jag hann inte hoppa när timmerstockarna kom i rullning och skymtade Patriks fot innan smärtan glödgade mig inifrån och stockarna klämde mig från alla sidor. Ljudet från ytorna ljummade i mina öron långt efter att allt stillnat, och jag vågade först inte röra mig.

"Jennifer", ropade en röst snett nedanför mig. "Jennifer, var är du?"

Det knakade i nacken när jag vred den mot rösten och smärtan fick mig att se svarta prickar framför ögonen. Jag hade blodsmak i munnen och allt från magen och neråt verkade bedövat.

"Jennifer!"

Patriks röst ekade i öronen och ett stort mörker famnade mig.

"Jag har hittat henne. Skynda er!"

Nästa gång jag vaknade satt Patrik bredvid mig. Hans näsa var blodig och jackan var lerig. Den går nog inte att tvätta, tänkte jag och mindes att han sagt att den var nyinköpt. Stackars Patrik. Det verkade som om någon lagt ett skynke över mig för ögat skuggades av något.

"Är du vaken gumman? Vi har kallat på hjälp. En traktor är på väg, likaså ambulansen."

Jag kände mig sömnig och gäspade stort. 

"Håll ut Jennifer. De andra har redan påbörjat arbetet med att ta bort timret."

Jag kisade mot solens sista strålar som lyste över oss, och huttrade till. Jag höjde handen för att stryka bort luggen som killade mig i ena ögat. Den vägrade lyda och jag förstod varför när jag såg vinkeln på handleden. Fingertopparna var vita.

Patriks röst lät som om han stod i en tunnel: "Hennes andetag är oregelbundna med långa pauser mellan. Herregud, vad ska jag ta mig till? När kommer ambulansen egentligen? Är ni säker på att den hittar hit?"

En början-852

En vintrig dag i december sitter Gerald hemma hos sin bästa vän Jill och spelar poker. Det ligger ganska mycket pengar i potten och Jill är mycket nära att ta hem segern. Hon vet att det ligger två ess på bordet och att de andra borde komma när som helst. 

Gerald å sin sida har svårt att sitta stilla. Spelet som började så bra vägde snabbt över till Jills fördel. Båda är tysta.

Utanför fönstret leker två barn med en fotboll. Regnet öser ner men de struntar i det och blir allt lerigare. En kvinna kommer gående på andra sidan häcken med ett rosa paraply. Hon går med snabba steg.

"Vill du inte fortsätta", säger Jill och lägger ner korten med framsidan ner mot bordet. "Vi kan göra något annat om du vill."

Gerald tittar på högen av pengar och rycker på axlarna. Han skulle behöva minst det dubbla för att kunna bo kvar i lägenheten. Hyra hade gått upp mycket mer än han räknat med, och igår damp räkningen ner som vände en bra månad till urusel.

Jill tvinnar en länk av det svarta håret runt pekfingret. Hon ser att kvinnan snart kommer att få barnens leriga fotboll i huvudet och fnittrar när det händer.

En början-851

Det låg massor med pengar på bordet. Mest tusenlappar och hundralappar, men också större valörer - sedlar jag aldrig förut sett.

Pappa satt i soffan med en cigarett i mungipan. Han räknade pengarna och lade dem i högar.

På bordet stod flera genomskinliga glasflaskor med blå text. Jag hade inte lärt mig läsa riktig ännu, men kunde urskilja ett k. Jag hade kissat på mig igen och visste att pappa skulle bli arg. Mina byxor var så våta att det droppade av dem. Kisset rann ner i skorna och jag hatade min kropp som alltid lurade mig.

En av männen räknade på en miniräknare och en annan öppnade väskor och hällde innehållet över bordet. Han skrek och hoppade, verkade vara helt knäpp. Gardinerna hade dragits för och teven stod på.

"Pappa", sa jag och tog tag i hans armbåge. "Jag har kissat på mig."

"Inte nu", fräste han och sköt iväg mig. "Sätt dig där och titta på teve så länge."

Jag lydde honom och satte mig på golvet. Några sedlar låg under tv-bänken. Kissdoften fick mig att rynka på näsan och jag såg på mannen i andra fåtöljen att han också kände den.

"Jag kilar och köper några plastkassar nere på affären", sa han och tittade på mig. "Är det din unge?"

Pappa blötte tummen och fortsatte räkna sedlar.

Mannen som hoppat runt slutade och satte sig på huk bredvid mig. Han tog en slinga av mitt hår i sin näve och drog i den. "Inte visste jag att du hade en unge. Var är morsan då?"

"Hon stack", mumlade pappa och tittade inte upp. 

Dagboksinlägg 24 mars

Igår var det andra gången jag hade gitarrlektion. Det är klurigt att nå alla strängar med fingrarna och det värker i både fingertoppar och handleder. Vår lärare är trettioåtta och älskar sin gitarr. När man inte vet något om gitarrspelande verkar det rätt enkelt, men nu har jag insett att det är en helt ny värld. Det känns som när jag gick på min första filmmanusförfattarkurs - nya ord, nya sätt att se text och framför allt jag ser passion hos människor.

Zabine som dansat innan var trött och gäspade gång på gång. Hon kan ganska lätt illustrera de andra som är med på kursen. Tjejerna var både trötta och fnittriga. 

Läraren lärde oss lite teori och några nya accord.

När vi åkte hem surrade alla saker i huvudet på mig, likt bin som inte hittar hem.

Idag började dagen i vanlig ordning med tjat om att gå upp. Hampuz satte sig framför teven och tittade på barnprogram och Raz vägrade totalt att ens försöka stiga upp. Han hade ingen lust, hette det.

När de käkat frukost och jag lämnade dem att plocka undan medan jag tog ut hundarna hade jag en illusion av att allt skulle vara klart när jag kom in. Oh no. Inte en chans. Det var tjafs om både ditten och datten. Razmus tjatade som vanligt om att han ville ha GTA. 

"Alla mina kompisar har det. Alla. Det är bara jag ...."

Där någonstans stängde jag öronen och suckade tungt, höjde ljudet på radion och åkte till skolan. I baksätet fortsatte tjafset.

På parkeringen hade jag ett allvarligt samtal med alla tre: "Det är inte okej att kalla varandra fula saker, och det här fjantiga tjafset om spel måste sluta, men okej då, vi gör så här. För varje fult ord ni kallar varandra, ger ni mig hundra spänn som läggs i en skål. När månaden är slut sammanställer jag vem som varit schystast och gör något kul med den personen medan de andra får stanna hemma. Okej?"

Det muttrades en hel del innan hickningarna kom.

Jag följde med in i skolan för att kolla så att allt var okej därinne. Måste också dubbelkolla vilken tid jag skulle på utvecklingssamtal om Lilleman.

Lilleman ska till en bondgård idag och har massäck med sig. Jag säger åt honom att han ska komma ihåg ryggsäcken och hoppas fröken påminner honom.

Det är kallt och soligt ute - perfekt springväder, men jag måste vänta tills kroppen säger okej.

Jag är friskare, men snorar lite fortfarande. Det är bihålorna som spökar. Nasonex har blivit min bästa vän.

Jag kopierar över alla texter jag skrivit på sistone till extra hårddiskar. Från början hade jag tre, men nu har den äldsta kapsejsat. Skrämmande insikt, ellerhur? Datorerna kan braka.

Planen är att fortsätta redigera idag och förbättringsmåla en del saker. Peter jobbar ända borta i Djursholm och blir borta tills sent ikväll. Ingen träning idag vilket innebär läxläsning med barnen i eftermiddag.

Igår fick jag brev från försäkringskassan som vill träffas angående Raz och jag ska försöka hinna tota ihop ett brev till skolinspektionen angående skolans ickeagerande. Det händer inte ett skvatt och snart är sommarlovet här. Frustrerande är bara förordet. Jag har hittat ett ställe som kanske kan hjälpa oss.

Du hittar det HÄR. Det heter DO eller Diskrimineringsombudsmannen och har hand om just det Raz utsätts för. Skolan lovade fixa böcker att ha här hemma, men än så länge har inte en enda kommit. När jag påtalade det för läraren berättade han att de är beställda. Hm. Jag tror på det när jag ser dem.

Nu ska jag träna gitarr, och sedan redigera.

Ha en bra dag 

En början-850

Äta människokött? Nä, aldrig, tänkte Jan och blundade när de andra skar en bit av kvinnans arm. Hon hade visserligen självdött och han hade hört att kött från människor smakade sött. De andras smackanden fyllde hans hjärna och trots att han blundade såg han framför sig scener hur de åt köttet.

"Kan ni inte åtminstone grilla det", kved han och rullade ihop sig till en liten boll. 

"Hur skulle det gå till", sa Maja som var den äldsta av de förlista. "Här finns varken eld eller ved. Det går inte att leva på vatten, vännen."

Jan kisade på sina medpassagerare och kände det vattnas i munnen. Att inte äta på flera dygn ställde till det i magen, och huvudet. Den infernaliska värken som kommit redan första dagen på ön, gav inte med sig trots att han tagit smärtstillande tabletter de hittat i sjuklådan. Det värkte över pannan och ner i nacken, hettade och bultade. Magen krängde ut och in, och tarmarna verkade ha ett eget liv, likt gigantiska maskar.

"Hittade ni några konserver", frågade en äldre man som bar ett par fyrkantiga glasögon där ena glaset spruckit i två delar. "Torrvaror?"

Jan tittade ner i sanden och körde ner händerna i den. Det var hett intill förbannelse och solens brännande strålar smekte över kropparna som låg tätt intill varandra.

"Kan vi inte lägga något över dem", mumlade han och tvingade sig att se på en av de döda. Maria hade varit en vacker kvinna och behöll skönheten i det här tillståndet också. Det rann blod från huvudet och anletsdragen var mjuka.

Maja reste sig upp och satte sig intill Jan. Hon smekte honom över kinden som redan börjat magra. "De hittar oss ska du se. Det har bara gått några dygn och planet hade säkert kommit ur kurs. Följ med mig så undersöker vi ön. Det är vi som är minst skadade."

"Jag är ledsen frun, men jag kan inte."

Det hördes ett dovt muller långt in i skogen.

"Är det åska", frågade en pojke som blödde ur ena näsborren. Hans ben låg i en konstig vinkel, och ett långt sår syntes på ena kinden.

En början-849

Göteborg 1913

Goddag mor

 

Utan att skryta kan jag tala om att vår resa börjat bra. Jag vann nämligen ett vad om hur lång tid det skulle ta för oss att åka sträckan mellan Söderhamn och Göteborg. Tack vare de pengarna kunde jag köpa mat som jag nu gömt i resväskan. Jag vet inte vad som serveras på båten. Du ska inte vara sorgsen över att jag åker mor. I Amerikat får jag det bra. Missväxten vi haft hemma finns inte där. En man på tåget har redan varit i Amerikat en gång. Han berättade att de sattes i immigrantfållor efter att amerikanarna kollat upp vaccinationer och dylikt. Tänk dig det du mor, sitta likt ett får i små fållor och vänta i flera timmar. Nåja, jag ska inte ta upp er tid. Idag ska jag och Hans spatsera omkring på sillgatan och gå till en spågumma. Jag berättar mer i nästa brev.

Tänk dig mor att jag, en helt vanlig man ska få möjligheten att bli rik. Jag skickar pengar och brev så fort jag acklimatiserat mig. (Jo, du ser att jag lärt mig fint språk nu.)

Tacka prästen för att han lade vaccinationsbeviset i brevlådan. 

P.s Båten vi åker över atlanten med heter White Star line.

Hälsningar Alfred

En början-848

Sekunderna innan jag tog på mig hjälmen och trädde in mina vantklädda händer i den lilla bågen av nylon tycktes evighetslånga. Mamma hade gett mig skidlektioner i present och jodå, läraren kunde det här med att åka skidor och såg ganska bra ut. Som gjort för en liten flirt alltså. Han visade de andra i gruppen tillrätta och behövde bara kasta en blick på mig för att förstå att jag ville iväg. Nu.

"Okej", sa han och satte på sig en hjälm med en mohikanfrisyr av plastpiggar på. "Jag ser att några av er gjort det här förut." Han svepte med armen i en vid båge över landskapet som var täckt av vit, gnistrande, orörd snö. "Följ bara märkningen så ska det inte vara någon fara. Ta det lugnt och se upp för andra åkare. Vår led ska förvisso vara fri från andra åkare, men ibland förvirrar de sig dit trots skyltarna."

Jag ställde mig på kanten av fjället och böjde knäna som jag en gång blivit lärd av en pojkvän jag haft. Solskenet studsade på det vita och in i ögonen. En kall vind letade sig in under jackan och fick mig att huttra till.

"Du kan börja", sa skidläraren. "Tänk på att niga i svängarna och trycka till på skidan du har mot branten. Få inte panik om skidorna inte lyder dig." Det sista sa han med ett skratt och vände sig mot tanterna som knappt kunde stå på ett par skidor och nu stod med armarna runt varandra och fnittrade löjligt.

"Vi syns därnere", sa jag så tufft jag kunde och drog ned glasögonen.

Första svängarna gick sisådär, men sedan släppte det och jag blev euforisk av lycka när vinden ven runt öronen och snön flög iväg när skidorna plöjde genom den. Jag slappnade av och njöt av åkturen. 

Plötsligt såg jag en svart lina flyga upp ur snön och kastade mig handlöst åt sidan. De andra kom åkande efter mig och skrattade när de såg min luftfärd. Läraren kom svischande nerför backen och såg inte linan som någon spänt mellan två träd.

Skrikande och viftande trotsade jag smärtan i benen och försökte stoppa honom. "Stanna! Vänta! En lina ...."

När han såg linan var det försent. Med uppspärrade ögon såg jag hans huvud slitas av och skiljas från kroppen. Huvudet flög upp i luften och rullade sedan nerför backen. Kroppen fortsatte några meter innan den for omkull och skapade ett moln av snö.

De andra hann stanna och stod stilla. Ingen sa något.

Huvudet täcktes av snö och bildade en stor snöboll som rullade allt snabbare nerför backen.

En början-847

"Visst doftar rosorna fantastiskt", sa mannen med det gråa skägget.

"Ja", sa jag och tittade på de två damerna som just fällt upp ett paraply som skydd för solen.

Jag befann mig i England för att titta på rosor. Inte vilken sort som helst, åh nej, Vi var just nu hos den världsberömde David Austins anläggning. En magnifik utställning som jag nog aldrig skulle glömma. Doften triggade min migrän, men skönheten i det jag såg gav mig enorm tillfredsställelse.

Tanken var att jag skulle lära mig mer om de här underbara blommorna och ge den kunskapen till mina kunder. Han hade satt upp en massa guldmedaljer i det lilla lusthuset som - naturligtvis var klätt i rosor. Trädgården var uppbyggd i teman och färger.

"Kom här, lilla du", sa en kort kvinna med underlig frisyr. Den var varken kort eller lång, bara ett enda stort burr. "Du kan gå vilse i de här gångarna om du inte är försiktig."

Jag tog hennes hand och snart såg jag det stora, mörka taket på huset. Jag vände mig om för att tacka för hjälpen, men hon fanns inte längre där. Konstigt, tänkte jag, men hann inte fundera mer på saken förrän jag låg i sängen.

En början-846

"Ni borde skämmas", sa kvinnan och hytte med näven mot poliserna. "Hur kan ni släppa ut honom utan att först kolla ordentligt."

"Vi var helt säkra på att han var Mr Jonsson. Helt säkra."

"Hmpf, det är så enkelt att kolla upp. Jag har förlorat mitt förtroende för poliskåren, det är en sak som är säker."

Jörgen Bredow kände sig mycket obekväm i situationen och förbannade sin chef som skickat honom på uppdraget. Inte nog med att kvinnan framför honom hade rätt. Hon kunde skjuta hela hans karriär i sank genom att ringa ett samtal till sina bekanta.

"Nu är det ju ingen fara skedd, fru Samsani. Han är på plats i fängelset igen och inget allvarligt hände. Vi ville bara informera er eftersom ...."

"Till och börja med är min man avliden sedan länge och jag vill därmed tilltalas med fröken. För det andra tänker jag anmäla er för det här. Tänk om han mördat någon? Ni vet inte det med hundra procents säkerhet, eller hur?

Brevbäraren som lagt posten i hennes brevlåda stod och lyssnade medan han låtsades knäppa postväskan.

"Ge dig iväg", skrek fröken Samsani och knäppte översta knappen på skjortan, rättade till den över handlederna och sköt Jörgen åt sidan. "Hälsa er chef att han kommer att få det hett om öronen." Hon drog ut en blå cykel ur stället och satte sig på den, öppnade grinden och cyklade iväg.

"Aosch", sa Samuel och visste inte om han vågade säga något mer. Jörgen såg sammanbiten ut och en lång rad rynkor syntes i pannan.

"Sista veckan på jobbet och jag råkar ut för en sådan där", muttrade Jörgen och öppnade bildörren för att klämma in sin något överviktiga lekamen. "Hur skulle vi kunna veta att han hade en tvillingbror?"

Samuel harklade sig: "Medge att ide´n var brilliant? Byta plats med sin bror? Ni såg inget i övervakningskamerorna?

Jörgen skakade på huvudet: "Nope."

En början-845

För att fästa blicken någon annanstans än på honom, följde jag kringelikrokarna på hushållsrullens vita yta. Jag hörde att han tände ytterligare en cigarrett och skakade på huvudet när han sträckte fram den till mig.

"Du måste prata någon gång", muttrade han och drog ett halsbloss, höll andan och blundade. 

I samma stund jag tänkte resa mig och gå, öppnade han ögonen, lutade sig mot mig och blåste ut röken. "Vi är på en ö. Barnen ligger och sover på övervåningen i sina sängar."

Jag fick tag på en av pennorna som han lagt på bordet och ritade cirklar på blocket. Större och större tills de täckte hela papperet. Pennan gick nästan genom papperet på en del ställen.

"Akta bordet", sa han och lade sin hand över min.

Jag gav honom en sekundsnabb blick och fortsatte rita. 

"Du har talang, men det vet du redan, va?"

Jag ignorerade honom och skuggade taket på huset jag ritat. Rabatterna fylldes med tulpaner och annat smått och gott. Utanför huset ställde jag en familj. En vanlig familj. 

"Vi kan gå i terapi om du vill", sa han och lyfte kaffekoppen mot munnen. 

Jag fattade inte hur han gjort det, men på något vis hade han sövt mig och barnen och lagt oss i bilen. När vi vaknade befann vi oss här. Det fanns ingen elektricitet och ingen telefon. Mobilen var död. Lasses ipad hade hostat till, men dött lika fort. Första reaktionen var panik, andra rädsla, och just nu befann jag mig i den tredje - ilska. När alla kastruller låg på golvet och ett antal tallrikar krossats satte jag mig på golvet med benen i kors. Det smakade metall i munnen och jag kände fortfarande en lätt dåsighet som gränsade till illamående. 

Frågorna hopade sig i skallen, men jag klarade inte av att säga ett ord till honom. Då skulle fördämningen släppa och tårarna spruta. Jag visste inte var jag befann mig och kom inte härifrån.

"Mamma."

Jag kände igen Kilroys röst och tänkte svara, men bet ihop.

"Mamma", ropade han igen med panik i rösten.

Mitt hjärta vred sig av oro och jag reste mig upp och tog de få stegen i trappan i två kliv. Först visste jag inte åt vilket håll jag skulle gå, men kvidandet styrde min väg.

Den vita dörren knarrade när jag öppnade den. I en säng låg Kilroy. Han höll båda händerna över huvudet och låg i fosterställning. Jag satte fingret över munnen och hyssjade honom. Genom fönstret såg jag en brygga och ett oändligt vatten. Några måsar flög över huset och skrek.

"Mamma, vad är det som händer? Var är vi? Var är Mia och Peppe?" Hans läppar darrade. "Pappa?"

En början-844

Maria sparkade på cykeln och såg den ramla omkull med ett högt brak. "Där fick du, dumma unge", mumlade hon och sparkade till den en gång till.
"Det där var väl onödigt", sa Petra och ställde upp cykeln.
"Näe", sa Maria och såg att rastvakterna kom gående. "Skynda dig. Vi måste härifrån."
Flickorna sprang iväg och gömde sig bakom boden där skolans leksaker förvarades.
Rastvakterna tittade runt bland cykelställen och stod och diskuterade en lång stund innan de gick in på skolgården igen.
"Varför sparkade du på Tims cykel", viskade Petra.
"Han är dum."
"Vad menar du med dum? Retas han, eller?"

En början-843

Köksbordet hade blivit samlingsplatsen. De hjälptes alltid åt med både dukning och att ta bort efteråt. Ingen mindes nog vem som startat mötena och det kändes så gott i själen efteråt att det faktiskt inte spelade någon roll. Det viktigaste av allt var starttiden - som alla oavsett livet i övrigt noggrant höll. Inte ens sjukdomar kunde stoppa deltagarna. En gång hade Lisa varit så sjuk att hennes ansikte blossat av feber. Då satte de andra på sig munskydd och satte sig en bit från henne, men ingen klagade. Offren sågs ut genom att bläddra i dagstidningar. Helst skulle det vara män, men några kvinnor hade det också blivit.

En början-842

Nu hade jag sett lastbilar åka upp i skogen mitt emot oss i fyra veckor. Millan och jag hade följt spåren, och de slutade tvärt vid ingången till det stora skyddsrummet där vattenverket huserade.

Det gick ett rykte på byn att det pågick olagligheter uppe på berget och vi såg billyktor även nattetid, både små och stora bilar och lastbilar.

En tidig morgon väcktes jag av brummandet från en lastbil som svängde upp mot berget och försvann på andra sidan. Jag tog fram kikaren och satte mig vid fönstret. Timme efter timme gick men inget hände. Solen lyste från en klarblå himmel och fåglarna kvittrade i buskarna. Grannens katt smög förbi med en stor sork i munnen. Kaffet i koppen kallnade och Millan kom och höll mig sällskap en stund.

"Vad tror du", frågade hon och knöt en bandana runt huvudet. "Ska vi ringa polisen?"

"Nej, vi väntar", sa jag och funderade på att gå till skyddsrummet igen.

"Gör inget dumt bara", sa Millan och tittade på mobilen. "Du, jag måste dra. Min tandläkartid är om en kvart."

Jag såg att hon tog min cykel och log. Vi var som syskon jag och Millan. Deras hem var lika mycket mitt och viceversa. Hon vek upp byxbenen, vinkade och cyklade iväg. Hjälmen som hängt på styret lämnade hon på brevlådan.

När klockan precis passerat fyra hörde jag brummandet igen, och såg både lastbilen och två personbilar komma åkande nerför backen. Jag satte kikaren mot ögonen och ställde in den för att få en klar bild. På flaket låg höga travar med jutesäckar. Personbilarna bar utländska skyltar och rutorna var svarta.

En början-841

Jag visste inte hur jag skulle börja, eller sluta heller, förresten. Allt jag visste stod i boken med stora, röda bokstäver. Hon hade strukit under det hon ansåg var det viktigaste och jag såg hundöron här och var som om hon velat påvisa något. På framsidan av boken stod företagets logga - en halv katt som höll i ett x. Inget märkvärdigt eller påkostat.

Telefonen ringde och jag funderade på om jag skulle svara eller inte. En, två, tre signaler gick fram. Eftersom jag aldrig använt och inte heller hade för avsikt att använda telefonsvararen gick den inte igång. Efter sju signaler tystnade telefonen och jag sträckte mig för att ta upp den, men råkade tappa den i golvet. Jag svor inte, det ligger inte för mig att ta sådana ord i munnen, men jag sade andra ord med ungefär samma innebörd.

Jag reste mig upp från soffan som sett bättre dagar. En gång var den turkos, idag solskadad och fläckig, nedsutten med en kudde på var sida för att dölja skavmärkena.

När jag vände mobilen såg jag att den var full av sprickor. Den ringde igen när jag höll i den, vibrerade i min hand. Små skärvor lossnade och föll på golvet.

"Hallå", sa jag och såg att en skärva kilat in sig i min handflata.

Rösten i luren sa något ohörbart. Mest pep och tjöt det. Ungefär som radion kan göra ibland när den står på utlandskanaler. Displayen där numret brukade komma upp var svart.

"Hallå", sa jag igen och tryckte försiktigt på off-knappen när jag inte hörde vad personen sa. 

ADHD-diagnos, men sedan då?

Ett barn som inte passar in i skolans mall är obekvämt. DET vet jag med bestämdhet. Både min man och jag har antagligen ADHD, men har medicinerat oss själva genom att jobba och idrotta mycket. Jag ansågs ha "myror i rumpan" som det kallades förr i tiden och mina vänner tyckte jag var full av energi.
Razmus har fått diagnosen ADHD och nu gör skolan ytterligare en utredning över vilka behov han har. Vadå, vilka behov, tänker jag vid mötet vi har med läraren. Razmus behöver en resurs, någon som kan kicka igång honom och stötta honom i skolan. Inte en lärare som gång på gång fräser till honom att sätta igång och jobba och skickar ytterligare ett irriterat mejl till mig att Raz är lat.
I helgen började jag springa med Razmus. Han har inga speciella intressen som gör att han rör på sig och spelandet på data skulle gå helt överstyr om inte vi stoppade honom. Ibland undrar jag om vi fostrar en hel hög spelberoende individer här i världen. Ungarna blir ju som förbytta och trots att jag och min man inte tillåter krigsspel smyger de sig in via spel på mobilen och via kompisar. Det är inte lätt att vara mamma. Man blir lätt en elak mamma i deras ögon. Som inte tillåter någonting.
Jag vill inte medicinera Raz ADHD. Inte än. Men tankarna dyker upp när han är som jobbigast och sakerna flyger genom luften. Temperament är en sak, noll hjärnkoll en annan. Det är som om hjärnan på honom stänger av och all ilska pyser ut genom händer som slår och kastar. Jag ser det mer som frustration att inte bli sedd och förstådd, men det är svårt att inte själv brusa upp, och ibland brister det och vi står och skriker åt varandra. Dock löser vi det hela med en kram och ett förlåt. Ingen av oss är långsint.

I helgen åkte Razmus bort till en kompis och ja, du förstår väl vad han gjorde där? Spelade GTA förstås. När han kom hem började tjatet om att få spelet och att få Minecraft på datorn.
Jag satte upp fingrarna och räknade upp alla ställen han har Minecraft på sedan tidigare.
"Du har det där spelet på xbox 360, nya playstation 4, plattan och telefonen. Räcker inte det?"
Han lägger sig i fosterställning i soffan och kvider fram: "Men, mamma. Simon har det på datorn och kan spela med kompisarna."
Jag tittar på Peter och suckar: "Razmus, för det första har du redan Minecraft på flera ställen, för det andra så fungerar inte vårt nät så himla bra, för det tredje så har du redan bränt 12 GB på vårt mobila nät och har förstört mina möjligheter att jobba hemifrån på datorn. Räcker det inte nu?"
Raz fortsätter grina och mumlar:"Ni är så orättvis. Alla andra får."
Han lugnar ner sig och går in till Hampuz och leker med lego en stund. Tills jag hör tjafs där inifrån. Hampuz skriker i falsett. Han är rasande. jag rusar in.
"Han har sönder min hund."
"Den ligger bakom dig. Jag ville bara skoja", säger Raz som är en riktigt stor retsticka och inte förstår att ibland går det för långt."
Snyftande plockar Hampuz fram hunden och reser sig upp. "Jag vill inte leka med dig längre. Du är dum."
Jag förklarar (för sjuttioelfte) gången för Raz att barn som retas för mycket blir utan vänner till slut. Att syskon ska hålla ihop och vara vänner, stötta varandra.
"Förlåt, mamma", säger Raz och böjer huvudet undergivet. "Jag lovar att sluta retas, men det är svårt att låta bli."

Att leva med ett barn med ADHD är lite grann som att leva på en knivsegg. Det går inte en dag utan att det blir bataljer av något slag. Jag märker skillnad när han är hemifrån. Det blir lugnare. De andra barnen leker snällt.
Samtidigt har vi lärt oss att leva så här och inte sett något konstigt i det. För Raz är en diva när det gäller sceneri. Han vill ses och höras.

Nu har jag skickat in intyget från BUP till försäkringskassan och tänker göra en visit igen hos rektorn för att fråga vad de tänker göra för att hjälpa Razmus. Risken är annars att det går som psykologen befarade. Att han börjar skolka och hamnar "fel". Jag tänker kräva att skolan ger Raz en resurs annars byter jag helt enkelt skola till en som gör det. Snart börjar min trädgårdssäsong och jag måste jobba mer och längre dagar. Då MÅSTE skolan fungera. Det är stressande att gång på gång få mejl där läraren nästan idiotförklarar vår son. Dessutom får han mycket skit som han inte förtjänar.
Enligt de andra eleverna har han blivit ett så kallat svart får i klassen och är den som allt skit skylls på. Händer något, är det Raz fel.

Nåja, springrundan med hundarna är avklarad och nu ska jag ta itu med manuset.
Ha en underbar dag

En början-840

"Det här är verkligen en byggsats", sa Malin som öppnat kartongen från Ikea och tagit upp två pinnar. "Hade det inte varit enklare att köpa en begagnad?"

"Jag vill ha en ny. Pengar finns det ju som du vet, och jag vill inte ha något som någon annan lagt sina saker i."

"Det är en byrå, David. Det är inte precis tvätten man förvarar i den. Ellerhur?"

"Det vet man aldrig. Min gamla farmor lade alla skitiga trosor i sin byrålåda. Vi hittade dem där när vi gjorde flyttstädningen. Det var säkert hundra stycken."

"Hon var ett original. Vanligtvis använder folk tvättkorgar."

Malin satte ihop de två pinnarna och kliade sig i huvudet. "Är du säker att det här är en byrå? Det liknar mer en pinnstol." Hon höll upp beskrivningen framför sig och puttade glasögonen högre upp på näsan. "Undrar varför det står med så liten stil."

David skrattade: "Det är åldern , gumman. Vänd på papperet så ser du bättre."

"Åh, tack. Har du någon platta därborta. En rektangulär med fyra hål?"

En början-839

Flickorna föste upp slöjan över ansiktet och satte sig på knä i en ring runt brasan. Eldens flammor försökte fånga de vita slöjorna gång på gång och jag gömde mig noga bakom trädet, rädd att någon av dem skulle förnimma min närvaro.

"Är ni redo", frågade den längsta av dem och tog de andras händer. "Ni minns vad jag sa, blod för blod, styrka mot styrka."

Flickorna nickade och såg på henne medan hon skar dem i handflatan en efter en. Inte ett ljud hördes trots att det måste ha gjort vansinnigt ont. De höjde händerna över den orangefärgade elden och lät blodet droppa ner i den. Fräsande protesterade flammorna och lät sig motvilligt kuvas av det röda.

Jag stelnade när det hördes en högt brak en bit från mig. Med vilt tickande hjärta tryckte jag mig mot stammen och kände den skrovliga ytan mot fingertopparna. Doften från multnad jord och nyvakna, spirande löv gungade upp i näsborrarna och stannade kvar en lång stund, nästan kvävde mig.

Några rådjur kom fram ur skuggorna och ställde sig på rad, bara några meter från mig. Deras långa spetsiga öron rörde sig fram och tillbaka medan de ändrade läge på fötterna gång på gång. Jag kunde nästan ta på dem, så nära stod de. En stark doft jag aldrig förut känt, blandades med det andra. 

"Sch", sa en av flickorna och drog slöjan över ansiktet. "Det är någon här."

En efter en försvann de ut i skogen med smygande steg. De liknade vita älvor där de gled fram över stock och sten.

Jag såg ett litet hål under en lång, tjock timmerstock som fällts, lagom stort att åla sig in i. Utan att fundera vidare kröp jag in med ansiktet före.

"Ser ni något", frågade en röst snett ovanför mig.

"Jag har hittat rådjursspillning", sa en annan. "Det är nog de som varit här. Du börjar bli lite väl orolig tror jag", fortsatte rösten och jag hörde henne gå över stocken jag nyss krupit in under. "Vänta, jag har hittat något annat här."

Jag slutade andas och räknade tyst i huvudet.

Rösten låt som om den kom närmare och jag hörde att något eller någon rafsade i blåbärsriset jag nyss stått i.

"Kom nu Magda, du minns väl hur sur Lisa blev sist vi drog ut på tiden. Solen går snart ner."

"Det ser så konstigt ut här. Ser du? Riset är avbrutet och tillplattat."

Jag försökte beräkna hur långt in jag kommit och hoppades innerligt att inte mina kängor syntes. Jag var inte särskilt lång. De hundrasjuttio centimetrarna hade numera krympt och jag hade blivit rundare om magen, men var inte på långa vägar fet. Håret var grått, nästan silvervitt och portvinsnäsan ljusnade vartefter jag besökte salongen och lät läkaren ta hand om den. Laser fungerade till nästan allt numera.

"Du inbillar dig", sa en röst bara några centimeter från mitt huvud. "Det var rådjuren som gjorde det. Kom nu."

"Ja, ja, tjatmoster."
Rösterna avlägsnade sig och jag låg kvar.

Dagboksinlägg 7 mars

Vaknar klockan sju med ett beslut i huvudet. Nu ska extrakilona jag samlat på mig bort. En envis förkylning och snö med isfläckar under har hittills hållit mig hemma. Delvis lathet och brist på lust. Mitt vanligen så pigga jag har fått gömma sig under ett tjockt täcke och längtar nu ut. 

Hundarna jublar när jag trär på dem halsbandet och öppnar ytterdörren. Viskande manar jag dem att gå ut och stänger efter mig. Det är tyst ute och fuktigt i luften. En svan flyger över oss när vi springer ut på ängen och jag hör flaxandet dö bort när vi fortsätter över vägen till nästa äng och in i skogen.

Hundarna nosar på allt och försöker hinna få i sig rådjursskit. Jag stoppar dem och manar dem att springa. Zilla är med på noterna direkt medan Zenta tittar på mig som om jag vore galen.

Vi följer en skogsväg upp på kullen/berget och jag känner att konditionen jag en gång hade är på max femtio procent vad den varit. Flåsande tar vi oss upp, upp och stannar på toppen. Jodå, det finns hopp, konstaterar jag nöjt och fortsätter in i skogen. 

Leran fastnar på mina kängor och hundarnas tassar, vatten stänker upp på deras pälsar. Det blir till att ta ett bad när vi kommer hem.

Hundarna drar åt alla håll och har tydligen tappat minnet från dressyren jag gjorde i somras. De är skvatt galna. Jag inser att stigen är söndertrampad av hästarna och består av gegga och åter gegga. Vi sjunker ner och skorna blir leriga upp på skaftet.

Beslutsamt manar jag hundarna att kliva ut på ängen igen och följer den till sjön.

Några morgonpigga hästar frustar åt oss.

Jag ser massor av älgskit och tänker på tyskarnas förkärlek för det vackra djuret. Månntro man kan sälja skiten till dem. Har hört någonstans att de vill köpa sådant. Jag skrattar för mig själv och springer vidare.

På vägen tillbaka ser jag några rådjur och känner en ettrig doft av räv. Zenta tänker vräka omkull sig i doften men jag stoppar henne med ett högt "NEJ"

Katten Zarah möter oss på gräsmattan hemma. Hon kastar sig upp i luften och vänder ett halvt varv, studsar på backen och hoppar på bästisen Zenta. De gnabbas och det slutar med att Zenta ryter till när Zarah kör in klorna i hennes kropp. Det är tuffa tag minsann.

Efter en sista blick ut över ängarna kliver jag in i ett tyst, kallt hus. Nöjd med mig själv ska jag nu elda och väcka sjusovarna. Samtliga ungar har lagt sig i vår säng, och Peter hittar jag i Zabines säng. Ha, ha...han tyckte antagligen att det blev för trångt. Om några år kommer vi att längta efter att få sällskap. Då är vi utbytta.

Hampuz vaknar och gnyr att han är hungrig.

Zally kommer in genom kattluckan och vill ha mat.

Klockan är 8:14 och jag är på g igen

Dagboksinlägg 6 mars

Idag fyller en gammal ungdomskärlek år. Jodå, datumet sitter tatuerat i hjärnan och redan när jag vaknade imorse visste jag att det var något speciellt med den 6 mars. Du anar inte hur många födelsedagskort jag skickat iväg genom åren. Han har liksom fastnat och om jag får tiden kommer jag att redigera färdigt ett manus som heter "Ja älsker däj ja", där han agerar röd tråd i berättelsen.

Alla gamla kärlekar finns i hjärtat, och numera huserar barn och man där. Underligt att en röst eller en dialekt kan få minnet att rasa bakåt till ungdomsåren och få en att minnas både dofter och ord.

Morgonen började med full fart eftersom vi försovit oss. Eller försovit vet jag inte om jag ska kalla det. Jag vaknade en sisådär hundra gånger på natten och frös, stördes av katter som lekte, hundar som gnydde i sömnen. Inte bra att vara extremt lättväckt som mig. Längtar till sovrummet för att då kunna stänga dörren nattetid. 

Lilleman har sovit i vår säng några månader till och från nu. Han drömmer mardrömmar och söker skydd hos oss. För enkelhets skull lägger han sig nu i vår säng redan på kvällen. Han växer och de små fötterna har numera storlek 32. Armbågar petar in i mig och han snurrar runt emellanåt, kastar av sig täcket och snarkar lika högt som sin käre far.

Frosten ligger över trädgården som ett tunt istäcke, men smälter bort och lämnar plats för lera, vatten och mer vatten. 

Efter en snabb frukost, lite strul med barnens klädval och var de ska sitta i bilen, åker vi till skolan. Därefter åker Peter och jag till bilmekanikern som ska byta våra bromsbelägg nästa vecka. Bläh för bilar de bara kostar pengar, jämt. 

Vi åkte till Huddinge och cirkulerade runt i området på jakt efter ett hus vi ska lägga ny plåt på. Dessvärre har Peter missat att ta med adressen. Efter ca en timmes letande gav vi upp. Vi får kolla en annan dag.

Åker till Elgiganten och tar ett djupt andetag och går in. Killen som sålde på oss abonnemangen står där. Han har en kund, men tar oss så fort det går. Det blir diskussioner naturligtvis. Han hävdar att Halebop visst fungerar ute hos oss, att det är Telia det med, om än dotterbolag.

"Nope, det fungerar inte", säger jag och andas fortare, beredd på fajt. "Men det sa jag redan innan du fick oss att byta."

"Det kanske där problemet ligger", säger han, lätt irriterad. "Vem gjorde returen åt er?"

(Han syftar på killen som tre dagar tidigare hade tagit emot vårt klagomål att inte Halebop fungerade hemma)

"Din kollega som stod bredvid när du sålde abonnemanget till oss", sa jag.

"Vänta", sa han och tog upp sin telefon, som verkade strula. "Jävla skittelefon", fortsatte han och gick in på lagret medan han skällde på sin kollega.

Han förlorar antagligen pengar på att vi inte stannar två år hos Halebop.

När han kommer ut är han irriterad och vi gappar lite innan han ringer Telia och frågar hur han ska bete sig för att vi ska få tillbaka vårt gamla abonnemang.

"Ni får tillbaka Telia om några dagar. De skickar ut nya SIM-kort", säger han och jag förvissar mig om att det inte blir något mer strul innan vi går därifrån.

På vägen ut passerar vi en massa dammsugare och jag stannar. Jag städar ju och har ingen dammsugare till mina kunder utan använder vår privata. Eftersom jag jobbat i 20 år som butikschef i en elaffär är jag inte helt oäven med vad som finns, men jag inser efter en snabb titt att tekniken har gått framåt. Det finns t.o.m hållare på dammsugarna för röret numera. "Måste vara en kvinna som lagt sig i", säger jag till en ung försäljare som haltande förklarar vad de olika dammsugarna kan. Jag fastnar för en Bosch som är både miljövänlig och har femton meter lång sladd. Slangen är underligt avsmalnande och munstycket extralitet. En söt liten sak vars sugeffekt imponerar.

Det är dags att åka hemåt och hämta snuttisarna. Medan Peter kör hemåt kollar jag om mobilen fortfarande fungerar. Det är långa köer. L-å-n-g-a köer. Jag fattar inte hur Peter och alla andra orkar sitta och vänta. Mitt tålamod tar slut efter fem minuter. Jag tar oftast pendeln för att slippa köa.

Barnen är trötta och högljudda. Hampuz pratar som vanligt i falsett och sänker rösten när jag hyssjar honom. Zabine pratar i ett och vägrar tystas. Razmus är surmulen och muttrar att han inte hann spela på fritiset. Ha, ha...vilken samling, tänker jag och studerar deras miner i backspegeln. Zabine har växt och är bara ett halvt huvud kortare än mig numera. Hon har ständig växtvärk och får massage varje kväll. Hampuz växer ur alla kläder och är just nu i en mild trotsperiod.

När vi landat hemma och jag rastat hundarna talar Peter om att han ska åka till Sollentuna och träffa en kollega. De ska titta på ett takjobb som vi sedan ska lägga offert på. Säsongen verkar dra igång nu och jobben droppar in.

Jag och ungarna tittar på Lets dance och eldar i kaminen, lyssnar på youtube medan jag skriver.

Tyvärr kan jag inte gå ut i mitt skrivarhus, men jag längtar och hoppas komma dit imorgon. Två whiteboards har fyllts med små lappar och massor av text. Ett kort på Benjamins pappa, fotografen sitter fastklistrad längst upp. Tjocka buntar med info om kvinnor som besöker män i fängelset har naglats fast i nederkanten tillsammans med researchen om incest och aneroxi/bulimi. Ett antal böcker om seriemördare har hittat till bokhyllan där jag samlat all research angående manuset Hat och en gnutta kärlek. Jag drömmer om karaktärerna.

Häromdagen hände något underligt. En författarkollega berättade att hon sov dåligt och vaknade varje natt. Hon undrade varför. Jag såg då en vithårig man som satt på en säng, och skickade infon till henne. Dagen efter berättar hon att ett medium som sett frågan, sagt samma sak.

Det är inte första gången jag gör sådant där, men folk runt mig reagerar och brukar fråga om jag är medial. Jag har sett auror runt folks huvuden och träffat mannen som bodde i vårt hus förut och dog två veckor efter försäljningen. Han visade sig som en skugga och "pratade" med mig i huvudet. Visst låter det underligt? Men, där och då svarade jag bara på hans frågor och berättade att jag visst inte skulle förstöra hans trädgård, bara förbättra den (jag rev upp en massa sjuka svartvinbärsbuskar)

Numera är han borta. Antagligen för att han insett att vi vårdar han älskade hus och trädgård. Inga ytterligare spöken har kommit hit.

Ett tag hade Zabine en rysk låtsaskompis som hette Anna. Hon fanns med oss i många år och försvann när hon enligt Zabine drunknade med sin bror.

Nej, jag har inte kollat om något hänt här i närheten, men faktum är att ryssarna invaderade Södertälje och vår lilla grannby jämnades med marken, brändes ner. Det spökar i byn och folk har sett ett och annat oknytt.

Nu kära vän skall jag umgås med snuttisarna. Hampuz ligger och sover i soffan, Razmus spelar på mobilen och Zabine lägger in viktiga datum i almanackan. Hon ska provsjunga igen nästa vecka och uppträda på en show i Subtopia om några veckor. I bakgrunden hör jag David Hellenius prata med Lets dancedeltagarna.

Ha en underbar kväll

Dagboksinlägg den 5 mars

Vaknar klockan fem av att jag fryser. Trots fleecebyxor och fleecetröja. Ha, ha jag kommer aldrig mer att klaga på värme när vi äntligen får igång värmesystemet i huset. Vvskillarna jobbar så att svetten lackar, drar rör både uppåt och nedåt. Peter har satt fast elementen men reste gör grabbarna. Igår var det meningen att vattnet skulle in i elementen, men icke...

Utanför fönstret ligger gnistrande frost på marken och fåglarna sitter uppburrade på grenarna och ser molokna ut. De längtar nog också efter värmen, och mat förstås. Vi har skämt bort dem med både nötter och annat godis i vinter. Jag hör att Zally, katten springer ut genom kattluckan men kommer lika snabbt tillbaka in. Hon hoppar upp i sängen och lägger sig med de andra djuren. Just nu har vi ställt sängen i vårt nya vardagsrum och kaos är bara förnamnet för hur det ser ut. Hundar, katter ungar och vi, dvs jag och Peter samsas i sängen och det är en aning trångt. Att sedan kissemissarna är nattdjur har jag insett de här veckorna. Zara, vår yngsta katt springer runt och leker, äter mat och gör sina behöv, medan Zally är mer softig. Jag har nog inte sovit en enda hel natt på länge och det känns.

Igår var jag iväg med Zabine till en ny skola. Vi åkte dit extra tidigt för att kika på skolan och prata med de som jobbar respektive går där. Det blev värsta intervjuerna av elever och lärare. Men, vad jag såg verkar det vara mer harmoniskt och kärleksfullt där än på Malmsjö. Lokalerna är slitna och påminner om min barndoms skola med låga skåp att förvara kläderna i och ett ynkligt torkskåp som skulle räcka till samtliga barn. Det fanns ett hus där treorna gick på nedervåningen och yngre på den övre. Nästa hus var ämnat för bara fyrorna, och de som gick i femman och uppåt var stationerade i ytterligare ett hus. Charmigt, men slitet som sagt var. Eleverna var inte tvingade att st ute i regn utan hade möjlighet att gå in i E-huset som det kallades. Gården bestod av två fotbollsplaner av grus (den ena skulle få gräs) gräsmattor, skogsbryn, lekplatser med klätterställningar, gungor, och en massa annat. Takplåtslagare som jag är noterade jag att taket skulle behöva omsorg. 

Det var kallt ute och vi satte oss vid musiksalen där det satt en massa elever. Inga fula ord hördes och stämningen kändes helt okej. Bordet vi satte oss vid var skadat och ytan skulle må bra av en slipning. Väggarna hade här och där gropar och en tavla med rosa älgar gjord av ett tygstycke satt på väggen.

Jag hörde att någon misshandlade ett piano inne i rummet och funderade på när läraren skulle komma och säga till. Nyfiket undrade jag om det skulle skrikas som vi var van, eller om tonen skulle vara låg. 

Dörren öppnades och jag såg en lärare. Alltså hade hon varit inne där hela tiden. Hon stoppade de som varit upphovet till oljudet och gav dem en bestämd tillsägelse att inte misshandla pianot och sa att det kan gå sönder då.

Zabine och ett tiotal fler barn blev inkallade och vi förädlar satt utanför och väntade. De sjöng så vackert att håret reste sig på mig. En underbar känsla att höra ungar sjunga samstämmigt på det viset. Läraren bad ungarna sjunga olika toner och verkade kolla tonsäkerhet och röst hos dem.

En halvtimme senare var det klart och Zabine kom uthoppande, glatt ropande att några av hennes FEJMkompisar också varit där. Hon vinkade åt dem och vi gick ner till Tumba station och hämtade bilen. För parkeringsmöjligheterna på skolan var lika med noll.

All rädsla från morgonen var borta och Zabine pratade i ett. "Jag gillar den här skolan mamma, och det är nära till centrumet", sa hon och sprang före mig.

Vi gick till bokhandeln och hittade en ny bok att läsa kvällstid. Ungarna hade beställt en bok med något som hänt på riktigt av mig och jag hittade boken Gatukatten Bob av James Bowen.

En kartbok och ytterligare en barnbok senare, träffade vi plötsligt på Sirpa, Zabines dagbarnvårdare. Det blev ett glatt återseende och hon berättade att hon numera var pensionerad, men inte gillade det riktigt. "Ingen ser en längre. Jag har liksom blivit osynlig", sa hon och tillade med ett leende att hon ändå tyckte det var skönt. "Jag jobbar extra ibland, det räcker."

Efter att ha hämtat Razmus och Hampuz for jag hem och mötte upp VVS-killen som låg på alla fyra i vardagsrummet och krökte rör. Jag förstod att vi inte skulle få någon värme påslagen och gick ut för att ta in ved. Det var kyligt ute och mörkret började komma.

Efter middagen lade jag ungarna under vilda protester och kämpade ett tag innan alla kommit till ro. När allt stillnat lade jag mig i Hampuz säng och öppnade den nya boken. Allt var mörkt runt mig och en liten boklampa satt fast på omslaget. Boken handlar om en drogberoende man som på väg till sin träningslägenhet (Jag fick förklara ett och annat för ungarna) träffar på en röd hankatt. Mannen älskar katter och de får ett band som gör att katten flyttar in till honom. Alla som läst katten Gustaf förstår vad jag menar. Katter och även andra djur kan vara fantastiska personligheter, vilket mannen inser. Jag läser två kapitel innan jag stänger igen boken och med ett "Godnatt ungar. Älskar er", lämnar rummet. Lilleman vill ha sällskap i sängen, men jag har inte tid. Disken väntar och Peter och jag har ett mycket viktigt uppdrag: Att skriva i papperet till försäkringskassan angående Raz sjukdom. En kopia är lämnad till rektorn på skolan och vi tänker höra av oss till honom nästa vecka för att se vad de tänker göra. Om inte Raz får någon hjälp, klarar han inte skolan. Enkel mattematik enligt mig och Peter, men inte för skolan som vill göra en egen utredning. Mer papper alltså, och mer bortkastad tid. Medan de funderar, får jag mejl om att Raz inte gör något på lektionerna och ibland stör de andra eleverna.

Idag ska jag vara hemma igen. Vvvs-killen ska komma mitt på dagen och fortsätta. Det är ganska mycket rördragningar som krävs i vårt hus. Men solen lyser och jag har eldat i kaminen så i det stora hela har jag det oförskämt bra.

En början-838

"Du får åka på ett villkor", sa mamma och tog på sig sin stränga min.

"Ja, ja, ja", skrek jag utan att veta vad jag svarade på.

"Lugn Cilla", sa hon och lade en hand på min axel. "Du får åka på ett villkor. Att du skriver dagbok på nätet som vi kan läsa. Men du måste skriva allt som händer, förstår du det älsklingen min. Allt."

Jag hade tjatat om att få resa som aupair till London i snart två år nu, och när min bästa väninna Shirley åkte tjatade jag om möjligt ännu mer. Både mamma och pappa bar stora betänkligheter angående hur jag skulle kunna hantera livet i storstaden, men tydligen hade de ändå gett med sig. Jag jublade inombords över möjligheten att träffa Claes in real life istället för via chatten. Han var min hemlighet. Jag längtade efter att få höra hans röst och se honom. Hittills hade vi chattat om allt möjligt och jag såg antydningar här och där att han var lika nyfiken på mig som jag på honom. Shirley och jag skulle festa dygnet runt. Så jobbigt kunde det väl inte vara att sköta två ungar att jag inte orkade med resten.

En vecka senare satt jag på flyget. Det hisnade i magen och ett lätt illamående dök upp. Jag vet inte om det var själva starten eller vetskapen att jag äntligen, äntligen, äntligen skulle få sköta mig själv. Jag medger att det skrämde mig en hel del. Mitt liv ute på landet med en massa djur runt mig hade gjort mig till en trygg och sansad person. Inget skulle kunna ändra på det. Samtidigt var jag enormt nyfiken på vad som gömde sig utanför stadens portar. Det här var min första utlandsresa och jag var ensam. Om något hände hade jag ingen att luta mig mot. Familjen i London hade skickat sitt telefonnummer och adress. De skulle inte möta mig på flygplatsen.

"Är det din första resa", sa killen som satt bredvid mig och tittade på mina händer som höll krampaktigt i 

"Mm", sa jag.

"Vet du att risken att förolyckas i en flygkrasch är en på elvamiljoner?"

En början-837

"Poängen med ett bröllop är väl ändå att två som älskar varandra ska förenas?"

Frågan hängde i luften mellan paren. Samtalet hade stannat upp och det riktigt syntes hur mycket de grubblade innan de svarade. Sebastian räckte upp handen, men tog snabbt ner den igen. 

"Ekonomi är inte att leka med. Det gäller att man är överens. Att Katarina och Erik kan dela på pengarna de får. Vet någon av er hur mycket det rör sig om?" Han tittade på Mikael som var den som kommit med förslaget.

"Nej, jag har i alla fall inte sagt något. Har du det Mia?"

"Nej", sa hon så snabbt att Mikael rynkade ögonbrynen. 

Gänget hade samlat ihop pengar genom att satsa dem i trisslotter och lagt vinsten, som för övrigt blivit ganska hög, i en stor pott och med bultande hjärtan lämnat dem till Mikael som ökat på vinsten genom att spela poker på stadens casino.

"Ni vet att det är över en miljon kronor", frågade han de andra och gapflabbade. "Jag måste erkänna att det känns en gnutta kymigt att lämna över så mycket till dem. Ni vet väl allihop hur duktig Katarina är på ekonomi?"

Mia tittade upp från kortet hon skrev. "Det där är inte shysst, Micke. Hon gör sitt bästa."

"Att spendera pengar menar du?"

Urban hyssjade dem. "Tysta nu. Ta bort kortet Mia. Här kommer Erik."

En början-836

Sekunderna innan bollen gick i mål var det som om solen lyste starkare och allt jag grubblat på blev glasklart. Naturligtvis skulle det säkert ta lång tid innan alla idéer kommit på pränt, men jag gillade tanken på att ha ett utdraget projekt som skulle bli klart lagom tills snön kom igen. Ett år, tänkte jag och log åt pojkarna på planen som kastade sig hejdlöst på varandra som bara pojkar kan. Esbjörn vrålade som vanligt och lilla Petter kastade med sitt långa, ljusa hår. Sexåringarna hade sett på teve hur de stora grabbarna betedde sig och tog efter varje rörelsen varje ord, eller, egentligen handlade det om gutturala stavelser som sammanfogats till ord.

"Mamma, såg du", skrek Jesper och drog av sig svettbandet. "Såg du? Jag gjorde mål."

Det röda håret skimrade i solskenet och mörka prickar syntes över näsroten. Vart hade tiden tagit vägen? Hans små knubbiga armar och den vaggande gången var ett minne blott. Likaså de dagliga orden: "Jag älskar dig mamma."

"Ja, jag såg älskling. Du är så d..." Jag bet mig i tungan när jag mindes vad psykologen sagt. 

"Inte berömma och prata barnspråk. Jesper vill vara stor förstår du. Stor."

"Skitfräckt mål", sa jag och hoppades att orden skulle falla i god jord och få honom att sträcka på sig.

En lastbil passerade och dränkte min röst, men Jesper skrattade och vinkade, sedan sprang han tillbaka till de andra.

Efter matchen satt jag på bänken utanför omklädningsrummet och hörde ungarna prata. De diskuterade naturligtvis matchen, men också en av pojkarna i laget.

"Han är bög", sa en röst.

"Aldrig", sa en annan.

"Klart han är", fnös en tredje. "Han har ju örhänge i ena örat ju. Det såg jag tydligt när han gick förbi."