31 december 2012

En början-200

Nytt år, ny början, tänkte jag och rev telefonboken i små delar som jag sedan brände upp. Jag var fullt medveten om att alla nummer fortfarande gick att hitta på internet och att min telefon skulle fyllas av meddelanden när jag inte hörde av mig. Senaste igår ringde min syster.
Jag hämtade resväskan och drog av en nyckel från knippan som låg på bordet. Familjen Desbois skulle säkert trivas i min lägenhet och de hade redan antytt att de gärna stannade mer än de tre månader vi kommit överens om.
På väg ut genom dörren ryckte jag till då jag såg mitt nya ansikte i spegeln. Doktorn hade gjort ett bra jobb. Ett riktigt fint jobb. Inte ens min mamma kände igen mig längre.
Telefonen ringde och jag kände en djup tillfredsställelse när jag inte svarade. Det var slut på stress och dåliga relationer. Nytt år, ny början, tänkte jag och stängde dörren.

30 december 2012

Årskrönika 2012-Anitha Östlund Meijer


Snart är det sista dagen på tvåtusentolv och jag ska lära mig nya siffror.
Året innehöll både gråt och skratt som sig bör.
Jag pitchade manuset Hat och en gnutta kärlek hos Kabusa i februari och fick okej. De ville titta på det när jag var klar. Vindarna ven över gatorna i Göteborg och mitt största minne av staden är att frysa.

Arbetsförmedlingen jagade på mig att jag skulle söka jobb och jag skickade in ett hundratal ansökningar utan att få svar. En man som jobbade där berättade att han förstod varför ingen svarade och jag blev inte arg eller förvånad då han skyllde på barnen och min ålder. Nu för tiden vet väl alla vad VAB är och en trebarnsmor är inte det ultimata valet. Hur söta barnen än är.


Peters företag gick hur bra som helst och han funderade på att anställa en kille, men backade då vi räknade på hur mycket det skulle kosta. Jag hjälpte honom med det jag kunde och tog mer eller mindre över kontorssysslorna.

En dag läste jag på en sajt att flera personer hade svårt att hitta en början på sina noveller och böcker. Jag som har huvudet fullt av alternativa börjor ville hjälpa dem och startade en sajt med Börjor. Som alltid när det gäller hemsidor och bloggar så blev det för mycket jobb, så jag flyttade in alla börjor jag skrivit till min bloggsida. Du hittar En början varje dag under länken. Idag finns det inte mindre än tvåhundra stycken som du får stjäla hur mycket du vill. 

Jag lade också ut några erotiska noveller som lästes av många och gillades. Min blogg spred sig över världen och idag har jag människor både från Irak och USA i min bloggkrets.

Med jämna mellanrum träffade jag skrivartjejerna inne i stan. Vi pratade om allt det jag inte kan stöta och blöta med någon annan och läste varandras texter. De är som klippor ute på ett stormigt hav. Vi har daglig kontakt via Facebook och puffar på varandra då någon tvekar.

Första mars fyllde jäntan sju och förvandlades på några månader från en osäker unge till en liten dam med bestämda åsikter om kläder och annat. Det långa, lockiga håret klipptes av  och tajtsen byttes ut till tajta jeans och toppar. Hennes ögonlock varierade i färg från dag till dag och munnen målades med läppglans i rosa nyanser.

Lilleman blev slagen i skolan i år med och jag diskuterade i all evighet med lärare och andra utan att det blev någon större förändring. Han växte och tappade babyansiktet. Den nya personen som trädde fram var inte lika blyg och slagen minskade vartefter månaderna gick. Jag backade för att vänta och se om det skulle bli bättre. Pratade till slut med rektorn som kopplade in psykolog för att studera gruppen och utvärdera.
I slutet av året var det inte längre någon som slog och Lilleman hade fått nya vänner.

Huset fick ett vackert tak genom Peters begåvade händer och jag målade brädor till förbannelse, spikade, skruvade och rev gästhuset inuti av bara farten.

Ungefär samtidigt påbörjade jag en webbkurs som heter Digitala affärsmodeller. Där lärde jag mig allt om hur jag startar en wordpressida för att sälja tjänster och hur jag använder photoshop, men även en massa annat. Vi som gick kursen blev ett sammansvetsat gäng som öppnade en facebooksida där vi gav varandra tips och puffade på varandra. 

Zillas valp Zenta, som kommit ensam till oss strax innan nyår charmade familjen totalt och fick stanna trots att det varit meningen att hon skulle säljas. Zenta valde Peter till sin husse och låg kväll efter kväll vid hans sida, slickade honom i ansiktet och skällde då han stängde henne ute från sovrummet. Hon är inte dum hon, min lilla sötnos. För visst charmade hon mig med, trots att jag är en typisk kattmänniska.

I maj ledsnade jag på att vara arbetslös och startade tre egna firmor. Vips var jag plåtslagarassistent åt Peter, trädgårdshjälp åt andra villaägare och hade startat förlaget RaZaHa förlag. Du förstår säkert varför det heter så? Razmus, Zabine, Hampuz. Behöver jag säga mer?
I början var benen som två skakande kastanjetter när jag gick upp på taket, men jag vande mig successivt och slogs ofta av hur vackert det var att se världen uppifrån ett tak. Det var både spännande och intressant att lära sig hur man knåpade ihop plåten. Mina händer värkte som vanligt, men jag bet ihop, ville så gärna jobba och äntligen tjäna egna pengar.


Inbjudningarna från olika förlag nådde min facebooksida och jag minglade för första gången i mitt liv. Blyga jag tog ett djupt andetag och träffade flera likasinnade, men även underliga kufar som försökte se litterära ut och svängde sig med konstiga ord. Det var en helt ny värld som jag såg in i. En värld jag längtat till sedan barnsben.
Jag tillbringade sommaren med att hamra på tak, klippa gräsmattor och rensa ogräs och helrenoverade gamla trädgårdar som stått orörda i flera år. Det var tungjobbat och svetten lackade, men det kändes som en dröm att få göra det jag tyckte om och få betalt.

I juni var det skolavslutning och vår älskade barnflicka Rita hjälpte oss med barnen. De älskade att få ha henne för sig själv och nästan grät då hon drygt  en månad senare flyttade hem igen.
Razmus och Zabine lärde sig simma, tog sig fram hjälpligt till en början, men blev mycket bättre i slutet av kursen. Jag kände att ett stort ok föll av mina axlar. Lilleman som nästan drunknat förra året, vägrade till en början att ens gå i, men lättade på förbudet efter några veckor och följde med. Sista dagen på simskolan när det var avslutning, steg han ned i vattnet och doppade sig. Nästa år är det hans tur att gå kursen.

Jag startade en filmmanusförfattarkurs på min blogg som blev populär, men stoppades i slutet av året då livet tog för mycket tid, och hade en paus på en månad. Nu i december jobbar jag på en e-bok i ämnet som jag hoppas få ut nästa år.

Vår trädgård stod övergiven stora delar av sommaren, men fick ett nytt plommonträd och ett bigarråträd. Dess värre tyckte älgarna att det smakade mums och åt upp bladen. Jag svor högt och såg hur de lämnat visitkort nedanför trädet.
Jag planterade mer häck och räddade grodor som ramlat ned i krukorna, en kopparormsunge som letat sig in i blombeståndet och några stora tjocka fjärilslarver som lagt sig på mina blommor.
Så fort tillfälle gavs läste jag faktaböcker om skrivande. Är du medveten om att det finns flera hundra, säkert ännu fler om man räknar de utländska? 

Den fjärde juli fyllde Razmus nio, men kunde inte ha kalas eftersom hans vänner var på semester. 

I slutet av året skickade jag in en synopsis på mitt pågående manus till några förlag och fick okej av samtliga. Det sporrade mig och jag jobbade ännu intensivare med det. Tyvärr var det bara nätterna som fanns att tillgå och jag satt tills två ibland tre. Flowet gjorde så att jag inte blev trött, men det var tungt på morgnarna när klockan ringde.

September kom med full fart och jag drog med Peter till bokmässan i Göteborg. Där stod jag i Egenutgivarnas monter och sålde böcker i dagarna tre. Några ex fick nya ägare men i det stora hela var behållningen att träffa mina facebookvänner på riktigt.
Vi firade Peters födelsedag på en restaurang och jag passade på att klippa mig.

Samma månad hade en av mina skrivartjejer Pebbles Ambrose Karlsson releaseparty för sin underbara och tänkvärda bok Jagvet inte var psykoser kommer ifrån
Jag vet inte var psykoser kommer ifrån

Några dagar senare gick jag och Peter på Burlesque, en försenad present till honom från mig. Besviket konstaterade jag att de inte hade gnistan som jag tror krävs för att fånga publiken.

Oktober började med ryggskott och nackspärr. Jag trotsade värken så gott jag kunde och hjälpte Peter på ett tak, men grät nattetid av smärtan och gick till en naprapat som gjorde underverk. Smärtfyllda drag och knyck fick mig på rätt kurs igen. Han konstaterade också att min nackskada jag fått som ung läkt ihop fel. Att rida häst var kul, men herregud så många gånger jag dråsade i backen då jag red in mitt lilla sto. Nackskadan gjorde så att jag inte kunde titta uppåt, men jag hade lärt mig leva med det och orkade inte gå till sjukhuset. 
Jag åkte däremot till sjukhuset med Hampuz för att undersöka knölarna han har i kinderna och fick det glädjande beskedet att de minskat i storlek. Inte mycket, men lite. Hemangiomet verkade vara på väg bort och jag grät en skvätt. Min lilla parvel kanske slipper vara sned i ansiktet när han blir äldre.
Min hand värkte intensivt och jag smörjde den med linimentet min naprapat ordinerat. Jag var helt klart utarbetad och behövde semester.

November kom och vi gick på Cirkus Scott där de bjöd på en magnifik föreställning, ponnyridning, gå på lina och mycket mer. Vi blev kvar flera timmar efter att de sista clownerna dragit ned ridån.
Lilleman fyllde fem år och snorade bort nästan hela månaden. Zabine var den enda som höll sig frisk och njöt av att få full uppmärksamhet i skolan. En kille frågade chans på henne och det var ihop två hela dagar innan han gjorde slut.

Snön kom och gick under vintermånaderna. Det blev snökaos trots att Sveriges befolkning väl borde vara van snö. Förundrad såg jag hur stora flingor täckte fönstren och vår verandadörr gick inte att öppna.
Vi skottade snö dygnet runt, stod med vitt upp till höfterna, svor och slet med spadarna.
En snöslunga inhandlades som hjälp och jag njöt av att se den skicka iväg det vita.

Jag hoppade på ett erbjudande om att gå en skrivarkurs hos Skrivsidan.com på distans. Leffe Delo visade sig vara en riktig pärla på att lära ut sitt hantverk och jag redigerade början på mitt manus igen.

Den tolfte december klockan ett gifte jag och Peter oss och firade min födelsedag efteråt. Det var en enkel borgerlig vigsel. Zabine såg ut som en prinsessa och jag, ja jag såg ut som vanligt, men hade sminkat mig dagen till ära och satt på mig en kort vit klänning och röda skinnstövlar. Vigselbeviset och ett brev med mitt nya efternamn fick mig att inse allvaret. 
















För cirka sex år sedan övertalade min frisör mig att spara ut allt hår i syfte att bli mer kvinnlig. Ha, ha...jomenvisst att jag blev. På ytan blev det säkert så, men inuti var jag fortfarande en tuffing som gjorde som jag ville och favoritklädseln var slitna jeans, boots och en topp.

Med åren har den eländiga luggen växt och räckte långt under hakan tills de sista dagarna i december då jag tröttnade, tog ett djupt andetag och kapade rubbet. 
Efteråt kände jag mig lättad och mer hemma i min kropp, eller i mitt huvud blir det väl egentligen.
Så här såg jag ut före klippningen:


Och så här ser jag ut nu:

Det lustiga är att jag såg exakt ut på det viset för cirka sex år sedan.
Förändringen är att jag har silvergrått hår numera. Det känns som om jag anammat min ålder. Det kanske är dags nu när jag snart blir femtio.

Nu bultar nyårsafton på dörren och snart mycket snart står det januari på almanackan. Skall du ge några nyårslöften? Jag har ett som jag tänker fixa till så fort jag bara kan. Återkommer när det är infriat.


Nu önskar jag dig ett Gott nytt år och hoppas att nästa år blir ännu bättre än det här. Att förlagen älskar min karaktär Benjamin lika mycket som jag och är villig att ge ut den. Men den absoluta drömmen vore att någon också gjorde filmen som hittills bara finns framför mina ögon.





En början-199

Elias satte sig upp i sängen. Ett ljud, jag hörde ett ljud, tänkte han och lade täcket över Mia som låg bredvid. Min älskade, älskade fru jag tänker berätta något för dig.
Mia gäspade och vände sig på mage.
Elias ställde sig upp och kände hur fötterna snabbt blev nedkylda av cementgolvet. Jag är kriminell och  ligger just nu lite risigt till. Jag har fått ett pris på mitt huvud.
Plankorna ute på verandan knakade och han såg två svarta tennisskor utanför källarfönstret. Tack gode Gud att jag fick henne att flytta ned sovrummet hit. Nu har vi kanske en chans, om än liten.
Mia sträckte händerna över huvudet och kisade mot honom med ögonen fulla av morgongrus. "God morgon. Vad gör du?"
Jag försöker rädda vårt liv, tänkte Elias och hörde hur verandadörren bröts upp.

29 december 2012

Barnvakt eller vakta på barn-klimakteriehäxa

Jullov....
Det är underbart att inte behöva stressa upp på mornarna för att sätta sig vid frukostbordet med tre halvgriniga barn och sedan pressa in dem i bilen och åka de cirka åtta kilometrarna till skolan.
Underbart...
Men, det här med att allt ska vara rättvist delat, alla knuffar, snömulningar och framför allt dettta trams gör mig snart galen.
Inte en enda sekund återstår för mig att skriva. Inte en enda...och jag saknar det. Längtar tillbaka till dagar då barnen är på skolan och jag hemma själv.

Jag minns att jag och min syster drabbade samman ofta och att mamma var galen på oss för det, men ändå...

Nåväl, räkningarna är betalda, huset varmt och gott, alla är mätta och oftast glada, så jag ska väl inte klaga.

Ovanpå alla ständiga sammandrabbningar har jag kasat in i klimakteriet. Jodå, fröken nä ursäkta fru Östlund Meijer kan numera se sig blåst på att alstra barn och har så kallade vallningar. Fy för bövelen vad oskönt det är. Jag har läst om det, men kunde inte ens föreställa mig något dylikt. Som att få störtfeber med jämna mellanrum. Numera ligger jag inte under ex antal filtar längre. Min kropp åker hiss mellan att frysa och svettas nätterna igenom, men även dagtid händer det.

"Botemedel, botemedel, botemedel" mässar jag för mig själv under tiden Google gås igenom i jakt på just det. 
Hittar en artikel från Aftonbladet där det förespråkas träning. Så...till helgen blir det springa av. Tänker ta med mig äldsta grabben och springa så att svetten lackar. 

"Vad ska vi göra på Nyårsafton?" frågade Peter igår kväll.
"Vet inte. Spelar det någon roll?" svarar jag och känner att precis så är det. Spelar det någon roll att en dag ändras till en annan? Att den dagen ligger mitt emellan två år. Det här med firande har blivit så tillspetsat och jag som är kärringen mot strömmen känner att jag struntar i alltihop. Och så blir det.
På nyårsafton ska vi titta på rockkonsert med grabben. På tv. Och äta god mat plus umgås med ungarna.

Igår fick jag papper om förnyelse av körkort och undrade naturligtvis varför jag fått det, men insåg snabbt att det är för att jag fått ett extra efternamn. Jag har inte riktigt fattat att jag är gift. Allt är ju som vanligt, och bröllopsresan är uppskjuten på obestämd tid. Ha, ha
Våra pengar går till husuppbyggnaden och det som blir över går till räkningar.
Trots att jag slitit som besatt i sommar har det mesta gått till Skatteverket.
Det är kul att vara egen företagare men samtidigt är det mycket pappersarbete.

Nu ska jag umgås med barnen.
/Anitha Östlund Meijer

En början-198

"Solklart fall, eller hur?" sa polisassistent Mikkis och nös. "Den här förbannade förkylningen du gav mig ger aldrig med sig. Det är dina ungars fel."
Angelika vände sig mot honom och lade handen över hans mun. "Sch älskling, vi är på jobbet och som du kanske minns hade vi en överenskommelse, på jobbet pratar vi jobb, hemma pratar vi om vårt. Eller hur? Förresten så blev varken Patrik eller Sofia så där dåliga."
"Okej, du har rätt. Förlåt. Men visst ser det ut som ett solklart fall, repet är knutet i bjälken och den obligatoriska pallen ligger vält under honom. 

28 december 2012

Recension av e-boken Blogga, tvittra och fejsbucka


 För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av papper men också prasslet. Du vet det där ljudet som talar om att sidan vänds.
Jag har fått ett mejl från Elib med ett recensionsex av Jenny Forsbergs e-bok Blogga, tvittra och fejsbucka. En bok som jag varit mycket nyfiken på och fick i gåva av Jenny.


Blogga, tvittra och fejsbucka - Kommunicera effektivt i sociala medier 
Det här är en bok som många företag borde läsa, men även vi vanliga dödliga har användning av den.
Ett tips jag kan dela med mig av är att man bör göra bloggen med mera personlig och använda tilltalsordet du inte ni. Den som läser vill känna sig utvald. Det är i alla fall min erfarenhet. Vem vill läggas till i en klump av människor?

Min lilla femåriga son fick en Ipad av oss i julklapp, och jag erkänner att jag hade en baktanke att jag skulle kunna använda den som komplement till min Mac Air som jag är väldigt nöjd med.

I Jennys bok står det om olika sätt att blogga, fejsbucka eller tvittra.
En del företag och enskilda personer har varken lust eller tid att lägga ned på sociala medier och får råd som jag tycker låter helt solklara. 
 Hon delar med sig av olika böcker där du kan läsa vidare om du vill fördjupa dig i just det avsnittet. De böckerna har andra författare så det är inget försök att göra reklam för sig själv.

Jenny pratar även om det här med att sälja via sociala medier. Jag anser att det är en balansakt. För mycket reklam på facebook eller bloggen skrämmer läsaren snarare än fångar han eller henne. Jag själv stänger av personer som gödslar med reklam för sin bok, kurs med mera och återvänder aldrig mer.

Det här med intresseväckande rubriker är ingen hemlighet, och Jenny Forsberg delar även där med sig av små knep. Vilka ska jag inte berätta. Läs boken du med.

Pinterrest har kommit som en lavin och andra följer med. Plötsligt ska vi prata via bilder inte ord. Jodå, jag tittar på bilderna, men kommenterar sällan. Jag gillar ord. Tycker om att en människa suttit vid datorn och plitat ihop dem, delat med sig av det hon eller han varit med om eller vill lära mig.
Jenny säger att man ska blanda bilder och text eventuellt filmer, och det låter ganska vettigt.

På min blogg har jag gjort det mesta:
Du hittar noveller, filmer, filmmanusförfattarkurs, dikter, krönikor, dagboksinlägg och massor av tips plus länkar från mina författarkollegor. Det är nästan så att bloggen fått växtvärk och skulle må bra av att delas upp i två eller kanske till och med tre bloggar, men om igen, jag själv orkar inte hoppa runt och vill inte heller tvinga mina följare att göra det.

I slutkapitlen diskuterar Jenny det här med hur man säger orden var och vart. Ja, hur var det med det där?
Pratar du med mina barndomsvänner i Hälsingland skrattar de och förklarar snabbt betydelsen av vart, som är ett typiskt ord i vår lilla stad Söderhamn. ”Vart ska du rå?” säger de och lägger till: ”Jag tänker inte vänta här längre jag inte.”
Ha, ha det där med dialekt är underbart tycker jag. Det finns inget härligare än att komma hem och mötas i butiken av någon som pratar med tjocka l och långa ö:n.

Det där var en liten passus. Nu fortsätter jag skriva om Jennys bok.

Nästa intressanta fråga som jag hittar i hennes bok är:
När använder man varken respektive vare sig?
Svaret på det får du om du läser boken som är på hundratjugoen fullspäckade sidor.
Genom att läsa den har jag hittat ett antal sajter och böcker jag tidigare inte haft vetskap om, men många gånger behövt.

Sista sidorna ägnar hon åt att skriva om ordbetydelse.
Jag ler igenkännade vid vissa saker och suger i mig det jag inte visste. Som du nog vet vid det här laget älskar jag att lära mig nya saker och samlar på tips om skrivande. Det finns säkert många sajter och böcker jag inte hittat ännu, men här fick jag en hel del serverat.

Jag avslutar den här recensionen med ett stort tack till Jenny Forsberg att hon tagit sig tid att gå igenom alla dessa faktaböcker och skriva denna fenomenala lilla pärla som säkert kan hjälpa alla som är det minsta intresserade av nätets möjligheter att träffas, eller varför inte företaget som funderar på att börja fejsbucka eller blogga.

Du hittar Jennys blogg på http://jennyforsberg.wordpress.com
Observera att den endast finns som e-bok.

En början-197

"Retligt va?", säger en man som står vid disken.
"Mm", säger jag och kastar ytterligare en boll i syfte att få ned de buckliga, silverfärgade konservburkarna som står travade i en pyramidliknande form.
"Vill du ha ett tips?"fortsätter han och ler sådär snett som Elvis Presley en gång gjorde. "Jag är rätt bra på det där."
Jag glider med blicken över Tivolits andra attraktioner och ser att det är tjockt med folk framför alla stånd. De andra skulle nog ha svårt att hitta mig, och mobilen hade jag glömt hemma som vanligt.
"Okej", säger jag och studerar mannens ansikte. Det är fyllt av tunna rynkor och ögonen ser ledsna ut.
Han samlar ihop bollarna och hoppar över disken till min sida. "Ställ dig bredvid mig så ska jag visa hur man gör."

27 december 2012

Tänk om jag kunde

Hur har din jul varit?
Säkert som vår. Vi har ätit gott, pratat, spelat spel både på surfplattor, tv och gamla vanliga Monopol.
Det har snöat mängder och vi har skottat. 
Mitt i julaftonens klappupppackande slår det mig att många barn inte får några klappar och att flera just i Kalles sändning sitter gömda i en garderob i väntan på att föräldrarna ska sluta bråka.
Det förtar en del av firandet för mig och jag grubblar på hur vi ska göra för att stödja dessa små barn.
Svaret är att jag och barnen tänker ta kontakt med en kvinnojour och skänka kläder och gosedjur till dem, om de nu vill ha dem.

Vi har varit ute i pulkabacken och åkt Snowracer. Lilleman försökte köra själv men det höll på att sluta med förskräckelse. Nu gick det hyfsat och efter incidenten satte jag mig bakom honom. Upp och ned, upp och ned, gång efter gång. Jag var mör i benen på kvällen.

Inatt skottade jag och Peter bort all snö som rasat ned från taket. Det är mysigt med det där vita, men, nu tycker jag att det räcker. Snön invaderar oss överallt. Vedboden, farstun, bodtaken, gångarna...ja överallt ligger det tung och blöt snö.

Idag är det lite återhämtning. Vanlig mat inmundigas, inte en skinka så långt ögat kan nå. Risgröten finns förvisso på bordet, men det gör den ju jämt.
Peter jobbar och jag tar hand om tre trulsiga barn som just för ögonblicket parkerat framför teven, disneychannel.

Telia och jag brevväxlar om deras dåliga nät och båda är lika envisa. Jag hävdar att de inte ger service och vill ha betalt ändå, de säger att felet ligger hos oss. Hm...

Lilleman fick förresten en Ipad i julklapp och jag måste säga att den är bättre än Samsung att knappa på. 
Grym grafik och kameran är guld. Verkar som om jag blivit APPLE-frälst.
Om vi ska prata om nackdelar hos min Mac Air så är det väl faktumet att texten är mindre på Air än på min gamla laptop. Men, men...det är väl bara att använda starkare glasögon.

Nu ska jag försöka betala årets sista räkningar och sedan fixa käk till ungarna och mig.
Ha en underbar dag.

En början-196

Mannen i rött skägg sträckte fram handen mot mig. Det låg tre repstumpar över den valkfyllda ytan, ett i vitt, ett annat i gult och ett i illande grönt. "Välj ett och gå sedan fem steg bort", sa han med en röst som fick mig att rysa. Den lät som när vår lärare skrev på svarta tavlan med krita.
Nyfiket reste jag mig upp och tog upp det gula tvinnade repet med hjälp av tummen och pekfingret, beredd att släppa greppet om något skulle hända.

25 december 2012

En början-195

Den svarta hunden sniffade på marken och kissade mot en stubbe, satte nosen i vädret och morrade, sjönk ihop till halvt liggande och riktade blicken mot Kenny. 
"Vad är det för fel gubben? Visa mig." Han ställde sig på knä bredvid hunden och klappade den. Visa husse."
Hunden viftade sakta på svansen och slickade Kenny på handen.
"Där inne?" Sa han och pekade mot ett stort buskage. "Är du säker?"
Hunden lade huvudet mot marken och morrade.
"Duktig hund. Kom så kollar vi."
De gick försiktig mot buskaget, hunden med bakåtstrukna öron, Kenny med handen på kniven han alltid förvarade i fickan. 
Det brakade till och en man sprang klädd i svart sprang iväg.

24 december 2012

En början-194

"Kunde du inte hittat på något annat än ett tråkigt Zoo? skriker Patrik och slår med handen mot några löv som sitter på en buske. "Herregud det finns ju djur överallt i det här landet."
"Lugna dig nu gubben. Vi åker snart tillbaka till hotellet så du kan fortsätta med ditt spelande."
Patrik tar upp sin ipad ur fickan och försöker logga in. "Ja här ute fungerar ingenting. Hur är det med telefonen? Fungerar den då?"
Katrin skrattar och tar upp telefonen samtidigt som hon snubblar och faller.
Det prasslar till i buskaget och en stor krokodil kastar sig mot henne med gapet vidöppet.

23 december 2012

En början-193

"Mamma,när kommer jultomten?"
"Snart hjärtat,snart."
"Tror du att pappa hinner träffa honom då? Han går ju alltid ut för att köpa tidningen då."
"Nja..."
"Allvarligt talat mamma, kan inte du gå och köpa tidningen istället? jag tycker synd om pappa."
"Men..."
"Jo jag menar...han svettas ju så mycket under tomtedräkten och...jag tycker att han luktar illa. Du använder ju parfym och luktar mycket godare"
"Så du tror inte på tomten?"
"Jo, men det säger väl sig själv art han inte hinner till alla barn samtidigt."

22 december 2012

En början-192

Svart natt, månens ljusa skära som ligger på himlen. En räv går över gården, stannar, lyssnar och sätter sig vid ett sorkhål. Pappa står med bössan i fönstret. Ugglan i björken på stallgården hoar.

21 december 2012

Skrivarkurser-noveller-snöröjning

"Mamma kom", ropar min lilla parvel och drar mig i armen. Han och de andra är mycket sugna på att äta upp sina stora pepparkakshjärtan och tjatar sig blåa om att få ta dem.
"Nej Hampuz, inte nu", säger jag och tvingar på barnen ytterkläderna.
Ute snöar det och det börjar redan mörkna då jag går ut. Snöslungan startar snällt, men mina skottare försvann snabbt som små vesslor, så där fick jag ingen hjälp.

När jag är klar liknar jag en snögubbe. Jag har nämligen inte lärt mig riktigt hur man riktar utkastaren för att inte få all pudersnö över sig.
Det är inget problem, för jag älskar snö.

Efter maten gör vi kladdkaka, men lyckas få den alldeles för kladdig.

Nu alldeles strax ska jag ta mig an mitt skrivande igen. Har laddat ned mallar från I-books till datorn för att göra en snygg framsida till e-boken. Det går hur galant som helst. 
Ska bli spännande att se resultatet.
Tänker också försöka få till det med Liberty writer, men har hittills misslyckats.

I eftermiddags skickade jag ett mejl till Jenny Bäfving som har distanskurs i novellskrivande för tidningar, något jag fnulat på en längre tid men inte kommit igång med.
Går ju redan skrivkurs för Leffe Delo och tycker den är superb. 
Har även anmält mig som intresserad av kursen Skriva böcker för barn och ungdomar på Folkuniversitet. Det gäller att vidga vyerna. Eller hur?

Ha nu en go kväll. Snart är det Jul.
Kramar

En början-191

"Du är banne mig en riktig stolle som tror på sådant där" sa Kimberly och skrattade. "Så du tror på fullaste allvar att jorden går under idag?"
"Jag är inte säker, men Mayaindianerna har haft rätt om många saker"sa Petter och hämtade en förskärare i diskstället. "Jag vill vara förberedd om det blir så."

20 december 2012

Fyra barn-inte tre gör lugnet bedrägligt

Idag har jag påbörjat min nya e-bok som ska handla om filmmanusskrivande. Jag har en kurs på min blogg, men har fått förfrågan att ge ut den på e-bok istället.
För ändamålet har jag laddat hem I-book som är rätt behändigt att jobba i.

Vid tio kom Razmus skolkompis hit och de har sedan lekt hela dagen. På det viset fick jag en lugn dag. Ett lugn som kan vara bedrägligt ibland. Ungar kan-jag lovar.
Nu är pojken hämtad och det är som vanligt igen.
Pojkarna tjafsar med tjejen och viceversa.

Igår hände det något hemskt: Min systerson blev hundbiten. Jo det är sant. han blev hundbiten rätt över handen av en av deras hundar som åkte ihop med en annan. I sängen.
Nu gick det bra och hundarna är sams igen, men det här är väl ett bra bevis på att man ska vara försiktig var man sätter ned sina händer.
Det har kommit in en så kallad kamphund i vår släkt och jag måste erkänna att jag håller mig från henne även om alla säger att hon är snäll. Tiken har morrat åt sin tidigare ägares barn, så jag har präntat in i ungarna att de inte får röra henne. En kamphund är som en grävling: De hugger och släpper inte förrän det knakar. Inget drömscenario precis.

Min lillasyster blev biten av en hund vi hade på besök när vi var små. Den hängde i hennes kind och ville inte släppa greppet. Mamma bände upp käften på tiken och gav henne stryk, sedan for de i full fart till sjukhuset och sydde. Än idag kan man ana ärret. Monica är inte hundrädd så det satte sig inte på psyket.
Min man Peter däremot är än idag rädd för hundar.
Han blev jagad av en polishund när han var fem år och bröt foten illa. Idag finns det ett väl synligt ärr som minne av händelsen och jag vet att han är rädd för schäfrar.

En liten pyttefågel (blåmes) bars in av kissemissen idag och hade blivit kattmat eventuellt hundmat om jag inte agerat och räddat den lilla parvelns liv. Tacken jag fick var en vass näbb i fingret. Hå, hå ja,ja det är inte lätt att vara djurvän ibland.

Klockan har nu passerat sex och ytterligare ett avsnitt om filmmanusskrivande ligger ute på nätet. Läs och kommentera gärna.

Sista julklapparna beställde jag igår och nu håller jag fast mina händer för att inte köpa mer. Herregud, ungarna dränks ju i paket.
En gran hämtar vi in imorgon, och klär den samma kväll. För snart, snart är det jul.
En julafton som vi tänker tillbringa hemma med spel och god mat på menyn. Det kommer att bli barnens dag. Ingen data och ingen mobiltelefon.

Nu ska jag diska, elda ännu mer och sedan...skriva uppgiften som jag ska lämna in till min Skrivlärare Leffe Delo.

Ha det gott
Kram

En början-190

"Jag har en dröm. En stor nästan onåbar dröm att få resa till Kina", sa Katrin och rörde vid diamantringen hon hade i ena örat. "Eftersom jag kommer därifrån känns det som om mitt hjärta bara är halvt när jag bor här." Hon svepte ut med handen över staden nedanför oss och lade huvudet på sned innan hon med ett leende tog min hand. "Jag vill att du följer med, mamma. Du och pappa har varit de bästa föräldrar man kan ha och jag vet att ni tvekade länge innan ni gav upp tankarna på ett biologiskt barn."

En dag med tre busar

Vaknade vid åtta av att barnen skrattade. De satt naturligtvis och spelade. Magen kurrade så jag beslöt mig för att avbryta dem och äta frukost.
Så fort vi var klara satt jag Razzel i jobb. Alla kläder vi tvättat låg torra och rena i stora IKEA-kassar och skulle säras på och stoppas in i garderoberna. Ett perfekt jobb för honom tyckte jag.
Hm, det tyckte inte Razmus, men en stund senare stod han där snällt och sorterade.
Ha, ha...trodde jag ja.
När jag går in för att kolla honom har den lilla busungen bara sorterat sina egna kläder. Allt annat ligger i en stor hög på golvet.
Suckar och stönar, skäller och visar. Han lipar och suckar men gör som jag säger.

Mitt på dagen skickar jag ut hela gänget för att leka i snön. Själv passade jag på att surfa på nätet och skriva.
Naturligtvis går det åt pipsvängen. Razmus mular Lilleman som klipper till honom och skriker så det gör ont i öronen. Med de röstresurserna måste han bli operasångare.

Nåväl de kommer in och tar av sig de blöta kläderna, sedan äter vi pannkaka.

Posten kommer med ett paket dvd-skivor jag köpt via nätet och det blir nästan julstämning. De försvinner in på sitt rum och det blir tyst.
Passar på att diska och förbereda kvällsmaten, läser samtidigt facebook och ser att min systerson blivit hundbiten.
Snabbt som ögat ringer jag systeryster som berättar att kraken kommit mitt emellan ett hundslagsmål i hans säng. Lite omskakad är han och omplåstrad, men vid liv och en erfarenhet rikare: Hundtänder är vassa.

Peter ramlar in sent på kvällen strax innan sötnosarna ska sova. Då har jag bytt i samtliga sängar och städat undan legot som de lämnat på golvet.
Lilleman somnar efter två sekunder de andra direkt efter.

Nu har klockan blivit halv ett på natten och Peter sover framför teven där det går en deckare. Jag hör och översätter i huvudet trots att jag försöker att låta bli.
Nätterna är mina. Det är då min kreativitet går på full fart. Det är kolsvart utanför fönstret och ljusen brinner i lyktorna vi hängt i taket.

Nu ska jag skriva på mitt eget manus.
Sov gott 

19 december 2012

En början-189

"Vad sa du att du hette?"
"Kerbaterotis"
"Är det överhuvudtaget ett namn?"sa Magnus hånfullt och lade armarna i kors.
"Du skulle höra mitt efternamn då. Det klarar inte många av att säga."
"Så du är en svartskalle?"fortsatte Magnus och tog ett steg närmare.
"Nja, min mamma är född här och pappa är född i Egypten men har svenska föräldrar" sa Kerbarterotis och ryckte på axlarna. "Så egentligen borde jag väl kunna kalla mig svensk. Du då? Är du svensk?"
"Pappa kommer från en liten by uppe vid gränsen mot Norge och mammas föräldrar kom hit från Polen för tjugofem år sedan."
"Då är du mer utländsk än mig", sa Kerberotis och tog av sig mössan för att klia sig i huvudet. Det ljusa håret stod åt alla håll och accentuerade de bruna ögonen.

18 december 2012

Bulimia Nervosa

Jag vet inte vad som är värst, att du inte äter alls av det jag ställer fram eller att du vräker i dig i smyg av det du gömt.
Jodå, jag har sett hur du smyger upp på nätterna. Hört ditt tassande nedför trapporna och följt med på avstånd.
Din pappa sover sött och jag vågar inte väcka honom av rädsla för vad han ska ta sig till. Du är ju hans lilla prinsessa. Både jag och pappa skulle kunna göra vad som helst för dig min lilla ängel. Allt.
Jag hittade ett antal mögliga pizzakartonger i din garderob häromdagen. Sade inget till dig, men studerade varje rörelse du gjorde, försökte se din kropp som du dränker i stora tröjor.
Kakorna vi skulle ha nu på söndag när farmor kommer är spårlöst försvunna, men jag vet vart de tog vägen nu. Under din kudde hittade jag smulor och fläckar från chokladen.
Du vet att vi älskar dig, men för ditt eget bästa måste jag söka hjälp. Vi måste söka hjälp. Du och jag. Hela familjen.

Jag fattar nu varför ditt humör svänger så mycket. Din kropp protesterar och hjärnan orkar inte med att köra motorerna. Alla svordomar vi hört på sistone kommer ur din mun, men inte från din själ. Det vet jag. Ändå ilsknar jag till och svär också.
Min lilla unge om du bara visste vad jag längtar efter att se dig äta middag med oss. Äta en efterrätt utan att peta bort grädden. Höra dig njuta av smaken.

Din moster påpekade att dina tänder såg dåliga ut. Hon är ju tandläkare och kan sådant där.
Min lilla skatt vad vill du att vi ska göra? Ge oss ett tecken. Säg något.

Häromdagen hittade jag alla bindor och tamponger jag köpt under året. Du hade gömt dem längst in i garderoben. Paketen var oöppnade.
Nu undrar jag naturligtvis om jag gjort något fel? Är du arg på oss? På någon annan?
Du sade att katten rivit dig, men jag har läst på internet att såren du har på översidan av handen kommer från tänderna. Du skadar dig då du stoppar in fingrarna och framkallar kräkningar. Det är nog därför du luktar så illa. Och jag som trodde att de berodde på att du slarvade med tandborstningen. Dumma, dumma mig.

Nu ska jag inte störa dig längre mitt lilla barn. Bara luta mig tillbaka i fåtöljen och läsa om alla som klarat sig. Flickorna som insett vad de gör och hittat tillbaka till ett normalt liv. Jag vill ha ett ljus i mörkret och håller gärna facklan om du går bredvid.

Detta är en fikitiv berättelse som jag skrivit med anledning av jultiden då många flickor och pojkar har det väldigt jobbigt på grund av all mat som skall ätas.

En början-188

De vita skorna stod placerade tätt intill varandra på bryggan. Över dem flög en v-formation av vita gäss som skrikande förkunnade att de var på väg bort från landet.
En ensam hårsnodd flöt på vattnet.

17 december 2012

Mamma jag är dålig-klippetiklipp

Jag var mer än lovligt trött när klockan ringde och segade mig upp ur sängen.
Anledningen till det var att jag suttit med manuset tills två.
Skylla själv alltså.
Peter mer eller mindre drog upp barnen ett efter ett och stack sedan iväg till sitt jobb.

Jag åt frukost med ungarna och satte mig i bilen för att åka iväg jag med. Ha, ha...trodde jag ja. Däcken åkte runt, runt, men vi kom inte ens fem centimeter framåt. Det var is och modd. Den värsta sorten man kan ha under ett bildäck.

Jag hämtade spaden och skyfflade bort is och snö, sedan gick det bättre. Det var dock svinhalt efter vägen när jag provbromsade för att kolla väglaget.

Lämpade av ungarna och gick med Lilleman till dagis. Slängde käft med tjejerna och åkte hem.
Ut med hundarna på minpromenad och skottade bort all snö min käre man öst ned från taket till hundgården. Vi pratar om meterhöga drivor, sådana där blöta jävlar och tunga.

Nåja, det gick hyfsat fort att bli av med eländet och jag gick in för att ta itu med nästa problem. Nätet.
Det vill inte fungera vare sig natt eller dag och jag skyndar mig att betala räkningar mm så fort Telia släpper in mig några minuter. Idiotjobbigt och vansinnigt irriterande.
Nu diskuterar vi ämnet här hemma och vad vi ska ta oss till.

Mitt på dagen ringer de från skolan. Jag svarar med hjärtat i halsgropen och andas ut då Erika berättar att Zabine ligger på soffan och mår dåligt.
Jag packar ihop och far iväg blixtsnabbt. Får med mig en hink i farten ifall att det är kräksjukan som gör intrång igen.

Igår totade jag ihop ett nytt avsnitt till min filmmanusförfattarkurs. Del 14 närmare bestämt. Det närmar sig slutet nu. Så småningom hoppas jag få ihop en e-bok med samma tema.

Min lilla jänta var inte så sjuk när det kom till kritan. Hon hade nog mest hemlängtan eller rättare sagt mammalängtan. Vi åkte till hemköp och handlade plus hämtade några DHL-paket sedan hämtade vi resten av ligan. Razzel ville som vanligt inte gå hem, men jag lockade med en hemlis jag och Zabine köpt.
Vi hade nämligen hittat flera roliga filmer som vi köpte. Hm...nu ligger det redan ex antal oöppnade filmer i byrån, men vem vet...de vi köpte kanske är ännu bättre, eller varför inte lika bra.
Återkommer om den saken när vi sett dem.

Peter åkte till svärmor för att hämta julklappar och jag klippte mig, eldade och diskade.
Klippa ja...hm...det där med hår är rätt lustigt. Jag hade samma frisyr (helikopterfrissa) i nästan femton år men sparade ut det hela i ett försök att bli mer kvinnlig(min frisörs ord, inte mina).
Resultatet har blivit en massa svordomar över hår som fastnar överallt, smärta där snodden sitter fast och idel krockar med skåpdörrar och annat. Kvinnlig javisst, men det har sitt pris. Då är jag hellre cool.
Det bidde en mohikanfrissa som jag suktat efter flera år.
Nu har jag ju snart trätt över femtiostrecket och fått den där vackra silvergråa färgen på håret som helst inte ska färgas över, men den gamla färgen sitter som fastklistrad på håret och vill inte försvinna. Därför klippte jag bort skiten. Klippetiklipp bara. ha, ha...det kändes som att träffa en gammal vän när jag tittade i spegeln. Bilder kommer när jag fått till dem.

Nu ska jag stänga butiken innan nätet gör det.
Kramar


Aneroxia

Hon såg aldrig hur mager hon var min lilla vän. Eller förträngde hon bilden i spegen? Den tunna huden på knogarna var sårig och hon doftade inte speciellt gott.
Det var gasen från hennes mage som stank. Många i klassen förstod inte vad som hände mitt framför ögonen på dem. Fattade inte varför den lilla tjejen blev inbunden och knappt svarade på tilltal.
Hon bar alltför stora kläder och vägrade visa sig naken.
Alla tecken fanns där, men ingen vågade fråga.
En enda mening hade kanske gjort skillnad. Ett enda litet ord. 
"Hur mår du?" En mening där någon visade att de såg vad hon gick igenom. Att de brydde sig om den lilla tilltufsade spillran som passerade genom deras liv.

Ingen sa något. Skvallret gick på skolgården. De pekade och skrattade.

Hon orkade inte resa sig igen. Inte själv.

Om du ser någon må dåligt. Ser tecken på självsvält eller annat. Fråga hur hen mår. Ignorera inte dina medmänniskor. En dag är det du som står där. Ensam.
Om du vill veta mer om det här kikar du in här
Deras facebooksida hitta du här

Snöslask-störningar-redigering och fundering

Inatt redigerade jag tills ögon föll ihop av sig själv vid två.
Peter låg och sov i soffan med glasögonen hängande på sned.
Som vanligt när jag är ensam gick det toppen med skriveriet.

Jag författade ihop ett nytt avsnitt i min filmmanusskrivarkurs som du får se efter klockan sex ikväll.
Om du undrar vad jag pratar om kan du kika in på länken och se de andra tretton lektionerna.
Undrar du något får du gärna höra av dig.

Tog kontakt med Telia angående den pissiga nätlinan och fick veta att de jobbar på problemet.

Nyss kom jag in från ett skottpass i hundgården. Det finns ju en viss risk att de kliver över stängslet när snön ligger så hög som den gör. Snön är tung och svår att få bort, men jag är envis.
Nu ligger katten och väntar på att jag ska sätta mig vid skrivbordet och hundarna har gosat ned sig i sängen. Allt är tyst.
Benjamin och de andra väntar.
Jag funderar på hur jag ska få fram allt jag vill berätta utan att tjata. Han har nämligen gett mig massor av material att jobba med den käre mannen. Charlie är inte bättre hon.

Ha en underbar dag
Kram

En början-187

Jag satte mig ned på bryggan vid den gamla becksvarta tjärnen och doppade ned tåspetsarna i vattnet.
Solen stod redan högt på himlen och det skulle nog bli en fin dag. En bra dag att dö på, tänkte jag för mig själv och iakttog en andfågel som dök gång på gång.

16 december 2012

Nätproblem på gott eller ont-hår

Jag började morgonen med att skotta snö. Min stackars snöslunga grävde sig ned i den våta snön som var perfekt att göra snöbollar med.
När jag kör fram och tillbaka på gården med slungan kastar jag en blick upp mot taket på boden och ser hur det ligger ca tjugo centimeter snö där. 
Jag parkerar min lilla älskling och går upp på taket för att hiva ned allt det vita. Det värker i axlarna och ryggen, men jag är envis och får ned allt.

In och tar hand om tre hungriga småttingar som sitter vid bordet och tecknar.

Efter frukosten försöker jag göra mitt vanliga blogginlägg, men det är tji i hellskotta att komma ut. Inget nät, står det hela tiden och faktiskt hela dagen.

Tanken att inte komma ut till facebook mm stör mig men är samtidigt ganska skön.

Jag beslutar mig för att klippa mig, men vet inte riktigt hur och kikar i ett antal frisyrtidningar jag samlat på mig. Jag börjar lite försiktigt, men klipper efter stor tvekan av hela rasket.
Det är sååååå skönt att slippa den där långa tjocka luggen jag haft de senaste åren. En av anledningarna till ändringen är att jag tänker klippa fram min vanliga hårfärg som idag förvandlats från mörk kastanj till silvergrått. Jag brukar studera killar i min egen ålder som blivit sådär vackert gråhåriga och beundra dem. Det är något manligt över det.

På eftermiddagen får jag ett meddelande på facebook från en skrivarkamrat att min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL finns som boktips hos bokus på sajten Bokhororna.
Kikar snabbt in, men ser inget så antagligen är det en sådan där rullande reklamlogga.
Kul är det hur som helst. Boken Tre änglar kommer ut som roman om ett år ungefär. Jobbar på den och ett annat projekt jämte bokmanuset Hat och en gnutta kärlek.

Dagen går åt till att läsa läxor med Razmus och busa med barnen. Razzel har svårt att lära sig klockan och kommer att gå intensivkurs hos mig under lovet. Gissa om han surar för det? Ha, ha

Peter har jobbat hela dagen och skjutsat ned snön från vårt hustak när han kom hem. Jag vågar inte göra det själv även om livlinan räddar mig om jag ramlar. Vissa saker gör jag bara inte.

Lördagsnatten tillbringade jag med min karaktär Benjamin. Min lärare Leffe Delo ville komma honom närmare in på livet och...jag gav honom en mycket närgången studie av min kära vän.

Alldeles strax stänger jag ned nätet som för övrigt svajar något grönjävligt. Inget nät, står det med jämna mellanrum på routern och så får jag starta om igen.

Nu kilar jag in i en annan värld.
Kram

En början-186

"Lägg salt på Skatans stjärt så får du se vad hon gör", sa Tom och skakade av iver. 

15 december 2012

En ny älskling

Idag har det snöat i stort sett hela dagen.
Egentligen skulle jag och ungarna åkt till Tumba och hämtat några paket, men eftersom det snöade mer och mer när jag var ute och hämtade ved, beslöt jag att stanna hemma och elda.

Lurade ut ungarna och passade på att skotta av taket på boden samt skottade gården. Jag var svettig till och med om fötterna då jag var klar.
Snöflingorna var stora och drev i sidled.

På eftermiddagen hade det snöat ännu mer och jag använde vår nya snöslunga, min nya älskling. Åh vad skönt det var att få hjälp. Min rygg jublade.

In och tog av mig alla blöta kläder och gjorde mat till ungarna, sedan försökte jag komma in på nätet utan framgång. Facebook får vänta.
Diskade och pysslade här hemma medan ungarna spelade på surfplattorna.

Lagom tills Peter skulle komma hem gick jag ut igen och skottade. En del når jag inte med snöslungan och måste ta för hand, men det är en fröjd att se hur snön kastas iväg långt upp på gräsmattan av sig själv. Det här skulle vi köpt för länge, länge sedan.

På kvällen bakade Peter pepparkakor med småttingarna medan jag skrev på manuset.
I vår familj är det han som är pysslig medan jag föredrar att göra andra saker.

Ha en underbar kväll

En början-185

"När gick Pia sa du?"
"Inte lång stund efter dig. Ni borde ha mötts utanför", sa Niklas och tittade ut genom köksfönstret. "Stormen ger nog med sig snart ska du se och Pia har nog gått hemåt. Hon brukar inte sura speciellt länge. Hjälper du mig med det sista? Nu kommer vi inte att kunna komma hit till stugan förrän till våren."

14 december 2012

Slut

Snart är ännu en dag slut och fredagen går in på lördagens territorium.

För mig har dagen inneburit snöskottning inuti garaget där snön hittade in när det var storm.
När vi skulle hämta Lillemans cykel hittade vi en hel massa snö som lagt sig över samtliga cyklar, gräsklippare och en gammal trappa vi letar ett ställe att använda till.
Fin pudersnö hade kilat in sig mellan växlar och många andra småställen.

Halva dagen gick innan jag ansåg mig klar och kunde gå in till tre småttingar som tröttnat på mitt skottande och gått in för länge sedan.

Eftersom vi har en spelfri dag idag så har de roat sig med att bygga lego, teckna och leka rövare.
Visst blir det livat, men hellre det än den där underliga tystnaden som då och då störs av diverse svordomar då spelandet inte riktigt går som de vill.

När jag kom in åt vi pannkakor som fanns kvar sedan igår. Jag tycker väl att det är sådär, men barnen älskar det.

Peter kom hem rätt sent och spisade gamla cd-skivor hela natten, typ Ulf Lundells första och en massa dansbandsmusik.
Minnesflaschar från förr åker in i hjärnan och bilder framkallas från tiden då jag var mycket ung och sprang i Bollnäs på disco och Långnäs Folkpark.

Nu har jag och Peter skrivit fakturorna klart och jag ska skriva på mitt manus.
Ha en härlig kväll
Kram

En början-184

"Måste jag bokstavera det för dig? Du finns inte i systemet längre. Har inget att göra här. Fattar du?"
"Men..."
"Du existerar inte längre. Stick härifrån."

13 december 2012

Barnjakt-Luciafestligheter-högar av litteratur

Idag har jag gjort två saker, jagat barn och bokfört räkningar. Två tråkiga saker jag helst vore utan.
Razmus har bara jävlats hela dagen med sina syskon. Jag försökte få honom att ägna sig åt annat än spelandet och kom med förslaget att vi skulle gå ut och åka snowracer.
Vad jag fick för svar?
"Nej mamma, det är tråkigt."
Då föreslog jag att vi skulle rita.
"Nej, det är också tråkig. Får jag låna din mobil och spela istället?"
Grr och morr snart blir jag galen på samhället som det ser ut idag. Barnen lär sig ju för attan att INTE gå ut och att INTE leka.
Imorgon tänker jag tvinga ut hela gänget, så det så.

När det blivit mörkt tutade jag och ungarna iväg till skolan för att Zabine skulle få vara med i luciatåget som gick utomhus. Då är det ingen risk att hon smittar någon, tänkte finurliga jag och ändå får tösen vara med i gemenskapen.

Razmus lekte Herre på täppan med en kille och lillebror Hampuz. Inga mjukisar där inte, oh no...tuffa tag, hååååårda tag. Gråt och ilska i samma portioner.
Jag fick stoppa kombattanterna flera gånger.

När vi åkte hem snöade det. Du vet sådär underbart vackert. Det dalade ned ett antal flingor framför billyktorna.

Nu har ungarna äntligen kojat och jag ska skriva fakturor åt Peter. 
På kontoret ligger det högar med oläst litteratur som väntar på att jag ska öppna dem. Det har blivit mitt ständiga dåliga samvete.
Försökte ladda in filmen från vigseln men misslyckades. Min gamla dator är just för gammal.

Ha det 
Kram

Mitt bröllop 12-12-12 Anitha Östlund Meijer + Peter Meijer

Igår väcktes jag av en skrikande son.
"Mamma!" lät det om och om igen.
Jag lade mig på andra sidan och somnade igen, lätt irriterad över att min älskade nioåring alltid väcker mig på mornarna.
En liten stund senare väcks jag igen av Peter. 
"Razmus spyr", säger han och suckar. "Faan, inte idag av alla dagar. Vad gör vi nu då?"
Jag rusar in till Razzel utan att svara och frågar hur han mår.
"Illa", svarar den lille och fortsätter titta på teven.

Dagen gick i flygande fläng och flera gånger var jag fullt övertygad att det var min tur att bli magsjuk.
Flera stycken ringde eller sms:ade mig och gratulerade. Jag fyllde ju 48 år 

Razmus spydde om och om igen och jag förmanade de andra barnen att inte sitta så nära honom.

Klockan tolv for vi hemifrån. Jag hade klätt mig helt i vitt och både Zabine och jag var dagen till ära sminkade.
Razmus var inte ett dugg brydd över att få stanna hemma och verkade närmast lättad. Vi är ganska lika på det sättet han och jag. Jag gillar att vara hemma och poa med mitt. 

Som vanligt när det gäller Peter så var vi lätt försenade, eller rättare sagt exakt prick i tid. Jag är en sådan som kommer alldeles för tidigt till ett möte. Han kommer prick eller för sent. Med tiden har jag lärt mig att ljuga om tider och på det sättet fått honom att alltid komma i tid.
Jag var ärlig den här gången och sade klockan ett. Hm...ibland är det bra att ljuga.

Det blev en något halkig resa. Snömodden låg som ett tunt lager ovanpå isen.
Rita, vår barnflicka och dagens fotograf var något försenad och kom springande hon med.
Peter skrämde mig genom att fråga om jag hade hans plånbok, vilket jag INTE hade. Hjärtat halkade upp halsgropen och jag såg framför mig hur vi fick ställa in bröllopet.
Vi kollade kameraväskan där jag förvarade min plånbok, men hittade inte Peters. Då sprang han ut till bilen för att titta om han eventuellt glömt den där. När Peter kom tillbaka ryckte han på axlarna och frågade om jag hade en aning vart jag lagt plånboken.
Men jag såg på honom att han ljög och visst var det så. Plånboken hade legat i vindrutan.
Skrattande pekade han på mig och sade, "Nu blev du orolig va?"

Hampuz ville spela på min mobil, likaså Zabine. De var uttråkade.

Zabine var förövrigt klädd som en brud. Vacker som en dag och såååå söt
.
En man kom ut och mötte oss när vi stått förvirrade en stund och letat vart man kunde gifta sig. Vi hade nämligen kommit till en personalrestaurang.
Han berättade att de var lite sena, men att vi inte skulle behöva vänta så länge.

Jag satte mig i en fåtölj och klädde av mig. Det kändes nästan löjligt att vara uppklädd. Samtliga som passerade såg precis vad som var på g och var klädd i arbetskläder.
Rita fixade till mitt och Zabines hår.

Efter en kvart kom mannen ut och hämtade oss.
Rummet var inte stort. På väggen hängde en spegel i övrigt var det tomt och rätt dunkelt.
Rita höll upp kameran, beredd att fotografera vigseln.

"Tager du Johan Peter Meijer denna Sonja Anitha Östlund till din äkta fru? sa mannen och tittade på Peter.
"Jajamänsan", svarade Peter och tittade på mig.
"Tager du Sonja Anitha Östlund denna Johan Peter Meijer till din äkta man? sa mannen till mig och log.
"Ja" svarade jag och tyckte hela situationen kändes underlig.
"Ska ni byta ringar?"
"Nä vi använder tatueringar", svarade jag.
"Då hoppar jag över det här stycket"
Han följde orden med pekfingret och tystnade några sekunder.
"Då förklarar jag er som man och hustru"
"Pussas", ropar Rita och skrattar. "Pussas"
Vi gjorde som hon sade och hon fotograferade.
"Nej, du får göra det igen", sade Rita till vigselförättaren. "Jag hann inte filma. Det gick för fort."
Skrattande gjorde han som hon önskade och jag hade mycket svårt att vara allvarlig när vi gick igenom samma sak igen.
Resultatet blev det här:


Ska köra lite Photoshopping på dem för att ta bort röda ögon med mera, men märker att nätet här hemma inte är så samarbetsvilligt idag.
Naturligtvis måste jag visa ett kort på PUSSEN


Och här är beviset att jag den eviga singeln äntligen har hittat rätt och stadgat mig.


Filmen hittar du snart på youtube. Tänker ladda upp den där under dagen

Jaha, så har jag samlat på mig ytterligare ett efternamn. Numera står det Anitha Östlund Meijer på mitt visitkort.
Efter tolv år tillsammans gifte vi oss på min födelsedag den tolfte december klockan ett på dagen.

Det här med att gifta sig tycker jag känns som en nödvändig grej i och med att vi har tre barn och dessutom jobbar på tak, vilket i sig är farligare än att sitta på ett kontor eller stå i butik.
Om jag ramlar ned och dör finns det ett skydd för Peter och mina älskade ungar. Naturligtvis gäller samma sak åt andra hållet.
Jag behöver inte gifta mig för att visa för någon annan att jag tänker leva med Peter forever an ever. Lite krasst kan jag berätta att det är lika enkelt att skilja sig och att folk nuförtiden gifter och skiljer sig i parti och minut.
Det i sig har fått mig att se på giftermålet med en axelryckning.
Men, men...nu är jag gift och framtiden får väl visa om det håller i evighet amen.

Kramar

En början-183

Tårta-check
Födelsedagspresent-check
Vackra blommor-check
Pistol-check
Nu är allt klart för att besöka mitt ex, tänkte Sebastian och knöt den svarta slipsen som matchade kavajen och skorna perfekt.

12 december 2012

En början-182

Elden flammade i kaminen, grytan kokade på spisen och jag hade dukat med vårt vackraste porslin. Varför kom inte Rickard?

11 december 2012

Storm ute och storm i barnens hjärna

Idag var det halt att köra må du tro. Jag körde så sakta att jag blev omkörd hela tiden. Däcken slirade åt alla håll och diket var obehagligt nära flera gånger.

Razmus bråkade inte alls först, men satte igång så fort vi satt oss i bilen. Som vanligt handlar det om surfplattorna. Det är bara att inse...två plattor fungerar inte att ha till tre barn. Att turas om går bra första veckan, sedan kraschar det varje dag. Tro mig, jag har bökat och stökat flera veckor nu.
På julafton kommer jag att dra en djup suck av lättnad. Då får nämligen Lilleman en alldeles egen platta. Han ska få en Ipad som jag länge suktat efter och tror att jag kan använda när jag ska göra e-böcker. Min älskade Air är bra men det känns skönt att kunna se hur texten ser ut i Ipaden.

Nåväl, när jag lämpat av alla ungar for jag hem och tog ut hundarna som hoppade och skällde i snön. Den yngsta älskar snö och trycker ned nosen djupt i den för att sekunden senare explodera upp i luften. Den lilla sötnosen har nog en skruv lös. Hon äter tomater, bananer och en hel del andra frukter och tror att hon är en katt. Hennes bästis är lika gammal som henne och är en graciös Russian blue.

Dagen tillbringade jag dels med manuset och dels med att ladda hem word till min nya dator. Det tog väldigt lång tid. Tydligen blir mitt mobila nät långsammare då det snöar eller regnar.
Längtar tills de kopplat på fibern här ute så jag slipper använda det andra nätet. Det är ganska frustrerande när det inte fungerar eller hoppar ur gång på gång.

Vid tre borstade jag av min bil och slirade till skolan för att försöka ta hem ungarna. Ha, ha vilket skämt.
Zabine var sur och arg, men kom efter en tillsättning, Hampuz ville inte gå hem först, men ångrade sig och kom springande, sedan var det min kära Razmus då. Hm...
Jag sa att surfplattorna väntade i bilen och mutade med mig honom.
I bilen blev det KRIG. Ja herregud så de håller på. Ibland känns det som om jag binder ris åt min rygg när jag tillåter dem att spela på plattorna, men samtidigt tycker jag att de ska få chansen att göra något annat än sitta och nödglo ut i ingenting när vi åker hem. Det är trots allt cirka en mil hem.

Peter kom hem med snöslungan som vi noggrant låste in efter att ha snabbkollat den. Imorgon blir det premiär och min rygg jublar.
Premiär ja...imorgon får jag ett extra efternamn. Känns underligt, men...det blir ju så när man gifter sig. Vill inte släppa på mitt nuvarande efternamn eftersom jag finns med det på Google. Sök själv så får du se.

Idag fick jag förresten hem både den nya(begagnade) kappan och röda stövlarna. Dock är jag inte riktigt säker på om jag vill använda stövlarna. De var liiiite för låga.

Nu ska jag packa ihop och sätta mig framför en film med min blivande man.

Kram

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...