28 februari 2011

TEMA Igår och observera

Det är med stor sorg i hjärtat som jag konstaterar att vår äldsta son nog antagligen lider av någon bokstavskombination. Vi har kontaktat psykolog och diskuterat med skolan, och…ja nu är det bara att vänta…

Razmus är en underbar liten sötnos som föredrar små sällskap framför stora, och har ett explosivt temperament som splittrar familjen i två delar ibland genom sitt beteende.


Det vi som lekmän har märkt är att socker för honom är lika med knark för andra.
Igår var det kalas för vår lilla ängel som imorgon fyller sex. Efter att Razzel vräkt i sig kakor sprängfyllda med socker blev han hyperaktiv och studsade mellan golv och tak. På det blev han otrevlig i mun och elak mot sin lillasyster som naturligtvis blev ledsen.

Hå, hå ja,ja…det blev till att sitta och diskutera med barnen när alla åkt, och stämningen var allt annat än munter.
Jag själv har aldrig haft dessa underliga trippar pga socker, men jag har läst och läser just nu att det tydligen diskuteras en hel del om det här.
Sant eller inte sant? Ja, jag kan väl bara konstatera att i vårt fall stämmer tesen att barnet kickar på socker, och blir ursinnig när det tonar av.

Jag har observerat barnen en längre tid och insett att vi proppas fulla av socker från första levnadsåret. Visst är det skrämmande?

26 februari 2011

TEMA Ihärdig

- Monsterjam
- Isprinsessor
- Monsterjam
- Isprinsessor
- M-O-N-S-T-E-R-J-A-M
5-åriga Esmeralda tittar med ilsken blick på storebrodern och sätter händerna bestämt i sidorna.
- I-S-P-R-I-N-S-E-S-S-O-R! Mamma! Malte är en tjatgris!
Malte tar på sig sin viktigpettermin och skrattar rått åt systern.
- Du är en riktig bäbis, vet du det? Monsterjam är ju skitcoolt ju.

Mamma Elsa försöker att låta allvarlig, men har mycket svårt att hålla sig för skratt.
- Malte! Det heter inte skitcoolt…säg att det är jättekul istället. Det låter mycket trevligare.
8-åriga Malte pekar irriterat på sin lillasyster.
- Esmeralda är såååååå envis. Jag är trött på hennes tjat.
Systern petar Malte i pannan med pekfingret.
- Skall du säga.
Hon vänder blicken till mamman och lägger huvudet bevekande på sned.
- Mamma, visst skall vi titta på isprinsessorna på Globen? Det är mycket roligare än titta på en massa bilar som krockar.
Malte suckar högt och himlar med ögonen.
- Det är ju bara för tjejer ju. Förresten var vi på sådant där skit med skolan.

Mamma Elsa tar tag i sonen.
- Malte! Det heter inte skit. Tänk vilket jobb de där flickorna lagt ned på att träna så att de skall göra sakerna exakt samtidigt. Förresten, om inte jag minns alldeles fel så var det en liten pojke som svor sig blå när vi var till isbanan. Skridskorna ville inte riktigt lyda dig då, eller har jag fel?
- Mamma?
Esmeralda sänker rösten flera oktaver, och nästan viskar fram orden.
Elsa vänder sig till dottern fortfarande med Maltes arm i ett hårt grepp.
- Ja?
- Kan vi inte gå på Isprinsessorna på Globen? Snälla?
De bruna ögonen är blanka och Esmeralda sätter ihop händerna framför sig i en bedjande gest.

Plötsligt kommer Pappa Pelle in i rummet.
- Kan vi inte gå på både och? Jag orkar inte höra ert tjatande längre. Du och jag kan ha en grabbkväll Malte, och mamma kan ha en tjejkväll med Esmeralda.
Han skakar på huvudet.
- Jag har väl aldrig hört ihärdigare ungar. Får jag fortsätta läsa min tidning nu? Utan en massa tjafs från er sida.
Malte kramar om sin pappa och ser lycklig ut.
- Tack pappa! Vad glad jag blir.
Pelle rufsar om i sonens hår och går leende tillbaka till favoritfåtöljen där han sjunker ned med dagstidningen.

Från barnrummet hör han dotterns glada skratt och smällandet från hennes inneskor när hon hoppar runt.

25 februari 2011

TEMA Befordrad och öka tempo

”Om du ökar takten blir du befordrad” Sade den korpulente mannen och gnodde intensivt med trasan på ett ställe på väggen. ”Cheferna uppskattar när vi är snabba, så öka tempot lite.”

Jag tittade uppgivet på den enorma väggen i tunnelbanevagnen och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Orden som någon sprayat dit gjorde ont i mig trots att de kanske inte var ämnade för mina ögon. Styrkan och klangen i det de gjort gav mig rysningar. Vart var världen på väg? Hur skulle vi små ynkliga väsen kunna stoppa denna grymhet som rotades i barnaår?

Mannen vid min sida fortsatte sitt putsande och försökte hjälpligt dra ihop tyget på dynorna gapade och visade innandömet. Någon hade använt golvet som urinoar.

Suckande satte jag mig ner på en av de få platser som inte massakerats och tittade mig omkring. Krossade fönster bågnade utåt med spretande skärvor som ännu inte lossnat och ramlat ner på marken utanför. De vackra reklambladen där solen strålade över en man med sin dotter gåendes på en strand var fyllda av ord som skrämde.

”Sådär får du inget gjort!” Mannen som jag inte ens fått något namn på bröt på ett annat språk, och hans svettstank nådde fram till min näsa. ”Jobba, jobba, jobba!” Mumlande för sig själv vände han ansiktet mot väggen och fortsatte sitt gnoende.

24 februari 2011

dagboksinlägg 24 feb

natt satt jag tills klockan 1 med texten, sedan kröp jag ned hos lilleman och sov sött hela natten.
Idag har jag varit iväg till Willys och handlat mat...massor av mat...och böcker...och filmer...
Hm...jag får nog lite svårt att förklara för Peter hur jag kan bränna 2000 spänn på mat som inte finns. För det kan vara lite klurigt att säga att jag köpt filmer igen!
Jag är en riktigt stor cineast och älskar filmer av alla de slag. Nu genom Manuspiloterna får jag lära mig hur filmer är uppbyggda och vilka som är typexempel på Lovestory, drama osv. Intressant och skitkul!

Jag har ju naturligtvis mina små speciella favoriter, och en av dem är Kurt Russel. Haja att jag hittade filmer som kostade tjugo spänn styck. Nu skall jag dregla lite....han är ju så läcker!
Ännu en favorit är Depp och inte att förglömma Mr Pitt. Håhåjaja...när jag räknade upp filmerna vid disken såg jag att det var sju filmer, bla American Beauty som är såååå underbart cool.

Det blev lite böcker till barnen, bla en som heter Rymd-Rakel och gubben i månen. Författaren heter Martin Widmark och Britt Sternehäll. Det är en hel serie av böcker som ungarna älskar. Hon är både cool och modig lilla Rakel.
Idag införskaffade jag även första boken i serien vargbröder. Jag måste väl erkänna att det var omslaget och namnet som lockade. tanken är att jag skall läsa den som godnattsaga till barnen, men vi får väl se. Just nu är det Håkan Bråkan som är poppis här. Lilla Hampuz 3 år vet exakt vilken av böckerna ha vill att jag skall läsa, och brukar få syskonen att ge med sig.

När jag kom hem med all maten ställde jag den helt sonika på golvet, lyfte ur frysvarorna och lämnade resten till senare. För nu....skall jag skriva manus.

Ha det gott!

23 februari 2011

TEMA Utväg och Godkänd

”Sansa dig, du hinner.” Jag kastar ett snabbt öga på mannen som sätter en hand i mitt bröst och stoppar mig. Irriterat skjuter jag bort hans skitiga, ärrade hand och fnyser högt. ”Vad vet väl du? Sådana som du behöver väl aldrig stressa…ni bara går där med öppen hand och tigger från oss som försöker kämpa oss fram i djungeln av måsten.”
Han ser ut som en fisk när han kämpar för att få luft och jag ler inombords. Nu fick han så att han teg den där lismande tiggaren som alltid kom sättande efter mig när jag väntade på pendeltåget.

Jag hör stegen från honom bakom mig, och är inte alls beredd på det som händer. Mannen ger mig en hård knuff i ryggen så att jag nästan ramlar ned på skenorna. Han tittar argt på mig och när jag ser att nästa knuff är på väg duckar jag och kastar mig åt sidan. Utgången är alldeles för långt bort, och jag ser ingen annan utväg än att svinga min älskade dator mot hans kropp. ”Dunk!” låter det och jag gråter inombords av förtvivlan när jag hör ljudet. Säkert går den i tusen bitar och kommer att vara oanvändbar forever.

Som i ultrarapid ser jag honom ramla omkull, men fångas upp av en förbipasserande man som stått en bit ifrån och sett hela scenen. ”Den där svingen var fullt godkänd, men du kanske skulle ta och tänka till ett varv extra? Om han ramlar ned på spåret förvandlas du på några sekunder till en mördare.” Mannen borstar av tiggarens rock som är ordentligt luggsliten och vänder sig till mig igen. ”Kan ni inte bara inse att världen består av olika sorters människor, och att det val man själv gör inte alltid är rätt?”

Jag studerar mannen framför mig och inser att han har rätt, men kan ändå inte låta bli att munhuggas lite med honom. ”Hur kan det vara okej att vissa skall göra rätt för sig, medan andra glider fram genom livet med uppbackning av samhället. Hjälp mig förstå varför man inte får stå för sitt val?”
Tiggaren hötte med handen mot mig och började skrika okvädingsord och såg smått galen ut. ”Din jävla översittare. Som om du inte tar emot hjälp från samhället…barnbidrag, bostadsbidrag, rutavdrag…vill du att jag skall fortsätta?”
Som tur var kom mitt tåg precis då, och jag hoppade lättad på det med huvudet fullt av tankar.

22 februari 2011

Dagboksinlägg 22 feb/dödligt gift

Idag har jag letat febrilt efter ett gift som kan läggas på en sida i en bok och förgifta läsaren när han/hon slickar på fingret för att vända blad.
Det skall vara ett gift som verkar rätt fort, och är dödligt...helst inte heller syns vid en obduktion.
Jag har sett en film för väldigt länge sedan där det hände, men kommer tyvärr varken ihåg vilket gift han använde, eller filmtitel.
Vet ni därute i cyberrymden något?

Jag har hittat ricin, och letar hur man framställer giftet av blomman som faktiskt finns som prydnadsväxt i många svenska hem.

Ute snöar det och en jättestor traktor tar just nu bort våra stolpar där elledningarna som numera blivit nedgrävda gått.
Så himla skönt att slippa se alla trådar som korsat och tvärsat vår tomt.
Värdet kommer ju att öka på tomten i och med det här, och skatten.

Småttingarna är hemma och medan Razmus spelar Playstation leker småttingarna doktor. Det är till och med så bra att lillflickan är supermagidoktor. Det ni...

Ikväll skall Peter fortsätta med kaklingen av vår ingång i köket, och jag tänkte bjuda på fisk och ris. Jag själv är ingen fiskälskare precis, men Peter älskar det.

Dagboksinlägg 22 feb

Herregud vad dagarna rinner iväg. Det börjar bildas en knut av allvar i min mage angående manuset som inte på långa vägar är klart eftersom jag mitt i bytte manusinriktning. Men, men...det löser sig väl? Hoppas jag.
Nu skall jag stänga av internet och kliva in i en seriemördares själ och hjärna, lite läskigt det medges, men framförallt mycket, mycket intressant.
Syns ikväll!

21 februari 2011

Kvällsinlägg 21 feb/ En vanlig skoldag

aha, så var jag ännu en dag rikare med massor av information om hur man skriver om gangstrar och deckare. Dessutom fick vi lära oss hur man lägger in voiceover i filmer på ett bra sätt. Jag vet inte om jag skall använda det i min kommande film...måste fundera och testa det först.
Vi såg en film där biljakter avlöstes av springande karlar som jagade varandra. Det var en klassiker från 1971, och den var så tråkig att jag somnade korta stunder här och där. Det blev inte mycket till innehåll för mig inte.
Efter skolan hämtade jag en motvillig sjuåring som vägrade att följa med hem, och inte gav sig förrän jag hotade med att lyfta upp honom på axeln och bära ut honom. Moloken stampade han sig ut, förbannad så förbannad. "Jag ville ju leka!" skrek han med hög röst.

De två andra var lite enklare att hämta, men ville också stanna kvar. Det är bra när ungarna trivs på dagis, men det vore skönt att någon dag få två lyckliga barn som studsar av lycka över att få gå hem.
Kvällen skall jag tillbringa med filmmanuset.
Godnatt på er!

Morgoninlägg 21 feb 2011

God morgon!
Måndag...med en hel veckas skrivande framför mig och en helg full av research och funderande.
Ett nytt vackert golv i vårt mycket slitna 70-talskök och tre barn som haft skojigt både ute och inne.

Idag är det skola för mig så efter att ha lämnat alla ungar på dagis och skola åkte jag försiktigt vidare till Subtopia för att sätta mig och skriva dagens skrivpuff.

Ute efter vägarna är det både halkigt och fullt av bilar som har bråttom.
Jag känner att bilen emellanåt glider iväg i kurvorna, och nästan kryper fram emellanåt.

Ha en underbar dag!

TEMA En metod

Blodet pumpas i snabb takt runt i ett snillrikt system.
Rengör det så att njurarna får andrum
Nålarna på min arm står likt två soldater i givakt de fyra timmarna som krävs
Teveprogrammen avlöser varandra och jag försöker att glömma var jag är
Maskinens puffande ekar i mitt huvud, tränger sig förbi alla spärrar jag satt upp och tvingar mig till insikt.

20 februari 2011

En liten privat enkät bloggare emellan

Jag fick mig tillsänt ett litet formulär av frågor och svarade på dem.

TA UPP NÄRMASTE BOK, SLÅ UPP SIDAN 18, RAD 4. VAD STÅR DET DÄR:
Boken är I HUVUDET PÅ EN SERIEMÖRDARE
På rad 4, sidan 18 står det:
Filmer som Psycho, To catch a killer, När lammen tystnar, Han älskade dem alla….
VAD VAR DET SENASTE DU SÅG PÅ TV:
Filmen KRAMER MOT KRAMER som jag har i läxa för att lära mig hur ett drama är uppbyggt. Jag grät som vanligt…

BORTSETT FRÅN DATORN, VAD HÖR DU PÅ JUST NU:
Jag hör min kille slurpa kaffe, och på teven är det någon slags debatt. Surrandet av vår luftvärmepump nere i källaren fyller huset i varje vrå.

NÄR VAR DU SENAST UTOMHUS OCH VAD GJORDE DU DÅ?
Idag när jag hämtade några skottkärror ved för att fylla vedkistan inne i vardagsrummet.

VAD HAR DU PÅ DIG?
Dubbla ullstrumpor, fleecebyxor, fleecetröja.

VILKEN VAR DEN SENASTE FILMEN DU SÅG?
Kramer mot kramer

SKULLE DU ÖVERVÄGA ATT FLYTTA UTOMLANDS?
I förra veckan hade jag gladeligen gjort det när snön ute på vår väg nådde mig till midjan och det var omöjligt att ta mig från tomten med bilen. Då skrek jag av vanmakt och längtade bort.
Annars tänker jag inte så mycket på sådant. Jag älskar Sveriges alla växlingar och skulle säkert sakna det om jag flyttade.

Dagboksinlägg 20 feb

Vårt kök blev sååååå snyggt. Titta själv:
Så här såg det ut före

Så här ser det nya golvet ut.
Det är Peter som fixar det hela
Men idag tillkom ett nytt fenomen...alla dörrar såg så otroligt slitna och fula ut, och dessutom var hela köket väldigt skitigt.
Det var bara att sätta igång med storstädning, och nu doftar köket godis och är tjusigt värre.

Vid ingången skall Peter klinka golvet för att blöta fötter inte skall förstöra golvet, så just nu är han och dottern ute och letar snyggt klinker på Bauhaus mm.

Min väninna Madde har varit hit en sväng med sin sjuårige son Tobias för att han och Razzel skall få leka.
Nu har hon åkt och två ungar jobbar just nu febrilt på att busa runt över glatta golv.

TEMA Att förödmjuka

”Hörru Lisa? Är inte det där din farsa?” Lisa vänder sig häftigt om och ser familjens stora Zafira glida sakta nedför gatan. Hon stampar hårt i marken och kastar tillbaka det långa ljusa håret som glidit fram över hennes knappt skylda bröst. Lisas nyinköpta klänning når nätt och jämt över hennes fasta 13-åriga rumpa och de röda högklackade skorna ger fortfarande skavsår och är lite vingliga eftersom de är nya.

Den silverfärgade alltför välbekanta bilen stannar några meter från ungdomarna, och en ruta åker ned. ”LISA!” Pappans ton är sträng och hon vågar inte göra annat än att svara. ”Ja pappa!” Lisa går närmare honom med osäkra steg. Hon tittar ned i backen och följer trottoarens kant med blicken fram till bilens däck. Lisa hör en bildörr öppnas och frasandet av kläder. I hennes synfält kommer två kängförsedda fötter. De brunsvarta snörena är perfekt knutna med två exakt lika stora rundlar.
”Vad i helvete har du på dig? Du ser ut som en hora!” Hans arm sliter tag i det ljusa håret och hon nästan flyger in i baksätet. ”Tänk om din mamma sett dig sådär? Så respektlöst av dig!”

Pappan slår igen bakdörren med en smäll och sätter sig i framsätet. Med fingret hårt tryckt på fönsterhissen lutar han sig ut för att skrika till ungdomarna som står en bit bort. ”Vad faan glor ni på? Akta er så att jag inte berättar för era föräldrar vad ni sysslar med.” Pappan drar med handen över det tunna håret och vänder sig bakåt till dottern. ”Vad har du att säga till ditt försvar Lisa?”

Dottern vänder sig tårögd mot rutan och säger med darrande läppar. ”Hur kan du förödmjuka mig så pappa? Jag HATAR dig! Mamma hade aldrig gjort så här, aldrig.” Lisa slår med knytnäven mot förarsätets baksida. ”Jag hatar dig! Jag önskar att det var du som dött istället för mamma.”

Pappan vänder sig framåt och lägger i en växel. Han kör under total tystnad de fem kilometrarna hem till det stora huset han köpt för barnens skull, och öppnar bakdörren när de kommit hem för att släppa ut dottern. De blåa ögonen är fyllda av sorg och stegen är tunga. ”Gå upp till ditt rum.” Pappan pekar med fingret som darrar. ”Jag kommer snart…”

Han öppnar sakta dörren till vapenskåpet som är låst med dubbla lås för säkerhets skull och plockar fram en svart liten pistol. Pappan smeker ytan på den och lägger i fyra krutfyllda hemgjorda skott, sedan riktar han vapnet mot sin panna.

19 februari 2011

TEMA Avstå

Min karl snackar om giftermål och vi har pratat om det, men vi tänker avstå från ringar eftersom de har en tendens att bli för trånga, försvinna eller bara helt enkelt glömmas bort i skåpet.
Så vi letar efter en mycket speciell tatuering där vi skall ha varsin hälft på smart ställe på kroppen. Det vore rätt coolt att ha den på handen för att bli en enhet när vi håller varandra i handen, men jag fnular…

Det här med giftermål tycker jag annars är ganska överskattat. Det är ju lika enkelt att skilja sig som att gifta sig, och en ring på fingret innebär inte att jag älskar karlen mer. Dessutom kan ju ett sådan där baluns kosta hur mycket som helst. Dem pengarna lägger jag hellre på renoveringen av huset.

Jag har sagt till Peter att jag visst kan gifta mig, men kyrkan kan han glömma och mastodontfesten med. Skall det bli något mellan oss får han ta med mig till ett varmt land där jag kan stå barfota på stranden och säga ja.
Tills vi har råd med det avstår jag från ringmärkningar eller annat.

Dagboksinlägg 19 feb

Idag är det en stor dag...för idag skall vi äntligen slippa vårt fula äckelgröna 70-tals vinylgolv som dessutom är halvt utrivet sedan ett halvår tillbaka.



Det nya golvet ser ut som furuplankor och skall ersätta det gamla några år...ja iallafall tills vi tar itu med att helrenovera köket som liksom resten av huset andas 70-tal.

Det enda vi gjorde när vi flyttade in för sex år sedan var att måla över de mörkt gröna väggarna i vårt pyttelilla vardagsrum som knappt får kallas det.

Barnen har placerats framför varsin film och listerna runt väggarna har slitits loss. Kokböckerna som stått i en smal bokhylla i köket har rivits ut och lager av dammråttor har sugits upp.

Man skulle kanske renovera lite oftare?
Resultatet får ni se i eftermiddag när Peter lagt det klart.

18 februari 2011

Dagboksinlägg 18 feb

Nu har jag tillbringat dagen med näsan i en bok som heter I HUVUDET PÅ EN SERIEMÖRDARE.

Jag måste medge att maten fastnade i halsen när jag åt samtidigt som jag läste om en seriemördares tillvägagångssätt. Det var bara att inse faktum. Var sak har sin tid.

Psykologibok efter psykologibok läses igenom och jag dammsuger internet på just det min karaktär i det kommande filmmanuset använder som metod. Lite klurigt att skriva hans tankar när jag aldrig tänkt dem själv, men samtidigt är det väldigt spännande och roande.

Idag kom ett paket med en massa filmer om olika seriemördare som jag skall plöja igenom under helgen. Dessutom har jag ett antal kärleksfilmer som också skall gås igenom.

Hade hoppats att hinna börja på version två av filmmanuset, men det får väl påbörjas i helgen istället.

Snart dyker Peter upp med lite pizzor, lasagne och kyckling. Skönt att slippa göra mat för en gång skull.

Det tråkigaste med att gå hemma är att äta själv och göra mat själv.

Min bok PAPPERSSKÄRVOR säljs i sakta mak och TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL går ännu trögare...men, men jag får väl vara glad ATT de säljs.

På min hemsida www.anithaostlund.se/ kan du hitta det mesta jag skrivit om du blir nyfiken på mina noveller, och alla böcker hittar du info och provsidor på där.

Nya böcker är på gång, men tiden räcker inte riktigt till för alla projekt. Just nu är det filmmanuset som ligger först i tur...det skall ju vara klart för försäljning i slutet av april. Puh! Gissa om jag är nervös?

TEMA Sakta ner

I samma ögonblick som Per såg cykeln saktade han ner, men gasade sekunden efter på igen. Han såg den rundade baken och de fasta skinkorna studsa på näthinnan en lång stund efter att han passerat.
I backspegeln såg Per håret fladdrande leka med vinden, och han anade ett leende fyllt av frihet.

Tveksamt saktade han ner igen, väntade tills hon passerat hans bil och lade sig precis bakom. Så enkelt det skulle vara att nudda den vita huden med handen. Per ryste av välbehag, och genomfors av en darrning i underlivet.
Plötsligt tittade flickan bakåt och vinglade till lite, men rätade strax upp cykeln igen. Han kunde se de spända käkarna och förstod att hon blivit rädd.

Svärande över sin oförsiktighet trampade han lätt på gasen och for förbi henne för tredje gången, men precis i det ögonblicket han passerade framhjulet gläntade han på dörren och hörde några sekunder senare ett högt metallgnisslande. Belåtet lade han i bromsen.

Flickan flög över styret och hamnade på vägen framför honom. Det hela utspelade sig i ultrarapid i hans sjuka hjärna, och tanken på vad som väntade fick honom att le.

När Per klev ur bilen skrek flickan av skräck och försökte trots skadan i huvudet och knäna släpa sig bort från platsen. Han gick sakta efter henne och tittade sig noga runt i omgivningen rädd att ha vittnen. ”Jag gör dig inte illa om du håller tyst.” Pers skrapiga, nasala röst fyllde det tomma utrymmet mellan bilen och flickan. ”Jag skall bara känna lite.”

17 februari 2011

Kvällsinlägg 17 feb

Dagen har tillbringats framför datorn och jag har skrivit sida upp och sida ned, snurrat och tvistat hjärnan, sett utifrån och inifrån på texten framför mig, och ändrat än det ena än det andra.
Slutresultatet är över förväntan och inatt skall jag läsa Sven Å Christianssons bok "I huvudet på en seriemördare"
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113025562
Jag skriver en recension när jag kommit igenom de över fyrahundra sidorna.
Imorgon är det fredag igen, och kvällens pannkakor som inte åts upp ligger i en burk för att intas när ungarna är på skola och dagis.
Mannen i huset sover framför teven där reklamen hoppar in gång på gång. Jag funderar starkt på att säga upp Boxerabonnemanget och bara använda teven till att titta på film. Jag HATAR dessa ständiga avbrott för reklam.

Ni får ha en god natt så syns vi imorgon.

TEMA Äta något ovanligt

”Fråga inte…snälla…jag vill inte veta.” Jag höll Peter runt handleden för att stoppa honom från att gå iväg, men drogs med när han gick mot det lilla rullande köket där en sliten kvinna stod, leende. ”Sluta!” Jag satte händerna över öronen när han frågade vad soppan innehöll, och nynnade för att inte ett ord skulle sippra igenom. ”Kan vi inte bara gå?!” sade jag högt och blundade för att inte se på kvinnans mun.

Peter skrattade och försökte på knagglig engelska få reda på vad jag nog redan anade. Den leende thailändskan pekade på några stirrande ögon som låg i disken, och på en odefinierbar köttslamsa som var full av flugor. ”Very good.” sade hon och pekade på en jätteskål med ris. ”Do you like?”

Jag visste att synen av den vämjeliga soppan fylld av guppande ögon skulle följa mig resten av mitt liv, och backade sakta mot gatan som var fylld av tuk-tuks och mopeder.

Några minuter senare kom Peter strosande efter mig med ett nöjt leende på läpparna. ”Gissa vad det var?” Han sträckte fram en av Thailands mest älskade frukter, rambutan och rufsade med handen i mitt hår som av fukten blivit alldeles lockigt. ”Det var fårögon…” Han höll handen för munnen och skrattade. ”Fy faan vad äckligt!”
My favourite Noodle Soup!
Jag väntade in honom och tog hans hand. ”Nästa gång tittar vi lite noggrannare vad som finns i skålarna innan vi beställer. Jag höll på att spy.” Min röst var fylld av äckel och lättnad över att jag inte hann ta en enda slurk av smörjan vi blivit serverad.

16 februari 2011

RECENSION Den fria viljan

Så har jag äntligen sett den...filmen många pratar om

En tysk vidrig film som får mig att vilja stänga av teven flera gånger, och gör så att jag skriker av ilska i soffan åt aktörerna.
Det har sagts mig att jag kommer att tycka synd om kräket i den, men jag jublade åt slutscenerna.
Jag skall inte berätta för mycket, men se den och våndas.

TEMA Skeptisk

Karin kisade mot solen och placerade handen som skydd ovanför ögonen. Pelle satte sig jämte henne och började gråta. ”Du…?” Karin lutade sig mot honom och stötte till hans axel. ”Du…? Så illa kan det väl inte vara?”

Pelle kröp ihop till en liten boll och grät ännu högre. Karin lade försiktigt handen på hans skakande rygg. ”Nog för att jag var skeptisk till ert förhållande från första början…” Hon tystnade och väntade på en reaktion.
Gråten övergick sakta till snyftningar och till slut vände han sig om. I stackato upprepade han det hon sagt. ”s-k-e-p-t-i-s-k? Du hatade ju för faan henne. I alla fall sade du det till morsan.” Pelle sjönk ihop igen och låg tyst en lång stund.

Karin kände kylan från snön tränga in genom knäna, och att fingrarna försvann ett efter ett. ”Kalle? Kan vi inte gå in och prata om det här? Jag kanske dömde ert förhållande för fort?” Hon längtade våldsamt efter att få resa sig och sträcka på benen, men ville inte svika brodern i ett så känsligt ögonblick. ”Kalle? Kom nu…”

Karin tryckte in sin arm i den lilla glipan mellan armhålan och kroppen, lyfte upp Kalle och drog med honom in. För en sekund kände hon bara för att släppa den tunga kroppen i backen, sätta sig i bilen och fly, men det var ju det hon alltid gjort. Flytt för att slippa känna och se sorgen i ansiktet.

”Äh ryck upp dig nu! Det här är patetiskt. Sandra kommer tillbaka när hon tänkt över allting. Jag lovar.” Karin öppnade ytterdörren och baxade in Kalle i den lilla nästan obefintliga, mörka hallen.

15 februari 2011

TEMA Utvärdera

Efter en noggrann utvärdering av mitt liv har jag funnit detta:

Jag har en karl som är det bästa man kan få
Tre barn som kan vara nog så jobbiga, men alltid fyller hjärtat med värme och skratt
Jag är fattig som en lus, men lyckligare än någonsin
Livet är så mycket enklare än man tror, och ändå så komplicerat att man kan få grått hår i förtid
Jag bor i ett gigantiskt, men just nu iskallt hus och längtar mer och mer till våren trots att jag älskar vintern.

14 februari 2011

Tema Något kärleksfullt

När jag vaknade stod han som gud skapade honom och diskade i mitt kök. Dammsugaren hade tagits fram och en hink doftande av såpa stod jämte den.

Jag smög försiktigt upp, och satte mig i fåtöljen i rummet intill. Lutade mig framåt exakt så mycket som behövdes för att se mannen i mitt liv sätta på sig ett förkläde och hämta ägg i kylen.

Han nynnade på en sång och svetten rann över pannan.

När spisfläkten startade smög jag fram till dörröppningen och såg honom stå och steka pannkakor. Barnen vaknade och kom utstörtande från rummet, överlyckliga och lite nyvakna. ”Pappa! Åh vad jag älskar dig!” Lillflickan kastade sig runt halsen på honom och pussade på hans nyrakade kind.

Jag skyndade mig till sängen och kröp ned under täcket.
Fnittrande låg jag alldeles stilla med bultande hjärta.

När han dukat och stekt färdigt pannkakorna gick han in till sovrummet för att väcka mig. ”God morgon älskling, Happy Valentine."

13 februari 2011

80-tal, kära 80-tal

Som ni ser varierade stilarna under 80-talet, men det var inga problem för mig. Jag klippte helt sonika håret själv, och syrrans, och morsans, och...
Det dröjde ända tills 90-talet tills jag äntligen hittade mig själv.

TEMA Att tolerera

Kalle tittar sig runt i rummet som för närvarande befinner sig i totalt kaos. Det vackra antika bordet är översvämmat av flaskor som druckits ur, och eleganta glas blandar sig med plastmuggar som både ligger och står upp. Mattan under bordet är fylld av röda vinfläckar som torkat in, och halvätna chips som trillat ned från dreglande munnar.

En dörr låses upp, och Kalle hör mammans taktfasta klickande från skorna. ”Klick-klack, klick- klack ” låter det. Ibland funderade han på varför hon aldrig kunde frångå sin vana, och för en gångs skull ta på sig ett par bekväma tennisskor.

Kalle känner och hör när hon kommer in i rummet. Med ryggen fortfarande mot henne viskar han ett lågt ”Förlåt, grabbarna och jag tittade på film.” Kalle minns varje scen från filmen de såg. Kvinnornas agerande hade snabbt förvandlat de fyra männen till dreglande hundar. Under höga rop tittade de på porrfilmen och önskade allihop att de var med i den.

”Kalle för i helvete! Jag tolererar att du har en grabbkväll och att det blir lite chips på golvet, och några extra glas att diska. Men det här…” Hon drar med handen över bordsskivan. ”Fattar du hur dyrt det här var? Och mattan…”
Mamman vänder sig till honom och lägger med allvarlig min en hand på Kalles axel. ”Gubben…du är tjugosju år och borde ha skaffat ett eget hem för länge sedan. Mitt förslag är att du per omgående uppsöker en bostadsagent.”

Hon väntar inte på hans svar, bara skyndar sig ut ur rummet. Inifrån köket skriker hon ett högt. ”Du städar upp det där innan du lämnar rummet!”

12 februari 2011

Dagboksinlägg 12 feb

Aldrig får man vara riktigt glad...

Zabine skulle på födelsedagskalas hos sin kompis idag, men har drabbats av en elak magbacill och blir hemma. Lilla, lilla gumman...

Inatt skrev jag på manuset tills klockan ett då ögonen trillade ihop av sig själv. Antagligen beror det på skottandet.

Imorse var det dags igen...gick upp åtta, käkade frukost och hoppade i overallen för att gå ut till det vita eländet därute.


BILD: Vår byväg är omgiven av höga drivor av snö.


Fyra timmar senare fick jag äntligen gå in.

En snäll granne hjälper oss med sin snöslunga för snön har blivit oss övermäktig.

Nu skall jag skriva på manuset igen.

TEMA Enkelhet

”Jag har inget hemma att bjuda på, och det är ganska ostädat”
Petra försöker minnas om hon lagt trosorna från gårdagen i tvätten, eller om de som vanligt hamnat på golvet. Killen står framför henne är mer än lovligt vacker, och i vanliga fall skulle hon inte ha tvekat att bjuda in honom.

”Är det okej om jag går in och kollar läget? Jag vill ju inte visa min sämsta sida första gången du besöker mig.” Petra rodnar och tittar ned i golvet.
Adam ler och pekar på sina skor. ”De här fötterna stannar här tills de blir inbjudna.”

Petra låser upp dörren och går in i hallen som är enkelt möblerad. Stövlarna gör svarta spår på det vit/svartrutiga golvet, och hon svär lågt för sig själv. Försiktigt gläntar hon på sovrumsdörren och bereder sig på ett totalt kaos. ”Men?” Petra tittar runt i det lilla solgula sovrummet.
Någon har placerat hennes kläder på stolen bredvid sängen, och bäddat sängen. Persiennerna som alltid är i nedfällt läge är uppdragna, och fönstret står lite på glänt. ”Vem?” Fundersamt går Petra vidare till vardagsrummet och hittar samma fina ordning där.

När hon kikar in i det nästan obefintliga utrymmet som skall föreställa kök hittar Petra en slarvigt skriven lapp.
”Hej Gumman! Eftersom jag fortfarande har nyckeln kvar sedan semestern passade jag på att kika in och i all enkelhet göra det lite snyggt i ditt hem. Hoppas du inte tycker att jag lagt mig i? Kramar mamma.”


Med ett leende på läpparna knölar hon ihop lappen och går ut till Adam. ”Välkommen till mitt lilla krypin.”

11 februari 2011

Dagboksinlägg 11 feb

Fredag älskade fredag.

Snö, hatade snö.

Det sista vi gjorde innan vi lade oss inatt var att skotta bort ett ca trettio centimeter djupt snölager på tomten.

Det första vi gör på morgonen är en repris av gårdagen.

Jag beslöt mig redan tidigt imorse att stanna hemma. Barnens dagis är inte livsviktigt, och deras säkerhet är viktigare. Risken att hamna i diket var mer än 50 procent vilket jag anser är åt skogen för mycket. Förresten kommer jag inte ut från vårt bostadsområde eftersom ingen skottat vägen.

Nåväl, Peter for iväg klockan sex efter att vi skottat av någorselunda. han har fyrhjulsdrift och tuggade sig ned till stora vägen. Bredvid sig hade han Razmus som skulle till skolan.

Jag gick in och tände en brasa eftersom vi hade kallt efter strömavbrottet, men såg att granntjejen fastnade med bilen i drivorna och gick ut för att hjälpa henne.

Barnen satt och åt frukost.

En timme senare kommer jag in frusen och iskall om hakan. Det stormar ju också. Bilen kom loss till slut och slirade ned till stora vägen. Pia var jättetacksam över hjäpen hon fått.

När jag kommer in har Lilleman hällt ut k-flingor på bordet och sitter och äter dem.

Det var bara att plocka fram sopen och städa, både unge, golv och bord.

När jag tittar ut ser jag att fågelmaten är slut och pulsar ut med nytt. Det tog inte många sekunder innan ekorrar och fåglar invaderade matningsstället.

Nu tittar ungarna på film, jag skriver och elden sprakar hemtrevligt i braskaminen.

Och utanför fönstret...har ytterligare 20 cm snö lagt sig på marken, och drivorna byggs på så de blir meterhöga.

TEMA Intelligens

”Sådant där kan en apa måla” Ola ler hånfullt och pekar på Pias verk. Den lilla flickan försöker dölja det hon målat med sin späda kropp, men skjuts iväg av den betydligt större klasskompisen. Han lägger fram en teckning fylld av skjutvapen, bilar och motorcyklar på bordet. ”Titta! Så här skall det se ut.” Ola pekar med hela handen och tittar kaxigt på Pia.

Fröken kommer fram till barnen och drar fram målningen som Pia om igen döljer. ”Får jag se gumman?” Hon spärrar upp ögonen av förvåning. ”Men Pia, har du verkligen gjort det här? Den…den…den är underbar! Vilka färger, vilken härligt komposition av cirklar.” Hon böjer sig ned mot flickan och rufsar om i hennes hår. ”Det här gjorde du bra.”

Fröken smeker Pias kind och vänder sig till Ola. ”Jag kan tala om för dig att apor är intelligenta varelser som kan både det ena och det andra.” Hon lägger handen på hans axel. ”Du skall aldrig nedvärdera andras skapanden på det där viset. Smaken är olika Ola, det lär du upptäcka när du blir vuxen.

Kalle som praktiserar i klassen lyssnar uppmärksamt på diskussionen, och ler i smyg när han hör fröken Marias ord.

10 februari 2011

TEMA Ta ett beslut

”Raljerande?” Stina smakade på ordet och försökte tänka sig det i sin text. Hon skakade på huvudet ”Nä…det låter för underligt” Stina vred in pennan i håret och lade fundersamt pannan i veck ”Skroderande?” Hon skrev in ordet i texten, höll den en bit ifrån sig och funderade, skakade på huvudet och suddade.

Under tiden Stina satt med brevet framför sig tittade Uno in på henne från verandan. Han såg solskenet leka i det silverstänkta håret, och skuggorna täcka in hennes älskliga ansikte. Uno log och stampade av sig snön. Han gled ut över trädgården med blicken och såg att vårens första snödroppar kämpat sig fram genom isen. För en kort sekund tänkte han plocka dem, men mindes Stinas ovilja att ta in blommor i huset.

Stina suckade och skrev in ordet hon trodde passade bäst, sedan vek hon ihop det vita arket och sköt ned det i kuvertet. Med tungan som redskap förseglade hon det.

Stina hörde stampandet på bron och ropade till honom innan han ens klivit in genom dörren. ”God morgon älskling! Kaffet är färdigt, det är bara att sätta dig.”

Uno slog sig ned på den gamla träsoffan som en gång agerat säng till hans förfäder. ”Vem skriver du till?” Stina låtsades inte höra frågan och gick till skafferiet för att hämta sockret.
Han tog tag i hennes hand när hon sträckte fram sockerskålen. ”Vem Stina?”

Hon snappade åt sig en kaka och bröt den i två halvor. Hällde kaffe i sin kopp och lyfte det till sin mun. Tog sats, men tystnade innan första ordet var sagt. Stoppade i sig ena halvan, sedan den andra.

Uno reste sig irriterat upp och lämnade bordet för att snabbt dra på sig skorna och gå ut igen. Han stampade extra hårt på verandans trädäck och Stinas ögon fylldes med tårar.

9 februari 2011

Morgoninlägg 10 feb 2011

Morrn!

Sitter just nu på ett cafe i stora staden i väntan på att få träffa min lärare och få handledning.

Som ni kanske läst har jag hoppat på ett annat filmmanus som både blir unikt, äckligt och frustrerande för publiken. Ideen har grott länge i skallen och nu skall Kurt Öberg hjälpa mig att förverkliga tankarna.

Lilleman och Zabine ville inte släppa iväg mig imorse, och lillgumman grät en skvätt. Det känns i modershjärtat.

Jag hade gott om tid att trösta så jag stannade kvar lite till, och sedan var allt frid och fröjd.

Däremot blev det struligt värre när jag skulle parkera bilen. På Willys fanns stora skyltar att de bara godtog tre timmars parkering. Puh! I smärre panik for jag till jätteparkeringen vid Beijers där det var pintjockt med bilar. Som tur var hittade jag ett ställe som snabbt fylldes av bilar.

Efter ett samtal med min lillasyster slås jag ännu en gång av hur enormt priviligerad jag är som har Peter. Han är en stadig klippa som jag haft genom missfall, sjukdom och struliga graviditeter. Han for som en snorloska mellan jobb, sjukhus och hem när det strulade som mest, men klagade aldrig.

Min systers man gör ingenting i hushållet, och är av den gamla stammen.

Min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL anithaostlund.se/tre-anglar-och-tre-mirakel.html som du hittar ute i näthandeln, eller på min hemsida kommer att skrivas om inom detta år, och boken Pappersskärvor anithaostlund.se/pappersskarvor.html säljs stadigt på nätet och i bokhandeln.

Men rik, nej det blir jag inte.

I slutet av april skall jag in i verkligheten igen, och skall stå på egna ben. Gissa om det är omvälvande i mitt liv?

Alla år jag gått hemma med ungarna har gjort att jag som var den eviga partytjejen coolat ned mig och har som största intresse att bara vara hemma och pula med mitt och umgås med ungarna.

Det finns säkert en lätt ADHD i min hjärna som då och då skymtar fram, men i det stora hela har jag lugnat ned mig nästan för mycket. Det som finns kvar av den gamla Anitha är drivet att göra saker och röra på mig.

Nu skall jag dyka in i fantasins underbara värld och skriva manus.

Ha det gott.

TEMA Tänka tvärtemot

Redan från första dagen drogs jag mot honom trots att vi var två motpoler till varandra. Olika både till utseende och beteende.
Han var den pratiga, sociala medan jag var den tysta, blyga.

Våra arbetskamrater skrattade rått och dömde ut vår romans från dag ett. Olle som skulle föreställa chef på stället tog mig avsides en dag för att prata.
”Karihan är inget för dig. Inser du inte att han bara kommer att såra dig?”
Jag tittade länge på Olle innan jag svarade med halsen hopsnörd av sorg. ”Ser du då inte att vi kompletterar varandra som Yin och Yang? Karihan har en yttre persona där han låtsas vara sorglös, men gråter inuti.”
OIle vred besvärat på sig och pillade med nagelbandet på sin tumme.

Just då kom Karihan in i rummet och drog in mig i sin famn. ”Hej min älskling. Ikväll skall jag visa dig var min älskade mamma ligger begravd, så kan vi tända lyktan som jag brukar göra varje helg.” Olle harklade sig besvärat och lade handen på min axel.
Innan han lämnade rummet böjde han sig fram mot mig och viskade i mitt öra. ”Förlåt för att jag lade mig i.”

8 februari 2011

TEMA Koncentrationsförmåga

Centimeter för centimeter separerade Benjamin den tunna huden från huvudet.
Tungan låg i mungipan som en lurande murena, och på grund av det dåliga ljuset var hans näsa bara var några ynka millimeter från det ljust röda. Benjamin både attraherades och kväljdes av doften.

Den smala kniven var vass och Benjamin hade efterhand utvecklat en mycket effektiv rörelse som skilde det långa röda svallet från huvudet på kvinnan.

En billykta syntes en bit bort, och han kände svetten bana sig väg från nacken och nedåt. Lyktan försvann och han sänkte axlarna, tog ett djupt andetag, och fortsatte sedan tills den sista hudfliken lossnat.

Kvinnan som låg på backen i en blodpöl hade fått ögonen utstuckna, och munnen var för evigt fångad i ett skrik.

7 februari 2011

TEMA Medkänsla

Du har min medkänsla sade han och skrattade bakom min rygg
Stackars, stackars dig sade bästa väninnan och lade tröstande armen runt mig
Dagen efter diskuterade hon min hemlighet med arbetskamraterna, och raljerade över min situation

Mannen i mitt liv höll käft
Släktingarna skickade uppmuntrande mejl och diskuterade sinsemellan hur dum i huvudet jag var.

Den enda som menade vad hon sade var den jag bråkade med

6 februari 2011

TEMA Skriv om att veta för mycket

Säg ingenting
Förklara inte vad jag ser
Försök inte dölja hennes spår på din hud
Jag vet mer än du tror
Ser mer än du anar
Känner inuti mitt hjärta

5 februari 2011

TEMA Självsäkerhet

Med en självsäkerhet jag inte riktigt känner drar jag på mig stövlarna och sträcker mig efter jackan. Klas lägger handen på min axel, och med en röst jag aldrig hört viskar han outsägligt sorgset något som inte vill in i mina öron.

Mitt svarta hår är fortfarande fullt av tallbarr och jag kan fortfarande känna doften av kön. Andreas ansikte syns i luften framför mig.

Klas lutar den fortfarande blodiga yxan mot mitt stövelskaft, som en evig påminnelse om livets förgänglighet.

Han famlar i luften efter min kropp som redan gått ifrån honom, och det sista jag hör innan jag lämnar rummet är yxan som faller i golvet och Klas höga snyftande.

Utanför huset stannar jag i den vita snön som samlats i ett tjockt lager på backen och drar med darrande hand upp mobilen för att slå tre siffror efter varandra. ”Polisen, vad kan jag hjälpa till med.”

Små flingor faller från luften och jag vänder ansiktet mot dem för att dra in några med min tunga. ”Jag vill anmäla ett mord” Jag blundar.

Mannen i luren harklar sig innan han pratar. ”Vilken adress?” Jag öppnar ögonen och tittar på den lilla skylten på den himmelsblåa postlådan jag fått av min mor. ”Grevgatan 15”
Jag trycker ihop telefonen och hör ytterdörren öppnas. Klas greppar mig om livet och kastar iväg mig.”Hur kunde du?” skriker han.”Hur kunde du sjunka så lågt?”

Kall snö glider in i ärmarna, och blinkande ljus närmar sig. Jag ser flingor lägga sig tillrätta på marken en efter en som små gnistrande konstverk.
Polisbilen stannar jämte mig, och en bildörr öppnas. Klas mörka arga baryton blandas med en kvinnas ljusa röst. Hon manar och tröstar medan han ifrågasätter, ställer allt på sin spets.

Ett skott går av och osäker på om jag hörde rätt tittar jag upp från den vita pudrade ytan.
På marken ligger Klas och under honom förenas bländande vitt sig med rödaste rött.
eyes closed snow falling Pictures, Images and Photos

4 februari 2011

TEMA Att fråga varför

Med tre småttingar springandes runt fötterna finns sällan tid för mig själv och läsande av böcker.
Men nu läser vi om CG Jung i skolan, och nyfiken strut som jag är, så letar jag ännu mer info på nätet. Igår köpte jag till och med en bok som handlar om det vi pratar om.

Det som avhandlas är bland annat Skuggan som alla människor bär. Det som jag inte vill kännas vid och som jag projicerar på andra.
Under tiden som jag läser funderar jag på hur min skugga ser ut, och vilka dolda resurser som kan gömmas där.

Jung skriver att om man vill spåra sin skugga skall man leta bland dem som man förkastar och som är ens fiender.

Mycket intressant som sagt.
Redan som mycket liten var jag en frågvis själ, som i skolåldern blev en av de där vetgiriga som ofta satt på biblioteket med uppslagsböcker.

Min lillasyster och jag hade t.o.m en favoritlek som bestod i att slå upp en sida i Ordlistan, plocka ut ett konstigt ord, och sedan förklara vad det betyder utan att kika på svaret. Gissa om jag lärde mig mycket på det?
Jag praktiserar ungefär samma sak på barnen men då grammatiskt.

3 februari 2011

TEMA Ängslan

Tea levde i en soppa av ängslan och nyfikenhet.
Visste aldrig vad nästa dag skulle föra med sig, och ville inte leva annorlunda.
Likt en gepard på savannen visste man aldrig om nästa dag skulle innebära att döda eller dödas.

Det nya landet innebar nya utmaningar både språkmässigt och utseendemässigt.
För de vackra kvinnorna som bodde där var inget omöjligt, och deras kroppar låg ständigt på sjukhus i syfte att dra åt, ta bort och lägga till. De sjuka idealen gav Tea ont i magen, och hon vägrade kategoriskt att göra som alla andra.

Jobbet som journalist innebar att Tea fick en djupare insyn i landet än andra, och hon förfärades av männens syn på fruarna som godtog smulorna de fick. De svartklädda kvinnorna blandades med militärens fordon som kom åkande flera gånger per dag genom staden.

Röken från bomberna låg som en tunn ogenomtränglig dimma, och doften av krut och blod for genom Teas näsborrar så fort hon öppnade dörren till sitt hus. Bergskammen långt borta var fylld av bybor som panikslagna lämnade sina hem.

I brevet hem skrev Tea inget om skräcken hon bar för att bli dödad, inte heller kvinnorna hon tagit till sitt hjärta och försökte rädda från svält. Modern skulle aldrig förstå varför Tea älskade det här landet, så det var ingen ide att ens försöka ge dem där hemma en rättvis bild.

war,afghanistan

Morgoninlägg 3 feb 2011

Igår kväll/natt tittade vi först på ett tv-program om vithajar, och sedan på ett program om prostitutionen i Thailand, och jag vet inte vad som var värst..

Reportaget från Thailand fick mig att må psykiskt illa, och jag kände igen allt det där jag såg när vi var där och luffade år 2002. Folket är så vänligt och idel leende, men som en av killarna därifrån en gång sade till mig. Det är bara ytan…

Under bubblar människors missnöje, och hög- som låginkomsttagare vill ha en förändring.

Informationen om hajarna som vällde in mot en pytteliten ö där enorma mängder sälar och glasögonpingviner huserade kan väl skrämma vem som helst, och min pojkvän sade på fullaste allvar att vi skulle lägga platsen på minnet, för där ville han aldrig sätta sin fot.

Den enorma vithajshonan på fem meter simmade runt, runt i vattnet och väntade på lämpligt byte.
Än en gång slogs jag av hur ful hajarna är med sitt ickeestetiska ansikte, och jag måste erkänna att det hisnade i magen flera gånger under programmet när de rakbladsvassa tänderna visades.

Jag hade tänkt skriva igår kväll, och på natten, men nattningen av barnen drog ut på tiden, och efteråt…ja då var det ju bra på teven.

Men, men…

Idag skall jag skriva dagens puff och göra lite research om seriemördare och psykiskt instabila människor. Intressant och skrämmande.

Var det förresten någon som såg programmet om Lars-inge Svartenbrandt igår?
Mycket intressant människa som nog egentligen kan liknas vid en dynamit. Man vet aldrig när det smäller. Han verkade timid, men jag vet att den mannen orsakat många sorger.

Nu lämnar jag er för att få i mig och de två hemmavarande barnen lite frukost.
Ha en underbar dag!

2 februari 2011

TEMA Ambitiös

Så sitter jag här igen…
Som skrivande trebarnsmor är det svårt att vara alltför ambitiös inför dagen efter. Varje dag de små är friska och kan vara på dagis är en gåva som är alltför dyrbar att slösas bort på surfande på nätet. Man vet aldrig när nästa sjukdom slår till.

Klockan nio prick sitter jag framför datorn och plitar ihop dagens skrivpuff, sedan läser jag och kommenterar mina skrivarvänners puffar.
Efter att ha slickat i mig en glass är det dags att ta sig an dagens skrivande.

Idag har jag två filmmanus på gång som båda kan bli jäkligt bra. Det ena är så ruskigt att jag stundtals mår illa.

Igår blev de två yngsta lätt magdåliga, och eftersom magsjukan cirkulerar allt kraftigare på dagis sade deras fröken att det vore bra om jag kunde ha dem hemma resten av veckan. Det är ju inte bara barnen som blir sjuka. Personalen decimeras dag efter dag, och det blir kämpigt för de som är kvar.

Så här sitter jag nu i icketystnaden och försöker skriva. För tillfället är det full fart på teven i rummet där Svampbob härjar runt, och Lilleman kräver att få sitta i knäet.

Den sista månaden har det hänt ruskiga saker ute i världen, och det värsta är att två av de sakerna har jag fantiserat ihop noveller om innan det hände.
En av novellerna finns i VILDSINT 1 som gavs ut för ett tag sedan. Den heter Betalningen och handlar om skolflickan Sanna som blir våldtagen, och sedan krävs på pengar för att inte våldtäktsmannen skall göra om det.

Exakt det scenariot har en stackars tjej gått igenom på en skola här i Sverige. Straffet killen får är urlöjligt. Han är snart ute igen och kan göra om samma sak. Sverige borde ha ordentliga straff för brott. Så långa att människor blir avskräckta från att ens tänka tanken.

Tydligen har någon invaderat mitt fantasicentrum och gör det jag bara skriver om. För några veckor sedan hände det igen. Denna gång gällde det min novell Besökaren som handlar om en kille som klättrar upp på fasaderna och går in till kvinnor på natten och våldtar.
Den är ännu inte upplagd på nätet, och är på G att bli en bok.

Själv läser jag nu om seriemördare och män som är kriminella. Det är väldigt svårt att ta in det som står, och förstå att någon faktiskt agerat på det viset. Tidvis får jag lägga ifrån mig boken illamående av det jag läser.
Jag har nu ännu svårare att förstå mig på kvinnor som hungrar efter att få kontakt med dessa underliga män som på något vis fått precis allt om bakfoten. En del kan nog skylla det på sin uppväxt, men långt ifrån alla.

Är det modersgenen hos kvinnorna som får dem att försöka ”omvända” dessa grymma, bestialiska män? Kolla bara in Juha Valjakala…
Kvinnorna jagade honom efter dådet. Det rasade in brev från kärlekstörstande tjejer som skrev att de älskade honom.
Ibland skäms jag över att vara av det kvinnliga släktet.

Önskar er alla en underbar dag!

1 februari 2011

Tema Kunskapslucka

Angela Manning var endast en hårsmån från döden den där vackra sommardagen i juni. Lastbilen som kom i full fart mot henne skulle precis mangla ned den lilla vita polon i asfalten när hon vred på ratten och körde ned i diket.
Skakande av skräck kröp hon ur vraket som snurrat ett antal gånger runt sin egen axel. Mörbultad, men vid liv.

Lastbilschauffören hängde ut genom sidofönstret, och Angela såg massor av blod.
Haltande och snurrig i huvudet drog hon sig uppåt, uppåt för att försöka nå mannen. Angela var väl förberedd efter flera timmars intensiv träning av att rädda liv. Jobbet som ambulansförare innebar många träffar med dödens passagerare.

Plötsligt öppnade han ögonen och sträckte sig mot Angela. ”Hjälp mig” stönade mannen svagt och svimmade igen.

Väl framkommen öppnade hon dörren försiktigt och tog emot honom när han ramlade ut. ”Vi måste få bort dig från bilen.” viskade hon och gjorde precis som hon lärt sig.

När mannen låg på backen och hon lagt honom i framstupa sidoläge insåg Angela att han inte andades. Snabbt lade hon honom på rygg och gjorde sig beredd att ge konstgjord andning, men allt precis allt hon lärt sig var borta, och hjärnan tycktes tom och öde.

Angela satt vid mannens sida när ambulansen med hennes kollegor anlände. Hon stirrade rätt ut i ingenting och mumlade samma ord om och om igen.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...