28 februari 2014

En början-587

Bussen svängde in under en bro och saktade farten. De andra passagerarna sov eller satt och pillade med sina mobiler. Emellanåt hördes ringsignaler och låga samtal. Oftast handlade de om vad som skulle handlas och matsedeln för dagen.
Något rullade fram under mitt säte och jag böjde mig ned för att plocka upp det. Några trådar stack ut från det spolformade paketet och jag kunde se var och en av dynamitpinnarna. En megasekund senare insåg jag vad det var, och flög upp från sätet. Tungan satt fast i gommen, och jag fick inte fram orden.
När det äntligen släppte, skrek jag i falsett: "En bomb. Det är en bomb i bussen!"

27 februari 2014

Teckna manga

Efter en skön sovmorgon med en massa ungar i sängen, och några hundar och katter, steg jag upp och åt frukost. Peter for till en idrottsarena full med saker att göra för barn, och jag åkte med Zabine och hennes två vänner på kurs. Närmare bestämt manga. Jag blev tillsagd att joina dem och gjorde några tafatta försök att rita. Tänker inte lägga ut bilden här. Jag tecknade mycket när jag var ung, men manga har jag aldrig förut testat. Det var kul.

Efter en timme hade vi paus och jag sprang iväg för att köpa mackor till oss, och flytta fram parkeringstiden en timme.

När vi åkte hem kände jag hur trött jag blivit i huvudet av tecknandet, och tog ut hundarna på en promenad för att kvickna till.

Kvällen har vi tillbringat med matematikböcker och serien Tjockare än vatten. Ännu en gång har svt lyckats. Serien är gjord precis efter mallen. Eftersom jag och Peter inte såg den i måndags tittade vi på teven via datorn. Tyvärr har vi ingen högtalare till datorn så vi får lyssna på den inbyggda. Ha, ha...så här sitter vi tysta som möss för att höra vad de säger.

När vi sett programmet och går tillbaka till tevens vanliga program börjar...tadaa..reprisen av serien.
Puh och stånk...ibland är det bra att titta i tv-guiden. Vi tittar på serien igen och hör nu allt som sägs.

Alldeles strax ska jag läsa saga för barnen och därefter fortsätta redigera. Igår lärde jag mig mer om Scrivener och använde det direkt för att jobba med manuset.

Ha en trevlig kväll.

En början-586

Snöstorm. Vem hade trott att jag skulle vara med om en snöstorm i maj? Nu gick jag här i alldeles för dåliga skor och en jacka som var lövtunn. Egentligen fick jag skylla mig själv, för min mamma hade varnat mig flera gånger och påstått att hennes giktbrutna tå värkt något förskräckligt. I hennes värld betydde det oväder. I min...tja, i min värld betydde det bara en öm tå.
Snöflingorna verkade ha antagit en form av okrossbara iskristaller, och jag såg framför mig hur mina närmaste skulle hitta mig blodig och skuren i små, små bitar. Det är underligt vad fantasin kan göra med en. Mörka skuggor förvandlas till stora elaka björnar och andra monster. Ljud som knappt hörs i stormens rytande antar proportioner av okända, nu vakna bestar. Björnarna låg säkert i sitt ide och sov. De var smartare än oss människor, och bestarna fanns bara på mitt papper i mitt rum.

Jag tog upp mobilen ur fickan och försökte se hur mycket den var för att få ett hum om hur länge jag gått. Fötterna värkte, och jag var blöt ända upp på låren. De tajta jeansen som jag fått ligga och sätta på mig, hade förvandlats till ett isstycke som sakta frös ned min vita hud. Siffrorna på mobilen visade 0.00. Den hade alltså gått sönder - igen. Med skakande händer tryckte jag ned mobilen i min jackficka, lade armarna i kors, och tryckte in händerna i ärmsluten. Mitt långa hår var fyllt av istappar och pannan sved av de evinnerliga flingorna som studsade mot den.
Skulle jag dö nu?

26 februari 2014

Trevlig dag med massor av ungar och bus

Jag hämtade Alexander, som Hampuz kompis heter. I vanlig ordning kom jag alldeles för tidigt och fick sitta och vänta i drygt en halvtimme. Men vad gör det. I bilen hade jag med mig senaste numret av Skriva. Du läser väl den du med? Om du är intresserad av att skriva menar jag. Den är en av de få tidningar jag läser från pärm till pärm, och varje gång lär jag mig något nytt. Bland annat stod det att ett nytt förlag vaknat, som vill hjälpa egenutgivare. Det heter Lava och är ett så kallat hybridförlag under Vulkan. Det ryktas att Bonniers är på gång med något liknande, och det är nog helt rätt att ge sig på det. På det viset har de stor kontroll på vad som ges ut av egenutgivare.

Jag kikade på klockan efter en kvart och fortsatte läsa om en ny podd som startats. Den handlar om fantastik. Jag ska gå en kurs om några veckor för att lära mig hur man gör en podd, sedan kanske jag också gör något. Naturligtvis kommer det att handla om skrivande. 
ett tu tre var klockan halv och jag såg en vit bil komma körande och blinka in mot vårt håll.
Alexander och Hampuz är som ler och långhalm i skolan, men har hittills inte träffats på fritiden. De sprudlade av glädje och pratade i mun på varandra.

Razmus hade sin kompis Erik hemma och skulle till badhuset med Peter och Zabine.

Jag passade på att skriva när ungarna äntligen stängde av dataspelet, som jag tycker är på tok för högljutt och fullt av blippande och tjut. De lekte med lego och det blev tyst tills Peter kom hem med de andra.
   Det var dags att äta mat, och dagens önskemål var: Pannkaka med sylt och grädde.
Sagt och gjort jag stekte pannkaka och de åt så det sprutade ur öronen. Jag försökte fortsätta med redigeringen, men det var omöjligt. fem ungar för ganska mycket liv. Det är underbart att ha en massa ungar runt sig, men det blir lugnt i mitt huvud och kreativiteten faller till noll när det gäller skrivande. Jag hade aldrig klarat av att befinna mig i dagens skola. Volymen ger mig migrän de gånger jag suttit med ungarna. Ändå känns det som om dagarna är till nytta. Ungarna tycker det är jättekul och slåss om mig. 
Nåväl, allt har ett slut, även detta.
Vid sextiden packade vi in oss i min Zafira och körde genom kringelikrokiga vägar först hem Erik, sedan Alexander. Hampuz ville stanna, men det gick inte. I alla fall inte idag.
Istället åkte vi vidare till Hemköp och hämtade en skinnjacka jag beställt. Urcool, och skitsnygg blev omdömet när jag provade den hemma senare.
Innan vi åkte hemåt hämtade vi nygamla bilen, min stora Toyota som blivit renoverad. Hon hade fått nya remmar och lite kärleksfull omvårdnad av killarna. Femtusen pix fattigare åkte Peter hem med Zafiran, och jag i min nya pärla. Hon är alldeles tyst och är pigg som en ung hingst. Förra ägaren har bucklat till henne lite här och var, men det ska vi också laga.  Jag är så glad att vi fick köpa henne.

Ikväll har jag redigerat igen och Peter ville skriva offerter till kunder ända tills han satte sig framför teven - och somnade. Ha, ha...jag tänker inte väcka honom. Offerterna skriver vi imorgon istället.
Det blir skoj holoroj imorgon. Jag ska åka med Zabine och två vänner till henne, på teckningskurs. Rättare sagt ska de lära sig rita manga. Något jäntan gör för jämnan och har fått böcker om, som hon inte ens öppnat. Hm...imorgon kommer hon inte undan. Jag hoppas det slår väl ut och att ungarna lär sig något. 
Nu, ska jag redigera igen. 
Morsning

Onsdag-sportlov

Imorse steg jag upp tidigt trots att vi har sportlov. Jag hämtade nämligen Hampuz kompis. Vi hade bestämt mötesplats ca 7 km härifrån. Hampuz klädde gäspande på sig ett par byxor, en tröja och en jacka, sedan försökte han trä på sig kängorna utan att öppna dem.
Ha, ha...lilla tröttmössan var bestämt uppe för sent igår.
Vi har haft och har extrabarn här hemma. Det är inte alla föräldrar förunnat att kunna vara hemma då barnen har lov. Det kostar.
Igår eftermiddag och kväll städade jag ett företag och är idag öm som attan i skurmusklerna. 
Just i detta ögonblick väntar jag på att småttingarna ska bli klara med en spelomgång så jag får börja min redigering igen. Peter har dragit till simhallen med våra två äldsta plus ett extrabarn, och lär inte komma hem på några timmar. Det gäller att passa på.

Ha en underbar dag

En början-585

Det började med den klassiska meningen: "Vad gör ni?"
"Inget", hördes två barn skrika från andra sidan huset.
"Men, allvarligt ungar. Vad gör ni?"
"Inget, mamma."
Petra såg ljusskenet från två ficklampor närma sig. Det hoppade och studsade mellan väggarna. Smygande på tå kom de två sexåringarna allt närmare, och hon gjorde allt för att inte vända sig om och ta dem på bar gärning. Locket till godisskålen öppnades, och Petra hörde små händer ivrigt fylla fickorna med godis. Leende vände hon sig sakta om och reste sig upp. För att inte synas ställde hon sig tätt intill dörrkarmen och kikade fram lagom för att få en av ficklamporna riktad i ansiktet.
"Ha, nu lurade vi dig allt", skrek pojkarna och skrattade så mycket att de låg dubbelvikta på golvet.

25 februari 2014

En början-584

Volymen på musiken var så hög att det krasade i högtalarna. Pulsen från sångerskans röst föll i mjuka vågor mot de dansande ungdomarna. En mörkhyad lång tjej var mest aktiv. Hon studsade upp och ned, for hit och dit över golvet med fötterna hårt sammanpressade för att inte ramla. Tipset om tillställningen hade jag fått från en annan reporter. Hon ringde mig sent en kväll och sa att nu var det på gång igen - rullskridskopartyt alla pratade om. Det hände två gånger om året och lokalen var hemlig tills det startade. Då gick drevet på Facebook bland hemliga grupper.

24 februari 2014

Måndag

När jag vaknade i morse vände jag mig snabbt till andra sidan och drog täcket över huvudet.
"Du ska jobba idag va?" sa Peter och drog av mig täcket.
"Mm", sa jag och huttrade till. "En stund."
"Jag gör frukost", fortsatte han, och gick ut i vardagsrummet medan jag kurade ner mig igen.
Underligt nog är det alltid underbart skönt att återvända till sängen. Jag är morgonpigg, så det beror inte på trötthet. Det är känslan av att få göra det. Omslutas av värmen igen.

Nåväl, jag åt frukost och åkte till min kund för att städa hus. Vi pratade och skrattade som vanligt, och tiden passerade fort.

Jag åkte till Rosenhill och hämtade Razmus som besökt en kompis, sedan for vi vidare hem.

Vi har ätit gott, diskuterat både födelsedagar och kommande kurser. Egentligen skulle vi ha skrivit offerter, men jag har röjt på kontoret och laddat för en skrivardag/redigeringsdag.
När jag röjer hittar jag en massa papper med skrivtips, blomstertips och Gud vet vad. Läser en dagstidning som är en vecka gammal, men som glömts bort i röran av jobb, snickeri och barn.

Jag har påbörjat en kurs i att lära mig Scrivener. Det bästa av allt är att den är på svenska. Nu kan jag nog påstå att jag tänker byta till Scrivener. Det verkar för bra för att vara sant.
Kursen hittar du på Moderskeppet

Nu ska jag fortsätta mitt pysslande här hemma.
Ha det gott

En början-583

Jag hade levt så länge med bilden på näthinnan, så när det äntligen hände, ryckte jag bara på axlarna. Bilen var röd som i drömmen, och den andra svart. Fönstren bak på den röda hade en svart solfilm och jag såg av den anledningen inte barnen som satt hopkrupna tätt intill varandra. Mina barn. Våra älskade ungar. Jag hade gråtit så många nätter att tårarna torkat in, och alla nätter jag blivit tröstad av dig, att jag bara drömt en hemsk mardröm, var plötsligt extremt tydlig.
Stående på vägkanten bredvid min bil som ratats av barnen för att den inte var tuff nog, insåg jag att jag nu var ensam. Du skulle aldrig mer krama om mig och barnen...ja mina älskade, älskade barn...
En polisbil kom körande. Ställde sig bredvid min bil och gick fram till vår bil för att öppna den.
"Det är ingen ide´", sa jag. "De är döda. Allihop."
Och äntligen kom den - gråten.

23 februari 2014

En början-582

Janne bromsade in med motorcykeln och rullade in till trottoarkanten. Han huttrade till och drog av sig hjälmen som han sedan satte fast på kanten av cykeln. Det finns inga alternativ, tänkte han och klev av motorcykeln som ångade från kåpan. Jag måste in och pissa. Nu.
Två män kom gående och gled med blicken över både honom och det han satt på. De log mot varandra och tog av sig jackorna som på en given signal.

22 februari 2014

En början-581

Vinden blåste inte längre. Mina fötter stack som om jag stod på nålar och ena lillfingret hade börjat anta en blålila färg. Den lilla ön jag flutit upp på bestod till största delen av svarta hällar som lutade brant ned mot vattnet. Egentligen var det ett stort mirakel att jag över huvud taget kommit upp på dem. För första gången på mycket länge önskade jag att jag följt med min bror på en av de många överlevnadskurser han bevistat. Jag ångrade bittert att jag skämtat bort hans försök att lära mig allt han själv lärt sig, och önskade nu att jag åtminstone sneglat i en av böckerna som ständigt legat på hyllan under vårt vardagsrumsbord. Om det ändå varit sommar. Då hade vistelsen här bestått av sol och bad. Istället hade mitt hår fyllts med istappar, och på några ynka dagar hade skägget vuxit ut till en ostyrig massa av hår.
Jag närde en fåfäng dröm att mina kläder som hängde i den slokande enen skulle dra till sig någons uppmärksamhet, men kylan var närmast olidlig. Jag längtade mig galen efter en varm brasa och en kopp rykande choklad. Mitt enda sällskap på ön verkade bli en sol som doldes av dis dagtid, och en skrattande måne nattetid. Du vet att dygnet har tjugofyra timmar va? T-j-u-g-o-f-y-r-a timmar. Jag har aldrig frusit så mycket som nu. I morse såg jag att min högra fot hade ett stort sår strax under tån. Blodet har koagulerat nu och skapat en mörk, torkad fläck som brister så fort jag stödjer på den. Inte bra. Inte bra alls. 

21 februari 2014

En början-580

"Hejdå mamma", sa Nils och vände mig ryggen. Han höll sig ända tills han klev in i bilen. När han vände sig om såg jag att han grät. Min lilla, lilla pojke som skulle flytta från oss. Visserligen var han över tjugo, men jag hade vant mig vid att ha honom nära. Inom kramavstånd så att säga.
"Jag ringer när jag är framme", snyftade Nils och stängde dörren.
Taxichauffören gav oss en snabb nick och ett leende, sedan gasade han iväg.
Min man lade handen på min ena axel och smekte den utan att säga något. Han var inte alls lika upprörd som mig över att Nils skulle befinna sig på andra sidan jordklotet. Först några år, men eventuellt för alltid. "Vi kan hälsa på honom", sa han och gick in. "Det är inte så långt bort som man kan tro. Nästan nästgårds faktiskt."
"Nästgårds? Jaha du, när blev Australien nästgårds?" muttrade jag och gick efter honom. Jag slängde en blick in i Nils rum som var städat för ovanlighets skull. Han var vår lilla bohem och hade redan som liten visat konstnärliga talanger. Det var dem som tog honom från mig och gav honom ett fantastiskt tillfälle att studera för den bäste av dem alla. 

Mary-lou, Kitty, Busiga Bebben, Håkan Bråkan och de andra underbara böckerna

Kommer du ihåg böckerna jag skrev om i rubriken? Jag älskade Kitty och Mary-lou, men ännu mer älskade jag underbara Lotta. Tre starka tjejer jag lätt identifierade mig med.
Kitty och Mary-lou skrevs av Carolyn Keene, medan Lottaböckerna skrevs av Merri Vik

Numera finns tydligen bara Kittyböckerna kvar, men gömd i några lådor ligger hela serier av de nämnda, och i lådan jag fick från min kund låg också några ex av allihop. Det är jättekul att läsa dem som vuxen, men jag märker att det är lite väl många utropstecken, trots att ingen skriker.

Vilka böcker läste du som ung?
Jag läste extremt mycket hästböcker, och har sparat varenda en. Sagoböcker blev ett stort intresse som vuxen. Du vet sådana där som är vackert tecknade, och Walt Disneys bokupplag.

Jag läser varje kväll en bok för ungarna, och igår var det boken Här kommer busiga Bebben av Thomas Svensson
Här kommer Busiga Bebben (samlingsvolym) (inbunden)



Om du inte läst den, gör det. Vi skrattar åt alla tokerier lilla fröken hittar på och samtliga barn fnissar hela tiden jag läser. Jag träffade Thomas på bokmässan 2012. En urtrevlig man.
En annan som jag ständigt återkommer till är Håkan Bråkan
Den underbara ungen som är så otroligt klok och busig.  
När jag kikar in på Bokus ser jag att det har kommit flera nya som vi inte har. Det är tydligen dags att gå en rond på bokrean och införskaffa fler böcker till vårt överfulla barnbibliotek här hemma.
Rävjakten (inbunden)
Naturligtvis finns underbara Pettson och Findus med i vårt bibliotek, och Mamma Mu
Mamma Mu får ett sår (inbunden)
Ett tag läste jag Vargbröder , men det var alltför många böcker i serien, och ungarna tröttnade. Michelle (författaren) har ett mycket speciellt sätt att skriva, som också är lite svårläst. Jag träffade henne på bokmässan 2012 och vi pratade om skrivande med mera. Numera finns det en annan serie hon skrivit. Den heter Bronsdolken , men jag har inte hunnit läsa den ännu.
Vargbröder 1   Den utstötte
När jag var liten läste min mamma Walt Disneys underbara sagor och mängder av djursagor som hon själv skrev, men även sådana som hon hittade i en blå bok jag minns mycket väl. Pippiböckerna, Vi på Saltkråkan och alla de där andra fanns också i biblioteket. Jag minns inte om jag hade någon riktigt stor favorit som liten, men när Madicken kom läste jag den om och om igen. Som vuxen gillar jag mest Pippi och Ronja Rövardotter. I dagsläget finns samtliga av Astrids underbara böcker i bokhyllan här hemma. De kan läsas om och om igen utan att bli tråkiga. När jag var i trettonårsåldern gick LP-skivorna med Djungelboken med mera runt, runt i mitt och min lillasysters gemensamma rum. Barn lyssnar ju om och om igen på sagor. Jag kan än idag varenda vändning och känner direkt igen texten när jag hör den.

När jag flyttade hemifrån köpte jag sagokasetter som jag lyssnade på innan jag somnade. Lite senare byttes de ut till cd-skivor. Mina pojkvänner kunde gnöla ibland, men gillade nog innerst inne att långsamt sövas av berättaren. Ibland läste jag högt för dem ur mina sagoböcker.

Som du ser har jag alltid läst barnböcker. Även idag slinker en och annan mellan. Det är något magiskt med sagor, allrahelst böckerna utan illustrationer. Där är det jag som bestämmer hur allt ser ut som det berättas om. Det är MIN fantasi som träder fram inför mina ögon när jag läser boken.

Vad hade du för favoritböcker som liten? Finns de kvar idag?

19 februari 2014

En början-579

Sjuttonårige Christoffer släppte blicken på Anna den underbara och tittade ut över fotbollsplanen. Tessa och Nora hade ett förvånansvärt bra fotarbete och Sandra hade vuxit mycket sedan hon började i gänget. Det skulle nog bli bra det här. Ändå, tänkte han och blåste i pipan när fotbollen än en gång gick ut över linjen och in i publiken. Om tjejerna fick mer självförtroende och vågade ta för sig mer kunde de hamna ganska högt på listan. Christoffer spände armmusklerna och drog i sin randiga domartröja. Han kände sig obekväm i rollen som ledare, men ett löfte var ett löfte.

18 februari 2014

En början-578

Tvillingarna Franse´n var ensamma hemma. Mamma hade gått över till granntanten för att hämta en sockerkaksform, och pappa var nere på gymmet för att träna upp konditionen.
De satt framför teven och tittade på ett tråkigt program som gick ut på att två kvinnor skulle sminka sig utan att ha någon spegel. Rickard som oftast kallades Ricke petade ut en stor snorkråka som han lade på sin brors axel. Skrattande slog han lätt på hans huvud och pekade på kråkan. 
"Gud, vad äcklig du är", sa Didrik och slog bort den med handen.
"Jag är uttråkad", sa Ricke och suckade. "Om sommarlovet blir så här kommer jag att dö av leda."
Didrik stängde av teven och reste sig upp. "Vi kan väl gå i fiska i ån?"

17 februari 2014

En början-577

"Hur gör jag?" frågade Kalle, och drog i ett av repen. "Det finns ingen början, och inget slut på det här."
Skrattande knöt Cecil ihop två tampar och drog upp en av säckarna. "Du lär dig så småningom. Det är inte lätt, men det kommer."
"Man ser inte handen framför sig."
"Hur skulle det se ut om alla såg oss? Landsfiskalen skulle komma som skjuten ur en kanon."

16 februari 2014

En början-576

Vargen smyger över snötäckt mo och sätter sig på snön. Han vänder nosen mot månen och ylar högt. Det ligger rimfrost på pälsen och han är så mager att revbenen sticker ut. Natten är på väg att gå över till gryning, men han har fortfarande inte hittat något ätbart. Det klirrar om tassarna när han rör sig. Vattnet han gick genom har nämligen frusit till is. Med slutna ögon vänder han sig upp mot månen igen, och ylar så högt han kan. Rädslan har successivt ersatts av beslutsamhet, men hittills har det inte gett något resultat och det börjar bli akut.

15 februari 2014

En början-575

Engelskaboken flög tvärs över rummet och hamnade på golvet under skrivbordet. Teo bröt av pennan och kastade suddgummit samma väg som boken, och lade sig sedan i sängen, gråtande och skrikande.
"Jag har huvudvärk. Jätte, jätte, jätteont har jag. Fattar du det?"
"Lillvännen min. Tycker du engelskan är svår", sa Mia och kramade sonen. "Vi kan väl hjälpas åt?"
"Nä", skrek Teo och kastade kudden på henne. "Jag skiter i jävla skitengelskan."
Mia tittade på högen med böcker som låg på skrivbordet, och suckade. "Vad är det mer du har läxa i? Hon bläddrade bland böckerna under tiden hon pratade. "Matematik, biologi, och Hemkunskap. Nä, hur kan du ha läxa i hemkunskap. Lagar inte ni mat då? I alla fall minns jag att vi gjorde det.."

14 februari 2014

En början-574

Jag och lillebror stod stilla och tittade in i skogen bakom vårt hus. Mamma sa alltid att det bodde troll där, och att vi inte fick gå in, men jag visste mycket väl vad som befann sig på platsen. Mina föräldrar trodde att jag inte hade sett dem, men ack så fel de tänkte. De små minimänniskorna visade sig varje kväll för mig utan att ha vetskap om att jag såg dem. När natten kom passade de på att leka med mina och lillebrors leksaker. Nallarna fick plötsligt liv, och bilarna som saknade motor for i full fart över golvet i vårt rum. Helikoptrarna jag och pappa satt ihop och målat omsorgsfullt, smattrade upp i luften och flög omkring i natten.

13 februari 2014

En början-573

Den magra katten strök tätt utanför husknuten. Hon letade mat och hade gjort det i flera timmar nu.
En dörr öppnades in till huset och en liten pojke kom ut. Han satte sig på huk och lockade på henne. I handen hade han två köttbullar.

Jag stod som vanligt vid mitt fönster, tre våningar upp, och visste inte riktigt om jag skulle agera eller inte. Egentligen borde jag springa ned och stoppa katten från att ta det pojken sträckte fram. Kött-bullarna var nämligen preparerade med råttgiftet vår vaktmästare lämnat nere i trädgårdsboden. Av en händelse såg jag tidigare när han gjorde det, men förstod inte riktigt vad som utspelade sig framför mina ögon. Inte förrän jag med hjälp av kikaren kunde läsa texten på burken. Det fanns dock ett stort problem. Mina skröpliga fötter skulle aldrig klara av att gå nerför trappan, och hissen var som vanligt sönder.

12 februari 2014

Zabine skriver sång

I förrgår när jag hämtade Zabine hos en kompis spelade hon upp den här sången hon gjort. Att pianot hon spelade på var ostämt och att fingrarna slant ibland gjorde inget, för textens originalitet kom fram i alla fall. När hon tystnade applåderade vi. Vad månde bliva av denna jänta, tänkte jag, och kramade henne.
Här är texten.

Du och jag

Jag tänker på dig varje kväll
Jag tänker på dig varje dag
Jag tänker på dig dag som natt
Förklara för mig hur mycket du älskar mig
Jag älskar diiiiig
Du har fått mig att bli så glaaaaaaaad

Så skrev hon, min lilla trollunge. Haja att hon är åtta, snart nio år.

En början-572

Det krasande ljudet fick mig att stanna. Tunneln var becksvart och jag såg inte ens handen framför mig. Jag kände mig lugn trots allt. Kängorna jag satt på mig tålde både det ena och det andra. De var en rest av mitt liv med Jens. Vi hade dejtat i över ett år när han bara försvann en dag. Eftersom han inte hade flyttat in trodde jag att han ville göra slut, men inte riktigt klarade av det.
Två månader senare hittade polisen hans kropp i en klippskreva. De trodde att han blivit mördad, men var inte säkra. Vad jag vet så gillade inte Jens klättring, men han hade en utrustning på sig och bar skor som var avsedda för att bestiga berg. Underligt att jag inte visste så mycket om honom, men vi levde där och nu när vi träffades. Jag hade aldrig träffat hans familj, men respekterade hans önskan.
På begravningen tittade de snett på mig och tilltalade mig knappt. Hans lillasyster som jobbade på ett stort modehus och skröt om det, kramade mig lätt och sa åt mig att gå därifrån.

Borrelia-kackerlackor-tandläkare

Igår körde Peter ungarna till skolan och for till jobbet. Jag stannade hemma och redigerade i stort sett hela dagen. I alla fall tills klockan två. Då åkte jag till ett företag och städade - i 6 timmar.
Nu sitter jag på en parkering och väntar på att få komma in till tandläkaren. Jag har tandläkarskräck och är grymt nervös. Som tur är har jag snälla och starka tänder som sällan är trasiga.
När jag var cirka tio år var det en obetänksam tandläkare som bad två sköterskor hålla i mig när han gav mig en bedövningsspruta. Skräckslagen krängde jag hit och dit, och fick sprutan i tungan. Det var fruktansvärt obehagligt och som vuxen vägrade jag att gå till tandläkare. Det tog åtta år innan jag vågade mig tillbaka. Då hittade jag en underbar tandläkare som behandlade sådana som mig. Lugnt och försiktigt talade han om vad han gjorde och vad instrumenten hette. Efter tio år där stängde han och gick i pension.
Nu går jag på Folktandvården. Det är gulliga tjejer, men också grymma tanter som kör in tandtråden så hårt att jag gråter (ofrivilligt på alla plan). Jag ska inte in förrän klockan tio, men inser att det inte är någon ide´att åka hem. (Det är dryga milen dit)
Istället passar jag på att skriva dagens början och redigera manuset.

Kan tala om att det går himla bra med redigeringen, och igår skrek jag rätt ut när jag hittade en mycket speciell scen. 

Ute är det jämngrått, och över ängarna ligger en tät grå dimma. Det är svårt att klä ungarna numera. Det är kallt och kladdigt ute, men för kallt för regnkläder och för varmt för täckbyxor. Skorna blir gråbruna av leran och längst ned på byxorna blir det svarta prickar. Bläh, jag vill ha antingen riktig vinter med massor av snö, eller vår med bar mark.

Igår fick jag höra att min käre far har fått Borrelia. Det har varit några månaders grubblerier från läkarnas sida. Det finns ju inte någon riktigt hundraprocentig metod att se det där. Men, nu har två prover efter varandra visat besked och medicinering är påbörjad. Hoppas nu att det försvinner.
Borrelia är en lömsk sjukdom. Värken flyttar sig hela tiden. Men, jag är inte förvånad. Jag blev sjuk av fästingsprutan och fick känna av hur det kan bli. Då var jag sängliggande en månad med ständig yrsel. Idag är jag extra noga att kolla av kroppen efter att jag varit ute i skog och mark. Mitt jobb i trädgårdar gör inte saken bättre och det är många små ynkepynkar som fångats in. De är ju så förbannat små till en början.

Så fort jag kommer ut från tandläkaren ska jag hem till min bokföringstant och prata med henne. Peter och jag ska nämligen slå ihop våra företag till ett enda. Antagligen blir det HB, men vi tänkte diskutera saken först. Annat som står på agendan är att ta kontakt med kommunen om vi kan ha bergvärme hos oss. Jag har surfat runt på nätet och läst massor, men till syvende och sist är det kommunen som har sista ordet. Vi kanske inte kan ha bergvärme. Solenergi tänker vi absolut använda. Elen travar upp mer och mer och fördyrar kostnaden för boendet rejält. Jag minns på 90-talet när jag bodde i stan i en liten etta på 17 kvadrat. jag hade 550/mån. i hyra och ett badkar som var fullt av kackerlackor som stod i ett gemensamt duschrum. kackerlackorna fanns förresten överallt i huset. Jag vaknade av det där speciella knackande ljudet när de gick omkring på väggarna i lägenheten, och kunde ibland få för mig att de var i sängen. Att kliva ned på golvet på mornarna utan att först lysa där med en ficklampa fanns inte i min värld. Till slut fick jag nog, men då hade jag bott i det många år.
Det blir allt vanligare med sådana där kryp och än idag har jag svårt att se på fotografier eller se dem i verkligheten på Skansen till exempel. De är vidriga.

Nu är klockan nio och jag ska gå in och kolla om jag kan få komma in tidigare.

Ha en härlig dag


11 februari 2014

En början-571

Jag bröt sönder gemet och gjorde en fyrkant av det, fortsatte med nästa, och nästa, och nästa, tills de låg i en hög på skrivbordet - obrukbara. På ett mycket enkelt sätt hade jag illustrerat hur jag kände mig. Orden var för länge sedan alltför små, och när jag försökte äta, smakade allt vadd.
Du, min älskade skulle aldrig mer sitta vid köksbordet med oss andra och äta frukost. Du skulle inte heller följa med oss ut till landet och njuta av svanarnas parningslek ute på vattnet.
I fortsättningen var det bara jag och barnen som kunde ro ut på den blanka sjön, och sitta där medan vattnet kluckade mot båten. Storlommen som vi hört varje kväll när vi sov i stugan kunde inte längre nå ditt öra.

10 februari 2014

En början-570

Första veckan i december började alltid paniken. Att Jonas inte skulle komma som han lovat, och att Desiree skulle avboka besöket dagen före. Julafton var inte längre en familjehögtid med frid och kärlek i det gula huset på Sköldgatan 5. Skilsmässan från Kalle hade inneburit mycket bråk från barnens håll, och de höll henne skyldig för det som hänt. Trots långa telefonsamtal kunde de inte riktigt förlåta henne. Att Kalle veckan efter att skilsmässan var klar presenterade sin nya fru förändrade ingenting. Det stod skyldig med stora bokstäver i Lisas panna. Mamman - madonnan fick inte vara otrogen.

9 februari 2014

En början-569

Det var ett nådens år sa prästen. Han skrek med barsk röst att vi skulle glädjas över att vi fick leva, och att vi borde skänka av vårt överflöd till kyrkan. Jag lät blicken vila på familjen framför mig. Jag visste att pappan var skomakare och att paret välsignats med inte mindre än tio barn. Han såg sliten ut och ögonen var tunga när han mötte sin hustrus blick. Ett kort nick från henne skjutsade upp honom till stående.
"Vi har inget överflöd", sa han stilla. "Hos oss svälter barnen."
Prästen ignorerade honom och fortsatte sin predikan.

8 februari 2014

En början-568

"Spara nyckeln", flämtade mannen. "Spara nyckeln."Han tog ett hårt tag i min arm och klämde den så hårt att det gjorde ont.
Jag hade för första gången i mitt liv blivit vittne till en skjutning, och darrade okontrollerat medan jag tog pulsen och försökte stoppa det pulserande blodet. 
Med ett lågt rosslande dog han och släppte taget om min arm.

7 februari 2014

En början-567

Magnus samlade barnen runt sig , och pekade på en hög trave timmerstockar som låg på marken. "Ni kan ta en varsin, men akta tummar och tår, det gör ont att klämma sig. När ni bestämt er för en stock sätter ni er i en vid ring och sitter tyst.
Han såg att Maria öppnade munnen och förberedde ett långt tal för att lugna henne. Hon hade visat upp alla de typiska tecknen för sjukdomen, men Magnus ville inte döma henne ohörd. I ögonvrån såg han att Bertil reste sig upp, men satte sig igen. Två av tio är rätt bra, tänkte Magnus och följde de andra med blicken. Det skulle nog bli tufft att få upp timmerstugan, och flera av ungdomarna bar spår efter både missbruk och annat.
"Vad händer nu då?" sa Rita med en tung suck. "Jag fattar inte hur jag kunde följa med hit. Det finns absolut ingenting att göra."
Magnus satte fingret mot läpparna och hyssjade henne. Han drog in doften av tall och gran. Trots att det gått femton år kände han sig lika hemma här som då han var liten. Träden hade vuxit och några enstaka hade huggits ned, men i det stora hela såg allt likadant ut. Det var bara stugan som inte fanns längre. Doften av kolet låg fortfarande i luften, och några svedda grenar vittnade om branden.
Maria reste sig långsamt och gick fram till högen med stockar. Hon drog ut en av dem och släpade den till de andra.
Magnus hade svårt att inte dra på smilbanden. Med en lätt hickning manade han Bertil att stiga upp.

6 februari 2014

En början-566

En naken, ung pojke stod lutad mot fönstret med en klubba i munnen och handen över sitt organ som ett skydd. I fönstret på andra sidan stod en flicka i femtonårsåldern och fnittrade. Så hade de stått varje kväll i snart ett år nu, och ingen vågade ta det magiska steget att vinka.

Hanna vände sig bort och ropade till sin lillasyster att komma. De var ensamma hemma igen. Pappan hade lämnat huset redan klockan två och mamma hade gått på kvällen. Teater, tänkte hon och såg framför sig hur föräldrarna stod på scenen och läste replikerna de brukade öva på kvällarna. Jag ska också bli scenartist. Hon tog några steg fram mot fönstret igen och gick upp på tå, väl medveten om sin graciösa rörelse. Den tunna kjolen rörde sig när hon gjorde en, två, tre piruetter efter varandra. Fönstret var hennes scen. Det var där hon vågade allt som hon inte vågade i vanliga livet.
Systern satte sig på golvet och följde Hanna med blicken.

5 februari 2014

En början-565

"Håll fast henne", tjöt Mira och tog ett hårt grepp runt flickans röda hår. "Nu sk jaga visa dig vad som händer när man jäklas med oss." Hon tog upp kniven ur bältet och riktade den mot flickans ena öga. "Jag har haft dig under uppsikt. Sett och hört exakt vad du gör. Jo, jo ...det är till att spela fin fröken på skolan."
Flickan försökte skaka på huvudet och grimaserade när Miras grepp hårdnade. Tårarna som rann över flickans kinder blandades med det svarta sotet som gnuggats över kinderna.
"Du tror att du kan bli en av oss", väste Mira och vinkade till sig den ena brodern. "Hämta repet. Skynda dig."
Han gick mot dörren och lade handen på det silverblänkade handtaget. "Är du ...?" viskade han och rynkade pannan.

4 februari 2014

En början-564

Planet svepte över ett fält med risplockare. Männen bar kepsar med loggan från oljeföretaget och kvinnorna hade svept sjalar med samma logga över sina smala höfter. Då och då vaggade kvinnorna till barnen som låg i skydd av skuggan under en palm. Vattnet nådde dem upp på anklarna och solen gassade.
Männen som satt i planet var vitklädda och hade en varsin cigarr i mungipan. En av dem skrattade, och pekade på en man med famnen full av ris. "Kan ni fatta att man kan få mat ur det där?"
En man som satt längst bak i planet lutade sig närmare fönstret. "Det är fantastiskt att något ätligt kan komma ur den där sörjan. Visste ni att det heter sumpris och att det finns över åttio sorter ris i världen. Åttio stycken. Om vi kan få fart på produktionen på bara några stycken, blir vi rika."

2 februari 2014

En början-563

Lillan drog filten över huvudet och satte in fingrarna i öronen. Det dova ljudet från föräldrarnas högljudda diskussion trängde sig ändå in, och orden de skrek snurrade i huvudet på henne. 
"Och hur tror du att du ska klara dig? Du, som inte ens har ett jobb."
"Jag klarar mig nog, och Lillan tar jag med mig. Du kommer aldrig mer att få träffa henne."
"Ha, som om du skulle kunna hindra mig att träffa min dotter. Mamma varnade mig för det här. Hon såg direkt vilken falsk hynda du var. Hon varnade mig gång på gång, men jag lyssnade inte, mitt arma fä.
"Din mamma har knappt träffat mig, så hur kan hon döma mig. Hennes globetrotterliv gör att hon sällan träffar oss, eller Lillan. Din mamma är världens sämsta mormor. Det är tur att det finns Skype."
   Lillan lade sig på sängen och lade kudden över huvudet, samtidigt tryckte hon in fingrarna i öronen. Hon ville inte höra mer. Kan de inte sluta, tänkte Lillan och blundade hårt.

1 februari 2014

En början-562

"Kiss, kiss, kom då Mirran, kiss, kiss."
"Vad gör tant Persson?", sa Tommy till sin bror, när han såg den gamla tanten krypa på gräsmattan och lyfta på alla buskar.
Brodern skakade på huvudet och sa: "Jag har ingen aning, men jag tror att hon letar en katt."
"Har hon katt?" frågade Erik och tog ett steg ut på trappan. "Ska vi fråga om hon vill ha hjälp?"
Pojkarna gick nedför trappan och ut på den stenlagda gården. De stod bredvid varandra med händerna  bakom ryggen. Tommy knuffade till sin bror så att han tog några steg mot tant Persson.
"Hej, pojkar", sa hon. "Har ni sett till min kisse?"
Erik skakade på huvudet och satte sig på huk bredvid henne."Hur ser katten ut?"
Tant Persson lade händerna över ansiktet och grät. "Jag vet att jag borde ha haft henne inomhus, men hon ville så gärna gå ut på gräsmattan."
Tommy tittade på sin bror och ryckte på axlarna. "Jag trodde att katter alltid fick gå ut. Våran Sotis är ute hela dagarna."
"Mirran är ingen vanlig katt", snyftade tanten och drog med handen över ögonen. "Hon är en raskatt. En mycket dyr sådan."
"Katt som katt", muttrade Erik och rynkade ögonbrynen. "Ska vi gå till skogen nu? Eller, tänker du stanna här hela dagen?", sa han till Tommy, och började gå mot stigen som ledde in i skogen. "Jag gå nu i alla fall."
"Nä, vet du vad. Jag tänker hjälpa tant Persson att leta kattrackan", sa Tommy och vände sig till tanten igen. "Hur ser hon ut? "
"Mirran är ljusbeige med en mörk mask och har stora blåa ögon."

Dödsbud och övernaturligheter

Idag fick jag ett dödsbud. En kvinna på skolan hade dött sådär äckligt plötsligt som det kan bli ibland. Barnen och de andra lärarna var naturligtvis chockade.
Livet är ganska förgängligt, eller hur? Egentligen önskar jag också att jag får dö så, pang, bom i sömnen. Min älskade farfar gjorde det. Tänk att få slippa ligga på sjukhus och plågas. Att bli gammal numera verkar inte vara någon hit. Det pratas ofta i dagstidningarna om äldre människor som bli vanvårdade. Varje gång det händer undrar jag om personen som gör det inte har några egna släktingar, och om hen gör på samma sätt mot den personen. Det är många tankar som glider runt i skallen på mig under dagtid och framför allt nattetid. Hur blir det när jag blir gammal? 
Jag önskar att jag somnar in i min egen säng och slipper lida. Vi blir ju äldre och äldre nuförtiden. Det är inte alldeles omöjligt att passera hundra. Mina föräldrar är inte speciellt gamla, men det märks att de blivit äldre. Kroppen säger ifrån, på många sätt. Peters pappa är strax över åttio.

När min mormor dog i cancer, bodde jag inte hemma. Hon hade ont och led. På begravningen gav hon oss en sista hälsning. När alla släktingar satt och grät tittade jag på kistan, och såg henne sitta där med en cigarett i handen. Hon såg frisk ut och log mot mig. Jag vände mig mot mamma som gråtande höll min hand i ett krampaktigt grepp, och berättade vad jag såg.

Sådant där händer mig titt som tätt. Det är inget jag pratar om alltför mycket. Det är som om jag tvivlar på vad jag sett, fast ändå inte. Gubben som sålde huset till oss, dog en vecka senare. Jag tror att han också hade cancer, men är inte hundra på att det stämmer. Han brukar stå vid min sida när jag jobbar i trädgården, och grymtade när jag grävde upp svartvinbärsbuskarna som hade vissnat varje sommar efter insektsangrepp.
"Jag köper nya", sa jag den gången, och tycker inte alls att det var konstigt att han var där. Gubben hade ju för bövelen byggt huset. Klart han måste kolla upp oss. Ha, ha.

Razmus, vår äldsta son var inte speciellt gammal när Peters släkting dog. Strax innan hade hon träffat Raz som var nyfödd, och förälskat sig i honom till den milda grad. Det blev nästan konstigt. Ibland när jag skäller på barnen hutar hon åt mig. Inte i ord, mer i knuffar och känsla. 

Jag pratade med en man om det här. Han sa att när man som jag varit nära att dö, hamnar man mellan livet och dödsriket. Jag har tydligen en fot i vardera delen. 

Nu är klockan sen och jag ska packa ihop för att koja jag med. 
godnatt

Multifunktionell i min roll

Corona ställer till det på många plan, och idag har vi tagit beslutet att hålla ungarna hemma pga risken att få eländet.  Innan det beslutet...