31 augusti 2010

Andra dagen som Manuspilot

Sakta men säkert går jag från vanlig författare till manusförfattare med hjälp av Fredrik Lindqvist och Kurt Öbergs eminenta hjälp.

Idag har vi suttit i en bioliknande salong och lyssnat intresserat på hur man fångar publiken och vad man som manusförfattare skall tänka på då vi skriver. Vi elever har drällt över en massa frågor, och vi börjar så sakteliga lära känna varandra.

En av eleverna har hjälpt mig med min Mac idag, och jag inser att de verkligen har tänkt till.

Idag skapade jag min första manustext med hjälp av gratisprogrammet Celtx som man hittar på http://www.celtx.com/

Det rekommenderas varmt trots att jag bara jobbat lit med det. Men det förenklar manusskrivandet enormt, och man kan koncentrera sig på storyn.

Barnen sprang jublande mig till mötes och berättade att en av de minsta på dagiset hade åkt hem med...hm...magsjuka. Så nu kan vi lägga det till den andra sjuklistan. Hoppas, hoppas att jag slipper det. Har iNTE tid eller lust att missa en enda dag på skolan.

Snart skall vi förresten få starta upp våra egna manus, och ha handledare på vägen. Vilken lyx va?

TEMA Oljud

TEMA Ojud

”Beep”
Jag sträckte på mig och tittade på klockan som stod på två. Förvånat vaknade jag till och tittade ytterligare en gång på den efter att ha gnuggat ögonen.
”Beep”
Vad i hela friden var det som lät? Försiktigt för att inte väcka barnen och sambon smög jag upp och tittade mig runt i lägenheten för att försöka hitta källan till ojudet.
”Beep”
Det lät som det kom från köket så jag tassade in på det iskalla golvet, och längtade ännu en gång efter sommaren…eller varför inte en stor härlig kamin som skötte sig själv och lät mig slippa frostiga fönster och kalla tår.
”Beep”
Fnissande för mig själv gick jag runt och lade örat mot varje sida i rummet, men hittade ändå inte vad som orsakade det.
Beep, beep,beep”
Nä nu jäklar! Jag vågade inte tända lampan för då skulle jag väcka de andra och inte få någon sömn alls inatt. Jag sänkte mig ned så jag stod på alla fyra och kröp sedan runt lyssnande och spejande.
”Beep”
Ljudet tycktes komma från brödskåpet, och jag hämtade en stol för att nå upp dit.
Jag öppnade det och i ett brödpaket hittade jag Lillemans mobil som blinkande kallade på min uppmärksamhet.





30 augusti 2010

Så är min första dag som Manuspilot över och huvudet är fullt av tankar och intryck. Det känns overkligt att få skriva på heltid och bara tanken att få skriva en text dagtid bland jämlikar ter sig väldigt underlig.

Det känns inte underligt att dela med sig av sina texter, men att berätta fär de andra varför man skrivit som man skrivit, och framför allt diskutera deras texter inför dem...det var nytt.

Min nya dator kändes lite obekväm eftersom jag inte ens hittat hur man gör för att få helskärm på eländet. Min lilla mininovell strävade som vanligt åt sitt eget håll och blev till en liten saga.

När barnen hämtades hade klockan passerat både fyra och nästan fem. De rusade glädjestrålande in i min famn och höll om mig hårt, hårt.

Lilleman hade en otäck blåtira som han förvärvat på metalltrappan vid ingången till dagis, och inuti mig hörde jag en röst som frågade. "Hm, och var var du? Roade dig med skriverier...fy skäms!" Jag tystade rösten och reste mig ur mitt dåliga samvete och pussade mina älskade ungar gång på gång.


Ikväll blir det film av föredetta manuspiloter...de skall komma och hälsa på oss och diskutera filmen senare.

Summeringen av dagen blir att det var både intressant och skrämmande att möta skolkamraterna. Jag som är rätt blyg fick ta mig ordentligt i kragen och kliva fram.

29 augusti 2010

Dagboksinlägg 29 augusti

Att köpa en ny dator innebär att man måste lära om...och jag lovar att det alltid blir struligt på ena eller andra viset.
För mig har köpet medfört att jag måste uppgradera mitt internet, och det gjordes inte hur som helst när man har en Mac...hm...
Nåväl...en vansinnigt snäll och trevlig kille på Teliabutiken i Skärholmen hjälpte mig både med telefon och dator. Men problemet tog en hel dag att lösa för oss, så tanken vi haft att ha en jobbardag hemma...ja den gick totalt i stöpet.
Men barnen har fått behövliga kläder, och fick även leka av sig i rutschbaneparken.

Imorgon är det min första skoldag sedan 1983...och jag lovar att magen är full av vilt fladdrande fjärilar.

27 augusti 2010

Manuset är redigerat och ivägskickat


Detta är framsidan respektive baksidan på Pappersskärvor som kommer ut i september.

Inatt gjorde jag det sista på redigeringen, och det känns väldigt skönt.
Barnen har fått sitta lite emellan när jag lagt så mycket tid på boken och nu till helgen tänkte jag ägna mig åt dem.
Idag skall jag åka till affären och införskaffa en liten dator att ha i Manuspiloternas skola.

Detta är förordet:
Om mig


Sedan den första dagen jag insåg att hieroglyferna i böckerna betyder något har jag ivrigt slukat böcker och skrivit egna noveller och dikter.

Fötterna är djupt nedkörda i Söderhamns jord eftersom jag föddes där 1964, men bristen på arbete tvingade mig att flytta till Stockholm. Min pågående självbiografi Ja älsker däj ja handlar om den gryende kvinnans vaknande sexualitet och mötet med livet.

Min underbara familj är hela min värld och det är bara när nattens mörker faller som jag lämnar dem för att klicka ned tangent efter tangent och fantiserar ihop nya böcker och noveller.

Du hittar min blogg på www.novellbloggen-razaha.blogspot.com

Där kan du läsa min utgivna bok om vår svåra kamp att få barn TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL. Novellsamlingen VILDSINT är mitt senaste projekt tillsammans med ett antal andra författare.

Till hösten tar mitt liv en ny vändning. Som elev hos Manuspiloterna skall jag lära mig skriva filmmanus.





25 augusti 2010

För ett halvår sedan skrev jag en sexnovell som heter En liten Lolita. Den handlar om en ung tjej som lurar sin styvfar på dåligheter för att helt enkelt få honom ur mammans liv.


Skrämmande nog händer sådant även i det verkliga livet, och det är just i livet som jag oftast hittar mina upplägg till noveller.

Just nu ligger två ruskigt bra noveller och väntar på att bli påbörjade igen. Ett antal kapitel finns redan, och ide´n som sådan sitter i huvudet på mig. Dessutom finns anteckningar i min bok om ännu en novell som nog kommer att göra de flesta skraja för försäljare. He, he

Fördelen med att skriva är att jag styr det som händer…ja till stor del iallafall…för detet på min axel lägger sig ofta i och försöker styra både namn och innehåll.

Barnen har landat hemma och sitter och tecknar. Äldsta killen har fått tillbaka sitt Playstation efter en mycket lång bortavaro på grund av olydnad.

Konstigt nog så fastnar han totalt i spelet och är knappt talbar. Varken jag eller pappa Peter tycker om tv-spel så man kan inte skylla på arvsmassan.

Redigeringen idag gick busbra och sakta men säkert förvandlas bunten av papper till en bok. ISBN-numret lovade Papertalk att skicka till Billy Bratt som är min käre medhjälpare. Underligt nog har jag aldrig mött honom IRL men tycker ändå om honom som vän. Vi är olika, men ändå så lika.

Kvällen skall ägnas åt att läsa igenom manuset som jag skrivit ut, och kanske, kanske om jag får tid…så sänder jag in nästa del av Jag älsker däj ja

Må så gott!

TEMA Beroende

Jag går ut i vardagsrummet där Peter sitter och halvsover framför teven. ”Sover de?” Han smyger yrvaket in i barnrummet. ”Allihop har somnat. Hämtar du?” Säger han halvhögt och sätter sig i den stora svarta hörnskinnsoffan som tar upp halva ytan av rummet. Jag knäpper på lampan över spisen för att se bättre och öppnar frysen för att ta ut en varsin till oss. Fnissande inser jag att det är den tredje för mig idag, och bestämmer mig för att inte säga något om det till Peter. ”Nogger eller Magnum!” Min röst är halvhög och under tiden jag pratar greppar mina händer vant det bruna paketet som är fyllt av min favorit framför alla andra. ”Nogger!” Ropar han och jag drar av papperet innan glassarna förpassas till vardagsrummet.


Njutningsfullt biter jag först av den söta chokladen för att sedan slicka i mig vaniljen. Med slutna ögon äter jag upp glassen under tystnad och blir lika ledsen och besviken som alltid när den är slut. Några sekunder funderar jag på att gå och hämta en till, men vet med mig att min mage inte vill ha mer idag.

24 augusti 2010

TEMA Raka

”Jag tänker inte, jag upprepar jag tänker INTE följa med! Ni får klara er själva den här gången.” Kalle öppnade munnen för att säga något, men tystades av Pias skälvande hand.” Jag behöver tid ifred. Sitta ensam och skriva på min bok. UTAN barn.” Hon tittade på de två småttingarna som precis kommit ur koltåldern. ”Jag älskar er ungar, men ibland är er ljudnivå några snäpp för hög.” Pia lade en hand på vardera huvud och rufsade om det blonda håret. ”Ni följer med pappa till farmor och farfar över helgen.” Lilla Selma viftade med handen för att få ordet, men fick inget gensvar. Hon trulade med munnen och en ensam tår banade sig väg över den runda kinden. Pia smekte den lilla flickan över kinden och gav en slängpuss. ”Snuttan…du kommer att få jättekul där borta.”




Selma tog tag i Pias tröja och drog i den. ”Jag vill att du skall följa med. Pappa är inte lika snäll.” Skrattande lösgjorde Pia sig och gick iväg från sällskapet. Kalle tittade ängsligt på barnen och undrade för sig själv om han skulle klara av att ta hand om ungarna en hel helg, men skakade av sig olusten och försökte se positivt på det hela. ”Hörni ungar, vi kan ju fiska och bada hos farmor, och kanske vi lyckas få med farmor.” Han pussade sin fru på kinden och manade på Selma och Olof så att de skulle skynda sig in i bilen. ”Alla klara? Ja…då…åker vi då?” Rösten var frågande och lite osäker. Han hoppades att Pia skulle drabbas av ångest och vilja följa med. ”Gumman, är du alldeles säker på det här? Skall du inte följa med?” Kalle var inte riktigt van vid Pias nya raka stil och kände sig lite obekväm. Han körde några meter innan bilen stannades och dörren öppnades igen. ”Pia? Du?”



Skrattande slog hon ifrån sig och kände kroppen uppfyllas av en stor frihetskänsla. Tre hela dagar skulle hon få. Tre dagar för att bara skriva. Huvudet fylldes av bilder och hon var lite osäker på om hon skulle skriva en ny novell, eller fortsätta på en av de gamla. Efter en sista vinkning gick Pia på lätta fötter in till sitt skrivbord och fällde upp sin lilla rosa laptop.

23 augusti 2010

TEMA frukost

Lisa tittade med avsmak på den stora vita tallriken mamman ställt fram. Det tjocka hemgjorda rostade brödet dröp av smör, och osten var redan halvsmält. Ett stort glas med hempressad apelsinjuice stod bredvid, och man kunde se fruktkött som snurrade runt i den gulorange vätskan. En kväljning av obehag halkade upp i strupen och sköljde över tungan.


”Nå? Tänker du börja äta någon gång då?” Brodern tittade irriterat på henne under tiden som han slafsade i sig sin frukost. ”Orkar du med mackan?” Handen var redan på väg mot smörgåsen som lockade, men slogs undan av en större, men smalare hand. ”Lägg av Teo! Hon måste äta lite innan du får resterna…det vet du ju.” Mamma Petra såg bekymrat på dottern. ”Gumman…ät nu. Snart måste vi åka iväg till skolan.”

Lisa gäspade och hade fullt sjå att hålla ögonen öppna. Sängen lockade mer än någonsin, och hon ville inte ens titta åt maten. Lisa sträckte armarna högt över huvudet och tittade lojt på brodern. ”Hur kan du? Är du inte det minsta trött om mornarna?” Teo stannade av med mackan i munnen och log. ”Inte det minsta. Min mage knorrar som besatt när jag vaknar, och då går det ju inte att fortsätta sova. Skulle du ha mackan förresten?” Om igen sträcker han fram handen för att greppa det begärliga, men stoppas av mammans arga min. ”TEO!”

En halvtimme senare sitter Lisa fortfarande framför frukosten och har nästan somnat. Bordet är avdukat och Teo står påklädd i ytterdörren. ”Lisa för faan, nu får du skärpa dig. Så jävla trött kan du väl inte vara? Skynda dig nu, bussen är snart här.” Han virar halsduken runt halsen och stampar otåligt med de kraftiga kängorna. Med en axelryckning slänger han igen dörren och går de få stegen till hållplatsen där bussen hämtar barnen. Man ser på kroppsspråket att Teo är irriterad och han tittar då och då mot huset där mamman står i fönstret.

”Okej, jag går nu. Ha en bra dag!” Hon har handen på dörrhandtaget och ser tvekande ut. Mamman skyndar sig in i köket och öppnar kylskåpet. ”Lisa!” Hon bär ett litet vitt paket i handen. ”Varsågod stumpan…ät det här senare när du vaknat till. Godmorgonvällingen får du värma i mikron i skolköket. De har inget emot det vet jag. Lilla stumpan…” Hon smeker sin dotter snabbt över kinden. ”Skynda dig nu! Teo blir så arg annars. Ha en bra dag hjärtat.”

När dottern släntrar iväg med väskan dinglande skrattar mamman till. ”Ja herregud, vad månde bliva av den där? Lisa får nog välja ett jobb som börjar sent så morgontrött som hon är."

22 augusti 2010

Dagboksinlägg

I förrgår fick jag ett brev från sjukhuset där min läkare berättade att mina blodplättar minskat igen, och att hon nu skickar mig till utredningen för att en gång för alla reda ut vad min kropp håller på med.

Ni som läst min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL vet att min mens keffade ur totalt efter andra graviditeten som resulterade i vår lilla prinsessa. Kort sagt kan man säga att jag sedan 2005 inte haft en enda normal mens. Närmast kan man väl likna dem vid Stockholms blodbad, och ett mycket utdraget sådant. Nåväl…mina nästanmöten med Sankte Per och alla blåmärken som lätt poppar upp på min kropp har nu resulterat i att de vill undersöka mig noggrant, och kanske, kanske allt det här resulterar i en diagnos.

Gårdagen tillbringade vi på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Ett underbart ställe som har allt ett barn kan önska. Vi gungade, åkte rutschkana, snurrade, tittade på teater, tog lotter och gick balansgång som nog faktiskt var mest omtyckt av samtliga barn. Det var enkelt gjort med stenar och stockar som låg i rad, och gick genom små bäckar och över gräs och lera. Till och med minstingen uppskattade det här så mycket att det blev stort gallskrik när vi gick därifrån.

Peters syster och hennes karl har sommarhus i Loftahammar där vi fullständigt uttröttade landade efter ex antal timmar i Vimmerby. Efter en god middag med kräftor som huvudrätt ramlade jag i säng framåt tvåtiden på natten.

Det sista jag tänkte på innan jag slöt mina blå är när nästa recension på VILDSINT skall komma, och vad som kommer att skrivas där.

TEMA Dominera

Morrande ställde den vita raggiga hunden sig över kattungen som fräsande låg på backen. Hon jabbade med tassarna och fällde ut de skarpa klorna medan öronen låg hårt bakåtstrukna. Hunden sänkte tveksamt ned huvudet mot det lilla pyret under sig. Väl medveten om sin dominans, men ändå lite osäker över ungens kapacitet.

När hunden för någon sekund tappade fokus och vände huvudet mot en man som kom gående på gatan passade den lilla katten på och hoppade upp mot honom och satte med ett högt mjauande klorna i hans nos.

Tjutande av smärta satte hunden tassen mot såret och tittade förvånat och ilsket på pyret som med svansen rakt upp som en fana sprang iväg.

chomp

21 augusti 2010

TEMA Hudlös

I vårt möte i natten var jag en hudlös, skälvande spillra.
Rädd att se och känna
Men ändå sugen
Darrande, nyfiket sökande
Din mun

mouth

20 augusti 2010

TEMA Ordning och trams

Just nu pågår en tuff inre kamp i mig. Skall jag foga mig i mannens vilja att lämna allt och sticka iväg till Olofström på kortsemester, eller skall jag sätta foten i backen och säga som det är? Att jag är jättestressad inför trycket av Pappersskärvor, och att min privata deadline ligger redan på 30 augusti?


När skolan börjar finns ingen tid att redigera andra projekt tror jag. Då är det nog bara skriva manus som gäller. Jag känner mig tvingad att åka och känslan av att tappa kontroll över mitt liv är total.

Helst av allt vill jag lägga en hand på Peters axel och be honom att åka utan mig, men vet att han blir så enormt besviken. Usch! Troligtvis kommer jag att känna så här under hela resan, och ser inte alls fram emot att tillbringa x antal timmar i en bil när det finns så mycket att göra här hemma.

Jag vill ha ordning och reda i mitt liv, och hatar när det blir så här tramsigt. Saker skall göras klar innan man hoppar på något annat…i alla fall lever jag så. Bläh!

Tänk vad allt var enkelt när man var singel…och vad tomt det var…och kärlekslöst. Ser mina älskade ungar framför mig och hoppas att resan skall bli rolig för dem åtminstone. Har vi riktigt otur så spyr Zabine efter några mil…eller jag.



cactus 1

19 augusti 2010

Idag bestämde Liemannen att jag fick stanna

När jag skjutsade småttingarna till dagis och skola idag hände en olycka.




På den slingriga vägen härute i Grödinge mötte jag en svart bil med tonade rutor som åkte mycket snabbt nära mitten av vägen. Jag vred desperat på ratten och undvek en frontalkollission, men backspegeln for all världens väg och några repor bildades i lacken.



Förövaren placerade foten på gasen och smet iväg utan att kolla hur det gick för oss.



Chockad tog jag mig till dagiset med darrande ben, och försökte tänka positivt. Jovisst blir det dyrt att byta backspegeln, men hade vi frontalkrockat i den farten han kom så skulle Sankte Per tagit emot hela min lilla ungskock och mig.



När jag kommer hem på eftermiddagen efter att ha varit på inskolningen märker jag en blöt pöl i sovrummet. Jomenvisst är det så...taket läcker, och ikväll skall jag och Peter gå upp på vinden bland äckligt stickig isolering och kolla läget. Jättekul när man som jag är höjdrädd.

VILDSINT debut i Tumba

Igår gick jag in på min härliga bokhandel i Tumba och lämnade in ett ex av boken VILDSINT. Kvinnan som tog emot den tackade och frågade om jag skickat med någon dokumentation över vad jag gjort och vem jag var. Jag vecklade upp papperet där till och med ett foto tagit plats och pekade ut min bloggadress.

Att ha gjort två böcker är nog inte så mycket att skryta med, och VILDSINT har jag ju satt ihop med flera andra författare. Hon log och frågade om jag inte kunde komma in med Pappersskärvor när den var tryckt.

Glad gick jag vidare till Tumba bibliotek där kvinnan vid disken berättar att de som besöker biblioteket pratar om mina böcker och mig. Det ryser i mig av välbehag och jag har svårt att sluta le fånigt när jag lämnar stället.

Nu ligger vår röda vackra bok där på disken och lyser. Men den som inte har möjlighet att gå dit hittar den hos nätbokhandlarna.

TIPS!

Är du rädd att dina alster skall hamna i fel händer? Att någon skall göra dem till sina?
Nu finns lösningen.
Jag hittade det här tipset i månadens ALLT OM Pc & teknik. Min favvo Tommy K johansson är den som är upphittare.
Om du går in på www.tynt.com och skriver in din hemsides eller bloggadress så länkar texten någon lånar eller stjäl automatiskt tillbaka till din blogg.
Svårförståeligt? Kika in på sidan så förstår ni vad jag menar.
Förresten kan jag rekommendera tidningen varmt. Jag hittar alltid små tips och intressanta artiklar i den.
Må gott!
nature01 Pictures, Images and Photos

18 augusti 2010

TEMA Skräp och skratt

”Allting härinne skall förpassas till bottenvåningen, och sedan ut på gården.” Lars tittade runt bland barnen. ”Några frågor?” Han vred ihop en säck som fyllts till brädden av genomskinlig plast och satte ett vitt buntband runtom. På en tejpbit skrev han PLAST med stora bokstäver. Frigoliten som flög runt i luften samlades i ytterligare en säck och möblerna som varit inpackade i den togs ur sina förpackningar och sattes ihop.

Högen av svarta säckar växte snabbt och när lilla Anton som var den yngsta av barnen suckande satte sig ned på golvet tittade Lars strängt på honom. ”Ju fortare vi jobbar desto snabbare får ni mat. Det har bara gått…” Han drog upp mobilen och vecklade upp den för att kolla klockan. Förvånat såg Lars att förmiddagen gått över till eftermiddag, och tidsangivelsen fick magen att morrande protestera mot behandlingen. ”Oj då, Hörni grabbar…det är dags för käk. Hur många vill ha hamburgare?”
Ett stort antal händer viftade frenetiskt i luften. ”Mac Donalds? Max? Sibylla? Vem föredrar ni?” Lars drog fram en stol som han steg upp på.” Eller har ni några andra förslag?”

Erik räckte upp handen, men tog snabbt ned den igen när Lars pekade på honom. ”Min mamma säger att Mac Donalds är skräpmat, men jag gillar den. Kan vi inte gå dit?” De andra pojkarna nickade instämmande och drog snabbt på sig skorna som stod i den blivande hallen.
Lars skrattade och ryckte på axlarna. ”Ja mig gör det samma, bara jag får mat i magen.” Han hämtade plånboken och följde efter den strida strömmen av hungriga småpojkar.

I Bite Back! Pictures, Images and Photos

16 augusti 2010

TEMA Flärd

Med tunga steg tog jag mig från taxin till den svarta dörren, tog ett hårt grepp runt handtaget, och drog för allt jag var värd. Gnisslande svängde den upp och blottade en marmorfärgad trappa och fladdrande facklor som satt på väggen. Den röda färgen i taket slog mot min hornhinna och jag grubblade på när jag skulle få respit från scenen.

Chefen gillade mina danser och beslöt snabbt att jag skulle vara primadonnan bland flickorna. ”Det här stället har flärd och består till största delen av ordentliga kvinnor, hit kommer inget slödder.” Så sade han första gången jag påtalade att männen var riktiga sluskar. ”Han tog mig mellan benen, så här!” Jag placerade min handsprydda smala hand över skötet och tryckte till. ”Jag vill sluta! Nu!” Lade jag till med gråt i rösten, och gjorde allt för att hålla min blick stadigt i hans.

”Här slutas inte alls. Du har skrivit på ett kontrakt på ett år, och stannar tills det gått ut…minst.” Det sista lade han försiktigt till efter några sekunder. ”Jag äger dig.”

Nu stod jag här i larmet av musik och glas som försiktigt slogs mot varandra i en skål. Dräkten jag bar bestod av äkta påfågelfjädrar och var värd en mindre förmögenhet. Skorna var från senaste innedesignern, men lycklig? Nej inte speciellt. Jag bidade min tid…och när minsta chans till förändring kommer tänker jag sticka, och göra allt för att glömma den här källarlokalen.

Beautiful Peacock woman Pictures, Images and Photos

Jag har fått min första recension av VILDSINT

Jag är så vansinnigt GLAD!

VILDSINT Har blivit recenserad och min novell utsågs till en av de bästa.

Jag är så vansinnigt glad att Bim tagit sig tid att läsa boken, och att hon tycker om min berättelse Betalningen.

Det här triggar mig ännu mer att ge ut boken Pappersskärvor som jag just nu redigerar för fullt.

Här hittar ni recensionen bim.blogg.se/2010/august/vildsint-en-novellsamling-av-39-olika-for.html


15 augusti 2010

TEMA Att fråga

Tårtan Emma lagat till på morgonen sveptes snabbt ned i arbetskollegornas hungriga magar medan tjattret smattrade i fikarummet.
Slingor av rök syntes i lysrörens gulvita sken, och hostande drack Emma upp saften för att sedan fly ut på lagret där hon mötte Tonie som fångade upp henne. ”Hej där, vart är du på väg? Jag tänkte precis komma in och fira av dig. Förresten när ses vi nästa gång.” Han greppade hennes hand och smekte insidan av handleden med sin tumme. ”Jag saknar dig.” Tonie vände underläppen ut och in för att se extra ledsen ut. De blågrå ögonen lyste av förväntan och gillande.


Förvånat tittade Emma upp och kände en rodnad skjuta upp i ansiktet . ”Jag saknar dig också, men det nya jobbet ligger längre bort och innebär att jag får mindre tid. Vi kan väl höras?” Tonie vände hennes ansikte mot sig och spände ögonen i henne. ”VILL du ses? Eller är det bara ett ord för dig? Det finns något speciellt mellan oss…och jag vill veta vad det är.”




Emma lade vikten på än det ena än det andra benet och visste inte riktigt vad hon skulle svara. Känslorna för honom var nya och nyfikna, men förbjudna. Pelle skulle gå under om hon gjorde slut med honom. Han var skör efter faderns plötsliga död, och Emmas tankar på att göra slut blev stumma när hon såg Pelles sorg. ”Tonie…jag har det lite struligt runt mig just nu, och…jag är ledsen…” Emma drog på sig jackan och slet upp dörren för att springande ta sig därifrån.

14 augusti 2010

TEMA Något ursprungligt

”Åhhhhh, jag blir så ARG! Förbannade jävla skitdag!” Jag skriker så högt att hundarna gömmer sig under soffan och det är bara nosen som tittar fram. Jag känner ilskan pulsera ut i varenda ven, och fylls av en våldsam lust att slå hårt på något. ”Vad faan gör vi nu då? Lägger ned kapitel husbygge?”


Peter står med huvudet sänkt och funderar intensivt på problemet vi ställts inför. Negativa händelser staplas dag efter dag på varandra, och jag känner att skäppan med otur för länge sedan är fylld. ”Det är uppenbarligen någon där uppe som inte gillar oss.” Min röst är en blandning av gråt, skratt och besvikelse, och jag slår näven hårt i väggen. ”Vad faan är det frågan om?” De ursprungliga slagen i hjärtat tickar snabbt upp till nästan det dubbla och jag vill allrahelst lägga mig ned och gråta.

”Det löser sig…vi får väl anlita någon annan. Robban kanske vet?” Peter plockar fram mobilen och slår ett nummer, men möts av en telefonsvarare. ”Faan! Det märks att det är semestertider…ingen svarar någonstans.”

Jag ser min dröm om att ha ett eget krypin för mitt skrivande smulas sönder sakta, sakta och ledsenheten breder ut sig i min själ. Jag vill ju så gärna få allting klart i sommar. Vill så gärna inreda mitt alldeles egna skrivarrum där tystnaden skulle härska, och fantasin få fritt spelrum.

12 augusti 2010

Idag har det varit en riktig skitdag

Den här dagen vill jag trycka tillbaka till sin första början och stryka ett stort svart streck över.

Jag skjutsade Razmus till Cirkus Cirkör vid nio, handlade på Ica Maxi (underligt att man går in med tanken att köpa två ynka fleecejackor och kommer ut med en vagn fullastad med diverse varor) och for hem 1500 pix fattigare.

Väl hemma kollade jag mejl och fick just inget vettigt gjort. Jo jag tvättade, men fick till slut köra det i torktumlaren eftersom det är så fuktigt ute.

Klockan två packade jag in samtliga ungar i bilen och hämtade Razmus för att sedan svänga in på Mac Donald och käka. Glatt sjungande for vi hemåt med tanken att ha en myskväll.

Ha...trodde vi ja. Plötsligt hostar bilskrället till och DÖR...ja just det...den dör. Och naturligtvis på ett av de sämst tänkbara ställen som finns. En kurva med livlig trafik mitt i Tumba. Ohhhhh, vad ARG jag var! Jag slog på instrumentbrädan och svor alla ramsor jag kan, men bilen var dödstyst.

Panikslaget ringde jag till Peter som skulle iväg för att hjälpa en kompis. Han fick göra en rundpall på E4 och vända hemåt igen.

Vi fick dra bilen till närmsta mack och åka iväg för att köpa ett nytt batteri eftersom det gamla gett upp.

Några timmar senare gav vi upp och rullade in den på en bilverkstad som låg jämte macken.

Nu står den där och väntar...död trots att den fått nytt batteri, olja och vatten.
Bläh!

11 augusti 2010

TEMA Strul

Nu har jag krossat tegel en hel dag, och har stora blåsor i händerna plus skärsår på skenbenen.

En stor sten ville begrava mitt ben, men som tur var hann jag dra undan det med långa skrubbsår till följd. Spindlarna har byggt bo i mitt hår och gråsuggorna krupit på min kropp, men ÄNTLIGEN är allt, precis allt tegel väck från taket och nere i källaren.

Min stackars kropp skriker efter vila och ryggen går knappt att räta på efter den konstiga vinkeln jag haft den.

Nu har jag förpassat barnen till badbaljan (Vi har ju ingen dusch än) och de skitiga ungarna förvandlas till välartade rena barn som jag tänkt lägga i sängen. Hm…vi får väl se hur det går med den saken.

Det brukar alltid vara en massa strulande med ditten och datten innan de blå slutligen dras igen framåt nattkröken.
Det är svårt att sova när ljuset tittar in genom fönstret.

Släng ut dem som begår brott om och om igen

Sitter och läser om mannen som blivit fasttagen för helikopterrånet och blir mer och mer irriterad ju längre jag läser. Nu står det ju inte om han är svenskfödd, men om han är invandrad och valt att komma till vårt land borde han väl bli utkastad när brott på brott begås? Jag tycker vi är lite mjäkiga i Sverige när det gäller sådant här.

Skulle någon av oss flytta till hans land och begå brott skulle vi åka ut ur landet, eller kanske t.o.m bli hårt straffade. Vad händer nu? Han åker i fängelse ett tag och är snart ute igen.

Kostnaden för samhället blir enorm...och mannen ifråga kanske t.o.m drar med sig någon småtjuv i sin fortsatta kriminella karriär. Någon som blir imponerad av hans genialiska ideer och tycker att det är lättförtjänta pengar.

Vad tycker ni?

burglar

10 augusti 2010

Missa inte den här novelltävlingen

Duo Dito Förlag och Manusassistans inbjuder till månadsmästerskap i novellskrivande under september 2010-maj 2011. Varje månad utmanar vi dig att skriva en nutidsnovell inspirerat av ett litteraturhistoriskt tema. Månadsbidragen bedöms av en oberoende jury som består av initiativtagare Anders Textorius i samarbete med litteraturvetenskapliga institutionen på Linköpings Universitet.


Månadsmästaren får ett skriftligt omdöme av juryn och sin novell publicerad på Duodito-webben under nästkommande månad och under finalmånaden.

Alla åtta Månadsmästarna kvalificerar sig till en publik finalomröstning som kommer att äga rum i maj 2011.

De vinnande novellerna kommer också att publiceras i antologin ”Nutidsnovellen 2010/11” som ges ut på Duo Dito Förlag efter finalen. *

I finalen utses årets Nutidsnovellmästare som - förutom äran - dessutom kommer att få ett hemligt pris.

Månadsmästare och nästa tävlingstema meddelas på www.duodito.se den 15:e varje månad. Så vad väntar du på? Vässa pennan, trimma tangentbordet och sätt igång att skriva ditt bidrag!


* I och med att du skickar in ditt bidrag till tävlingen godkänner du att din novell publiceras både på www.duodito.se och i novellantologin ”Nutidsnovellen 2010-11”. Du erhåller ingen royalty för ditt deltagande förutom ditt friex av boken men får beställa antologin för tryckkostnad + frakt från Duo Dito Förlag.

Tema i september "Liv och död"
Format: Novell

Längd: Max 10000 tecken (inkl mellanslag)

Genre: Valfri

Tema: "Liv och död"

Deadline: 15 september

Temat är inspirerat av barocken och din utmaning är att skriva en nutidsnovell i denna stil!

Barock: Mellan livshunger och dödsångest. Barocco betecknar kampen mellan polära krafter, strävan till fulländad harmoni (livet) och krafter som motsträvar detta (döden). Läs mer om Barocken »

Märk ditt bidrag med ”Nutidsnovellen – september” i ämnesraden och maila till: nutidsnovellen@duodito.se

Vinnaren publiceras på www.duodito.se den 15:e oktober.

Lycka till!

TEMA Att öppna en dörr

”Aldrig!” Eva lägger armarna i kors och munnen är ett rakt streck. ”Hör du det! Aldrig! Aldrig, aldrig, aldrig.” Hon lutar kroppen mer och mer framåt mot honom. ”Jag struntar i vad alla andra gör. Du kommer inte att sätta din fot på det där stället.” Eva lägger händerna på Görans axlar och tittar bedjande på honom. ”Snälla älskade du…?” Hon känner en aura av missmod runt sonen och vill så gärna ändra den. ”Du kan väl följa med mig till affären istället, och vem vet…du kanske kan få något.”


Göran tittar under lugg på mamman och känner ett svart trots byggas upp. Han vill så gärna följa med vännerna. Det vanligtvis så milda barnet känner att han fått nog. Allt han önskat finns på andra sidan och hon står i vägen. ”Jag tänker gå oavsett vad du tycker. Fattar du det! Ögonen var hårt hopknipna och ena handen hårt knuten. ”Jävla kärring!” I samma sekund som orden hoppat ut ångrar han dem. Göran håller handen för munnen och ögonen fylls av tårar. Han lägger huvudet på sned. ”Förlåt…det var inte meningen…”

Evas hjärta rister till när han kastar ordet mot henne, och hon längtar efter tider då han låg i hennes famn och bara gurglade. Den lilla krabaten har förvandlats till en viljestark liten kille som väger mellan kärleksfyllda kramar och trotsiga miner. Trots att hon vet att han älskar henne gör det ont i själen när de blå ögonen svartnar och munnen överlistar hjärnan. ”Älskade unge…kan du inte försöka förstå mig? Enda orsaken till att du inte får gå är att jag är så vansinnigt rädd om dig. Du kan inte simma som de andra, och om du ramlar i är det inte säkert att de kan få upp dig. Det där gänget bor vid vattnet och är vana. Lilla, lilla gubben…” Eva sätter sig på huk och sträcker ut armarna. ”Kom!”

Göran står och väger några sekunder, rädd att tappa ansiktet, men samtidigt fylld av längtan att få krypa in i mammas trygga famn. Han tittar på ytterdörren och bedömer avståndet. Skulle han hinna? Ena foten står i golvet medan den andra står på tå. Benen darrar av ansträngningen och han svettas. ”Nä, jag tänker gå i alla fall. Det spelar ingen roll vad du säger. Jag är faktiskt sju år.” Göran tittar ut i hallen och ser att jackan fortfarande ligger på stolen. Han skulle säkert hinna rycka till sig den.

Eva tittar från sonen till hallen och förstår vad han är ute efter. Leende tänker hon på sin egen envishet och hur många gånger mamman fick hämta henne ute på gården efter att hon stuckit ut. Allt hade varit så enkelt om Göran bara haft intresse av att lära sig simma. Kursen de gått igenom för bara några veckor sedan gav ingenting. Jo Göran lärde sig hur man simmar, men vägrade att praktisera det i verkligheten. ”Jag ger mig inte vännen…det är ingen ide att du försöker.” Hon känner att varje muskel i kroppen spänns, redo att fånga den lilla krabaten.

Han tittar från mamman till hallen, om och om igen. Laddar…och springer.

Med ett kattlikt språng kastar sig Eva över Göran och håller honom hårt i armen. ”Jag sade nej! Då menar jag det!” Rösten var gäll och hon anade att det hårda greppet runt armen säkert gjorde ont, men vågade inte släppa. ”Du får inte gå dit. Punkt slut!” Där kom dem orden hon alltid fick höra som barn. Pappans slutgiltiga dom. Eva vände Göran mot sig. ”Aldrig hjärtat betyder inte kanske. Kom nu så åker vi till affären du och jag.” Suckande med sjunkna axlar går han till hallen, sätter på sig skorna, öppnar ytterdörren…och springer.

Asfalten rinner undan under skorna och han får tårar i ögonen av fartvinden. De små fötterna knappt nuddar vägen, och hoppet över Lasses grind tas med ett stort leende. Vännerna sitter samlade i kojan och väntar på honom.
cute quotes Pictures, Images and Photos

9 augusti 2010

Mitt nya yrke: Tegelkrossare

Vanliga familjer åker till Kolmården och tittar på djur när de skall göra någonting tillsammans, men familjen Meijer/Östlund dem slår på tegelpannor hela dagen.

Äh, skämt åsido…men faktum är att nästan hela familjen har varit involverad i det stora projektet att plocka av tegelpannorna från bostadshuset för att förpassa dem ned i gästhuskällaren som vi skall försöka fixa till. I nuläget är den sprucken och tar in vatten.

Razmus har hjälpt till mest med att slå sönder pannor när jag kastat fram dem till honom. Det här är ett superbra sätt att bli av med sina aggressioner.

Under tiden som jag väntar på nästa omgång börjar jag peta i taket som är halvruttet…ha, trodde jag ja. Taket är genomruttet, och det är förenat med direkt livsfara att ens försöka smyga in på golvet. Eftersom jag har gott om tid petar jag vidare och inser att vi har ett stort jobb framför oss med att rädda vårt lilla charmiga gästhus.

Nu är jag öm i varenda kroppsdel, men gäststugan är mer än halvfylld efter vårt dagsverke.


TEMA Något minimalt

”Sch! Ni får bara viska här inne.” Jag tog min lilla dotter i ena handen, och sonen i den andra, sedan gick vi in i lokalen. Barnen tittade sig storögt runt i rummet där maskiner plingade oupphörligt, och larmsignaler ljöd med jämna mellanrum. ”Där borta.” Jag pekade på den lilla plastlådan som hade fått ett tygskynke i blått fastsatt över sig. ”

Zabine tittade skyggt på kvinnorna som satt vid de små sängarna med minimala barn som var alltför små för att klara världen. Maskiner puffade och stånkade. ”Mamma?” Hon lutade sig mot mig när jag tog upp vår sistfödde. Zabine knuffade på brorsan och viskade något i hans öra. Han stötte tillbaka och viskade något i hennes, och de skrattade. Jag låtsades inte höra och lade deras lillebror på skötbordet för att byta blöja på honom. Försiktigt vecklade jag upp den lilla blöjan som trots att den var för prematurbebisar var några storlekar för stor. Zabine ställde sig tyst vid min sida. ”Mamma? Varför har han så liten snopp? Kan han pinka med den där?” Som direkt svar på hennes fråga visade den lille krabaten vad han kunde. ”Ha, ha…ja du gumman. Han kan ge svar på tal han.” Skrattande torkade jag hjälpligt bort kisset som kommit på hennes klänning och höll samtidigt en hand på min skrynklige, enormt spinkiga son. Jag hörde kvinnorna runtom i rummet fnissa.”

Sådär stumpan, vill du hjälpa till med blöjan? Du får vara väldigt försiktig så att du inte river honom med naglarna. Han skulle egentligen varit kvar i magen på mamma, men fick bråttom ut liksom de andra barnen här inne. Nu måste de få syre och värme för att överleva. Med ena handen höll jag i slangarna som genomborrade kroppen på Hampuz och med den andra försökte jag med hjälp av lillstumpan sätta på honom blöjan.
Razmus stod intill oss och tittade på den nya familjemedlemmen som ännu kändes lite främmande. Långt inne i hjärtat kände han stolthet.
Nu var han storebror till två syskon.

8 augusti 2010

TEMA Sprida rykten

Hon är hemma igen

Blivit utkastad av mannen

Barnen är inlämnade hos socialen

Hon super

Är arbetslös

Har tappat sin stil

Kvinnorna som tisslande och tasslande satt på parksoffan mitt i stan gnuggade händerna åt andras sorger, levde på andras misär…

Sanningen var en annan av grövre karaktär

Hon hade lämnat mannen i flygande fläng efter att ha kommit på honom med en annan kvinna i deras säng.

Jobbet som Ica-kassörska var alltför dåligt betalt och byttes ut till skolbänk med fart.

Barnen och kvinnan fick flytta hem till föräldrarna ett slag, för att sedan ta nya friska tag.

7 augusti 2010

Fyra syskon

Inatt skrev jag den här novellen. Det fanns en början på den som jag skrev för några veckor sedan, och fortsättningen gav sig själv s.a.s

Fyra syskon

Jag hörde redan i trappan att kvällen skulle bli tuff. Stegen var långsamma och de slitna skorna drogs efter golvet. Pappa hostade en lång stund och man kunde nästan se framför sig hur han stod dubbelvikt därute. Cigaretterna skulle säkert ta livet av honom en dag, men inte ännu. Tyvärr…

När dörren låstes upp sprang jag och gömde mig i garderoben i vårt rum, redo att hålla för öronen när han satte igång. Syskonen klämde in sig jämte mig och vi fick knappt igen den vita pärlspontade dörren för att fötterna kikade ut. Lillasyster Ella var bara två år och förstod inte allvaret när storasyrran om och om igen hyssjade hennes prat.
Rebecka var lillgammal och tog på sig ansvaret för oss syskon när mamma gav upp. Förresten, mamma kanske inte gav upp, bara satte oss på undantag en stund.

”Göm er i garderoben när han kommer. Spriten förmörkar er pappas sinne och det är bäst om ni varken syns eller hörs. Jag ropar när han somnat och kusten är klar igen.” Så sade hon innan det rödfärgade förklädet åkte på och dörren till sovrummet stängdes.

”Tora! Var är du kärring?” Pappas röst var grov liksom han själv och den avbröts då och då av hostandet som kom från de svarta lungorna.

”Det är rökningen som gör det.” sade tant Ingrid när de var på besök sist, och plockade upp en vit näsduk ur handväskan för att torka näsan. ”Du kommer att dö i cancer en dag.” Hon lade försiktigt handen på hans breda axel.

Pappa är gammal sjöman och kan spela gitarr som ingen annan. När han är på gott humör brukar vi plocka ned den från väggen och be honom spela något för oss. Evert Taube är en gubbe som tydligen inspirerar pappa, för han brukar sjunga sånger som är skrivna av honom. ”Det här ungar har Evert skrivit när han var i Havanna.” säger han och börjar sjunga om en tant som sitter i ett fönster och ropar åt en gubbe. Jag har aldrig förstått varför hon gör det, men pappa brukar le konstigt när han sjunger.

Nerifrån köket hör vi röster som stegras i höjd ordentligt, och jag håller min syster Linas hand hårt, hårt. Vi kan inte urskilja vad de säger exakt, men Rebecka som sitter längst ut gråter sammanbitet. Plötsligt säger lillstintan med hög röst att hon är kissnödig och börjar resa sig upp. ”Ella kissa nu!” säger hon och drar i mina kläder för att på så sätt få bättre stöd. Jag och Rebecka tittar på varandra och ruskar på huvudet.

”Nej Ella, sätt dig igen. Du får kissa i blöjan idag.” Jag försöker trycka ned henne, och motsträvigt sätter sig lillflickan och visar en surmulen min som får oss andra att skratta. ”Inte loligt alls!” Ella sätter de smala armarna i kors och drar ihop ögonbrynen.

Plötsligt låter det som ett pistolskott därnere, och vi hör ett högt skrik på hjälp.
När vi allihop på samma gång panikartat skall ut ur garderoben fastnar vi med kropparna i dörröppningen. Skriket fortsätter och jag känner paniken stegra sig i mitt inre. Svärande kommer Rebecka loss först och störtar nedför trappan utan att egentligen nudda stegen. Hon flyger ned.

När vi andra kommer till köket sitter Rebecka gråtande på golvet i köket med mammas huvud i knäet. Mammas ögon är slutna och en tunn rännil av blod rinner från pannan. En liten bit därifrån ligger pappa med stirrande ögon och på golvet under kroppen växer en stor pöl av blod.
”Är, är, är hon död?” Stammande tittar jag på mammas blåslagna ansikte och försöker se om hon rör ögonlocken. De är stilla som två sjöar utan bris. Rebecka lägger två fingrar över hennes handled och försöker känna några pulsslag, men skakar på huvudet.
”Nej, hon lever, men jag vet inte vart skottet tagit. Hon kan ju ha inre blödningar.” Rebecka tittar olyckligt på mig.”Vi skulle ha stannat kvar hos henne. Jag har så dåligt samvete Anna. Vi skulle stannat kvar.”
Åttaåriga Sara och lilla Ella stod i dörröppningen och vågade inte gå in. Stora blanka silverglänsande tårar rann nedför deras kinder, och de var vita i ansiktet.
”Jag ringer polisen och ambulansen.” Plötsligt fick Sara liv och sprang till hallen där hon lyfte luren och slog siffrorna mamma lärt henne.

Vi andra försökte dra bort Ella från scenen, men hon var förstenad i chock och ögonens svarta pupiller täckte det vita. Till slut lyfte jag helt sonika upp lillasyster och gick in i vardagsrummet där jag lade ned henne på soffan. Pappas död var en lättnad för oss allihop, för hans nattliga räder bland oss barn hade blivit frekventare för var månad. Stackars Rebecka var värst utsatt.

När ambulansen hämtade mamma försökte vi få kontakt med henne, men misslyckades. Det vackra ansiktet var sönderslaget till oigenkännlighet och poliserna fick bända pistolen ur händerna.
Pappas kropp täcktes snabbt över av en polisman som sedan tog sig an lilla Ella som fortfarande var i chock.

”Har ni några släktingar som ni kan bo hos? Ni kan ju inte bo här.” Kvinnan som pratade fick mig att hoppa till eftersom rösten var spöklikt lik mammas. ”Jag kommer från socialen och skall hjälpa er.” Hon plockade upp några papper ur handväskan och lade dem på det ljusa köksbordet. ”Kan du läsa vad det står?” Kvinnan lade armen runt Rebecka och lyfte upp Ella i famnen när hon kom fram till mig. Den lilla krängde fram och tillbaka under tystnad och tittade bedjande på mig. Till slut lyfte jag ned Ella och drog in henne i min famn. Vi grät lågt och lyssnade på vad kvinnan sade.
Lockarna på huvudet guppade som en massa av röda vågor och jag kunde se att håret som växte ut var grått vid rötterna. I min hjärna snurrade orden jag ville säga men inte kom ut, och när Sara stammande frågade det jag tänkt suckade jag av lättnad.

Kvinnan plockade upp mobiltelefonen och slog några siffror. Hon vände sig bort ifrån oss när hon pratade, men jag urskiljde orden illa och nedsövd. När samtalet var slut slog hon ihop telefonen och tittade medlidsamt på oss. ”Er mamma är mycket illa skadad, men läkarna jobbar hårt för att hjälpa henne. Hur många syskon är ni egentligen?” Kvinnan tittade sig runt. Rebecka mötte stoiskt blicken och höll Saras hand i sin ena hand och min i den andra. Ella klamrade sig likt en människa i nöd runt halsen på mig och vägrade släppa greppet.
”Vi är fyra. Fick du något besked om mamma?” Rebeckas röst var hes av rörelse och jag såg att hon sträckte upp hakan och bet ihop.

Ännu en kvinna kom in i huset och presenterade sig som Mette. ”Jag är psykolog och skall hjälpa er komma iväg till ett jourhem. Tyvärr måste ni skiljas åt inatt eftersom familjen du skall till…” Hon vände sig till Rebecka och log. ”De kan tyvärr bara ta två av er, och vill helst ha de äldsta. Men du får träffa syskonen om några dagar, jag lovar. Hon bläddrade i papperen och såg fundersam ut. ”Småbarnen får åka till ett tillfälligt jourhem som ligger några mil härifrån.”
Rebecka höll min hand så hårt att det blev blodstopp i den. Ella lättade på greppet runt min hals och kurade istället in sig i famnen på mig. Ansiktet var fortfarande vitt av chock, men ögonen var normala igen och hon slappnade av i kroppen.
”Ella tova häl.” När hon sagt meningen vände hon sig mot min hals igen och grät. ”Ella älkal Anna å de andja.” Psykologen tittade sorgset på henne. ”Lilla, lilla hjärtat. Ni kan inte stanna här. Det finns ingen som kan ta hand om er. Ella vände sig häftigt om och spottade ut orden. ”Vi kan ta hant om oss sälva, tå de tå. Mamma tovel bala jämt.” Hon lade handen på Saras axel. ”Sala! Belätta.”
Jag tittade bedjande på Ella. ”Gumman, tyst nu. Du gör det bara värre.” Psykologen märkte att de andra blev spända. ”Nej, jag vill höra mer Ella. Varför har ni klarat er själva? Er mamma bod…jag menar bor väl här?” Vi tittade på varandra och vred olustigt på oss. ”Jo…men…” Sara Drar med fingrarna över byxan samtidigt som hon tittar ned i backen. ”Mamma är sjuk ofta, och då hjälps vi åt med småsyskonen jag och Rebecka.”

Sara tittar hjälpsökande på oss och jag steg fram. ”Förlåt, men…varför kan vi inte bo hos våra släktingar? Jag vände mig till Rebecka och blinkade med ena ögat. ”Minns du faster Milly och farbror Kaj? De kanske kan ta hand om oss några veckor?
Ella tittar från den ena till den andra, och jag varnar henne med blicken. Hon tar ett djupt andetag för att tala om att vi inte alls har några släktingar, men tystnar när jag lägger fingret för munnen. Jag skakar sakta på huvudet och nickar mot Sara. ”Du minns väl också somrarna vi tillbringade där? De har ju ett jättehus och har säkert plats för oss. Minns du var mamma förvarar alla telefonnummer?” Jag skjuter Ella mot Sara och reser mig upp. ”Vänta lite så skall jag hämta numret. Ni kan väl hjälpa till med att leta mammas lilla svarta bok? Jag tror att numret står i den.”
Rebecka reser sig och drar med Sara som tagit ett fast grepp om Ellas hand. ”Ja då går det fortare. Är det okej?” Sara vänder sig till kvinnorna som står och diskuterar. Psykologen nickar och fortsätter sedan att prata.

Vi går upp till övervåningen och jag lotsar dem snabbt till fönstret i mitt rum. ”Hämta skor i era garderober så ses vi här, men skynda er…” Jag tystnar och lyssnar nedåt. ”De kommer snart att undra var vi tog vägen. ”Ella, kom nu skall vi leka en lek…” Jag går in i lillasysters rum och nappar till mig första bästa tröja och byxa som jag ser, sedan öppnar jag försiktigt garderoben och tar ut ett par skor. Ella protesterar högljutt. ”Ja vill ha de rota! Ja gillal inte de däl.” Snabbt som ögat får hon en hand över munnen. ”Sch! Du vill väl inte hamna på barnhem? Jag plockar fram de rosa skorna bara du är tyst. Ella älskling, du måste vara tyst. Vi leker ju tysta leken minns du väl?” När hon drar igen dörren knarrar den till och jag kryper skräckslaget ihop när någon ropar till nere på nedervåningen. Ella har svårt att sitta stilla, men ser att de andra som kommit in i rummet också hukar sig ned, och faller till föga.

Efter några sekunders väntan reser vi oss upp och Sara öppnar fönstret försiktigt. ”Det är högt Anna, jättehögt…kan Ella?” Hon avslutar inte meningen bara nickar åt lillsyrrans håll. Ella har hittat mina kritor och sätter sig ned på golvet med ett av mina block. ”Ella lita nu.” Jag böjer mig över henne och drar försiktigt upp min älskade syster. ”Lilla gumman, inte nu. Kom nu så leker vi kurragömma. Poliserna får inte se oss, då blir vi tagna och leken är slut. Tyst älskling.” En efter en tar vi oss ned på gräsmattan med hjälp av stegen som jag har ställd mot fönstret ifall jag vill gå ut på kvällen när mamma och pappa sover.
Ella är bland de första som går ned, eller…går…hm…Sara får mer eller mindre lyfta ned henne, och jag är livrädd att hon skall skrika som bara hon kan. Pappa brukar skrattande säga att Ella är familjens siren, och det är nog vad jag också skulle vilja kalla henne. Ljudet är obeskrivligt högt och skär i öronen som om man använder en vass kniv. Som tur är verkar Ella hålla truten idag. Och med ögonen fulla av tårar skickar jag en slängkyss och gör ett v-märke i luften.

När vi landat på gräsmattan som är täckt av nattfrost hyssjar jag ned Sara som pratar med intensivt med Rebecka några meter från fönstret. ”Sch! Tysta ni två. Vi måste komma härifrån. Skynda er.” Viskande manar jag på mina syskon och lyfter upp lillgumman i famnen. Ella är trött och de blå ögonen ramlar nästan ihop. Hon är tung och jag grubblar på hur jag skall orka bära henne. ”Jesper har lärt mig köra bil.” Rebecka säger pojkvännens namn med det där speciella mjuka sättet som betyder att hon är kär. ”Han och jag har övat nästan varje gång vi setts.”
Jag känner svetten rinna i nacken, och armarna nästan domnar av tyngden. ”Vågar du köra pappas bil?” viskar jag och rättar till Ellas huvud som trillar ned från min axel. ”Hon sover.” Rebecka pekar ivrigt mot tomten bredvid vår när hon ser att pappa ställt bilen hos gubben Olsson som vanligt. ”Vilken tur! Men hur får vi tag i nyckeln?”

Jag tecknar åt Sara att sätta sig ned och lägger den snarkande Ella i hennes famn, sedan viftar jag till mig Rebecka. ”Pappa var full ikväll. Han kanske glömde nyckeln i?” Hon tittar på mig som om jag är dum i huvudet och grimaserar. ”Javisst, och himlen är gul. Vi kollar om du vill, men jag tvivlar.” Smygande tar vi oss in till grannens tomt och ser poliser gå runt i vårt hus. Bilen är slarvigt inkörd och hjulen står halvvägs på gräsmattan. Fnittrande hukar vi oss och smyger vidare.
När Rebecka kommer fram till bilen skriker hon till. ”Den är i! Anna skynda dig!” Hon tar sig för munnen och tittar runt i mörkret. ”Förlåt…jag blev så ivrig.” Vi öppnar dörren försiktigt, försiktigt och jag tycker alla ljud är som dynamitsmällar i mina öron. ”Sch!”

När vi satt oss i bilen, lirkar Rebecka med ratten ett tag innan hon får ur rattlåset. Med ett mjukt spinnande drar bilen igång, och Rebecka backar ut bilen från parkeringen. Hon trevar efter lyset, men jag lägger handen på hennes hand och hindrar henne. ”Inte än. Vänta.” Rebecka lägger i en växel och rullar sakta fram på vägen mot syrrorna. ”Skynda er…vi måste iväg snabbt.” Jag går ur bilen och lyfter upp Ella för att lägga henne över de andras knän. ”En liten stund bara…vi måste härifrån.”
När Rebecka sätter igång lyktorna rycker jag förskräckt till, och fnissar högt…
De andra stämmer in och snart sitter vi allihop och gapskrattar i bilen. Tårarna rinner och skrattet går över till gråt. ”Vart skall vi?” säger Rebecka och torkar ansiktet med baksidan av ärmen. Hon sätter igång blinkersen när vi svänger ut på stora vägen, och växlar stötigt upp ett hack. Bilen hoppar och skuttar innan den bestämmer sig för att lyda sin unga förare.

”Jag vet faktiskt inte. Jag har inte en enda aning.” säger jag och fortsätter skrattgråta.

5 augusti 2010

TEMA Att skriva

Jag skriver för att orden ständigt pockar på att komma ut. Detet på min axel berättar historia efter historia och jag fyller snabbt anteckningsbok efter anteckningsbok med bokideer.
Ett ord som någon säger blir till en film i mitt inre och jag längtar tills jag får sätta det på pränt.

Jag har alltid skrivit och kan helt enkelt inte låta bli.

Små dikter blir till på små kladdlappar eller en servett på en restaurang. Bokidee´rna kommer till mig i de mest underliga situationer och många kvitton har fått agera anteckningsblock.
Människor runt mig har fantastiska livshistorier, men kan inte skriva, och frågar om inte jag kan göra det åt dem.
Om tid funnits skulle jag skapa minst tre böcker per år, men familjen och livet i övrigt pockar på och kräver sitt.

På skrivpuff.blogspot.com får jag utrymme att följa mina syner, och bara låta orden flöda.
Tack Ann Ljungberg för din underbara sida.

4 augusti 2010

TEMA att behöva

Två människospillror gick nere i diket letande ölburkar och flaskor som någon annan ratat. Kläderna de bar var märkta av ålder och de spretande fingrarna bar svarta sorgkanter och flagor av gammalt nagellack. Magarna kurrade i grym samklang och läpparna smackade av brist på vätska av annan karaktär än sprit. På fötterna bar de skor som hittats i en container på en gata i stan, och trosorna var flera dagar gamla.
Med huvudet djupt ned mot marken scannade de av diket meter för meter och ignorerade tutande bilar som passerade på den livligt trafikerade vägen. Hoppet att hitta ytterligare ett fynd höll deras arbetslust uppe, och den slutliga belöningen av en flaska med ett starkt skvalpande innehåll drev sökandet vidare.

Människorna som passerade på vägen fnös högt och ökade farten av rädsla att bli stoppade.

3 augusti 2010

TEMA Att födas

När jag vaknar hör jag hennes mjuka nynnande och stoppar tummen i munnen. Det skvalpar av vätska, och något säger mig att idag skall jag få komma ut. En stor mörk skugga landar över mig med bara den tunna huden mellan oss. En barytonröst förenar sig med henne och de sjunger sakta medan jag ömsint gungas fram och tillbaka i jämn takt. Ett lågt knakande ljud förs rytmiskt in i mitt livsrum.



Likt en lömsk orm slingrar den stora tjocka slangliknande saken sig ett varv runt halsen på mig, och chockad känner jag att livskrafterna stryps en aning, men inte helt. Mina små händer greppar knappt runt den och jag ligger så stilla jag kan för att den inte skall kunna runda mig igen.


När den första krystvärken rör mig är jag inte riktigt säker på att det händer. Stilla ligger jag och lyssnar på livet där utifrån som snart också skall bli mitt. Med tummen i munnen dras jag med av den inre strömmen när mitt livsvatten forsar ut.


Men något är fel! Hostande känner jag att livet sakta men säkert försvinner, och när det svartnar för mig hör jag främmande röster prata med min mamma. ”Det är ingen fara, vi skall hjälpa dig. Drick det här.” En besk vätska rinner ned till mig och smackande, grimaserar jag av obehag.


När jag kommer ut lyfts jag upp av luftströmmar. Jag ser min mamma ligga på en bår nedanför mig. Hon sover djupt och mannen som sitter bredvid henne sitter med sammanbiten mun och tittar på det som sker. Läkarna snittar upp den stora bulliga magen med en smal skalpell och trycker in sina stora händer medan de ideligen tittar på en stor skärm som är placerad vid oss. Jag hör spridda fraser, men mest mummel. Läkaren möter de andras blickar och skakar nästan omärkligt på huvudet.


”Barnet har navelsträngen runt huvudet. Vi måste försöka få ut det. Hur är det med hjärtverksamheten?” Sköterskan som är en kille skakar också på huvudet. ”Jag är ledsen, men det finns ingen.” Läkaren gräver ännu djupare och lyfter till slut triumfierande upp ett blåaktigt bylte. ”Snabbt!” Två män lösgör sig ur gänget runt sängen och tar den lilla kroppen i en vit handduk.


Svävande ser jag dem massera den och lägga ett stetoskop mot hjärtat då och då. ”Fortfarande ingen andning.” Orden är korta och koncisa. Läkaren som står vid handfatet och tvättar av blodet från händerna beordrar dem med grov röst att fortsätta upplivningen. ”Sluta inte, än finns det chans att hon kan överleva.” Han nickar åt läkaren som tagit över jobbet med att sy ihop min kära mor. ”Hur går det? Blir det ett snyggt ärr? Hon måste ju kunna gå på stranden i sommar.” De skämtar sinsemellan och försöker glömma faktumet att ett litet barn är nära döden. Deras hjärtan blöder för mamman, men de vet att de gjorde sitt bästa och kan med stolthet tala om att de i alla fall försökte rädda den lillas liv.

I en sista suck brister bandet mellan mig och livet och jag svävar upp, upp, upp

Divider,Angel

VILDSINT drar

Knappt har jag hunnit lägga mig, förrän jag drivs upp av tiken som gnällande krafsar på min säng. Yrvaket tar jag mig från ena sidan av huset till den andra och släpper ut henne genom verandadörren. Den korta promenaden väcker upp kroppen, och hjärnan driver mig att ta plats vid datorn och fortsätta skriva.



Den inre driften att förmedla bokstäver sammansatta till ord river och sliter i mig, och försöken att skriva snabbare resulterar i ord som inte finns. Leende suddar jag och skriver igen.


Ungarna ligger fortfarande och sover sött när jag först stapplande, sedan flygande tar mig in i en annan sfär och skriver det jag ser och hör. Men idag lockar något annat…


Den sista boken där jag har min blygsamma medverkan med en enda text smyger sig in i mina händer och snart är jag uppslukad av den istället för datorn. Förundrad över människors fantasi läser jag novell efter novell, med några vilsamma småtexter mellan. Kan det bli annat än succe när så många projicerar sin styrka på en bok?

2 augusti 2010

VILDSINT entre

När Peter kom hem ikväll var det inte honom jag kastade mig över…nä, nä…i hans famn vilade ett vitt paket med lite tejp på som jag tyckte var det mest intressanta just då.
Med nyfikna fingrar närmast slet jag upp paketet och tog upp en av de vackert klarröda skapelserna. Vilken känsla! Kommer det alltid att kännas så här när man tar i sin nyutgivna bok? Hur många jag än gör?

Med boken i handen slog jag mig ned på kontorsstolen och bläddrade fram min text. Nästan tårögd ropade jag till mig barnen för att de skulle få se vad jag skrivit varvid äldsta grabben fnyser och säger. ”Det är ju bara en massa bokstäver…inte en enda bild. Vilken tråkig bok. I min är det bara bilder.” Han kastar ned mitt ex på soffan och fortsätter spela dataspel med Zabine som knappt vänt på huvudet. Det är inte lätt att imponera på sina små.

TEMA Begränsning

Frannie och jag var gamla arbetskompisar som hittat tillbaka till varandra genom facebook. Mejlen korsade världen och trots avståndet kom vi varandra oerhört nära. Första gången hon skrev ordet puss hajade jag till, men ryckte på axlarna och skrev puss jag med. Ord lades till ord och det som är svårt att tala om öga mot öga avhandlades enkelt och snabbt via datorn. Jag vet inte när vi skippade normer om vad som är normalt och när breven blev fylld av önskningar om sex och närhet.

Frannie bad mig en dag skaffa webbkamera för att hon ville se mig, och snart satt vi där i varsin del av världen och gjorde saker med oss själva som bara älskande gör.
Bilderna av henne eggade mig och trots att jag aldrig någonsin haft dragning till mitt eget kön satt jag flämtande av lust när hon talade om vad hon skulle göra med mig när vi sågs.

Till slut kom då dagen då vi skulle ses på riktigt. Ett flygplan skulle föra min älskade till mig och vi skulle äntligen få hålla om varandra. Ett tidigt morgonbesök hos frisören resulterade i en ny fräsch look, och jag fyllde kylskåpet med det jag trodde att hon ville ha.

När jag såg henne komma på flygplatsen grät jag av rörelse, och då hon lade sin hand mot min kind rasade jag in i hennes famn. ”Frannie, älskade, äntligen är du här!” Den lilla tanken som stegrade sig i mitt bakhuvud ignorerade jag och pladdrade på.

Bagaget lämpades in i ett förvaringsfack och vi gick ut på stan för att fira. ”Vart vill du gå? Har du några speciella önskemål? Hur var resan?” Min mun gick i ett och hon fick knappt ett enda ord sagt på hela kvällen. Alla vet ju att sprit löser tungans band och jag skulle väl inte druckit eftersom min tunga löpt total amok och inte kunde stoppas.

I huvudet startade nu en film om hur det skulle vara att ha sex med denna underbara kvinna, och jag bad henne följa med in på toaletten för rörelsehindrade. Eftersom jag aldrig varit i den där situationen förut bad jag henne med andan i halsen att ledsaga mig, och orden följdes till punkt och pricka. Tveksamt öppnade jag klänningen hon bar och såg att brösten klarat färden från ung till medelålders utan att tappa styrkan. ”Du är så vacker.” Min röst var hes och jag kände något varmt strömma till i underlivet. ”Så…” Jag tvekade. ”Fulländad. Du har inte fått några barn va?” Frannie tittade mig i ögonen dimmig av åtrå. ”Nej, jag kan inte.” I brist på att säga rätt ord ägnade jag mig åt hennes nacke och de lena armarna.

Hon gled ur klänningen och lade min hand på sitt kön. ”Känn hur det pulserar. Jag väntar på dig Erin, jag har väntat längre på dig än du anar.” Hon lade huvudet bakåt mot handfatet och delade på benen för att bjuda in mig. ”Allt är ditt. Allt!”

Plötsligt skakades min kropp av en kväljning och jag rusade upp för att spy. ”Jag är ledsen Frannie…det känns fel att älska med dig.” Benen skakade när det gick upp för mig vad jag höll på med, och hela mitt inre gjorde uppror. Vad i helvete höll jag på med? Min kärlek till Frannie var inte av det kroppsliga slaget. Vi var två själstvilllingar som tänkte och kände lika på många plan, men jag var heterosexuell och hon bisexuell.

Ilsket drog hon upp dragkedjan på klänningen och rättade till håret. ”Vadå fel? Vi har ju haft sex med varandra i ett år snart. Vi tänker likadant, skrattar åt varandras skämt.” Frannie lade handen på dörrhandtaget. ”Vet du vad som är det värsta? Under tiden i skolan flirtade jag ohämmat med dig och trodde i korta glimtar då du mötte mina leenden att du kände likadant, men blev brutalt påmind om begränsningen mellan oss då du kom trippande med nya killar var och varannan helg. Jag älskade dig då och älskar dig nu.” Frannies ögon fylldes med tårar och jag räckte fram min hand som hon slog undan. ”Ta inte i mig! Jag trodde i min enfald att du kände som jag, men att du inte vågat erkänna det för dig själv.” Hon tryckte ned handtaget och ställde sig i dörren med ögonen gnistrande av ilska. ”Hör inte av dig till mig! Försvinn ur mitt liv! Jag åker hem med första bästa flyg.” Med dem orden slängde hon igen dörren med ett brak och lämnade mig i ett vakuum av känslor.
WOMAN\'S TEARS

TEMA Solen

Gassande, svassande på himlen hon står
Spejande, hejande med bara tår
Nyper i kinden på det som växer
Värmer och bränner stora täkter

great sunshine

VILDSINT är hemma, Ja älsker däj ja på g och mannen vill mer

I torsdags fick jag och flera andra det efterlängtade beskedet att vi fick hämta våra ex av boken VILDSINT som vi så längtansfullt önskat göra.




Tyvärr fick min älskling förhinder och ringde mig vid halv tre och berättade att han omöjligt skulle hinna till tryckeriet i tid för att hämta mina ex. Suckande var det bara för mig att inse att jag inte skulle få se eller känna på den förrän efter helgen. Ralph hade fotograferat när han hämtade sina böcker, och Veronica likaså… Själv stod jag där med tom famn.



Nåja, på måndag kväll får jag mina exemplar och skall inleda operation VILDSINT som innebär flirtande med bokhandlare och andra som kan köpa upp den och sälja fler. Utpriset blir 139:- + frakt om det är någon som vill köpa ett ex nu på studs.



Min pågående bok Ja älsker däj ja stöts och blöts i min hjärna, får nya kapitel, ny design så småningom med hjälp av min vän målaren, och ny baksida och prolog. Att skriva bok innebär att man ibland fastnar i ord…och står och stampar till fötterna antar en blåröd färg. Mina vänner på kapitel1 lindrar fallet från piedestalen jag satt mig på och fångar upp mig med möjliga ändringar och vad jag skall skippa helt. Det är riktig coaching det!



Boken är tänkt att bli klar 2010, men…hm…hinner jag?



Bokmässan är bokad, och hotellet beställt. Familjen följer troget med för att backa upp mina författardrömmar.



Mitt i allt detta säger min älskade karl att jag kanske skulle passa på att trycka upp en novellbok till bokmässan. Chockad tittar jag uppifrån och ned honom och säger. ”Jag? Men hur? Vart?” Skrattande plockar han fram mina pärmar där allt jag skrivit finns dokumenterat. ”Öppna och plocka ut de bästa.”



Genom skrivpuff bl.a har jag skrapat ihop ca 400 noveller och krönikor som jag kan vaska guldtackorna ur. Det känns bara så förmätet av mig att ge ut en novellbok. Är jag verkligen så skicklig med ord? Kastar jag mig i lava?
På axeln sitter min ständige medhjälpare och peppar, och tillsammans med de andra säger han om och om igen. ”Klart du är, kör hårt bruden. Detta är din chans. Gör dig sedd och hörd. Våga.”


Made by Andie

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...