31 oktober 2010

TEMA En speciell plats

I samma stund som Anna klev på skeppet kände hon en underlig längtan bort från tiden. Den vita stora uppblåsta dräkten som de var tvingade att bära, var både varm och otymplig.


Annas högsta önskan hade alltid varit att få komma till platsen långt bortom stjärnorna, och hon var föräldrarna evigt tacksamma för lånet av de 400 000 som biljetten och dräkten kostade. Hon mindes så väl hur det börjat.

Petters underliga attityd gjorde att Anna längtade ännu mer att få komma bort, och när den pyttelilla annonsen syntes i tre dagars tid i tidningen nappade hon kvickt och ringde upp numret. Händerna skakade när de tio siffrorna slogs och tungan kändes sträv som sandpapper i munnen då hon förväntades prata. En konstigt nasal röst gjorde en snabb utfrågning om sjukdomar och familjesituation, sedan fick hon beskedet att allt såg grönt ut och att hon skulle fortsätta till kassan.

Anna skrattade till och kom av sig alldeles…kassan…vilket underligt ord för början på ett äventyr som detta. Med några snabba knapptryck tog hon sig till sista stationen och avslutade med att tacka för sig genom att donera en liten summa pengar.

Projektet hon nu var med på kostade förvisso massor för henne att göra, men allt runtom var ännu dyrare och det var bara snälla välgörare och intresserade medmänniskor som gjorde resan möjlig. Anna kände det som sin plikt som medborgare att ge lite av sina pengar.

När Anna berättade för Petter att hon skulle åka iväg på en resa utan honom blev han rasande och kastade kristallsskålen som stod på vardagsrumsbordet i golvet med ett kras. ”Fattar du inte att det är farligt? Och hur i helvete kan du tillåta dig att slösa bort så infernaliskt med pengar på en så urbota idiotisk grej? Petter skakade av ilska och det vanligtvis vackra ansiktet var illande rött och hoptryckt till oigenkännlighet. Ögonens pupiller var som små knappnålar dränkta i färg.

När skeppet dockades av från sitt moderskepp hisnade det i magen av äventyrslust. Anna vände sig till en av medpassagerarna och log. En högtalare i dräkten kopplades snabbt in av personalen som såg att Anna vänt sig till den andre, och snart satt de livligt språkandes om resan till månen.

29 oktober 2010

TEMA Smak


Katja vaknade med ett ryck…tittade snabbt på klockan som stod på 2.34 och lyfte luren. ”Mm…” I andra änden satt Mikael som spanat in Katja en längre tid och gjort små framstötar då och då med allt större framgång.
”Tja, var du vaken? Eller…väckte jag dig?” Hans röst var lite hes och osäker. Tänk om Katja bara kastade på luren i örat på honom. De jobbade tillsammans och det skulle bli rätt pinsamt om han tolkat hennes signaler så fel.

Mikael funderade några sekunder på hur han enklast skulle lägga fram sitt ärende, men insåg att det nog var enklast att vara rakt på sak. De tre ölen som skvalpade i magen på honom stärkte självförtroendet och lugnade ned honom. ”Katja…du…jag gillar dig, och jag tror du gillar mig. Eller?” Hon log för sig själv när hon mindes sina sista tankar innan hon somnade. Detta överträffade alla hennes önskningar. ”Jo…det stämmer väl…men…”

Mikael tog sats, harklade sig och öste ur sig. ”Jag har tänkt jättemycket på dig sedan vi sågs sist, ja när vi var på bio och det där. Din hand låg så lockande och retade mig, och jag bara längtade efter att kyssa din mun.”
Så…nu var det sagt. Vinna eller försvinna tänkte han och drog efter andan när Katja långsamt visslade. ”Såååå…men hur har du tänkt lösa det klockan…” Hon kollade tiden och skrattade till. ”Ha, ha…klockan är ju 2.46 och du bor ju inte precis nästgårds.”

Mikael tittade sig runt där han satt och log för sig själv. ”Jag är närmare än du tror…jobbar över…men, jag är skitig som faan och skulle behöva låna din dusch. Är det okej?” Katja steg upp ur sängen, skakade till täcket, gick ut i köket och kollade läget, och vidare till vardagsrummet som liknade Jerusalems förstörelse efter partyt hon och tjejerna haft. ”Jag har lite stökigt, men du får väl ta det som det är.” Katja drog på sig klänningen som hängde på galgen i hallen och tittade uppskattande på sin spegelbild. ”När kommer du?” Mikael sänkte skopan och vred om nyckeln på den gigantiska grävmaskinen. När han stängde av lamporna förvandlades omgivningen till en svart säck. ”Jag ringer en taxi nu så är jag där om några minuter. Puss!” Katja blev röd i ansiktet och formade läpparna till en puss som hon satte på telefonen. ”Syns om en stund då.”

En kvart senare ringde Mikael på hennes dörr och hon drog efter andan när han steg in. Maken till sexigare karl hade hon väl aldrig sett. Överkroppen var bar och de blåa byxorna var täckta av lera, likväl som händerna. ”Förlåt, men det finns inget vatten på bygget. Någon idiot har grävt av ledningen och därför måste jag jobba natt.”
Katja tänkte först stiga åt sidan för att släppa förbi honom, men bestämde sig för att för en gång skull göra det hon mest av allt ville göra. Med bestämd min och röda kinder vände hon upp sin rosa flickmun mot honom och pekade på den. ”Jag är jätteglad att du fick göra det. Kyss mig nu…jag har längtat såååå länge efter att få smaka på dig.”
Taste Pictures, Images and Photos


28 oktober 2010

Tema Mästare


De små lögnerna förvandlades snabbt till stora. I Eriks huvud fanns inga nej, bara ja. Kvinnorna han belägrade nattetid då alla andra sov i husen runtom hade inte en chans. Med ett rep och lite muskelkraft fick han obegränsad makt. Inte minsta lilla chans fanns från det ögonblicket de vaknade upp och såg Erik.

Effektivt använde han det som fanns i rummet för att tjäna sitt eget syfte. Gardinsnoddar, telefonsladdar, skärp…allt!

När polisen några timmar senare stod vid sängen och tittade på kvinnan kunde de lätt se att mördaren var en mästare på återanvändning. Offrets egna kläder var använt för att kättja henne.,  som en tvångströja på överkroppen. I munnen hade han placerat sockorna, och över den hennes behå. Hårt som träns på en häst.

Tidningarna skrek ut varningar om våldtäkterna, men kvinnorna fortsatte att obetänksamt lämna balkongdörren öppen. Erik frossade i deras dumhet och tog för sig av deras lekamen. Sena nätter gled han genom staden blickandes upp mot fasaderna. På jakt….




now Pictures, Images and Photos

27 oktober 2010

TEMA Något skenbart


Stiltje
Små , små krusningar som syns på vattnet
En ny trollslända vecklar ut sina fortfarande blöta glasvingar
Fåglar som tystnar i skogen
Moln som sakta hopar sig

Ett skenbart lugn fyller stranden av semestrande människor.

Ett barn skrattar
Pekar på sprattlande fiskar
Rusar ut
Plockar vita snäckor
Försöker greppa tag i en av de små sjöstjärnorna som blottats
Springer längre och längre ut
Jublande över frihetskänslan att röra sig fritt

Mullrande vågor bygger upp en hög mur
Rullar långs botten som ett rasande sjöodjur
Större och större, meter för meter byggs partiklarna upp.
Barnet hör dånet
Letar runt i omgivningen
Ser
Skriker hjärtskärande
Springer

Vattnet vräker sig över barnet likt en hungrig späckhuggare
Slår fötterna från marken
Snurrar
Slår
Sveper med sig sanden och dess invånare

En
Två
Tre gånger
Drar och sliter bland människor
Kastar och slår
Sedan stiltje igen
Molnen spricker upp
Solen strålar
Fåglarna sjunger trevande sina gamla sånger
Som plötsligt fått en ny betydelse

dagboksinlägg 27 okt


Natten har tiilbringats med att byta blöjor på barn och trösta. Två stycken av barnen har fått vattkoppor och stackars Lilleman är som vanligt värst drabbad. Underligt egentligen för det sägs att det blir lindrigare ju yngre man är. på ett dygn har kroppen täckts av små blåsor och febern svallar i den lilles kropp. Nu har han fått diarre och planeringen jag och Peter gjort om att bytas av utanför min skola gick åt fanders.
Inte faan ger man sig ut på vägarna med diarrebarn...

Klockan tolv när klassen drog på lunch packade jag mina saker, sade hejdå och körde till Mac Donalds och köpte mat till hela klanen därhemma.

Hämtade lilltösen på dagis som glatt skuttade ut till parkeringen och satte sig i bilen för vidare hemfärd hemåt.
Lilleman såg om möjligt ännu värre ut, och kopporna kliade infernaliskt på honom. Efter en smörjning var han gladare och vi satte oss vid köksbordet för att rita och plugga bokstäver och siffror med Razzel som fått läxor från fröken.

Dagens lektion på Manuspiloterna var mycket givande och gav mig massor av kött på benen. Kurt gav som vanligt många braiga tips och några av dem skall jag praktisera iikväll när jag fortsätter på filmmanuset.

Imorgon skall jag in till stan och få handledning av Kurt om mitt manus. Tänkte försöka skriva mer backstory också.
Peter sticker iväg till sitt jobb på möte och skall sedan försöka jobba ifatt det han missade idag när han vabbade. Ha, ha...det är ett evigt flängande på oss, och ärligt talat ligger ångesten på huden och dallrar.

25 oktober 2010

TEMA Frö

Anna vet inte riktigt säkert när den första tanken genomkorsade hjärnan, inte heller bar hon något speciellt minne som föranledde till tanken.
Det enda Anna vet med säkerhet är att fröet blivit såtts någon gång under en av de där frostkalla höstmornarna när hon gått till skolan.

Isen ligger i ett tunt, tunt sjok på tjärnen och flyttfåglarna ropar adjö.
Den röda väskan slår mot hennes rygg och de små fötterna avverkar i snabb takt de knappa fem kilometrarna längs byvägen dag efter dag.

Stressen i skolan med mycket läxor, och skolkompisar som viskar bakom ryggen på henne gör att magen värker konstant, liksom själen.   Anna känner sig som ett av de där fallande höstlöven som krossas under hennes fötter. Utan värde…och ensam.

Landsvägen som är relativt nylagd saknar de vanliga vita märkningarna, och ter sig som en oändlig massa av svart beck. I stora kringelikrokar tar den sig genom landskapet som en svart orm. De orangeröda lönnarna glöder av solen som nyfiket tar sig upp mot himlen.

Anna känner att skorna är lite trånga , men vet att nya får hon inte förrän storasyster växt ur sina. De är i och för sig inte nya, men större…så att hon slipper knipa med tårna för att få plats.
Pappa är skomakare, men Anna och hennes systrar har ändå inga nya skor. Pengarna han får in köper han nytt skinn för, och gör vackra kängor som de fina fröknarna i stan kommer in och köper.

Anna tittar ut över tjärnen och ser småfisk som hoppar. Ett litet rådjur kommer ut från skogsbrynet och tittar på henne en kort stund innan det drar sig tillbaka. Anna ler och känner smärtan krama hjärtat. Åh om ändå mamma fått levat…allt skulle säkert varit mycket enklare då.

Plötsligt gör hon helt om och tar sig ut på den skrangliga bryggan. Precis bredvid den har isen spruckit upp till ett gytter av skärvor och hon ser sin egen spegelbild. Anna ställer väskan ordentligt mot bänken någon placerat på bryggan och ställer sig med fötterna tätt ihop. Vattnet är nästan svart.

Hon vågar inte känna på det av rädsla för att vekna. Pappan brukade ofta varna för den gamla tjärnen. ”Den är djup och iskall året runt.” Anna snörade upp skorna och lade dem bredvid sig. Jackan och mössan gick samma väg. Kläderna skulle snart passa till lillebror, och även om färgen var lite gräll skulle han tvingas ha den. När Anna tog av sig byxorna slog kylan runt hennes magra ben som två isköldar. Strumporna blev våta på bara några sekunder och hon insåg att det var bråttom.

Sakta räknade Anna till tre och hoppade.
Först frös hon och kände ångesten sätta bo i henne, men efter bara en liten stund gick kylan över till värme.
Mamman log välkomnande och Anna gled in i hennes famn.

     Autumn season Pictures, Images and Photos                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                    

24 oktober 2010

TEMA Rätta till och bära

Pappa Eriks nattskjorta får agera luciadräkt och det vackra, tjocka hårbandet i blodrött som Maja fick av farmor förra julen knyts runt hennes smala midja som är på gränsen till mager.
Med långsamma steg går Maja som fröken lärt henne, och håller händerna platt mot varandra i jämnhöjd med bröstet. Sångerna de övat på i flera veckor klingar vackert ur unga strupar.
Den gamla gymnastiksalens doft av svett och plast har tillfälligt försvunnit och gett plats för doften av eld och pepparkakor.
Med darrande ben sneglar hon på de som sitter i mörkret och väntar på dem, sökande några bekanta ansikten.  


Kronan är av modell äldre och har krönt många lucior genom åren. Små rännilar av stearin glider ned för ljusen och vidare ned på den vita duken som ligger under. Maja är inte säker, men hon tycker att kronan lutar lite åt ena hållet och sätter försiktigt upp händerna för att rätta till den.

Rektorn som sitter vid scenen ser det hända, men hinner inte hindra Maja. Som i ultrarapid glider kronan åt andra hållet och faller ned mot golvet. De fladdrande ljusen fångas av den röda konstfärdigt gjorda rosetten som knutits runt midjan och flammar upp. Maja skriker och gråter, slår med armarna för att bli av med elden som girigt äter av pappans gamla nattskjorta gjord av vit bomull. Håret som är nytvättat dagen till ära och tålmodigt lockat av mamman fräser när elden når det.

Lukten av bränt hår fyller gymnastiksalen och chockade människor rusar fram för att hjälpa den lilla flickan som fått den stora äran att agera lucia blott 9 år gammal.  Någon kommer springande med skolans brandsläckare, men har svårt att få bort sprinten. När den äntligen lossnar är det försent.

På golvet ligger den lilla flickan bränd till döds




23 oktober 2010

Dagboksinlägg 23 okt

Igår kväll tittade jag och Peter på fimen "Allt för min syster" med bl.a Cameron Diaz
Ja herregud vilken film. Jag grät och grät och grät, och var helt urlakad av sorg när jag lade mig.

Ni som inte sett den...gör det.... Ibland är det bra om man blir påmind om livets skörhet för att uppskatta det man har.

Idag skall jag till tandläkaren, eller rättar sagt tandhygienisten. Hon skall kolla mina tandköttsfickor och ta bort plack. Min tandläkarskräck gör att jag knappt sovit inatt, och min mage vänder sig ut och in av obehag redan innan jag kommit innanför dörrarna på mottagningen. Helst av allt skulle jag vilja strunta i att gå dit....men en av grejerna med att bli vuxen är väl att man ibland gör sådant man måste fast man helst skulle slippa.

Här hemma skall Peter och Mackan bygga upp ställningen runt huset. Ett inte alltför enkelt projekt eftersom tomten är mycket ojämn. Nästa vecka eller veckan därpå börjar förhoppningsvis uppbyggnaden av huset, och till sommaren kanske jag har fått mitt alldeles egna skrivarnäste som ligger mot skogen.

Nu skall jag författa ihop dagens skrivpuff...idag på temat Rätta till.

Ha det!

22 oktober 2010

TEMA Svärta ner

Erik började med att noga kontrollera spisen så att den inte hade sprickor eller andra defekter, sedan slog han upp numret till traktens bästa vedspismakare och frågade om det var möjligt att få tag på delar till den gamla husqvarnan. Skrattande berättade mannen att det visst fanns delar, men att det ibland inte riktigt lönade sig att byta ut delarna. Erik tackade för informationen och lade på luren.


Han stod en lång stund framför den slitna gråsvarta spisen och funderade med handen på hakan. Sparkade på hörnet på spisen, och svor till när smärtan av tårnas hårda kontakt mot ytan exploderade upp mot hjärnan. Han drog med handen över ytorna på de skrovliga, rostiga plattorna som en gång tjänstgjort som tillagningsplats av farmoderns mat.

Plötsligt bestämde han sig för att göra det i alla fall. Själen i spisen var så ädel och vacker att Erik ville göra allt för att försöka rädda den, och kanske till och med använda spisen.

Han hämtade en stålborste och gned frenetiskt fram och tillbaka över den svartgråa ytan. Svetten lackade och sotflagor flög omkring i det lyxigt inredda köket. När han några timmar senare om igen gick igenom spisen för att leta sprickor log han lättat efter att ha konstaterat att allt var i toppskick.

Nästa steg var att täta mellan alla delar med pannkitt. Det tjocka pekfingret trycktes in i alla skrymsler täckt av den salvliknande massan. Efteråt torkade Erik bort allt det som var överflödigt med kökstrasan. Elin skulle bli vansinnig när hon hittade trasan, men han tog det som fanns närmast. Förresten skulle hon säkert mjukna när hon såg vad han använt den till.

Erik hämtade påsen med lerbruk och påsen med järnfilsspån, och blandade det noga innan han försiktigt lade ett ca 3 cm tjockt lager över hela ugnstaket. Efteråt hällde han järnfilsspånet som fanns kvar i påsen över alltihop och avslutade det hela med att klappa försiktigt på det. Nästan andäktigt ställde Erik tillbaka brännjärnet så att leran skulle formas rätt.

Några dagar senare stod Erik framför spisen med en burk spissvärta i handen. Han hämtade en pensel och drog ut svärtan med långa, mjuka drag. Den blev som ny.

En dag senare smög Erik upp tidigt på morgonen och polerade vedspisen med ett gammalt örngott som han tiggt åt sig av Lina utan att berätta anledningen.

När hon kom upp lite senare och såg vad han gjort kramade hon om honom hårt, hårt. ”Jag vet att farmor skulle ha blivit så glad om hon levt. Hon hatade att köpa nytt, och älskade sin gamla spis. Sommarhuset skulle liksom tappat en del av sin själ om vi kastat den. Tack kära bror för att du så envist jobbat med den trots att jag varit tveksam.

Vedspis i sommarköket

21 oktober 2010

TEMA Snubbla

”Hupps! Hey!” Killen som fångat mig när jag snubblat på mattkanten och varit på väg nedför stentrappan log stort och visade en lång rad perfekt radade tänder. De gröna ögonens svarta pupiller vidgade sig och han vätte läpparna med tungan. Min väninna tittade snabbt på mig med en menande blick, och jag visste precis vad hon ville säga. Jag hade snubblat fram genom livet sedan jag lärde mig gå, och mängden av vita smala ärr på knäna var ett bevis på att det här inte var någon engångsföreteelse. Jag ställde mig upp och studerade killen framför mig som med glittrande ögon signalerade sitt intresse. ”Thank you. My name is…” Skrattande sträckte han fram en smal hand. ”Jeg är dansk. Jag heter Kim og di her är Olov.” Kim pekade på kompisen som kom nedför trappan. ”Hej!” Blygt räckte jag fram handen till den nyanlände och tittade honom rätt in i ögonen.


Det är en ovana, eller rättare sagt vana jag har. Om man tittar folk rätt in i ögonen så inbillar jag mig att man kan se om de är ärliga eller ej.

Nåväl, jag och Susanne slog följe med grabbarna ned till restaurangen och åt lite pizza. Det tog inte många timmar innan vi fann ut att stället vi hamnat på var mycket underligt. Rumänien hade haft en elak diktator vid namn Nicolae Ceauşescu, och stället vi nu befann oss på hade varit hans privata ö. De som jobbade där bodde på hotellen. Runt omkring oss gick beväpnade vakter för att inte man skulle bli rånad. Situationen var minst sagt udda.

Kvällen kom och nattens mörker sänkte sig snabbt så att det blev så svart att man inte ens såg handen framför sig. Det pirrade i magen av äventyrslusta och jag hade skymtat den danska killen flera gånger på stranden, men inte vågat ta kontakt.

Jag och Susanna klädde oss och gick ned till discot. Vi köpte varsin drink och gick upp på dansgolvet som nästan var tomt.

Efter bara en liten stund kommer Kim och hans kompis in genom dörrarna och banar sig väg fram till oss. När vi går till bordet för att vila sätter han sig jämte mig och inleder operation superflirt.

Ja jisus vad han kunde charma den pojken. Mitt stackars hjärta hade inte en chans, och innan kvällen var över låg jag i hans armar kär upp över öronen med vilda planer på att flytta till Danmark.

love

20 oktober 2010

Dagboksinlägg 20 okt


Idag har vi lärt oss retorik i skolan, och vi fick till skrivuppgift att göra ett tal som handlade om något vi absolut inte höll med om på ett sätt som fick läsaren att tro att vi brann för det vi skrev om. Det blev många glada skratt när vi läste upp det vi skrivit inför klassen.
Jag tyckte att det var en klurig uppgift som i mitt fall handlade om…ja vad tror ni att det handlar om?
OBSERVERA ATT DETTA ÄR EN SKRIVÖVNING OCH ATT JAG INTE PÅ NÅGRA SÄTT SYMPATISERAR MED MÄNNISKAN SOM TALAR.
Nog om det…här kommer talet.
Skrivövning Retorik
Det här är helt fel plats för mig…vanligtvis håller jag mig längst bak i leden och tittar på er.
Men jag kan omöjligt stå och tiga när ni snackar så dumt som ni gör.
Alla som sitter här inne vet att jag gått igenom både det ena och det andra genom åren och ni som känner mig väl vet också att jag agerat mot dem som utsatt mig.
Anfallet som gjordes per media på vårt broderskap var både lågt och felaktigt. Ni vet lika väl som jag att det vi propagerar i våra skrifter stämmer i minsta detalj. Svarta kan aldrig beblandas med oss övriga. Naturen gjorde säkert en felmanövrering och hade svårt att trycka på delete när de tillverkades.
Nu förstår jag faktiskt att vissa i Sverige reagerar som de gör, och har medkänsla för dem. De är ju bara vilsna ovetande beståndsdelar av ett land bragt i förvirring.
Till min förvåning staplar media upp motargument som inte alls stämmmer och alla som har dator kan själv googla på wikipedia och se att vår kära inspiratör Hitlers mål liknande den marxist-leninistiska läran, nämligen att nå folket, arbetarna. Han ville ju för sjutton städa upp i grytan och leda de vilsegångna fåren rätt. Minsta dammtuss förvandlades dock till lerkokor av avund, och smälek levererades från andra länders ledare.
Nä jag får väl sälla mig till de svarta fåren, ursäkta liknelsen, och böja knä inför de skyhöga vågorna av ord som våra riksdagsmän levererar.
Att älska sitt land måste få vara en rättighet och naturligtvis håller jag mig nära dem som vill behålla det i sitt rätta element. Det vill säga svenskt.
Tack för mig!
Bill of Rights for Racially Mixed People

TEMA Svamp


”Mmm jag älskar dig…” Patriks händer gled sakta men bestämt mot insidan av mina lår, och jag hörde att han hade stora besvär med att prata. Hans ord väckte en stark och intensiv känsla av att höra ihop tills livet tar slut, och jag nästan grät av alla bilder som övermannade mig.

Sommaren med Patrik hade varit mycket intensiv, och vi hade i stort sett vaknat tillsammans varenda dag. Min lilla mörka etta blev lämnad åt sitt öde, och jag bar heller ingen större längtan att få gå dit. Med honom var jag hel och alla skavanker jag hade på kroppen försvann under hans mjuka,  varsamma händer. Leende såg jag på hans rufsiga frisyr som vägrade låta sig tämjas, och lade handen mot hans kind.

Patrik stoppade upp några sekunder innan han fortsatte sin vindlande färd med tungan till mina knän. Jag fnissade eftersom det kittlades, men drabbades samtidigt av en stark åtrå som nästan skrämde mig. ”Jag älskar dig Melinda.” Patriks ord var frågande, och jag visste att han förväntade sig ett svar. ”Mm.” Klämde jag ur mig och hoppades att det räckte. Som en svamp drog jag åt mig av hans kärleksbetygelser och växte mig större dag för dag. Vårt sexliv var väl inte speciellt på något vis, men min kropp hungrade efter smekningar och snälla ord.

Med en djup suck reste han sig upp och lade handen på mitt ena bröst. Hans tumme gnuggade frenetiskt den uppåtsträvande hårda vårtan och jag grubblade intensivt på hur jag skulle ta mig ur situationen. Det här var ohållbart…”Patrik…jag…” Han lade fingret över mina läppar och placerade sin mun mot min. Den hala, lekande tungan invaderade min mun och letade sig in i minsta vrå. Jag slöt munnen och tryckte honom bort från mig. ”Patrik…jag måste…” Med ett snett leende a´ Elvis Presley tittade Patrik på mig uppifrån och ned några gånger innan han med ryckiga rörelser irriterat tände en av cigarretterna som låg på mitt nattduksbord. Han skvalpade hetsigt i sig det återstående vinet, och slog hårt med handen på täcket.

”Vad faan är det med dig? I somras kunde du inte få nog av mig, och vi älskade faan i mig överallt.” Han lutade sig över mig, nästan hotfullt och grimaserade. ”Jag fattar inte…” Jag reste mig upp till halvsittande och tog en cigarrett jag med. Min mun formade orden, men jag klarade inte riktigt av att säga dem ännu. Jag harklade mig, lade handen på Patriks axel och tog sats. ”Jag älskar inte dig…och…nja…jag har väl aldrig gjort det…tror jag.” Mitt långa hår fastnade under mig och jag lyfte på kroppen för att lösgöra det. ”Jag behövde dig Patrik. Du var som lenande salva på mina sår. Din kärlek har gjort mig hel.” Med vana händer flätade jag håret i den gamla vanliga flätan och satte en tjock snodd över slutet. ”Eriks svek gjorde att mitt hjärta gick i bitar, och då du och jag träffades var jag så långt nere i helvetet som man kan vara. Det var faktiskt så illa att jag samlat sömntabletter en längre tid för att göra slut på lidandet en gång för alla.”

Patrik satt tyst en lång stund och tittade på mig. Hans ögon som varit mjuka och kärvänliga, fyllda av åtrå förändrades inför mig till svarta kalla sjöar av ilska. När han slutligen pratade var rösten kall som av klirrande isbitar och orden var hårda som boxbollar. ”Såååå…du använde mig som snuttefilt? Vältrade dig i mina omsorger? Bodde i mitt hus och låg i min säng fylld av äckel över att jag älskade dig oförbehållöst?” Patrik spottade på golvet och gjorde en grimas av avsky. ”Fy faaan…vet du Melinda...? jag kan inte kalla dig annat än hora. En äcklig, sliskig jävla hora som tar upp min dyrbara tid för ditt eget höga nöjes skull. Helvete…jag dyrkade marken du stod på.” Han drog med händerna om och om igen i håret. ”Nu är det rätt enkelt att projicera känslorna som svallade åt alla håll till en riktning…HAT.”

Jag tog mig på något underligt övernaturligt sätt från sovrummet till hallen där jag snyftande plockade ihop mina kläder och saker. Inifrån sovrummet hördes låga snyftningar och jag såg Patriks skakande rygg.
”Förlåt mig…” Rösten bar inte riktigt och det verkade inte som han hört mig så jag höjde rösten några oktaver. ”Förlåt…” Jag såg honom vända sig om och mötte hans ögon. ”STICK! DRA ÅT HELVETE! FÖRSVINN!” Munnen som skrek orden skummade av fradga och jag såg att tårarna blött ned Patriks t-shirt. ”DRA!” Skrek han och kom stormande genom rummet.

Snabbt tryckte jag ned fötterna i mina kängor och rusade ut ur huset utan att ens knyta dem.
Shot throught the heart

19 oktober 2010

TEMA Treva, Struktur, Rymma

Eftersom jag jobbat med min nya hemsida (som ni förövrigt hittar på http://www.anithaostlund.se/) har jag inte hunnit med att skriva några puffar.
Men nu är sidan i stort sett färdig och jag är tillbaka igen.
Här får ni en samlad tropp av skrivpuffsord på en gång.
Ha det gott!

Eva drog försiktigt igen fönstret hon just krupit ut genom. Det gnisslade till och hon stod alldeles blixtstilla några sekunder, frusen i tiden. När inget hände smög hon nedför verandatrappan med handen lätt hållen mot muren på huset, och kände den skarpa strukturen av stenarna avbilda sig i handflatan. Det nattsvarta mörkret slog emot Eva i samma sekund som hon lämnade sista trappsteget, och den långa grönärgade gamla lyktan som stod långt ut i trädgården tycktes vara miltals från henne. Trevande mot taggiga, höga, stammade krusbärsbuskar och små nysatta äppelträd tog Eva sig meter för meter från huset.


Hon stannade och huttrade till. Om några sekunder skulle männen upptäcka att hon flytt, och säkert skulle de ge sig på Kalle. Eva tvekade inte mer…hon var tvungen att skynda sig iväg och hämta hjälp.

16 oktober 2010

TEMA Ett bett

cat, black
Med tungan rätt i mun styrde jag min något föråldrade cykel längs den knöggliga skogsvägen som var en genväg till Florsjön som var vår badsjö. Fåglarna kvittrade i träden och lyckan sprängde i min spensliga kropp. Äntligen var det sommarlov…massor av veckor med att bara vara. Visst skulle jag vara tvungen att hjälpa till med höet och allt annat, men ändå…inga läxor och jag skulle ha möjlighet att rida ut hela dagar på min underbara häst Lady. Leende fortsatte jag min vingliga färd och kontrollerade emellanåt så att väskan med handduken och bikinin inte lossnat från cykeln. Små stenar gjorde att cykeln for åt sidan med små hopp, och jag funderade allvarligt på att gå istället.


När jag passerade ett av de gamla husen såg jag en mager liten svart katt som inte kunde vara mer än max ett år. Jag stannade cykeln och stod med benen på var sida en lång stund innan jag försiktigt lade ned den. Katten satt fortfarande kvar och tittade med nyfiken blick på mig, och jag smög sakta, sakta framåt. Hela min kropp längtade efter att få smeka den mjuka, lena, skimrande pälsen.

Den ställde sig upp och sprang emot mig. Jamande och högt kurrande…tryckte sig kelet mot min lilla hand. Jag satte mig på huk och tog in den i min famn, lade kinden mot dess huvud och gnuggade det som hälsning. Katten kurrade intensivt och saliven rann ur mungiporna. Jamande sprang den runt, runt och kom med jämna mellanrum tillbaka till min famn. Huset den kom från såg tomt och öde ut, och jag visste att hela området var fyllt av sommarstugor. Oändligt långsamt lyfte jag upp den spinnande katten i famnen och funderade allvarligt på att ta med honom hem.

Plötsligt högg katten mig i handen och vägrade konsekvent att släppa greppet. Smärtan från bettet strålade in i hjärnan och jag skakade desperat på handen tills odjuret släppte den med ett högt fräsande. Snabbt som sjutton kastade jag mig på cykeln och for storgråtande därifrån svärande över min egen dumhet. Herregud, mamma varnade alltid oss barn för främmande hundar och katter.

Min kärlek till djur var enorm och inbegrep alla djur utom spindlar och ormar, men katter var mina absoluta favoriter framför alla andra. Ibland inbillade jag mig att jag tillhört kattsläktet i mitt förra liv och kunde ligga långa stunder på gräsmattan för att studera när de lekte med en råtta. Mest fascinerad var jag av deras mångfascetterade ögon och kunde aldrig få nog av att studera de speciella färgkombinationer som existerade hos våra tre katter.

Mamma blev naturligtvis arg och orolig när jag kom hem blödande och gråtande, men efter att hon tvättat av den såg vi att bettet inte alls varit hårt, och att chocken att bli biten antagligen vållat största smärtan.

Efter den dagen gick jag aldrig mer fram till främmande djur.

15 oktober 2010

Dagboksinlägg 15:e okt

Razmus är hämtad och vi har köpt flera tuber av salvan Xylocain för att smeta på Zabines koppor. Lilltösen har både ont och tycker att klådan är olidlig. Jag känner mig ganska tafatt och försöker förenkla livet på alla sätt för henne.






Idag har hon sovit mycket, och jag antar att kroppen behöver vila för att läkas. I det stora hela beter hon sig som vanligt och kan stundtals hoppa omkring med små glädjeskutt över faktumet att bara finnas. På barns vis faller Lillan då och då i gråt och tycker väldigt synd om sig själv. Ja inte för att jag tycker annorlunda, men lite gnälligt kan det bli emellanåt.



Razmus sitter vid köksbordet och ritar med Hampuz som intresserat studerar hur storebrorsan får pennan att lyda handens rörelser. Hampuz gjorde idag modern konst på köksbordet med en spetsig tjock blyertspenna. De små hålen kommer aldrig att gå bort, och jag tackar mig själv för att jag så envist höll fast vid att vänta med inköp av köksbord. När han några minuter senare ritade långa tjocka streck på samma bord var det bara att tillrättavisa den lilla illbattingen och lyfta honom därifrån.



Nu närmar sig läggdags för ungarna och jag tänkte spela lite spel med dem innan de faller i sömn...förhoppningsvis för hela natten. Sedan är det skrivtid...närmare sagt filmmanusskrivande och inatt blir det en kort sexnovell.



På återseende.

Höstbilder


TEMA Storslaget

När Peppe något ovan rattade bilen längs bergskammen tittade han då och då ut genom fönstret för att finna små vita ulliga moln. Den storslagna naturen runt honom som så många naturälskare beskrivit i reportage var totalt ointressant i Peppes ögon, och han gjorde allt för att komma fram så fort som möjligt.
När de två tjejerna dök upp på vägen blev han så paff att han bromsade den vilt framåtfarande bilen, och blev osäker på om han skulle stanna eller ej. En snabb titt på gps.n visade att han fortfarande hade gott om tid

”Where are you going?” Peppe antog att de var turister eftersom ryggsäckarna var fyllda av gladfärgade flaggor från olika länder, och använde sin något krackelerade skolengelska. Flickorna skuggade med handen mot solen och tittade snabbt på varandra innan de pekade i Peppes färdriktning. ”To the village.” Han öppnade bakdörren och gjorde en inbjudande gest. ”Welcome.”

I samma stund som de satt sig tittade Peppe en lång stund i backspegeln totalt oförmögen att ta in vad han såg. Flickan som inte var någon flicka utan en kvinna i hans ålder lutade sig framåt i sätet. ”Peppe? Men? Vad? Hur? Äh…säg inte att du flyttade hit?” Hon lutade sig till väninnans öra och viskade något i det för att sedan luta sig framåt mellan sätena och räcka fram en smal hand. ”Tjena grabben! Gud vad länge sedan vi sågs. Hur mår Pia…och de andra?” Hon tvekade innan hon sade namnet väl medveten om att det var minerad mark. Tiden hade kanske läkt deras hjärtan, men själen skulle aldrig få ro. Peppe tog Amandas hand och överrumplades av minnesfragment.
”Du? Är du okej? Förlåt Peppe…jag…jag trodde att ni lagt ned stridsyxan. Pia och du är ju syskon…och…ja…blodsband borde ju räcka över klyftan ni grävde…men…” Amanda rodnade och tittade hjälplöst på väninnan som mimade åt henne att vara tyst.

De kraftiga hjulen tappade fästet och den röda bilen var farligt nära stupet som ledde ned till bergets fäste. Peppe kände något hicka till i magen och välkomnade känslan av att vara rädd istället för ledsen. ”Jag är ledsen Amanda…jag har inte glömt…inget av det.

Peppe såg på gps:n att platsen närmade sig och tittade nästan euforiskt mot bergskammen där det skulle ske. Snart, snart skulle allt vara förbi. Skadeglatt tittade han i backspegeln och såg Amandas ansikte bli askgrått

River & Mountain Pictures, Images and Photos

Dagboksinlägg (Fredag den 13:e eller?)

Idag var jag faktiskt tvungen att kolla almanackan en extra gång, för början på dagen påminde alltför mycket om fredagen den trettonde.

Egentligen började alltihop inatt klockan ett, precis en timme efter att jag slutit mina blå.

Den lilla varma kroppen som ligger i min famn och består av minstingen ligger sött och snarkar när ett gallskrik genljuder i huset. ”MAMMMMMMA!”
Jag kastar av mig täcket och rusar in till barnrummet där Zabine sitter och gråter. Efter en kort stund inser jag att det är det gamla vanliga…”Jag är rädd mamma…kan inte du lägga dig hos mig?” Ärligt talat hade jag ingen lust att ligga tätt intill min vattkoppsfyllda dotter, men tyckte vansinnigt synd om henne och förbarmade mig. Men först virade jag täcket runt henne, och tog fram ett eget täcke till mig som jag noga lade omkring min ännu friska kropp. Sedan somnade vi.

Några timmar senare skriks det från andra änden av huset. Upp som en liten Kasperdocka som poppar upp sin box och full fart till vårt sovrum.
Lilleman har sparkat av sig täcket och ligger och gråter. ”Ja fyser mamma. Du kall ligga me mig.” Snäll som jag är kryper jag ned till honom och somnar. Klockan står på tre.

Några timmar senare hör jag Peter kliva upp, men orkar knappt lyfta ögonlocken när han pratar med mig, och den vanliga godmorgonkyssen reduceras till en enkel, snabb puss. Jag hör bilen starta och tittar på klockan som tickat fram till fem.

Lilleman börjar tjata om välling, men jag tystar honom och vi somnar om.

Klockan sex ringer väckarklockan och jag masar mig sakta upp, men låter småttingarna sova en extra stund.
Efter att kläderna hamnat på plats och porslinet ställts på bordet går jag in till de två äldsta och tänder taklampan med ett hurtigt. ”God morgon Älsklingar. Dags att stiga upp.” Razzel tittar sömnigt ned på mig från överslafen och gnölar lite innan han motvilligt tar de få stegen ned.
Zabine öppnar långsamt ögonen och ett skrik undslipper henne. ”Mamma! Jag är blöt!” Gråtande tar hon sig ned på rekordfart och jag konstaterar suckande att min lilla prinsessa kissat på sig för första gången på massor av år. Jag är arg, frustrerad och vansinnigt trött. Lillan förpassas snabbt till duschen där hon blir rengjord, sedan kläs hon på. De nedpinkade lakanen och täcket sliter jag ur sängen och kastar ned för källartrappan. Klockan tickar snabbt på, och vi får mer eller mindre kasta i oss frukosten och skynda oss ut i bilen för att köra Razzel till skolan som börjar åtta.

Zabine klagar på att blåsorna kliar och gråter övergivet i baksätet. Hennes vanligtvis docksöta ansikte är fyllt av fula bubbliga vattkoppor i olika stadier, och jag kan nog lätt säga att det är problem att hitta ett koppfritt ställe på Lilla snuttan. Jag tröstar så gott det går och undrar under tiden varför det är så lång kö när jag kommer till rondellen i Vårsta.

Skolan ligger strax efter Vårsta och jag svänger snabbt in och lämnar av Razzel. Med fotbollen i ena handen och Razzels proteindrink i andra äntrar jag skolan och hamnar mitt i en batalj mellan en elev och en fröken. Kvädesorden haglar och jag ser att Razzel hukar lite som om han skäms för sin kompis. Bråket lugnar ned sig och jag pratar med en lärare som berättar att en bil kört rätt in i skogen en bit upp. Därav köerna.

Mitt tidigare beslut att åka till affären för att köpa mer textiltvättmedel ändras snabbt till att försöka ta sig hem så fort som möjligt. Jag tittar på bensinmätaren och tar en chansning att det skall räcka hem.

Köerna har nu mer än fördubblats och jag är nästan den enda bilen på min sida av vägen. Det känns underbart att slippa köa och solen som nu tagit sig lite högre upp möter mig i landsvägshöjd och bländar min sikt totalt framåt.
Men med ena handen som solskydd och några hjulvarv mindre förpassar vi oss långsamt hemåt.

Efter en stärkande skogspromenad har jag nu tagit mig an problemet nedkissade saker och skrubbat madrassen som inte doftar blommor precis. Tur i oturen är väl att hon är tjej, och därför har en urin som inte doftar fullt så illa som grabbarnas.

14 oktober 2010

Dagboksinlägg 14 okt

Zabine mår toppen förutom kopporna som sakta men säkert brer ut sig över hela hennes kropp, och då menar jag hela…in i varenda skrymsle. Jag smörjer min lilla prinsessa med Oxylocain flera gånger om dagen, och gissa om det tar tid?

Hårbotten är täckt av vattkoppor som naturligtvis kliar infernaliskt. Jag känner hur det kryper i min hud när jag tittar på henne, och försöker underlätta livet så gott jag kan för henne.

Nu har klockan passerat åtta, och mina änglar har lagt sig. Lilleman har placerat sig i sin växasäng, och jag ser fram emot en natt med mannen i som enda passagerare i vår dubbelsäng. Hampuz har ju inte velat lämna den förrän nu. Samtidigt blir det tomt utan den lilla varma kroppen som alltid ligger tätt intill mig, och till och med lägger sina smala armar runt min hals på natten.

Hans första koppa börjar etablera sig på underläppen och han är inte lika foglig som storasyster…så det där med att smörja in kan jag totalt glömma när de gäller honom. Jag hoppas att han klarar sig undan bättre än syrran. Annars blir det nog många sömnlösa nätter framöver.

Min lärare ringde och efterlyste mig idag, och jag lovade att komma på måndag. Peter får så lov att vabba…jag MÅSTE till skolan. Vi har det intensivt och varje dag är lika viktig. Jag skriver på manuset och det blir såååå jävla bra. Akta er vilken film jag fixar till!

TEMA Samband och Experiment

Jag slår ihop gårdagens puff med dagens.

”Snoppjocke!” Hampuz tittade på sin storebror några sekunder innan han kontrade med det ord han ansåg vara värst av dem alla. ”Pruttfit!” Den lilla pojken lade handen över munnen och fnissade. Razmus stod och letade i minnet efter ett ord som skulle förmedla allt hans lillebror stod för just i det ögonblicket. ”Pottloppa!”

De två antagonisterna stod mittemot varandra med händerna tryggt vilande på höfterna. Hakan var starkt framträdande på båda två, ett arv från farmodern som var lika envis som sin sons två söner. Hampuz som snart skulle passera treårsstrecket himlade med ögonen som han sett sin mamma göra många gånger, och utbrast. ”Ty Tarao vad du är dum, Pittenitte.” Nu höjde Razmus handen för att slå till sin älskade lillebror. ”Säg om det där om du vågar.” Lilleman skrattade när han insåg att han hittat brorsans ömma tå. ”Pittenitte, Pittenitte, Pittenitte.” Hampuz hoppade omkring medan han ropade öknamnet. Razmus blev rödare och rödare i ansiktet, och slaget låg i luften när jag grep in.

”Nä nu får ni sluta…Razmus pinkade på sig för att han inte gått på toaletten innan han lade sig, och kommer nog aldrig mer att göra det. Eller hur gubben? Razmus gjorde bara ett litet experiment. ”Mm…det var äckligt.” Munnen rörde sig knappt på äldsta grabben, och han vägrade konsekvent att möta min blick. ”Jag kommer aldrig mer att lägga mig utan att gå på toaletten först. Det luktade bläh.”

Hampuz gick in till sin syster Zabine som satt i barnrummet och lekte med dockor. Med en välriktad spark gjorde han så att hennes prydligt uppsatta vänner flög all världens väg. ”LILLEBROR! Hon torkade ilsket tårarna som kom och slog till den lilla uppviglaren på rumpan. ”Dumma, dumma dig! MAMMMMMA! Ta honom.” Hon svepte teatraliskt ut med händerna och kastade huvudet bakåt så att det tjocka, långa lite lockiga håret låg som en mantel över hennes rygg.

Skrattande fångade jag upp min lilla sötnos, pussade honom på huvudet och tog hans hand. ”Kom nu min lilla Hottentott…du och jag skall bada.” Hampuz tittade tveksamt på mig innan han med ett lyckligt leende pekade på Zabine. ”Nej ja vill bada med Bine…ja älskal ju henne.”

love ann

13 oktober 2010

Måste man älska sina föräldrar?

När jag pratar runt med mina vänner kommer det ofta fram att den där självklara kärleken för föräldrarna inte finns.

Om jag tittar på mig själv till exempel så flyttade jag hemifrån som artonåring. Kosan ställdes till Gävle, och en sommar tillbringades i en Icabutik där jag fått ett vikariat. När sommaren var till ända och löven singlade ned från träden var mitt vikariat över, och att vara arbetslös med egen lägenhet var inte precis någon hit. Jag levde på skorpor och kex, och försökte desperat hitta jobb, men det var tji.

Det slutade med att föräldrarna helt sonika kom och hämtade mig. Och hjulen tog mig hem till barndomshemmet igen.

Det tog inte många dagar för mig att inse att läget var ännu värre i Söderhamn, och dessutom bråkade jag ständigt med mamma...om allt.

1984 när jag var nitton hittade jag ett schysst jobb i Stockholm och flyttade igen.

Nu kom en tid med en evig cirkel av nöjen. Allt, precis allt fanns nära mig, och att åka hem till föräldrarna och syrran lockade mig inte alls. Det var som att befinna sig på ett stort nöjesfält, och att jobba tillhörde ett av mina stora nöjen. Jag jobbade gärna på helgerna eftersom det då var bättre betalt, och övertidstimmarna radade upp sig i mitt block.

Följden av det här blev att jag max åkte hem på stora helger som jul och midsommar, men däremellan levde lajban i storstaden. Kontakten med mamma och pappa blev telefonledes, och jag är ju inte någon stor telefonpratare...så det blev korta samtal, och jag berättade knappt någonting om mitt vilda liv.

Efter över tjugo år i Stockholm och numera mamma är det bara att simpelt konstatera att kontakten med föräldrarna kan bli svår att upprätthålla på det kärleksfulla stadiet om man lägger alltför många mil mellan sig och är alltför självständig.

Dagboksinlägg Vattkoppor på skomakarbacken

Det har varit en mycket orolig natt…jag har hoppat från den ena till den andra sängen hela natten, och knappt fått sova något alls.
Imorse när Zabine skulle klä på sig klagar hon på klåda och när jag kollar hittar jag koppor…inte en utan flera.
Det är bara att resignera och inse fakta…tji skola idag. Jag ringer och talar om för personalen på dagis och kör iväg med Razzel till skolan. Han är frisk än så länge och de vill ha dit honom så att han kan smitta så många som möjligt.

Alla som haft vattkoppor vet hur infernaliskt det kliar…och zabine är inget undantag. Under morgonen har kopporna spridit sig till ansiktet, hårbotten och axlar.
Vilket sjukdomsförlopp, och inget finns att göra åt det. Lindring i form av potatismjöl och olika salvor används, men jag tar gärna emot tips.

Lilleman är än så länge fri, och om jag har otur blir det några veckors hemmavaro. Hm…Peter får vabba då jag går i skolan nästa vecka, och antagligen får Razzel koppor alldeles snart.
Det braiga med det här är att jag kan skriva massor, och skall också göra det.
Nu har jag precis ringt till alla småbarnsfamiljer jag känner och bjudit in dem på gnuggning.

12 oktober 2010

TEMA Något helt

Itudragen av känslor


Vinddriven långt ut på havet utan sikte av land

Trasig i själen

Hopplöst förlorad till längtan

Där befann jag mig den dagen vi möttes du och jag

Du log

Smekte min armbåge medan du pratade

Fortsatte envist samma väg vecka efter vecka

Tills jag en dag

Lade armarna runt din hals och sade ja

first morning at sea

Dagboksinlägg 12 okt

Idag har jag skrivdag…men ödet ville annorlunda och har hållit mig uppe tills två inatt. Vad jag gjorde? Tvättade sängkläder, unge och säng. Lilla Zabine hade plötsligt fått diarre och var indränkt i skiten från topp till tå. Lilla hjärtat tog det ändå med gott jämnmod och stod snällt på golvet och väntade på sin tur när jag slet ur lakan och madrass för att åtminstone försöka rädda madrassen som är en sådan där dyr tempurmadrass för ryggen.
Efter en dusch kände hon sig lite bättre och fick lägga sig på soffan med en av Hampuz blöjor på sig.
Det var inte roligt alls tyckte hon, men accepterade blöjan efter lite övertalning.
Lakanet stoppade jag ned i sopkassen och lade ned i tunnan.
Som tur var verkar det stoppa här, men jag har samtliga ungar hemma ifall att det är magsjuka på G. Det är många på dagis som varit sjuka.

Skall ändå försöka skriva…annars får jag väl plugga de där 30 sidorna ur Fredrik Lindqvist bok ATT SKRIVA FILMMANUS som vi skall ha gjort tills på onsdag. Superintressant, så det är inte speciellt svårt att motivera sig själv att sätta sig ned med boken.


Igår såg vi på SEVEN, och efteråt plockade vi isär den i beståndsdelar och tog reda på hur manusförfattaren tänkt. En fördjäkla bra film gjord efter konstens alla regler. Jag lovar att jag tittade på den på ett totalt annorlunda sätt nu när jag lärt mig tricksen. Ha, ha…undrar hur lång tid det dröjer innan man kan njuta av en film utan att dissekera den under tiden som man ser den?
Jag har fortfarande inte riktigt landat i att jag får skriva hur mycket jag vill dagtid, och har ibland känslan av att göra något onyttigt trots att det är mitt ”jobb”.

Jag lever just nu mitt i min dröm, och har mycket svårt att komma ned från mina rosa moln av lycka.

11 oktober 2010

TEMA Försoning

Dagens text kommer från mitt filmmanus.
Här kommer en kort enkel resume`

Eva är en kvinna runt trettio som blir misshandlad gång på gång av sin man, och tar det eftersom hon tror att deras dotter mår bäst av att vara i en familj.
I texten har hon om igen blivit misshandlad, och tänker lämna honom.

Dörren till en vit villa slår igen med en hård smäll. En stor blombukett som hängt på handtaget ramlar ned och ett vitt kuvert trillar ur och hamnar på trappan framför EVA som nyss kommit ut från dörren i sällskap med dottern. I handen håller hon en röd sliten resväska fylld av klisterdekaler från olika länder. En stor blåtira täcker ögat och man ser att hon grimaserar av smärta när hon rör sig. Hon tar med ett förvånat ansiktsuttryck upp kuvertet och öppnar det för att läsa innehållet. Eva tar Ada (3) i handen och sätter sig på trappan för att sedan läsa det högt för sig själv.


EVA

(Hulkande)

Älskade Eva! Förlåt, förlåt, förlåt mig. Jag lovar att jag aldrig mer skall göra så. Min tanke var inte att skada dig. Jag lovar vid allt som är heligt. Älskar dig, älskar dig, älskar dig.

EVA kramar ihop lappen och tittar på dottern med sorgsen min. Hon lägger suckande buketten i Adas famn och tar hennes hand. I den andra handen bär Eva resväskan och jackan. Sakta och tvekande öppnar hon dörren och går in i huset igen.

dagboksinlägg 11 okt

Jaha, så var det måndag igen, och om igen sitter jag här på bilparkeringen och skriver. Idag skall vi få lära oss om de sju dödssynderna i skolan, och som avslutning skall vi se på Brad Pitts film SEVEN. En riktig kanondag väntar alltså. Igår tittade jag på Jodie Fosters Flightplan och imponerades som vanligt av hennes konst. För hon är duktig den kvinnan...

Barnen har studsat in på skola och dagis och adjöpussarna sitter fortfarande kvar på mina läppar. Lite krasst kan jag säga att den här tiden i bilen på morgnarna ensam med datorn och höstens sprakande fyrverkeri utanför...det har blivit ett av mina stora andningshål.

Igår hade jag för första gången på mycket, mycket länge en datorfri dag. Istället umgicks jag med min älskade familj och for till Mediamarket för att införskaffa ett underlägg med fläkt som jag har i knät under datorn för att inte bränna mig. Det blir premiär imorgon för den då jag har skrivardag.

Peter köpte äntligen en ny telefon och lustigt nog blev det en Aino, dvs en sådan som jag har. Nu skall vi se hur lång tid han måste ha på sig för att lära sig den bara...min käre man gillar inte att hålla på med teknik speciellt mycket och överlämnar sådant till mig.

Förresten kan jag berätta att Sony´s mobil Aino har det absolut bästa ljudet av alla telefoner som just nu finns. Dessutom är den utrustad med en 8 megapixelkamera som tar grymt snygga utebilder...inomhus är det inte alls lika bra. De foton jag använder på mina bloggar är tagna med Ainon.

Ha en underbar dag!

9 oktober 2010

TEMA Något galet

I en spiral av ord förvirrade vi oss på vår färd till sanning
Vände och vred på tankar och känslor
Grubblade oss blå på vad som stod på
Varför vi tappat det vi en gång så noga lappat
Letade efter något galet att roa den andre med
I ett sista försök
Att hitta tillbaka till varandra
love

8 oktober 2010

TEMA Ansvar

Mamma? Jag? Du skojar. Jag är bara lite rundnätt…
Magont? Nja…lite, men det har jag haft länge.
P-piller? Men mamma…det skaffade ju jag för länge sedan, och faktiskt skall Pontus och jag gifta oss.
Vadå bara femton? Men du då som skaffade mig när du var sjutton…babbla inte om ansvarslös. Alla säger att det är ditt fel att pappa stack. Förresten står det i tidningarna att p-piller är farligt, och du vill väl inte att jag skall dö?

Ja, ja tjatmoster jag ska. Vill…vill…vill du följa med? Det…det…det vore jättegulligt. Tror du att det är okej om du tar ledigt då?
Faan , nu ringer det…vänta lite.
Det var Pontus…han kommer om en stund.
Ja, han är go…mycket snällare än Lars som jag dejtade förut.
Ja jag förstår. Hälsa Lotta från mig.
Oj förlåt sade jag inte det? Vänta lite skall jag kolla i almanackan…
Ja, ja…jag skall skynda mig.
Jag har så mycket skräp i väskan…här…den 24 maj klockan 13.00 skall jag dit. Är det en bra dag för dig? Annars kan jag byta.
Ja, hejdå mamma. Du…en sista fråga bara…blev…blev du glad då du fick reda på att du var gravid?
Trots att pappa blev arg?
Men, varför stöttade inte mormor och morfar dig? Du var ju deras flicka?
Ja , jag tycker också att det är tråkigt att jag aldrig fick träffa dem. Joel saknar dem nog mer än jag. Ja du vet ju hur brorsan är…släktkär som faan.
Ja, ja…jag vet…jag skall inte älta. Hursomhelst så är de döda nu. Men mamma…gråt inte…snälla du…vi har ju varandra vi tre.
Mm…älskar dig också. Ha en bra dag…Puss.

Dagboksinlägg

Barnen är bortlämnade och jag ser fram emot en hel dags skrivande, med början av en skrivpuff.
Trädgården hojtar på mig och disken står staplad i diskhon. Vinterns strumpor och mössor ligger i stora genomskinliga backar i vardagsrummet och vill komma till sina skåp. I huvudet snurrar tankar och frön till ännu fler böcker, men även min pågående bok Ja älsker däj ja.

För att få lugnet som behövs till att komma in i filmmanuset tar jag några djupa andetag och flyttar min dator till köket där jag slipper ha den i knäet. Mycket, mycket bekvämare, och framför allt bättre för hälsan.

Idag skall jag redigera det Kurt hjälpte mig med igår, och försöka hitta en fortsättning på filmen i mitt huvud som också stämmer med alla gängse regler som finns angående författande.
Nu blir det radioskugga över Skomakarbacken några timmar.
Ha en underbar dag!

7 oktober 2010

Dagboksinlägg (Jag har fått min dom)

Ha, ha…det där såg väldigt uppstyltat ut, och riktigt så illa är det inte. Kurt är enormt duktig på att lära ut det han kan och mejlade mig igår och frågade om vi kunde ses idag och gå igenom mitt manus. Fattar ni? Min lärare frågar mig om jag vill och kan träffas…trots att det var mitt fel att jag missade min handledning förra torsdagen. Han tog sig alltså tid att ses och rätta till mina fel.

Jag var nervös…det medges…och när jag lämnat bilen i Tumba och hoppat på pendeltåget som naturligtvis (vad annars) är försenat på grund av en olycka längre fram. Som tur är skulle jag inte åka så långt fram.

Väl framme går jag upp till stället vi skall vara på, och tro det eller ej…Kurt har en liten skrivarstuga jämte kyrkan på Helgalunden som är så otroligt söt att jag fotograferar skapelsen. Ni får foton senare, för nu sitter jag på parkeringen i Tumba och skriver.
När man som jag bor långt från ära och redlighet är det bara att gilla läget och hitta på någonting för att fördriva tiden tills barnen skall hämtas (klockan 4) och därför skriver jag först det här för att sedan gå in i mitt filmmanus som var skitbra och dramatiskt som attan enligt Kurt. Han öste så mycket beröm över mig att jag rodnade och samtidigt lättade från backen av lycka.

Han bad mig tänka efter hur jag ville att historien skulle sluta och berättade att han var imponerad över mitt driv.

Flygande på små rosa moln lämnade jag stugan en timme senare och tog pendeln hem.

above cloude

TEMA Nomad

Mitt liv var enkelt, och jag hade inga vackra kläder, men mina resor gjorde att mitt inre var rikt och att jag var lycklig. Alla människor jag mött hade på ett eller annat sätt påverkat mig, ibland utan att jag ens visste om det.

Som nomad skötte jag mina djur och bodde i enkla hyddor som jag och mina vänner tillverkade av det som naturen erbjöd oss just då. Vår mat bestod av kött och örter som vi hittade nära våra bostäder. Att inte ha några band gjorde att jag kände mig fri, och emellanåt stannade jag ute på fjället med djuren och sov under en bar himmel som var fylld av gnistrande stjärnor.

Det var nog den enda gången jag längtade till något annat. För jag var fascinerad av det oändliga över mig och kunde ibland sitta långa stunder och titta i min stjärnkikare. Med bultande hjärta tog jag in sällheten i att vara människa och en liten, liten beståndsdel i livets kretslopp.
Tibetan nomad, invited us into his tent for tsampa (traditional Tibetan food)

6 oktober 2010

Dagboksinlägg 6 okt

Efter att ha haft teaterregi en hel dag vet jag att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att bli skådespelare.
Jag och min klasskompis skulle hångla och låtsas kära…gissa om jag rodnade? Visserligen är allt på lek med killen som regisserade oss tog allt väldigt allvarligt och fick oss att göra det om, och om, och om igen. Hela kroppen var en enda stor härdsmälta innan vi var klara. Och den stackars grabben var lika generad han.

Annars har vi tillbringat två dagar med att lära oss hur man agerar och vad man som manusförfattare bör tänka på. Mycket intressant och lärorikt. Jag känner mig mycket priviligerad som får möjligheten att lära mig sådant här av den som verkligen är mitt i det.

Idag läste jag upp början på mitt filmmanus och fick mina skolkamrater att rygga till. ”Så du gillar sådant där?” Vladimir skrattade när jag på lunchen berättade i korta ordalag vad manuset handlade om och Gabriel som läst hela manuset eftersom han går på enskild handledning med mig tyckte den var bra.
Lite orolig är man ju att det skall bli fel…det skall jag inte hymla med.

Min bok Pappersskärvor ligger just nu ute på annons hos Facebook och i dagsläget har den haft ca 30000 visningar. Skall bli mycket spännande att se om det ger något resultat.

Kvällen har tillbringats vid spisen för att laga till olika matsorter för att tillfredsställa allas smaker. Sedan lade jag barnen och lade mig med Lilleman som bad mig sova med honom.

Nu skall jag läsa skrivpuffar och sedan kolla mejl.
Imorgon har jag skrivdag

TEMA Smula

”Du är så jäkla liten och spetig…och knappt någon rumpa har du heller. Du är som en liten, liten…faan vad skall man kalla det?” Lasse som var en av skolans snyggaste killar stod framför mig och mässade. Jag ville sjunka genom jorden och försvinna så pinsamt tyckte jag att det var. Samtidigt vaknade en tiger i mig. Vad hade han för rätt att döma mig? Jag som aldrig tilltalat eller ens tittat på honom. Ja iallafall inte när han såg.

Lasse lade handen på sin polares axel och viskade något i hans öra, sedan tittade han på mig med spefull min och levererade domen. ”Du är jäklar i mig liten som en smula, och hädanefter tänker jag kalla dig just det.” Lasse log triumfierande mot mig. Ordet i sig gjorde inget, men just att han såg ned på mig gjorde ont. ”Du borde börja träna…fotboll eller någonting annat som stärker musklerna. Du har ju inte ens någon rumpa.” Lasse greppade mig därbak och höll fast några sekunder.

Jag puttade bort honom med tårarna brännande bakom ögonlocken och rusade iväg utan att säga något. Bakom mig hörde jag att Lasse och hans kompis ropade. ”Hörru Smulan…vänta lite…vi är inte klara än. Smulan!”

De som kom i korridoren vände sig om efter mig och log, och när jag några minuter senare dryftade vad jag gått igenom med min bästis Mia vände hon faktiskt det hela till något positivt.
Men Anitha…du har ju länge kikat efter Lasse och undrat hur du skall ta kontakt. Det här visar att han sett dig och faktiskt till och med kollat in dig ordentligt. Jag tror att han är lite tänd på dig, men inte riktigt vågar ta kontakt på normalt sätt. Ja du vet ju hur killar är. Förresten tycker jag att Smulan är ett gulligt namn. Farmor hade en katt som hette det en gång.” Mia skrattade till och satte upp händerna som för att skydda sig. ”Ha, ha…hur låter det där då? Jämföra dig med en katt? Förlåt…jag menade det inte så. Delvis har väl Lasse rätt? Din rumpa är faktiskt obefintlig och du är mager som en skrika. Inte så underligt för du äter ju mindre än en mus. Jag gillar Smulan och tänker kalla dig det hädanefter…om det är okej för dig?” Mias mörkbruna ögon glittrade av bus och innan jag hunnit stoppa henne rusade hon iväg till Lasse och de andra.

När hon flåsande kom fram till biljardbordet de placerat sig vid stannade hon tvärt och spände ögonen i Lasse. ”Jag tror du gillar Anitha och tycker att du skall be henne om ursäkt. Hon blev faktiskt ledsen.” Mia väntade inte på svar, bara stack iväg lika snabbt som hon kom dit. När hon sprungit några steg stannade hon och vände sig om. ”Jag tycker Smulan är ett gulligt namn…så det så.” Lasse stod blodröd i ansiktet och visste inte riktigt var han skulle titta.

Några veckor senare spelade jag min livs första fotbollsmatch
Anime Girl

5 oktober 2010

Dagboksinlägg 5 okt

Jisus Amalia...hur skall detta sluta? Filmmanuset växer av sig själv och är just nu på 60 fullspäckade sidor. Ja, ja...jag får väl göra två filmer annars. Eller?

Dagen började med avlämning av barn, sedan hemfärd och slogs med gamla datorn som ideligen skuttar iväg i texten som den vill.

Peter går på små rosa moln eftersom han äntligen skall öppna eget och ligger i startgroparna för det. Nu skall vi fixa ny telefon plus nytt nummer, och jag skall hysta ihop en schysst hemsida och försöka få ihop lite snygga plåtbilder från alla hans jobb. Spännande, spännande, men samtidigt blir det ungarna som får ta stöten. Alla vet ju att som egenföretagare jobbar du jämt, och lite till. Blir det som jag vill så kommer jag att skriva resten av mitt liv, sedan om det blir vanliga manus eller filmmanus får vi väl se.

Just nu har jag iallafall värsta flowen och anteckningsboken nästan väller över av alla ideer som sprutar ur min minst sagt överhettade hjärna. Än så länge är det inte många spänn jag tjänat på mitt skrivande och svärmor och Peters syster tittar minst sagt misstroget på mig när jag pratar om mitt skrivande. Den som mest hejar på mig är nog Peter. Tänk vilken lycka det är att ha en sådan underbar karl. Den 17 november har vi varit ihop i exakt tio år...hm...kanske dags att gifta sig?

Vi diskuterade det inatt, och vi vill båda helst dra utomlands och göra det på en varm strand i skymningen med vindarna smekande runt våra kroppar som är klädd i några tunna plagg. barfota naturligtvis.

Nåja...time will tell.. Någongång skall jag göra det...vet inte bara riktigt när.

Nu skall jag hämta mina småttingar och handla glass på hemvägen för det är jag värd tycker jag.

Kram på er

TEMA Skrämma

”Inte för att jag vill vara rå eller så, men du är jäkligt sexig. Ta inte det här på fel sätt nu...jag har spanat in dig ett bra tag. Sett hur du nervöst gnider nästippen med jämna mellanrum, och hur du väger på än den ena än den andra foten medan du suckar.” Louise öppnar munnen för att tala om att hon väntar på sin man, men tystas av den unga killen framför sig. ”Säg inget…jag vill inte höra. Det skulle förstöra min illusion av dig. Jag föredrar att se dig såhär…som en vacker älva, onåbar för alla dödliga.” Han drar med handen över Louise lockiga guldglänsande hår och viskar något i hennes öra. Hon fnissar till och skakar på huvudet. ”Nej de är inte äkta…jag har hållit på med de här lockarna i flera timmar. Jag brände mig på locktången, titta.” Louise sträcker fram handen till ynglingen och han lyfter upp den till sin mun och pussar brännblåsan medan han tittar henne rätt in i ögonen under tystnad.

Ynglingens pupill vidgas i havet av mörkbrunt med gula stänk i, och hon drar efter andan.

Krogen fylls sakta av folk och Louise ser att hennes man står i kön utanför och vinkar. Den unga killen vänder ryggen mot fönsterrutan och viskar något igen i hennes öra. Louise ler försiktigt och håret på de smala armarna reser sig när hon blir osäker på att hon hört rätt. ”Ursäkta men jag hörde nog fel…kan du säga det där igen.” Ynglingen böjer sig fram mot henne, lägger handen på hennes kind och biter i hennes örsnibb för att sedan snabbt viska något.

Louise placerar sin hand mot hans bröst och trycker bort honom från sig. ”Vad är det du säger? Hur kan du…?” Hon undrar för sig själv om han är psykopat eller bara allmänt förvirrad. Stammande försöker hon få en förklaring, men han bara ler ett inåtvänt leende och studerar hennes läppar när hon pratar. Ynglingen lutar sig mot henne. ”Jag vet att jag ter mig mycket yngre än dig, men mitt ansikte röjer inte vem jag är, och det jag sagt till dig kommer att hända. Kanske inte idag eller imorgon, men jag vet var du bor. Nä nu måste jag gå.” Ynglingen sätter ihop hälarna med en smäll och lägger händerna mot varandra i en hälsning samtidigt som han bugar. ”Vi ses igen sköna älva…till dess får du ha det bra.

Han försvinner spårlöst i vimlet och Louise beslutar sig för att lämna stället. Hennes man står fortfarande i kö och ler när han ser henne komma i full fart. ”Vi går hem istället. Här är proppfullt av folk och dansgolvet är alldeles för trångt. Jag vill hellre se en film.” Mannen lämnar sin plats i kön och säger hejdå till två kvinnor som han stått och pratat med. Louise smyger in sin hand i hans och de går iväg.

I fönstret på krogen står den unga killen. Läpparna är hårt slutna och han viskar något om och om igen medan handen glider ned över fönstret. Ynglingen andas på fönstret och skriver sedan ordet DÖD med stora tjocka bokstäver i imman.


Fallen Angel Pictures, Images and Photos

4 oktober 2010

TEMA Avstå

”Planering madame, planering…vet du överhuvudtaget vad det betyder?” Göran svepte ut med armen och såg bitter ut. ”Resväskan till barnen är halvpackad och din egen har du inte ens börjat med...” Han tog tag i Annes axlar och skakade om henne. ”Fattar du inte att man måste planera saker ibland? Kanske till och med skriva en lista vad man behöver ta med sig.” Göran drog sig suckande ifrån Anne och studerade hennes ansiktsuttryck en lång stund. Det var frånvarande, och hon smålog hela tiden. ”Anne? Vad är det som händer med oss? Vi har ju planerat…”

Hon reste sig upp och gjorde en kort paus från packandet av barnens väska. Tittade på mannen en lång stund innan hon demonstrativt knep igen munnen och fortsatte med packandet. Med huvudet långt ned i väskan mumlade hon lågt en fras om och om igen som Göran inte hörde. Irriterat vände han på klacken och gick ut från rummet medan ederna haglade.

Göran gick till barskåpet och hällde upp en drink för att stilla nerverna. Eftersom han var lite flygrädd och inte alltför resvan heller åkte humöret berg och dalbana. Annes sätt att agera gav bara mer bränsle till ilskan. Han sparkade ilsket på fåtöljen innan han satte sig. Varför gör hon alltid sådär? Sätter sig upp mot honom som en trotsig tonåring och säger ingenting. Just nu hatade han åsynen av henne, och känslorna skrämde honom. Göran tittade på fotografierna som stod ordentligt uppställda i rad på finbyrån. Anne log sådär rart som bara hon kan, och Lina stod för en gång skull lugnt och stilla med armen över Elins axlar. Hans älskade familj.

Efter en liten stund hade han sansat sig och gick in till barnrummet igen. Anne slog precis ihop resväskan och satt på den i syfte att trycka ihop den. ”Vill…vill…vill du ha hjälp?” Görans ord är försiktiga för att inte sluta hennes mun igen. Hon skakar på huvudet och trycker beslutsamt på väskan några gånger tills det klickar till. ”Jag klarar mig…” Annes röst är låg och hon ser ut att vilja säga mer, men sväljer orden. Plötsligt vänder hon sig mot honom och sätter ut händerna med handflatorna uppåt. ”Jag…jag…jag har något jag vill säga dig. Jag ä…ä…äl…” Hon slår handflatorna mot huvudet. ”Faan vad svårt det här är.” Anne tittar på Göran igen. Under armarna ser man stora ringar träda fram och kroppen darrar. ”Jag älskar inte dig längre och tänker inte följa med.” Hon andas ut och slår ut med händerna i en hjälplös gest. ”Barnen vet om det redan och ser fram emot att tillbringa semestern med dig. Dessutom blev de glada…ja…vi har ju inte precis var vänner sista tiden. Vi får reda ut allting när ni kommer hem igen. Naturligtvis får du huset…det är ju ett arv från dina föräldrar. Jag…har…fixat en lägenhet nere i city…en trea.”

Göran står chockad med armarna hängande längs sidorna. Munnen är vidöppen och hakan har trillat ned. Det silvergråa håret spretar åt alla håll och den vanligtvis raka hållningen har ramlat ihop. ”Skiljas? Men…varför? Hur? Jag…” Han sätter sig på golvet och lägger armarna i kors för att sedan luta ned huvudet i dem. I sitt inre liknar Anne honom vid en ballong som luften pyst ur, och hon glädjer sig lite över hans reaktion. Den ordentliga propre Göran sitter till och med på golvet. Något han aldrig skulle gjort annars. Pedant var bara förnamnet. Inuti henne känner hon en befrielse som gör att hon vill hoppa och dansa. Leende ser hon sig själv springa naken genom huset, och skrika högt av glädje över att bara finnas.

Göran reser sig upp och lägger handen på hennes arm. ”Är det här verkligen vad du vill?” Anne nickar ivrigt och får glädjetårar i ögonen. ”Vi är så fel för varandra du och jag. Vårt förhållande är så söndrat och vårt klistrande av känslor gör att jag mår dåligt jämt. Du dricker och jag äter.” Hon kramar om Göran och skjuter honom mot dörren. ”Vem vet…ditt livs kärlek kanske finns i ett annat land. Du kan till och med möta henne på flygplatsen. Gå nu! Jag har tagit adjö av barnen redan.”

Göran greppar tag i resväskan som står i hallen och öppnar tveksamt dörren. Anne vinkar till honom och skickar en slängkyss. ”Älskade du mig någonsin?” Han tittar frågande mot henne och läpparna darrar. ”Gjorde du det?” Anne skrattar till och säger sedan allvarligt. ”Klart jag gjorde. Några år, men sedan insåg jag att vi är alltför olika. Jag har stannat för barnens skull.”

Göran stängde dörren och gick ut till bilen.
Broken Wall

3 oktober 2010

TEMA Att bjuda

De svartklädda männen steg in genom restaurangens dörr, och den lilla samlingen av silverfärgade bjällror gav ifrån sig ett gällt plingande. Matteus som var violinist till yrket ryckte till och satte handen för örat. ”Vilken olåt! Det skär i mina stackars musikeröron.” Abbe som kom precis efter skrattade till och lade handen på sin kusins axel. ”Lugn du, efter några glas vin lär du inte bry dig om den där.”

När resten av släkten anlänt satte de sig tysta vid borden och väntade på att någon skulle slå med skeden på glaset för att hålla tal, men sekund lades till sekund utan att någon reste sig. De tittade på varandra och skålade medan de åt av den goda maten.

Irriterat slog Marta efter en fluga som ideligen satte sig på hennes tallrikskant, och hon reste sig till slut med en tung suck. ”Eftersom ingen annan gör det här får det väl bli min lott. Karl-Johan var min far och visst sörjer jag, men jag lovar att om han skulle se oss idag skulle han vrida sig i sin grav. Han ville bjuda oss på en god middag och hade nog hoppats på lite mer fart. Matteus…kan inte du spela något glatt. Då kan väl du och jag sjunga Pernilla?”

Marta gick mot pianot som stod i lokalen och satte sig ned, sedan vinkade hon till sig lille Per som fick det stora privilegiet att vända sidorna i notboken.
På bara några minuter vände hon stämningen i rummet.

Dagboksinlägg 3 okt

Love
Är det så här livet blivit? Är data bara av godo? Eller? Var det bättre förr?
Min fd väninna dejtade karlar på löpande band ett tag efter att hon letat upp dem på nätet. Männen förvandlades snabbt till förbrukningsvara och hon berättade alltid hur eftertraktad hon var.
Men till vilket pris? Idag är hon ensam och bitter utan barn och karl.

2 oktober 2010

TEMA Nobba

”Nej tack…jag tänkte stå och titta på de som dansar ett tag. Kanske senare…” Den krallige mannen var klädd i helsvart och rakad på huvudet. Ögonen var besynnerligt svarta de med, och pupillen tycktes så liten att den knappt syntes. Han tittade på mig uppifrån och ned några gånger, sedan fnyste han något ohörbart och gick iväg.

Jag lutade mig behagfullt mot staketet och tittade mot dansgolvet som var täckt av glada ungdomar som dansade av hjärtans lust. Kanske inte alltid i takt, men glädjen i det de gjorde tog bort oviljan att se på dem. Minnen vaknade och såriga händelser som jag försökt att glömma kom upp som illvilliga varelser ur min hjärnas innersta vindlingar. Fotot av killen som gett mig dem flaschade förbi och en tår rann längs kinden för att landa på kragen av min nya vita skjorta.

Djupt försjunken i grubblerier om livet och kärlekens underliga val missade jag att någon ställde sig bredvid mig. ”Smack!” Smärtan tog mig brutalt tillbaka till verkligheten och frågande tittade jag på mannen som stod stilla som ett stenstod och iakttog mig. Jag lade handen mot kinden och kände smaken av blod. Orden malde runt i munnen, men chocken över det han gjort överbryggde talförmågan. Efter några sekunders stirrande öppnade han munnen. Ögonen var som två knivblad och hörntänderna verkade skarpslipade.

En vision av en ilsken katt kom för mig, och jag ryggade meter för meter tills jag kände barstolen i länden. Mannen tittade sig runt i lokalen och pekade på mig med fingret flera gånger. ”Jag har blivit nobbad sex jävla gånger ikväll…hajjar du! SEX JÄVLA GÅNGER!” Han skrattade hånfullt och tryckte in fingret djupt in i mitt ena revben. ”Så jävla lågt! Som om ni är en högstående ras som inte kan förmå er att kliva ned från er fucking jävla piedestal! Fatta läget bruden! SEX JÄVLA GÅNGER!”

Bartendern hade stannat upp i sin servering till en kund och frös i tiden, mållös av det han såg, och skämmig att tillhöra manssläktet. Ändå kunde han inte låta bli att lyssna…men ändå vara beredd att gripa in om det skulle gå överstyr. Mannen tog bort sitt finger och jag försökte dra mig åt sidan. ”Pang!” Mannen smällde in foten i bardisken för att stoppa min flykt, och log samtidigt skevt. ”Du är inte så tuff nu va? Fin i kanten och ball? Stå där som en jävla sexdrottning och vänta på att en snygg karl skall komma fram och bjuda på vin. Jag vet nog hur ni är funtade…allt skall vara gratis…ALLT!”

Han hämtade andan några sekunder, och slängde en snabb blick på bartendern som stod med fingret på larmet till vakterna. ”Jag skall faan i mig bli munk…strunta i samhällets mall av den perfekta familjen med barn, hund och Volvo. Ni tjejer är bara horor allihop…tillåter män som har pengar att sätta på er. Dissar oss vanliga simpla knegare…men ni är förlorare allihop. ALLIHOP!”

Han spottade när han pratade, och mitt ansikte var vått av saliven. Mannen alternerade mellan att vara extremt nära mitt ansikte, och en bit bort. Under tiden som han pratade gestikulerade han med hela kroppen.

Ett par bastanta vakter banade sig väg genom discot och jag såg i ögonvrån hur de närmade sig. Min normala kaxighet höjde sig över räddytan och med fast röst sade jag orden som pockat på att bli sagda från första sekunden.
”Dra åt helvete! Försvinn ur min åsyn ditt äckel!” Min bröstkorg hävde sig häftigt och en kort sekund var jag livrädd att få stryk. Mannen lyfte sakta handen och knöt den…ögonen glödde av hat…”Du..du…din jävla fitta…Nu jävlar!” I exakt den sekunden greppade vakterna mannen och tvingade bak händerna på ryggen för att sedan avlägsna honom därifrån.

gurly powa!!!!!!!!

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...