Jobb-novelltävling-kallt

Utanför fönstret rinner vattnet från snön som töat på taket. Hundarna ligger på soffan och i stort sett vägrar gå ut i blasket. Katten ligger hoprullad på bordet med pärlor av vatten i pälsen. Hon kom nyss in och springer säkert snart ut igen. Inget väder skrämmer henne.

Och jag...jobbar intensivt med att rensa bort länkar från bloggen som inte är intressanta eller stängts. 

Jag söker också efter en novell att skicka in till Kapitel1.se:s novelltävling i syfte att ha med den i deras antologi. Behöver mer tid. Fler timmar på dygnet.

Igår anmälde jag mig till en tvådagarskurs i att skriva för tv. Johann Zolltisch heter mannen som kan lära ut det. Han har skrivit flera kända manus och har även skrivit en tjock bok om det som heter Att skriva tv-manus. 

Jag har beställt ett ex och väntar ivrigt på att få det, och OM jag kommer in på kursen bloggar jag naturligtvis om det.

Längtar efter att få förvandla mitt manus till filmmanus. Det är inte stor skillnad, men den finns.

Peter är i stan med Zabine och kollar hennes ögon. Läkaren såg att hon skelade lite, lite och rekommenderade oss att testa med glasögon så hon ska slippa huvudvärken. 

Nu håller jag tummarna att det löser sig och att hennes kamrater inte får för sig att reta henne för glasögonen. Det är känsligt sådant där, kan sluta hur som helst.

Det är kallt i huset men jag har ingen lust att elda och virar en filt runt kroppen istället. Fötterna drar jag upp under mig och händerna får torgvantar.

Nu ska jag ta tag i redigeringen igen.

Ha det

En början-230

Mitt hjärta drog ihop sig i ångestfyllda kramper när jag kände igen mannen som gick längs vägen. Så enkelt det skulle vara att avsluta hans liv och slippa leva i det här vakuumet av liv. Slagna kvinnor går alltid tillbaka till den som slår, läste jag senast igår i Expressen. Jag vill inte tillhöra den procenten, inte längre. 

Jag kollade i backspegeln och såg att det var tomt. Ingen skulle se något. Om jag svängde lite på ratten skulle jag få tillbaka min frihet igen.

Full fart igen då

Idag har jag skrivit fakturor, rensat bland inköpta tidningar, svarat på mejl och gjort i ordning nya pärmar till 2013.

Tanken var att jag skulle redigera på eftermiddagen, men disken stod upp till överskåpet och jag visste att Peter skulle bli sur...

Kvällspasset har gått åt till att klippa Peter och jobba med datorn igen. Januari är tuff som egenföretagare. Jag har dessutom två företag att fixa pappersarbetet till, mitt och Peters. Men jag tar bra betalt, ha, ha.

I morgon ska Zabine till sjukhuset med ögonen och jag måste köra de andra till skola och dagis.

Som tur är så har snön smält undan en hel del. Det är inte lika jobbigt att få iväg bilen. Ändå föredrar jag kylan. Det här blasket förstör både skor och humör.

Nä nu ska jag återvända till jobbandet.

Ha det gott

En början-229

"Helan går, hopp fallerallan lej", skrålade Tove och höll flaskan mot munnen.

Niklas skäms. Han skäms för att han skäms för mamma och skäms för att mamma gör som hon gör. Niklas har ont i magen och vill hem.

"Snälla mamma, kom", sa han lågt med ögonen riktat mot backen.

Gryningsljus-nya böcker-Dramatiskt berättande-Story

Klockan väckte oss sex.

Jag sträckte armarna över huvudet och puttade sedan på Lilleman som skuffat in mig i ett hörn av sängen. Han är stark den lille trots att han bara är fem.

Huvudet som bankat när jag lade mig igår, bankade inte längre. Jag var tvungen att sätta mig upp och känna efter ordentligt för att känna smärta, men den kom från såret under näsan inte skallen.

"Jippi, jag är bättre!" skrek jag och hoppade över sonen ned på golvet. "Upp och hoppa tröttmössor, ni ska till skolan."

Som vanligt när jag blir frisk, eller åtminstone friskare, sprudlar kroppen av energi. Det är bara host-

attackerna som stoppar mig från att snöra på springskorna och dra en repa ut i skogen. "Åh, vad jag älskar livet", ropar jag och drar av äldsta sonen täcket. "Upp, upp, upp."

Peter kör barnen till skolan medan jag tar ut voffiparna och skriver dagens början.

När han kommer tillbaka undersöker jag hans onda tand och ser att den är inflammerad. Uj, uj, är det inte det ena så är det det andra. Han ringer tandläkaren och får en tid på torsdag. Haja att ha tandvärk tills dess.

Jag slösurfar och myser i soffan under tiden som Peter åker till banken och pratar lån. Jag stannar hemma eftersom jag inte vill smitta vår bankman.

På eftermiddagen är jag som ett barn. Tillfrisknandet är ett faktum. Öronen värker inte längre, halsen likaså. Snoret rinner och jag hostar, men halleluja...det går åt rätt håll.

Måste erkänna att jag varit lite orolig. Skrivkursen börjar den 7:e, och influensa kan vara ettrig ibland.

När jag och Peter hämtar barnen hämtar jag ett gäng paket på posten plus mitt nya ickesnygga körkort.

Det är en hel drös med efterlängtade böcker. Sådana som jag ska ha när filmmanuset läggs på skrivbordet igen, men som även passar när jag skriver "vanligt"

Barnen är trötta och hungriga så vi skyndar oss hemåt och möts av den här underbara utsikten:

Tyvärr hade jag bara iphonen med mig och kunde fånga det trolska ljuset, men du får föreställa dig hur det såg ut. Jag beordrade Peter att stanna bilen för att jag ville göra ett försök i alla fall.

Nu har vi ätit Tortillas och tittat på en av Asterix-filmerna som också damp ned i brevlådan idag.

Så fort jag stängt av internet ska jag skriva fakturor och skriva manus.

Ha en underbar kväll.

En början-228

Jag segade mig upp över kanten och stelnade av skräck: Ett knappt årsgammalt barn låg naket på den vassa klippan och sög på tummen. Min första tanke var att lyfta upp det, men något fick mig att avvakta. En stor örn cirklade runt, runt över oss, stirrade på mig och barnet med svart blick.

Att inte leva på riktigt

Jag är dunderförkyld just nu, nä fel, jag har en influensa som verkar hämtad från helvetet. Den här bakterien har invaderat varenda ställe den kan hitta. Skallen värker, näsan är tjock och under den återstår bara röd fjällad hud. Det är svårt att andas för bröstet är trångt och fullt av slem.

Barnen har varit sjuka, Peter likaså. Jag har duttat och kramat, kollat feber, matat. gett dricka och duttat ännu mer i över en vecka.

Nu ligger jag själv här. Ensam. Peter jobbar, barnen är på skolan. Jag slötittar på film efter film på teve och försöker kasta ut sjukdomen genom att öppna varenda fönster och släppa in kylan.

Skkkkkraaaattttttsch

Trodde jag ja.

Klockan tolv väcks jag av telefonen. 

   "Hej, det är Jessica från skolan. Zabine har ont i huvudet igen."

Jag svär tyst för mig själv ruskar på huvudet för att vakna till. "Okej, jag hämtar henne. Kan du vara snäll och skicka ut henne om jag ringer er när jag kommer dit? Det är nämligen min tur nu. Influensan har tagit min kropp i besittning. En jävla elak sådan."

   "Självklart, jag fixar det. Och du...krya på dig."

   "Jag jobbar på det", säger jag och känner hur benen och händerna darrar då jag reser mig upp.

Det är mildväder ute så den centimetertjocka snön som täckt bilen går ganska enkelt att ta bort. Värmen i bilen är lika usel som alltid och jag tackar febern som håller mig varm.

Jag kör den slingriga vägen mot skolan i feberdimma. Det är få bilar på vägen och saltet som lagts på vägen har smält bort den mesta snön.

Efter ett tag känner jag hur värmen inifrån nästan kväver mig, och trycker på knappen som drar ned rutan. Kylan sveper in och hjälper mig andas igen.

Vid skolan funderar jag på om jag ska gå till skolgården och hämta Zabine, eller ringa och be henne komma ned till parkeringen. Jag kliver ur bilen och drar ned mössan långt över ögonen för att minska smärtan i huvudet. Det känns som att en stor silverfärgad metallhand klämmer ihop hjärnan. Ja, exakt så känns det. Jag ser den framför mig. Hur den trycker hårdare och hårdare för att öka smärtan.

Tabletter hjälper inte. Det har jag redan testat. Finns inget annat än att lida sig igenom alla dessa smärttillstånd och vänta in tillfrisknad. Fyra dagar har gått och nu borde det värsta vara över.

När jag var vid skidbacken i lördags och stod på knä med huvudet i händerna orkade jag inte bry mig vad de andra tyckte. Idag är det likadant. 

Stående utanför skolan studerar jag några barn som leker i ställningen medan jag slår numret in till klass rummet. Jag glider iväg med blicken till dagis dom ligger vägg i vägg med skolan och tar beslutet att hämta Lilleman också. 

Zabine kommer ut och vi hämtar Hampuz.

Hans fröknar hejar glatt och vill se tatueringen men skakar på huvudet när de ser mitt bleka ansikte och det röda under näsan. 

   "Nä vet du vad. Gå hem och lägg dig."

Jag torkar svetten i pannan och tar Hampuz kalla hand i min. Barnen går med snabba steg mot parkeringen medan jag nästan hasar fram med fötterna.

Jag har varit sjuk förut, jodå, men det här är något hämtat från helvetet.

Dock tror jag att jag fått det här av en orsak. Ödet, Buddha, Gud eller någon annan kanske tycker att jag ska coola ned och bara vara. Inga manus som ska läsas, inga datorer, ingen teve. Bara vara. Du vet så där man kan ha det vid en skogstur, eller...varför inte vid havet. Ligga och lyssna på fåglarna som kvittrar, vinden som viner, bladen som rasslar, vågor som slår mot en stenhäll.

Att vara sjuk är för mig att inte leva på riktigt. Jag lever i en kokong av smärta och tankar. Börjar varje morgon med att känna efter hur jag mår och hatar varje sekund. Jag är inte gjord för att inte göra någonting.

Nåväl, dagarna går och helvetesbacillen försvinner gradvis för att plantera sig hos någon annan. Snart är jag mitt vanliga glada jag igen.

Ha det gott

   

En början-227

Mia lutade sig över den nygrävda graven och rättade till de röda rosorna med fingertopparna. Taggarna gjorde små hål i den vita huden och skapade små rännilar av blod. "Förlåt mig kära far, förlåt mig. Jag kunde inte göra på annat vis."

En början-226

Erik paralyserades av den stora svarta hästen som galopperade mot honom. Om bara några sekunder kommer de att upptäcka mig, tänkte han och gjorde sig så liten han kunde under de tjocka timmerstockarna.

En början-225

I samma ögonblick som jag landade på det gröna gräset hörde jag en låg morrning. Muren jag hoppat över var för hög att komma upp på och enda alternativet var att springa. Risken var att de som bodde i huset vaknade och upptäckte mig. Hur skulle jag förklara min närvaro hos mitt ex, som dessutom hatade min åsyn?

Orangino ett spel för författare

Jaha, så var det slut på ännu en dag, denna gång en fredag. I morgon är det tänkt att vi ska åka till Ragnhildsborgsbacken och åka snowboard, men jag undrar om min stackars kropp klarar utmaningen. 

One.com hjälpte mig med hemsidan och gjorde det med bravur. De svarade efter mindre än ett dygn. Det ni Telia vore något för er att apa efter. Telia lovade ringa för ett dygn sedan och har inte gjort det...som vanligt.

Det mesta av dagen har gått åt till att hjälpa ungarna med läxor. Både svenska och matematik låg på schemat.

Jag har hittat ett roligt spel via bloggen annakeiler.wordpress.com. 

Det heter Orangino och är ett spel där man kan bygga ihop sina karaktärer enkelt. Kika in på inlägget och läs själv. Spelet är ganska dyrt, men jag tror att det kan vara bra att ha.

Peter har kommit hem och ligger framför teven. Stackarn är lika förkyld som oss andra, men jobbar ändå. Det tar på krafterna.

Elden brinner i kaminen och hundarna ligger tätt intill. Katten har rullat ihop sig i Razmus säng och väntar på att han ska komma och lägga sig.

En jättedisk står och skriker på mig så jag måste väl ta mig i kragen. Har mest lust att dra täcket över huvudet och invänta bättre tider. Friska sådana.

Nu ska jag inte gnälla mer utan göra det som förväntas av mig. Fixa käk, diska och skriva på manuset.

Hörs senare

Novellskrivarkurs-colling förlag-

"Du behöver väl inte gå någon sådan kurs", säger Peter och skakar på huvudet när han ser mig ta fram den svarta pärmen. "Du har för sjutton skrivit mängder med noveller. Eller hur?

   "Jo, men jag kanske kan lära mig något när jag går kursen", säger jag och öppnar pärmen där jag satt in första delen av kursen. "Hon ber mig att kolla in novellerna som Allas, Hemmets veckotidning, Allers med mera antagit. För att hitta rätta orden så att säga. Det som förlaget vill ha.

 "Hur orkar du?" suckar Peter och går in till barnen igen. 

Hur jag orkar? Jag har intresset för att lära mig saker. Massor av saker. Just nu ligger det tre språkkurser på mitt skrivbord, en svenskakurs a´500 sidor, ett antal psykologiböcker och en trave olästa faktatidningar från Mac, Nära och flera andra. Jag vill hinna med att läsa alla, men måste välja ut de viktigaste. Under tiden växer högen då nästa nummer kommer hem.

Så varför går jag en novellskrivarkurs?

Av samma anledning som jag går alla andra kurser. Jag vill veta hur man gör, eller rättare sagt hur någon annan anser att man ska göra.

Därmed inte sagt att det är det rätta sättet.

Nästa vecka börjar jag en kurs i att skriva för barn. Något jag gör för att kolla om jag har något intresse av att skriva för yngre. Jag vill dessutom veta skillnaden mellan att skriva för vuxna. Om...det finns någon.

Tillbaka till novellkursen:

Jag har inte skrivit så mycket noveller till min hemsida på sistone. Istället har de åkt iväg till olika tävlingar och väntar på att antas.

Colling förlag har en novelltävling som du kanske är intresserad av. Du får skriva upp till 35 000 tecken vilket borde räcka för att skapa en spännande novell. Senast den 30 april.

Jag tänkte testa att få ihop något vettigt, men jobbar redan både med redigering av manus och nytt manus (en övernaturlig skräckhistoria) som ska till Mörkersdottir om det håller.

Det är andra eller tredje gången i mitt liv som jag skriver i den genren.

Vilka kurser har du gått/går du själv?

Sjuk-mio min mio-psykologi-REM-sömn

Vaknade med sängen full av barn och hundar. Jag hade frossa och frös som en hund trots att jag fått tre filtar över min kropp. Jävla sjukdom, tänkte jag och snöt mig med hackande tänder. 

Hundarna låg tätt intill mig, barnen likaså. 

Vi låg och pratade en stund sedan klev vi upp och åt frukost.

När vi ätit färdigt hämtade jag datorn och skrev på den medan barnen tittade på filmen Mio min Mio.

Det var många år sedan jag såg den och den är gammal, men ack så bra.

Barnen satt som förhäxade.

Igår försökte jag få in Wordpress på min sida men lyckades inte. Idag ska jag prata med One.com som är mitt webbhotell. 

En av mina facebookkompisar frågar varför jag envisas med att ha One, men jag har haft dem många år och aldrig haft strul förut. De måste få en chans att rätta till det som hänt tycker jag.

Läser tidningen Modern psykologi där det är en artikel om djuriska drömmar. Forskarna har kommit fram till att katter och hundar ja till och med råttor drömmer, men de vet inte varför.

Forskarna säger att alla däggdjur och fåglar drömmer och har nyligen fått reda på att det till och med finns en bläckfiskart som gör det.

Merparten av våra drömmar utspelar sig under den så kallade REM-sömnen. REM är en förkortning av rapid eye movement, vilket syftar på att de slutna ögonen rör sig under sömnen. Under REM-sömnen är pulsen och andningen oregelbunden och vår hjärnaktivitet är hög.

Det är till och med så att hjärnan är lika aktiv som i vaket tillstånd. Musklerna däremot, är paralyserade.

En ny teori är att drömmarna är en sorts nattlig terapi. Att man under natten bearbetar det som hänt under dagen. 

Om samma sak gäller för djur låter forskarna vara osagt. Det är ju lite svårt med kommunikationen om man säger så.

Forskarna har gjort experiment på zebrafinkar. De har visat den speciella hjärnaktivitet som råder medan finkarna sjunger, även uppstår under sömnen. Zebrafinkarna drömmer alltså att de sjunger, eller att de hör fågelsång. På så vis övar de upp förmågan att sjunga.

Modern psykologi är en sådan där tidning som jag slukar. Innehållet ger mig flera idéer till karaktärer och att få ta del av alla forskarrön är skoj och intressant.

Det står också om självbiografier. Att personerna inte minns rätt. Att hjärnan spelar hen ett spratt. Även den som inte ger ut sin självbiografi går omedvetet och filar på sitt liv.

Jag skrattar lågt för mig själv och tänker på mina hyllmetrar med dagböcker som jag skriver rent i min självbiografi Ja älsker däj ja. Manuset finns än så länge bara i min dator, men snart så kanske jag hinner ta mig an det.

Nu ska jag titta färdigt på filmen. Lilla Hampuz tycker den är läskig och har krupit upp i mitt knä.

En början-224

När jag steg ut i gläntan tystnade fåglarna som om de väntade på att något skulle hända.

Sjuk-strulig hemsida-path

Natten var helvetisk med hög feber, hosta och snörvel både både hos mig och barnen. Peter svettades mängder men hade ingen feber. Vilket supervirus som drabbat oss.

Peter mådde lite bättre imorse och for iväg och jobbade medan jag låg som i koma i min fåtölj och försökte att inte somna. Ha, ha...till slut gjorde jag just det. Somnade alltså.

När jag vaknade till liv igen var jag piggare.

Så jag kikade in på min nya hemsida som var lika blank som igår. Den fungerade inte. 

Hur gick det med wordpress igår? Lyckades du få in det? skrev en av mina  facebookvänner.

"Tyvärr inte", sa jag för mig själv och suckade. 

Men på Egenutgivarna fanns ett meddelande till mig från en man som kan det här med data.

Vi jobbade på varsitt håll hela dagen, men lyckades ändå inte fixa det.

Nu har jag mailat one.com för att få hjälp.

Temat jag som förstörde hela min sida heter Path, så försök undvika det.

Nu hoppas jag att one.com kan fixa till det och att jag frisknar till för att kunna åka snowboard på lördag. Håll tummarna.

Läser i Aftonbladet att Carolina Gynning fastnat hos skattmasen och läser i texten att hon dragit av för resorna i researchsyfte. Hm...kan man göra så?

Jag har ett filmmanus som utspelar sig i Thailands djungel och behöver åka dit med min tolk för att undersöka vissa saker. 

Gissa om det snurrar i min skalle nu?

Barnen tittar på film och gör läxor om vartannat. Just nu snurrar filmen ARTHUR3 som verkar rätt bra.

Nu ska jag sätta igång elden i kaminen.

En början-222

"Jobbigt, eller hur?" sa mannen med pistolen. "Det är bara början. Du och han den andre ska gräva en varsin grop, så det är bara att hugga i."

Däckad-läxläsning-Tanja Dianova-wordpress

Familjen ligger fortfarande däckad, och jag har träffat Razmus lärare på morgonen för att diskutera hur det går för honom i skolan.
Hon sa att han är fantastiskt duktig på svenska och urdålig på matematik, men egentligen behöver han bara puttas på så klarar han matten. Tänk om han var lika pigg på att plugga som att spela på surfplattan eller x-box.

Det var iskallt ute och näsan sved av kylan.
När jag kom hem och kollade termometern såg jag att det var fjorton minus ute på verandan. Så jag håller mig inne, passar på att fixa till mina hemsidor och skriva på manuset.
Min personliga sida brakade igår och jag hittade wordpress svenska forum där en kille hjälpte mig.
Men, det räckte inte. Nu är sidan blank istället. Suck

Det är tack vare Tanja Dianova som jag fått en möjlighet att skapa min hemsida i wordpress. Webbhotellet One.com har nämligen inte one-clickinstallation av det och jag lyckades inte få in det själv.

Tyvärr börjar jag känna mig lite dålig jag med. Halsen svider och öronen. Typiskt säger jag och svär högt. Jag skulle gå på skrivarträff med tjejerna imorgon och måste  vara frisk någotsånär på lördag då det är dags för snowboard igen.

Teven går hela dagarna och barnen är lätt uttråkade trots att vi läser och skriver med dem. Att inte vara jättesjuk kan vara jobbigt.

Nu ska jag fixa mat till familjen och sedan plugga med Razmus.

En början-221

Emma lät fingrarna löpa utefter böckerna. Hon var helt säker på att han gömt sedlarna i en av dem, men vilken.

RaZaHa förlag-hostiga barn-nya hemsidor

Idag har jag jobbat hela dagen med att försöka få ihop en shysst hemsida till mitt nya projekt RaZaHa förlag där jag presenterar min böcker och så småningom hoppas kunna presentera nya e-böcker, både barnböcker och fackböcker inom skrivande och filmmanusskrivande.

Än så länge ligger sidan dold, men snart, snart bjuder jag in dig.

I framtiden är det tänkt att jag ska ge ut andra författares böcker, men än så länge ligger jag lågt.

Hela familjen är hemma och barnen hostar ikapp med Peter. Men det märks att de inte är så sjuka längre. Rastlöst driver de från den ena till den andra delen av huset, busar med varandra och hundarna om vartannat.

Tyvärr verkar det som om jag också åker på eländet. Halsen värker och öronen börjar göra sig påminda.

Nåja, det återstår att se hur det går med den saken. Time will tell

Peter sitter med Razmus och pluggar. Han är både hes och hostig men försöker ändå hjälpa Raz som inte alls har någon lust att göra någonting alls. Jo, spela. Det vill han jämt.

Vi har försökt ringa till Telia hela dagen, men bara mötts av en upptagetsignal. Det är synd att det inte finns något alternativ till dem. Här ute finns det inga andra som fungerar ännu.

Nu ikväll ska jag ta mig an att fixa till min hemsida. Eftersom jag bytt efternamn, eller rättare sagt fått ett till måste jag ändra alltihop.

Ha en bra kväll.

En början-220

Olga steg upp på stolen med darrande ben och svor inombords över att sonen måste åka innan han hunnit hjälpa henne. Jodå, hon visste mycket väl att det räckte med några skruvar för att sätta fast lampan igen, men hon var gammal, snart åttio och förmodades inte stå på diskbänkar.

   "Seså, masa dig hit nu lampskrälle", fräste hon och sträckte sig upp mot lampan i taket. Olga såg inte att den ena av trådarna smugit ut ur hållaren och låg mot metallställningen.

Snowboard-kyla-febriga barn

I lördags gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag åkte nämligen snowboard. Du vet den där brädan som unga killar och tjejer använder för att ta sig snabbt nedför ett snävt lutande berg fullt av snö.

Bakgrunden till det hela är min nyfikenhet...och sonens. Razmus gick nybörjarkursen förra året och älskade det. Han älskade det så mycket att vi varje lördag klockan tio befann oss vid ett snöfält berg där människor trotsade gravitation och Gud vet vad. 

Långsamt blev jag fascinerad av det Razmus gjorde. Det såg så underbart fritt ut att jag ville testa.

Tyvärr var säsongen på sluttampen den gången och kurserna över. Jag gav mig själv och min son löftet att gå kursen i år, och nu...är jag igång.

Mina kurskamrater har en snittålder på nio och tittar lite snett på mig, men vågar inte skratta då jag dråsar omkull. Snowboardinstruktören är mer än hälften så gammal som mig och tycker att jag är en tant med krut i. Så här sa han då jag berättade att jag snart fyller femtio:

   "Det är aldrig försent att lära sig något nytt."

Det är nog de orden jag anammat och gett mig sjutton på att kunna glida ned i snygga svängar innan vintern sagt adjö.

Solen sken och det var så kallt att små iskristaller blänkte i luften omkring oss. Träden var omvälvda av iskristaller och varje andetag fick min näsa att göra ont.

Razmus gick sin kurs och kämpade med att åka liften upp. En gång gled han i full fart nedför backen med ena foten fast och den andra lös. Ett orange nät stoppade honom från att fara in i sina kamrater.

Zabine som varit febrig på morgonen dissade kursen totalt, grät och skrek tills Peter räddade henne. Hon skällde på pjäxorna, kylan med mera, med mera.

   "Kom igen nu gumman", sa jag svettig efter att ha jagat omkring de andra kurskamraterna i kull för att bli uppvärmd. "Det är kul."

   "Nä jag vill inte", grät hon och vände sig mot Peter.

Jag lämnade henne åt sitt öde och lärde mig åka framlänges och baklänges, samt leka fallande löv.

 Det var jätteroligt om än jobbigt. 

Efteråt när jag skulle gå upp till Peter och barnen som satt sig i våffelstugan och värmt sig, kände jag att det värkte i hela kroppen. Låren skakade och händerna med. Det var skönt att sitta ned om jag säger så.

Hampuz är för liten för att gå vår kurs, men fick istället gå skidskola. Det gjorde han med bravur vår lilla sötnos. Efteråt var han trött och ville vila.

  "Så hur var det?" frågade en facebookvän. "Var det så kul som du trodde?"

   "Jag vet inte", svarar jag och skrattar. "För jag tillbringade ungefär tre fjärdedelar av lektionen sittande i snön med utsikt över liftarna och köerna. Att åka fastspänd med båda fötterna i en cirka en och en halv meter lång bräda är inte alltför enkelt. Framför allt inte när brädjäkeln har ett eget liv och glider ned fast jag vill stå still."

   "Det såg bra ut", säger min karl och skrattar. "Men du ramlade rätt ofta va?"

   "Tyst med dig", mumlar jag och ser framför mig hur jag om några veckor kommer att glida ifatt honom i backen och ge fingret. "Vänta du bara..."

Igår hade Razmus feber. I dag samma sak. Hampuz hade feber när han lade sig nu ikväll men verkar ha kryat på sig när jag kollade honom inatt.

Razmus yrade och fick kylas ned med is och våta omslag stackaren. Imorgon får jag ringa och sjukanmäla hela bunten.

Peter har också rasat dit. Just nu ligger han och stånkar i soffan med halsont, snuva och lätt feber.

Peter och en kompis till honom har jobbat med trappan framför huset och nästan fått den klar, så snart, snart kan vi öppna riktiga ingången och får en ordentlig hall att hänga av oss ytterkläderna i.

Jag fick besked om att jag kommit in på kursen i Att skriva för barn. Det ska bli mycket intressant att jämföra hur det är att skriva för vuxna eller barn.

Tänk om jag ändå hade mera tid. Hur jag än vrider och vänder på dagarna så räcker de ändå inte till. De är alltid för korta. Jag vill så mycket, men hinner inte det jag vill. 

Det är noveller som väntar på att skrivas. Manus som ska redigeras.

Ha en bra dag

 

En början-219

"Jag ser att du bytt däck", sa Tomas och sparkade på det. "Var det gamla trasigt?"

"Nä, däcket var gammalt. Jag och Olaf kände att det var dags. Med all den här snön blir det rätt moddigt", sa Lena och studerade Tomas stela mimik. Hon visste att han fortfarande var kär i henne och tyckte synd om honom. "Kan du inte komma över det där nu? Du och jag passar inte ihop."

"Nä det är väl så", mumlade Tomas och funderade på hur han skulle göra för att förstöra det nya däcket. Han ville inte döda dem. Åh nej, bara skrämma henne så att hon förstod vem som bestämde. Ingen lämnade honom, ingen.

Gästinlägg av Helena Milton

 

Jaha, så bloggar jag härifrån idag - verkligt roligt. Tack Anitha för att jag får gästa din blogg med ett inlägg!

Egenutgivning - mitt val

Jag tänker berätta lite om vägen från idén att skriva en bok och till hur det sedan gick till rent praktiskt. Det var i början av år 2009 som tanken på att skriva en bok föddes på allvar. Jag fick upp ögonen för att det var fullt möjligt och praktiskt genomförbart att ge ut sin bok själv bara man var beredd att offra tid, engagemang och pengar. Jag ville satsa allt och få min egen bok utgiven. Målmedvetenhet var ordet.

Skrivandet påbörjades och jag skrev lite allteftersom. Nog hade jag svårt att tänka mig att jag skulle få ihop en hel bok men det var ändå målsättningen även om jag fick lov att tänka ett steg i taget för att inte mina egna högt ställda krav skulle omkullvälta hela projektet. Sida för sida växte fram och jag blev klar den 17 juni 2011. Vilken glädje och vilken känsla av overklighet! Så satt jag ändå där med ett helt manus framför mig. Efter färdigställandet av detsamma påbörjade jag redigerings- och korrigeringsarbetet. Det tog tid och jag blev aldrig nöjd ... Hela tiden hittade jag andra, bättre och mer nyanserade sätt att uttrycka saker och ting på. Till slut blev jag outsägligt trött på att läsa denna min roman om och om igen för att förändra och förbättra. Jag lät manuset vila under några månaders tid.

Så småningom återupptog jag arbetet och läste återigen igenom vad jag skrivit. Visst ville jag bli klar men jag ville först ha en lektör som läste igenom manuset och sade sitt. Detta vara en mycket viktig del i det hela och jag såg verkligen fram emot att få ett professionellt utlåtande över manuset. Jag letade mig fram på nätet och anlitade GB Text Lektörtjänst och jag fick ett mycket noggrant och utförligt lektörsutlåtande. Utifrån detta gjorde jag de sista korrigeringarna och förbättringarna i manuset. Nu var jag verkligen klar och efter det sökte jag rätt på ett print-on-demand förlag som kunde trycka boken.

Boken klar!

Bokutgivningsdatumet hade jag bestämt skulle vara den 12 december 2012 utan att ha en tanke på att det var ett så speciellt datum. Det bara blev så, en slump helt enkelt. Den 7 december fick jag provtrycksboken i min hand. Jaha, så satt jag då där, om än inte med facit i hand men ändock ... När jag hämtat ut provtrycksboken som kom med rekommenderad post eftersom det första exemplaret de skickat kommit på avvägar ... hann jag inte längre än till bilen som stod parkerad utanför affären förrän jag var tvungen att öppna. Jag bläddrade, lät handen glida över bokens framsida, läste några rader här och där, tittade på långt håll och på nära. What a feeling!

Omslaget har jag fotat själv och bestämt typsnitt och storlek. Formatet på boken är en kompromiss med min ursprungliga önskan om pocketformat men som egenutgivare måste man tänka ekonomi också. Boken får inte bli så dyr att ingen vill köpa. Jag är mycket nöjd med utfallet. Jag ville mycket hellre ha en långsmal bok än en kvadratisk eller i storpocketformat. Jag bestämde mig för 13cm x 20cm och det blev bra.

  

Alla detaljer har jag bestämt, allt från mått på marginalerna till var sidnumreringen ska vara och så vidare. Jag var mycket angelägen om att bli nöjd med såväl det som gäller omslag och layout som med innehållet. Det förstnämnda vill jag ska vara annorlunda, så som jag tycker om det: konstnärligt och iögonfallande på grund av dess originalitet. Innehållet i boken ska ge något av värde.

Boken heter Förändrad-Förvandlad-Förädlad och är en relationsroman. Den handlar om Erland 39 år som levt ett destruktivt liv med mycket alkohol och många tillfälliga förbindelser. Han träffar en kvinna och inleder en distansrelation med henne vilken varar i drygt två år. På grund av avståndet och det faktum att han känner sig alltmer styrd i relationen med denna kvinna avslutar han relationen. Kommer han hitta sig själv och kommer han att finna kärleken igen?

Nu då?

På mindre än tre veckor sålde första utgåvan slut och jag väntar i denna stund på en ny bokleverans. Efter snart totalt fyra års arbete och väntan kan jag hålla min bok i handen. Jag gläds verkligen!

Fortsätt läsa om mig och mitt skrivande på www.helenamilton.blogspot.se

En början-218

Ida hatade Joker. Hon hatade varenda ljud från honom. Hatade den där viftande svarta svansen som ideligen slog ned sakerna på byrån när pappa kom hem. Hon var pappas älskling, ingen annan och framförallt inte en stor dreglande schäfer som var upphittad ute i skogen. 

Men Ida hade en plan: Hon skulle sätta ut annonser över hela stan om den äckliga hunden och bli av med honom för alltid. Om inte det fungerade så kunde man säkert peta in lite av pappas råttgift i några köttbullar, resonerade Ida.

Febriga barn-BVC-värkande händer

Som du säkert märkt är det iskallt ute idag, men ändå soligt.

Morgonen började med att vi konstaterade att Zabine hade 39 graders feber. Suckande funderade jag på att byta dag för BVC-besök med Hampuz, men började med att sjukanmäla lillskruttan som såg ganska pigg ut ändå.

Allt eftersom morgonen gick blev hon piggare och den stekheta pannan kallnade.

Lättat gick jag ut och värmde upp bilen för att därefter köra Razmus till skolan, Peter och Zabine till Tumbacentrum och sedan köra rally till BVC.

Vi kom exakt i tid och Hampuz hann knappt sätta sig bland leksakerna förrän tantelora kom och ropade in oss.

Det var dags för femårskollen. Hampuz hade vuxit upp till streck hundratio och vägde nästan tjugo kilo. Inte underligt att jag tycker att han är tung att bära in till sängen då han somnat i soffan. Tjugo kilo...

Han följer sin tillväxtkurva exakt och blir nu överflyttad till sjuksystern på skolan. Lilla gubben - så fort det gått. Snart har jag i småbarn längre.

Hampuz fick en spruta med vaccin mot polio, difteri, kikhosta och stelkramp, sedan åkte vi till Tumba för att hämta upp Zabine som glädjestrålande berättade att pappa minsann gett henne Monster high dockan Laguna Blue. "Så nu har jag NIO dockor", sa hon och höjde på hakan med läpparna hårt sammanpressade."

Jag protesterade och sa att vi ju nyss haft julafton och att Peter kunde ha köpt den och sparat gåvan till jäntan fyller första mars.

"Hon får den som en present i förskott", sa karlsloken och slog ned mina ord med slägga.

Jag sa hejdå till Peter som gick till Tumba Tattoo, och släppte sedan in Zabine i bilen. 

Efter att vi hämtat postpaket åkte vi hemåt och eldade. För oavsett det var strålande solsken så var det så kallt att jag fick ont i händerna.

Och tatueringen brände som eld.

Jag slängde av mig tröjan direkt jag kommit innanför dörren och satte mig i min gröna härliga fåtölj och loggade in på facebook för att kolla vad mina vänner gjorde.

Nu ska jag skriva manus.

Adjö 

En början-217

"Jaga inte hönsen"skrek farmor och hötte med näven. Jag tittade åt hennes håll och missade helt att tuppen kom flaxande mot mig med sikte på mina ben. När jag vände huvudet åt hans håll hann jag bara se ett färgglatt huvud med en mörkröd, spetsig, mycket vass näbb.

Panter-tatuering-Tumba-tattoo-Elin

Idag har jag suttit på en stol i strax över fem timmar. Orsaken var att jag skulle få en ny tatuering. Ännu en panter, men denna gång en snäll sådan och med min mans namn över.

Elin kalkerade bilden hon ritat av från ett fotografi till ett papper som sedan fästs på min överarm

Och så började det. 

Från början sved det rejält, men efter ett tag hade adrenalinet runnit till och gjort smärtan mer uthärdlig.

Elin drog streck efter streck med stor precision och imponerade djupt på mig. Hon är en mycket skicklig konstnär, och hur trevlig som helst 

Jag babblade i ett som vanligt och berättade om mitt skrivande, min familj, vad jag gjort i mitt liv o.s.v Stackaren fick säkert skavsår i öronen.

När huvudet och grässtråna var kvar beslöt vi oss för att pausa och äta mat.

När jag kom tillbaka hade armen blivit röd och lite svullen. Det stack som attan i den och brände.

Elin smörjde på en magisk salva som var svindyr, men tog bort smärtan där hon redan tatuerat.

Hon fortsatte med ögonen, grässtråna och det vita. 

Sedan fick jag äntligen se den.

Jag är vansinnigt stolt att ha den här och ska snart tillbaka till Elin för att tatuera lite färg på en av tatueringarna jag redan har och även göra tre små panterungar under barnens stora elaka panter.

Det här blir som en drog efter att man gjort den första. Synd att det gör så ont bara, men, men vill man vara fin får man lida pin sa min mamma när jag var liten, och precis så är det. 

När jag kom hem hade jag plastfolie lindat runt armen några timmar, sedan tvättade jag av tatueringen med tvål och vatten och smörjde på en salva jag blivit ordinerad. 

I morgon är det Peters tur.

Kreativ utveckling

Streck kors och tvärs - en oläslig autograf i nedre, högra hörnet

Runda cirklar - en oläslig autograf i nedre högra hörnet

En enda färg - en oläslig autograf i nedre högra hörnet

Streckgubbar - en läslig autograf med spretiga olika stora bokstäver

Många färger - en läslig autograf med mjuka svängar som spretar

Bilar som är både sneda och vinda med hjul i olika storlek - en läslig autograf

Avancerade teckningar med hela landskap fylld av människor som gör saker - en snygg autograf

Vackra komponerade teckningar som får folk att förundras - en oläslig autograf med stora svängar

En början-216

Sara lindade halsduken ytterligare ett varv om huvudet och slängde bak de korta stumparna som blev över. När skulle han komma? De hade sagt åtta och klockan började redan närma sig halv nio. Typiskt killar, tänkte  hon och spottade på marken.

Skrivkurs-tatuering

I går var jag hemma utan barn och njöt av att sitta och göra i princip ingenting. Jo, jag läste dagstidningen.

Efter en liten stund orkade jag inte sitta kvar längre och gav mig på alla kläder barnen växt ut och som egentligen skulle ha sålts iväg för länge sedan.

Jag bar ut dem till lagret istället. De får ligga till nästa vinter.

Det var kallt ute igår, men jag gick en promenix med vovvarna och njöt av det vackra landskapet.

Eftersom veden var slut gick jag till vedboden i sällskap med katten och bar in flera kassar.

Elden värmde snabbt upp huset och jag satte mig i fåtöljen igen med en varm, härlig filt över benen.

När klockan landat på tre packade jag ihop min ryggsäck, satte på mig varma kläder och åkte till Tumba station för att där ta pendeln till stan.

Orsaken till det var att jag skulle gå till Folkuniversitetet och lyssna på Ylva Wallin, numera Carlstedt som berättade om sin kurs i att skriva för barn.

Jag har skrivit någon enstaka saga, men mest författat för vuxna, så för mig var det extra intressant. Vi fick testa på att skriva och läste sedan upp det. Tänk vad många begåvade människor det finns. Den ena efter andra delade med sig av det de skrivit och jag blev lika fascinerad som alltid.

Ylvas prat gjorde så att jag bokade kursen. Jag har alltid varit nyfiken på att skriva för barn, men tror inte att jag behärskar tekniken och tänkte få hjälp.

Nu återstår att se om jag kommer in. Det finns bara nio platser.

Barnen är väldigt duktiga på att teckna så vi ska göra böcker, e-böcker närmare bestämt.

När jag kom hem var alla barnen uppe och Peter bakade kladdkaka. Zabine provade pyjamasbyxorna med rosor på som jag hittat till henne och pojkarna frågade vad de fått.

"Inget idag", sa jag och plockade fram ännu mer till tösen. Jag hade köpt rosa och vita slingor som hon kan sätta fast med klipps. Något hon tjatat sig blå om en längre tid.

Jag lade barnen och satte mig på kontoret för att försöka reda ut härvan jag skapat under dagen. Till att börja med rev jag ut flera noveller ur veckotidningar och kastade resten. Det tar bara plats.

Idag åkte jag extra tidigt hemifrån och lät Raz lämna Lilleman på dagis för att jag skulle hinna få en parkeringsplats i Tumba.

När jag sitter inne på MacDonalds märker jag till min stora förskräckelse att mobilen är borta. Panik!

Nu ska jag springa tillbaka till bilen och hoppas, hoppas att den ligger i bilen på golvet eller nåt.

Klockan 11 är det tatueringsdags. Brr...lite nervös är jag trots allt. bara lite...

Livets sköna dagar

I går hjälpte Peter mig att ta hem en reclinerfåtölj jag hittat på Blocket.

Att sitta hela dagarna på en kontorsstol tär på kroppen och med en laptop är man ju inte låst till ett ställa.

Alltså införskaffade jag mig en sådan här:

Den är urskön och jag riktigt längtar efter att få sitta där och skriva.

Det var meningen att jag skulle göra det igår men livet ville annorlunda. Snön föll hela dagen igår, tog aldrig slut. Det var fantastiskt vackert och ingen kyla att tala om.

På bodtaket hade jag över 20 cm snö som måste bort, och på verandan var det ännu mer. Det är rätt smart att ta snön på en gång, innan den fryser till is.

Jag skottade en gång med min fenomenala snöslunga och en gång för hand. Vissa partier är så trånga att man måste använda spade.

Klockan tre tutade jag iväg efter halkiga vägar fylld med snömodd. Hämtade barnen och for hem.

Väl hemma såg jag att det var dags att skotta igen så jag lurade ut Razmus som hjälpte mig några timmar, sedan gjorde vi hans läxa tillsammans.

Lite senare på kvällen/natten kikade jag och Peter på tatueringar. Vår tatuerare Elin ville veta om vi ska ha dem färgade eller svart/gråa. Det är ett stort steg att tatuera sig. Det sitter ju fast forever och MÅSTE bli perfekt.

Hittills har jag tre pantrar, det här blir min fjärde. 

Om hon är bra tänker jag göra fler. Ideerna till det är klara och utritade, men det gäller att ha pengar också.  Det är inget billigt nöje.

Läste på facebook om tjejen som dissade bokhandlare och funderar på hur hon tänker. Själv älskar jag bokhandlare. Min favorit ligger i Tumba. Där inne kan jag gå i flera timmar och tumma på böcker. Jag tycker att känslan är så speciell. Kan inte riktigt förklara, men jag gillar att vara bland böcker och titta på alla 

I morse skjutsade jag alla barn till skolan och dagis. Det ska bli skönt att var själv tycker jag utan att skämmas. Barnen är underbara, men jag vill skriva och behöver det.

I kväll ska jag in till Folkuniversitetet för att kika på en kurs om att skriva för barn och ungdomar. Det är lockande att försöka och jag vill ha lite mer kött på benen, tips och råd.

Ha en härlig dag.

En början-216

"Godmorgon jag ska sota er skorsten och undrar om ni lagt tidningar vid kaminen? Det blir ganska skitigt när jag håller på."

"Nej, det har jag inte hunnit. Om du väntar några minuter så ska jag fixa det. Vill du ha kaffe efteråt?"

"Nä tack, jag måste vidare, men tack ändå."

Magnus mindes varenda sekund av samtalet och förbannade sig själv gång på gång. Hur kunde jag vara så oförsiktig? Varenda sotare vet att man ser till att ha en fot på taket. Magnus försökte röra på sig men det var tji i helsike. Han satt som i ett skruvstäd, fötterna och huvudet upp, rumpan ned. Som tur var så var skorstenen ganska vid. "Hjälp", skrek Magnus och tittade upp mot den blåa himlen. 

   Några kråkor flög förbi och kraxade högt då de såg honom. Där fick du för att du alltid skrämmer iväg oss, lät det som de sa. 

   "Hjälp, kan någon hjälpa mig?" skrek Magnus igen och kände hur kylan i muren började frysa huden på ryggen. Nacken värkte och blodet hade försvunnit från fötterna så att det stack i dem. "Jag kommer att dö här", sa han högt till sig själv. "Om jag hade beställt fika hade hon undrat var jag tog vägen."

Överraskad

Du sa att jag skulle komma hem

Blunda

Och sträcka fram händerna

Naturligtvis lydde jag dig

I min hand fick jag en guldring med inskriptionen Ludde & Lina 2000

Din och min vigselring

Jag vill skiljas sa du 

Drog på dig din tröja som jag stickat

Öppnade dörren

Tog fram din röda resväska som du gömt bakom dörren

Och lämnade mig

Pantertant-dags för tatuering igen.

Nu har vi fått teckningen av vår tatuerare och står i valet och kvalet om den ska vara svart/grå eller färgad. Jag gillar den som kommer först här. Vad tycker du? Kolla in tänderna och tungan.
Sååå fint gjord. Teckningen Elin på Tumba tattoo ritade hittar du längre ner.

Den här har jag redan, men min tatuerare Elin ska få förstärka min. Lägga till lite färg och göra tänderna vassare plus vitare. Men det gör jag nästa gång, inte nu.

Min nya ser ut så här: Peter har den med mitt namn, jag den andra. När vi står arm mot arm bildar pantrarnas svansar ett hjärta. Så på torsdag kommer jag att sitta i stolen några timmar.

Kolla in tatueringen. Den är ett konstverk