Det var en gång en kvinna vars absolut högsta önskan var ett barn. Efter flera missfall var hon missmodig och depressionen stod bakom dörren och väntade. ”Jag kommer aldrig att bli mamma” sade hon snyftande till sin man. Han strök henne över huvudet och sade ”Vi får väl se, tiden visar råd.”
En vacker dag i soluppgången födde hon till slut en liten tjej som hade ärvt sin mors envishet, och sin fars själsliga styrka. Den lilla flickan fick namnet Helena och var mycket bortskämd. Efter några år fick hon ett stort lekland som med gemensamma krafter byggdes av hennes föräldrar. Helena älskade sin trädgård och sin fina koja som de byggt i trädet, men såg uppifrån trädet att på andra sidan staketet fanns barn och hon blev nyfiken på dem. Helena hade nu uppnått åldern 6 år och skulle börja skolan. Äntligen skulle hon få träffa andra barn.
Modern hade förvisso varit ute i parken med sin lilla, men att sitta i sandlådan med de andra mammorna tilltalade inte henne. ”Usch! Det är smutsigt och massor av bakterier där.” Sade hon med rynkad näsa och tog tag i Helenas hand för att dra med henne från platsen. ”Kom! Du kan leka i din egen sandlåda. Pappa har lagt lock på så att inga katter kan bajsa i den.” Flickan tittade med längtande ögon på barnen som skrattande satt sida vid sida i sandlådan bland hinkar och spadar i glada färger. ”Men mamma, snälla. Jag vill leka med dem där. ”sade hon och pekade på flickorna och pojkarna. ”Kom nu!” snäste mamman och tog tag i den andra armen för att leda bort sitt barn.
I skolan hade Helena en fristad där mamman inte kunde förbjuda henne något, och hon njöt av friheten av att bara vara. Till slut hade hon skapat en samling av kamrater som hon umgicks med dagligen.
Åren gick och Helenas underligt ensamma liv fortsatte. Mamman tillät henne aldrig att besöka sina vänner och lät aldrig någon komma till deras hus. Leklandet förföll och det enda som då och då användes var den lilla kojan i trädet som blivit Helenas hemliga plats. Från den kunde hon se människor som passerade på gatan utanför deras tomt. Helgerna bestod av långa dagar i ensamhetens tecken som fylldes av tecknande och skrivande. För Helena började skriva dagbok för att ha någon att prata med.
Eftersom hon hade talang och mamman såg det sattes alla teckningar upp i matsalen i deras hus, men att gå på konstskola fanns det inga pengar till hette det. ”Nej, nej. Dessutom är det bara långhåriga sluskar som går där.” Sade hon med hopknipna läppar som gjorde hennes egentligen vackra utseende till surt och elakt.
Till slut hade Helena uppnått åldern då man börjar träffa killar, och hennes hormoner dansade. Modern såg vart det bar och blev plötsligt avundsjuk på sin dotters ungdom. ”Tänk om jag ändå vore ung igen, och fick leva livets glada dagar. Tänk om?” Mamman satte sig med sin dotter i köket för att prata allvar. ”Du vet vad sex är?” sade hon allvarligt och rodnade lite. Helena fnittrade till och berättade sedan att de pratat om sex i skolan i flera år. ”Så då vet du vad männen vill? För det är så min kära Helena att det enda de vill, är att ha sex med dig. Sedan försvinner de.” Helena fnittrade nu ännu mer, och blev pionröd i ansiktet. ”Men alla är väl inte likadana? Dessutom har fröken berättat att man använder preventivmedel så att man inte blir gravid. Det använder väl du?” Hon vände sig mot sin nu tomatröda mor som inte riktigt visste vad hon skulle säga. ”Naturligtvis använder jag sådana. Det räcker med en unge på halsen.” Säger modern och ser plötsligt en utväg. ”Hursomhelst, det jag ville säga är att jag och pappa har bestämt att vi skall förbjuda dig att umgås med killar.” Helena blundade och funderade på vad hon skulle säga, men beslöt sig för att vara tyst och hålla med för husfridens skull. Dessutom kunde hon ju träffa killar i smyg utan sin mors vetskap.
Plötsligt kom hennes pappa in genom dörren. ”Men kära du, Helena måste ju få träffa sina vänner.” Han kramade om sin dotter och höll henne under hakan med sin ena hand. ”Är hon inte vacker våran lilla tjej? Den man som får henne kommer att bli lyckligt lottad. Mamma har lite konstiga ideér ibland. Jag tror minsann att hon är lite avundsjuk på dig.” Det sista sade han med pliriga ögon mot sin fru. ”Inte ett dugg! I min ungdom höll man på sig. Du är den förste och den siste för mig.” sade mamman och rusade ur rummet.
Pappan vände sig mot sin dotter och satte upp sitt pekfinger. ”Ta det lite lugnt med grabbarna, och låt bli att ta med dem hem så skall du se att det löser sig.”
Tyvärr hände det som inte får hände, men ändå sker ibland. Helenas far dog i en tragisk bilolycka när han var på väg hem. Efter begravningen hade mamman ännu ett allvarligt samtal med sin dotter, och nu var hon ARG! ”Helena du är nu 14 år, och killarna börjar titta efter dig eftersom brösten blivit större och du fått kvinnliga former. Jag förbjuder dig, oavsett vad pappa sade, att ha någon som helst kontakt med någon som jag inte träffat och godkänt. Förstått!” Under hela tiden hon talat hytter mamman med fingret som en påk. Stundom träffar det huvudet på Helena, men gör inte ont. Hela flickan vibrerar av ilska, och oförmögen att stoppa den skriker hon på sin mor. ”DU ÄR SÅ JÄVLA DUM! DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV! JAG HATAR DIG!” sedan stegar hon ut från rummet, in på sitt rum och hämtar en väska som snabbt packas med det nödvändigaste, sedan går hon ut genom ytterdörren skrikandes. ”DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV DIN JÄVLA HÄXA! DRA ÅT HELVETE!”
Ekot av ytterdörrens smäll stannar länge i mammans öra innan hon tagit in vad som hänt, och springer till fönstret för att ropa tillbaka sin lilla flicka. ”Helena! Jag älskar ju dig! Jag ville ju bara ditt bästa! Snälla du.” Hon sjunker ner på golvet gråtandes stundom viskande ”Jag ville ju bara ditt bästa.”
Helena har redan tagit reda på vad man gör när föräldrarna beter sig underligt, och går till skolans kurator som tar kontakt med socialen som kontaktar mamman. Hon ber sin dotter komma hem om och om igen, men blir till slut tvungen att inse fakta. Helena får komma till ett fosterhem och växer upp till en käck tjej som älskar sin nya familj och sitt nya liv. Till en början håller de henne kort, men inser att hon faktiskt är en helt vanlig fjortonåring som bara vill ha vänner och kanske, kanske någon gång en pojkvän.
31 augusti 2009
30 augusti 2009
Tema nystart
På ett enda ögonblick försvann allt. Den flimrande datorskärmen blev kolsvart och gav inte ett ljud ifrån sig.
En kall hand greppade tag i hennes hjärta. Var allt borta nu? Alla noveller, och uppstartade böcker, alla hennes dikter. Var de förlorade? Utan att kunna andas riktigt tryckte Petra på startknappen. Pulsen galopperade, och man kunde se dess rörelse under den tunna huden. Ett brett band av smärta började dunka i hennes huvud, och viss om fortsättningen på anfallet skyndade hon sig in på toaletten för att ta en tablett.
När hon svalt det lilla röda pillret skyndade hon sig tillbaka till datorn som stod tvekande med knappt något ljus alls på sin skärm. I magen började en stor fladdrande ångest att etablera sig, tänk om allt var borta?
Petra förbannade att hon inte varit iväg och köpt en extra hårddisk. Det hade ju stått så mycket om hur det kunde gå i de där datatidningarna hon fick i sin brevlåda med jämna mellanrum. Varför hade hon varit så långsam?
Funderande på vad som funnits i den lilla manicken gick hon runt, runt i rummet med snabba steg. Plötsligt mindes Petra att alla foton hade ju också funnits i datan. Alla minnen, alla barns födelse och födelsedagar, alla resor de gjort, ombyggnaden av huset, ja allt.
Visserligen hade datorn massor av år på sitt samvete, men de hade ju ökat kapaciteten och bytt batteri. Hade det inte räckt? Den stora högen med Pc för alla och allt om PC revs fram och hamnade i en stor hög på golvet. Mitt bland dem satte hon ner sin nätta rumpa och började noga leta igenom dem. Tidning efter tidning hamnade i
påsen som skulle lämnas till pappersinlämningen utan resultat.
Med jämna mellanrum gick hon in på kontoret för att kolla om datorn startat.
Den stod surrande och tvekande…Den blå linjen hade stannat på mitten och ville inte fortsätta sitt sökande.
”Faan också, vad gör jag nu?” Petra funderade på vem som kunde hjälpa henne, men kom inte på någon. Hon var tvungen att hitta lösningen själv. Eller, fanns det ingen?
Plötsligt klarnade en bild fram och hon kunde se sina alster radas upp.
Med en djup suck av lättnad letade hon upp en cd-skiva att kopiera till, och lovade sig själv att åka till affären och köpa en lös hårddisk dagen efter.
En kall hand greppade tag i hennes hjärta. Var allt borta nu? Alla noveller, och uppstartade böcker, alla hennes dikter. Var de förlorade? Utan att kunna andas riktigt tryckte Petra på startknappen. Pulsen galopperade, och man kunde se dess rörelse under den tunna huden. Ett brett band av smärta började dunka i hennes huvud, och viss om fortsättningen på anfallet skyndade hon sig in på toaletten för att ta en tablett.
När hon svalt det lilla röda pillret skyndade hon sig tillbaka till datorn som stod tvekande med knappt något ljus alls på sin skärm. I magen började en stor fladdrande ångest att etablera sig, tänk om allt var borta?
Petra förbannade att hon inte varit iväg och köpt en extra hårddisk. Det hade ju stått så mycket om hur det kunde gå i de där datatidningarna hon fick i sin brevlåda med jämna mellanrum. Varför hade hon varit så långsam?
Funderande på vad som funnits i den lilla manicken gick hon runt, runt i rummet med snabba steg. Plötsligt mindes Petra att alla foton hade ju också funnits i datan. Alla minnen, alla barns födelse och födelsedagar, alla resor de gjort, ombyggnaden av huset, ja allt.
Visserligen hade datorn massor av år på sitt samvete, men de hade ju ökat kapaciteten och bytt batteri. Hade det inte räckt? Den stora högen med Pc för alla och allt om PC revs fram och hamnade i en stor hög på golvet. Mitt bland dem satte hon ner sin nätta rumpa och började noga leta igenom dem. Tidning efter tidning hamnade i
påsen som skulle lämnas till pappersinlämningen utan resultat.
Med jämna mellanrum gick hon in på kontoret för att kolla om datorn startat.
Den stod surrande och tvekande…Den blå linjen hade stannat på mitten och ville inte fortsätta sitt sökande.
”Faan också, vad gör jag nu?” Petra funderade på vem som kunde hjälpa henne, men kom inte på någon. Hon var tvungen att hitta lösningen själv. Eller, fanns det ingen?
Plötsligt klarnade en bild fram och hon kunde se sina alster radas upp.
Med en djup suck av lättnad letade hon upp en cd-skiva att kopiera till, och lovade sig själv att åka till affären och köpa en lös hårddisk dagen efter.
29 augusti 2009
TEMA Skriv om att ångra sig
När Niklas gick iväg slog Petra på sig själv med knytnävarna. ”Hur kunde jag vara så feg? Varför? Nästa gång då jäklar i nåda skall jag ge allt!” Hon sparkade ilsket iväg en ensam kotte som landat framför hennes sandalklädda fot. Irriterad på sig själv gick hon upp i den trånga lägenheten och slog igen ytterdörren med en hård smäll innan hon gråtande slängde sig ner i sin säng.
Som vanligt hade flirten börjat med att allt var frid och fröjd, men eftersom hon var blyg och inte riktigt vågade visa vad hon kände trodde killarna att hon var ointresserad och istället för att ge henne en chans avslutade de snabbt relationen med ett ”Jag tror inte det är någon ide att vi ses mer. Du verkar inte vilja vara intresserad av mig. Ha det bra!” I bästa fall gjorde dem det när de träffades, i värsta fall per SMS.
I ett försök att våga mer använde hon alkohol för att dämpa rädslan, men det slutade med att hon tidigt på kvällen fick åka hem med vingliga fötter och dunkande huvud. Spriten hade gjort så att dansandet som vanligtvis var en njutning blev en pina av att ständigt kliva fel och slå till folk.
På bussen hem bestämde Petra sig för att ge allt utan att involvera sprit. Hon fick helt enkelt ta sig i kragen resonerade hon och tryckte på hissknappen som tog henne upp till lägenheten. Sängen var mjuk och skön och snart hade Petra somnat den oroliga onyktra sömnen.
Några veckor senare sprang hon på en kille som passerade över gatan ,och med ett generat ”förlåt” tittade hon in i de blåaste ögon hon någonsin sett. Han borstade av sina byxor lite lätt och samlade ihop grejorna han tappat innan han tog fram ett block och skrev sitt nummer i. Med ett ”ritsch” drog han av lappen och lämnade över den till henne med ett ”Jag heter Andreas. Ring mig, jag vill träffa dig!” sedan pussade han Petra på kinden och gick iväg medan hon med chockad min stod kvar. ”Men, men…”stammade hon efter den bortflyende gestalten.
Under dagen tittade hon flera gånger på siffrorna han plitat ner i all hast, och kollade på internet efter hans namn.
Hon kikade på facebook med stor möda eftersom hon inte var van, men kunde inte hitta namnet där heller.
Killen var ett mysterium som krävde en lösning, och med darriga ben slog Petra siffrorna hon vid det här laget memorerat i huvudet. Flera signaler gick fram, och svetten började tränga fram i hennes händer. Under armarna växte två stora ringar som sedan spred sig över ryggen. När Petra räknat till åtta signaler utan svar och precis tänkte lägga på luren svarade han. ”Andreas Linder:” Hon vred sig olustigt och funderade på att lägga på när hon mindes sitt sista förhållande. ”Nä, inte en gång till! ”sade hon högt, och han sade jublande. ”Den rösten känner jag igen! Det är ju du, tjejen från idag. Vad kul att du ringde!” De hittade snart gemensamma samtalsämnen, och tre timmar senare avslutades samtalet med ett ”Då ses vi imorgon då! Kram!”
När morgonens första strålar lyste över husen satt Petra på balkongen och tittade ner över gatan. I hennes mage fladdrade en liten fjäril och i hennes sinne laddade hon för att sopa bort blygheten som ständigt var hennes följeslagare. Efter en snabb blick på klockan kunde hon konstatera att det var fem timmar kvar innan de skulle ses. Andreas hade lovat att hämta henne hemma i lägenheten, och efter en snabb genomgång var den tiptop.
Klockan hade blivit nästan tio när Petra hörde tveksamma fotsteg i trappan som då och då stannade till. En snabb titt i titthålet i dörren visade en mörkhårig kort krallig kille som undersökte namnet på dörrarna han passerade medan han gick och mumlade. ”Nej, inte här, men här då? Vilken våning sade hon nu då? Aha, här är det!” Han drog med sin ena hand över håret och rättade till skjortan som ledigt satt över de blå jeansen.
Petra öppnade dörren samtidigt som han satte fingret mot ringklockan. Lite blygt kramade de om varandra innan hon bjöd in honom i lägenheten. ”Skall vi gå direkt? Eller vill du se dig om?” frågade hon och satte på sig en tunn jacka över sina slitna jeans och magkorta tröja. Han tittade uppskattande på tjejen framför sig och räckte sedan fram sin hand. ”Vi går ut i solskenet och myser. Lägenheten hinner vi med.”
Hand i hand gick de runt staden som visade sitt absolut bästa jag. Efter en kort fika fortsatte de hem till henne för att tillsammans fixa till kvällsmiddag. Kvällen var ljum och när de satt på balkongen med sina händer inflätade i varandra tog Petra ett djupt andetag innan hon började prata. ”Andreas, jag gillar dig” Hon blev förvånad över att ordet så lätt kommit över hennes läppar, och repade nytt mod för att fortsätta.” Jag vill träffa dig och lära känna den rätta Andreas. Vi kan väl bara vara och ta det lite lugnt. ” Han tog en tugga på baguetten och tittade henne djupt i ögonen ”Det är lugnt, huvudsaken jag vet att du trivs i mitt sällskap. För du verkar vara en pangtjej.”
Andreas drog suckade ”Jag är lite blyg i vanliga fall, men ditt härliga sätt har fått mig att slappna av totalt. Du är så mysig!” Det sista sade han efter att ha greppat tag i hennes midja och dragit ner henne i knät. ”Jag har aldrig gett ut mitt nummer på det där sättet förut. Faan, jag skakade i benen när jag gav dig det , så nervös var jag.” Andreas skrattade och kisade mot henne. ”Du då? Är du alltid lika cool?” Hon skrattade till och berättade om morgonens vånda. ”Jag är så glad att du vågade ge mig ditt nummer, och jag ångrar INTE att jag ringde.” Sade hon, och pussade försiktigt honom på munnen förvånad över sitt mod. Han svarade snabbt på inviten och snart hade kyssarna övergått till hångel. ”Nu tar vi det lugnt!” sade hon och satte en hand över hans bröst. ”Vi har ju just träffats. När natten gick över till gryning kröp Petra ner i sin nu tillskrynklade säng med ett stort leende.
Stolt över att hon vågat ringa, och glad över bekantskapen med Andreas. ”Att våga är att vinna. Att inte våga är att förlora sig själv” sade hon för sig själv innan ögon föll ihop.
Som vanligt hade flirten börjat med att allt var frid och fröjd, men eftersom hon var blyg och inte riktigt vågade visa vad hon kände trodde killarna att hon var ointresserad och istället för att ge henne en chans avslutade de snabbt relationen med ett ”Jag tror inte det är någon ide att vi ses mer. Du verkar inte vilja vara intresserad av mig. Ha det bra!” I bästa fall gjorde dem det när de träffades, i värsta fall per SMS.
I ett försök att våga mer använde hon alkohol för att dämpa rädslan, men det slutade med att hon tidigt på kvällen fick åka hem med vingliga fötter och dunkande huvud. Spriten hade gjort så att dansandet som vanligtvis var en njutning blev en pina av att ständigt kliva fel och slå till folk.
På bussen hem bestämde Petra sig för att ge allt utan att involvera sprit. Hon fick helt enkelt ta sig i kragen resonerade hon och tryckte på hissknappen som tog henne upp till lägenheten. Sängen var mjuk och skön och snart hade Petra somnat den oroliga onyktra sömnen.
Några veckor senare sprang hon på en kille som passerade över gatan ,och med ett generat ”förlåt” tittade hon in i de blåaste ögon hon någonsin sett. Han borstade av sina byxor lite lätt och samlade ihop grejorna han tappat innan han tog fram ett block och skrev sitt nummer i. Med ett ”ritsch” drog han av lappen och lämnade över den till henne med ett ”Jag heter Andreas. Ring mig, jag vill träffa dig!” sedan pussade han Petra på kinden och gick iväg medan hon med chockad min stod kvar. ”Men, men…”stammade hon efter den bortflyende gestalten.
Under dagen tittade hon flera gånger på siffrorna han plitat ner i all hast, och kollade på internet efter hans namn.
Hon kikade på facebook med stor möda eftersom hon inte var van, men kunde inte hitta namnet där heller.
Killen var ett mysterium som krävde en lösning, och med darriga ben slog Petra siffrorna hon vid det här laget memorerat i huvudet. Flera signaler gick fram, och svetten började tränga fram i hennes händer. Under armarna växte två stora ringar som sedan spred sig över ryggen. När Petra räknat till åtta signaler utan svar och precis tänkte lägga på luren svarade han. ”Andreas Linder:” Hon vred sig olustigt och funderade på att lägga på när hon mindes sitt sista förhållande. ”Nä, inte en gång till! ”sade hon högt, och han sade jublande. ”Den rösten känner jag igen! Det är ju du, tjejen från idag. Vad kul att du ringde!” De hittade snart gemensamma samtalsämnen, och tre timmar senare avslutades samtalet med ett ”Då ses vi imorgon då! Kram!”
När morgonens första strålar lyste över husen satt Petra på balkongen och tittade ner över gatan. I hennes mage fladdrade en liten fjäril och i hennes sinne laddade hon för att sopa bort blygheten som ständigt var hennes följeslagare. Efter en snabb blick på klockan kunde hon konstatera att det var fem timmar kvar innan de skulle ses. Andreas hade lovat att hämta henne hemma i lägenheten, och efter en snabb genomgång var den tiptop.
Klockan hade blivit nästan tio när Petra hörde tveksamma fotsteg i trappan som då och då stannade till. En snabb titt i titthålet i dörren visade en mörkhårig kort krallig kille som undersökte namnet på dörrarna han passerade medan han gick och mumlade. ”Nej, inte här, men här då? Vilken våning sade hon nu då? Aha, här är det!” Han drog med sin ena hand över håret och rättade till skjortan som ledigt satt över de blå jeansen.
Petra öppnade dörren samtidigt som han satte fingret mot ringklockan. Lite blygt kramade de om varandra innan hon bjöd in honom i lägenheten. ”Skall vi gå direkt? Eller vill du se dig om?” frågade hon och satte på sig en tunn jacka över sina slitna jeans och magkorta tröja. Han tittade uppskattande på tjejen framför sig och räckte sedan fram sin hand. ”Vi går ut i solskenet och myser. Lägenheten hinner vi med.”
Hand i hand gick de runt staden som visade sitt absolut bästa jag. Efter en kort fika fortsatte de hem till henne för att tillsammans fixa till kvällsmiddag. Kvällen var ljum och när de satt på balkongen med sina händer inflätade i varandra tog Petra ett djupt andetag innan hon började prata. ”Andreas, jag gillar dig” Hon blev förvånad över att ordet så lätt kommit över hennes läppar, och repade nytt mod för att fortsätta.” Jag vill träffa dig och lära känna den rätta Andreas. Vi kan väl bara vara och ta det lite lugnt. ” Han tog en tugga på baguetten och tittade henne djupt i ögonen ”Det är lugnt, huvudsaken jag vet att du trivs i mitt sällskap. För du verkar vara en pangtjej.”
Andreas drog suckade ”Jag är lite blyg i vanliga fall, men ditt härliga sätt har fått mig att slappna av totalt. Du är så mysig!” Det sista sade han efter att ha greppat tag i hennes midja och dragit ner henne i knät. ”Jag har aldrig gett ut mitt nummer på det där sättet förut. Faan, jag skakade i benen när jag gav dig det , så nervös var jag.” Andreas skrattade och kisade mot henne. ”Du då? Är du alltid lika cool?” Hon skrattade till och berättade om morgonens vånda. ”Jag är så glad att du vågade ge mig ditt nummer, och jag ångrar INTE att jag ringde.” Sade hon, och pussade försiktigt honom på munnen förvånad över sitt mod. Han svarade snabbt på inviten och snart hade kyssarna övergått till hångel. ”Nu tar vi det lugnt!” sade hon och satte en hand över hans bröst. ”Vi har ju just träffats. När natten gick över till gryning kröp Petra ner i sin nu tillskrynklade säng med ett stort leende.
Stolt över att hon vågat ringa, och glad över bekantskapen med Andreas. ”Att våga är att vinna. Att inte våga är att förlora sig själv” sade hon för sig själv innan ögon föll ihop.
Tema att göra något tillsammans
Det lilla huset som en gång strålat i solskenet med sin faluröda färg och sina kritvita knutar stod nu ledset och bortglömt i den lilla dalgången. Tegeltaket hade antagit en mörk rostbrun färg, och var täckt av mossa. Gräsmattan som en gång i tiden varit ett frodigt potatisland såg ut som dinosauriedalen med sina djupa dalgångar. De som bodde i huset orkade knappt ta sig fram, och tittade varje morgon uppgivet på sin en gång så vackra tomt. När vinterkylan dödat alla växter och drivorna låg höga hade människorna det mycket tufft. Från vedboden löpte ett vingligt spår som då och då blev dubbelt så bred där någon satt sig ner.
De två som kom på visningen såg det ingen annan såg, och ritade tillsammans upp i sitt sinne hur vackert det skulle kunna bli, och de lade ett bud under det angivna innan de lämnade den outsägligt vackra bygden.
Faktumet att allt var schassigt och behövde vård skrämde bort de som inte kunde eller ville renovera och bara några dagar senare ringde mäklaren för att tala om att huset var deras.
Med en skräckfylld glädje åkte de 2 månader senare till sitt hus med egen nyckel för att städa ur och titta lite närmare på vad de köpt. Båda två var lyriska över läget mellan ängarna och den lilla skogsdungen
Den första sommaren grävde de upp lerjorden som låg som en tjock matta .runt grunden, och satte värmande dräneringsskivor på den för att sedan skotta ner krossad sten istället för jord. Musklerna spelade på de svettiga ungdomarna från mannens jobb som mot betalning hjälpte honom med det dryga jobbet att med skottkärra köra stenkross. Nere i källaren började en förvandling äga rum, och rummen därnere blev varma och sköna.
Kvinnan som var höggravid hjälpte till med det hon kunde, och grävde upp stenar som tittade upp ur marken i den nya gräsmattan som bildades av jorden som en gång legat runt huset. Dessutom måste alla växter som fanns runt huset grävas upp och planteras på andra ställen.
Vintern var på gång och en vedbod tillverkades istället för den gamla som rivits. Ny fräsch ved höggs upp, och det var två stolta människor som en månad senare stod framför boden. De hade med gemensamma krafter skapat något de aldrig någonsin gjort förut.
Med barnen runt hälarna målades de gamla bodarna om, och när våren gjorde sitt intåg började röjningen i trädgården. Svartvinbärsbuskarna som varit en manshög stora kapades ner till backen, och äppelträden med alla vattenskott som pekade upp som långa armar mot himlen kapades efter konstens alla regler.
När sommaren sakta men säkert kom till den lilla byn hade vårvattnet samlats under huset, och när de letade på nätet och frågade andra kunniga stod det snart klart att det var dags igen att ta hem grävmaskinen.
Trekammarbrunnen som fanns var uttjänt, och dräneringen obefintlig. Det blev en dyr historia som betalades genom att mannen jobbade extra.
På baksidan och sidan byggde de med gemensamma krafter upp en vacker pergola och veranda som sedan utnyttjades flitigt. Men när den byggdes såg de att huset flagnat och behövde målas.
När höstens första löv föll av träden stod det fordom blekröda huset med vit/gråa knutar i ny dräkt. Faluröd färg täckte nu fasaden, och runt fönstren som också byttes ut satt nu svarta formsågade foder som gav huset en lite gammaldags framtoning. De vita knutarna hade bytts ut till andra som målats svarta.
Ett bygglov som sökts samtidigt som de flyttade in damp ner godkänt och klart i deras brevlåda en klar höstmorgon. En tillbyggnad över hela huset hade noga ritats upp med gemensamma krafter, och ett så kallat mansardtak i falsad plåt skulle ersätta det endast 18 gradiga låga nuvarande tegeltaket.
Barnen krävde mera utrymme, och tanken var att de skulle få husera på övervåningen när de som tonåringar skulle dra hem sina vänner. De två människorna bestämde att skjuta upp det stora jobbet med övervåningen, och satte sig istället ner med en planering av husets källare framför sig, ivriga att sätta tänderna i nästa projekt. I källaren skulle deras framtida badrum finnas, och en tvättstuga, men det som intresserade kvinnan nästan mest låg under deras sovrum täckt av jord. Ett oanvänt utrymme som i framtiden skulle bli deras bibliotek. Där skulle hon skriva nya böcker, noveller och dikter vid sitt skrivbord, och alla deras cd-skivor som nu låg nedpackade skulle få gott om plats.
Huset njöt av all omtanke och belönade sina inneboende med värme, trygghet och trivsel, och ute på tomten som fått kärleksfull behandling spirade allt i ljuvlig grönska. Gräsmattorna växte och blev tjocka, vackra, mjuka mattor för små barnafötter att springa i.
Deras händer var täckta av valkar som vittnade om hårt arbete, men de hade en plan på att som 55-åringar vara klar med sitt livsverk för att då bara njuta.
De två som kom på visningen såg det ingen annan såg, och ritade tillsammans upp i sitt sinne hur vackert det skulle kunna bli, och de lade ett bud under det angivna innan de lämnade den outsägligt vackra bygden.
Faktumet att allt var schassigt och behövde vård skrämde bort de som inte kunde eller ville renovera och bara några dagar senare ringde mäklaren för att tala om att huset var deras.
Med en skräckfylld glädje åkte de 2 månader senare till sitt hus med egen nyckel för att städa ur och titta lite närmare på vad de köpt. Båda två var lyriska över läget mellan ängarna och den lilla skogsdungen
Den första sommaren grävde de upp lerjorden som låg som en tjock matta .runt grunden, och satte värmande dräneringsskivor på den för att sedan skotta ner krossad sten istället för jord. Musklerna spelade på de svettiga ungdomarna från mannens jobb som mot betalning hjälpte honom med det dryga jobbet att med skottkärra köra stenkross. Nere i källaren började en förvandling äga rum, och rummen därnere blev varma och sköna.
Kvinnan som var höggravid hjälpte till med det hon kunde, och grävde upp stenar som tittade upp ur marken i den nya gräsmattan som bildades av jorden som en gång legat runt huset. Dessutom måste alla växter som fanns runt huset grävas upp och planteras på andra ställen.
Vintern var på gång och en vedbod tillverkades istället för den gamla som rivits. Ny fräsch ved höggs upp, och det var två stolta människor som en månad senare stod framför boden. De hade med gemensamma krafter skapat något de aldrig någonsin gjort förut.
Med barnen runt hälarna målades de gamla bodarna om, och när våren gjorde sitt intåg började röjningen i trädgården. Svartvinbärsbuskarna som varit en manshög stora kapades ner till backen, och äppelträden med alla vattenskott som pekade upp som långa armar mot himlen kapades efter konstens alla regler.
När sommaren sakta men säkert kom till den lilla byn hade vårvattnet samlats under huset, och när de letade på nätet och frågade andra kunniga stod det snart klart att det var dags igen att ta hem grävmaskinen.
Trekammarbrunnen som fanns var uttjänt, och dräneringen obefintlig. Det blev en dyr historia som betalades genom att mannen jobbade extra.
På baksidan och sidan byggde de med gemensamma krafter upp en vacker pergola och veranda som sedan utnyttjades flitigt. Men när den byggdes såg de att huset flagnat och behövde målas.
När höstens första löv föll av träden stod det fordom blekröda huset med vit/gråa knutar i ny dräkt. Faluröd färg täckte nu fasaden, och runt fönstren som också byttes ut satt nu svarta formsågade foder som gav huset en lite gammaldags framtoning. De vita knutarna hade bytts ut till andra som målats svarta.
Ett bygglov som sökts samtidigt som de flyttade in damp ner godkänt och klart i deras brevlåda en klar höstmorgon. En tillbyggnad över hela huset hade noga ritats upp med gemensamma krafter, och ett så kallat mansardtak i falsad plåt skulle ersätta det endast 18 gradiga låga nuvarande tegeltaket.
Barnen krävde mera utrymme, och tanken var att de skulle få husera på övervåningen när de som tonåringar skulle dra hem sina vänner. De två människorna bestämde att skjuta upp det stora jobbet med övervåningen, och satte sig istället ner med en planering av husets källare framför sig, ivriga att sätta tänderna i nästa projekt. I källaren skulle deras framtida badrum finnas, och en tvättstuga, men det som intresserade kvinnan nästan mest låg under deras sovrum täckt av jord. Ett oanvänt utrymme som i framtiden skulle bli deras bibliotek. Där skulle hon skriva nya böcker, noveller och dikter vid sitt skrivbord, och alla deras cd-skivor som nu låg nedpackade skulle få gott om plats.
Huset njöt av all omtanke och belönade sina inneboende med värme, trygghet och trivsel, och ute på tomten som fått kärleksfull behandling spirade allt i ljuvlig grönska. Gräsmattorna växte och blev tjocka, vackra, mjuka mattor för små barnafötter att springa i.
Deras händer var täckta av valkar som vittnade om hårt arbete, men de hade en plan på att som 55-åringar vara klar med sitt livsverk för att då bara njuta.
27 augusti 2009
TEMA om att uppvakta
Det var i början på 60-talet, och kvinnorna bar oftast klänning eller kjol. Håret hade de tuperat och lagt en strumpbyxa eller fralla i för att få den ”rätta” höjden. Pia var som alla andra och älskade sina vippiga klänningar som visade former som väl egentligen inte alltid fanns. Brösten puffades upp med hjälp av behån och det svärtades runt ögonen. På fötterna satt eleganta skor med vackra klackar.
Kvällarna i den lilla staden där Pia bodde tillbringade hon och hennes väninna Emelie med att gå gata upp och gata ner. Killarna åkte omkring i fina bilar som de putsat och fejat på tills de glänste ikapp med solen. Det var sommar och livet lekte.
”Skall vi ta en fika på Tewes? Eller vill du hellre gå hem?” frågade Pia sin väninna medan hon puffade upp håret och tog bort och satte i hårspännena som åkt på trekvarten. Emelie funderade lite innan hon svarade. ”Nej, jag tycker vi går en sista vända, sedan är det sovdags. Just då kom en blå Rover glidande, och med glädje i rösten ropade Pia till. ”Det är ju Lennart! Ja, du vet killen jag träffade förut ett tag. Han åkte visst in i lumpen, och har inte hört av sig. Kom!” Hon grabbade tag i Emelies hand och sprang på lätta fötter fram till bilen som precis stannat, och personen inuti vevade ner rutan. ”Hej Pia! Länge sedan sist. Hur mår du? Skall ni åka med?” Leendet som mötte henne var stort och brett, och det välkända ansiktet pryddes av en stor svart kalufs modell Elvis Presley. Hennes hjärta tog ett skutt. Lite blygt men ändå ivrigt böjde hon sig ner för att komma i samma läge som Lennart. ”Hej!” Hennes ögon lyste av glädje, och hon förbannade maskan på strumpbyxorna som hon hade. ”Vad kul att se dig! Var har du hållit hus? Jag har saknat dig!” Det sista sade hon med en klädsam rodnad på kinderna. ”Vad söt du är. Jag har legat inne i lumpen några månader, sedan måste ju farsan och morsan ha hjälp med jordbruket när jag väl är hemma. Det har inte blivit så mycket festa på ett tag. Hoppa in vet jag!” Han drog sin ena arm bakåt, och öppnade bildörren. ”Varsågod mina damer, kliv på i min enkla boning.” Han skrattade och plirade lite med ögonen mot sin kompis Leif som satt bredvid. ”Det här är min kompis Leffe.”
Efter att de skakat hand startade Lennart bilen och de gled runt, runt stadens busshållplats som de brukade. En massa bilar gjorde samma sak, och emellanåt stoppade de för att prata lite med någon som också åkte runt.
Pia satt i baksätet och tittade på Lennarts profil. Han hade en rak näsa, och himmelsblå ögon som verkade kunna se rakt igenom en. Det hon visste om honom hade en väninna till henne berättat.
Lennart hade en storebror som hette Martin, och de bodde med sina föräldrar på en bondgård ute på landet.
Han hade grova händer som hon visste var bra på att smekas, och hans tjocka, nästan svarta hår lockade sig i nacken. Hennes händer drogs som av en magnet till den mjuka nacken, och hon snurrade den lilla locken runt sitt pekfinger. Lennart tittade snabbt bakåt och log innan han fortsatte körningen. Leffe såg vad som pågick och harklade sig ”Nä tjejer, jag måste nog hem nu. Det är arbetsdag imorgon. Ja, du vet var jag bor.” Sade han och tittade på Lennart.
När de kört hem Leffe och Emelie åkte de upp till Berget där de satt i bilen och pratade om vad som hänt sedan de sist sågs. Lennart lade sin hand på Pias lår, och hon kände åtrån som ett dånande vattenfall i kroppen. De började kyssas och snart hade alla kläder åkt av. Ömsint smekte han hennes kropp och tyckte om det han såg. Hon var en vacker kvinna med fina former och hennes ögon som var melerade skiftade just nu i grönt. Plötsligt tog hon tag i hans hand som ivrigt hittat hennes sköte. ”Vänta Lennart, jag har inget skydd. Vad gör vi om jag blir gravid?” Han skrattade och böjde hennes huvud bakåt för att kyssa henne, sedan trängde han in i hennes heliga rum. ”Då gifter vi oss!” Flämtande av lust tog hon emot det hon hela kvällen längtat efter, och log för sig själv när hon tänkte på vad han sagt.
När de åter igen under mycket skratt och flams satt på sig kläderna tittade hon honom djupt in i ögonen. ”Menade du det du sade? Vill du gifta dig med mig? Vi känner ju inte ens varandra. Det var ju bara några månader vi sågs förra gången.” Han tog om hennes ansikte med sin ena hand och tittade henne djupt i ögonen. ”Lilla du, jag blev förälskad i dig redan första gången vi sågs, men visste inte riktigt vad du tyckte, och …nja, sedan kom ju lumpen, och skörden därhemma. Tiden har bara gått.” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och kramade bara om honom hårt. ”Jag vet inte vad jag skall säga, men jag gillar ju dig också och har tänkt mycket på vår tid tillsammans.” Hon tvinnade en hårlänk mellan sina fingrar. ”Måste vi bestämma nu? Kan vi inte vänta och se? Ja, vad som händer när vi börjar träffas igen.” Hon skrapade lite med ena skon i bilens golv. ”Just nu bor jag hemma hos mamma, pappa och syrrorna, och det är trångt vill jag lova. Var skulle vi bo i sådana fall?” Pia tittade honom än en gång djupt i ögonen. ”Vi hittar naturligtvis ett eget boende. Min farbror bor ensam i ett stort hus ett stenkast från vårat, och han har tjatat på mig att jag skall flytta in och ta nedervåningen. Den enda hyra han kräver är elkostnaden och mat varje dag.” Intresserat tittade hon på honom och sade ”Och?” Lennart skruvade lite på sig innan han fortsatte prata. ”Jag är inte så bra på att laga mat, och resten av hushållandet är jag väl inte heller någon stjärna på. Morsan har skött allt det där. Vi pojkar har hjälpt farsan med jordbruket istället. Lite konservativt jag vet, men de har delat upp det så.” Han rodnade lite.
Ungefär sju månader senare var det stort bröllop i den lilla stenkyrkan som var från 1600-talet, och inuti magen på Pia låg jag, deras första dotter.
Kvällarna i den lilla staden där Pia bodde tillbringade hon och hennes väninna Emelie med att gå gata upp och gata ner. Killarna åkte omkring i fina bilar som de putsat och fejat på tills de glänste ikapp med solen. Det var sommar och livet lekte.
”Skall vi ta en fika på Tewes? Eller vill du hellre gå hem?” frågade Pia sin väninna medan hon puffade upp håret och tog bort och satte i hårspännena som åkt på trekvarten. Emelie funderade lite innan hon svarade. ”Nej, jag tycker vi går en sista vända, sedan är det sovdags. Just då kom en blå Rover glidande, och med glädje i rösten ropade Pia till. ”Det är ju Lennart! Ja, du vet killen jag träffade förut ett tag. Han åkte visst in i lumpen, och har inte hört av sig. Kom!” Hon grabbade tag i Emelies hand och sprang på lätta fötter fram till bilen som precis stannat, och personen inuti vevade ner rutan. ”Hej Pia! Länge sedan sist. Hur mår du? Skall ni åka med?” Leendet som mötte henne var stort och brett, och det välkända ansiktet pryddes av en stor svart kalufs modell Elvis Presley. Hennes hjärta tog ett skutt. Lite blygt men ändå ivrigt böjde hon sig ner för att komma i samma läge som Lennart. ”Hej!” Hennes ögon lyste av glädje, och hon förbannade maskan på strumpbyxorna som hon hade. ”Vad kul att se dig! Var har du hållit hus? Jag har saknat dig!” Det sista sade hon med en klädsam rodnad på kinderna. ”Vad söt du är. Jag har legat inne i lumpen några månader, sedan måste ju farsan och morsan ha hjälp med jordbruket när jag väl är hemma. Det har inte blivit så mycket festa på ett tag. Hoppa in vet jag!” Han drog sin ena arm bakåt, och öppnade bildörren. ”Varsågod mina damer, kliv på i min enkla boning.” Han skrattade och plirade lite med ögonen mot sin kompis Leif som satt bredvid. ”Det här är min kompis Leffe.”
Efter att de skakat hand startade Lennart bilen och de gled runt, runt stadens busshållplats som de brukade. En massa bilar gjorde samma sak, och emellanåt stoppade de för att prata lite med någon som också åkte runt.
Pia satt i baksätet och tittade på Lennarts profil. Han hade en rak näsa, och himmelsblå ögon som verkade kunna se rakt igenom en. Det hon visste om honom hade en väninna till henne berättat.
Lennart hade en storebror som hette Martin, och de bodde med sina föräldrar på en bondgård ute på landet.
Han hade grova händer som hon visste var bra på att smekas, och hans tjocka, nästan svarta hår lockade sig i nacken. Hennes händer drogs som av en magnet till den mjuka nacken, och hon snurrade den lilla locken runt sitt pekfinger. Lennart tittade snabbt bakåt och log innan han fortsatte körningen. Leffe såg vad som pågick och harklade sig ”Nä tjejer, jag måste nog hem nu. Det är arbetsdag imorgon. Ja, du vet var jag bor.” Sade han och tittade på Lennart.
När de kört hem Leffe och Emelie åkte de upp till Berget där de satt i bilen och pratade om vad som hänt sedan de sist sågs. Lennart lade sin hand på Pias lår, och hon kände åtrån som ett dånande vattenfall i kroppen. De började kyssas och snart hade alla kläder åkt av. Ömsint smekte han hennes kropp och tyckte om det han såg. Hon var en vacker kvinna med fina former och hennes ögon som var melerade skiftade just nu i grönt. Plötsligt tog hon tag i hans hand som ivrigt hittat hennes sköte. ”Vänta Lennart, jag har inget skydd. Vad gör vi om jag blir gravid?” Han skrattade och böjde hennes huvud bakåt för att kyssa henne, sedan trängde han in i hennes heliga rum. ”Då gifter vi oss!” Flämtande av lust tog hon emot det hon hela kvällen längtat efter, och log för sig själv när hon tänkte på vad han sagt.
När de åter igen under mycket skratt och flams satt på sig kläderna tittade hon honom djupt in i ögonen. ”Menade du det du sade? Vill du gifta dig med mig? Vi känner ju inte ens varandra. Det var ju bara några månader vi sågs förra gången.” Han tog om hennes ansikte med sin ena hand och tittade henne djupt i ögonen. ”Lilla du, jag blev förälskad i dig redan första gången vi sågs, men visste inte riktigt vad du tyckte, och …nja, sedan kom ju lumpen, och skörden därhemma. Tiden har bara gått.” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och kramade bara om honom hårt. ”Jag vet inte vad jag skall säga, men jag gillar ju dig också och har tänkt mycket på vår tid tillsammans.” Hon tvinnade en hårlänk mellan sina fingrar. ”Måste vi bestämma nu? Kan vi inte vänta och se? Ja, vad som händer när vi börjar träffas igen.” Hon skrapade lite med ena skon i bilens golv. ”Just nu bor jag hemma hos mamma, pappa och syrrorna, och det är trångt vill jag lova. Var skulle vi bo i sådana fall?” Pia tittade honom än en gång djupt i ögonen. ”Vi hittar naturligtvis ett eget boende. Min farbror bor ensam i ett stort hus ett stenkast från vårat, och han har tjatat på mig att jag skall flytta in och ta nedervåningen. Den enda hyra han kräver är elkostnaden och mat varje dag.” Intresserat tittade hon på honom och sade ”Och?” Lennart skruvade lite på sig innan han fortsatte prata. ”Jag är inte så bra på att laga mat, och resten av hushållandet är jag väl inte heller någon stjärna på. Morsan har skött allt det där. Vi pojkar har hjälpt farsan med jordbruket istället. Lite konservativt jag vet, men de har delat upp det så.” Han rodnade lite.
Ungefär sju månader senare var det stort bröllop i den lilla stenkyrkan som var från 1600-talet, och inuti magen på Pia låg jag, deras första dotter.
26 augusti 2009
Tema skriv om ett begär
”Hallå! Vem är det? Ella, Elias? Monica gick in i barnens rum för att titta vem det var som snabbt svept förbi så fort att hon knappt hunnit registrera det. Den lilla kojan under Ellas säng var tom och det enda som svarade var tystnaden. Men hon kände sig iakttagen där hon stod, och kollade noga under sängar och i garderober.
”Konstigt” muttrade hon för sig själv och återvände till köket för att fortsätta med diskningen. Hon kunde svära på att någon passerat, men hon hade registrerat att personen var lång. Båda barnen var ju små, så Monica hade trott att det var den 15-åriga granntjejen som tittat in i jakt på småttingarna.
Under tiden som hon diskade tittade Monica ut genom altandörren och tänkte på vilken tur de haft när de nosat upp det här paradiset. Förvisso i renoveringsbehov, men tomten var bedövande vacker, för att inte tala om omgivningen. När de precis flyttat in kände hon att något fanns i huset, inget ont, men något eller rättare sagt någon fanns där.
En dag när hon kapade de vildvuxna svartvinbärsbuskarna i trädgården med sin klippare nöp plötsligt någon henne i axeln, och med ett ”Aj, vad gör du?” vände Monica sig om åt alla håll, men såg ingenting.
Hon började prata med den hon trodde var den skyldige. ”Hm, vad var det den gamle ägaren hade haft för namn?” Högt började Monica rabbla upp olika namn tills namnet Gösta dök upp och ett kort nyp i axeln bekräftade antagandet. Rädd men samtidigt fascinerad av det hon fått vara med om fortsatte hon prata högt med den som uppenbarligen ville lägga sig i hennes trädgårdsskötsel. ”Jaha Gösta, nu är det så att ibland måste man kapa av allt för att det skall växa upp och bli snyggt. Det bara är så. Kan du inte acceptera det?” När hon lyssnade tyckte hon att vinden liksom ven lite annorlunda på ett ställe strax framför buskarna hon kapat. Det såg ut som att höstlöven flög emot någonting och de stannade i luften på ett enda ställe en kort sekund innan de virvlade vidare åt sidan. Dagen gick och Monica pratade med sitt osynliga sällskap om planerna hon hade med hans trädgård. Ibland tyckte hon sig höra suckar i vinden, och känslan av ett nyp i axeln när han höll med.
Barnen kom ut, och lilla Ella ställde sig framför stället där löven stannat och sade med sin ljusa röst ”Hej! Vem är du? Varför tittar du så konstigt på mamma?” Monica lade chockad ner klipparen och ropade tills sig sin dotter. ”Vem pratar du med? Ser du honom?” Ella som bara var 4 år och tyckte mamma betedde sig underligt, drog sig loss och ställde sig bredvid sin mamma på behörigt avstånd från hennes händer. ”Aj, du gör mig illa! Det är klart jag ser honom. Han säger att vi bor i hans hus, och att du förstör hans trädgård. Han är arg på dig och vill att du skall sluta!” Den lilla flickan blev röd av upphetsning när hon förstod att mamman inte såg mannen i kepsen. ”Men mamma, du måste ju också se honom. Han står ju där.” Monica samlade snabbt ihop sina prylar, borstade av sina jordiga knän och gick in i huset som hon älskade så mycket.
”Pelle! Du måste komma hem! Vi har problem. Jag berättar när du kommer hem.” Telefonsamtalet gjorde hennes make orolig och efter cirka en timme körde den välbekanta bilen in på uppfarten till deras tomt. ”Vad är det som händer? Har det hänt barnen någonting?” Monica tog hans hand och ropade på sin dotter som satt i sitt rum i full färd med att leka med sina dockor. ”Kom Pelle skall du få se. Ella var är mannen nu? Kan du se honom?” Den lilla flickan tittade sig omkring , sedan ruskade hon på sitt lilla huvud med dansande lockar. ”Nä, jag ser honom ingenstans. Han kanske är inne?” Hon började ta ett steg uppför trappan, men stannade plötsligt. ”Mamma, sover han i min säng?” Monica ruskade på huvudet, och kände paniken ta grepp om henne. Herregud, vad var det som hände? ”Vänta hjärtat, vi går först.” Ella protesterade, men fann sig i vad mamman sagt åt henne. Inne i huset var det mörkt eftersom de ursprungliga grönmålade väggarna förstörde varje chans till ljus. De hade inte hunnit måla om ännu, utan prioriterade det yttre till att börja med.
Efter en genomgång av huset insåg de att det var tomt.
Pelle började diskutera med sin fru om varför hon dragit hem honom från jobbet för sådant trams. ”Herregud Monica, du är ju vuxen och vet att inte andar och oknytt existerar annat än i sagor. Ellerhur? Du skrämmer ju barnen.” Han lade en beskyddande arm runt sina små, och pussade dem adjö innan han med en rivstart och en tutning for iväg till sitt jobb igen.
Monica tyckte att det var obehagligt att byta om när hon inte visste var den mystiske mannen höll hus, och ropade in sin dotter så att hon skulle titta runt i huset ytterligare en gång. Efter ett tag kom hon in i föräldrarnas sovrum där Monica stod halvnaken och gav sin rapport. ”Nä mamma, han finns ingenstans.”
Snabbt satte mamman på sig sina kläder och slog sedan upp pärmen med köpekontraktet. ”Hör du Gösta, vi har köpt ditt hus. Du måste flytta nu.” Sade hon rätt ut i luften, och kände att svetten rann under armarna av upphetsning. Hon kanske kunde etablera en kontakt med honom, och få hjälp med olika saker. Tänk om han kunde se de rätta lottoraderna, eller v75-raden som Pelle tragglat med i åratal utan att vinna annat än småvinster då och då. Tänk om…
Kvällen kom sakta men säkert med sin vanliga dimma över täkterna som låg runt huset, men det som förut varit vackert och trolskt blev nu spöklikt i hennes ögon. Med ett hårt grepp om Pelles hand och armen runt sin dotter och son satt hon fastnaglad i soffan för att fascinerat se naturen bjuda på sin vackra, om än skrämmande föreställning.
Det var dags för läggning av två trötta barn, och knappt hade hon läst de första raderna i boken förrän de sov de oskyldigas sömn. Monica stod kvardröjande en stund och tittade på deras små underverk innan hon gick ut och satte sig bredvid sin lika sovande man som med vidöppen mun drog långa timmerstockar. Leende smög hon förbi vardagsrummet in i sin lilla skrivkammare och skrev i sin dagbok.
Idag hände något mycket underligt. Någon eller något nöp mig i axeln, och Ella påstod sig se en okänd man. Det är synd att hon aldrig mötte den förre ägaren för då hade hon kunnat tala om, om det är han som smyger omkring här. Jag vet att han dog bara två veckor efter att han sålt huset till oss, men han verkade vara en vänlig själ och jag var aldrig rädd att han skulle spöka för oss. Nu vet jag inte längre vad som sker här i huset. Jag har sett underliga skuggliknande figurer i hallspegeln som diffust visar sig korta sekunder, och en känsla av obehag börjar infinna sig i huset. Eller, är det bara min fantasi som skenar iväg?
Barnen lade sig snällt, och ligger just nu och so…
Plötsligt genljöd huset av ett skrik som härstammade från barnens rum, och jag rusade dit med en yrvaken Pelle i hälarna. Inne i rummet kastades täcken omkring och kuddarnas fjädrar flög i luften i en virvlande spiral.
Barnen stod skräckslagna i rummets mitt och såg på. ”Mamma! Ropade båda två och kastade sig darrande i min famn. ”Mamma hjälp!” Dörren in till de nymålade röda garderoberna smällde taktfast och leksakerna som barnen så duktigt ställt upp på sina hyllor hade kastats ner och låg i en enda röra på golvet. ”Mina dockor mamma, han förstörde mina dockor!” Ella tittade gråtande på de älskade en gång så vackra dockorna som nu hade slitits itu i beståndsdelar. ”Varför?” började jag, men insåg att Pelle pratade i telefon i larmet. ”Ja hallå, polisen tack! Vi Har problem, stora problem. Vad det är, ja gud vet?” sade han och lät uppgiven på rösten.
”Ni måste komma och se eländet själva. När är ni här? Om en kvart? Bra! Jadå, jag lovar.” Pelle tittade på sin fru och sade skrattande ”Han sade åt mig att stanna här.”
Han lade armen om Monica och tryckte de två dödsförskräckta barnen tätt intill sig, sedan viskade han ”Kom, vi smiter ut.” De vände sig om för att ta de få stegen ut genom dörren, när…”BANG!!” smällde dörren hårt igen och låstes med ett klick. Plötsligt slutade det, och några förvirrade fjädrar singlade ner och lade sig över leksakshögen. Den låsta dörren gled upp och släppte ut dem.
”Vad var det?” sade Pelle och Monica i kör medan de tittade på varandra. ”Vi måste prata med grannarna och fråga om det spökat här förut, och samtidigt forska lite i hur förra ägaren var.” Skall du eller jag?” Han öppnade den slitna ytterdörren som hade flera lager av färg i olika kulörer över sig. Den skulle bytas ut så småningom men fick duga så länge. ”Gå du, jag tröstar stackars Ella.” Monica reste sig från stolen och gick in till rummet där Ella satt storgråtande med några dockhuvuden i sina händer. ”Varför mamma? Varför?” Den lilla flickans kinder var alldeles rödgråtna och här och var i det lockiga svallet hade några små fjädrar landat.
Monica tittade sig runt i rummet och kände en obehagskänsla. Det kändes som om hon var iakttagen, men ingenting syntes. ”Kom stumpan vi går ut i köket till lillebror.”
När Pelle kom tillbaka hade barnen somnat om i sina föräldrars säng, och Monica satt vid köksbordet med en ficklampa bredvid sig. ”Nå!” sade hon uppfodrande och samtidigt frågande. ”fick du reda på någonting?”
Pelle hade svårt att se sin fru i ögonen när han svarade. ”Vi har nog blivit blåsta.” Sade han och satte sig tungt ner utan att ta av sig ytterkläderna. ”Hur menar du? Vadå blåsta? Är det något fel på huset?” Monica drog sin stol närmare sin mans och vände upp hans ansikte mot sig. ”Pelle! Vad menar du? Vad sade grannarna?” Han svarade inte på hennes frågor som snubblade över varandra som ett pärlband. Istället lade han upp sina armar på bordet och lutade sitt huvud i dem. ”Vi har blivit pålurade bygdens spökhus, och inget biter på den som spökar. Den gamla ägaren provade allt, till och med exorcism utan framgång.” Pelle tittade upp och log lite snett ”Gubben som spökar är han som en gång byggde huset. Han blev galen och åkte in på hemmet där han sedermera dog.” I hans testamente bad han att huset skulle rivas när han dog, men gubbens släktingar sålde istället iväg eländet, och då startade det här. Huset har haft 12 ägare på bara några år. Allting är lugnt tills någon försöker ändra något i huset eller trädgården.” Monica tog sin mans hand och sade tröstande ”Vi kunde ju inte veta allt det här, så…vad gör vi nu? Kan vi bo kvar utan att ändra något?” Hon tittade på inredningen som gick i 70-talsstil och genom fönstret kunde Monica se trädgården som var igenväxt sånär som på svartvinbärsbuskarna hon tagit ner idag. ”Kan vi leva här?” frågade hon och funderade själv inombords på svaret. Till slut reste sig Pelle upp och tog hennes hand för att leda henne till sovrummet som var fyllt av barn. ”Vi kan väl sova på saken. Han lär väl inte hitta på något mer idag om vi inte själva gör någon förändring.” Han vände sig om i sovrumsdörren. ”Enligt grannarna är spöket rätt harmlöst, och gör sällan några onda saker. Det blir mest lite jäkelskap.”
Natten var lugn, och när familjen steg upp på morgonen fann de barnens rum uppstädat och fint. Förvånade satte de sig vid frukostbordet och intog sin mat medan de pratade om spöket. Ella som satt med ansiktet bortvänt från fönstret med utsikt över vardagsrummet, pep plötsligt till ”Spöket mamma, spöket! Han står i vardagsrummet.”
De vuxna vände sig om men rummet var tomt. ”Var?” sade Pelle och reste sig upp för att gå in i rummet. Ella slog armarna runt sin mamma och viskade ”Ser ni inte? Han är lång och har keps på sig, en sådan som Elias brukar ha. Ser ni inte honom? Nu kommer han närmare. Mamma, jag är rädd!” Den lilla flickan kröp upp i sin mammas trygga knä och fortsatte titta på det som de andra inte såg. Monica reste sig med flickan i famnen och pratade med väsendet som nu fanns i rummet. Det enda som vittnade om dess närhet var en hemsk odör. Det luktade som svavel. ”Ursäkta mig”, sade hon och tittade ut i ingenting.” Jag förstår att du är besviken på dina släktingar, men jag älskar ditt hus lika mycket som jag tror att du gör, och vill bo kvar här. Kan vi inte samsas under samma tak?” Ett nyp i axeln bekräftade att han var nära, och Ella som satt skräckslagen i knät var tyst och tittade bara på mannen som stod bredvid dem. Plötsligt nickade han åt den lilla flickan och hon ropade ”Mamma, han nickade…jag såg att han nickade.” Monica log för sig själv och fortsatte prata. ”Som sagt du har ett underbart hus, och vi tänkte bo här tills vi dör, men bara en sak måste göras. Renovering…massor av renovering.” Spöket skakade på huvudet så att Ella såg det och hon skrek till ”Mamma! Han ruskar på huvudet.”
Monica sade med allvarlig röst. ”Huset rasar om det inte renoveras, och det vore synd på ett så vackert ställe. Ellerhur? Vi kan renovera med gemensamma krafter. Du blir nöjd, och vi med.” Ett nyp i axeln bekräftade hennes tankar, och hon fortsatte prata. ”Men vi har ett stort problem. Pengar, det behövs massor av pengar. Det är där du kommer in.”
En vecka senare var det en stor rubrik i dagstidningen om familjen som flyttat in i det gamla spökhuset och plötsligt vunnit 4 miljoner på Lotto
”Konstigt” muttrade hon för sig själv och återvände till köket för att fortsätta med diskningen. Hon kunde svära på att någon passerat, men hon hade registrerat att personen var lång. Båda barnen var ju små, så Monica hade trott att det var den 15-åriga granntjejen som tittat in i jakt på småttingarna.
Under tiden som hon diskade tittade Monica ut genom altandörren och tänkte på vilken tur de haft när de nosat upp det här paradiset. Förvisso i renoveringsbehov, men tomten var bedövande vacker, för att inte tala om omgivningen. När de precis flyttat in kände hon att något fanns i huset, inget ont, men något eller rättare sagt någon fanns där.
En dag när hon kapade de vildvuxna svartvinbärsbuskarna i trädgården med sin klippare nöp plötsligt någon henne i axeln, och med ett ”Aj, vad gör du?” vände Monica sig om åt alla håll, men såg ingenting.
Hon började prata med den hon trodde var den skyldige. ”Hm, vad var det den gamle ägaren hade haft för namn?” Högt började Monica rabbla upp olika namn tills namnet Gösta dök upp och ett kort nyp i axeln bekräftade antagandet. Rädd men samtidigt fascinerad av det hon fått vara med om fortsatte hon prata högt med den som uppenbarligen ville lägga sig i hennes trädgårdsskötsel. ”Jaha Gösta, nu är det så att ibland måste man kapa av allt för att det skall växa upp och bli snyggt. Det bara är så. Kan du inte acceptera det?” När hon lyssnade tyckte hon att vinden liksom ven lite annorlunda på ett ställe strax framför buskarna hon kapat. Det såg ut som att höstlöven flög emot någonting och de stannade i luften på ett enda ställe en kort sekund innan de virvlade vidare åt sidan. Dagen gick och Monica pratade med sitt osynliga sällskap om planerna hon hade med hans trädgård. Ibland tyckte hon sig höra suckar i vinden, och känslan av ett nyp i axeln när han höll med.
Barnen kom ut, och lilla Ella ställde sig framför stället där löven stannat och sade med sin ljusa röst ”Hej! Vem är du? Varför tittar du så konstigt på mamma?” Monica lade chockad ner klipparen och ropade tills sig sin dotter. ”Vem pratar du med? Ser du honom?” Ella som bara var 4 år och tyckte mamma betedde sig underligt, drog sig loss och ställde sig bredvid sin mamma på behörigt avstånd från hennes händer. ”Aj, du gör mig illa! Det är klart jag ser honom. Han säger att vi bor i hans hus, och att du förstör hans trädgård. Han är arg på dig och vill att du skall sluta!” Den lilla flickan blev röd av upphetsning när hon förstod att mamman inte såg mannen i kepsen. ”Men mamma, du måste ju också se honom. Han står ju där.” Monica samlade snabbt ihop sina prylar, borstade av sina jordiga knän och gick in i huset som hon älskade så mycket.
”Pelle! Du måste komma hem! Vi har problem. Jag berättar när du kommer hem.” Telefonsamtalet gjorde hennes make orolig och efter cirka en timme körde den välbekanta bilen in på uppfarten till deras tomt. ”Vad är det som händer? Har det hänt barnen någonting?” Monica tog hans hand och ropade på sin dotter som satt i sitt rum i full färd med att leka med sina dockor. ”Kom Pelle skall du få se. Ella var är mannen nu? Kan du se honom?” Den lilla flickan tittade sig omkring , sedan ruskade hon på sitt lilla huvud med dansande lockar. ”Nä, jag ser honom ingenstans. Han kanske är inne?” Hon började ta ett steg uppför trappan, men stannade plötsligt. ”Mamma, sover han i min säng?” Monica ruskade på huvudet, och kände paniken ta grepp om henne. Herregud, vad var det som hände? ”Vänta hjärtat, vi går först.” Ella protesterade, men fann sig i vad mamman sagt åt henne. Inne i huset var det mörkt eftersom de ursprungliga grönmålade väggarna förstörde varje chans till ljus. De hade inte hunnit måla om ännu, utan prioriterade det yttre till att börja med.
Efter en genomgång av huset insåg de att det var tomt.
Pelle började diskutera med sin fru om varför hon dragit hem honom från jobbet för sådant trams. ”Herregud Monica, du är ju vuxen och vet att inte andar och oknytt existerar annat än i sagor. Ellerhur? Du skrämmer ju barnen.” Han lade en beskyddande arm runt sina små, och pussade dem adjö innan han med en rivstart och en tutning for iväg till sitt jobb igen.
Monica tyckte att det var obehagligt att byta om när hon inte visste var den mystiske mannen höll hus, och ropade in sin dotter så att hon skulle titta runt i huset ytterligare en gång. Efter ett tag kom hon in i föräldrarnas sovrum där Monica stod halvnaken och gav sin rapport. ”Nä mamma, han finns ingenstans.”
Snabbt satte mamman på sig sina kläder och slog sedan upp pärmen med köpekontraktet. ”Hör du Gösta, vi har köpt ditt hus. Du måste flytta nu.” Sade hon rätt ut i luften, och kände att svetten rann under armarna av upphetsning. Hon kanske kunde etablera en kontakt med honom, och få hjälp med olika saker. Tänk om han kunde se de rätta lottoraderna, eller v75-raden som Pelle tragglat med i åratal utan att vinna annat än småvinster då och då. Tänk om…
Kvällen kom sakta men säkert med sin vanliga dimma över täkterna som låg runt huset, men det som förut varit vackert och trolskt blev nu spöklikt i hennes ögon. Med ett hårt grepp om Pelles hand och armen runt sin dotter och son satt hon fastnaglad i soffan för att fascinerat se naturen bjuda på sin vackra, om än skrämmande föreställning.
Det var dags för läggning av två trötta barn, och knappt hade hon läst de första raderna i boken förrän de sov de oskyldigas sömn. Monica stod kvardröjande en stund och tittade på deras små underverk innan hon gick ut och satte sig bredvid sin lika sovande man som med vidöppen mun drog långa timmerstockar. Leende smög hon förbi vardagsrummet in i sin lilla skrivkammare och skrev i sin dagbok.
Idag hände något mycket underligt. Någon eller något nöp mig i axeln, och Ella påstod sig se en okänd man. Det är synd att hon aldrig mötte den förre ägaren för då hade hon kunnat tala om, om det är han som smyger omkring här. Jag vet att han dog bara två veckor efter att han sålt huset till oss, men han verkade vara en vänlig själ och jag var aldrig rädd att han skulle spöka för oss. Nu vet jag inte längre vad som sker här i huset. Jag har sett underliga skuggliknande figurer i hallspegeln som diffust visar sig korta sekunder, och en känsla av obehag börjar infinna sig i huset. Eller, är det bara min fantasi som skenar iväg?
Barnen lade sig snällt, och ligger just nu och so…
Plötsligt genljöd huset av ett skrik som härstammade från barnens rum, och jag rusade dit med en yrvaken Pelle i hälarna. Inne i rummet kastades täcken omkring och kuddarnas fjädrar flög i luften i en virvlande spiral.
Barnen stod skräckslagna i rummets mitt och såg på. ”Mamma! Ropade båda två och kastade sig darrande i min famn. ”Mamma hjälp!” Dörren in till de nymålade röda garderoberna smällde taktfast och leksakerna som barnen så duktigt ställt upp på sina hyllor hade kastats ner och låg i en enda röra på golvet. ”Mina dockor mamma, han förstörde mina dockor!” Ella tittade gråtande på de älskade en gång så vackra dockorna som nu hade slitits itu i beståndsdelar. ”Varför?” började jag, men insåg att Pelle pratade i telefon i larmet. ”Ja hallå, polisen tack! Vi Har problem, stora problem. Vad det är, ja gud vet?” sade han och lät uppgiven på rösten.
”Ni måste komma och se eländet själva. När är ni här? Om en kvart? Bra! Jadå, jag lovar.” Pelle tittade på sin fru och sade skrattande ”Han sade åt mig att stanna här.”
Han lade armen om Monica och tryckte de två dödsförskräckta barnen tätt intill sig, sedan viskade han ”Kom, vi smiter ut.” De vände sig om för att ta de få stegen ut genom dörren, när…”BANG!!” smällde dörren hårt igen och låstes med ett klick. Plötsligt slutade det, och några förvirrade fjädrar singlade ner och lade sig över leksakshögen. Den låsta dörren gled upp och släppte ut dem.
”Vad var det?” sade Pelle och Monica i kör medan de tittade på varandra. ”Vi måste prata med grannarna och fråga om det spökat här förut, och samtidigt forska lite i hur förra ägaren var.” Skall du eller jag?” Han öppnade den slitna ytterdörren som hade flera lager av färg i olika kulörer över sig. Den skulle bytas ut så småningom men fick duga så länge. ”Gå du, jag tröstar stackars Ella.” Monica reste sig från stolen och gick in till rummet där Ella satt storgråtande med några dockhuvuden i sina händer. ”Varför mamma? Varför?” Den lilla flickans kinder var alldeles rödgråtna och här och var i det lockiga svallet hade några små fjädrar landat.
Monica tittade sig runt i rummet och kände en obehagskänsla. Det kändes som om hon var iakttagen, men ingenting syntes. ”Kom stumpan vi går ut i köket till lillebror.”
När Pelle kom tillbaka hade barnen somnat om i sina föräldrars säng, och Monica satt vid köksbordet med en ficklampa bredvid sig. ”Nå!” sade hon uppfodrande och samtidigt frågande. ”fick du reda på någonting?”
Pelle hade svårt att se sin fru i ögonen när han svarade. ”Vi har nog blivit blåsta.” Sade han och satte sig tungt ner utan att ta av sig ytterkläderna. ”Hur menar du? Vadå blåsta? Är det något fel på huset?” Monica drog sin stol närmare sin mans och vände upp hans ansikte mot sig. ”Pelle! Vad menar du? Vad sade grannarna?” Han svarade inte på hennes frågor som snubblade över varandra som ett pärlband. Istället lade han upp sina armar på bordet och lutade sitt huvud i dem. ”Vi har blivit pålurade bygdens spökhus, och inget biter på den som spökar. Den gamla ägaren provade allt, till och med exorcism utan framgång.” Pelle tittade upp och log lite snett ”Gubben som spökar är han som en gång byggde huset. Han blev galen och åkte in på hemmet där han sedermera dog.” I hans testamente bad han att huset skulle rivas när han dog, men gubbens släktingar sålde istället iväg eländet, och då startade det här. Huset har haft 12 ägare på bara några år. Allting är lugnt tills någon försöker ändra något i huset eller trädgården.” Monica tog sin mans hand och sade tröstande ”Vi kunde ju inte veta allt det här, så…vad gör vi nu? Kan vi bo kvar utan att ändra något?” Hon tittade på inredningen som gick i 70-talsstil och genom fönstret kunde Monica se trädgården som var igenväxt sånär som på svartvinbärsbuskarna hon tagit ner idag. ”Kan vi leva här?” frågade hon och funderade själv inombords på svaret. Till slut reste sig Pelle upp och tog hennes hand för att leda henne till sovrummet som var fyllt av barn. ”Vi kan väl sova på saken. Han lär väl inte hitta på något mer idag om vi inte själva gör någon förändring.” Han vände sig om i sovrumsdörren. ”Enligt grannarna är spöket rätt harmlöst, och gör sällan några onda saker. Det blir mest lite jäkelskap.”
Natten var lugn, och när familjen steg upp på morgonen fann de barnens rum uppstädat och fint. Förvånade satte de sig vid frukostbordet och intog sin mat medan de pratade om spöket. Ella som satt med ansiktet bortvänt från fönstret med utsikt över vardagsrummet, pep plötsligt till ”Spöket mamma, spöket! Han står i vardagsrummet.”
De vuxna vände sig om men rummet var tomt. ”Var?” sade Pelle och reste sig upp för att gå in i rummet. Ella slog armarna runt sin mamma och viskade ”Ser ni inte? Han är lång och har keps på sig, en sådan som Elias brukar ha. Ser ni inte honom? Nu kommer han närmare. Mamma, jag är rädd!” Den lilla flickan kröp upp i sin mammas trygga knä och fortsatte titta på det som de andra inte såg. Monica reste sig med flickan i famnen och pratade med väsendet som nu fanns i rummet. Det enda som vittnade om dess närhet var en hemsk odör. Det luktade som svavel. ”Ursäkta mig”, sade hon och tittade ut i ingenting.” Jag förstår att du är besviken på dina släktingar, men jag älskar ditt hus lika mycket som jag tror att du gör, och vill bo kvar här. Kan vi inte samsas under samma tak?” Ett nyp i axeln bekräftade att han var nära, och Ella som satt skräckslagen i knät var tyst och tittade bara på mannen som stod bredvid dem. Plötsligt nickade han åt den lilla flickan och hon ropade ”Mamma, han nickade…jag såg att han nickade.” Monica log för sig själv och fortsatte prata. ”Som sagt du har ett underbart hus, och vi tänkte bo här tills vi dör, men bara en sak måste göras. Renovering…massor av renovering.” Spöket skakade på huvudet så att Ella såg det och hon skrek till ”Mamma! Han ruskar på huvudet.”
Monica sade med allvarlig röst. ”Huset rasar om det inte renoveras, och det vore synd på ett så vackert ställe. Ellerhur? Vi kan renovera med gemensamma krafter. Du blir nöjd, och vi med.” Ett nyp i axeln bekräftade hennes tankar, och hon fortsatte prata. ”Men vi har ett stort problem. Pengar, det behövs massor av pengar. Det är där du kommer in.”
En vecka senare var det en stor rubrik i dagstidningen om familjen som flyttat in i det gamla spökhuset och plötsligt vunnit 4 miljoner på Lotto
25 augusti 2009
TEMA skriv om en ide´ du inte genomfört (än)
Erik stängde noga igen dörrarna till det lilla utrymmet längst bak i garaget. Alla sakerna han förvarade där måste noga gömmas så att ingen såg vad som pågick. Framför allt hans älskade Eliza. Hon skulle bli så vansinnigt sårad, och arg. Det tjocka, stora låset klickades ihop, och med lätta steg gick han in till sin fru.
”Så där är du, jag undrade just var du höll hus? Maten är snart klar. Vill du vara gullig och duka?” Den mörkögda kvinnan med ljust lockigt hår vände sig mot honom när han trädde in i deras kök. ”vad är det du håller på med egentligen? Du har varit borta i en timme.”
Han log avväpnande mot henne och drog in henne i sin famn. ”Ingenting särskilt, jag har bara joxat lite i garaget.” Den svaga doften av liljekonvalj strömmade från hennes kropp och han skrattade till lite medan han smekte henne i nacken. ”Gillade du bodylotionen jag köpte åt dig? Den doftar gott.” Eliza vände sig bort från honom för att fortsätta med maten, och pratade under tiden. ”Mm jag tycker den doftar vår. Liljekonvaljer är ju mina favoriter som du vet. Vem vet vad som kommer efter frukosten?” Eliza tittade lite skälmskt på honom och blinkade med ena ögat.” Du ville ju ha tacket in natura, och idag har vi all tid i världen.”
Efter den digra frukosten satt de i solen på verandan och myste var och en i sina egna tankar. Plötsligt lade hon sin hand över hans och reste sig upp. ”Skall vi? ” Han tittade lite frågande på henne, men förstod strax vad hon menade och hoppade upp med ett ”Jag är med, kom älskling så har vi lite mysigt.” De drog för gardinerna innan de började klä av sig. ”Erik, kan inte du klä av mig? Jag älskar när du så elegant knäpper upp min behå, och drar ner dragkedjan på min klänning. Det är sensuellt på något sätt.”
Han började dra av sig skärpet med det coola motorcykelspännet de hittat på en av sina resor när han tänkte på det som fanns därute i garaget. Skulle Eliza förstå? Skulle hon acceptera det han var? Gud vilken vacker kvinna han hade.” Med ett stön drog han med sig Eliza ner i sängen, och fortsatte skrattande att klä av henne strumporna som gick upp till knäna. ”Du ser ut som Pippi Långstrump hade han sagt första gången han såg henne ha dem.” Strumpornas ränder var i alla möjliga färger, och man blev glad av att se dem. På något underligt vis passade de hennes outfit. Eliza var en kvinna med smak för färger och skiftningar av frisyrer, och hade mycket av mentaliteten som Pippi hade haft. ”Jag älskar dig!” sade han hest och drog sin tunga över hennes nakna mage.
En vilsekommen fjäril fladdrade över det älskande paret i sängen och flög hjälplöst om och om igen mot det klara fönstret, som omgärdades av spetsgardiner som virats runt gardinstången, och sedan fick hänga lite som de ville.
Fladdrandet störde Erik, och han gjorde ett kort avbrott för att kolla vad det var som lät.När han såg fjärilen slaknade hans mandom, det var precis så han kände det. En fjäril som var instängd innanför ett osynligt hinder. Han vände den flämtande Eliza mot sig. ”Förlåt älskling, jag klarar inte av att leva så här.” Hon satte sig förvånat upp efter att han dragit ut sitt ledsna könsorgan. ”Så här? Vad menar du? Har inte vi det bra? Älskar inte du mig längre? Erik vad menar du?” Elizas röst hade glidit upp i falsett, och tårarna var inte långt borta. Han iakttog sin närmast hysteriska fru och funderade om igen på om han verkligen skulle berätta som det var. Skulle hon klara av sanningen om honom?
Nu hade hon gripit tag i hans axlar och skakade honom fram och tillbaka med förvånansvärd styrka. ”Berätta för mig vad du tänker på. Vad menar du med det du säger?” han lösgjorde varsamt hennes händer och vände sig bort. ”Jag vet inte vad jag skall säga Eliza, det är svårt att förklara. Jag kan inte ens förstå mina känslor själv, så hur skall du då fatta vad jag menar. Jag vill absolut inte såra dig. Du betyder allt för mig."
Fjärilen hade om igen börjat fladdra runt i rummet, och började få panik. Med snabba vingslag flög den från sida till sida gång på gång.
Erik reste sig upp och gick fram till det stora fönstret, hakade av haspen och öppnade sedan det på vid gavel medan han lockade på den vackra varelsen.
”Kom då lilla vän! Kom! Flyg ut i världen och sprid din skönhet.” Eliza reste sig från sängen, och drog igen sin klänning med ett ilsket ”ritsch!”, sedan gick hon fram till sin man fortfarande ångande av sex. ”Du är fan i mig inte klok! Du stoppar vårt älskande för att kliva upp och släppa ut en idiotiskt fladdrande fjäril, som i alla fall snart är död. Idiot!” Hon klampade ut från rummet med hårda steg, och gick in i badrummet där hon satte på kranen. ”Vad i helvete tänkte du på? Hur är du funtad egentligen? Fattar du inte att jag älskar dig?” Det sista sade hon stående i dörröppningen med tandborsten i mun. Erik fick tag i den fladdrande fjärilen, och med kupade händer förde han den till fönstret där den fick sin frihet.
”Kom!” sade han och tog hennes hand. ”Följ med mig! Jag skall visa dig varför jag tvivlar. Lova att inte döma mig för hårt.” När de kom ner i hallen böjde han sig ner för att trä på henne de röda sandalerna han gett henne bara några dagar tidigare, sedan satte han på sig trätofflorna som stod på sin vanliga plats under byrån.
Hand i hand gick de ut till garaget där Erik eftertänksamt låste upp det stora tjocka låset. ”Eliza, du måste lova att du inte dömer mig för hårt.” Han kysste hennes kind och smekte henne över det ljuslockiga håret. ”Glöm aldrig att jag älskar dig. Ja vännen, det här är min hemlighet som ingen vet om.” Erik svängde upp dörrarna för att blotta innehållet, och beredde sig på sin frus avsky. ”Vad i all världen?” Hon stod med öppen mun, och visste inte vad hon skulle tro. ”Erik, är det här ditt?” Med fingrarna lyfte hon ut oanvända färgglada klänningar som fortfarande hade prislappen kvar, och peruker med långt mörkt hår. Under alltihop hittade hon en sminkväska som hon kände igen som sin egen kasserade. Den var fylld av plomberade läppstift i olika färger, och ögonskuggor i både blått och lila. En ensam makeupborste rullade ner på golvet och han böjde sig snabbt ner för att plocka upp den, och lägga ner den där den hörde hemma.
Fascinerat gick Eliza igenom plaggen, och tyckte om det hon såg. ”Fasiken Erik, du har ju god smak.” Hon skrattade till. ”Jaha, och hur går det till? Brukar du smyga hit på nätterna, sminka dig och gå ut? Eller?”
Han tittade på sin fru när hon stod i profil. Så vacker som en gudinna, tänkte han, och klok som en uggla.
”Är du inte arg?” sade han till sist, stum av hennes uteblivna reaktion. ”Jag trodde du skulle bli rasande, och att du skulle lämna mig.” Skrattande tog han henne i famnen och snurrade runt i det trånga garaget. ”Vad glad jag blir. En stor tyngd har lämnat mina axlar. Jag älskar dig Eliza, älskar dig över allt annat, men måste få klä mig i dessa då och då för att överleva. Förstår du vad jag menar? Jag behöver inte gå ut i det, bara känna dem mot min kropp. Hittills har jag inte ens haft dem på mig. Det verkade helt sjukt att jag som man skulle bära dessa, men min längtan har ökat succesivt månad efter månad.” Hon ryckte på axlarna, men log från ena örat till det andra. ”Herregud Erik, jag trodde att du var sjuk, eller att du hittat någon annan. Det här är ju en petitesser i förhållande till det.” Hon svepte målande med händerna över klädhögen hon tagit fram. ”Kom så går vi in och pratar istället.”
När insikten sjunkit in började Eliza fråga när det börjat, och hur ofta det pågick. Hon var nyfiken på sin mans udda böjelse, och samtidigt fascinerad. Erik försökte förklara så gott det gick, och ville ju ha hennes förståelse
På kvällen när han gick ner till garaget pussade hon honom i pannan och önskade honom lycka till. ”Vill du ha hjälp med sminkningen?” viskade hon i örat på honom. Han skakade sakta på sitt huvud och smekte hennes kind.
”Det är lugnt, jag klarar mig nog, men det behövs nog övning.” Visslande gick han in i garaget med spänstiga steg och huvudet högt.
”Så där är du, jag undrade just var du höll hus? Maten är snart klar. Vill du vara gullig och duka?” Den mörkögda kvinnan med ljust lockigt hår vände sig mot honom när han trädde in i deras kök. ”vad är det du håller på med egentligen? Du har varit borta i en timme.”
Han log avväpnande mot henne och drog in henne i sin famn. ”Ingenting särskilt, jag har bara joxat lite i garaget.” Den svaga doften av liljekonvalj strömmade från hennes kropp och han skrattade till lite medan han smekte henne i nacken. ”Gillade du bodylotionen jag köpte åt dig? Den doftar gott.” Eliza vände sig bort från honom för att fortsätta med maten, och pratade under tiden. ”Mm jag tycker den doftar vår. Liljekonvaljer är ju mina favoriter som du vet. Vem vet vad som kommer efter frukosten?” Eliza tittade lite skälmskt på honom och blinkade med ena ögat.” Du ville ju ha tacket in natura, och idag har vi all tid i världen.”
Efter den digra frukosten satt de i solen på verandan och myste var och en i sina egna tankar. Plötsligt lade hon sin hand över hans och reste sig upp. ”Skall vi? ” Han tittade lite frågande på henne, men förstod strax vad hon menade och hoppade upp med ett ”Jag är med, kom älskling så har vi lite mysigt.” De drog för gardinerna innan de började klä av sig. ”Erik, kan inte du klä av mig? Jag älskar när du så elegant knäpper upp min behå, och drar ner dragkedjan på min klänning. Det är sensuellt på något sätt.”
Han började dra av sig skärpet med det coola motorcykelspännet de hittat på en av sina resor när han tänkte på det som fanns därute i garaget. Skulle Eliza förstå? Skulle hon acceptera det han var? Gud vilken vacker kvinna han hade.” Med ett stön drog han med sig Eliza ner i sängen, och fortsatte skrattande att klä av henne strumporna som gick upp till knäna. ”Du ser ut som Pippi Långstrump hade han sagt första gången han såg henne ha dem.” Strumpornas ränder var i alla möjliga färger, och man blev glad av att se dem. På något underligt vis passade de hennes outfit. Eliza var en kvinna med smak för färger och skiftningar av frisyrer, och hade mycket av mentaliteten som Pippi hade haft. ”Jag älskar dig!” sade han hest och drog sin tunga över hennes nakna mage.
En vilsekommen fjäril fladdrade över det älskande paret i sängen och flög hjälplöst om och om igen mot det klara fönstret, som omgärdades av spetsgardiner som virats runt gardinstången, och sedan fick hänga lite som de ville.
Fladdrandet störde Erik, och han gjorde ett kort avbrott för att kolla vad det var som lät.När han såg fjärilen slaknade hans mandom, det var precis så han kände det. En fjäril som var instängd innanför ett osynligt hinder. Han vände den flämtande Eliza mot sig. ”Förlåt älskling, jag klarar inte av att leva så här.” Hon satte sig förvånat upp efter att han dragit ut sitt ledsna könsorgan. ”Så här? Vad menar du? Har inte vi det bra? Älskar inte du mig längre? Erik vad menar du?” Elizas röst hade glidit upp i falsett, och tårarna var inte långt borta. Han iakttog sin närmast hysteriska fru och funderade om igen på om han verkligen skulle berätta som det var. Skulle hon klara av sanningen om honom?
Nu hade hon gripit tag i hans axlar och skakade honom fram och tillbaka med förvånansvärd styrka. ”Berätta för mig vad du tänker på. Vad menar du med det du säger?” han lösgjorde varsamt hennes händer och vände sig bort. ”Jag vet inte vad jag skall säga Eliza, det är svårt att förklara. Jag kan inte ens förstå mina känslor själv, så hur skall du då fatta vad jag menar. Jag vill absolut inte såra dig. Du betyder allt för mig."
Fjärilen hade om igen börjat fladdra runt i rummet, och började få panik. Med snabba vingslag flög den från sida till sida gång på gång.
Erik reste sig upp och gick fram till det stora fönstret, hakade av haspen och öppnade sedan det på vid gavel medan han lockade på den vackra varelsen.
”Kom då lilla vän! Kom! Flyg ut i världen och sprid din skönhet.” Eliza reste sig från sängen, och drog igen sin klänning med ett ilsket ”ritsch!”, sedan gick hon fram till sin man fortfarande ångande av sex. ”Du är fan i mig inte klok! Du stoppar vårt älskande för att kliva upp och släppa ut en idiotiskt fladdrande fjäril, som i alla fall snart är död. Idiot!” Hon klampade ut från rummet med hårda steg, och gick in i badrummet där hon satte på kranen. ”Vad i helvete tänkte du på? Hur är du funtad egentligen? Fattar du inte att jag älskar dig?” Det sista sade hon stående i dörröppningen med tandborsten i mun. Erik fick tag i den fladdrande fjärilen, och med kupade händer förde han den till fönstret där den fick sin frihet.
”Kom!” sade han och tog hennes hand. ”Följ med mig! Jag skall visa dig varför jag tvivlar. Lova att inte döma mig för hårt.” När de kom ner i hallen böjde han sig ner för att trä på henne de röda sandalerna han gett henne bara några dagar tidigare, sedan satte han på sig trätofflorna som stod på sin vanliga plats under byrån.
Hand i hand gick de ut till garaget där Erik eftertänksamt låste upp det stora tjocka låset. ”Eliza, du måste lova att du inte dömer mig för hårt.” Han kysste hennes kind och smekte henne över det ljuslockiga håret. ”Glöm aldrig att jag älskar dig. Ja vännen, det här är min hemlighet som ingen vet om.” Erik svängde upp dörrarna för att blotta innehållet, och beredde sig på sin frus avsky. ”Vad i all världen?” Hon stod med öppen mun, och visste inte vad hon skulle tro. ”Erik, är det här ditt?” Med fingrarna lyfte hon ut oanvända färgglada klänningar som fortfarande hade prislappen kvar, och peruker med långt mörkt hår. Under alltihop hittade hon en sminkväska som hon kände igen som sin egen kasserade. Den var fylld av plomberade läppstift i olika färger, och ögonskuggor i både blått och lila. En ensam makeupborste rullade ner på golvet och han böjde sig snabbt ner för att plocka upp den, och lägga ner den där den hörde hemma.
Fascinerat gick Eliza igenom plaggen, och tyckte om det hon såg. ”Fasiken Erik, du har ju god smak.” Hon skrattade till. ”Jaha, och hur går det till? Brukar du smyga hit på nätterna, sminka dig och gå ut? Eller?”
Han tittade på sin fru när hon stod i profil. Så vacker som en gudinna, tänkte han, och klok som en uggla.
”Är du inte arg?” sade han till sist, stum av hennes uteblivna reaktion. ”Jag trodde du skulle bli rasande, och att du skulle lämna mig.” Skrattande tog han henne i famnen och snurrade runt i det trånga garaget. ”Vad glad jag blir. En stor tyngd har lämnat mina axlar. Jag älskar dig Eliza, älskar dig över allt annat, men måste få klä mig i dessa då och då för att överleva. Förstår du vad jag menar? Jag behöver inte gå ut i det, bara känna dem mot min kropp. Hittills har jag inte ens haft dem på mig. Det verkade helt sjukt att jag som man skulle bära dessa, men min längtan har ökat succesivt månad efter månad.” Hon ryckte på axlarna, men log från ena örat till det andra. ”Herregud Erik, jag trodde att du var sjuk, eller att du hittat någon annan. Det här är ju en petitesser i förhållande till det.” Hon svepte målande med händerna över klädhögen hon tagit fram. ”Kom så går vi in och pratar istället.”
När insikten sjunkit in började Eliza fråga när det börjat, och hur ofta det pågick. Hon var nyfiken på sin mans udda böjelse, och samtidigt fascinerad. Erik försökte förklara så gott det gick, och ville ju ha hennes förståelse
På kvällen när han gick ner till garaget pussade hon honom i pannan och önskade honom lycka till. ”Vill du ha hjälp med sminkningen?” viskade hon i örat på honom. Han skakade sakta på sitt huvud och smekte hennes kind.
”Det är lugnt, jag klarar mig nog, men det behövs nog övning.” Visslande gick han in i garaget med spänstiga steg och huvudet högt.
24 augusti 2009
TEMA en smekning
”Det är okey, du får gå nu. Jag älskar dig!”
När Erik uttalat orden kände jag ingen smärta mer, och omgivningen bleknade bort. Det sista jag såg var hans tårfyllda ögon. Slangarna som genomborrade nästan hela min kropp kändes inte längre, och när jag lyfte hade alla band till sängen försvunnit.
Där jag svävade ovanför min käre man kunde jag se att han krampaktigt knöt sin ena hand om, och om igen i förtvivlan.
Trots att han hade utbildat sig i massor av år och tragglat igenom flera exklusiva kurser kunde han inte göra något åt den elaka parasiten som sakta ätit sig in i min hjärna och tagit ifrån mig varje uns av rörelse. Det sista året hade sängen varit min ständige följeslagare, och de få gånger jag klarat av att sitta upp hade Erik varit där med sin skuldra och sin trygga röst.
Vi hade inte hunnit få några barn eftersom vi inte prioriterat sådant. Istället hade vi rest runt jordens alla hörn, och levt för dagen. Carpe diem som Erik brukade säga, fånga dagen.
Mitt jobb som journalist på vår lilla stadstidning hade inneburit resor runt i Sverige, och han hade ofta följt med, nyfiken på vårt land. Vi hade som två tonåringar flamsat runt i staden som vi just då besökte letandes efter små secondhandbutiker och loppmarknader.
Emellanåt gjorde jag egna filmer som sedan såldes till tidningar världen runt. En handlade om infödingar långt ut i djungeln som vi stött på bland moskiter och insekter stora som råttor. Vi hade tvekat om det var rätt att visa deras leverne, men hade till slut beslutat oss för att världen måste få veta.
Att lämna gjorde lika ont som att inte kunna få komma tillbaka. Visst kunde jag då och då besöka min käre, men jag skulle sakna hans kyssar och hans beröring. Erik brukade varje morgon väcka mig genom att smeka mig från tårna till huvudet i en enda rörelse som jag älskade. Som en orm gled han sakta med fingertopparna från mina kittliga tår, över höften, bröstet och halsen för att sluta med att rufsa om i mitt hår och ge mig en puss på näsan.
Nej, nu var det dags att glida iväg till de andra som väntade…
Jag kunde svagt urskilja min mor som hastigt lämnat oss i en bilolycka, och min älskade bror som själv tagit beslut om att lämna livet en kall höstdag. De andra kunde jag ännu inte se.
Efter en sista blick på Erik gick jag dem till mötes.
Adjö min älskade, adjö
När Erik uttalat orden kände jag ingen smärta mer, och omgivningen bleknade bort. Det sista jag såg var hans tårfyllda ögon. Slangarna som genomborrade nästan hela min kropp kändes inte längre, och när jag lyfte hade alla band till sängen försvunnit.
Där jag svävade ovanför min käre man kunde jag se att han krampaktigt knöt sin ena hand om, och om igen i förtvivlan.
Trots att han hade utbildat sig i massor av år och tragglat igenom flera exklusiva kurser kunde han inte göra något åt den elaka parasiten som sakta ätit sig in i min hjärna och tagit ifrån mig varje uns av rörelse. Det sista året hade sängen varit min ständige följeslagare, och de få gånger jag klarat av att sitta upp hade Erik varit där med sin skuldra och sin trygga röst.
Vi hade inte hunnit få några barn eftersom vi inte prioriterat sådant. Istället hade vi rest runt jordens alla hörn, och levt för dagen. Carpe diem som Erik brukade säga, fånga dagen.
Mitt jobb som journalist på vår lilla stadstidning hade inneburit resor runt i Sverige, och han hade ofta följt med, nyfiken på vårt land. Vi hade som två tonåringar flamsat runt i staden som vi just då besökte letandes efter små secondhandbutiker och loppmarknader.
Emellanåt gjorde jag egna filmer som sedan såldes till tidningar världen runt. En handlade om infödingar långt ut i djungeln som vi stött på bland moskiter och insekter stora som råttor. Vi hade tvekat om det var rätt att visa deras leverne, men hade till slut beslutat oss för att världen måste få veta.
Att lämna gjorde lika ont som att inte kunna få komma tillbaka. Visst kunde jag då och då besöka min käre, men jag skulle sakna hans kyssar och hans beröring. Erik brukade varje morgon väcka mig genom att smeka mig från tårna till huvudet i en enda rörelse som jag älskade. Som en orm gled han sakta med fingertopparna från mina kittliga tår, över höften, bröstet och halsen för att sluta med att rufsa om i mitt hår och ge mig en puss på näsan.
Nej, nu var det dags att glida iväg till de andra som väntade…
Jag kunde svagt urskilja min mor som hastigt lämnat oss i en bilolycka, och min älskade bror som själv tagit beslut om att lämna livet en kall höstdag. De andra kunde jag ännu inte se.
Efter en sista blick på Erik gick jag dem till mötes.
Adjö min älskade, adjö
23 augusti 2009
Valpar, valpar härliga valpar
+Augusti+040.jpg)
Zilla började sitt stökande tidigt på morgonen, och ville ha mig nära, nära…helst i korgen.
Under dagen fortsatte hon sitt gnällande och låg hiande i sin korg, och vägrade gå ut mer än några meter från huset. På grund av hennes beteende stannade jag inomhus hela dagen, beredd med kamera, våg och penna för att dokumentera födelsen. Frågorna var många, och jag var minst lika orolig som när jag själv fött barn. Skulle allt gå bra? Hur många valpar var det? Var hade jag lagt numret till veterinären i kungens kurva? Hade vi dextrosol hemma?
På kvällen började hennes ljuver svälla upp och hiandet övergick till stönanden och hon bäddade i sin korg. Fortfarande krävde hon min totala uppmärksamhet så lillgrabben fick sitta i mitt knä jämte korgen. Det gick bra ett tag, men snart tröttnade den lille och gick iväg till storasyskonen istället.
Alla barn nattades och själv lade jag mig bredvid korgen på det hårda trägolvet med en filt över mig.
Tv:n gick hela natten, och jag somnade till korta minuter för att vakna av hennes desperata rop. Jag var trött och ledbruten när förlossningen äntligen startade
Tidigt, tidigt i gryningen när det började ljusna började den första valpen komma ut, och efter en ganska lång pärs kom ettan ut. Det var en liten tjej på 256g med svarta fötter och svarta öron, och med en svart rand som löpte långs frambenen. Zilla slickade duktigt i sig moderkakan medan jag såg på med kväljningar i halsen.
Nästa som kom var även det en tjej, men hon var lite lättare, och matchvikten var 202g. Hon var närmast nougatbrun såg vi när hon torkat till, och vänster tass fram + höger bak får troligtvis vitt på sig. Svans och öron var svarta som hos syrran. Försiktigt hjälpte jag till med att dra ut moderkakan, och tittade sedan bort när Zilla slukade den.
Klockan var 3.43 när första brorsan kom ut. Han vägde 195g och var mörkbrun med svart mask. Tassarna och svansen var svart. Jag fick hjälpa honom ur påsen som han kom ut i eftersom den var lite seg, men med gemensamma krafter hade jag och Zilla snart frigjort honom Även här åts moderkakan upp, och efter en ljudlig rap fortsatte Zilla att slicka den lille.
Sisten kom klockan 4.07 och var en pojke på 177g. Han har ett svagt vitt streck under hakan och är mörkbrun. Nu hjälpte jag till att först få ut den småäckliga moderkakan, och sedan torkade jag omsorgsfullt av valpen med ett lakan.
Efteråt kände jag noga på Zillas mage, och kunde nästan med säkerhet konstatera att det nog inte skulle komma fler valpar. Zilla slickade och ömmade för de små, och ville INTE lämna dem för en enda sekund. Vi väntade ca en timme för säkerhets skull innan vi nöjda kröp till kojs efter en tuff natt
22 augusti 2009
TEMA Laga
+Augusti+008.jpg)
Omsorgsfullt lade Alida ner växterna hon samlat på morgonen i morteln, och mosade dem med den vita marmorstöten tills det inte fanns en chans att identifiera vad det varit för sorter. Hon smög försiktigt fram till sovrumsdörren för att lyssna om Elias vaknat, men det enda som hördes var ljudet av hans andetag, lugna och knappt hörbara för det mänskliga örat.
Alida gick in i det stora skafferiet där massor av matvaror trängdes på hyllorna som kantades av vita spetsband som hennes mormor en gång stickat. Hon tänkte högt för sig själv medan maten dukades fram. ”Tänk om allt varit annorlunda, tänk om inte Elias varit så förbaskat dum, tänk om…” hon hann inte avsluta meningen förrän han plötsligt dök upp i dörröppningen, gnuggande sina sjögräsgröna ögon som faktiskt var det hon fallit för från början. ”God morgon min sköna, vad pysslar du med om jag får fråga?” han tog en nypa av röran i morteln och tänkte smaka på det, men gjorde istället en grimas av avsmak. ”Bläh, vad i helskotta är det här? Skall du förgifta mig, eller?” Han skrattade sitt skärande, alltför höga skratt och satte sig vid köksbordet som var täckt av allehanda frukostmat.
Alida gick fram till Elias och gav honom en snabb kyss i pannan, sedan skrattade hon lite osäkert till ”God morgon! Har du sovit gott? Det här, det, det…” Hon tog upp röran med en sked och lade det i en liten kopp som hon ställde in i kylskåpet ”Det är en ny sorts blandning till pastarätten vi skall äta idag. Mamma hade ett recept som jag smakade hos henne, och jag tänkte pröva det på oss. Förresten, jag har beställt biljetter till oss, Du…” Hon tvekade några sekunder innan hon fortsatte.” Du ville ju åka till Irland för att träffa min farbror.” Elias vände sig mot Alida och såg lite frågande ut. ”Irland? Men vi hade ju inte råd sade du? Har du räknat fel igen nu? Du är så snurrig du min kära.” Han reste sig upp för att ta henne i famnen, men hon ryggade undan innan hon hann tänka, och han fick en rynka mellan sina ögon som gnistrade till. ”VARFÖR GÖR DU SÅ?” Skrek han och högg tag i henne runt handleden och böjde upp den bakom hennes rygg. ”AJ! Du gör mig illa! Släpp mig! Jag var bara inte förberedd, och du skrämde mig när du kom så hastigt. Släpp mig nu, det gör ont.” Långsamt släppte han hennes arm och utan att tveka slog hon till honom över kinden med en smäll ”Smack!!” Medan en stor rodnad uppenbarade sig i ansiktet på Elias hukade han sig beredd att ge igen, men sansade sig. ”Varför gör du så?” sade han och gnuggade den ömma punkten med sin grova hand. ”Det var väl onödigt?” Hon vände sig mot spisen och mumlade ”Förlåt” och han nöjde sig med det.
Resten av morgonen förflöt utan incidenter, men de gick som två katter runt en mus. Båda funderade på vad den andre tänkte. Till slut kände Alida att hon måste göra något, och slängde på sig den röda kashmirkoftan som alltid hängde vid dörren för att sedan gå ut i den stora trädgården. På fötterna hade hon sina gummistövlar, och ett par handskar hämtades i ladan. Efter att ha smugit tillbaka och kollat vad Elias gjorde, gick hon med bestämda steg fram till en jordplätt som täckts av en stor gråsvart presenning. En spade stod lutad mot ett träd i närheten och hon hämtade den för att sedan dra bort presenningen som blottade en stor grop som liknade en grav. Efter några spadtag smög hon om igen för att kolla vad Elias gjorde, men återvände efter att ha hittat honom framför tv:n. Efter ytterligare några spadtag nickade hon nöjt och drog över skyddet igen. Jord lades över så att platsen skulle döIjas för utomstående.
I fickan på hennes förkläde prasslade kuvertet som kom med posten dagen före.
Hon hade slitit upp det eftersom hon trott att det var från hennes nya arbetsgivare, men istället hade hon chockerat hittat ett brev från Elias advokat till hans fru Beatrice om äktenskapsförord. När hon tittade utanpå kuvertet såg hon att adressen inte stämde med deras, men namnet var Elias Karlsson. Det här måste undersökas tänkte hon och började sökandet efter sin mans ursprung.
När Alida nystade i Elias liv fann hon mystiska saker som inte alls stämde med det han sagt till henne. Föräldrarna som han sagt var döda, levde och bodde i en stad några mil bort. Arbetet han sade sig ha fanns inte, och när hon pratade med hans ”vänner” berättade de att han inte träffade dem längre. Ingen visste var han höll hus, men hade ryktesvägen hört att han flyttat till en närbelägen stad med sin fru. Alida gick in i telefonregistret och fann att han mycket riktigt hade en bostad tillsammans med någon Beatrice några mil från deras hus. Han hade alltså två fruar!
Chockad slog hon numret till den andra kvinnan och frågade efter Elias. ”Nej tyvärr, han är inte hemma. Han jobbar tills fem, men du kan få numret dit om du vill.” Sade en ljus kvinnlig stämma i andra ändan. ”Kan jag hälsa från någon?” lade hon sedan till. ”Nej, jag ringer till hans jobb. Ha en bra dag fru Karlsson.” Sade Alida och lade på luren. Med darrande fingrar hade hon knycklat ihop lappen med numret och kastat det i papperskorgen.
Inne i huset satt Elias framför tv:n och myste med lite popcorn. Han var mycket stolt över sig själv eftersom han kommit på den här briljanta ide´n att gifta sig med en kvinna som försörjde honom, och ytterligare en som kunde förnöja honom. Det enda kruxet var hans föräldrar som ständigt tjatade om att ses. Hittills hade han förhalat alla försök till träff, men hans pappa hade börjat undra om något galet pågick. Tyvärr kände han sin son alltför väl, och historien han presenterat dem luktade illa.
När Alida kom in igen gick hon raka vägen till kylskåpet för att tillreda röran hon förut fixat till, och pastan stod snart klar på bordet för att blandas med innehållet. ”Elias! Kom och ät nu!” Med några kraftiga svep hade hon effektivt gömt röran i ena delen av grytan. ”Varsågod min käre man, idag blir det din favoriträtt. Pasta med massor av vitlök, och bacon. Själv tar jag bara lite soppa, måste ju tänka på figuren inför badsäsongen du vet.” Hon log mot honom, och klappade sig själv på magen.
Han åt med god aptit, och tog till och med två portioner av den. Efteråt kände han sig lite trött, och sade att han skulle vila lite. ”Vänta älskling, så tar jag ut solstolen i trädgården så kan du sola lite samtidigt.”
Hon ställde den blå/gula solstolen så nära gropen hon kunde utan att han skulle ana något, sedan ropade hon ut honom. ”Okey, nu är det klart!” Med ett grymtande lade han sig tillrätta i stolen, och dödsögonblicket var knappt förnimbart för den som inte visste något. När hon trodde att allt var över stjälpte hon ner honom i gropen och lade över jorden, sedan satte hon de nyköpta rosbuskarna över honom.
Resan till Irland gick fort, och när hon landat räknade hon noga igenom pengarna hon fått för huset som snabbt sålts till den som bjudit högst. Det hade varit mycket svårt att sälja det när Elias levde, men eftersom han ofta var på jobbresor var han ju sällan hemma och missade visningarna. Han hade mumlat något om att de bodde i ett jäkla visningsobjekt när han oväntat dykt upp dagen efter att hon haft eventuella köpare på besök. Annars hade det varit lätt som en plätt.
Blandningen hon gett honom var vanliga växter som förvisso var giftiga, men som fanns i varje skog om man kunde lite biologi.
21 augusti 2009
TEMA skriv om något hårt
Okey, då gör vi så här.” Arthur stod vilt gestikulerande i vårt vardagsrum och försökte på ett enkelt sätt lösa våra semesterplaner som just gått om intet, eller, nja…i alla fall nästan.
Så här var det:
Jag hade träffat denna underbara charmige kille på ett disco i staden , och snart var vi sambos med allt vad det innebär. Min förut rätt så rymliga tvåa förvandlades med hjälp av hans jättesoffa som dessutom var urful till ett lager. En lätt panik drabbade mig samma dag faktumet inträffade och alla Arthurs kartonger stod på mitt vardagsrumsgolv. ”Ångrar du dig?” sade han mjukt och lade sina armar runt min midja och drog mig intill sig. ”Nej!” sade jag utan att riktigt tro mig själv. ”Men det känns underligt att bo sambo igen, det var länge sedan sist.” Nåväl, samboskapet gick bra , och på helgerna gick vi ut på separata håll. Varför vet jag inte riktigt, det blev nog bara så av ren vana. Någon gång följde han med mig på mitt stamhak, men blev vansinnig på alla killar som kom fram och kramades och pratade i ett. Han kände sig som femte hjulet trots att jag presenterade honom.
Åren gick, och jag tyckte att vi hittat en skön vardag. Dagarna började med att vi åt frukost tillsammans, och sedan åkte åt olika håll till våra respektive jobb. Efter jobbet gick jag på gym 5 dagar i veckan medan han träffade vänner eller bara var hemma. Jag försökte dra med honom på träningen, men nej, det var inte hans grej tyckte Arthur. På kvällarna när jag kom hem hade han fixat maten, och ett hett skumbad stod klart att hoppa i.
Vi fiskade ofta på helgerna och hade roligt tillsammans.
Eftersom Arthur härstammade från Gotland ville han åka dit på semestern, men jag visste att det skulle bli mycket festande och bad honom åka själv eftersom min semester blivit förskjuten. ”Du och jag kan åka dit senare på semestern tillsammans” sade jag, och tyckte allt löst sig jättebra.
Efter många pussar och kramar skildes vi åt därhemma och han for iväg till sin älskade ö.
Jag jobbade en vecka sedan for jag till mina föräldrar på semester. Planen var att vi skulle mötas där borta veckan därpå.
I början hördes vi varje dag, men det tunnades ur mer och mer för att sista veckan dras ut till en gång i veckan.Jag ringde, men möttes av en mobilsvarare.
Jag var inte orolig eftersom vi var kära och jag litade på honom till 100%.
Ha, blind hade jag varit. Bakom min rygg hade killen ifråga träffat en tjej hemma i Stockholm på en pub Hon hade också hade rötter på Gotland, och gissa vem som träffade vem därborta?
Det slutade med buller och brak när jag ställde honom mot väggen per telefon, och han erkände. Men bara att han träffat en annan. Inte ett ljud nämndes om vidden av otroheten som hade pågått i TRE MÅNADER!! Det underligaste av allt är att han fortsatt köpa blommor och hade varit lika gullig som vanligt mot mig under tiden som de träffades.
Jag slängde ut honom per omgående och resten av semestern tillbringades i soffan med neddragna gardiner. Jag mådde så dåligt, och kände mig så lurad. Det var ett hårt slag för min tillit till killar som tog många år att bygga upp igen. Han ringde och ville prata, men jag slängde på luren och sms:ade att han skulle lämna mig i fred.
Men livet hade något på lut åt honom.
Tjejen han träffat visade sig ha psykiska problem, och under hela deras förhållande trodde patetiskt nog hon att han var otrogen med mig! De fick barn rätt omgående, och när de separerade tog hon ungen och flyttade ca 100 mil bort utan att fråga om det var okey. Efter en advokatprocess fick han träffa sitt barn igen, men naturligtvis var hela situationen infekterad. Han hade ett rent helvete i flera år, och mådde pyton.
Så här var det:
Jag hade träffat denna underbara charmige kille på ett disco i staden , och snart var vi sambos med allt vad det innebär. Min förut rätt så rymliga tvåa förvandlades med hjälp av hans jättesoffa som dessutom var urful till ett lager. En lätt panik drabbade mig samma dag faktumet inträffade och alla Arthurs kartonger stod på mitt vardagsrumsgolv. ”Ångrar du dig?” sade han mjukt och lade sina armar runt min midja och drog mig intill sig. ”Nej!” sade jag utan att riktigt tro mig själv. ”Men det känns underligt att bo sambo igen, det var länge sedan sist.” Nåväl, samboskapet gick bra , och på helgerna gick vi ut på separata håll. Varför vet jag inte riktigt, det blev nog bara så av ren vana. Någon gång följde han med mig på mitt stamhak, men blev vansinnig på alla killar som kom fram och kramades och pratade i ett. Han kände sig som femte hjulet trots att jag presenterade honom.
Åren gick, och jag tyckte att vi hittat en skön vardag. Dagarna började med att vi åt frukost tillsammans, och sedan åkte åt olika håll till våra respektive jobb. Efter jobbet gick jag på gym 5 dagar i veckan medan han träffade vänner eller bara var hemma. Jag försökte dra med honom på träningen, men nej, det var inte hans grej tyckte Arthur. På kvällarna när jag kom hem hade han fixat maten, och ett hett skumbad stod klart att hoppa i.
Vi fiskade ofta på helgerna och hade roligt tillsammans.
Eftersom Arthur härstammade från Gotland ville han åka dit på semestern, men jag visste att det skulle bli mycket festande och bad honom åka själv eftersom min semester blivit förskjuten. ”Du och jag kan åka dit senare på semestern tillsammans” sade jag, och tyckte allt löst sig jättebra.
Efter många pussar och kramar skildes vi åt därhemma och han for iväg till sin älskade ö.
Jag jobbade en vecka sedan for jag till mina föräldrar på semester. Planen var att vi skulle mötas där borta veckan därpå.
I början hördes vi varje dag, men det tunnades ur mer och mer för att sista veckan dras ut till en gång i veckan.Jag ringde, men möttes av en mobilsvarare.
Jag var inte orolig eftersom vi var kära och jag litade på honom till 100%.
Ha, blind hade jag varit. Bakom min rygg hade killen ifråga träffat en tjej hemma i Stockholm på en pub Hon hade också hade rötter på Gotland, och gissa vem som träffade vem därborta?
Det slutade med buller och brak när jag ställde honom mot väggen per telefon, och han erkände. Men bara att han träffat en annan. Inte ett ljud nämndes om vidden av otroheten som hade pågått i TRE MÅNADER!! Det underligaste av allt är att han fortsatt köpa blommor och hade varit lika gullig som vanligt mot mig under tiden som de träffades.
Jag slängde ut honom per omgående och resten av semestern tillbringades i soffan med neddragna gardiner. Jag mådde så dåligt, och kände mig så lurad. Det var ett hårt slag för min tillit till killar som tog många år att bygga upp igen. Han ringde och ville prata, men jag slängde på luren och sms:ade att han skulle lämna mig i fred.
Men livet hade något på lut åt honom.
Tjejen han träffat visade sig ha psykiska problem, och under hela deras förhållande trodde patetiskt nog hon att han var otrogen med mig! De fick barn rätt omgående, och när de separerade tog hon ungen och flyttade ca 100 mil bort utan att fråga om det var okey. Efter en advokatprocess fick han träffa sitt barn igen, men naturligtvis var hela situationen infekterad. Han hade ett rent helvete i flera år, och mådde pyton.
19 augusti 2009
TEMA Skriv om att skapa en trend
Som ung älskade jag att chockera folk, och hade väl blivit punkare om jag bott i någon storstad.
Håret klippte jag själv i fantasifulla frisyrer, och kläderna knåpade jag med min mammas assistans ihop på en gammal ärggrön Husqvarna. Jag älskade färger och det var stor fest när vi tog vår gröna Renault och styrde kosan 6 mil bort till den stora staden Gävle. Där fanns butiker som kunde fylla mitt behov av att synas, och lysa.
Om någon på skolan kom med elaka kommentarer om outfiten skrattade jag bara helt nöjd med att ha fått respons. Mobbing bet inte på mig för jag var en ensamvarg som tack vare min mor hade fått massor av inre styrka. Visst hade jag vänner, men de var få och utvalda. Jag gjorde inget som jag inte ville, och älskade naturens härliga värld.
Ibland kunde jag sitta hela nätter med mina klädprojekt, för att när gryningen kom kliva in i min skapelse och gå till skolan. Mamma kunde ibland suckande säga att hon önskat att hon som tonåring haft mitt självförtroende.
Som vuxen fortsatte jag min bana att vara tvärtom. Första veckan i Stockholm klippte jag mig hos en frisör som skakade på huvudet när jag berättade hur jag ville ha det, men hon klippte som jag bett om, och jäklar vad häftigt det blev! En ring hamnade i näsan under stor smärta, och kläder syddes eller hittades på second hand. Äntligen var jag den jag velat vara hela mitt liv. En exhibitionist som älskade att chockera och få folk att reagera.
Till slut kunde jag inte ens dra igen dörrarna på den mer än överfulla garderoben, och skostället dignade av alla häftiga dojjor jag införskaffat. Jag älskade mitt nya liv!
Min lillasyster var och är precis tvärtom, hon struntar i allt vad mode heter, och tillbringar inte många timmar i klädaffärer per år. Kläder är till för att värma kroppen ingenting annat är hennes devis. Ibland när jag tar hem en säck med kläder jag lessnat på till henne säger hon bara skrattande ”Det här kan man ju inte ha.” Och sedan frågar hon om det är okey om hon skänker bort allt till den lokala teaterföreningen som finns i staden. ”Om de vill ha det?” lägger hon till.
Min mor älskar kläder och skor liksom mig och gärna sådana i klara färger, däremot inte de udda modeller som jag alltid vurmar för.
Hon är en vackert bevarad kvinna på snart sextiofem och har fått sitt mörka tjocka hår utbytt mot silvergrått lite tunnare. Deras garderober i det stora huset är fylld av MASSOR av kläder i alla tidsåldrar eftersom hon vägrar kasta något som är helt. När man träder in i kallrummet som det kallas känner man sig förd till en annan tidsålder.
En lina är spänd tvärs över hela rummet, och på galgarna som täcker den finns jackor jag använde som tonåring, eller kaninpälsen mor hade som ung. Skor står travade på rad över hela väggen.
Idag när jag själv blivit mamma har jag alltid lyssnat på barnens önskan vad de vill ha för klädstil, och till lilltjejen har jag hittat en sömmerska som syr upp vackra skapelser i härliga färger till schysst pris. Äldsta sonen älskar Spiderman, men också häftiga byxor som jag nosar upp på traderas auktioner. Idag är det mycket enklare att vara sig själv och hitta en egen stil. Lite skrattretande är det ju att det som skapas av någon som vill vara själv om stilen, skapar en trend att vara på det viset. Då är det bara att söka vidare i sin fantasi och hitta en ny stil.
Håret klippte jag själv i fantasifulla frisyrer, och kläderna knåpade jag med min mammas assistans ihop på en gammal ärggrön Husqvarna. Jag älskade färger och det var stor fest när vi tog vår gröna Renault och styrde kosan 6 mil bort till den stora staden Gävle. Där fanns butiker som kunde fylla mitt behov av att synas, och lysa.
Om någon på skolan kom med elaka kommentarer om outfiten skrattade jag bara helt nöjd med att ha fått respons. Mobbing bet inte på mig för jag var en ensamvarg som tack vare min mor hade fått massor av inre styrka. Visst hade jag vänner, men de var få och utvalda. Jag gjorde inget som jag inte ville, och älskade naturens härliga värld.
Ibland kunde jag sitta hela nätter med mina klädprojekt, för att när gryningen kom kliva in i min skapelse och gå till skolan. Mamma kunde ibland suckande säga att hon önskat att hon som tonåring haft mitt självförtroende.
Som vuxen fortsatte jag min bana att vara tvärtom. Första veckan i Stockholm klippte jag mig hos en frisör som skakade på huvudet när jag berättade hur jag ville ha det, men hon klippte som jag bett om, och jäklar vad häftigt det blev! En ring hamnade i näsan under stor smärta, och kläder syddes eller hittades på second hand. Äntligen var jag den jag velat vara hela mitt liv. En exhibitionist som älskade att chockera och få folk att reagera.
Till slut kunde jag inte ens dra igen dörrarna på den mer än överfulla garderoben, och skostället dignade av alla häftiga dojjor jag införskaffat. Jag älskade mitt nya liv!
Min lillasyster var och är precis tvärtom, hon struntar i allt vad mode heter, och tillbringar inte många timmar i klädaffärer per år. Kläder är till för att värma kroppen ingenting annat är hennes devis. Ibland när jag tar hem en säck med kläder jag lessnat på till henne säger hon bara skrattande ”Det här kan man ju inte ha.” Och sedan frågar hon om det är okey om hon skänker bort allt till den lokala teaterföreningen som finns i staden. ”Om de vill ha det?” lägger hon till.
Min mor älskar kläder och skor liksom mig och gärna sådana i klara färger, däremot inte de udda modeller som jag alltid vurmar för.
Hon är en vackert bevarad kvinna på snart sextiofem och har fått sitt mörka tjocka hår utbytt mot silvergrått lite tunnare. Deras garderober i det stora huset är fylld av MASSOR av kläder i alla tidsåldrar eftersom hon vägrar kasta något som är helt. När man träder in i kallrummet som det kallas känner man sig förd till en annan tidsålder.
En lina är spänd tvärs över hela rummet, och på galgarna som täcker den finns jackor jag använde som tonåring, eller kaninpälsen mor hade som ung. Skor står travade på rad över hela väggen.
Idag när jag själv blivit mamma har jag alltid lyssnat på barnens önskan vad de vill ha för klädstil, och till lilltjejen har jag hittat en sömmerska som syr upp vackra skapelser i härliga färger till schysst pris. Äldsta sonen älskar Spiderman, men också häftiga byxor som jag nosar upp på traderas auktioner. Idag är det mycket enklare att vara sig själv och hitta en egen stil. Lite skrattretande är det ju att det som skapas av någon som vill vara själv om stilen, skapar en trend att vara på det viset. Då är det bara att söka vidare i sin fantasi och hitta en ny stil.
18 augusti 2009
TEMA något överskattat
+Augusti+007.jpg)
Många kvinnor pratar om friheten de kände när de efter sin mammaledighet började sin arbeten igen. De fick prata med jämnåriga och sitta med kaffet ifred. Inga barnskrik störde när de pratade i telefon, och de kunde gå i samma kläder en hel dag utan att byta om på grund av slabb. När de inträdde i hemmet på kvällningen möttes de av trötta barn och en missnöjd make som hade gjort ett gott försök att mätta hungriga magar som kurrade.
Efter några veckor var nyhetens behag över och saknaden efter små barnaarmar som lindade sig i ett ormliknande grepp runt halsen, och ljudet av små barnafötter som sprang över golvet infann sig. Till och med de höga rösterna saknades, skrikandes ”mamma!”.
Då insåg de sanningen de hela tiden egentligen vetat om innerst inne. Vad var väl friheten att stänga sin toadörr utan att någon stod skrikande utanför värd om inte närheten av de älskade barnen fanns. Livet som arbetande var överskattat, karriären kunde nog stå tillbaka några år, och frågan om att jobba deltid dök upp.
De få åren som barnen var små och krävde hela deras uppmärksamhet var ingenting gentemot det som skulle komma. Långa vaknätter när barnen blivit stora, men ändå inte vuxna. Strider som slutade med gråt. Tjat, tjat, tjat dag ut och dag in. Och MASSOR av kärlek.
16 augusti 2009
TEMA Skriv om ett ögonkast
”Nå Anette, ringde karlskrället eller?” Vi var tre tjejer som hängt ihop några år ute på krogarna runt stan och det stora samtalsämnet varje gång vi sågs var killar.
Anette var den av oss som brukade ge ut telefonnumret till de grabbar som visade henne intresse, sedan lät hon dem våndas. Ibland blev killarna desperata på att få träffa henne, och kunde ringa flera gånger på en dag. Själv tyckte jag att det verkade rätt patetiskt att samla på sig en massa killar som hon inte hade något som helst intresse av bara för att mobiltelefonen skulle gå het. Hon ville ha känslan av att vara eftertraktad är min egen amatörpsykologiska tolkning. Tjejen såg bra ut med stora bröst och väldigt speciella utseende som skapats av duktiga plastikkirurger, och innerst inne var hon nog bara en liten spillra som desperat försökte leva upp till dagens ideal. Eller, det hon trodde var ideal.
För inte kunde väl alla killars största önskan vara att hitta en smal tjej med långt hår, stora bröst och långa ögonfransar. Jag träffade aldrig henne osminkad, och när vi en gång åkte till Gotland sminkade hon och min andra väninna sig innan de gick till stranden. Så jag fick själv bada och dyka i det härligt solvarma vattnet.
Tjejerna jag åkt iväg med hade löshår som hängde långt ner på ryggen och lösögonfransar som omsorgsfullt klistrades på varje morgon. Det tog tid må jag lova innan vi äntligen kunde komma iväg. Själv tuschade jag på lite mascara och struntade i resten.
Nåväl, Gotland var det ja.
Det var därifrån har ursprungligen kom, killen jag mötte på Sloppy´s hemma i Stockholm en tidig natt innan stället var fyllt. Som vanligt var jag på guldhumör, och när vakterna förpassat mig och mina vänner förbi kön skuttade jag in på ystra kalvben på den ultimata krogen i min mening. Den hade ALLT! Om man ville dansa fanns det ett dansgolv på övre plan, och två barer därtill. PÅ undre plan fanns en bar över hela planet. Man kunde gå trappan upp på ena sidan för att sedan gå trappan ner på andra sidan. En evig cirkel av letande och framförallt tittande på människor.
Väninnorna fastnade som vanligt på varsina barstolar snackandes med någon snäll kille som bjöd dem på vinglas efter vinglas, eller öl om det var kvällens behov.
Jag gick trappan upp för att kolla vilka som var där…när jag plötsligt…möter blicken på någon tvärs över hela lokalen som står vid baren i ett mörkt dunkel. Ögonen ger mig ett hugg i magen, och jag blir varm och kall om vartannat. Mitt hjärta slår saltomortaler. HJÄLP! Vad händer? En okänd dragningskraft gör att jag går närmare och hela tiden är våra ögon låsta i varandra. Allt annat är oväsentligt. Till slut ser jag att ögonen tillhör en ljus kille med tjocka läppar och lite förläget nickar jag till honom innan jag snabbt kilar därifrån blyg som jag är. Men känslan av ögonblicket stannar kvar i kroppen för att förstärkas när han sekunden efter kommer gående nerför trappan med ett leende som får mig att smälta.
Naturligtvis kommer han fram och pratar. ”Hejsan, Arthur heter jag. Vad heter du?” Jag känner att mina händer är svettiga, men tar mig ordentligt i kragen och torkar handen på byxan lite osynligt sådär innan jag med ett leende som nog når till månen svarar och räcker fram min smala hand. ”Anitha, mitt namn är Anitha.” Han tittar mig rätt in i ögonen med sina klart blå spelande ögon och frågar ”Vill du dansa?” Lättat svarar jag snabbt ”Javisst vad kul.” Han tar min hand i sin och jag ryser av välbehag. Finns kärlek vid första ögonkastet?
Han visar sig vara rätt hyfsad på dansgolvet och vi fortsätter vår uppvisning för varandra hela natten för korta avbrott vid baren med en dricka i handen. Diskussionen flyter som om vi setts lång tid.
När vi skiljs åt tidig gryning känns det som om jag lämnat hjärtat hos honom, och hoppet att han skall ringa är skyhögt när jag går Katarinavägen fram för att komma hem till min lägenhet på söder.
Innan jag ens kommit innanför dörren piper mobilen till och ett gulligt sms tickar fram. Leende tar jag ut min lilla vovve på nattlig promenad och kryper sedan fortfarande leende ner i min säng.
Hur det gick?
Vi flyttade ihop nästan omgående, älskade varandra innerligt, men vardagen var svår att klara av för honom och efter 2,5 år slutade det med otrohet som gjorde att jag höll på att förlora mitt perspektiv i livet alldeles. Sorgen över sveket högg och slet i mig, och det tog 6 år innan jag kunde träffa honom utan att bli helt förstörd. Att träffa någon som kunde lappa ihop mitt trasiga hjärta tog lika lång tid.
Anette var den av oss som brukade ge ut telefonnumret till de grabbar som visade henne intresse, sedan lät hon dem våndas. Ibland blev killarna desperata på att få träffa henne, och kunde ringa flera gånger på en dag. Själv tyckte jag att det verkade rätt patetiskt att samla på sig en massa killar som hon inte hade något som helst intresse av bara för att mobiltelefonen skulle gå het. Hon ville ha känslan av att vara eftertraktad är min egen amatörpsykologiska tolkning. Tjejen såg bra ut med stora bröst och väldigt speciella utseende som skapats av duktiga plastikkirurger, och innerst inne var hon nog bara en liten spillra som desperat försökte leva upp till dagens ideal. Eller, det hon trodde var ideal.
För inte kunde väl alla killars största önskan vara att hitta en smal tjej med långt hår, stora bröst och långa ögonfransar. Jag träffade aldrig henne osminkad, och när vi en gång åkte till Gotland sminkade hon och min andra väninna sig innan de gick till stranden. Så jag fick själv bada och dyka i det härligt solvarma vattnet.
Tjejerna jag åkt iväg med hade löshår som hängde långt ner på ryggen och lösögonfransar som omsorgsfullt klistrades på varje morgon. Det tog tid må jag lova innan vi äntligen kunde komma iväg. Själv tuschade jag på lite mascara och struntade i resten.
Nåväl, Gotland var det ja.
Det var därifrån har ursprungligen kom, killen jag mötte på Sloppy´s hemma i Stockholm en tidig natt innan stället var fyllt. Som vanligt var jag på guldhumör, och när vakterna förpassat mig och mina vänner förbi kön skuttade jag in på ystra kalvben på den ultimata krogen i min mening. Den hade ALLT! Om man ville dansa fanns det ett dansgolv på övre plan, och två barer därtill. PÅ undre plan fanns en bar över hela planet. Man kunde gå trappan upp på ena sidan för att sedan gå trappan ner på andra sidan. En evig cirkel av letande och framförallt tittande på människor.
Väninnorna fastnade som vanligt på varsina barstolar snackandes med någon snäll kille som bjöd dem på vinglas efter vinglas, eller öl om det var kvällens behov.
Jag gick trappan upp för att kolla vilka som var där…när jag plötsligt…möter blicken på någon tvärs över hela lokalen som står vid baren i ett mörkt dunkel. Ögonen ger mig ett hugg i magen, och jag blir varm och kall om vartannat. Mitt hjärta slår saltomortaler. HJÄLP! Vad händer? En okänd dragningskraft gör att jag går närmare och hela tiden är våra ögon låsta i varandra. Allt annat är oväsentligt. Till slut ser jag att ögonen tillhör en ljus kille med tjocka läppar och lite förläget nickar jag till honom innan jag snabbt kilar därifrån blyg som jag är. Men känslan av ögonblicket stannar kvar i kroppen för att förstärkas när han sekunden efter kommer gående nerför trappan med ett leende som får mig att smälta.
Naturligtvis kommer han fram och pratar. ”Hejsan, Arthur heter jag. Vad heter du?” Jag känner att mina händer är svettiga, men tar mig ordentligt i kragen och torkar handen på byxan lite osynligt sådär innan jag med ett leende som nog når till månen svarar och räcker fram min smala hand. ”Anitha, mitt namn är Anitha.” Han tittar mig rätt in i ögonen med sina klart blå spelande ögon och frågar ”Vill du dansa?” Lättat svarar jag snabbt ”Javisst vad kul.” Han tar min hand i sin och jag ryser av välbehag. Finns kärlek vid första ögonkastet?
Han visar sig vara rätt hyfsad på dansgolvet och vi fortsätter vår uppvisning för varandra hela natten för korta avbrott vid baren med en dricka i handen. Diskussionen flyter som om vi setts lång tid.
När vi skiljs åt tidig gryning känns det som om jag lämnat hjärtat hos honom, och hoppet att han skall ringa är skyhögt när jag går Katarinavägen fram för att komma hem till min lägenhet på söder.
Innan jag ens kommit innanför dörren piper mobilen till och ett gulligt sms tickar fram. Leende tar jag ut min lilla vovve på nattlig promenad och kryper sedan fortfarande leende ner i min säng.
Hur det gick?
Vi flyttade ihop nästan omgående, älskade varandra innerligt, men vardagen var svår att klara av för honom och efter 2,5 år slutade det med otrohet som gjorde att jag höll på att förlora mitt perspektiv i livet alldeles. Sorgen över sveket högg och slet i mig, och det tog 6 år innan jag kunde träffa honom utan att bli helt förstörd. Att träffa någon som kunde lappa ihop mitt trasiga hjärta tog lika lång tid.
14 augusti 2009
TEMA skriv om något mjukt
Förväntan är just nu skyhög på skomakarbacken, och det var knappt att sexåriga Razmus ville gå till skolan. De två återstående barnen sprang omkring alldeles vilda medan mor i huset hyssjade dem om och om igen.
”Hörni ungar, ta det lite easy…Zilla behöver lugn och ro.” I korgen som ställts innanför en hopsatt gallerhage ligger tiken och hiar. Med sina vackra gråbruna ögon tittar hon på sin matte för att få hjälp, och med ett leende och en klapp på huvudet sätter sig kvinnan ner för att stödja den lilla. Utrymmet i hagen är inte stort och det är precis så att hon får plats. Redan står där en våg att väga de nyfödda med, några rena handdukar, ett block och en penna att skriva vikt och kön på valparna när de kommer till vår värld.
Egentligen är det flera dagar för tidigt, men den lilla vita tiken har stönat och ojat sig hela morgonen, och med jämna mellanrum slickat sig där bak. Något är på gång, men…är det idag?
Förmiddag ändras till eftermiddag och ännu har inget hänt, men far i huset har anlänt och kan roa barnen som hoppat omkring som vildar längtande efter de nya familjemedlemmarna som än så länge bara syns som svaga rörelser genom huden. Zilla själv flyr från korgen när gallret lyfts upp för att istället lägga sig i solen som lyser på verandan. Det verkar som om värkarna lugnat ner sig för hiandet har slutat.
Modern låter de små barnen leka med en stor balja vatten ute på verandan och glädjen är stor över fenomenet. Stora droppar rinner över magen på den mjuka, tjocka barnamagen och ur munnen kommer sånger som ingen någonsin förut hört.
Zilla lämnar sin soliga plats som plötsligt innebär en stor risk för att bli blöt, och lägger sig istället platt fall i säkerheten under köksbordet. Än en gång tittar hon på sin matte och ser bedjande ut, men den här gången är det godiset som står på köksbänken som lockar, och snäll som hennes matmor är dimper det strax ner några bitar framför hennes nos.
Valpningen…kommer senare.
”Hörni ungar, ta det lite easy…Zilla behöver lugn och ro.” I korgen som ställts innanför en hopsatt gallerhage ligger tiken och hiar. Med sina vackra gråbruna ögon tittar hon på sin matte för att få hjälp, och med ett leende och en klapp på huvudet sätter sig kvinnan ner för att stödja den lilla. Utrymmet i hagen är inte stort och det är precis så att hon får plats. Redan står där en våg att väga de nyfödda med, några rena handdukar, ett block och en penna att skriva vikt och kön på valparna när de kommer till vår värld.
Egentligen är det flera dagar för tidigt, men den lilla vita tiken har stönat och ojat sig hela morgonen, och med jämna mellanrum slickat sig där bak. Något är på gång, men…är det idag?
Förmiddag ändras till eftermiddag och ännu har inget hänt, men far i huset har anlänt och kan roa barnen som hoppat omkring som vildar längtande efter de nya familjemedlemmarna som än så länge bara syns som svaga rörelser genom huden. Zilla själv flyr från korgen när gallret lyfts upp för att istället lägga sig i solen som lyser på verandan. Det verkar som om värkarna lugnat ner sig för hiandet har slutat.
Modern låter de små barnen leka med en stor balja vatten ute på verandan och glädjen är stor över fenomenet. Stora droppar rinner över magen på den mjuka, tjocka barnamagen och ur munnen kommer sånger som ingen någonsin förut hört.
Zilla lämnar sin soliga plats som plötsligt innebär en stor risk för att bli blöt, och lägger sig istället platt fall i säkerheten under köksbordet. Än en gång tittar hon på sin matte och ser bedjande ut, men den här gången är det godiset som står på köksbänken som lockar, och snäll som hennes matmor är dimper det strax ner några bitar framför hennes nos.
Valpningen…kommer senare.
13 augusti 2009
TEMA skriv fem favoritord på F och skapa text av minst två
Frihet Förmögenhet Familj Författare Furie
Emma hade allt som krävdes för att leva ett bra liv. En stor härligt bullrande familj stöttade henne på så där lite lagom avstånd, och fanns nära när de behövdes. Ett stort arv från en avlägsen släkting hade gjort henne ekonomiskt oberoende, och dagarna fördrevs med att författa en barnbok som så småningom blev en vuxenbok. För någonstans på vägen ändrades texten för att passa till ett vuxet läsande, och Emma mottog känslan och fortsatte sitt arbete utan uppehåll för funderingar
Hennes bror Andreas jobbade som journalist och hade lovat att hjälpa henne i marknadsföringen av boken.
Men ibland går inte livet riktigt, riktigt som man själv vill, och det skulle båda två bli varse.
I den nästan tomma lägenheten härskade tystnaden för att då och då avbrytas av ett ”Hm, vad gjorde hon då?” eller ett sörplande ljud och en lätt klirr. Gardinerna som hängde i fönstren var i klara vackra färger, men fönstren gapade annars tomma. På ena väggen satt ett stort lite slitet porträtt av en man i övre medelåldern läsandes en bok. Under tavlan hade någon skrivit med tjocka penslade bokstäver ERLAND GARD 20 juli 2003
För övrigt var alla rum tomma och om man följde ljudet av ett lågt knattrande hittade man Emma djupt hopsjunken framför sin laptop som med sin blinkande skärm vittnade om liv. Hennes fingrar flöt fram över tangenterna, och trots att hon körde med pekvingervalsen radades texten snabbt upp på skärmen för att då och då sparas med ett tryck på sparatangenten.
Eftersom hon bodde på annat håll hade lägenheten fått vara oinredd och användes som ett krypin där hon skapade sin bok.
Jakten på ett bokförlag villigt att publicera den påbörjades och efter flera ”nej” och ”nja, den går nog inte att ge ut eftersom ämnet är för svårt” gav hon nästan upp. Brodern gjorde allt för att hjälpa till och under tiden växte en underlig känsla mellan dem.
Titeln på boken hade Emma fått i en uppenbarelse en tidig morgon då hon knappt var vaken. Snabbt hade ett block hämtats upp från sängbyrån och orden plitades ner. Innebörden av dem förstod hon inte förrän senare.
Något jobb att gå till fanns inte så all tid tillbringades knattrande i pekvingervals på datan. Ett snabbt avbrott för att springa ner till kvarterets cafe och hämta lite nytt kaffe gjordes med jämna mellanrum, men tanken lämnade aldrig texten hon skrev. Och ja, den var annorlunda och kontroversiell, men inom sig trodde hon så starkt på budskapet att hon enträget fortsatte.
Andreas dök upp nästan varje dag och känslan mellan dem växte för att innehålla en förbjuden ingrediens. Hon visste inte när första tanken på det uppstod, men plötsligt fanns den bara där som en blixt från klar himmel. Tanken på hans händer som höll hennes fick något att fladdra i maggropen, och inför hennes ögon förvandlades han från bror till potentiell älskare. Emma visste att det var förbjudna känslor, och gjorde allt för att tänka annorlunda, men något hade fått grepp i hennes medvetande. Tidigare hade de mest bråkat, om småsaker förvisso, men han hade varit hennes jobbiga, tråkiga lillebror med fräknigt ansikte och glest mellan tänderna. Absolut ingen snygging.
Modern hade sist de träffats gett dem konstiga blickar och verkade bekymrad, men hade inget sagt. Den absurda tanken på sina barn som älskande hade blixtrat förbi i hennes hjärna, men snabbt avfärdats. Aldrig! Det kunde ju inte hända…eller? När barnen lämnat huset beslöt hon sig för att diskutera det med sin man.
Han skrattade sitt bullrande skratt och tog med handen över sin mage. ”Eva för attan, vad är det du säger? Aldrig! Aldrig att det är så. Du inbillar dig och ser sådant som inte finns.”
Modern fortsatte sina funderingar under tysthet.
Andreas kände en samhörighet med Emma som han aldrig tidigare känt, men ansåg det vara syskonkärlek och funderade inte mer på det. Däremot skrämde det honom att de erotiska känslorna ökade för var gång han var där. Tanken på att kyssa henne tilltalade hans manliga jag och med beundrande blick följde han hennes kurvor när hon gick framför honom. Ibland kunde doften av hennes nytvättade hår följa honom en hel dag, och med ett fånigt leende jobbade han som i trans.
Kvällarna tillsammans framför datorn blev ett dagligt behov för dem båda, och redan när klockan närmade sig tiden han skulle komma hade Emma ett mystiskt pirr i magen. Var det boken som skapade tanken? Eller hade det alltid funnits där? När de satt där med huvudena tätt ihop och en varsin kebab i högsta beredskap skapades en känsla av harmoni som inte funnits innan. Skrattande gick de igenom vad hon skrivit och sade båda samtidigt ”Så kan man ju inte göra, eller?”
Andreas tog Emmas hand och kysste den långsamt, sedan drog han suckande henne intill sig och kände åtrån återigen blossa upp. Tveksamt lyfte hon sin arm och lade den om hans hals. Han tittade henne djupt in i de havsblå ögonen och med ett snyftande lade han sin mun mot hennes. Hungrigt slukade de varandra och gjorde det älskande gör.
Efteråt darrade Emma och sade ”Gud vad jag älskar dig!” sedan hoppade hon ur sängen och satte sig vid sin dator och skrev.
Timme efter timme gick utan att ett ord blev sagt mellan dem. Bara en smekning då och då gjordes av än den ena än den andre. Hennes fingrar flög över tangenterna och texten växte fram i lavinartad fart.
Till slut lämnade Andreas lägenheten med en puss på pannan och ett ”Älskar dig!”
Några månader senare gick Emma till tryckeriet med sin bok för att själv ge ut den på eget förlag. Pengar saknades ju inte så det var bara att köra.
Hennes föräldrar skulle förfäras och skämmas över sina barn det visste hon, men andra måste få veta vad som hände.
Utan att hon varit medveten om det hade boken vuxit i hennes händer till att bli en självbiografi över känslor som vuxit fram, förbjudna sådana.
Titeln på boken skrevs i snirkliga bokstäver, ”Älskade syster, älskade bror” stod det.Fotot på framsidan var Andreas och Emmas händer tätt sammanflätade, nästan krampaktigt.
Recensionerna när den kom ut var brutala och Andreas chef avskedade per omgående honom när han förstod att boken byggde på sanning. Folk som såg Andreas eller Emma på gatan spottade efter dem och ropade skällsord som inte går att skriva. Deras föräldrar visste inte vad de skulle göra och diskuterade saken med barnen gång på gång.
Historien om syskonen som blev älskande blev en bok som översattes till flera språk och lästes ibland i hemlighet av sådana som var i samma situation, men även av andra. Den blev en säljsucce och såldes i flera miljoner exemplar.
Syskonen flyttade från landet och bosatte sig utomlands där deras kärlek fick spira i avskildhet, och när Andreas steriliserat sig tyckte de att de vidtagit alla mått att få fortsätta att älska varandra. Vad andra tyckte brydde de sig inte om.
12 augusti 2009
TEMA skriv om en bild (svart katt)
Jag hade aldrig trott på att svarta katter betydde otur , men …nja jag var nog tvungen att omvärdera den åsikten efter morgonen som varit.
Det började med att jag och min lilla hund Snuffsan stötte på en svart sak i vår trappuppgång. Med ett högt ”mjau!” smet den ut när jag öppnade dörren för att sedan tvärvända och ge min stackars vovve ett rejält rivsår på hennes nos. Med blodet droppande och svansen mellan benen fortsatte vi vår dagliga promenad till jobbet.
Jag stannade efter några meter för att om igen kolla hur rivsåret tagit, och kunde sakligt konstatera att det var ett rejält jack bara några millimeter från ögat. Snuffsan gnydde och tittade med sina hundögon på mig för att få tröst. ”Lilla stumpan, vilken elak katt, men den blev nog bara rädd för oss och ville försvara sig.” Med taktfasta steg gick vi vidare för att när vi kom till parken stöta på nästa katt. Hade staden invaderats av svarta katter eller? Den här gick med hög svans rakt mot mig och jag böjde mig ner för att klappa den mjuka pälsen, när…ritsch! Kattjäkeln slängde ut sin ena tass och rev mig på min kind. Känslan av skräck är obeskrivlig. Vad var det som hände? Luktade jag något speciellt idag, eller? Jag sniffade på min tröja men kunde inte känna något konstigt. Stackars snuffsan hade backat så långt kopplet tillät och stod med vidöppna skräckfyllda ögon och tittade på katten som travade iväg efter sin gärning med svansen på topp. Jag drog min lilla vovve närmare mig och vi började försiktigt noga spanandes efter flera missar att fortsätta vår promenad. Nu kunde det väl inte hända mer? Ha, trodde jag ja…När jag på avstånd såg vår välkända logga och den röd/blåa flaggan som vajade i vinden drog jag en djup suck av lättnad ”Puh! Nu stumpan är vi alldeles strax framme:” sade jag till Snuffsan och böjde mig ner för att ge henne en smekning.
Hennes päls var alldeles mjuk och den vita pälsen låg i oregelbundna virvlar som var helt omöjliga att kamma. Det var nog dags för klippning igen. Missade man det innebar det att man försiktigt fick klippa tovorna som bildades. Det hade hänt när Snuffsan och jag hade semester på skilda håll en gång. Och jag lovar att vi var svettiga när pärsen var över. Trots att jag varit så försiktig jag kunde klippte jag henne i huden och små sår blev resultatet. Jag lovade mig själv att aldrig utsätta min lilla älskling för det igen.
Plötsligt kommer en svart katt och passerar vår väg, och med ett ondskefullt ”Mjau” stannade den och spärrade vår möjlighet att komma förbi. Svansen svängde och ur halsen kom ett läte som jag aldrig tidigare hört. Snuffsan tryckte sig tätt, tätt intill mitt ben och darrade som ett asplöv. Jag vågade knappt röra mig av rädsla för att trigga igång katten, men böjde mig sakta, sakta ner för att sedan snabbt fånga upp min sötnos. ”Sch” sade jag och smekte sakta henne medan fötterna förflyttades bakåt en efter en. ”Schas med dig, försvinn härifrån!” Jag ropade till den statyliknande saken och försökte förtvivlat lägga in lite auktoritet i min späda röst. ”Försvinn! Iväg med dig! Vad vill du?” Tårarna lurade precis bakom ögonlocken och jag kände att situationen började gå överstyr. Varför gick den inte iväg? Var det en överjordisk varelse? Fick jag ett bevis att jag haft fel alla år, att det fanns något ont som vi inte kunde styra? Något okänt? Jag hade alltid skrattat när min väninna som vi allmänt kallade häxan på grund av sina tarotkort och spådomar. Vad var det hon hade sagt på telefon igår? ”Du får inte gå till jobbet på några dagar, någon vill dig ont.” Var hennes ord. Vi hade sedan pratat om livet i övrigt och ärligt talat hade jag glömt vad hon sade, tills nu.
Håret på kattens svans stod nu rätt ut , och egentligen var den nog rätt harmlös bara rädd liksom mig och Snuffsan. Jag bestämde mig för att utmana ödet och gick med bestämda steg mot den för att precis när jag passerade den känna ondskan som låg som en aura i luften runt varelsen. Med ryggen emot ökade jag på mina steg för att sedan panikslaget rusa upp på firmans trappa och slänga upp dörren och sedan snabbt dra igen den.
Väl uppe på jobbet tittade jag ut genom fönstret och såg att katten lämnade platsen efter en liten stund och ta sikte på en man som närmade sig.
Det började med att jag och min lilla hund Snuffsan stötte på en svart sak i vår trappuppgång. Med ett högt ”mjau!” smet den ut när jag öppnade dörren för att sedan tvärvända och ge min stackars vovve ett rejält rivsår på hennes nos. Med blodet droppande och svansen mellan benen fortsatte vi vår dagliga promenad till jobbet.
Jag stannade efter några meter för att om igen kolla hur rivsåret tagit, och kunde sakligt konstatera att det var ett rejält jack bara några millimeter från ögat. Snuffsan gnydde och tittade med sina hundögon på mig för att få tröst. ”Lilla stumpan, vilken elak katt, men den blev nog bara rädd för oss och ville försvara sig.” Med taktfasta steg gick vi vidare för att när vi kom till parken stöta på nästa katt. Hade staden invaderats av svarta katter eller? Den här gick med hög svans rakt mot mig och jag böjde mig ner för att klappa den mjuka pälsen, när…ritsch! Kattjäkeln slängde ut sin ena tass och rev mig på min kind. Känslan av skräck är obeskrivlig. Vad var det som hände? Luktade jag något speciellt idag, eller? Jag sniffade på min tröja men kunde inte känna något konstigt. Stackars snuffsan hade backat så långt kopplet tillät och stod med vidöppna skräckfyllda ögon och tittade på katten som travade iväg efter sin gärning med svansen på topp. Jag drog min lilla vovve närmare mig och vi började försiktigt noga spanandes efter flera missar att fortsätta vår promenad. Nu kunde det väl inte hända mer? Ha, trodde jag ja…När jag på avstånd såg vår välkända logga och den röd/blåa flaggan som vajade i vinden drog jag en djup suck av lättnad ”Puh! Nu stumpan är vi alldeles strax framme:” sade jag till Snuffsan och böjde mig ner för att ge henne en smekning.
Hennes päls var alldeles mjuk och den vita pälsen låg i oregelbundna virvlar som var helt omöjliga att kamma. Det var nog dags för klippning igen. Missade man det innebar det att man försiktigt fick klippa tovorna som bildades. Det hade hänt när Snuffsan och jag hade semester på skilda håll en gång. Och jag lovar att vi var svettiga när pärsen var över. Trots att jag varit så försiktig jag kunde klippte jag henne i huden och små sår blev resultatet. Jag lovade mig själv att aldrig utsätta min lilla älskling för det igen.
Plötsligt kommer en svart katt och passerar vår väg, och med ett ondskefullt ”Mjau” stannade den och spärrade vår möjlighet att komma förbi. Svansen svängde och ur halsen kom ett läte som jag aldrig tidigare hört. Snuffsan tryckte sig tätt, tätt intill mitt ben och darrade som ett asplöv. Jag vågade knappt röra mig av rädsla för att trigga igång katten, men böjde mig sakta, sakta ner för att sedan snabbt fånga upp min sötnos. ”Sch” sade jag och smekte sakta henne medan fötterna förflyttades bakåt en efter en. ”Schas med dig, försvinn härifrån!” Jag ropade till den statyliknande saken och försökte förtvivlat lägga in lite auktoritet i min späda röst. ”Försvinn! Iväg med dig! Vad vill du?” Tårarna lurade precis bakom ögonlocken och jag kände att situationen började gå överstyr. Varför gick den inte iväg? Var det en överjordisk varelse? Fick jag ett bevis att jag haft fel alla år, att det fanns något ont som vi inte kunde styra? Något okänt? Jag hade alltid skrattat när min väninna som vi allmänt kallade häxan på grund av sina tarotkort och spådomar. Vad var det hon hade sagt på telefon igår? ”Du får inte gå till jobbet på några dagar, någon vill dig ont.” Var hennes ord. Vi hade sedan pratat om livet i övrigt och ärligt talat hade jag glömt vad hon sade, tills nu.
Håret på kattens svans stod nu rätt ut , och egentligen var den nog rätt harmlös bara rädd liksom mig och Snuffsan. Jag bestämde mig för att utmana ödet och gick med bestämda steg mot den för att precis när jag passerade den känna ondskan som låg som en aura i luften runt varelsen. Med ryggen emot ökade jag på mina steg för att sedan panikslaget rusa upp på firmans trappa och slänga upp dörren och sedan snabbt dra igen den.
Väl uppe på jobbet tittade jag ut genom fönstret och såg att katten lämnade platsen efter en liten stund och ta sikte på en man som närmade sig.
10 augusti 2009
TEMA skriv om ett mönster
Ljudet av taktfasta dunkningar strömmade genom den uråldriga hälsingegården när jag kom in på infarten till min farmors hus och leende förstod jag vad som höll på att ske.
Ytterdörren var olåst och katten som spinnande tryckte sig mot mina ben gjorde allt för att få komma in i värmen. Elden som hade tänts i vedspisen var på väg att falna och jag petade in några pinnar och ruskade lite på luckan för att få den att blossa upp igen.
Tassande tog jag mig upp till övervåningen där miraklet skedde. Farmor var helt inne i sin skapandeprocess och av tygstycken skapade hon mattor i olika färger och mönster. Dagens ide var tydligen att göra cirklar i klara färger som följde varandra som bubblor på en klarblå himmel. Bilden hon med sina flinka men ack så värkbrutna händer skapade fick mig att tänka på sommaren som varit då jag och min bror blåst såpbubblor ute på gräsmattan.
Min älskade farmor hade fortfarande inte sett mig komma och fortsatte koncentrerat med sitt målande med tyg. Glasögonen föll då och då ner från hennes nästipp och med ett irriterat ”attans!” satte hon snabbt tillbaka dem på sin plats.
”Hej farmor! Vad fint du gör. Skall vi fika lite?” Lite trevande försökte jag få hennes uppmärksamhet, men hon hummade bara och fortsatte. Spolen åkte fram och tillbaka under trådarna och det såg ut som om hon spelade på vävstolen. Det var vackert på något sätt, händernas skickliga uråldriga rörelser.
Kassen med tygremsor som skapats av gamla kläder och lakan var bräddfull och såg nästan ut att spricka av sitt färgrika innehåll.
Dunk, dunk dunk, dunk, dunk dunk helt inne i det hon gjorde satt farmor som i trans med vävstolen som enda sällskap.
Jag gav upp och gick ner i det stora varma köket, letade upp en av farmors hembakta härligt goda bullar och lämnade sedan huset.
Egentligen hade jag vetat vad som väntade, för när vintern kommit och vävstolen plockats fram fastnade farmor uppe i sitt krypin för att tillverka sina vackra konstfulla mattor. Det visste vi allihop.
8 augusti 2009
TEMAskriv omnågot flyktigt
Första gången Henry anade att något var riktigt på tok var när daghemsföreståndaren ringde hem och frågade varför ingen hämtade Elina. Han mumlade något om ”trasig bil ” och bad om ursäkt, sedan slängde han sig in i bilen och åkte den ynka kilometer som krävdes för att hämta dottern. Hon var upprörd och frågade gång på gång hur han kunnat glömma henne. ”Pappa, jag vill inte åka sist från dagiset. Du lovade ju att hämta mig tidigt idag.” Anklagelserna som strömmade ur den lilla munnen kändes som knivstick i hans hjärta.
Inuti hjärnan spelade han upp scenen från gårdagen då dottern gråtit av förtvivlan och skrikit med gäll röst ”Jag hatar dig! Du bara glömmer jämt!” Den gången hade det varit sin egen mamma han glömt. Eftersom Elinas mamma dött i en olycka när hon var liten hade mormodern fått agerat stand in för modern. ”Men Elina lilla gumman, jag har så mycket runt mig att dagarna bara faller i varandra och ja ibland sviktar minnet.” Han drog sig till minnes moderns sura min när han äntligen hämtat henne på flygplatsen. Henry hade försökt att ringa till hennes mobil, men som vanligt vägrade hon att svara. ”Jävla idiot!” Hade hon sagt med föraktfull min och nedsättande röst när hon hoppade in i den lilla blå cabrioleten. ”Hur i helskotta kunde du glömma att jag skulle komma idag?” Han stammade fram några korta stavelser utan att få fram något vettigt och återgick till att bara köra när hon kommit på plats. ”Jaha, vad blir det till middag idag?” Henry tittade på kvinnan som satt bredvid honom och funderade en kort sekund på hur hon kommit dit innan han fann sig och började prata. ”Mat? Jovisstja mat ja…Elina och jag bjuder på blodpudding med jordgubbssylt om det passar madam?” Hon fnyste ”Blodpudding, men herregud Henry lite bättre fantasi måste du väl ha? Stanna vid affären så skall jag köpa lite gott kött som vi kan grilla.”
När de till slut kom till huset hade de ett antal kassar i händerna, hopplockade av flinka kvinnohänder. ”Elina hjärtat! Var är du?” mormodern hojtade med gäll röst uppåt mot övervåningen under tiden som hon drog av sig sina högklackade skor som hade en söt vristrem. ”Elina!”
Ett blont yrväder kom farande nerför trappan och kastade sig i sin mormors famn. ”Mormor! Åh vad jag har saknat dig! Hur länge stannar du?” Henry harklade sig innan han började prata. ”Mormor skall stanna här några dagar för jag skall till läkaren på en undersökning, ja inget allvarligt, men det kan ta en dag eller två. Det är firman som kräver det eftersom det varit några incidenter på mitt jobb som tyder på oklarheter.” Han drog med handen genom sitt gråsprängda hår och försökte smeka Elina över kinden, men hon duckade och smekningen hamnade i tomma luften. ”Du lovade!” skrek hon ”Du lovade!” Elina kröp in i mormoderns famn skakande av gråt. Hon vände upp sitt tårade ansikte mot fadern och skrek ”Du lovade att aldrig lämna mig!” Henry lade sin glömmer hela tiden beror kanske på att min hjärna är dålig. De vill testa mitt minne och då krävs det att jag stannar kvar på sjukhuset. Jag kommer ju snart.” Dottern hulkade och kramade om honom hårt innan han hämtade sin väska som stod packad och klar i sovrummet.
Bilen fick han lämna hemma ifall att hans mamma skulle vilja göra några ärenden. ”Vem vet? Jag och Elina kanske åker på Zoo, och då MÅSTE vi ju ha bilen.” Gud vad han hatade när hon mästrade honom så där. Blicken som gavs kunde isa eld så kall var den. Ibland undrade han hur han kunde vara son till en sådan underligt kall kvinna. Själv var han en varmhjärtad man som gärna hjälpte andra.
Visst nu var han lite orättvis för trots allt hade modern ställt upp när hans fru hastigt avlidit i den där tragiska olyckan för några år sedan. Vänta nu…(han räknade långsamt på sina fingrar) 99, 98, 97, 96, 95 det var faktiskt nästan fem år sedan det hänt. Gud vad tiden går fort ibland. Det kändes som om det var igår som Jenny dött och polisen kommit till deras dörr för att meddela att hon låg på sjukhus allvarligt skadad, men innan de hunnit dit hade hon försvunnit ur deras liv för gott, och lämnade efter sig en stor sorg och saknad.
Tyvärr kom han inte riktigt ihåg längre hur hon sett ut, men fotografierna de placerat överallt i huset påminde honom.
Taxin han tagit stannade utanför det stora sjukhuset och han betalade för att sedan gå in. Men vänta nu, vart var han på väg? Han vände på klacken och gick tillbaka till taxin han nyss lämnat. ”Ursäkta, men varför lämnar du av mig här?” Taxikillen tittade förvånat på Henry och sade ”Men snälla ni, det här är adressen ni gav.” Han viftade med ena handen i en cirkelformad rörelse och viskade till sin kollega som stod utanför ”vilket pucko! Han skulle ju hit. Vilka idioter det finns.”
Plötsligt mindes Henry vart han var på väg och vände igen för att gå till entren och kliva in.
När hissen gled upp visades han in av pilar som satt på väggarna till ett beigefärgat rum täckt av underligt målade tavlor som närmast var schizofrena. Ett virrvarr av cirklar täckte tavlan från kant till kant, och att titta på den gjorde honom yr. Han satte sig ner på en stol efter att han anmält sig i receptionen där en yppig rödhårig sötnos satt och svarade i telefonen som ideligen ringde. Han tittade på kvinnan när hon med stora gester diskuterade något i telefonen. Undrar hur Jenny skulle ha sett ut om hon fått fortsätta leva? Frågan poppade in i hans huvud utan förvarning. Han tog upp en sliten bok som säkert lästs av hundra före honom. Med blicken i boken försökte han sudda sitt minne från Jenny. Fortfarande gjorde det för ont att tänka på henne och deras tid tillsammans. Henry studerade de underliga tavlorna som hängde i rummet. Den som hängde över hans stol föreställde ett snedvridet lite galet ansikte i miniatyr. Om man tittade riktigt noga kunde man urskilja långa omänskliga armar och ben som dinglade vid sidorna av den smala kroppen som satt på undersidan av ansiktet.
När han börjat sin studie av tavlorna kunde han inte sluta. Henry blev som uppslukad och följde tavlans mönster.
”Henry Collins!” En bastant kvinna ropade högt hans namn och han vinkade med handen som om han satt i skolbänken igen. ”Ja! Här är jag!” Hon klev fram och tog tag i hans ena arm medan hon tittade i sitt papper som hon hade i andra handen. ”God dag Henry, idag skall du vara på avdelning 56 för minnesstudie, och …ja det är väl bara att slappna av och lyssna på frågorna vi ställer. Ibland kan de te sig underliga, men för oss är de viktiga så tänk dig för innan du svarar. Skriv dina svar i det här blocket.
”Vad är det för färg på himlen?” Kvinnan, eller rättare sagt flickan som ställde frågorna fnittrade till innan hon fortsatte. ”Vad är det för färg på havet?” Hon rättade till klänningsfållen och satte benen sedesamt i kors. ”Hm, nu skall vi se…var, var jag? Jovisstja, Hur gammal är du? Vad heter din fru? Oj förlåt jag ser här att hon visst är avliden. Nåja, nästa fråga lyder så här.
Flickan läste i lugn takt fråga efter fråga tills de var slut och hon med ett pustande reste sig upp och sade ”Tack och hej, nu kommer snart nästa som skall testa dig.” Precis som hon uttalat orden dök en yngling klädd i helsvart upp i dörren. ”Tjenixen! Jag är Josef och skall testa dig lite.” Han tittade i sitt papper som han hade i handen och fortsatte. ” Vilka underliga frågor de hittat på. Typiskt professorer.” Han skrattade lite innan han började sina frågor.
Efter ett dygn var Henry helt slut i huvudet av alla frågor han fått och en molande huvudvärk uppenbarade sig.
”Ursäkta, kan vi göra ett avbrott. Jag har så vansinnigt ont i huvudet.” Josef tittade på mannen han hade framför sig och gick med snabba steg ut till apoteksskåpet för att hämta något smärtstillande. När han satt framför Henry igen sade han ”Förlåt mig, men frågorna måste besvaras utan inverkan av tabletter så, tyvärr kan jag inte ge dig den ännu. Vi skyndar oss på så är den snart din.” Han lade tabletten på bordet intill sig och fortsatte sedan utfrågningen.
När alla gjort det de skulle och Henry äntligen fick ta tabletten kände han att en underligt fri känsla infann sig.
Konstigt tänkte han, det beror nog på tabletten.
Äntligen sömn tänkte han sedan och sov snart djupt och drömlöst.
Nästa dag kom läkaren in genom dörren till hans rum med en sorgsen min. Han satte sig ner på sjuksängen och tog Henrys hand. ” Jag har något mycket sorgligt att berätta. Det är inget fel på ditt minne, men röntgenplåtarna vi tog igår visar att en stor tumör trycker på din hjärna. Tyvärr sitter den på ett ställe som är oreparabelt och chansen att överleva är bara 5 %. Du har ungefär 2 veckor på dig att leva, sedan kommer din kropp att stängas av bit för bit.” Läkaren tryckte hans hand och sakta gick orden in i Henrys hjärna. ”Oreparabel? Men hur? Varför?”
Han reste sig upp från stolen han suttit i och gick ut från mottagningen med tunga steg. Så det var därför hans minnen varit så flyktiga, korta små sekvenser som i en dålig film.
Väl hemma berättade han försiktigt för sin lilla dotter och sin mor vad som hänt, och reste sig sedan upp för att gå in till sitt kontor för att skriva sitt testamente. Allt han hade skulle tillfalla dottern, och vårdnaden om henne skulle modern ha. Om igen flimrade det till framför hans ögon och en kort sekund glömde han var han var. Lika fort återvände han till verkligheten och fortsatte sin text.
Två veckor senare låg han i sin grav, med en stor tung svart sten prydd med svävande svalor på. Texten de huggit in i den lyste i silverfärg. Här vilar min älskade pappa som flyktigt gästade vår jord för att sedan lämna mig kvar i sorgens flor. Hoppas du och mamma har det bra däruppe. Vi ses i Nangiala.
Inuti hjärnan spelade han upp scenen från gårdagen då dottern gråtit av förtvivlan och skrikit med gäll röst ”Jag hatar dig! Du bara glömmer jämt!” Den gången hade det varit sin egen mamma han glömt. Eftersom Elinas mamma dött i en olycka när hon var liten hade mormodern fått agerat stand in för modern. ”Men Elina lilla gumman, jag har så mycket runt mig att dagarna bara faller i varandra och ja ibland sviktar minnet.” Han drog sig till minnes moderns sura min när han äntligen hämtat henne på flygplatsen. Henry hade försökt att ringa till hennes mobil, men som vanligt vägrade hon att svara. ”Jävla idiot!” Hade hon sagt med föraktfull min och nedsättande röst när hon hoppade in i den lilla blå cabrioleten. ”Hur i helskotta kunde du glömma att jag skulle komma idag?” Han stammade fram några korta stavelser utan att få fram något vettigt och återgick till att bara köra när hon kommit på plats. ”Jaha, vad blir det till middag idag?” Henry tittade på kvinnan som satt bredvid honom och funderade en kort sekund på hur hon kommit dit innan han fann sig och började prata. ”Mat? Jovisstja mat ja…Elina och jag bjuder på blodpudding med jordgubbssylt om det passar madam?” Hon fnyste ”Blodpudding, men herregud Henry lite bättre fantasi måste du väl ha? Stanna vid affären så skall jag köpa lite gott kött som vi kan grilla.”
När de till slut kom till huset hade de ett antal kassar i händerna, hopplockade av flinka kvinnohänder. ”Elina hjärtat! Var är du?” mormodern hojtade med gäll röst uppåt mot övervåningen under tiden som hon drog av sig sina högklackade skor som hade en söt vristrem. ”Elina!”
Ett blont yrväder kom farande nerför trappan och kastade sig i sin mormors famn. ”Mormor! Åh vad jag har saknat dig! Hur länge stannar du?” Henry harklade sig innan han började prata. ”Mormor skall stanna här några dagar för jag skall till läkaren på en undersökning, ja inget allvarligt, men det kan ta en dag eller två. Det är firman som kräver det eftersom det varit några incidenter på mitt jobb som tyder på oklarheter.” Han drog med handen genom sitt gråsprängda hår och försökte smeka Elina över kinden, men hon duckade och smekningen hamnade i tomma luften. ”Du lovade!” skrek hon ”Du lovade!” Elina kröp in i mormoderns famn skakande av gråt. Hon vände upp sitt tårade ansikte mot fadern och skrek ”Du lovade att aldrig lämna mig!” Henry lade sin glömmer hela tiden beror kanske på att min hjärna är dålig. De vill testa mitt minne och då krävs det att jag stannar kvar på sjukhuset. Jag kommer ju snart.” Dottern hulkade och kramade om honom hårt innan han hämtade sin väska som stod packad och klar i sovrummet.
Bilen fick han lämna hemma ifall att hans mamma skulle vilja göra några ärenden. ”Vem vet? Jag och Elina kanske åker på Zoo, och då MÅSTE vi ju ha bilen.” Gud vad han hatade när hon mästrade honom så där. Blicken som gavs kunde isa eld så kall var den. Ibland undrade han hur han kunde vara son till en sådan underligt kall kvinna. Själv var han en varmhjärtad man som gärna hjälpte andra.
Visst nu var han lite orättvis för trots allt hade modern ställt upp när hans fru hastigt avlidit i den där tragiska olyckan för några år sedan. Vänta nu…(han räknade långsamt på sina fingrar) 99, 98, 97, 96, 95 det var faktiskt nästan fem år sedan det hänt. Gud vad tiden går fort ibland. Det kändes som om det var igår som Jenny dött och polisen kommit till deras dörr för att meddela att hon låg på sjukhus allvarligt skadad, men innan de hunnit dit hade hon försvunnit ur deras liv för gott, och lämnade efter sig en stor sorg och saknad.
Tyvärr kom han inte riktigt ihåg längre hur hon sett ut, men fotografierna de placerat överallt i huset påminde honom.
Taxin han tagit stannade utanför det stora sjukhuset och han betalade för att sedan gå in. Men vänta nu, vart var han på väg? Han vände på klacken och gick tillbaka till taxin han nyss lämnat. ”Ursäkta, men varför lämnar du av mig här?” Taxikillen tittade förvånat på Henry och sade ”Men snälla ni, det här är adressen ni gav.” Han viftade med ena handen i en cirkelformad rörelse och viskade till sin kollega som stod utanför ”vilket pucko! Han skulle ju hit. Vilka idioter det finns.”
Plötsligt mindes Henry vart han var på väg och vände igen för att gå till entren och kliva in.
När hissen gled upp visades han in av pilar som satt på väggarna till ett beigefärgat rum täckt av underligt målade tavlor som närmast var schizofrena. Ett virrvarr av cirklar täckte tavlan från kant till kant, och att titta på den gjorde honom yr. Han satte sig ner på en stol efter att han anmält sig i receptionen där en yppig rödhårig sötnos satt och svarade i telefonen som ideligen ringde. Han tittade på kvinnan när hon med stora gester diskuterade något i telefonen. Undrar hur Jenny skulle ha sett ut om hon fått fortsätta leva? Frågan poppade in i hans huvud utan förvarning. Han tog upp en sliten bok som säkert lästs av hundra före honom. Med blicken i boken försökte han sudda sitt minne från Jenny. Fortfarande gjorde det för ont att tänka på henne och deras tid tillsammans. Henry studerade de underliga tavlorna som hängde i rummet. Den som hängde över hans stol föreställde ett snedvridet lite galet ansikte i miniatyr. Om man tittade riktigt noga kunde man urskilja långa omänskliga armar och ben som dinglade vid sidorna av den smala kroppen som satt på undersidan av ansiktet.
När han börjat sin studie av tavlorna kunde han inte sluta. Henry blev som uppslukad och följde tavlans mönster.
”Henry Collins!” En bastant kvinna ropade högt hans namn och han vinkade med handen som om han satt i skolbänken igen. ”Ja! Här är jag!” Hon klev fram och tog tag i hans ena arm medan hon tittade i sitt papper som hon hade i andra handen. ”God dag Henry, idag skall du vara på avdelning 56 för minnesstudie, och …ja det är väl bara att slappna av och lyssna på frågorna vi ställer. Ibland kan de te sig underliga, men för oss är de viktiga så tänk dig för innan du svarar. Skriv dina svar i det här blocket.
”Vad är det för färg på himlen?” Kvinnan, eller rättare sagt flickan som ställde frågorna fnittrade till innan hon fortsatte. ”Vad är det för färg på havet?” Hon rättade till klänningsfållen och satte benen sedesamt i kors. ”Hm, nu skall vi se…var, var jag? Jovisstja, Hur gammal är du? Vad heter din fru? Oj förlåt jag ser här att hon visst är avliden. Nåja, nästa fråga lyder så här.
Flickan läste i lugn takt fråga efter fråga tills de var slut och hon med ett pustande reste sig upp och sade ”Tack och hej, nu kommer snart nästa som skall testa dig.” Precis som hon uttalat orden dök en yngling klädd i helsvart upp i dörren. ”Tjenixen! Jag är Josef och skall testa dig lite.” Han tittade i sitt papper som han hade i handen och fortsatte. ” Vilka underliga frågor de hittat på. Typiskt professorer.” Han skrattade lite innan han började sina frågor.
Efter ett dygn var Henry helt slut i huvudet av alla frågor han fått och en molande huvudvärk uppenbarade sig.
”Ursäkta, kan vi göra ett avbrott. Jag har så vansinnigt ont i huvudet.” Josef tittade på mannen han hade framför sig och gick med snabba steg ut till apoteksskåpet för att hämta något smärtstillande. När han satt framför Henry igen sade han ”Förlåt mig, men frågorna måste besvaras utan inverkan av tabletter så, tyvärr kan jag inte ge dig den ännu. Vi skyndar oss på så är den snart din.” Han lade tabletten på bordet intill sig och fortsatte sedan utfrågningen.
När alla gjort det de skulle och Henry äntligen fick ta tabletten kände han att en underligt fri känsla infann sig.
Konstigt tänkte han, det beror nog på tabletten.
Äntligen sömn tänkte han sedan och sov snart djupt och drömlöst.
Nästa dag kom läkaren in genom dörren till hans rum med en sorgsen min. Han satte sig ner på sjuksängen och tog Henrys hand. ” Jag har något mycket sorgligt att berätta. Det är inget fel på ditt minne, men röntgenplåtarna vi tog igår visar att en stor tumör trycker på din hjärna. Tyvärr sitter den på ett ställe som är oreparabelt och chansen att överleva är bara 5 %. Du har ungefär 2 veckor på dig att leva, sedan kommer din kropp att stängas av bit för bit.” Läkaren tryckte hans hand och sakta gick orden in i Henrys hjärna. ”Oreparabel? Men hur? Varför?”
Han reste sig upp från stolen han suttit i och gick ut från mottagningen med tunga steg. Så det var därför hans minnen varit så flyktiga, korta små sekvenser som i en dålig film.
Väl hemma berättade han försiktigt för sin lilla dotter och sin mor vad som hänt, och reste sig sedan upp för att gå in till sitt kontor för att skriva sitt testamente. Allt han hade skulle tillfalla dottern, och vårdnaden om henne skulle modern ha. Om igen flimrade det till framför hans ögon och en kort sekund glömde han var han var. Lika fort återvände han till verkligheten och fortsatte sin text.
Två veckor senare låg han i sin grav, med en stor tung svart sten prydd med svävande svalor på. Texten de huggit in i den lyste i silverfärg. Här vilar min älskade pappa som flyktigt gästade vår jord för att sedan lämna mig kvar i sorgens flor. Hoppas du och mamma har det bra däruppe. Vi ses i Nangiala.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
