31 januari 2012

Manus-manus-manus

God kväll
Idag har jag slitit med manuset hela dagen, och bara sett solen från insidan av huset. 
Det är gnistrande kallt och knarrar av snön när jag går till bilen som ser ut som en modern igloo. Isen sitter till och med i bilen, och jag skrapade av små flagor innan vi åkte iväg.

På eftermiddagen kom Peter hem lite tidigare och tog då med sig ungarna hem. Lyx för mig som på det sättet vann tid att tillbringa med manuset.
Och elda...för det behövs, massor av värme måste till för att huset inte skall bli ett köldhål.

När Lilleman glömde att han inte hade blöja och gjorde på sig ställde jag en gasolkamin i badrummet för att värma upp det medan han badade. Gissa om han njöt?

Peter somnade i soffan medan ungarna gjorde sitt bästa för att riva huset under skrik, dans, och jubel åt varandras pruttar. Hå, håjaja...det var bara att ta tag i bitarna och styra upp situationen med matlagning och åthutningar. Lilleman somnade nästan, och jag skyndade mig så att han skulle få mat innan John Blund slog igen butiken. Vi hann, med knapp marginal. Hampuz somnade direkt han lade sig, och Zabine sussade sekunderna efter. Trött och nöjd med dagen.

Razmus och Peter jobbade med både matten och svenskan. Vår äldsta guldklimp gillar inte läxor, men ibland...ibland måste man, och jodå...han fixade till en kort novell till sin fräken om vad han skulle göra om han vann en miljon.
Apropå det...vad skulle du göra om en miljon trillade ned i ditt liv?

Mitt svar är väl nästan självklart i dagsläget.
Först och främst skulle jag bygga färdigt rummen till småttingarna, sedan köket, vardagsrummet, och badrummen. Men efter det skulle jag ge ut min pågående bok.

Ännu ett bokprojekt ligger och lurar i huvudet, och har så smått påbörjats. Denna gång är det en barnbok. Razmus skall teckna illustrationerna är det tänkt, och min lilla prinsessa Zabine. Båda är talangfulla, och älskar att teckna.

Jag har skapat en offertmall i excel till Peter, och skrivit några offerter ikväll som förhoppningsvis antas av respektive beställare.

Nu är det dags att dyka in i manuset igen. för nu skall banne mig ett antal kapitel ut på papperet.

Ha det gott

Hat och en gnutta kärlek kapitel 1

Benjamin Larsson lägger handen på översta delen av ratten och svänger långsamt in på den lilla skogsvägen för att hitta ett ställe att pissa på,
   Vägen är illa medfaren, och Rovern skumpar betänkligt. Han hör att avgasröret slår i marken flera gånger, och fruktar att det ska gå av. Det är närmare trettio mil hem, och Benjamin känner ingen här…inte längre.
   På vardera sidan om vägen står en kort snöpudrad granskog som är alldeles för perfekt för att ha sått sig själv, och bakom den skymtar han några höga tallar. I en blixtflash ser han sig själv bunden vid en av dem, och blinkar för att bli av med bilden. Det är ett minne som puffats långt bak, men då och då slinker ut. Benjamin känner den skrovliga ytan från tallen under händerna, och doften av kåda klättrar upp i näsan.
   Ett skrämt rådjur skuttar iväg, och Benjamin lägger snabbt handen över kameran som ligger på sätet bredvid, och snäpper vant av linsskyddet.
   Det prasslar av kartan som ligger hopvikt under den, och två silverfärgade tärningar, stora som sockerbitar faller ned på golvet.

Benjamin minns hur pappan som var fotograf levde genom linsen, istället för med honom och mamma Hanna. Alla kvällar då maten kallnat i väntan på mästerfotografen Jens Larsson.
   Som sexåring fick Benjamin en egen kamera. Ingen enkel sak utan en rejäl system kamera med väska och allt. Den låg gömd i en grop på gården sedan länge. Han berättade aldrig att barnen slagit den i stenen, trampat på dess skal tills den låg i småbitar. Lögnen att någon stulit den var enklare.
Mammans hopp hade varit att sonen genom fotograferandet skulle få nya vänner, men det blev snarare tvärtom. Benjamin lekte aldrig med någon, och om det hände blev de bortskrämda av stryplekarna.

Pappans slitna digitalkamera tillhör i dag Benjamins käraste ägodelar, och åtskilliga kort på unga flickor med uppspärrade rädda, ofta panikslagna ögon sitter uppsatta i det lilla huset som varit hans hemvist många år.

Som vuxen fångar han fascinerad kvinnornas dödsångest, och får ofta orgasm mitt i en fotosession. Det är viktigt för honom att mordet görs på rätt sätt, att han ser ljuset i deras ögon slockna.
   Det som triggar igång Benjamin varje gång är den röda massan som nästan dansar framför ögonen och ber om att få bli berört. Det och tiden på dygnet är två centrala delar i Benjamins beteende. Det andra är förträngt, intryckt i ett litet hörn av hjärnan, och kommer bara ut i det fria sena nätter då han inte kan sova. Omedvetet. Osett.

Benjamin skakar på huvudet när bilderna poppar upp i huvudet, och stoppar in en cd-skiva med en språkkurs i engelska.

Den gamla bilen är så låg att gräset som växer i mitten av vägen slår upp mot underredet. Ljudet gör så att han minns dagen då mamman fick ett av sina anfall och släppte barnvagnen som rullade iväg nedför skogsbacken, och landade i ett törnbusksnår.
   Benjamin har fortfarande ärren kvar, och trots att han var knappt tre år minns han ljudet då vagnen i full fart åkte längs skogsvägen med skramlande hjul och ritschande underrede. Smärtan har Benjamin förträngt, likaså mammans stela blick när hon gick förbi honom efteråt, oförmögen att registrera något.

Plötsligt tar vägen slut, och de korta granarna byts ut till höga björkar med några rödorangefärgade löv, blandat med avbladade ekar som bär samma omfång som bilens svarta däck.
Mörkgråa hotfulla moln täcker himlen, och lätta regndroppar faller mot den blåskimrande motorhuven.
Cd-skivan krånglar och vill inte stanna inne. Till slut drar han ut den, och lägger tillbaka skivan ordentligt i facket.

Benjamin är så pissnödig att han trotsar vätan, och kliver ur bilen, rakt i en hög med älgskit.
   ”Men vad sjutton…”
   Med en grimas torkar han av foten mot höstlöven som vinden blåst ihop i små högar, och stegar fram till ett av träden.

Regnet börjar ösa ned, och Benjamin känner hur vattnet skapar små rännilar på huden. Det är isande kallt och luften fylls av ljudet från vätskande droppar som träffar kvarvarande höstlöv, och mark med ett tunt täcke snö.
   Plötsligt sträcker Benjamin ut armarna och snurrar runt, runt med ansiktet mot himlen. Det mörka halvlånga håret klibbar mot det kantiga ansiktet, och Benjamin känner för första gången på mycket länge lycka, ren och sann lycka. Han är tillbaka där allt började, och efter besöket här i barndomsstaden kommer allt att förändras. Istället för att stjäla bilar och göra inbrott ska han börja jobba, vart vet han inte, men han har tagit ett beslut. Olafs ord innan de skildes stärkte viljan att förändras. Den snälla skrothandlaren tror på Benjamin, och stöttar honom, har alltid gjort.

Regnet avtar, och har nästan helt stannat av när han kliver in i sin gamla blåa Rover.
   Klockans visare tickar in på halv åtta, och pirrandet i underlivet tilltar alltmer. Benjamin lägger handen över lemmen och smeker den sakta.
   ”Inte än.” viskar han nästan ohörbart. ”Inte än. Vänta tills klockan blir åtta vännen.”

På väg tillbaka mot bygden ser han henne på långt avstånd i strålkastarnas sken.
   Den unga flickan är klädd i en röd kappa och vita långa gummistövlar. Hon haltar lätt, och skapar på så vis en vågrörelse i det röda håret som når långt ned på ändan.          En vit dimma ligger som ett trolldomsbälte över marken, vilar några meter över frostade grässtrån och buskar. Stämningen är nästan magisk, och Benjamin vill stanna tiden för att frysa den i ett evigt standby.
   En mörk Jeep kommer farande i full fart och kör om honom, men saktar in bredvid flickan.
   Benjamin drar ned fönstret och hör hur en ung röst ropar på henne.
   ”Hörru bruden, hoppa in vetja. Vi kan köra dig hem. Vart ska du?”
   ” Tack, men jag går. Jag bor bortom nästnästa kurva.”
   ”Äh, kom igen nu. Vi är inte farliga…”
   Benjamin hör att de skrattar rått, och saktar in ytterligare. Han trummar med fingrarna mot plåten.
   Jeepen rivstartar, och försvinner utom synhåll. Ljudet då de slirar i kurvorna ekar över skogen.

Han kör sakta upp bakom henne och stänger av helljuset.
   Flickan går först fortare, men sackar av och sneglar in i bilen då Benjamin kommer jämte henne.
   ”Godkväll, behöver du lift?” Han lutar sig över växelspaken för att möta flickans blick. ”Jag har gott om plats. Barnen…” Benjamin avslutar inte meningen, väl medveten om att flickorna brukar bli lugnade av barnstolen som sitter i baksätet. ”Jag har kört runt lite medan min fru är hos morsan med ungarna.”
   Den fjortonåriga flickan tvekar, och tittar besvärat runt i omgivningen.
   ”Jag…”, säger hon och biter sig i underläppen. ”Jag får inte åka med främmande män, men…”
   Flickan lirkar foten ur stöveln och studerar ett blodigt skavsår på hälen. Hon drar med fingret i en nästan smeksam rörelse över foten, och ler mot honom.
   ”Å andra sidan kommer jag nog inte hem utan att ta av mig, och det är för kallt.”
   Han ser de blåa ögonen vidgas då deras blickar möts.
   ”Jag heter Benjamin, Benjamin Larsson.”, Han flyttar bort kameran och kartan. ”Det är bra att du är försiktig. Jag hoppas att ungarna blir likadana.”
   Benjamin lägger handen mot en knapp under ratten, och känner svetten rinna under armarna.
   ”Jag kommer faktiskt härifrån, bodde neråt ån till, inte långt från city. Nära Långnäs brygga.”
   Den kyliga luften som omger henne får hans hud att knottras.
   ”Sandra Fjellström. Då känner du säkert min pappa. Han jobbar i Rengsjö idag, men…”
   Flickan tystnar och rodnar.
   ”Förlåt, jag brukar inte prata så här mycket, men du verkar schysst.” 
  
När hon öppnar dörren håller Benjamin andan.
   Det där magiska ögonblicket då flickorna litar på honom och lägger sitt liv i hans händer är alltid så speciellt.             
   Egentligen vill Benjamin lägga remmen runt den spröda nacken och strypa henne på direkten, men rädslan att bli upptäckt gör honom försiktig.
   Ljudet från Sandras andetag ekar i Benjamins öron, och han smeker det röda med blicken medan lemmen växer.
   Hon blir den sista, den tjugonde. Cirkeln är sluten. Efter det här skall han ändra sitt liv, och falla in i mallen med Svenssonliv. 
   Eller? Var han dömd att dö som oskuld, utan att någonsin ha älskat, eller blivit älskad? Benjamin drar det våta, lockiga håret från ansiktet och blottar ett vitt, långt ärr som går över kinden. Funderar på att torka av sig, men bestämmer sig för att låta bli. Värmen i bilen skulle hjälpa honom.

När Benjamin sträcker på de långa, smala benen ser han i ögonvrån hur Sandra drar sig mot bildörren som är låst. Faan, det här är inte alls bra, tänker Benjamin.
    ”Lugn, jag måste ha dörren så för att du inte ska falla ut. Ibland öppnas den av sig själv.” Rösten är hes, och trots kylan svettas han. ”Min fru…”
   ”Släpp ut mig.”, säger hon lugnt, och trycker sig hårdare mot dörren ”Öppna dörren.”
    ”Vänta lite så ska jag…”, mumlar Benjamin, och njuter av hennes rädsla. ”Ibland krånglar den…”
   Han lutar sig över henne, och drar i den gamla spaken.
   ”Underligt..” Benjamin sträcker sig bakåt efter kameran i baksätet.
   ”De väntar på mig därhemma. Min mobil hade slut på batteri, men…de väntar.”, flämtar hon och kastar sig med kroppen mot dörren. ”Öppna!”
   ”Det går fort. Jag är snabb.”, viskar han smeksamt och ser hur ögonen fylls av skräck på flickan när hon förstår innebörden. ”Ingen har hittills klagat.”
   Benjamin tar upp kameran och lyfter den mot sitt ansikte.
   ”Säg omelett.” Blixten lyser upp bilens inre, och flickan.
   ”Min pappa är pol…”
   Den tunna remmen som läggs runt halsen på Sandra avbryter henne mitt i meningen. Benjamin riktar flickans ansikte mot sig och drar hårdare och hårdare tills hon svimmar. Han känner hur lemmen trycker mot dragkedjan i byxorna.
   Hennes huvud slår i instrumentpanelen, och den späda kroppen glider ned mellan sätet och luckan som öppnats då hon sparkade på den.
   Benjamin trycker hennes huvud mot sätet, startar bilen och kör ut från gruskanten.    Avgasröret ger ifrån sig ett klagande läte över behandlingen, och en lastbil som kommer i döda vinkeln får väja då den blåa Rovern kör ut i vägbanan.
   ”Attans, hur kunde jag missa den där?”
   Benjamin tänder hellyset och öppnar gylfen på jeansen som är full av hål och slarvigt limmade tyglappar.
  Med långsamma drag rör han förhuden fram och tillbaka.

Efter en liten stund vaknar Sandra och försöker skrika. Hon fäktar med armarna, och trycker sig uppåt.
   ”Tyst fitta!”, skriker Benjamin, och tittar på hastighetsmätaren för att inte överskrida det som gäller. ”Nu är det jag som bestämmer.” Hans hand öppnas och sluts gång på gång. ”Du bad om det…du…bad om det.” Saliven stänker då han pratar.
    Flickan tittar på honom, med huvudet lutat mot sätet som är nedblodat. Hon har svårt att få luft, och ögonvitorna syns.
   ”Faan också…du är ju speciell. Så speciell. Varför skulle du tvunget kämpa emot?” skriker Benjamin och kämpar med tårarna. ”Du är den sista, fattar du…den sista.”
   Han smeker henne över håret.
   ”Du är den sista.”, säger Benjamin vemodigt.

Några kilometer senare kör han in på en avtagsväg och drar ut kroppen.
   Benjamin öppnar bältet. Sliter bort flickans tights och trosor. Kör hetsigt in sin lem.
   ”Du ska få se…” 
   Benjamin dunkar flickans huvud mot motorhuven gång på gång, medan han pumpar fram och tillbaka. Blodet rinner från bakhuvudet på henne.
   ”Din jävla fitta, hur kunde du? Hur kunde du? Jag var bara ett barn.”, mumlar han och trycker in lemmen om och om igen utan att få utlösning.
   Benjamin tar upp sin välslipade fällkniv, sticker in den i ena ögat, och vrider den runt, runt tills det återstår en blodig massa.
   ”Titta inte på mig!”, skriker han, och gör samma sak med det andra ögat innan flickans kropp faller ned från motorhuven. ”Titta…inte…på…mig.” flämtar Benjamin.
   En uggla skyndar vidare skrämd av vildheten hos människan på marken under den.
   Flaxandet fyller Benjamins hjärna, och han skakar på huvudet under tiden som han tar ett hårt tag i flickans hår och lägger henne över huven igen.
   ”Oh nej, än är det inte klart.”

Benjamin samlar ihop den röda samlingen av tjocka hårstrån, och tvinnar det runt handen, sedan lägger han den välslipade knivspetsen mot tinningens översta del och skär en djup skåra längs hårets linje så att skalpen följer med. Blodet rinner över armarna, men Benjamin bara torkar sig med ärmen på tröjan och fortsätter skalperingen med blicken stadigt på kniven. Han vill äga det röda. Linda in sig i det. Lukta på det.
   När arbetet är klart lägger han ned sin trofe på den ångande motorhuven. Lyfter upp kroppen. Går några meter in i skogen, och tänker just kasta den ifrån sig då platsen badar i ljussken, och blinkande blåa lampor.
   ”Polisen. Upp med händerna så jag kan se dem!”, skriker någon ostadigt, och ställer sig bredbent med ett vapen riktat mot ryggen på Benjamin. ”Upp med händerna säger jag!”

Min bokbörjan är dagens text på 1av3.se-skrivardag idag

Dagen börjar mycket bra med ett mejl från sajten 1av3.se där de berättar att min text utsetts till dagens text.
Det bästa av allt är att det är första kapitlet i min pågående bok Hat och en gnutta kärlek.
Några av mina testläsare nästan backade. De tyckte att den var ryslig.
En av mina skrivarvänner som sett lite mer håller med och tror att det kan vara svårt att få förlag att anta den. Bra! Då har jag lyckats med det som jag vill, provocera, beröra och få folk att fundera.

Igår gjorde jag en massa ärenden, och handlade varma strumpor till småttingarna. 
När vi kom hem åkte vi snowracer för att sedan kliva in i varmeldad stuga, eh...hus, och äta mat.

På natten skrev jag, men blev avbruten vid tolv av Peter som ville ha sällskap i sängen. Han tyckte inte att det räckte med katten som gosat ned sig bredvid honom.
typiskt nog så somnade han på studs, och jag låg och funderade om jag skulle kliva upp, men...nä...jag sov istället.

Nu om några sekunder stänger jag av internet och skall sedan skriva hela dagen.
Ha det gott
Kram

TEMA Avbrott

Jodå jag såg fiskarna simma under bron 
Och inte missade jag den där underliga fågeln du benämnde med något latinskt namn
Jag gillade inte vulkanaskan
Istället för skönhet såg jag död
Vattnet i den klara källan smakade himmelskt
Blommorna doftade underbart
Men bäst av allt var när du gjorde ett avbrott i klättringen för att kyssa mig


30 januari 2012

Sibirienkyla-arbetsförmedling-manusskrivande

God morgon!
Idag skriver jag från bilen, men det är iskallt ute, rena Sibirien faktiskt, och jag har lagt en filt över mig.
Visste du att en bil snabbt förvandlas till frysbox när nyckeln vridits av? Jo det är sant. 
När jag gick på Manuspiloternas filmmanusförfattarlinje satt jag och skrev ute i bilen varje morgon, och insåg efter bara ett par gånger att det där med värmefläkt i bilen är rätt smart.
Kondensen på rutorna förvandlas inte till isgator, och fötterna känns fortfarande som något man kan gå på.

Idag var det rejält halkigt, så min lilla Zafira var på väg mot diket när jag vackert parerade och lyckades undvika både dikeskörning och krock med min närmaste granne på vägen.

Det är dags för mig att äntra arbetsförmedlingens brygga och diskutera framtiden. I mars slängs jag ut från a-kassan, och de börjar snacka om olika faser i mitt sökande av försörjning. De ynka 288:- jag får per dag räcker knappt till mat, och att fortsätta den vägen ser i alla fall inte jag som någon lösning.
I förrgår anmälde jag mig till ett bemanningsföretag som söker elevassistenter, barnskötare och förskollärare. De krävde inte att man var utbildad, men...hm...det har jag hört förut utan att det stämt.
Nåväl
I ansökningen frågade de om jag har någon barnvana, och jag skrev in att jag jobbat för AB Familjen i snart nio år, och att vi har tre ungar på fyra, sex och åtta.
Vad kan egentligen vara bättre än praktik i verkligheten? Ha, ha...återstår att se om företaget i fråga ens bevärdigar mig med ett svar. Det är oftast väldigt dåligt med det.

Som jag berättade förut skall jag iväg på pitch hos Kabusa bokförlag, och några helger innan blir det resa till Norrtälje i sällskap av tjugofem damer som är bokintresserade. Vi skall prata om egenutgivning, marknadsföring, böcker mm. 

Inatt lade jag mig tolv med Peter, och försökte sova, men...det var tji i helskotta. Efter några varv i sängen gav jag upp och satte mig med boken Traumatiska minnen för att få mer kött till Benjamin.
Och visst hittade jag det...mycket till och med.

Fortsätter jag så här så blir det en tjock lunta papper som lämnas in efter pitchen.

Lilleman kom springande och grät. Han hade drömt en mardröm och ville sova hos oss. 
Vi somnade tätt omslingrade med ett antal filtar över oss. Just nu har vi cirka sexton grader i sovrummet, men värmer upp det med en gasolkamin.
Under rummet är det en så kallad krypgrund, och golvet känns som en iskana emellanåt.

Nu är det dags att gå in till AF

Ha en härlig dag.
Kram


29 januari 2012

TEMA Bromsa

"Om du hade chansen skulle du bromsa livet nu, och backa tillbaka tio år för att göra om?"
Frågan får mig att studsa till, fundera över vad jag har och vad jag hade då.
"Var exakt befann du dig 28:e januari 2002?", fortsätter intervjuaren.
"2002 var ett skitår.", säger jag med eftertryck. "Det var då jag fick missfall, och opererade min hand. Nä jag vill inte prata om det." Smärtan som sitter i hjärtat fortfarande gör så att såren spräcks upp och minnen rinner in i hjärnan. "Ta ett annat år.", säger jag och ler tårögt mot honom.
"Nej, berätta nu. Vad hände?"
Jag bläddrar i min inre kalender, genom barnens födelseår, och landar på den speciella dagen.
"Inget speciellt hände egentligen. Jag var på gymmet som vanligt och solade efteråt, sedan gick jag de åtta kilometrarna hem till Hammarbyhöjden och tog ut min hund Timmy."
Jag ser min lilla vovve framför mig, och saknar honom innerligt. Cancern som invaderade hans kropp bara några år senare dödade allt inuti, och lämnade ett tomt skal som inte orkade upprätthålla den lilla hunden.
"Vi sprang ut i skogen och träffade några rådjur som han skällde på. och vi träffade..." Jag tystnar, rodnar och skäms. "Jag träffade Göran, en man som fick mig att bli svag i både själ och hjärta. Vi var vänner, bara vänner...men det fanns något annat. Något som finns mellan tvillingsjälar. Vi...vi var lik varandra i mycket, och hade liknande tankar. Jag drömde om honom ibland. Iakttog honom då han tränade på gymet."
"Och?", manar min intervjuare.
"Jag hade Peter, och vi försökte hitta ett balanserat liv tillsammans. Inte lika mycket man som Göran, men nära nog..." Jag tystnar, ändrar sittläge och sänker blicken till mina händer. "Missfallen gav mig tankar jag aldrig haft, att jag inte var kvinna nog att skaffa barn, att jag var en clown utan cirkus...att Peter och jag inte var ämnade för varandra. Jag var som i en djup innehållslös avgrund."
"Vad gjorde du mer den dagen?"
"Vänta nu, jag tror...jag tror att jag förförde Peter...som för att visa mig själv att vi visst hörde ihop, att Göran var en fling inget annat. Att åtrån jag kände i närheten av Göran var dåraktig, och något som projicerades av missfallen. Känslan av misslyckande."
"Får jag fråga hur det gick till?"
"Nja..."
"Kom igen nu, några små ord."
"Okej, du får bygga själv." säger jag och funderar ett tag innan orden rinner ur min mun. "Öppen spis, lammfäll, nakenhet, glass, frukter, sex, kärlek." Det sista säger jag med stadig röst när jag ser en bild av min pojkvän framför mig. "Peter är vänligheten personifierad, och trygg."

Mannen framför mig skriver i sin anteckningsbok medan kameramannen har svårt att stå stilla på grund av kylan från fötterna. En intervju ute i det fri en sen januarinatt är inte att leka med.
Lampan värmer en aning, men jag känner kylan smyga in i fotsulorna, glida upp längs benen som är klädda i jeans.
"Nu lovade jag att inte prata om missfallen, men...vad tänkte du? Hur kändes det att inte få det efterlängtade barnet? Äh, glöm det där. Jag fattar ändå." Mannen ser berörd ut, drar nervöst med pekfingret över näsan och sneglar på filmaren. "Vi stryker det där efteråt va?" 
Den andre nickar och tittar på klockan. "Tiden är ute."
"Din bok som du skrev om det här. Vad heter den?"
"Tre änglar och tre mirakel.", säger jag och ler den vinnandes leende. För det är just det jag är. En vinnare i livets lotteri. Detta trots att jag inte spelar.
Jag sträcker honom ett ex av min bok som jag förvarat i fickan.

  
"Har du barn?", säger jag
"Två, men vi skall nog ha flera.", säger han och ögnar igenom boken. "Jag lovar att läsa den."
"Apropå det där du frågade i början, om jag skulle vilja bromsa tiden och göra om."
Han vänder upp ansiktet mot mig, och stampar av sig snön som fastnat på kängorna.
"Skulle du det?"
"Nä, inte en enda dag skulle jag vilja ändra. Alla sorger jag gått igenom har gjort mig till den jag är idag, format mitt liv till det du ser. Jag är övertygad om att allt har en mening, att Ödet hade en tanke med allt som skett. Titta bara på mitt liv idag. Jag hoppas och tror att det snart står författare på mitt visitkort, och att arbetsförmedlingen bara är ett ställe jag passerar på väg till mitt förlag."
"Det var jättekul att träffa dig, och jag tror alldeles säkert att du lyckas med det du föresatt dig.", säger han, tar min hand och går.

Då den röda bilen lämnar vår tomt känner jag mig underligt tom. Det är som om jag delat med mig av hemligheter som borde gömts i dagboken, och aldrig nämnts.
Irriterad ropar jag till mig vår hund och trycker ned ansiktet i hennes mjuka päls.
Det som varit är historia. Gamla känslor som är passerade, lindade i glömskans mantel.

28 januari 2012

Snowboardskola-manusläsning

Ingen skrivpuff idag eftersom jag och de andra i familjen varit i skidbacken hela dagen.
Razmus åkte hela backen idag, och jag var så stolt att jag nästan grät. Det blev alldeles tjockt i halsen.

Zabine däremot var ingen lätt match idag, puh...hon skulle åka skidor, men grät mest, och Lilleman...ja han var inte bättre. Vi försökte åka snowracer, men när han kastade sig av i farten gav jag upp.

Jag gjorde en riktigt praktvurpa med Zabine som förare, och insåg att det nog är bäst att jag håller i ratten ett tag till. Blöt långt upp på ryggen kastade jag in handduken och gick till bilen med skrikande barn efter mig. Lite choklad lugnade dem, och när Peter kom med en stolt Razmus började jag få upp värmen i mina och ungarnas frusna leder.

I bilen somnade Hampuz, och Zabine var på god väg, men rätade upp sig och kom i andra andningen lagom tills vi kom hem.
Hungriga gjorde vi mat, åt och landade i soffan.

Tråkig teve gjorde att jag lämnade nästet och satte mig framför datorn för att läsa min skrivarväninna Pebbles Karlsson Ambrose självbiografi.
Jag kunde inte lämna stolen...den var gripande, mycket gripande.
Den är fortfarande på manusstadiet och inte redigerad till fullo, men dock en pärla.

Inatt skrev jag tills två, och hittade som vanligt massor. Nu alldeles strax skall jag dyka in i Benjamin och Charlies värld igen.

Ha det gott
Kram

27 januari 2012

Recension av boken MORGONGÅVAN av Susanne Boll

Som du vet gillar jag att skriva om det som händer innanför stängda dörrar, och på Ann Ljungbergs Skrivmingel träffade jag en kollega som också skrivit om det.
Morgongåvan av Susanne Boll

MORGONGÅVAN är Susanne Bolls debutbok, och jag märker från första sidan att hon använder ett språk jag tycker väldigt mycket om.
Det är många olika karaktärer i den, och successivt slussas jag från den ena till den andra för att i slutändan reda ut trasslet av trådar och glida fram på en enda.

När jag läser berörs, förförs och skräms jag av det som utspelar sig. I mitt huvud ser jag klara bilder på det som händer och blundar emellanåt då de är alltför grova.
Den tunna silkesytan i livet ter sig först väldigt vanlig, men genom Susannes varsamma hand får jag förmågan att komma in i de olika karaktärernas huvuden, och förstår att ytan egentligen är rätt hålig och genomstucken av rostiga knivar.
Emellanåt satt jag med andan i halsen, och vände bladet fort i syfte att snabbt få veta fortsättningen.

Nu skall jag inte berätta för mycket, men jag kan tala om att den handlar om Nathalie som är en sökande konstnärssjäl, och hamnar i säng både här och där. Hon vill egentligen inte, men faller, på jakt efter bekräftelse.
Hon kunde vara vem som helst av alla dessa vilsna själar i världen. Men…

Inte långt från henne finns en man som med rovdjursblick betraktar just henne, samlar information, väntar…
Jonas är ett av de där barnen, de som ingen sett eller hört. Hans hjärta blöder och hjärnan kokar av fantasier.

I Nathalies vänkrets finns Lisa som också bär en hemlighet. En som aldrig kan uttalas.
Hon har sin älskade son Hampus vid sin sida, och en man som hon försöker älska.

Underbara Dagmar är Nathalies mormor, och har utsikt över Odengatan där saker ibland händer som hon inte riktigt förstår. Dagmar saknar människor som inte längre finns nära henne, och är ett porträtt av ålderdomlig visdom.

Peter är en vän till Nathalie som åtrår och tycker om henne, men inte riktigt kommer till skott. Han lever med Stella som älskar honom innerligt, men Peter tvivlar och flyr då och då.

Nu berättar jag inget mer, bara att slutet är magnifikt, precis som jag vill ha det.

Filmmässigt skulle det vara en utmaning att ta sig an manuset, eftersom det inte är så mycket dialog i det, men som bok är den en magnifik berättelse av det som händer bakom stängda dörrar. Det som ibland hörs i huset, men döljs av hög musik.

Läs den, upplev den, förfasas över det mänskliga vansinnet och lusten.

Jag har fått en Award från min bloggvän.

Nu har jag fått en Award igen. Denna gång från underbara Kim Kimselius som åker land och rike kring för att lära våra barn historia med sina böcker.
Awarden ser ut så här:

Kan tillägga att alla dessa belöningar jag får av mina vänner värmer hjärtat och gör mig stolt över att kunna det jag gör.
Letar ett "vanligt" jobb, men livet verkar sätta käppar för det av någon anledning. Kan det vara för att jag skall skriva månntro?
Jag är fatalist och tror på Ödet inte Gud, och ibland...ja ibland verkar det som om vi jobbar åt samma håll.

Idag har jag redigerat min novell till Antologin, men också letat jobb alternativt utbildningar. Att jobba deltid vore perfekt, men...ingen vill ha en trebarnsmamma strax under femtio med skrivartalang.

Nu är det dags att ta ett varmt bad och bara vara några minuter. För ikväll är det fredagsmys med barn och karl, OM jag nu kan slita mig från manuset. Nåväl...i värsta fall får jag skriva inatt.

Ha det gott min vän


Arga barn-lärare-och föräldrar-Hat och en gnutta kärlek

Igår när jag hämtade Razmus bad en fritidsfröken att få prata med mig. 
Hon berättade att Razmus hade kastat en snöboll i huvudet på en kille, och att han nypt min son i kinden, och att Raz då blivit stoppad just som han var på väg att...ge igen.
Under tiden hon pratar om allvar, och att vi måste prata med skolledningen hur vi skall göra med Razmus ser jag inte alls något fel i det han gjort. Vem har inte kastat snöbollar? Räck upp en hand.
Skillnaden i det hela är att de andra barnen skvallrar för fröken då de råkar illa ut, medan Razmus inte litar på vuxna efter att ha blivit mobbad hela sexårs utan att få stöd av lärarna. Han säger aldrig något till lärarna, eller mig. Men jag känner honom, och märker när något hänt, och draaaaaar det ur min lilla pojkvasker.

I den nya skolan är de mer än fyra gånger så många (26st) i klassen, och han förväntas passa in likt en pusselbit, men gör det inte alls.
Åtskilliga gånger har vi kallats till lärarna för att Raz inte pluggar som han ska, och hellre tecknar i boken än räknar. Han pratar med de andra och hittar på bus. En liten Emil kan man nog säga.
Min lilla pojke är ingen gruppmänniska och har aldrig varit. Razmus trivs i små klasser där fröken har tid. 
Så vad gör vi? Letar privatskola? Avvaktar?
Men har vi råd att vänta? Det är nu han skall lära sig grunden till allt. Att vara skoltrött som nioåring kan inte vara lätt. Jag älskade skolan.

Det är skrämmande att många ungdomar som går ut skolan inte ens kan läsa och skriva. Eller hur?
Men underligt är det inte. Med så stora klasser som nu kommer säkert problemet att eskalera, och de som vill ha hjälp ses förbi, orkas inte med och trampas ned. 
Det är en tuff värld vi lever i, och jag gör allt för att lindra fallet för mina barn, men är bara människa.

Idag var det stökbök här på morgonen, de två minsta var trötta och griniga, ville inte klä på sig, äta mat eller borsta tänderna. Tiden gick och när vi kom till skolan var det bara fem minuter tills det ringde in, men vi hann...

Nu skall jag redigera mitt bidrag till den kommande antologin med Hälsingeskrivarna, och sedan börja med skrivandet på manuset Hat och en gnutta kärlek.
Inatt höll jag på med det tills ett, sedan gav jag upp. Vi går ju upp sex.

Ha det gott, och trevlig helg om du inte kikar in.
Kram

TEMA Ludd

Då jag öppnade maskinen fann jag den full av grått, ulligt ludd
Exkrementer från strumpor som snurrat i het famn
Blandningen av lagom mängd smuts och avlagringar vätte mitt hjärta
Och utan att bli tillfrågad
Öppnade jag filtret 
Använde pekfingret och tummen
Lyfte bort det gråa
Satte tillbaka gallret
Och sade ingenting till min man

26 januari 2012

TEMA Atlet

Mitt liv var en multimediaraket
som gjort för en skrivande atlet
Dagar gick utan pardon
Slutade ofta med röstmotion
Sältan från tårar vätte min kind
Stoppades ofta av kylig vind
Som ven genom rummen i hus som läckte
Inget jag sade till barnen räckte
Make och ungar flydde sin kos
Lämnade mig ensam med vissen ros

Skrivprocessen-intressanta böcker

Ja du, nu börjar det likna något.
Benjamins bild i dramat är klargjord, och Charlies känslor för honom verkar i andras ögon klara, men inuti hennes huvud växer tankar som är förbjudna, och skulle få henne att bli en hjälte i allmänhetens ögon. Eller? Är en mördare värd någons tårar? Förtjänar varje människa att leva? Oavsett vägen de valt att leva?
Föds barn onda? Eller formas de av sin uppväxt?
Många olika frågeställlningar blev det som avhandlades runt bordet tills min skalle sade morsning goodbye
Idag fick jag hem en bok som heter Psykopatens värld skriven av Robert D. Hare
Psykopatens värld
Kanske något till nästa manus?
Intressant att läsa är den i alla fall.
Bilden på framsidan kan ju göra vem som helst mörkrädd, ellerhur?
Återkommer med en recension då jag läst den.

Ikväll tänkte jag ögna igenom boken Traumatiska minnen
Traumatiska Minnen (häftad)
Den handlar om frågor runt sexuella övergrepp. Kan man lita på ett barn som säger att de utsatt för ett sådant. Är ett barn tillförlitligt? Vad händer vid en traumatisk minnesförlust.

Det inte bara är intressant som attan. Det är tyvärr högaktuellt också.

Göteborg here i come-pitch hos Kabusa

Tjoho!
Igår när jag kollade mina mejl hittade jag något mycket efterlängtat...ett trevligt mejl från Kabusa förlag. En inbjudan att komma dit och pitcha mitt senaste projekt Hat och en gnutta kärlek. Beställde biljetter via SJ, och ser fram emot att sitta på tåget i många sköna timmar och skriva som en idiot in i det sista.
Manuset är inte färdigt, men synopsiset är det.
Det här är riktigt, riktigt spännande, och första gången för mig någonsin.

Inatt skrev jag tills klockan blev ett, och delade sedan säng med två småkillar och en stor. Varmt och gott, men trångt.
Nu är barnen körda till sina respektive ställen, elden tänd, hundarna rastade och jag skall skriva även om migränen durrar i bakhuvudet fortfarande. Illamåendet kommer som ett brev på posten, så det är bara att ignorera och köra på.

Peter kom hem igår kväll med en SKRIVA-tidning utan att vara medveten om att jag prenumererar på den. Tänker skicka det extra exet till min söta systerdotter Signe som också skriver så fingrarna blöder.
Hon uppskattar nog innehållet.

Nä nu govännen min skall jag slå igen internet, och glida in i mina karaktärers huvuden alternativt samla dem runt mitt skrivbord för att lista ut vad som hände sedan...när Benjamin mördat den första flickan.
Vad får egentligen någon att göra något dylikt? Det är vad Charlie just nu försöker lista ut, och framförallt försöka förstå.

Ha en god dag
Kram

25 januari 2012

Skrivprocessen-utskrivning av manus för att kolla att allt stämmer

Nu har jag kommit till det där roliga arbetet med att foga samman alla delarna till en vettig bok. Jag har ett antal kapitel kvar att skriva, men vill ändå kolla så att historien stämmer, att allt kommer i den ordning jag tänkt mig.
Det är många sidor att skriva ut, och skrivaren krånglar emellanåt med resultat att jag svär och domderar.

Bordet är täckt av papper, och jag fnular på bästa sättet att skrämma, behaga och beröra.

Nu skall jag leta upp en lektör, helst från Stockholmstrakten, och min kära karl har i dagarna kläckt ur sig att han har bekanta inom mediavärlden som kan hjälpa till med marknadsföringen.
Nu återstår bara en fråga...ge ut själv eller leta förlag.

Migrän-snowboardinköp-sjuka barn-ny antologi

Ibland...då vill inte kroppen, eller rättare sagt huvudet hänga med i svängarna. Som du nog förstått lever jag rätt intensivt, och har alltid gjort. Det enda som kan få mig att varva ned totalt är migrän. Detta helvetes påfund som intar skallen och förintar varje redig tanke till små spillror. Som bränner och dunkar, svärtar livet och gör så att allt ljus förvandlas till spjut in i hjärnan.

Exakt så hade jag det igår. Det blev inget skrivande, inget läsande och inget annat heller. Eller om jag säger så här...egentligen borde jag ha tryckt ned mig i närmaste säng, tryckt en kudde över huvudet och hängt en filt över fönstret.
Men som trebarnsmamma finns det plikter...alla möjliga sådana. 
Allihop blev skjutsade till respektive skola och dagis, sedan åkte jag och Peter hem för att skriva fakturor, skriva offerter, och leta en begagnad snowboard till Zabine...och mig.

Fakturorna gick hyfsat snabbt, men offerten tog tid. Det handlar om stora pengar och kan inte skyndas fram, så det var bara att sitta där snällt och räkna.
Jag hystade ihop en snabb skrivpuff, men övergav sedan datorn några minuter.
Tog ut hundarna på en kort kall promenad för att försöka bli av med skallebanket som börjat i det lilla, men stegrades vartefter dagen gick.
När jag kommer in kikar jag på blocket och hittar två snowboards som kan vara något för oss, ringer, får napp och bestämmer tid.

På väg ut vittjar vi brevlådan och jag ser att jag kommit med i en antologi som skall ges ut i sommar. Extra kul är det för att boken görs av mitt Hälsingesällskap. Reklam för den kommer snart på min blogg.

Ungarna hämtas och vi far iväg ett antal mil åt först ena sedan andra hållet. 
Två snowboardar senare har mitt huvud exploderat och är i små skärvor, omöjliga att förena igen. Bilarnas lyktor gör pinan extra stor, och då vi stannar för att äta skakar jag på huvudet och lägger mig tillrätta i bilsätet för att försöka sova bort eländet.
Jag somnar, familjen äter på restaurang och återvänder en timme senare. 
Jag vill spy och funderar allvarligt på att gå de cirka två milen vi har hem, bara för att slippa åka bil.

Väl hemma störtar jag in, lägger mig på soffan fullt påklädd och trycker två kuddar över ansiktet.

Några timmar senare när klockan närmar sig tolv vaknar jag, lite bättre, och tittar på nya serien Äkta människor. Den har verkligen potential för att bli superb.

Innan jag somnar kikar jag ned i källaren för att titta på min och dotterns nyinköpta snowboards. Nu jäklar skall det bli åka av, och jag anar att det blir många blåmärken framöver. Men det är det värt, tror jag.

TEMA blanda

"Näe mamma, jag vill inte." Zabine stampar i golvet och sätter på sig den där minen av trots som jag varit förskonad från i många år.
"Om man äter lite av varje så blir magen glad.", försöker jag trevande. "Det är inte bra att bara äta yoghurt jämt. Snälla..." Jag lutar mig fram mot henne och ler. "Idag kan du väl överväga att äta något till den...lite müsli, eller varför inte flingor?"
"Jag vill inte blanda. Då känner jag ju inte alla smakerna. Du vet väl att jag och Razmus vill dela upp maten jämt?" Zabine tar en enda flinga i munnen. "Det här är mycket godare ensamt." Hon sörplar i sig en sked av yoghurten. "Du får blanda om du vill, men jag tänker aldrig, aldrig göra det.

Fnissande för mig själv lägger jag först i mjölken, sedan havrekuddarna ovanpå. 
När jag var liten, och faktiskt än idag gör jag likadant. När vi äter mat härhemma ser min tallrik ut som en bild av kostcirkeln med alla delarna skilda från varandra, och jodå...jag tycker att mat smakar godare separerad från varandra. 

24 januari 2012

TEMA Salva

Jorderot
Målla
Fladdermusvingar
En knippa kärlek
En dutt salva på kind
Kärlek bevaras
gömd i en kruka av kulbeslagen koppar



23 januari 2012

Ny författarlya

Du vet den där lite mysiga kuschliga känslan man hade som barn då man gjorde en koja under bordet, eller under trappan. Exakt där befinner jag mig nu. Inte under trappan, men i känslan av att sväva.
Jag har nämligen fått en ny arbetslampa till mitt lilla pyttekontor, och märker direkt att mina ögon kanske var bättre än jag trodde. Plötsligt ser jag texten i böckerna med förnyad styrka, och dammet som gömt sig under skrivare och datorer syns mycket bra...så bra att jag haft storstädning på skrivbordet, och på datorn.

Ikväll blir det underbart att ta itu med nästa kapitel i bokmanuset Hat och en gnutta kärlek. Förresten tänker jag nog översätta den till engelska. Lyssna bara på titeln:
Hate and a toch of love...kan det mana till annat än intresse hos en läsare? Jag bara frågar. Om de sedan vågar sig på att bläddra i den...då...hoppas jag att de vägrar släppa den ifrån sig innan de fått svar på alla frågor som kommer fram successivt.

Mats Lundgren, konstnär från min hemstad Söderhamn har fått de sidor jag skrivit, och ska utifrån det och mina små önskemål skapa en målning till framsidan på boken. Missa inte det!
Han är oerhört begåvad, och jag är jättetacksam att han vill hjälpa mig.

Idag har vi åkt runt och gjort en massa ärenden. Datorn var med, men jag blir åksjuk om jag skriver när jag åker, så det var bara att gilla läget.
Lilla Zabine fick begagnade slalompjäxor som vi köpte på Skidbytarboden Fleminggatan 17. 
Den affären är ett mecka för alla boardåkare och skidåkare. Vilka färger, vilka modeller...mums.
Efter att vi fikat åkte vi hemåt och hämtade ungarna och en kompis. Lilleman är som vanligt förkyld och har varit med mig och Peter hela dagen.
Tyvärr hann vi inte panela huset något, men vindrutetorkarna är fixade, och maten hemhandlad, så varför klaga.

Nu lämnar jag dig igen. Mer än dags att glida in i en seriemördares sjuka huvud.
Mors!

TEMA Snurra

I en evig virvel av tvivel skickade du mig
Två ord
Ibland tre 
Orsakade en snurra av förebråelser, slag och fantasier

I denna eviga virvel lämnade du mig
Blåslagen
Sorgsen
flyhänt över pianot
Skapade du melodier
Låtsades att inget hänt

Snowboardåkning-xboxkrångel och livets möjligheter

Nu har jag varit mer eller mindre borta från skrivande och bloggande i över ett dygn.
Istället har jag varit iväg med familjen till backen och åkt snowboard (nä inte jag än, men snart så...)
Zabine hade varit på pyjamasparty och var helt slut. Hon lade sig helt sonika ned i snön och vilade.
Jag och Hampuz åkte snowracer tills vi var så frusna om fingrarna att vi inte kunde greppa om snöret man drar i. Då satte jag mig i bilen och värmde mig och mina små. Mina fötter var nog det enda som var vamt, för där hade jag mina älskade Sorel Glaciär.
Det snöade och var bästa tänkbara vinterväder. Jag njöt av livet.

Efteråt for vi hem, bytte om, köpte kyckling och pannkakaor och åkte till svärmor och hennes gubbe för att försöka uppdatera x-boxen med ett antal spel vi fått att hämta via internet.
Ha, ha...vilket skämt. Jag pysslade och funderade länge innan jag fick in dem, sedan upptäckte jag att klockan blivit väldigt mycket.  Men jag fixade det.
Den stod på närmare tolv då vi for hemåt. Ungarna somnade, och jag var nära att göra det med. 
Det var slirigt på vägen av modd, och snön var våt som ramlade ned från en svart, stjärnprydd himmel.

Väl hemma pulade vi ned ungarna i sängarna och satte oss i soffan för att titta på en film. Hm...om filmen varit bra hade jag kanske kunna hålla mig vaken, men...den sög...tråkig, cirkulerande handling som upprepades gång på gång. Jag somnade efter halva.
Jennifer Aniston och Gerard Butler hade huvudrollerna, och hon är min stora favvo, men...nja
Filmen heter BOUNTY HUNTER och handlingen bestod i att Jennifer uteblev från en rättegång, blev jagad av Gerard som även var en hatad exman. De sprang, och sprang, och sprang...efter bilar, efter varandra. Puh!

Idag har vi städat härhemma, eldat, haft mattelektioner med Razmus, letat efter begagnad snowboardutrustning till både mig och Zabine, och slötittat på teve nu på kvällen.
Inte en enda rad har jag skrivit på manuset, och det känns...annorlunda.
Det är mysigt att ha Peter hemma så här mycket, och ungarna njuter.

Imorgon är det måndag igen, och dags att trilla in i rutinerna igen.
Ha det gott


21 januari 2012

Glömda ord-vällovlig

Vällovlig - (om försök) berömvärd, aktningsvärd, aktad, lovvärd, erkännansvärd 
                  (om ärende) förståelig, motiverad, korrekt
                  (åld. för) hedervärd


När sista bandet brister vet jag att det inte finns någon återvändo
Söker någon att hålla mig i
Letar efter ett känt ansikte
Hittar okända tåtar i perforin av det som finns
Jag gör en vällovlig insats att komma fri
Säger orden de vill höra
Lyssnar

När sista bandet brister 
Ramlar jag


20 januari 2012

En novell till SKRIVAS novelltävling på temat FESTEN

Ibland driver min hjärna rejält med mig, och idag var det en sådan dag.
Efter att jag totat ihop ett långt blogginlägg om strulande ungar, och mitt skrivande stötte jag på en karaktär som ville att jag skulle skriva en novell om honom. Det passade ju perfekt eftersom tidningen SKRIVA har en novelltävling med temat FESTEN som har deadline i dagarna.

Som vanligt blev texten ca 1000 tecken för lång och fick bantas. Dessvärre försvann några snygga vändningar i den, men , men...det får vara. Det sprutar ord in i datorn när jag är på det där humöret, och om jag har karaktären bredvid så behöver jag inte fundera så mycket.
Du har väl skickat in en novell du med?

Förra månaden var temat VÄNDPUNKT.
Mitt bidrag hittar du om du klickar på länken. Jag vann inte, blev inte ens omnämnd.

Mitt manusskrivande får vänta tills ikväll när barnen somnat. Lilla Zabine är på pyjamasparty, och Hampuz ligger vid min sida med huvudet mot min hand.
Peter spelar Monopol med Razzel, och åker på storstryk.

Jag har passat på att fixa till min wordpressida, och ser att de fått in jättefina teman som kanhända passar mig. 

Nu är det dags att äta, sedan blir det manus igen.
Ha en härlig kväll.

TEMA Hejda sig

Ett sammelsurium av röster ekar i den tomma korridoren där jag går med nakna fötter, och jag hejdar mig för att stanna och titta mot stället där det hörs.
Dock får mina ögon bara kontakt med vita väggar och grå marmor där trilobiter skapat rum.
Ett fnitter hörs på min högra sida, och jag snurrar helt om men möts av samma tomhet som överallt annars.
Det kalla golvet gör så att mina fötter domnar.
"Hyssj, hon kommer..." viskar en kvinna och jag hör en dörr stängas.
När jag når stället och försöker öppna den inser jag efter några sekunder att dörren är ditmålad och bara en utopi. Förvånad tar jag mig vidare framåt, sträcker ut händerna och befinner mig några sekunder i viktlöst tillstånd, svävar ovanför marmoren likt en såpbubbla.
Euforisk försöker jag intensivt ta mig högre genom att flaxa med händerna, och stöter nästan ihop med en pojke som står tyst och iakttar mig.
Hans mun är hopsydd med fem vita stygn, och ögonen är gjord av penningar.

Då vaknar jag, intrasslad i lakanet med fötterna utanför täcket.

55403 ord-265401 tecken skrivna på manuset Hat och en gnutta kärlek-matvägran-HSP-karaktär

Det börjar likna bok banne mig, och en mycket vidrig sådan.

Inatt skrev jag tills klockan var två. Flowet mötte mig vid nio, och höll i sig hela natten. Benjamin berättade för mig vad som hände efter att han rymt från fosterhemmet, och tillsammans grät vi åt människors ondska.
Charlie är tyst fortfarande, ypper små korta meningar om det som finns i hennes minne.
Den hemlige gästen är just hemlig, och det är endast läsaren som får hela historien presenterad som kan lägga ihop pusselbitarna och förstår vad som händer i kulisserna.

Idag är Lilleman hemma, hostar och snorar, men är sprallig ändå. Zabine låter nästan likadant, men har ännu inte trillat dit lika mycket. Förresten skulle hon aldrig stanna hemma. Ikväll ska hon på pyjamasparty med en massa tjejkompisar, och sova över. Det vill Zabine inte missa för allt smör i Småland.

Vi pratar allvar med Razmus igen. Igår fick jag ett till samtal från en frustrerad lärare. Han gjorde inte som de sade, och skrek att han skulle spränga skolan, ljudade och höll på. Helt enkelt störde lektionen och sökte uppmärksamhet på alla vis som finns.
Jag funderar på BUP, men vet nog vad orsaken till utbrotten är:
Razmus äter inget. Vår son är en matvägrare, och vill bara stoppa in pannkaka, köttbullar, blodpudding, bacon med pasta och falukorv i munnen. ALLT annat dissar han, och har gjort sedan tvåårsåldern.
I skolan finns det några allergiker som inte tål mjöl, och det gör att vi inte kan skicka med Razzel mackor. Idag lade jag ned en banan, men tvivlar på att han äter den.
Vad gör jag? Vi är ganska trötta på det här tjafset vid bordet varje dag. Allt blir så laddat.
Som tur är verkar de andra inte lida av samma sak.
En läkare vi pratade med sade att matvägrandet kan ha att göra med att han blev sondad som nyfödd. Sådana barn kan ha det svårt med ätandet när de blir äldre.

 Häromdagen såg jag en dokumentär om en tjej som bara åt pommes, och hade gjort det i SJUTTON år! De försökte lära henne äta annat, men misslyckades. Orsaken till matvägran låg i en händelse som hon haft som treåring:
Den lilla flickan var magsjuk, spydde upp maten, men fick ny. Spydde, fick ny. Jag tror att du förstår vart jag vill komma. Istället för att låta den lilla vara lite hungrig och långsamt bygga upp magen igen när den lugnat sig, gav de henne mat som hon gång på gång spydde upp. Naturligtvis associerade hon mat till illamående, och har gjort sedan de där dagarna.

Jag är själv ingen storätare, och mycket kräsen när det gäller både mat och dryck. Vin dricker jag aldrig, inte heller öl och whisky. Det smakar illa, punkt. Kaffe likaså.
Matmässigt har jag breddat mig från att alltid ha ätit viltkött, till att inmundiga både kyckling och faktiskt lite fisk.
Läste för ett tag sedan om HSP (highly sensitive person), och kände igen många saker från både mig själv och min älskade dotter. Både hon och jag är konstnärligt lagda med den där speciella förmågan att skapa sångtexter på några sekunder, och se detaljer i det stora. Om Zabine ser en blomma, ser hon inte det yttre utan kronbladens rundning, bladens taggar och bladnerverna, sådant som en vanlig människa ofta missar. 
Som liten kunde jag sitta flera timmar och studera en fjäril som suger nektar, och förundras över magin att kunna flyga samtidigt som jag längtade efter att få följa de svarta tunna spröten med fingret. Känna på vingarnas ludna yta.
En HSP-karaktär ser ofta det lilla i det stora, detaljer som för vissa ter sig osynliga.
Det jag vill komma till är att en HSP även har extrastor känslighet i smaklökarna. Maten smakar inte alls gott ibland. För mig är många smaker vidriga, däribland fisk och vin. Jag mår faktiskt illa då jag äter fisk.

Det blev ett långt inlägg idag, men nu ska jag gå in på Skrivpuff och checka dagens tema.

Ha det gott


19 januari 2012

Vad skulle du välja?

Om din läkare sade till dig att du bara har tre veckor kvar att leva. Vad skulle du göra först av allt? Finns det en dröm hos dig som ligger gömd långt ned i hjärnan och väntar på att upptäckas? Eller...har du gjort allt du drömt om?

När jag var nära att dö cirklade en grej runt i skallen på mig som jag efteråt tog tag i.
Att må bra i livet, inte låta mig dräneras på energi av människor som själva mår dåligt.
Ja nu skall du inte tro att jag dissar vänner som mår dåligt. Det är mer de här människorna som aldrig, aldrig blir nöjd oavsett mängden pengar eller uppmärksamhet från killar. De här som gnäller i tid och otid över att de är panka, för feta eller av någon annan orsak.

Jag hade en sådan i min närhet. Väldigt nära till och med. Vi var vänner, men ändå inte vänner om du förstår. Hon hade sitt liv och jag mitt, men vi delade livet ute på krogen. På gott och ont.

Helg efter helg klankade hon på mig inför nya bekantskaper(läs killar) och ondgjorde sig över alla mina fel. Ofta tagna ur luften.
När jag kommit hem från sjukhuset med min lilla nyfödda parvel gjorde jag det som borde gjorts för länge sedan. Jag sade upp bekantskapen med vederbörande, slängde hennes nummer som förvisso fanns kvar i skallen efter alla år av ringande. 
Det var tomt efter henne, men jag mådde samtidigt bättre än på länge.
Allt det här kommer du att få läsa om i min självbiografi Ja älsker däj ja
Just nu bara ett embryo till en bok, oredigerad och delvis oskriven.

Om jag skulle få höra orden "Tyvärr måste jag meddela att du bara har tre veckor kvar att leva", så skulle jag göra just det. Leva...umgås med mina barn, skriva hela nätterna, ligga nära min man om nätterna och snusa in hans doft av plåt, tjära och frisk luft.
För idag lever jag som om varje minut var dyrbar.
Hur lever du?

TEMA Ordning

"Att bringa ordning i tankarna när ugglan för länge sedan hoat klart, och fullmånen står i blom ter sig för mig helt oöverstigligt", läser magister Jansson som jobbar som svenskalärare i gymnasiet.
"Men jagar inte ugglan hela natten?" säger Pelle och flyttar upp glasögonen på näsans mitt. Min pappa jobbar som naturvårdare, och han säger..." Han tystnar då Jansson hyssjar honom.
Tea räcker upp handen 
Rickard viftar med sin, och snubblar över orden då en kort nick meddelar honom att han har ordet. "Jag vet hur det ligger till med det där för pappa är biolog. Ugglorna jagar i gryningen, skymningen och på natten."
Tea räcker ut tungan och gör en grimas bakåt mot Rickard, sedan sträcker hon upp handen och viftar med den i stora vida cirklar.
"Okej Tea, vad vill du?"
"Vi har en hemma. En kattuggla som krockade med en ledning över vårt hus. Hon är jättesöt."
"Man kan väl inte ha en sådan hemma heller. Det är säkert förbjudet.", säger Anneli uppbragd.
"Nä inte om..."
Magister Jansson tycker att ämnet svallat över bredderna och gör en busvissling för att försöka bringa ordning i salen.
"Lugna er nu. Boken jag läser ur är gammal och då blir språket lite föråldrat, men författaren kanske trodde att det var så, att ugglor inte jagar hela nätterna."

En ringsignal ljuder och samtliga elever reser sig upp, och störtar ut.
Magister Jansson suckar, tittar ned i boken, och läser:
"Att bringa ordning i tankarna när ugglan för länge sedan hoat klart, och fullmånen står i blom ter sig för mig helt oöverstigligt, så istället sätter jag mig i fönsternischen med mina färger. I fullmånens sken bygger jag en av de målningar som sedan hamnar på Louvren."
En knackning hörs på dörren.
Det är Tea. Hon öppnar den och stiger in.
"Förlåt magistern, men det är sant. Vi har en uggla hemma. jag kan kanske ta med den hit om du vill?"
Han skrattar högt och sträcker ut handen mot henne.
"Tea, Tea, Tea...jag tror på dig, men boken jag läser handlar inte om ugglor. Den handlar om skapande, och hur mannen fann ideerna till målningarna som miljoner människor älskar. Det är konsthistoria lilla vän."
"Men..."
"Seså, gå på rast nu..."
Han puttar ut henne och slår sedan skrattande upp den ålderdomliga reliken från förr.


Väninnor-sjuka barn och skrivande av manus

Igår eftermiddag tuffade jag in mot city med pendeln, och träffade min vän Susanna, en tjej som inte haft det speciellt lätt i livet, men tagit ett rejält grepp om sitt liv för att styra upp det i rätt riktning.
Att ha en förälder som dricker, eller t.o.m två präglar ett barn. En del blir tysta, andra gapiga, men båda protesterar mot det de blir utsatt för på sitt sätt.
Susanna hade oturen att träffa en kille som dominerade henne, och gjorde så att hennes självkänsla for i botten med ett hårt brak. Idag är hon en blomstrande skönhet både inuti och på ytan, lite ärrad och ibland alltför hård mot sig själv.
.

Min uppväxt däremot var så där perfekt som man bara kan drömma om som barn.
Mina föräldrar bråkade sällan, och när jag tretton år gammal flyttade till farmors hus var lyckan total. Jag fick en alldeles egen häst. Hon hette Lady och var knappa ett år, alltså inte ridbar.
Farmor och farfar flyttade in i vårt gamla hus medan jag och min familj installerade oss i deras gamla hus som var en lantgård belägen ungefär ett stenkast från oss. En romantisk idyll bredvid vattnet. Ett paradis för ungar som älskar djur.

Under åren som gick ägde jag hästar, kaniner, harar, ökenmöss, kanariefåglar, katter i massor, hundar i parti och akvariefiskar, grodyngel, ekorrungar, kalvar, lamm och en hel del vilda djur.
Jag fann inget nöje att åka till kompisar under veckorna, och hann inte heller. En häst tar mycket tid.

Nog om det...

När det gått ett antal timmar och ett fat med nachos inmundigats är det dags att säga hejdå.
Mörkret ligger som en svart ogenomtränglig mantel över Botkyrka, och min bil står naturligtvis där det inte finns en enda lykta. Du anar vart jag vill komma va? Det är inte lätt att vara mörkrädd här ute på landet, jag lovar. Mitt stackars hjärta höll på att slå sig ur kroppen, så rädd var jag. I min fantasi dök elaka mördare upp, och andra underliga varelser. Min hjärna skapade snabbt något farligt av en soptunna som ramlat omkull, och då jag öppnade bilen tände någon billyktorna på andra sidan parkeringen. men åkte inte iväg. Hm...behöver jag säga att jag funderade både en och två gånger på varför.
Nåväl, jag startade bilen, värmde upp den, och åkte hem.

Efter att vi lagt småttingarna som varit lite stökig i magen under dagen och stannat hemma, satte jag mig vid teven med Peter en timme, sedan skrev jag resten av natten.

Nyss åkte Peter iväg med Zabine och Razmus till skolan medan Lilleman fick stanna hemma hos mig. Han är förkyld igen. Två ynka dagar hann min son vara på dagiset, sedan snorar han.
På BVC:t sade barnmorskan att Hampuz eviga fökylningar antagligen beror på att han fick i sig bakterier bara tre dagar gammal, och då blev rejält förkyld. Och det var inne på neonatalen (han är född v.33 + 6 dgr)
Som tur är kan jag vara hemma med honom så mycket som det krävs eftersom jag är arbetslös. Annars skulle det bli kris. Hampuz brukar vara hemma i snitt varannan vecka.

Nu skall jag, Hampuz och hundarna gå ut på promenad, sedan startar mitt fortsatta skrivande på manuset.
Är just nu uppe i 52 172 ord, och bygger varje dag på med fler.

Ha en bra dag

18 januari 2012

TEMA Tidsresa

Den korta tiden jag satt vid farmors sida innebar en snabb tidsresa från fyrtiotalet då Zarah Leanders hesa stämma fyllde radion i gott sällskap av studiomusiker, till nutidens blippande och plingande på datorer.
Hennes handleder var smala, och skelettet stod ut genom huden som små spetsiga berg. 
Håret var sprött av alltför många omgångar med permanentvätska.
Halsen 
När jag riktade iphonens skärm mot henne ryggade hon först tillbaka, men skrattade sedan åt sin egen rädsla. 
Slangarna som följde hennes näsvinge, och fortsatte in i munnen gjorde att kommunikationen mellan oss var en envägig, men hon nickade och skakade på huvudet så gott det gick.

Blixtarna från telefonen lyste upp rummet några sekunder, och jag såg fläckar på väggen bakom henne som någon försökt ta bort. På golvet rullade små tussar av grått runt i vinddraget från det öppna fönstret.
Det luktade sprit, och något odefinierbart sött blandat med svett och urin, och jag blev lätt illamående, men försökte att inte visa farmor vad jag kände.

Zarah Leander tystnade, och jag satte i nästa cd-skiva. Evert Taube sjöng om Rönnerdahl och ett försiktigt leende syntes. För att roa henne dansade jag runt i rummet med en av kuddarna i famnen.

En försiktigt knackning hördes, och in steg två läkare.
"Tyvärr finns det inget annat att göra nu än vänta. Cancern har spridit sig, och kan inte opereras bort.", säger den äldste av dem. "Men det där vet du ju redan, eller hur?"
Jag nickar och känner hur klumpen i halsen dräper förmågan att tala.
"Är det något du undrar?"
"Nej.", viskar jag och undrar för mig själv hur en död människa ser ut. Egentligen vill jag dra på mig jackan och springa ut genom dörren, men...mina föräldrar är döda, och några syskon fick jag aldrig. Farmor och jag har bott tillsammans sedan jag var fem. Hon har ingen annan än mig, och jag å andra sidan har ingen annan än henne.
Läkarna går ut efter att de tagit min hand.
Evert Taube sjunger sista frasen och tystnar, men jag ersätter snabbt skivan med en annan.
Denna gång är det Elvis Presley som sjunger den berömda sången till sin mamma. Farmor gråter och jag torkar bort dem med varsam hand.
Plötsligt lyfter hon en darrande hand och lägger den på hjärtat medan hon söker min blick. 
Jag lägger min hand över hennes och lutar huvudet mot hennes bröst. 
Ord är överflödiga
Mitt inre rivs i små partiklar, virvlar runt för att landa i en bädd av syra. Det gör så ont att jag vill skrika, men munnen är låst och ögonen torra.
Jag känner att hon andas häftigt, sedan tystnad.
Vänder upp blicken lagom för att se hur själen försvinner ur henne. De klara ögonen grumlas snabbt, och munnen mjuknar som om hon äntligen slipper smärtan.
En vitklädd kvinna kommer in, nickar mot mig, lägger en hand på min kind, och drar ett vitt lakan över farmors kropp.
"Det är över nu. Rut har kommit till Gud.", säger hon lågt och går ut.

Awarder till mig från andra bloggerskor

På bara några få dagar har jag fått flera Awarder.
De kom från Desiree Fredlund  som skrev så här:
För hon är lika outröttlig som jag. Hon skriver och skriver i en aldrig sinande ström. Hennes Pappersskärvor håller mig sällskap vid mitt köksbord när jag sitter där själv och äter. Boken tar aldrig slut. Jag läser lite här och lite där. Sorgligt ibland, vardagsmysigt ibland och mycket roande ibland. Alla borde ha en Pappersskärva som sällskap.

och härliga Mångmamma, som skriver så här
Ännu en kvinna jag skulle ha massor att prata om med.


Awarden ser ut så här:
Till Awarden hör en uppgift. Liebster är ett tyskt ord som betyder "käraste"och utnämningen ges endast till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter . När man får utmärkelsen ska man göra följande:

Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka. 
Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna awarden vidare till och låta dom veta det genom att lämna en kommentar hos dem.

Till sist hoppas man att dom utvalda vill lämna utmärkelsen vidare...

Så kommer det svåra att välja fem av alla underbara bloggar jag följer. Den här gången skickar jag awarden vidare till:

Johan Lindbäck som delar med sig av sina kunskaper, ifrågasätter och delar med sig av sitt skrivande.

Christin Ljungqvist som ger mig massor av tips och berättar om sin skrivprocess på bloggen.

Min skrivpuffskompis kvinna-gudinna som just nu har det lite jobbigt med synen, men snart kommer igång med de dagliga puffarna igen. Just nu ser hon inte ens så pass att hon kan skriva på datorn stackars liten.

Pennelina som inte bara fyller år samma dag som mig, utan också verkar väldigt lik mig i sättet. Hennes blogg är fylld av egentagna foton som fyller mig med glädje och tacksamhet över vad som finns runt mig.

Den sista awarden går till Ann Ljungberg som fixar till skrivmingel, resor, och delar med sig av hela block med tips hur man skriver utan att ta en enda krona betalt. Hon är fantastiskt, och en av de människor som fått mitt skrivande att växa. Missa inte hennes sajt Skrivpuff där du varje dag får ett tema att skriva om. Något jag gjort i tre års tid.

Idag har jag och Lilleman varit till BVC på 4-årskontroll. Det var fascinerande att se hur Anki som hon heter lotsade min älskade unge genom hörseltest, syntest, motoriktest och viktkontroll. Hampuz var lugn hela tiden, och följde henne intresserat med blicken, gjorde som hon bad honom, och fick efteråt en liten klisterbild.
Tänk att min lilla parvel kan sitta så lugnt så länge. Annat är det hemma där han studsar mellan golv och tak.

När vi kom hem igen skrev jag på datorn, medan Peter och pojkarna spelade monopol. Razmus var lite schongig i kistan imorse och fick vara hemma. Något han jublade över.
Otur för honom så skall han plugga, eller rättare sagt fortsätta skriva sin korta novell som fröken gett i läxa.
Igår påbörjade vi den, och efter lite segande kom Razzel igång med författandet, och visade att han är min son. Hi, hi...jodå...han skrev inte alls det jag sade utan hittade på saker själv. Det är bara det där med punkt, komma och stor bokstav som är svårt fortfarande.

Nu skall jag skrivpuffa, sedan skriva på manuset jag höll på med inatt.

Ha det gott
Kram


#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...