30 november 2009

TEMA november

Barnen i byn skottade snö för brinnande livet och öste det över högarna som blev högre och högre.
Av vatten som de med gemensamma krafter öste över högarna bildades is och långa kanor sicksackade de bländvita topparna.
Med små skyfflar som egentligen var till för att ligga i bilen för att användas om man körde fast i snön grävde de långa gångar som ibland kunde vara upp till 5 meter långa, och sedan grävdes alltihop ur sakta, sakta för att till slut få små fönster där de placerade små ljus som noga satts fast i snön.
När de var klara med sitt jobb och novembermörkret rasat in var det dags för mat och deras föräldrar kom en efter en för att hämta in sina små.
Blöta och kalla om fötter och tår med rosor på kinderna äntrade de matbordet efter att ha tagit av sig overallen som låg i en blöt hög innanför dörren i sällskap av vantar som accentuerade vackert till färgerna på den. Bredvid stod skoterkängorna snyggt uppställda med innerskon halvt uppdragen för att torka tills det var dags för nästa utgång.


Barndomens vintrar ter sig kalla och fyllda av snö, och frågan är om det bara är minnet som spelar en spratt. I min minnesbank finns vinter från oktober till december, ja ända tills i januari.

Plogen som min pappa drog efter traktorn var dåtidens nöjesfält och vi äntrade den för att sedan med frusna fingrar blåhålla oss skrattande medan den for fram och tillbaka över vägen i full fart.
Väl hemma fick vi varsin skyffel i handen för att hjälpa till att skotta fram alla småvägar på gården som ledde till ladugårdens alla skrymslen.

November var vilomånad för mor och far och täkterna nedanför vårt hus stod som vita sjöar som då och då beträddes av vilda djur på jakt efter mat.

När december kom var det dags att ösa ur sista delarna av säden från i fjol och planeringen för det kommande året började.

Julaftonmorgon åkte vi med flygande fläng på skidor till ladan där matningen av rådjuren pågick och fyllde på alla hoar och höhäckar för att hjälpa de små, och räven fick sig ett skrovmål nere på åteln bestående av några kråkor som fått sätta livhanken till.
Sist av allt tackade vi vättarna och tomtarna för året som gått och gav dem både gröt och mat i små trätallrikar för att inte maten skulle frysa fast.

29 november 2009

Tema att gå i ide

Signalen började lågt för att sakta stegra sig till ett gräsligt oljud som kunde väckt döda, och jag slängde mig på mobilen för att den inte skulle väcka barnen som precis somnat. ”Anitha.” svarade jag och tittade på displayen där siffrorna liknade små myror som dansade chacha. Jag gav upp försöket att se vad det var för nummer och förbannade om igen min ålder som fört med sig behovet av glasögon. En snabb andhämtning hördes i andra änden, men jag kunde ana att det var någon av kvinnligt kön. ”Jo hej! Du känner inte mig men jag heter Lena och brukar läsa dina skrivpuffar som du skriver, och...” hon var tyst några sekunder innan hon fortsatte med lite lugnare röst. ”Jo jag saknar dina texter. Du har ju inte skrivit på ett tag...ja inte för att jag har något med det att göra, men...jag...” Eftersom jag inte riktigt var säker på om kvinnan drev med mig eller inte var jag tyst och till slut ropade hon högt i luren. ”Hallå! Är du kvar?”

Jag reste mig upp från kontorsstolen och smög in i sovrummet för att kolla att alla barn fortsatte sova innan jag gick ut i köket, satte mig och slängde upp fötterna på bordet. ”Menar du allvar?” sade jag och såg nog lika paff ut som jag lät. Mitt mörka långa hår satt hårt uppsatt i en knut mitt på huvudet och jag släppte med ett lågt stön ut den och krafsade med fingrarna i den tjocka massan som slängde sig ut över huvudets sidor som tentaklerna på en bläckfisk. Det värkte i hårbotten av den hårda behandlingen som knuten gett hårbotten, och friheten var total när jag skakade ut det.
Kvinnan i andra änden tog till orda igen och lät nu lite säkrare. ”Du är jävligt bra! Men det har du väl hört förr?” Jag funderade ett kort ögonblick på om det kunde vara någons kompis kompis som drev med mig, men beslutade mig för att kvinnan nog var äkta. ”Tack, men den enda som kommit med sådana kommentarer är nog min karl, och...” jag gjorde ett kort avbrott innan jag skrattande fortsatte. ”han är nog bara snäll. Var har du fått tag i mitt telefonnummer förresten?” Lena skrattade med mig och sade bara ”118118 vet du.” Jag hörde att hon prasslade med papper och väntade på att få höra ett asgarv och orden ”Ha, ha...du är så lurad.” Men orden kom inte och hon läste istället upp en av mina noveller som jag skrivit och avslutade med orden. ”En toppenbra text som jag gillar skarpt. Vad jobbar du med? Och var har du tagit vägen?”

Jag hade nu fattat att jag inte var lurad och började långsamt slappna av mycket nyfiken på vem den här kvinnan var, och vad hon egentligen ville. När hon slutat prata berättade jag om kräksjukan som tvingat hela familjen att gå i ide två veckor och att jag precis hade blivit arbetslös efter att ha haft en underbar tid med småttingarna hemma.
När jag pratat klart hörde jag om igen prasslet av papper och hur hon harklade sig då och då. Till slut kunde jag inte vara tyst längre. ”Hurså?” sade jag och satte ner fötterna i lillgrabbens boklåda som stod under köksbordet. Böckerna hade fått hundöron av barnens idoga bokläsande och minstingen strippade nu den ena efter den andra genom att dra av det yttersta skalet.

Jag började så smått att fundera på att lägga på luren och istället sätta mig vid datorn för att fortsätta med min bok när hon plötsligt slänger ur sig. ”Vill du ha jobb på vår tidning? Du har skrivit fräscha tankeväckande artiklar och har en underbar fantasi som både skrämmer och roar. Nå?”

Chockad av frågan och samtidigt med klara bilder av vad jobbet skulle innebära både för mig och vår haltande ekonomi tvekade jag några sekunder innan jag lyckligt svarade. ”Självklart, men vilken tidning gäller det?”
Hon berättade vad jobbet innebar och vad de förväntade av mig, och vi bokade en tid så vi skulle ses och skriva kontrakt.
Överlycklig ringde jag till min dubbelarbetande karl och berättade vad som hade hänt och han sade med glad röst. ”Äntligen älskling! Äntligen når du ditt mål!”

TEMA alla goda ting är tre

På kvällskröken ringde läkaren, och berättade att HCG:t låg på 1700. Alltså är jag gravid.
Jag jublade i telefonen, men kan jag? Borde jag?
Jag frågade läkaren vad som gäller vid abort, och om de gör det därborta. Han blev iskall i rösten, och hänvisade mig till barnmorskan. Avslutade sedan samtalet snabbt. (Han blev ARG! Han vet ju ingenting om mig, så med vilken rätt blir han sur?)
Ringde till mamma som ansåg att jag skulle ta abort! (tack för den).
Ringde sedan systeryster, som inte anser det. Hon säger att hon stöttar mig fullt ut, vad jag än gör (det värmer).
Ringer till Peter, som blir superglad, men ändå låter lite tveksam. "Klarar din kropp ytterligare en graviditet?" säger han försiktigt. "Tänk om du blir rullstolsbunden pga foglossning? Du minns väl vad läkaren sade?" Jag säger att det nog är lugnt, och att det säkert är ödet som bestämt att vi skall ha tre sötnosar springande runt benen. Han skrattar till och säger ”du är inte riktigt klok, men vill du göra det här hänger jag gärna på.”
Jag ringer till Britta (Peters mamma) som tycker likadant som min mamma. "Att skaffa barn när man haft det som dig är ju idioti. Det fattar du väl?" är hennes kommentar. Jag blir naturligtvis ledsen.

11 maj 2007
Raz till dagis.
Vi går ut i trädgården och röjer upp bakom spalje´n för att göra en koja till barnen där.
Kollade mail, och lite på nätet om graviditet, medan Zabine tittade på en film.
Vi hämtade Raz vid två.
När jag kom tillbaka ringde jag till försäkringskassan för att prata om hur mycket jag får ut därifrån om jag skulle få ytterligare ett barn. De ber att få återkomma.
Peter kom hem med pizza, och när barnen somnat diskuterar vi ämnet barn. Han är orolig om jag skall klara ytterligare en graviditet, men vi beslutar oss för att OM det fungerar och inte blir missfall av sig själv. Då kör vi.
Jag säger att det antagligen kommer att strula, men den här gången är vi ju vana. Jag tänker INTE föda vaginalt. Den här gången skall jag ha planerat kejsarsnitt!
Somnar sent, med massor av fjärilar i magen

27 november 2009

Tema ett avbrott i vardagsbestyren

”Yes!” Pelle hoppade upp från stolen och slog ena handen i den andra med en smäll.
Nu skulle Lotta bli glad. Hela dagen gick han omkring med ett stort leende på läpparna och på vägen hem köpte han en stor bukett rosor som han sedan lade in ett litet vitt kuvert i.

När Pelle kom hem hämtade han snabbt ner deras ryggsäckar från vinden och lade ner det mest behövliga där, sedan hämtades passen i byrån och till sist packades solglasögonen ner.

”Hallå är du hemma?” Lotta klev in genom dörren och lastade av sig väskor och matkassar som hon hade med sig. ”Pelle!” Hon snörade av sig kängorna som var alldeles blöta av snöslasket och krängde suckande av sig den tjocka militärgröna parkasen som blivit tung av snön. ”Hallå!”
Lotta gick ut i köket där plötsligt Pelle uppenbarade sig iklädd strandshorts och hawaiiskjorta.
I sin hand hade han en stor bukett rosor som doftade himmelskt och Lottas mungipor åkte uppåt.
”Vad i all sin dar gör du? Varför är du klädd så där?” Pelle log och skrattade ”Jag har en överraskning till dig, läs kortet.” Hon tog upp det lilla vita kuvertet och drog ur det som låg i.

Inuti låg två dubbelvikta biljetter till Thailand, och med stigande förvåning insåg hon att det var dagens datum som stod på dem och vände sig förvånat till Pelle. ”Men hur? Varför? Mitt jobb?”
Pelle skrattade och bad henne gå in i sovrummet för att byta om, taxin skulle komma om en timme.
”Jag har redan pratat med din chef och fixat packningen. Resan vann jag på Tradera och den kostade mig bara 1900:-, ett kap alltså. Kom igen nu stumpan. Du behöver komma ifrån några veckor.” Lotta upprepade hans ord ”Komma ifrån några veckor? Men...Pelle jag kan inte bara åka iväg så här. Min träning, och...” Han tystade henne genom att lägga sitt finger på hennes mun. ”Sch, nu åker vi iväg och bara njuter av varandra. Inga mer frågor. Skynda dig!” Han klatschade henne i rumpan med sin hand.

Efter cirka en timme tutade taxin utanför och Pelle sprang ut i förväg för att lägga in deras packning, sedan kom Lotta som inte riktigt förstått vad som hände, men någonstans inom sig började känna lycka över att ha en sådan impulsiv man.

25 november 2009

TEMA att fördela

Millimeterrättvisa är det enda som gäller när tre småttingar skall dela något. Det spelar ingen roll om du är störst eller minst för mängden skall vara lika, punkt slut!
När lördagsgodiset delas upp har man sex ögon som mycket, mycket noggrant kollar att mängden blir exakt likadan. Inte en pralin får hamna fel för då blir det ramaskri.
När så lugnet har lagt sig och popcornskålen kommer fram slits den fram och tillbaka medan små ivriga nävar gräver stora gropar i innehållet och snabbt trycker in det i munnen.
Till sist är det dags för drickat, och nu gäller det att fördela mängden rätt annars...
Om igen sträcks små nävar fram att motta sin mugg med den efterlängtade drycken, och lite i smyg tittar de på den andres dryck för att kolla att ingen förfördelats.

24 november 2009

Tema livsstil

En helt vanlig tjej med extra driv
Som inte gillar att använda teven som tidsfördriv
Som skriver tills fingrarna blöder och har en hjärna som ständigt glöder.

Folk frågar hur jag orkar med mitt tempo, jag svarar ”det bara går.”
En kompis som ringer ett på natten lite dragen frågar hur jag orkar sova så lite.
”Jag skriver på min bok och roar katten” säger jag mellan skratten min vän framkallar med sitt tok.
BVC-tanten lutar sig allvarligt fram och tar mina händer medan hon spänner ögonen i mig och säger ”Hur orkar du vara så positiv jämt? Du är unik det är då säkert.” Med sina åderfyllda nävar drar hon i sin uniform med moloken min och rättar till det grå permanentade håret”Jag önskar att jag hade din energi, och hoppas så att du får behålla den” sedan viftar hon ut mig och mina tre barn. ”seså ut och lev nu, men försök att varva ner litegrand iallafall, du behöver det.”

Jag ser inte själv mitt liv som stressigt, men kan förstå att andra bara ser ytan med tre småttingar som kräver ständig tillsyn, ett hus som har behov av helrenovering, två hundar och ett evigt rännande i skogen som något hemskt. Själv älskar jag det och skulle ALDRIG byta ut det mot något annat.

23 november 2009

TEMA fiffigt

Elna vägrade att följa strömmen och göra som alla de andra mammorna i deras grupp som blivit hårt sammansvetsade av det de gått igenom.
När barnen tittat ut ur sin grotta och hamnat i den stora kalla världen kändes det inte alls lika viktigt för de andra mammorna att vara nära de små som i nästan nio månader bott i deras kroppar, och längtan efter att få vara med sina arbetskamrater och vänner pockade på när de satt ensamma och trötta med en ammande bebis vid bröstet. Det kändes som om en liten alien flyttat in i deras hem, som ständigt pockade på uppmärksamhet och inte var tyst mer än korta sekunder.
Livet upphörde liksom att existera, för att inte säga de själva som förföll till en luggsliten matta som trött av nattens matning knappt registrerade att maken kom hem nyduschad och glad. När maten ätits upp upp var det dags för diskning och byte av blöja igen. Ett evigt kretslopp i en ständig rörelse.

De dagliga träffarna med de andra mammorna resulterade i att Elna blev ledsen, för deras prat handlade bara om andra sidan av livet, dvs jobb och krogliv.
Lyckan över att få ett litet mirakel som hon tyckte att sonen var dränktes i de andras missnöje, och till slut sade hon ifrån. ”Ni är ju inte kloka!” skrek hon och började nästan grina, men sträckte på sig och fortsatte prata i lugn ton. ”Ni ville ju så gärna ha barn förut, varför har ni plötsligt bara en längtan bort? Om några år är allt över, och ni står där tomhänta om ni inte skärper er.” Elna tog ett djupt andetag innan hon fortsatte och sade det hon länge velat säga till den församlade gruppen. ”Jag älskar att vara mamma, och jag älskar att vara hemma. Att vakna och veta att min lilla parvel ligger jämte mig fyller mitt hjärta med lycka. Han är ett mirakel.” Hon tittade runt ibland mammorna och såg att en del grät. ”Ni skall vara glada att ni haft ynnesten att få barn, så många sliter sitt hår av förtvivlan för att de inte får några. Er längtan till jobbet gör att ni inte lever nu och här. Men jag har funderat lite, och jag har ett förslag.” Hon såg att hennes ord väckt intresse och att många vänt sitt ansikte mot henne istället för att titta ner i golvet.
”Jag kan ta era barn så får ni jobba halvtid. Vi har ett stort hus, och jag skulle kunna göra om ett av rummen till lekrum. Vad säger ni?”
Desiree som hittills suttit tyst och bara tittat på Elna tog till orda och vände sig runt för att prata med de andra. ”Det var väl fiffigt tänkt av Elna. Då kan vi göra både och. Vad säger ni?” De flesta reste sig och listan som Elna förberett fylldes snart av namn.
Inom sig kände hon en stor lycka för det hon nu gjorde skulle innebära att hon dels kunde vara hemma länge med sin son och dessutom fick in pengar.

22 november 2009

Tema Ritual (forts.på djungeläventyret)

Efter några dagar kunde Ada rida ut på sin älskade elefant igen, men hon lovade sin mamma att inte rida så långt bort från byn. ”Nellie tar hand om mig.” sade hon och klappade den snart 4-åriga elefanten bakom det stora örat, sedan skänklade hon henne och de gick vaggande iväg. Eva stod en lång stund leende och såg på när dottern försvann i djungeln. ”Snart är hon tretton och nästan kvinna.” sade Eva för sig själv och gick till sitt hus.

Plötsligt knackade det på dörren. ”Ja, kom in! Det är öppet.” Det var Sven som klev in och han var klädd i så lite kläder att Eva rodnade. Ett höftskynke i skinn skylde knapphändigt hans organ och i ansiktet hade vita och röda streck målats med stor precision. Det svarta håret stod åt alla håll och på fötterna hade ett par skor gjorda i vass placerats. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och väntade på att han skulle börja prata.

Han satte sig allvarligt vid bordet och Eva försökte att låta bli att stirra på hans könsorgan som dinglade. ”Eva, du och Ada är på väg att bli riktiga elefantskötare, men för att bli en äkta mahout måste man gå igenom en speciell ritual som kan vara smärtsam och skrämmande, men som stärker bandet mellan dig och din elefant. Jag tänkte hämta Ada för att förbereda henne, och sedan är det din tur.” Hon hittade äntligen målföret och harklade sig ”Hrrm, de försvann precis ut i djungeln för att träna, och jag vet faktiskt inte när hon kommer tillbaka. Vad är det som kommer att hända? Får du tala om det, eller?”

Sven böjde sig fram över bordet och tog hennes händer i sina. ”Det är inget som är livsfarligt, men...en del blir livrädda när de måste tillbringa natten ensam därute. Nej, nu säger jag inget mer. Det är en uråldrig ritual som aldrig dödat någon.” Han reste sig och smekte hennes kind på vägen.”Ada är snart tretton och redo för livet därute.” Sven pekade ut mot grönskan runtom byn.” Dessvärre kan inte Nellie lämna byn för då tar de henne, men det vet ju Ada om och vi får ge henne en utav de andra elefanterna om hon nu verkligen vill bli elefantskötare. Och du min sköna har väl redan bestämt dig? Det ser ut som om du trivs när du sitter däruppe på din tron med fötterna tryggt förankrade bakom öronen?” Han stängde skrattande igen dörren utan att vänta på hennes svar, och hon hörde prasslandet av vasskorna när han gick över tomten.

När Ada återvände till lägret var det nersläckt och så fort hon kom in på byns område drog någon en säck över huvudet på henne, och hyssjade när hon skrek. ”Lugn, du skall bara gå igenom ett test så att vi får bevis för att du är en äkta mahout.” Hon kände igen rösten som Svens bäste vän och slappnade av.

Efter en kort stund lades hon på backen och ett antal kvinnor som placerat sig i en ring runt henne började omsorgsfullt att sminka Ada i regnbågens alla färger för att sedan klä av henne och trä på en dräkt som var av siden med massor av pärlor och djurtänder av alla de slag på. Det ljuslockiga håret drogs stramt åt och flätades i massor av små, smala flätor. Ada försökte prata, men tystades snabbt ner.

Plötsligt drogs skynket i dörrposten åt sidan och in steg Sven mässandes och viftandes med en lång stav. ”Nu mitt barn skall det stora provet komma. Inatt skall du tillbringa tiden ute i djungeln med Nellie som enda sällskap, och du skall leva på det som naturen ger. Sedan skall du genomgå en ritual där dina krafter och ditt mod skall testas, men mer om det sedan.” Han ledde henne fram till elefanten som smyckats i guldbroderier och en röd mantel som bundits runt magen. Seså iväg med er nu.” Han daskade till Nellie där bak och kastade en slängkyss efter paret.

Eva stod en bit därifrån, och fick gå igenom samma process några minuter senare.
Innan Sven skickade ut henne åt motsatt håll som dottern pussade han Eva på den bara foten och fäste runt ankeln en amulett i form av en medaljong med thailändsk skrift på.”Den ger tur.” sade han och log.”Vi ses imorgon.”

21 november 2009

TEMA falla (forts. på TEMA banan)

Sven visade sig vara duktig på det mesta och ett litet hus hade på kort tid snickrats ihop till de besökande. Sakta men säkert lärde sig Eva språket, men fann att kroppsspråket räckte långt. Lilla Ada blev solbränd och det ljuslockiga håret skimrade i solen som guld. Hon var en vacker flicka som mådde mycket bra, och minnet av pappan flagnade sakta men säkert bort.

När ett halvår passerat kände Eva att hon ville företa sig något och hennes fascination för de stora elefanterna gjorde att hon långsamt lärde sig rida och sköta dem. En del kvinnor skrattade när de insåg vad hon höll på med, men kände samtidigt en stor respekt för den ljusa amazonkvinnan som de kallade henne. Sven visade allt han lärt sig av sin far och sida vid sida med honom blev Eva en mycket duktig elefantskötare.

En dag kunde inte Sven tiga längre och ställde frågan som länge cirkulerat i hans huvud. ”Varför vill du bli elefantskötare? Det är mycket dåligt betalt, och om du vill jobba måste du ut i den andra världen.”Han pekade mot skogens öppning som växt igen ännu mer under månaderna som gått.

Alla i byn hade fått höra Eva och Adas levnadshistoria och berörts djupt av det som hänt. Nu var de rädda att folk skulle höra om amazonkvinnan och kanske föra det vidare till Sverige. Med internet hade världen krympt och egentligen var man nog inte säker någonstans.

Till saken hör att Sven egentligen var högutbildad på universitet, men hade valt att bosätta sig i byn där han ansåg att glädjen fanns. När sedan Eva plötsligt damp ner där tyckte han livet var toppen och försökte på alla vis tala om för henne att han var förtjust i henne.

Ada hade ganska fort funnit att Sven var en snäll lekkamrat och tvingade honom ofta att agera avstamp när de lekte i floden. Även hon hade fallit för de snälla elefanterna och låg ofta på deras rygg när de lekte i vattnet nedanför byn. De små elefantungarna slängde lera på henne och emellanåt var det omöjligt att se att Ada var svensk.

Barnen i byn var i varierande åldrar och lekte hela dagarna för att sedan till kvällen gå hem till sina föräldrar och hjälpa till med maten, skötseln av hemmet och djuren. Skolan fick de gå igenom med hjälp av en kvinna som lämnat byn några år för att förkovra sig och sedan återvänt.

En av elefanthonorna närmade sig slutet på sin graviditet, och alla i byn väntade spänt vad som skulle komma ut efter den 22 månader långa graviditeten. Ada hade med tiden utvecklat ett speciellt band till Nala som hon hette, och vågade knappt lämna hennes sida när dagen kom.
”Lilla gumman, du måste komma in och äta lite mat. Sven ropar om det händer något, ellerhur?” Eva vände upp sitt brunbrända, fräkniga ansikte och slängde bak det långa håret som envisades med att falla fram i ansiktet. Sven tittade på den vackra kvinnan framför sig och funderade på hur han skulle gå tillväga för att fånga henne. Hans händer smekte den stora honan och han nickade medan han svarade ”Javisst, Ada du måste äta. Seså iväg med dig!”

Ada slängde i sig maten som mamman serverade, sedan rusade hon ut till Nala. Sven satt fortfarande bredvid och tröstade henne under värkarbetet och Ada satte sig på andra sidan medan hon klappade om sin älskling. ”Snart stumpan är du mamma. Jag stannar kvar hos dig tills du är klar.”
Plötsligt stönade den stora elefanten till och ut ur henne kom ett stort grått paket med en hinna omkring. Sven skyndade sig att slita upp hinnan och ut kom en jordfärgad elefantunge som visade sig vara en liten tjej.
Över Adas kinder strömmade tårar av både lycka och medlidande, och när Sven tog hennes hand för att lägga den på den lilla kunde hon inte stoppa gråten längre och slängde sig storgråtande in i Svens famn.
Efter en liten stund tog han varsamt bort hennes händer, och tillsammans gick de igenom den lilla ungen för att kolla att allt var okey.
”Vill du ha henne?” Han vände sig allvarligt mot flickan med det ljuslockiga håret. Ada tittade förvånat på Sven och sakta började ett stort leende spridas i hennes ansikte. ”På riktigt? Är hon min?”Hon nästan hoppade av glädje. ”Är det sant?” Ada klappade andaktsfullt det lilla grå paketet och ställde sig sedan upp. ”Är det okey om jag springer in till mamma och berättar?” Sven skrattade åt hennes iver och tittade skrattande efter den lilla när hon på sina smala långa ben rusade in till Eva.

Efter bara några sekunder kom hon tillbaka med sin mamma i släptåg.
När Eva såg den lilla elefantflickan stannade hon och lade handen för munnen medan hon tittade Sven djupt i ögonen och skakade på huvudet.
”Du kan inte ge henne den där ungen.” Hon satte händerna bestämt i sidorna och knyckte på nacken. ”Du vet vad vi måste göra med henne!”
Sven tittade på amazonkvinnan som stod framför honom och funderade några sekunder innan han pratade. ”Ingen kommer att få veta något. Nala blir så ledsen om vi skickar iväg hennes barn, och jag vet att Ada blir förtvivlad.” Eva lutade sig lite framåt som att ge tyngd åt sina ord.”Sven, hon är en vit elefant och måste lämnas till kungen. Det är ju bara han som får äga sådana. Nala kan få en ny unge, och Ada kommer så småningom att förstå. Trots allt så är hon bara 7 år.”

Han bad att få tänka på saken, och gick till elefanterna som stod i utkanten av byn.
Ada satte sig bredvid Nala och hennes unge som stapplande tog sina första steg. Med sina händer stöttade hon den lilla så gott hon kunde.
Eva tittade fundersam på sin dotter, och sedan på Sven som stod och pratade med sina elefanter. Inom sig kände Eva en stor tacksamhet för livet de fått i djungeln och till Sven som oroväckande mycket fanns i hennes tankar. Nej, kapitlet karlar var slut för hennes del. Hon gick in i huset och fortsatte med sina sysslor.

Nalas unge fick stanna i byn, men alla som bodde där fick avlägga tysthetslöfte, för om sanningen skulle komma fram skulle de bli straffade, och Nellie som Ada döpt henne till under en mycket seriös ceremoni skulle bli hämtad för att tas till kungens stall av vita elefanter.

Eva och Sven lärde tillsammans upp Ada till att bli skötare till lilla Nellie, och när elefantungen blivit 3 år började de träningen. Sven visste att de tog en stor chansning när de började lära upp Nellie, men såg att Ada var som klippt och skuren för det och hade den rätta känslan. Dessutom var de ju skyddade, eller?

En dag var Ada ute i djungeln med Nellie och tränade när några främlingar såg henne och ropade något på thailändska. Hon vände sin elefant för att rusa därifrån, men något gick fel och med ett ”Nej!” föll hon av Nellie och ner på marken där en stor sten låg. Den kloka elefanten snappade snabbt upp henne med sin snabel och satte försiktigt tillbaka den medvetlösa flickan på sin rygg, sedan halvsprang hon tillbaka till byn.

När Ada vaknade snurrade hela världen och hon spydde flera gånger. Eva satt orolig vid hennes sida dag efter dag och de började prata om att ta henne till sjukhus. Byns magiker kom med örter och tryckte på hemliga punkter för att sedan elda med rökelse som var läkande.
Ada sov bort tiden, och till och med Sven ville ta henne till storstan.

Då piggnade hon plötsligt till och frågade efter Nellie som i sin tur ropat efter sin ägare med ett sorgset trumpetande. De tog fram elefanten till huset, och trots att hon trampade ner både staket och blommor i upphetsningen att träffa Ada, så skrattade Eva med tårarna rinnande nerför sina kinder. ”Vad har hänt? Varför ligger jag här?” frågade flickan och klappade snabeln på sin vän. Eva tittade på sin flicka och log ”Minns du inte vad som hände? Nellie kom springande med dig medvetslös på sin rygg.” Ada ruskade på huvudet och såg frågande ut. ”Inte ett dugg. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde därute.”

Ute i den verkliga världen hände det saker...
Männen som sett den vita elefanten berättade för sina vänner vad de sett, men blev inte trodda. Eftersom deras kost innehöll en hel del sprit var deras vänner övertygade om att de råkat ut för hallucinationer, men...båda hade ju sett samma sak påstod de.
Ryktet om den vita elefanten började surra...

20 november 2009

TEMA skriv om att fly

”Nu hördes det där skrapandet igen…Hörde du?” Ella lutade sig mot sin stora hund Frasse som om hon sökte skydd och klappade honom frenetiskt över örat tills han blev irriterad och skakade av sig hennes hand.
De satt bredvid varandra i hennes sovrum och hon hade lagt det tjocka duntäcket över dem.
”Var är mamma? Hon lovade ju att inte vara borta så länge:” Ella kikade fram under täcket och ett par rosa tofflor kunde anas under täckets kant. Frasses svans dunkade taktfast i golvet när hon pratade med honom och den stora hunden lade sig bekvämt tillrätta.
Plötsligt hördes ett skrapande och snabba steg som sprang över verandan som vette till köket. Ella kände att alla sinnen var på helspänn, men insåg att hon inte kunde stanna kvar där hon var och kastade av sig täcket för att i sällskap med hunden gå ner till nedervåningen.

Precis innan hon rundade trappans sista pelare hörde hon en ruta krascha och med ett vrål sprang Frasse mot ljudet. ”Nej, vänta gubben! Akta …glaset…”Mer hann hon inte säga förrän ett ylande hördes och några sekunder senare kom Frasse haltande mot henne med svansen slokande. ”Lilla gubben…”Ella kollade tassarna och hade svårt att se i mörkret, men kände något vått från ena framtassen och utgick från att det var blod. Hon lade sin hand på hundens huvud och hyssjade med fingret innan hon vände ryggen mot honom för att smygande ta sig ut till hallen där fönstret blivit sönderslaget.

Fylld av skräck backade Ella och funderade under tiden på vad som fanns i huset att använda till försvar, och det enda hon kunde komma på var knivarna i köket som mamma alltid varnade henne för. Men nu var det akutläge och mamma skulle säkert förlåta henne om hon använde dem.

I samma ögonblick hörde Ella att låset vreds om och greppade snabbt tag i Frasses halsband för att hindra honom att anfalla. ”Nej fy! Kom gubben vi sticker härifrån. Vi klarar inte av det här själv.” Ella hade nått till verandadörren och vred sakta, sakta upp den för att sedan i sällskap med den halta hunden glida ut genom den.
Stora blodmärken visade var Frasse gått och Ella förstod att han nog var värre skadad än hon trott.
Hon drog av sig sin scarf som hon hade lindad runt handleden och band den lite snabbt runt hundens fot, sedan halvt om halvt bar hon honom över verandan och ner på gräsmattan. ”Uff, du är tung!” En lång tunga slickade henne över handen och med ett leende lade sig Ella för att åla sig under staketet. Frasse var på gränsen till för stor, men pressade under stort besvär sig under det och ut till vägen utanför.

När polismännen såg den lilla flickan och den stora haltande hunden stannade de och vevade ner rutan. ”Hej du! Vad gör du ute vid den här tiden?” Polismannen plockade upp mikrofonen för att prata med stationen.
Ella berättade vad som hänt och fick hoppa in i bilen. Stackars Frasse fick åka till veterinären i sällskap med en polis som kom till platsen.
När de såg den krossade rutan gick de in med dragna pistoler för att kolla huset, men hittade ingenting.
”Antagligen skrämde du tjuven eller vad det nu var. Det var modigt av dig att göra det du gjorde.” Polismannen drog med handen genom hennes hår och log. Men är du alldeles ensam hemma? Var är dina föräldrar?”
Ella kände att tårarna var nära, men svalde och sade med stark stämma. ”Mamma skulle bara besöka en väninna en liten stund, sedan skulle hon komma hem.” Precis när hon sagt det smäller det till i ytterdörren och en skärrad kvinna kommer inspringande. ”Vad är det som hänt? Vad gör alla poliser här?” Ella kastar sig in i farmen och tårarna sprutar. ”DDDDDet var någon som slog söööönnnnnder vår rrrruuuta, så viiiii ffffflllyyydde!” Ella tittade upp i sin mammas sminkade ansikte ”Duuuu ffffår aaaldrig lllämna oooosss iiigen!”

Efter ett allvarligt samtal om vådan av att lämna småbarn hemma själv hoppade poliserna in i sin bil och lämnade platsen.

18 november 2009

Tema smultronställe

När båten vände fören mot den lilla ön studsade jag och min sommarsyster av glädje, och hade mycket svårt att sitta stilla. Äntligen skulle vi få komma tillbaka till vårt lilla smultronställe där vi kunde gå nakna och strunta i tider.
Vi såg sorgset på den vädergistna stenkistbryggan som delvis hade eldats upp av någon som tyckt att de hade rätten att grilla på den.
Bryggan var stor och kraftig och stenarna inuti hade burits dit för hand av barn och vuxna i vår släkt. Det hade tagit lång tid att få den färdig så det var med gråten i halsen som jag plockade bort sotsvarta brädbitar som inte brunnit upp.
Min sommarsyster och jag var alldeles tossiga, för vi hade äntligen blivit 13 år och fått lov att stanna en vecka alldeles ensamma på vår ö.

Enda sättet att ta sig dit var per båt, och mamma lämnade med stort allvar över walkietalkien som vi skulle använda ifall något hände."Ni får inte leka med den för det kan bli er livförsäkring om något händer" sade hon och hötte med fingret.

Den lilla stugan saknade el och gasspisen som stod i det pyttelilla köket var det enda sättet vi kunde få vår mat på.En jordkällare hade grävts ur på marken och vår mat inlagd där bland en massa myror och insekter.

Ön var släkten östlunds eget lilla paradis med gigantiska stenhällar och fågelliv i varje buske och träd. Ormar fanns det förvisso också, men pappa hade lärt oss att om vi stampade i marken när vi gick så hörde de slingrande odjuren oss och stack iväg innan vi ens märkte av dem.

Några dagar senare lät vi kläderna vara i väskorna medan vi nakna som gud skapat oss sprang omkring för att utforska ön. Stenarna som fanns i vattenbrynet runt ön besegrades under stort stoj och visst halkade vi, och blödde, men lyckan över att få vara fria överglänste allt. Ett groblad tejpades över skadan,sedan var leken igång igen.

När solen lämnat plats för månen satte vi oss på stenbryggan och fiskade, men lät vår fångst komma tillbaka till sitt hem så fort vi krokat av den. Vi ojade oss lite över att det kanske gjorde ont i masken, men förträngde snabbt tanken, för det var ju så roligt och fridfullt att sitta där med tårna i vattnet, med myggorna surrande runt oss när de slogs om vårt blod.

Men allt har ju ett slut, och tyvärr kom mina föräldrar lite olägligt när jag och min älskade sommarsyster( som egentligen bodde i Norrköping, men var sommarbarn hos oss) hade köttfärssåskrig.
Oj vad det såg ut! Spagettisträngar hängde över trämöblerna som var lika gamla som huset och orangeröd köttfärs rann från mitt hår.Lite ketchup hade hamnat på husväggen när vi i stridens hetta greppat flaskan och sprutat på varandra.

Mamma var galen och skrek saker som ”DET VAR SISTA GÅNGEN!och HUR KUNDE NI VARA SÅ DUMMA!” hm, ja hon var lite arg om man säger så.
Jag och Pella som min sommarsyster kallades städade noga upp efter oss och förbannade att vi missat vilken dag det var. Hade de kommit några timmar eller en dag senare hade de inte märkt någonting.
Nu förstod jag att vi inte skulle få vara själva på ön mer.

På kvällen var det två molokna pepparkakebruna tonåringar som äntrade båten för att skjutsas hem.
Mamma lugnade inte ner sig förrän framåt nattkröken men kunde då se lite annorlunda på det hela.

16 november 2009

TEMA skriv om banan

”Vi börjar nu närma oss Thailand och vi ber er att spänna fast era säkerhetsbälten” Jag vaknade med ett ryck av rösten som på bruten svenska berättade att det var dags för landning. Vid min sida sitter min 5-åriga dotter fortfarande sovande. Jag böjde mig över henne och tittade ut genom fönstret och såg de vita ulliga molnen ersättas av grönblått vatten och gröna skogar. ”Gud så vackert!” sade jag för mig själv och satte mig på min plats igen.

När flygplanet tagit mark på landningsbanan och vi lite vimmelkantiga av lätt åksjuka kommit ut möttes vi av en varm fuktig luftström och jag drog ett djupt andetag för att känna doften av landet. Tänk om vi ändå varit här under andra premisser tänkte jag och smekte min dotters kind. Hennes ljusa lockiga hår hade trasslat ihop sig, och de grågröna ögonens kanter var lite kleggiga av morgongrus. ”Är vi framme nu?” sade hon så tyst att jag fick anstränga mig för att höra orden.
Jag satte mig på huk framför henne och plockade fram dotterns älsklingsgosedjur Totten sedan svepte jag bak hennes hår och tog hennes ansikte mellan mina händer. ”Lilla stumpan, vi skall resa ganska långt innan vi når platsen vi skall bo på, men när vi kommer fram skall vi bada. Det blir väl kul?” Hon tittade mig djupt i ögonen och frågade med darrande läppar frågan jag fasat för. ”Kommer pappa också dit?” Jag såg i ögonvrån att en vakt närmar sig och reser mig snabbt upp efter orden. ”Vi får se älskling, vi får se.”

Vid passkontrollen tittar jag mig försiktigt omkring och ser att stället vimlar av vakter iklädda uniform. Känner lite oro i magen när jag tänker på hur långt från Sverige vi är ifall att något skulle hända, men samtidigt vaknar min nyfikenhet och känsla för äventyr. Zabine har tyst åsett skådespelet runt oss och står med nyfikenheten skimrande i ögonen och ler. ”Mamma! Varför är det så mycket poliser?”
Jag hinner inte svara eftersom vi precis kommer fram till passkontrollen och får visa upp våra pass.
De studerar både mitt och dotterns länge innan den ena vinkar till sig en vakt. På klingande thailändska står de sedan och diskuterar och gestikulerar och min mage dansar virveldans medan en rännil av svett börjar sin färd från min nacke. Var det slut nu? Skulle vi inte komma längre? Frågorna snurrade runt i min uttröttade hjärna och jag kände att jag nog skulle behöva besöka en toalett.
Plötsligt tar en kvinna tag i min arm och börjar tala med mig på mycket dålig engelska. Det enda jag är riktigt säker på är att hon frågar något om Zabine, och flera gånger frågar hon om dottern är min.

Till slut släpper hon min arm och vinkar mig till ännu en kvinna. Det visar sig att hon är mycket duktig på svenska och några minuter senare går jag med bultande hjärta ut från byggnaden.

Det vimlar av tuktuks och taxibilar och jag hugger en i mängden.

”Mamma! Varför höll tanten fast dig?” Zabine lutar sig fram mot mig och ser frågande ut medan hon tvinnar en länk av det långa håret runt sitt pekfinger. Jag ryser över likheten hon har med min man och pussar henne i pannan. ”Sov nu stumpan, det är en lång resa vi har framför oss.”

Under tiden som jag ser små byar passera sitter jag och tänker tillbaka på gårdagen.

Som vanligt tjafsade min man med dottern om ingenting, och när han slutligen klappade till henne sprang jag storgråtande fram och lade mina armar skyddande runt hennes kropp. Skakande av ilska greppade jag sedan det jag fann och slog, slog och slog. Skrattande tog han tag i mina händer och bröt loss det som var kvar av bananen jag använt som tillhygge och sade med spe i sin röst ”Jaha, så du skall döda mig med en banan? Lycka till!”Efter att han gett mig tillbaka den gick han skrattande med bestämda steg ut ur rummet och in på sitt kontor. I min hand hade jag resterna av den gula frukten, smaschad och fullständigt söndermosad.

Jag tröstade min lilla älskling som gråtande frågade om och om igen varför pappa var så elak, och hon somnade i min famn fortfarande snyftande.


I mitt huvud började ett scenario spelas upp där jag gjorde något jag aldrig förut vågat, och till slut reste jag mig beslutsamt upp och smög ner i källaren för att packa ihop mina och Zabines sommarkläder, sedan gömde jag väskan i städskåpet där jag visste att den inte skulle hittas.
Efter att jag gått in i min bank och kollat mitt konto per internet var saken klar, och jag började omsorgsfullt gå igenom resebyråer i jakt på två biljetter åt oss.
I mina gömmor hade jag en mycket lång tid sparat en artikel som jag nu vecklade upp och lusläste. Hela tiden gav jag noga akt på att inte min man skulle komma ut från sitt kontor och klumpen jag hade i magen av rädsla att bli upptäckt gjorde mig lätt illamående.


På natten kom han nerkrypande i vår säng och min dotter som låg jämte mig vaknade till men somnade strax om. Med sina grova och krävande händer tog han vad han ville av min kropp och när han var klar avfärdades mina tårar som löjliga. ”Jag äger dig!” väste han. Dottern sov lugnt som tur var och hörde inget.

Morgonen därpå låtsades han som ingenting och pussade både mig och dottern i pannan innan han med ett ”Jag älskar er!” försvann ut genom dörren och for till sitt jobb.

I samma sekund som jag sett hans bil försvinna runt hörnet på tomten slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Den skulle komma om 30 minuter och vi fick plötsligt mycket bråttom.
Av med alla pyjamasar och i ett par jeans och en tröja, sedan hörde vi signalen utanför vårt hus och jag hämtade resväskan i städskåpet för att i sällskap av min dotter gå ut till bilen som väntade.


Efter att vi kommit till flygplatsen och fått biljetterna kände jag en stor lättnad som samtidigt blandades med skräck för vad som kunde hända om han kom hem. Skulle han förstå? Ett tag hade jag funderat på att skriva ett brev, men det var han inte värd. Han skulle få grubbla och fundera ett tag innan jag hörde av mig och berättade att vi lämnat honom, för alltid!

Tuktuken tutade glatt på andra bilar och motorcyklar som den mötte och jag kände glädje för första gången på mycket länge. Zabine skrattade till och pekade på elefanter som kom längs grusvägen och de tjattrande aporna i gummiträden som lik en lång grön alle´inramade den avsmalnande vägen.
Till slut vände sig mannen som körde till mig och sade något på thailändska. ”Är vi framme?” sade jag och pekade på tidningsartikeln i min hand som jag vecklat upp. Han nickade energiskt med huvudet och satte fram sin hand för att få betalt.

När vi klivit av och tuktuken farit iväg tittade jag mig storögt omkring. Vi var ju i djungeln! Zabine hoppade runt på vägen och pekade skrattande på alla insekter som gick i gräset bredvid. Det var inga små sådana, de var gigantiska enligt mina mått mätt, och färgglada.
En liten träskylt i form av en pil visade vägen och när jag trevande gick upp på träbron som någon byggt upp av tunna bambustavar knakade det till i skogen och vi fann snart att det vimlade av små elefantungar där vi var. ”Vilka söta!” Min dotters ögon lyste av extas och hon höll min hand hårt, hårt. Jag lyfte upp väskan och förbannade mig själv för att jag inte tagit ryggsäcken.

Efter några hundra meter delade sig skogen och en by som kunde varit hämtad från paradiset visade sig. Långa vattenfall inramade stället och den gröna skogen stod skyddande runtom.
I byn sprang en massa småelefanter och en och annan vuxen runt och snodde grönsaker och frukter som låg utlagda på backen.
När folket såg oss komma kom de rusande och lyfte upp min dotter som storögd tittade på de små korta människorna som med tecken visade att de ville gott.
Några barn kom springande och lotsade oss vidare under stort glam till en liten hydda mitt i byn.
Jag plockade fram artikeln jag hade med mig och pekade frågande på det thailändska namnet de skrivit i början. ”Är det här?” sade jag och fick ögonkontakt med en man som banade sig väg till oss. ”Hejsan och välkommen till vårt paradis. En liten fråga bara...hur har du hittat hit?” På klingande svenska presenterade han sig. ”Jag heter Sven efter min svenska pappa.”
När han tittade lite närmare på papperet jag visat fick han snart förklaringen. Reportaget hade gjorts av en man som av en händelse kommit till dem många år tidigare och stannat kvar i flera år innan han en dag stack. ”Vi vill inte ha hit några turister så därför håller vi stigen igenväxt, men ni får gärna stanna om ni vill. Vi behöver lite kvinnlig fägring här.”

Några veckor senare hade både jag och Zabine funnit oss till rätta och de vackra kläderna som jag packat ner hade hon gett till sina nya vänner och sprang själv halvnaken med bara ett tunt tygstycke över höfterna omkring bland de andra. Jag själv var en lång tid livrädd att någon skulle hitta mig och berätta för min man var vi höll hus, men när året tagit slut och ingen ens närmat sig byn utifrån förstod jag att vi var säkra. Mina obekväma västerländska kläder är utbytta mot byns färgglada bekväma och de har t.o.m övertalat mig att skaffa tatueringen som visar att jag är mor, men ogift.
Mitt liv är fyllt av glädje, och samtalet jag hade tänkt ringa hanns aldrig med.

15 november 2009

TEMA under

Prästen var högröd i ansiktet och han vevade i luften med sina babylena nävar som aldrig gjort ett redigt hantverk i hela sitt liv. Uppbragd över fräckheten i bondens ord tappade han talförmågan och visste inte hur han skulle bete sig.

Bonden hade knackat på hans dörr i tidig gryning för att han ville visa prästen sin lilla vätte som gjorde under i ladugården med djuren, och fick de magra djuren att bli välmående och fina på bara några dagar. Den fattige men djurälskande bonden var överlycklig och visste inte på vilket ben han skulle stå när han berättade vad som skett i hans ladugård.

Prästen blev arg och började omsorgsfullt duka fram frukosten medan han förklarade för mannen att ”Den ende som gör under är vår herre. Du bara fantiserar. Fick du inte hö från godsägaren i torsdags?” Bonden böjde på nacken inför sin präst och tittade ner i golvet. ”Jo, men...” Han blev avbruten av den andre som argt fräste ”Men? Det finns inga men. Gud är vår herre och du skall inga andra gudar hava, så lyder budet ...ja iallafall ungefär så.” Prästen rättade till sin krage och tänkte för sig själv att han gärna skulle haft samma liv som bonden, så fritt och så prestigelöst. Han drog handen över sin begynnande flint och lade sedan handen på bondens ena axel. ”Seså, gå nu hem och se sanningen i vitögat. Dina djur mår bra enbart på grund av dina omsorger och den extra maten du fick. ”Men...” sade bonden om igen, men blev stoppad av att prästen vände honom om och schasade ut honom från sitt kök.

När bonden på sin väg hem passerade en bro lade han sig på mage och kikade in under den. När hans ögon vant sig vid dunklet därinne såg han en stor svart skugga som makligt ändrade sovställning innan han fortsatte sitt sovande. ”Hallå!” Mannen försökte väcka den, men misslyckades och reste sig till slut upp i sittande ställning och pratade för sig själv. ”Ja, ja jag får väl tacka för bärhjälpen av timret någon annan dag. Vi ses nog snart igen. Han lade ett litet tyginsvept paket på kanten av bron och hoppades att varelsen skulle vakna snart.

På stallbacken dansade älvbarnen omkring med bondens barn och skrattet ekade i luften. De små nätta älvorna nästan flög när de for omkring. Han skrattade och tänkte för sig själv att det här skulle prästen se. Då skulle han nog bli lång i synen.

Inne i köket bakades det bullar i långa rader och till sin hjälp hade frun tre små vättflickor som i sina röda små mössor ystert hoppade runt i mjölet som låg på bakbordet. De små skinnklädda fötterna gav små, små avtryck som knappt anades och med knorrande mage förklarade bonden vad prästen sagt. ”Jo du hjärtat, han skulle komma hit och se våra små under, då är frågan om hans herre skulle få plats i hans huvud. Trots allt så har ju ingen nu levande människa någonsin sett den helige herren. Lite underligt är det allt.” Under tiden som bonden talade nappade han åt sig en bulle som låg på en plåt.
Bondens fru tittade på sin man och log. ”Jag tror det är bättre att han håller sig härifrån och du skulle nog inte gått dit egentligen. Våra små vättar och älvor ses inte med blida ögon av kyrkan och han skulle säkert hitta på någon förklaring till varför han såg dem. Var istället glad att de hittat till oss, och att de stannar kvar. Lämnade du matpaketet till vår vän förresten?” Mannen nickade med huvudet men kunde inte prata på grund av bullen som fyllde hans mun.

Nästa dag bultade någon hårt på dörren och när de öppnade den klev prästen in med en gammal man vid sin sida. ”Godmorgon i stugan, jag tog Elias med mig. Han är den bäste på att ta bort oknytt, men vi hittar säkert ingenting” Prästen gick runt i köket och drog handen över sin skäggbeprydda haka om och om igen.
Han öppnade alla dörrar och satte sedan på sig skorna och gick till ladugården.

”Nämen!” sade han när den gamle mannen pekade på en liten förskrämd vätte som inte hunnit undan. ”Ve dig du onde.” mässade han och svepte dramatiskt med sina händer från sida till sida. Den lilla rödtoppsklädda flickan skyndade sig ner i ett hål som fanns i golvet och rusade till sina vänner för att berätta vad som hänt. Nyfiket smög allihop sig uppåt för att titta vad som stod på.

När prästen stänkt vigvatten och mässat klart i ladugården gick de tillbaka in i huset och pratade med frun som noga sopat undan alla spår efter sina vänner. ”Vill ni ha lite kaffe?” frågade hon vänligt och log mot de anlända. ”Hittade ni något?” Frun hoppades innerligt att svaret skulle bli nej och blev nedslagen när de berättade om vätten de sett. ” Ni kanske bara trodde att ni såg något? Det är så lätt att se fel i dunklet därinne. Alla vet ju att fantasin kan spela spratt ibland.”

Prästen svarade inte kvinnan men tackade artigt nej till kaffet och gick ut på gården där barnen fortfarande dansade runt. ”Goddag barn! Har ni roligt?” Leende lyfte han lite på sin svarta prästkappa för att inte lera ner den när han gick över barnens lekplats. På marken fanns avtryck av små fötter, men de såg man bara om man tittade riktigt, riktigt noga...och prästen han bara svepte förbi platsen utan att titta ner. När bonden vände sig om såg han att älvorna flög bakom barnen.

Allvarligt vände sig den helige mannen med massor av makt till bonden och sade ”Vi måste bli av med de här varelserna, de är farliga. Jag kommer tillbaka i morgon och har med mig någon som är ännu starkare än Wilhelm som var här idag.” Med de orden lämnade de två männen gården och gick ner mot bron som gick över den breda ån. När frun i huset springande kom dem till mötes funderade prästen några sekunder på varför hon hade så bråttom, och varför hon kom nerifrån ån. ”Nåväl” sade han för sig själv ”Hon kanske hade något ärende dit ner.”

I köket stod bonden förskräckt och såg de två närma sig bron som han tidigare lämnat paketet på.
Det som sedan skedde gick blixtsnabbt, och där de två nyss gått fanns plötsligt inget kvar.

Rödblossande öppnade hans fru dörren och slängde sig gråtande i hans famn ”Jag var tvungen, och jag såg ingen annan råd. Han tänkte döda våra vänner och det kunde jag inte tillåta.”

14 november 2009

TEMA något helt

Emil var knappt en tvärhand hög, men styrde sin lilla familj med järnhand. Han var konsekvent mot sina barn och tolererade inga bråk.
Hans väna fru Elna var inte av dvärgsläktet som sin kära man utan helt normal om än kort.
Med hennes 155 cm över markytan gissade många att hon led av någon sjukdom, men förstod snabbt att det inte var så när de träffade hennes familj.

Pappan som hette Erik var en man på 170 cm och hade hela livet brottats med sina egna komplex som snurrade i hans hjärna utan att egentligen ha några belägg.
Han var gift med en vansinnigt vacker kvinna som fått sitt namn efter Sophia Lohren och hennes ögon hade lockat många män att stirra alltför intensivt. Ty det var inte bara namnet hon fått efter skådespelerskan, även utseendet liknade hennes och många män hade fascinerats av den nätta skönheten som stannat på 160 cm.

När Emil föddes kände pappan att hans hjärta svällde av fadersstolthet, men den grusades så sakteliga när han insåg att sonen led av dvärgväxt. Mamman brydde sig inte om det utan älskade sonen för den underbara lilla sötnos han var. ”Det gör väl inget, hans hjärta är stort och rymmer både dig, mig och alla andra. Älska honom för hans sätt inte hans storlek.”

Åren gick och sonen och fadern utvecklade en isig relation som balanserade försiktigt på en svag kant. Mamman försökte att undvika bråk mellan dem, och gick ofta emellan om det blossade upp strider. Emil hade svårt att ta kontakt med andra och blev ett ensamt, ledset barn.

Den lilla krabaten blev större, började skolan och upptäckte världen utanför där sådana som han gärna blev hackkycklingar. Som tur var stöttade hans mamma honom och gav hans bräckliga självförtroende en kick framåt genom att skicka honom på karate när han inträdde i den känsliga åldern 13 år.

Det blev en total omställning och inför sin pappas förvånade ögon växte en kille upp stolt för sin längd och för sin familj.
Tack vare sin sport blev han ödmjuk inför livet och förlät sin pappa som alltid behandlat honom illa. De forna bråken stillnade till små svaga krusningar och de lärde sig kommunicera med varandra.
Vid sidan om stod hans älskade mamma leende och beskådade miraklet som skett, och hon förstod att sonen äntligen var hel.

13 november 2009

TEMA fredag den 13:e

Hade jag vetat vad som väntade imorse när jag vaknade, då hade täcket snabbt dragits upp över huvudet och jag hade sovit bort den här dagen.

Glad i hågen kör jag äldsta grabben till skolan, sedan vänder jag hemåt med resten av ligan som är lediga från dagis idag.

Vi pratar om dagens schema som innebär det där tråkiga gamla vanliga med disk, tvätt och städning, men...plötsligt beslutar vi oss för att åka på äventyr till köpcentrumet för att fika och rida på rörliga leksakshästar.

Precis innan vi skall åka känner jag en omisskännlig doft av bajs, och visst är det så.
Lilleman har skitit och det är sörjigt.

Vi tar nya tag och startar bilen för att fara iväg när jag plötsligt kommer på att jag glömt telefonen och springer in. Den är borta!!
Till slut hittar jag den noggrant inlagd i min fleecejackeficka. Jag hade den alltså på mig hela tiden.

Snabbt iväg och glatt pratandes går den 1,5 mil långa turen rätt snabbt.
När jag kör in på parkeringen och kör runt på den nästan överfulla platsen börjar dottern plötsligt att hulka och håller handen för munnen.

Blixtsnabbt stannar jag bilen till andra bilisters irritation och slänger fram en spypåse till henne medan jag öppnar hennes dörr. Lilla, lilla pyret spyr så att inälvorna nästan kommer med, sedan säger hon glatt "Nu mår jag bra, skall vi gå in då?" Skrattande sätter jag på min lilla duva hennes bälte och rattar hemåt igen.

Väl hemma inser jag att det var tur att vi inte gick in på köpcentrumet, för lilleman skiter illa med jämna mellanrum och lilltösen spyr.

Så nu vet jag vad som gäller i helgen.

12 november 2009

TEMA skriv om en plantering

Med krum rygg och händer som knappt ville samarbeta längre gick Beata envist framåt längs fåran.
De små fröna fastnade då och då på fingrarna i sin tummelfärd ner mot jorden, och hon blåste försiktigt på dem så att de lossnade.
Efter några meter var hon tvungen att sträcka på sin värkbrutna rygg, och hon passade på att njuta av den vackra utsikten över ängarna.
Beata visste att hon inte skulle få se blommorna hon planterade, men ville ändå plantera dem som ett minne av sig själv. En förrädisk tår rann nerför hennes kind och hon torkade den snabbt med baksidan av sin hand. Några sekunder blev hon stående för att studera sina värkande händer som antagit en konstig form av gripklor. Inte ens sina händer fick hon behålla. Snyftandet ökade och till slut satte hon sig ner på jorden som varit i hennes släkt i långa tider.

Beata tog lite jord i sin hand och silade det sedan mellan fingrarna.
”Nä, här kan jag inte sitta och lipa.”sade hon högt och tog sig med stort besvär upp till stående igen.
”Ja du Oskar tänk om vi vetat att vi skulle ha så kort tid tillsammans?” Beata såg i sitt huvud en bild av sonen när han som 2-åring tultat emot henne, och log för sig själv.
Lyckan hade varit total när de fick den lille, och när de några år senare åkt till sjukhuset för att kolla varför barnet inte blev av med sin envisa torrhosta hade de ingen aning vad som väntade.

”Tyvärr mina vänner, det hörs att Oskar inte har någon vanlig förkylning. Vi måste undersöka honom ordentligt innan vi kan ge några besked, men...”Läkaren tittade ner på den lilla pojken som satt på golvet och tittade i en bok.”jag måste nog förbereda er på det värsta.”
Beata tog sin mans hand och höll den krampaktigt tills hon föll ihop i en hög på golvet och grät. Hennes man gjorde allt för att trösta, och kramade samtidigt om sin lilla pojke. ”Så vad händer nu?” sade han till slut och vände sig till läkaren.

Några dagar senare var det två slagna människor som stapplande öppnade mottagningsdörren och tog sig hemåt. Saknaden efter sonens glada skratt fyllde bilen, och tystnaden mellan makarna var total.
Oskar gjorde en djup suck och famlade lite i handskfacket innan han hittade sin pipa och tände den. Då vaknade plötsligt Beata till liv. ”Det är ditt fel alltihop!” sade hon och pekade upprört på hans pipa. Det är ditt fel! Ditt rökande är pest för både mig och Oskar, och faktiskt...”Hon väntade några sekunder innan hon fortsatte. ”Jag har läst att passiv rökning är det farligaste man kan utsätta någon för. ” Beata drog ner dragkedjan på jackan och viftade med handen framför munnen. ”Du kommer säkert att döda både mig och Oskar med det där giftet, och dig själv med.”

Oskar skulle aldrig erkänna för sin fru att det hade varit hans första tanke när läkaren talat om hur det var fatt med sonen, men rädslan att sätta ett namn på sjukdomen blockerade hans tunga och istället höll han tyst.

Sonen dog i lungcancer några månader senare, och sprickan mellan Beata och hennes man ökade för varje sorgeår som gick. När cancern även tog mannen som trots sin rädsla för sjukdomen vägrat sluta sin piprökning, ja...då föll hela Beatas värld samman och hon isolerade sig i huset som de bott i hela sitt liv.


En röd bil kom uppför björkalle´n som en gång planterats av hennes man, och Beata släppte ner fröpåsen hon höll i för att möta den som kom.

”Hej mamma! Varför är du inte klädd? Vi måste åka nu.” En mörkhårig kvinna öppnar bildörren och kliver ur. Beata ser ut som ett frågetecken ”Vem är du?” Kvinnan lägger armen runt Beata och leder henne till bilen där hon varsamt trycker ner henne på sätet och drar av henne de jordiga stövlarna.
”Mamma då, kommer du inte ihåg att vi skulle till din bostad idag? Alla väntar på dig! Seså, sitt nu kvar här så springer jag in och hämtar ett par skor.” Innan kvinnan lämnar bilen drar hon av handskarna som blivit svarta av jord, och tar av Beata hatten som pryder hennes hår.

När Lena kommer in i huset går en rysning igenom henne, herregud hur kunde de ha missat att mamma börjat bli dement? Hon går från rum till rum och inser att de måste nog sanera huset innan de skulle kunna sälja det. Sorgen efter hennes lillebror sitter i väggarna och trots att läget är jättefint så vill inte Lena ha det.

När Oskar dog var Lena en glad 7-åring som älskade sitt hem och sin familj.
Efter hans död upphörde hon att existera för sin älskade mor och far och bitterheten som genomsyrade huset gjorde henne tyst och sluten.

Som 16-åring lämnade hon huset och återvände inte förrän fadern dog, men bara för att ta adjö på kyrkogården och sedan åka tillbaka hem till sin egen lägenhet. Folket som var med vid begravningen såg bedrövade hur Beata nonchalerade sin dotter och vände sin blick åt ett annat håll när Lena tilltalade henne. De gick fram för att stötta dottern, och fick oförstående blickar av Beata.


Lena tittade ut genom fönstret för att kolla att mamman satt kvar, sedan packade hon snabbt ner lite kläder som hon hittade i en resväska och lade sist av allt ner ett kort hon hittade på en byrå.

Tyvärr hade någon strukit över ansiktet på den lilla flickan på fotot och det enda som syntes var en man, en kvinna och ett litet barn.

Lena tryckte på Beata skorna hon hittat ute i den skitiga hallen och sätter sig sedan bakom ratten och startar bilen. ”Så ja nu åker vi iväg. Det här skall nog gå bra. De är så snälla på hemmet.”

11 november 2009

TEMA trasig

”Smack!!” På en sekund hade det lilla barnets världsbild förändrats och han hade bittert fått erfara att alla vuxna inte var snälla. Mannen som slagit honom förväntades vara den som månade och tog hand om den lille.
Dörren in till rummet gled upp och en utav de andra i laget kom in. ”Varför gråter Elias?”
Hon gick fram till den lilla tvååringen som gnuggade ögonen och snorade, sedan vände hon sig till den andre. ”Vad i all världen är det här?” Kvinnan pekade på det röda handstora märket på kinden och såg frågande ut. Hennes kinder blossade av upprördhet och inuti hennes hjärna målades ett tänkbart scenario upp. Istället för att gå som katten runt het gröt ställde hon frågan direkt. ”Var det du som gjorde det?” Mannen stod nonchalant lutad mot dörrkarmen med armarna i kors. Det svarta håret som var fett av gele låg prydligt bakåt och kläderna han hade på sig var svarta. ”Vadårå?” sade han och stoppade in ett tuggummi i munnen medan han tittade sin arbetskamrat in i ögonen. ”Ungen tjafsade och behövde lite stryk, vad faan det vet väl alla att barn som inte lyder får stryk. Jag har sett det flera gånger.” Han tuggade frenetiskt på tuggummit och petade med sin ena fot på en färgglad boll som låg på golvet. Uppbragd av den andres totala likgiltighet inför vad han hade gjort reste hon sig upp med det lilla barnet i sin famn och lämnade rummet efter att hon rutit ”Jag skall anmäla dig, vänta bara! Din tid som barnskötare är över!”

Mannen i svart ryckte på axlarna och blev knappt berörd av kvinnans ilska och hot utan gick lugnt och sansat till sitt skåp, plockade ut sina ytterkläder och sin väska, och gick.

Vad ingen visste var att han som liten ofta fått ta emot hugg och slag, ofta utan orsak.
Som vuxen människa hade han inga begrepp om vad som var okey eftersom hans föräldrar inte lärt honom rätt beteende. Han var trasig i själen och psyket, och ingen, ingen kunde hjälpa honom.

PINK var grym!

Igår var jag på globen på en länge efterlängtad konsert.
Hennes fordom häftiga hår hade ersatts av en söt lite kaxig frisyr, och vi blev snabbt varse hennes enorma potential att äga scenen. Inte en sekund av tråkighet fick vi. PINK bollade snabbt mellan låtar med enorm power i till vackra mjuka sånger med ärlig känsla.
En utav hennes låtar var enormt vågad, på gränsen till vulgär, men samtidigt upphetsande.
Killarna fick sitt genom att hon flashade sin vältränade kropp, och vi tjejer fick vårt genom att hon ger oss girlpower genom sina sånger.
På slutet blir allt avskalat och enkelt, och de råhöga klackarna bytts ut till...ingenting, och barfota med ett par något för stora lappade jeans som kunde vara lånade av pojkvännen, och ett enkelt (om än tajt) linne framförde hon sittande längst ut på scenen inför en extatisk publik ballader och rockiga låtar.
Hennes tolkning av en Queenlåt går galant och taket nästan lyfts av styrkan i hennes röst.
För den här tjejen kan sjunga ALLT.

10 november 2009

TEMA något modigt(utdrag ur min pågående bok Livet, ingen enkel historia)

Petra vaknade av tågets gnisslande när det bromsade in vid Stockholms central.
Hon hade en liten klump i magen, både av rädsla och förväntan.
Ett turistkort införskaffades och per t-bana och buss tog hon sig till Enebyberg som låg en bra bit från Stockholm centrum.
Efter att ha virrat runt ett tag stod Petra till slut framför metrobutiken hon eventuellt skulle jobba i.
Den var ENORM enligt hennes mått. Hemma var alla livsmedelsbutiker rätt små. Ett djupt andetag, sedan in för att bli intervjuad.
Det var en kvinnlig chef som verkade supertrevlig, och deras kemi verkade stämma.
Rätt snabbt förstod Petra att hon nog skulle få jobbet, men säker kunde man ju inte vara, det hade hon lärt sig.

Efter intervjun, och en snabb rundtitt på stället for hon in mot staden igen.
Det var fortfarande vinter, om än en dålig sådan. Fötterna var dyngsura efter allt blask, men trots att Petra frös om fötterna bestämde hon sig för att gå runt i gamla stan och shoppa lite för att sedan ta 18.15-tåget hem.

När hon satt på tåget rasade tankarna runt i skallen. Ville hon flytta hit? Kunde hon lämna alla kompisar igen?
Och familjen?
Till slut somnade hon, och vaknade inte förrän tåget stannade i Söderhamn.

På stationen träffade hon sin kompis Hans. De småpratade lite tills bussen kom, sedan skildes de åt med en kram.
Väl hemma talade hennes mamma om att posten i Bollnäs ringt och bjudit in Petra på intervju och test.
Ja, det var väl bara att fara dit….jobbet i Stockholm var långt ifrån säkert.
Förresten hade hon inte riktigt bestämt hur hon skulle göra OM hon fick det.

Hon ringde till Stockholms alla lägenhetsuthyrare och kollade annonser i gula tidningen för att snabbt kunna flytta om det behövdes. Men att få tag i ett boende var INTE lätt.
Arbetsförmedlingen som bara 2 veckor tidigare lovat hjälpa till med boende kunde inte heller hjälpa till. De informerade Petra att de gav henne 4000:- i flyttbidrag, men att de inte hade några möjligheter att hjälpa till med bostad.
Nedslagen fortsatte hon ringa runt på olika annonser.
Hon hittade en lägenhet i Djursholm som hon skulle åka iväg och titta på, och tittade på en karta var det låg i förhållande till Enebyberg.

På kvällen tog hon bussen in till Söderhamn för att sova hos sin mormor.
Natten tillbringades på Statt där hon dansade tills fötterna hettade.
Killen i bandet var söt så hon flirtade lite oskyldigt med honom.
Dödstrött ramlade hon i säng sent, sent.

Morgonen efter ringde klockan 8 och hon steg snabbt upp för att slänga i sig frukost, tvätta och torka håret, sedan rusa ner till bussen och ta den till Bollnäs.
Väl där letade hon upp posthuset och klev in.
Intervjun gick fort, men testet var lite krångligt och tog lite tid. Det var mycket konstiga frågor och bilder man skulle gissa vad det föreställde.
Hon blev godkänd och erbjuden halvtidsjobb, men det var ju ett heltid hon ville ha så Petra tackade och bad att få återkomma.
När hon återvände hem satte hon sig direkt vid telefonen och ringde Eivor som chefen på Metro hette.
De bad henne komma NU. De var desperata och behövde någon som kunde så mycket som Petra. Tyvärr kunde de inte hjälpa till med boende, men lovade att lyssna med sina kunder om de visste något.

Hennes hjärta bankade…hon hade fått det! Jippie!!!
Jublande sprang hon ner till föräldrarna som satt nere i köket och fikade kvällsfikat.
”Jag fick det!! Jag fick det!!! Yes, Yes, Yes!!”
Hon hoppade omkring som en galning och skrämde vettet ur sin katt som rullat ihop sig i kökssoffan.
Det blev kramkalas, och en massa frågor.
”Var skall du bo?? När flyttar du?? Är det heltid??” Knappt talbar av lycka försökte Petra räta ut frågetecknen så gott hon kunde.
”De vill ha dit mig NU!! Boendet hoppas jag lösa imorgon, skall till Stockholm igen. Och ja det är heltid.”
På kvällen kröp hon tidigt i säng, men hade svårt att sova.
Allt bara snurrade i huvudet.

9 november 2009

TEMA skört

”Här är han, din lille son. Han måste sola idag för han har för mycket billirubin i kroppen, ja det är därför han är så gulfärgad.” De rullade fram sängen jag låg i till en liten plastkupa typ ostkupa.
Inuti låg ett litet pyttebarn med slangar i både händer och fötter, och tittade på mig med sina blå oskuldsfulla ögon. Jag grät och fattade inte att han var min. När snyftningarna avtagit öppnade de kuvösen som de kallade den och lät mig sträcka in min hand. Med små spröda blodåderfyllda fingrar greppade det lilla livet om mitt pekfinger och orsakade en orkan av känslor i mitt inre.
Sköterskorna blev rörda av min uppenbara glädje och jag sade gråtande ”Äntligen! Äntligen är du här älskade unge.” sedan smekte jag honom över pannan som var det enda som syntes av ansiktet.
Resten var täckt av en mask som hjälpte honom att andas.

När vi träffade barnläkaren sade han allvarligt att vi inte skulle ropa hej ännu, för små prematurbarn var sköra och kunde lätt bli sjuka och få komplikationer. Min lycka kom lite av sig, och jag beslöt mig för att ta dagarna som de kom.
Varje morgon när jag kom till hans rum var första frågan ”Är allt bra?” och sedan väntade jag andäktigt på svaret med bultande hjärta.

Vår förstfödde fick komma hem till oss när han var en månad gammal, och då var han så liten, så liten. Läkarna avrådde oss bestämt från att träffa andra människor.
I näsan satt en så kallad sond (en liten slang som går ned i magsäcken) som hjälpte oss att mata den lille som ännu inte orkade amma.

Tiden stannade och det enda som existerade i världen var vi i vår lilla familj.

Efter några månader fick han äntligen visas upp för släkten, som längtat så efter att få träffa honom.

Några år senare hamnade jag där med min nästa son, och det kändes mycket kusligt. Nästan som ett dejavu.

8 november 2009

TEMA förtrollning

Som den naturligaste saken i världen slog mannen sig ner vid mitt bord och tittade mig djupt i ögonen och log innan han harklade sig och började tala. ”Ursäkta att jag stör...” Han väntade några sekunder innan han fortsatte prata. ”Jag har suttit en stund och spanat på dig nu, och jag förstår inte varför du som är så snygg sitter ensam vid ett bord en hel kväll medan...” Om igen gjorde mannen en paus innan han fortsatte, men nu greppade han min hand och höll den kvar mellan sina kraftiga manliga händer. ”medan din kille... , eller ni kanske är gifta? Hans blick gick till min extremt tjocka och breda förlovningsring som blivit lite repig av ålder, vi hade ju trots allt varit förlovade i snart 7 år jag och Stefan. ”Din kille springer omkring som en tupp i en hönsgård och flirtar med andra tjejer. Jag har väl inte med det att göra, men jag måste bara få ge dig en komplimang, och om du känner att du vill träffa mig igen så får du mitt nummer här.” Med de orden plockade han fram ett visitkort som kort och gott hade texten Inte rik, men lycklig ändå Tomas tfn 0789-908787

På några sekunder hade min värld vänts upp och ner, och min tillvaro som förut bestått av Stefan och min familj inkluderade ännu en man. I hans blick hade jag sett något jag inte sett på många år hos min kille. Uppskattning och nyfikenhet.
Stefan kom gående mot mitt bord och pussade mig i pannan innan han slängde ur sig ”Jaha, och vem var det där då? Var det någon du kände?”
Under tiden som han pratade gick ögonen fram och tillbaka över lokalen, och då och då glimmade det till i de mörkbruna ögonen som var ett arv från hans spanska pappa.

En pappa som lämnade sin son innan han ens fötts, och sedan aldrig mer hörde av sig. Jag hade någon egen teori att det var därför Stefan var så konstig. Han vågade inte fästa sig vid någon, och ville samtidigt bli omtyckt av alla.
Det var en evig karusell av telefonnummer i fickor och plånböcker, och telefoner som ringde i tid och otid. Många var de gånger som jag vaknat av att Stefans mobil ringt och han smugit upp för att viskande fortsätta samtalet ute på balkongen eller inne på toaletten.

Frågetecknen hopade sig fortfarande runt hans person, och idag när den där mannen som var mycket attraktiv på ett suggesivt sätt satte sig vid mitt bord och ifrågasatte mitt liv...ja då började jag tänka i andra banor än de instängda jag befunnit mig i.

”Äh, han frågade om jag ville dansa, men jag sade nej, och berättade dessutom att jag är förlovad.”
Stefan nickade åt en tjej som passerade vårt bord och gick iväg utan att ens lyssna på vad jag hade att säga.
Plötsligt kände jag att någon tog på min axel och såg min okände beundrare stå där milt leende. ”Lilla du, du är värd något mycket bättre än det här.” Han smekte mig nästan omärkligt över kinden och fortsatte över nacken och min axel. En rysning gick från mitt huvud ner längs ryggraden och försvann sedan ner i mitt underliv. När jag vände mig om fanns ingen där, och med moloken min satte jag mig ner vid bordet för att studera min killes framfärd på golvet.
Kvinnan som passerat vårt bord dansade tätt intill honom, och det såg ut som om han tryckte sitt organ mot hennes medan han juckade efter musiken. Hon hade sin mun tätt intill hans och trots avståndet kunde jag se att hon blundade. Min mun var torr, och jag beställde in en cocacola som jag snabbt svepte. Det var nästan tändande att se dem omslingrade på golvet, och jag glömde nästan bort att han var min.

Plötsligt tystnade musiken några sekunder och en lugn låt som jag kände igen som min favoritlåt började strömma ur högtalarna.
Jag tittade på Stefan som fortsatte hånglandet med kvinnan och tydligen totalt struntade i om jag var där och kunde se allt. Min kropp vaggar i takt med musiken och fyller mina vener, och jag glömmer totalt bort var jag är när plötsligt min riddare är tillbaka och ber om en dans. Naturligtvis går jag upp.
Stefan kastar en blick på oss när jag hand i hand med mannen äntrar det nästan proppfulla golvet, och jag såg hans ögon mörkna.
Med kattlik mjukhet tar min kavaljer tag i mina händer och en kraftfull spänning etableras mellan oss. När jag till slut vågar slappna av och lägger mitt huvud mot hans axel känner jag hans hand smeka mig i nacken där jag är som känsligast. När vi dansar känns det som om vi flyger, och jag kan inte påminna mig när jag sist hade den känslan.

Stefan tyckte inte om att dansa med mig. ”Äh, det gör man ju bara första gången för att fånga kvinnan, sedan är det ju bara tråkigt.” Så hade han sagt när jag tjatat om att vi skulle dansa. Själv älskade jag att röra mig och var innan min tid som förlovad ofta ute på golvet med olika vänner. Vänner som succesivt försvunnit när jag förnekat att jag mådde dåligt i förhållandet med Stefan och alltid försvarade honom och hans handlande.
På grund av svartsjuka fick jag till slut inte längre gå ut själv och roa mig, och prick klockan sex varje kväll blev jag hämtad av honom i olika exklusiva sportbilar som jag aldrig fick köra.
”Du skall få en jeep av mig istället, den passar dig bättre.” sade han och skrattade när jag envisades att få köra sportbilen som han kommit i och som nog var vansinnigt dyr. ”I mitt jobb som bilförsäljare måste jag ha en represantiv bil att köra i, du skulle bara krocka.” sade han och tog varligt bort min hand från ratten som var av ädelträ. Inuti kroppen kände jag att något var fel, men kunde inte riktigt sätta fingret på det.
Efter några dagar var det tillbakaskjutet långt in i min självförnekande del och inställt på att glömmas.

När han några dagar senare kom hem glädjestrålande och berättade att han sålt bilen kröp det fram att bilen varit företagets, och dessutom hade den varit oförsäkrad!
Vår relativt nya lägenhet låg i Solnas nyare delar, och vi hade en vidunderlig utsikt över vattnet. Jag älskade den från första titten och när vi började prata om lån och banker bad Stefan att han skulle få sköta allt. Min magkänsla alarmerade, men jag gjorde som vanligt och sköt bort alla tankar som vittnade om att något var fel, och några veckor senare flyttade vi in.
Vår gamla lägenhet togs mystiskt över av en kvinna med en liten son som hade mörkbruna ögon.

Stefan bad mig att få sköta flytten medan jag tillbringade tiden hos min mamma som fullkomligt avgudade sin läckra ständigt brunbrända svärson.
Det tog inte många dagar efter att de hade presenterats som Stefan körde in en liten röd Alfa Romeo på deras gård och talade om att det var en gåva.
Mamma var både rörd och överväldigad och visste inte på vilket ben hon skulle stå. Pappa hummade mest och torkade ögonen med baksidan av sin hand innan han kramade om sin blivande svärson som på sin sjunde dag i familjen gjort stort intryck genom sin gåva.
Själv stod jag hela tiden och funderade på var han fått pengarna ifrån. Var han rik?
Eftersom han envisas med att själv hålla i ekonomin vet jag faktiskt inte om han är välbärgad eller om det är något annat. Livet hade varit enkelt fysiskt men komplicerat psykiskt med Stefan, och åren hade trillat iväg som pärlband utan slut.

Nu hade det alltså hänt! I min mage flög små fjärilar av och an och mina tankar fladdrade som lågorna på ett ljus i drag. Jag kikade försiktigt på mannens profil och såg en bestämd haka och en rak näsa som slutade strax ovanför en vacker amorbåge som lika väl kunde suttit på en kvinna. Hans ljusa hår var kortsnaggat och luggen stod upp som en kam. Med min ena hand kunde jag känna att han hade så kallad tjurnacke och de kraftiga armarna hotade med att spräcka hans skjorta.
Under tiden som vi dansade nynnade han melodin i mitt öra och jag vaggades in i en trygghet som inte fanns.

Plötsligt kände jag en hand som tog ett fast grepp runt min arm och nästan slet mig ifrån min danskavaljer. ”Vad faan håller du på med? Hånglar du va?” Tomas lade en hand på Stefans bröst för att trycka iväg honom, men fick en spark i magen och backade. ”Är du inte riktigt klok?Vi dansade ju bara.” Han tittade medlidsamt på mig ”Stackars dig som har en sådan idiot till karl. Vi synes!” sedan gick han iväg och var snart uppslukad av folkhavet i lokalen.

Jag vände mig med lågande ögon till Stefan och kände att jag just nu hatade blotta anblicken av den där lismande idioten som alltid trampat på mina känslor. Varför hade jag stannat i alla år?
Insikten av vad jag höll på med gav mig rysningar och trots att jag visste att livet skulle bli tuffare än det någonsin varit så skulle jag må bättre än någonsin.
Jag kastade bak mitt långa mörka hår och satte bestämt mina fötter bredvid varandra som för att få stöd för det jag tänkte säga. ”Jag älskar inte dig längre, eller egentligen var det nog länge sedan jag älskade dig. Du har trampat på mitt hjärta så många gånger och jag har inför mig själv förnekat det jag sett med mina ögon. Jag känner inte dig, och har väl kanske aldrig gjort det heller. Jag ville så gärna att allt skulle vara bra mellan oss och tog emot de allmosor du då och då räckte till mig trots att jag inuti min själ kände att det var fel.” Jag lade min kupade hand runt hans fint mejslade haka och böjde hans ansikte uppåt för att se hans ögon. ”Jag har älskat dig så vansinnigt, men du dödade det med ditt svekfulla beteende. Jag bor i lägenheten inatt, och du...ja du kan väl kvarta hos din hemliga polare, eller varför inte hos någon av dina väninnor.” Jag svepte med handen över lokalen.
Adjö Stefan, jag hoppas att du hittar det du söker någon gång.”
Den tjocka guldringen nästan halkade av mitt finger av sig själv och landade framför hans fötter.
Stefans blick var tom, och hans ögon fylldes sakta av tårar.” Förlåt älskling, förlåt.”
Jag hörde inget av det han sade utan hade redan klapprat iväg på mina höga klackar till mitt nya liv.
Fötrollningen han hade haft över mig hade äntligen släppt.

7 november 2009

TEMA skriv om en pinsam gåva

”ANITHA! Det är frukost!” Min kära mor gastade så högt att huset nästan skakade, och hennes röst som vanligen brukade sjunga arior i köket for nästan upp i falsett. ”ANITHA! Kom nu då!”
Jag sprang nedför den gamla trätrappan och skulle precis ta ett sista skutt när jag...PANG! Kör in huvudet i balken som går över trappan och blir smärtsamt medveten om att jag ännu en gång missbedömt läget och slår mitt stackars huvud. Stora tårar rinner över mina kinder, och jag gnuggar en begynnande bula som sitter i pannan. ”Lilla stumpan, inte igen?” Mamma tittar medlidsamt på mig när jag sitter med huvudet i knät hållandes mitt stackars arma huvud. Hon lägger en arm över mina axlar och kramar om den ena med sin hand.”Du måste börja tänka dig för. En vacker dag skadar du dig allvarligt. Kom nu så äter vi lite frukost.” Mamma tittar på mig och ler ”Det är ju din dag idag, herregud vad de här 15 åren har gått fort. Du är ju stora flickan snart och flyttar hemifrån.”
Hon tar min hand i sin och leder mig in i vårt stora kök som är årsmodell nittonhundrasjuttio med furu överallt. Det var bara golvet som bröt av i en gröngrå flammig variant som jag aldrig tyckt om.

I köket satt min far som såg ut som en degig kopia av Elvis, och min lillasyster Monica som redan hade börjat äta sin gamla vanliga 5 cm tjocka limpa med kaviar på, och till det sitt eviga Oboy. Förövrigt en dryck jag aldrig förstått mig på, den smakar ju bara socker och konserveringsmedel.
”Vad gjorde hon nu då?” sade pappa och vände sig till min mor. ”Hallå! Jag kan faktiskt svara för mig själv!” sade jag irriterat och tog emot den frysta fisken som min mor räckte till mig för att lägga på bulan. ”Äh, det där är redan försent.” sade min far och skrattade till. ”Varför kan inte du gå som vanligt folk? Du gör ju illa dig jämt! Var det inte igår som du snubblade ute på gården?”
Han tittade om igen på min mor för att få sina ord bekräftade av en svag nickning. ”Du snubblar, springer in i saker, ramlar, och spiller...” pappa gjorde ett kort avbrott innan han fortsatte. ”Nåja, nu skall vi inte tjata öronen av dig med det här. Jag har köpt den perfekta presenten till dig, men du får inte öppna den förrän alla är här.”
Mamma satte sig ner vid bordet och snart var det tyst förutom ett smaskande och knaprande. Efter frukosten sade jag och min syster tack för maten, sedan gick vi ut i snön och gjorde en stor snögubbe.

Vid tolv hade vi pyntat vårt kök med ballonger i olika färger och långa band som snurrats runt taklamporna och gardinstängerna. Gräddtårtan mamma gjort garnerades med jordgubbar och lite kiwi, sedan kom gästerna.
Alla presenterna från min familj togs fram på bordet och jag rev nyfiket upp den ena efter andra för att efter varje öppning slänga mig runt halsen på dem och tacka. För det var fina presenter...ja, iallafall nästan alla.
Ute på gården stod en skinande röd Suzuki som jag fick med orden ”Ingen trimning, jag kommer att kolla dig!” Nästa paket var en guldklocka som man sätter runt halsen med en läderrem.
Till slut fanns bara ett underligt halvplatt paket kvar, och mina kompisar satt spända runt bordet inför vad det skulle vara. Det röda papperet runtom var lite barnsligt tyckte jag, men struntade i att säga något. Mamma brukade ju oftast använda det som hittades i gömslena hemma, och det var väl något gammalt papper som blivit över från syrrans födelsedag.
Snörena som hade knutits om paketet var silverfärgade och låg snyggt krusidullade i en rosliknande form. Jag ruskade försiktigt på det mycket lätta paketet och ställde lite frågor till mina föräldrar som hade en underlig blick i ögonen. Pappas ögon glimrade av sattyg och jag undrade vad han nu hittat på.
När föremålet i paketet tagits fram och jag förstod vad det var blev jag arg. ”Hur kan du vara så elak?” sade jag med tårarna bakom ögonlocken. ”Varför?...” började jag, men förstod innan jag avslutat frågan. Pappa tittade på mig och skrattade medan han tittade runt bland mina kompisar. ”Jo ni förstår, det är så här. Anitha spiller alltid på sina kläder när hon äter mat, och därför köpte jag en sådan här till henne. Jag tror faktiskt att den passar.” Pappa lyfte upp den lila hakklappen i plast som hade texten Baby skrivet i snygg skrivstil på sig och satte den runt min hals. Min hud hade antagit en tomatröd nyans och jag skämdes som en hund trots att jag visste att det han sade stämde.
Jag var en spillmaja och lyckades alltid kladda ner mina kläder när jag åt hur mycket jag än försökte att INTE spilla, men jag tyckte att pappa var elak som gav mig den inför mina kamrater.
De skrattade förvisso bara lite innan de fortsatte festen som om ingenting hänt, och hakklappen...ja den hängde jag upp vid spisen ifall vi skulle få babybesök.

6 november 2009

TEMA skadeglädje

Med darrande händer öppnade Lea morgontidningen och bläddrade snabbt till familjeannonserna, sedan drog hon med pekfingret över raderna i jakt efter det speciella namnet, men...nä, ingenting.
Den silverfärgade knappen trycktes bestämt ner och den nu så välbekanta webadressen klickades fram. ”Men...vad i? Det var väl idag det skulle gå av stapeln?” Hon mumlade för sig själv medan artikel efter artikel visades utan att det var den rätta.
Ute lyste solen och badplatserna var säkert överfulla redan, men Lea kände ångesten som greppade tag i hennes arma mage och i hennes huvud for bilder av Patrik förbi. Varför fanns inget i tidningen om bröllopet? Hade det blivit inställt? Lea slog några siffror på mobilen, men lade på flera gånger innan hon till slut lade ifrån sig den.

Efter frukosten som nätt och jämt gått ner i hennes oroliga mage beslutade Lea sig för att ta bilen och fara ner till cafeet där Pia jobbade. Hon hade varit ett stort stöd när Patrik huxflux lämnat Lea och flyttat in hos den andra.
Nätterna bestod under en lång tid av att älta och gråta, men med Pia vid sin sida började Lea sakta återhämta sig och vardagen kom i fas. Tills det absolut värsta hände...Patrik och den nya kvinnan skulle gifta sig. I Leas huvud började scener utspela sig om vad som varit, och hur länge hade otroheten egentligen pågått om de redan skulle gifta sig? Hade Patrik gått från hennes säng till den andras och viceversa.
Lea fick en äckelkänsla av att ha blivit utsatt för något mot sin vilja. Hade han ens duschat emellan?
Det lilla cafeet dök upp och Lea ställde sin lilla bil utanför och gick in.

”Hejsan Gumman!” Pia log stort och sträckte ut armarna mot sin väninna. ”Vill du ha lite kaffe och smörgås, du har väl inte ätit någonting förstår jag?” Lea ruskade på huvudet och skrattade till ”Jo, jag har faktiskt fått i mig lite idag, men du...” Hon tvekade innan hon fortsatte. ”Skulle inte Patrik gifta sig idag? Hon kände att smärtan i magen eskalerade när hon uttalade hans namn, och Lea kände att hon kanske måste gå på toaletten och spy.

Pia tittade med medlidande blick på sin älskade väninna och bad henne sätta sig ner. ”Patrik sade ifrån bröllopet, han insåg att den andra kvinnan inte var hans livs kärlek trots allt. Patrik kom hem till mig inatt och grät. Han älskar dig Lea, men vet att han betett sig som en skitstövel och förväntar sig ingen förlåtelse, men han vill ha dig tillbaka. Han bad mig att prata med dig, och försöka få dig att förstå.”

Leas ögon fylldes med tårar och det ljusa bobbade håret föll fram i ansiktet när hon lade sig mot disken. ”Jag älskar honom. Jag älskar, älskar, älskar denne förbannade skitstövel så att det gör ont, men jag vill aldrig mer se honom eller höra hans röst.” Pia lade armarna runt hennes axlar och började också gråta. ”Faan Lea, du är så stark. Du är så jävla fucking stark som säger så där. Jag skall prata med honom.” Hon gick in i kökets inre del för att skölja av sina rödgråtna ögon, sedan kom hon ut med två glassar i sin hand. ”Varsågod! Vad har du tänkt göra nu då? Skall du byta jobb, eller?”
Lea funderade ett kort tag innan hon svarade. ”Jag skall flytta från stan. Patrik hittar säkert någon ny och jag vill inte vara här då. Dessutom kan jag inte fortsätta att arbeta på samma jobb som honom.” Hon snurrade glaset mellan sina händer medan hon log. ”Jag kan inte låta bli att tycka att det var rätt åt den där satmaran. Hon visste ju faktiskt att jag och Patrik var förlovade, och ändå...” Lea grimaserade och slog med ena knytnäven i sin andra hands handflata. ”Ändå förförde hon min kille och till och med skröt om det inför sina vänner. Hon förtjänar all skit hon kan få den bitchen. Nä nu pratar vi om något roligare. Patrik är historia.

En vecka senare satt Lea i bilen på väg till en grannstad där hon fått ett toppjobb som redaktör.

5 november 2009

TEMA skriv om ett ljud

Tekla och Aron satt nere i sitt slitna kök och spelade kort som de alltid brukade göra på torsdagskvällar när ett mystiskt ljud hördes från skafferiet. ”Det är bara en råttusling” sade Aron och manade på sin fru att lägga fram några kort.
Det prasslade och pep så underligt att Tekla till slut reste sig upp för att kika in i skafferiet och se vad det var. ”Äh, han har sprungit undan innan du ens rest dig upp.” sade hennes man och tog upp sin pipa för att stoppa den och ta sitt vanliga bloss. Tekla öppnade skafferidörren och kikade in, men det var tyst som i graven därinne. Hon satte sig mödosamt ner igen mittemot sin man.
”Det är farligt att röka pipa.” hörde de plötsligt en svag pipig röst säga. Aron släppte pipan i rena förskräckelsen, och brände sig på tändstickan som han tänkt tända den med. ”Vad i helskotta var det?” Han tittade finurligt med plirande ögon som nästan blev helt dolda i alla rynkor som bildades på Tekla. ”Vad har du nu hittat på?” sade han och luggade henne lite lätt i en av de grå tjocka flätorna som hängde över hennes axlar. ”Jag har INGENTING med det här att göra, absolut inte.” sade hon och tittade på sin gubbe med två grönturkosa ögon som var delvis inbäddade i rynkor. Från hennes näsa gick ett långt veck ner mot munnen, och de en gång så röda läpparna hade blivit rosa av ålder.

Tekla skakade på huvudet samtidigt som hon pratade och drog i dukens fransar med sina ådriga händer. ”Vi hörde nog fel. Vi börjar nog bli gamla och senila.” Tekla tittade på sin man som krympt ihop och inte längre var den långa ståtliga karl hon en gång gift sig med. Den en gång så raka ryggen hade sakta förvandlats till ett s av alla tunga lyft han gjort, och solen som stekt på hans hud när höet skulle hässjas eller plogen skulle köras runt runt i evighetsdans hade gett outplånliga spår.
Aron var en mycket snäll man till skillnad mot hennes väninnas make som i alla år tuktat sin kvinna. Det hade varit många nätter som Tekla fått ta emot en blåslagen vän.

Aron plockade upp sin pipa för att tända den, men blev om igen stoppad av en liten röst. ”Man kan få cancer.” sade den och tystnade sedan. ”Nä nu, vad i hela friden är det här?” Han tittade sig omkring för att försöka lokalisera var ljudet kom ifrån, och lyfte på alla dukar i köket. Han gick in i skafferiet och rotade runt bland pytsar och kastruller en stund, och efter en stund kom han triumfierande ut med något i handen.

”Här har du din lilla råtta. Vi har fått pysslingar i huset.” Aron räckte fram sin hand mot Tekla som såg att där fanns en liten, liten pojke med en stor vit mössa med tofs, och under den dolde sig ett fräknigt ansikte med en stor glad mun. Hans kläder var gjorda av ull och skorna var av läder.
”Hej du! Vad heter du?” sade hon och räckte fram sin hand så att han kunde kliva över till den.
”Jag heter Nils, men kallas för det mesta för Nisse, angenämt att träffas!” Han räckte fram sin lilla hand och lade den på hennes lillfinger.

Paret bjöd den lilla pojken på fika och de satte sig vid bordet i vardagsrummet för att prata.
Aron var mycket nyfiken på om det fanns fler och kunde knappt bärga sig tills de fått in saften och kaffet och kunde börja fråga ut Nisse. ”Bor du ensam här?” Frågade han pojken och väntade med stor spänning på vad svaret skulle bli. ”Är du galen? Det är klart att jag inte är ensam. Idag bor vi...hm...vänta nu...” Han satte handen mot hakan och räknade på den andra handens fingrar medan han mumlade, sedan tittade Nisse upp och log medan han räknade upp en massa namn. ”Så här är det, det är jag, Petter, Sara, Razmus, Elina, Klara, Kalle, Ada, och sedan är det naturligtvis alla våra smusslingar.” Nisse hoppade upp på en sockerskål som stod på bordet och satte sig tillrätta innan han fortsatte. ”Ja, det är våra husdjur, en lite rolig blandning av katt och kanin som värmer våra bäddar på vintern när kylan kryper in i huset. De är rätt goda också. Nej nu måste jag tillbaka till de andra. Egentligen får vi inte prata med människor, men ni verkade snälla, och du...” Nisse vände sig till Aron och hötte med fingret.” Du måste sluta röka för du förpestar luften inne i köket, och mina vänner mår illa av den. Dessutom är det ju bara dumt att dra i sig en massa gift, ellerhur?”
Nu vände han sig till Tekla som knappt kunde hålla sig för skratt när hon såg den lilla parveln läxa upp sin storvuxne man. ”Ni får ha det bra, tack och hej leverpastej.” och med dem orden var han borta.

Aron plockade upp sin pipa, men ångrade sig och lade ner den igen. Efter några sekunder steg han upp från stolen, tog pipan i handen och gick till diskbänken där han drog upp luckan och kastade ner sin pipa i avfallspåsen med ett. ”Tack och hej leverpastej, nu slutar jag med dig!” sedan skrattade han och tittade på sin fru.”Ja, jag vill ju inte förgifta våra gäster.”

4 november 2009

TEMA skriv som ett fyrverkeri

Från början var jag lite blyg, men insåg efter ett litet tag att om jag fortsatte på det viset skulle jag aldrig få vara med. En liten pojke steg in i butiken med sin hand krampaktigt hållande i sin pappas.

Försiktigt prasslade jag lite med min påse som jag låg i , och rörde sakta på kartongbiten där priset stod. Ingen reaktion...så jag prasslade ännu lite högre med plasten och fick en arg blick av min granne. ”Sch! Du förstör för oss andra. Man får inte röra på sig, det är ju förbjudet och fusk dessutom.” En annan granne kikade på oss och snörpte på munnen. ”Tysta! Ni får bara ligga och vänta på att bli valda som oss andra.” Hon rörde lite, lite på sin omslagsplast i tron att ingen såg det, men jag såg precis vad som hände och fnissade för mig själv.

Plötsligt kände jag att någon greppade tag i mig och jag mötte två blå ögon som nyfiket studerade min skapelse. Den lilla pojken klämde på mina kroppsdelar och vände dem både bak och fram, sedan ropade han på sin pappa. ”Kom pappa, den här måste vi köpa. Han verkar skoj.” Med två steg var pappan framme vid sin son och slet mig från pojkens grepp. ”Icke sa nicke, det där är för stora pojkar. Kom så tittar vi på de andra nu.”
Han slängde ner mig tillbaks bland de andra som skrattade hånfullt och sade att jag fick skylla mig själv. ”Man får inte fuska, det är förbjudet.” sade någon av dem och skrattade ännu mer.

Medan jag låg där och ojade mig hände det fantastiska att någon tog tag i mig och förpassade mig till kassan. Två blå ögon tittade på mig och de tindrade som två starkt lysande stjärnor när han gång på gång tackade sin pappa som tydligen ändrat sig.

Ut i kylan gick de, och jag låg tillsammans med några kollegor i en iskall kasse och väntade med spänning på vad som skulle hända. En bildörr öppnades och vi slängdes in i ett utrymme där bak.
Sedan åkte vi, mil efter mil. Ibland kunde vi höra människorna prata, men för det mesta hördes bara motorljudet och susandet av däcken mot vägen.
Till slut somnade jag och föll i djup drömlös sömn.

Plötsligt väcktes jag av att en bildörr slog igen, och bara några sekunder senare greppade mannen tag i kassen där vi låg och gick in i ett hus. Men han fortsatte genom huset, och öppnade en dörr som ledde ut till ett kallt utrymme där han lämnade oss. Mina kollegor var lite uppskrämda och jag lugnade ner dem så gott jag kunde. ”Förstår ni inte vad som är på gång? Snart, mycket snart skall vi bli fria.” Ett mummel av röster startade i påsen och snart blev jag tvungen att hyssja ner dem. För tänk om människorna hörde dem?

I rummet vi låg sjönk temperaturen mer och mer för att till slut ligga på fryspunkten.
Då öppnades dörren och en liten hand tog upp oss, en efter en. Liggande hårt tryckta under hans arm fick vi följa med in i huset där pojkens föräldrar stod med ytterkläder på. ”Sätt på dig kläderna nu hjärtat, så går vi ut och skjuter av fyrverkerierna du hämtat. Glöm inte mössan, det är kallt ute.”

Väl ute trycktes vi ner av en kraftig manshand som tillhörde pojkens pappa, sedan hörde jag hans röst som bad de andra att backa, och sedan...äntligen...

Med ett högt vinande for jag rätt upp i luften befriad från mitt skal som hyst mig det senaste halvåret. När jag nått högt, högt upp i luften skakade en hög explosion om i mitt inre och jag briserade i tusentals, nej miljontals små, små bitar som glödde i alla de färger. Jag såg människorna nere på backen som pyttesmå myror, och de höll med händerna över sina kinder och ropade med hög röst att det var vackert.

När jag tagit slut och fallit som ett ledset löv till backen var allt dödstyst en kort stund, men bröts strax av ett vinande och smällande som höll på om och om igen.
En kaskad av färger singlade sakta till backen och sedan var allt över.

Efteråt låg våra skal som små svampar på backen, och under noga överinseende av sin pappa plockade den lilla pojken upp varenda spillra som han fann.

3 november 2009

TEMA byta

Med ett glänsande svart skal tar den upp halva mitt skrivbord.
18,4 tums skärmen är enorm i mina ögon som hittills knappat på en nästan 10 år gammal laptop med 15 tums skärm.

Lyckan var fullständig både hos mig och min lilla sexåring som äntligen skulle få en egen dator till sina datorspel.
Men säg den lycka som är långvarig.
Eftersom jag är så urusel på data höll jag på en hel dag innan internet fungerade, och när jag skulle visa mina gamla sparade texter blev det bara en massa oläsliga hieroglyfer.

Att byta dator var inte alls enkelt, och alla bankkoder fick beställas om igen.

Nu står den där…längst bak på mitt skrivbord, olycksbådande. Det nya operativsystemet ger mig myror i skallen, och glädjen över nyheten har mer eller mindre ersatts av irritation över teknikens framsteg.

2 november 2009

Tema skriv om att maskera

Med ett svart tygskynke över sin mun och en kappa över sina axlar sprang han ut till sin storebror som just målade lillasystern ansikte i lila och svart. Runt ögonen på henne hade en vit ring varsamt penslats och håret var upptuperat för att sedan ha sprayats i lila, röda och silverfärgade ränder.
Olle räckte fram den svarta klänningen till sin syster och satte sig sedan ner på golvet och väntade på sin tur. ”Varsågod Maja, mamma har fäst fast alla paljetterna på den nu. Visst blev den fin?”

Maja tittade storögt på det konstnärligt sydda plagget, och ropade överlycklig in till sin mamma som satt inne på kontoret vid symaskinen. ”Mamma, jag älskar dig! Du är så himla duktig på att få till det. Det var precis så här jag menade.” Ingela vände upp teckningen som dottern gjort och skrattade till lite. ”jag älskar dig med stumpan, men du…nästa gång kan du väl göra en lite enklare klänning.” Hon tittade på sina händer som var alldeles fulla av torkat klister som blivit av limmet när hon satt fast alla paljetterna.

Det var dags för Olle att bli sminkad, och fundersamt valde han bland färgerna i paletten med ansiktsfärger innan han slutligen bestämde sig för lila och rött. När Olle lite senare såg resultatet i spegeln gav han sin bror en kram, och satte sedan på sig de knalligt röda djävulshornen och tog djävulsgaffeln i sin hand.

”Är alla klara?” Ingela tittade in i rummet, och blev imponerad av maskeringen som hennes äldste son gjort.
”Det här har du verkligen gjort superbra! Man kan knappt se vem som är vem. Skall vi åka då? Halloweenpartyt börjar klockan sex, och nu är hon kvart i.”

Bilfärden var snabbt avklarad och efter bara några minuter var Ingela på väg hem.

1 november 2009

TEMA Dra något gammalt över sig

Cecilia tittade suckande ut över samlingen av kartonger som stod uppställd i hennes lilla vardagsrum, sedan gick hon fram till teven som satt på väggen och tryckte på on-knappen.
En halvnaken svart man med vältränad kropp stod och juckade mot en silverbeströdd mikrofon medan gutturala ljud kom från hans strupe. Musiken var medryckande och trots att inga ord kunde utläsas nynnade hon med och svängde på höfterna.
”Äntligen! Ett eget bo!” Hon nästan skrek ut orden och gjorde ett litet glädjeskutt. Skrattande insåg hon att grannarna skulle undra vad hon höll på med, och sänkte volymen på teven lite.

Cecilias mamma hade gråtit när flyttbilen lämnade huset Cecilia bott i sedan hon föddes, och pappan hade dragit handen över ögonen flera gånger när de kramade farväl.

Tjugofem mil senare hade hon kommit till storstaden och till sin lilla lägenhet som låg fem trappor upp i ett ruffigt hyreshus. Flyttgubbarna hade snabbt förpassat hennes kartonger in i hissen och vidare till lägenheten, sedan stack de iväg till nästa kund.

När hon packade upp kartongerna blev hon då och då försjunken i minnen och innan allt var uppackat hade kvällen både gått över till natt och gryning.
”Nä, nu måste jag nog ge upp.” Cecilia tittade ut genom fönstret och såg att solen precis var på väg upp, och hon kände en hisnande känsla i sin mage. ”Jag bor i Stockholm.” sade hon för sig själv och bytte om till sin flanellpyjamas. ”Undrar om jag skall ringa mamma?” sade hon och skakade i samma ögonblick på huvudet.

Duntäcket hon fått i avskedspresent från sina föräldrar värmde gott, och Cecilia var precis på väg att somna, när något störde henne. Luktade det inte konstigt därinne? Hon reste sig upp ur sängen och tassade med sockprydda fötter in i vardagsrummet. Hon kände en svag, knappt förnimbar doft av eld.
När Cecilia gått tre varv i lägenheten och noga luktat på alla uttag och strömbrytare utan att hitta något gick hon ut i det pyttelilla köket och fann mammans gamla filt överst i en av kartongerna. På en lapp som låg ovanpå stod det skrivet med smala kringelikrokiga bokstäver:

Älskade unge, jag kommer att sakna dig vansinnigt, och tänkte att du kunde få min gamla älskade pläd att värma dig med när natten faller på.
Jag vet att du klarar dig själv utan problem, och jag vet att du är stor nog att flytta hemifrån, men du är ju mitt enda barn.
Utan dig i min närhet blir dagarna inte lika livfyllda, och ditt skratt kommer inte att klinga i mitt öra. Jag saknar dig redan innan du åkt.
Puss och kram Mamma


Ceclias kinder blev våta av tårarna som rann i en strid ström och med en snörvling tog hon den tjocka filten i sin famn och tog med den till sin säng.
Efter bara en kort stund sov hon djupt med filten över sig som hade en svag doft av barndomshemmets öppna spis.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...