21 februari 2016

En början-1004

Jag öppnade adressboken jag hittat i gömmorna dagen innan. Visst hade jag väl vänner? Någon att ringa mitt i natten? Någon att luta mig mot när det stormade i livet? Någon, som fanns där för mig när alla andra vände mig ryggen?
Att vara chef innebär ett stort ansvar, men också att dina forna arbetskollegor vänder dig ryggen, eller rättare sagt undviker dig.
Jag hade börjat på företaget som påläggskalv för exakt tre år sedan och en av höjdarna gillade mitt sätt att ta kunder och vara. Resultatet lät inte vänta på sig, och nu satt jag här.
Det knackade på dörren, och Maria, min sekreterare tittade in.
"Du ringde?"
"Ska du göra något speciellt ikväll?"
Maria skakade på huvudet.
"Har du lust att följa med mig på bio ikväll?"
Hon sträckte på sig och pekade på först sig själv, sedan mig.
"Vill du gå med mig?"
Jag ångrade att jag tagit upp frågan och funderade intensivt på hur jag skulle bära mig åt för att komma undan förslaget utan att verka dum. Klart att hon inte ville gå med mig.
Maria steg in i rummet och drog med handen över de svarta byxorna.
"Jag följer gärna med. Måste bara ringa min pojkvän och tala om att jag kommer senare."

20 februari 2016

En början-1003

Fågelsången tystnade.Solen sjönk ner och ett orangegult ljus bredde ut sig över gläntan.
Tjädertuppen satte näbben upp i luften och ett gutturalt kluckande strömmade ur honom. Han blåste upp sig och blev nästan dubbelt så stor, sprang runt, runt hönan som hukade sig.Kameran låg i ryggsäcken, men frågan var om jag skulle få upp blixtlåset utan att skrämma iväg fåglarna.
Jag kröp ihop bakom stenen och vågade inte röra mig. Väntade på rätt tillfälle. Solnedgången bländade mig och två skator satt på en gren snett över mig.
Tjädertuppen stannade och neg mot hönan som verkade gilla det hon såg.
Då hördes plötsligt en gäll signal.
Ljudet från de flaxande vingarna fyllde gläntan.
Mobilen skakade och nästa signal mötte luften.
"Ja", sa jag kort, och funderade några sekunder på att slå ihop luren.
"Stör jag", sa en mörk röst.
"Ja."
"Åh, förlåt. Det var absolut inte min mening. J...j...jag kanske ska presentera mig. V...v...vi, ja, du och jag alltså. V...vi möttes igår. På Baddes bar."
Jag skrattade.
"Var sa du att vi möttes?"
"Baddes bar. Du vet den där som ligger i hörnet harggatan, flisgatan."
"Jag har aldrig varit där."
Mannen var tyst en lång stund.
"Aldrig? Du var ganska packad."
"Jag dricker aldrig på det viset."

19 februari 2016

En början-1002

"Måste vi nödvändigtvis besöka din släkt", suckade Frank och drog på sig jeansen. "Jag förstår att du vill träffa din mamma och syster, men varför, varför allihop?"
Han knäppte skjortan, drog en tunn svart scarf runt halsen och gick in i badrummet med jeansen oknäppta, målade ett tjockt, svart streck med kajal och drog med handen över den stubbiga hakan.
"Tror du att jag måste raka mig?"
Lina sträckte armarna upp i luften och gäspade. Undrar om jag någonsin vänjer mig vid det här. Att kliva upp och vara pigg direkt. jag skulle ge en miljon för att få ligga kvar en stund till. Tänk att få krypa in i värmen och dra täcket upp till hakan. Hon blundade en sekund och levde sig in i känslan.
"Kommer du?"
Frank lät otålig. Mamma kommer att älska honom, tänkte Lina och ryckte till sig en klänning från galgen. Och Tine. Herregud, hon kommer att dåna.
Frank gick ner i köket och det hördes skrammel från bestick och porslin. Han visslade en gammal slagdänga och slog extra hårt i skåpdörrarna.
"Jag kommer", skrek Lina.
"Jag åker om exakt trettio minuter."
Lina tog med resväskan och ställde den i hallen. Hon sneglade mot spegeln och log mot sig själv. Den nya frisyren passade perfekt. Ingen kunde ens ana att hon vanligtvis hade långa rastaflätor och gick i färgglada kläder. Jag är en bra kameleont, tänkte hon och sprayade på testarna för att få dem att spreta. Mamma kan inte neka mig ett lån. Jag ser ut precis som hon vill att jag ska göra, och med hjälp av några lögner och goda vänner ska jag nog lyckas få henne att släppa taget om pengarna.
"Lina?"
Frank stod i dörröppningen. Han lutade händerna mot övre delen av karmen och hon såg några flingspillror i hans skäggstubb som hon plockade bort och åt upp.
"Jag kommer sa jag."

3 februari 2016

En början-1001

Tomt. Kallt. En unken doft.
Vår röda stuga har aldrig tett sig så dyster som nu. Fåglarna kvittrar utanför det stängda fönstret, och gardinerna jag dragit för, släpper igenom ett svagt ljus.
Jag vill inte leva längre. Klarar inte av att möta livet just nu.
Min telefon ligger på bordet. Avstängd.
Mina fötter känns som om de doppats i en isvak trots att jag satt på tre par ullsockar.
En spindel går över taket, stannar mitt på och släpper ner sig med hjälp av en tunn tråd.
Jag drar täcket över huvudet.
Filmen av det jag sett spelas upp på evig repeat. Varför hade jag inte gett mig till känna, skrikit, svurit, ja till och med slagit honom. Bara inte detta, vikit undan och gömt mig när de passerade. Hand i hand. Uppslukade av varandra med min Tessa bredvid. MIN Tessa. Hur kunde han?
Det värker fortfarande i handen jag slog in i den hårda betongen. Det som funnits närmast till hands. 
I min fantasi dövades smärtan i hjärtat, i själen av smärtan i slaget. I verkligheten blev det ingen skillnad, varken då eller nu.
Jag drar ner täcket och höll upp knogarna framför mig. De är såriga och har antagit en blålila nyans. Än så länge vågar jag inte ta ordet i munnen, men jag ligger och samlar mod.
Hemtelefonen ringer.
Tårarna är slut och en smärtsam tyngd i magen har tagit över.
"Vad är dina visioner?"
Den frågan borde jag ha ställt mig för flera år sedan. Om jag inte minns fel såg jag den meningen i en Allas veckotidning hos min kära mor. Mina visioner?
Jag biter mig i underläppen och kryper ihop i fosterställning. Fryser.
Huvudet dunkar men jag vägrar ta ett enda piller. Det är hans grej. Långa sjukskrivningar för skitsaker och en bil som ständigt lockar mer än jag.
Men, det var slut på det nu. Slut.
Jag reser mig upp, slänger täcket nere i sängfoten och tittar på hans sida av sängen. Klockan står på nio, tio över om man ska var riktigt noga. Om tjugo minuter ringer chefen och frågar var jag håller hus. 
Hemtelefonen ringer.
Jag lägger handen på luren men tar inte upp den. Går istället ut i badrummet. Tänder inte lampan, vill inte, kan inte se eländet. Varför kan jag inte vara som andra? Varför måste jag alltid vara en sådan dramaqueen?
Suckande borstar jag tänderna och kisar när den skarpa doften av tandkräm når ögonen.
Det kommer att bli fula ärr, tänker jag och drar med fingertopparna över skårorna. 
Någon bankar på ytterdörren och skriker mitt namn.
Igen, igen och igen.
Jag hör en låg konversation utanför, en man och en kvinna.
Smällen spränger mina öron. Mannen står i dörrhålet. Dörren ligger på golvet. Han håller händerna runt knät och hoppar på ett ben. Grimaserar och svär.
"Mamma", säger Tessa och springer in. "Vad har du gjort?"
"Han är otrogen", snyftar jag och lägger armarna runt henne. "Din pappa är otrogen."

2 februari 2016

En början-1000

"I can´t help you. I´m very sorry, but I have no ..."
Guiden drog gång på gång över hakan med ena handen och ögonen var blanka. Jag såg att Marias röda jacka låg på stenarna bredvid forsen, och hennes flugspö hängde i en buske som lutade sig över vattnet. Vad hade hänt?
Jag letade efter hennes ryggsäck, men hittade den ingenstans. Rakel som vi lärt känna nere på hotellet för några dagar sedan verkade faktiskt mer engagerad än guiden som mest stod och ojade sig. Rakel gick fortfarande i samma kläder som igår och hade inte sovit en blund.
Tre män kom gående på andra sidan och vinkade till oss. De höll i en svart tröja i handen och pekade åt mig att gå mot brofästet.
Stenarna rullade undan och jag såg läskedrycksburkar som plattats ihop och gömts mellan dem. Cigarrettfimpar skvallrade om att stället besökts ofta.
"Mosquito", sa Rakel och pekade på min kind. "Take away."
Jag slog ihjäl myggan med handen innan den hann sticka mig. Det fanns fler insekter här än någon annanstans i världen, och det verkade som om de gillade mig.




1 februari 2016

En början-999

"Rhodos, here I come", sa jag högt till mig själv och tog några danssteg över golvet. Jag hade packat ner allt utom datorn. Den låg i sitt etui och skulle förbli där en månad framåt. Det här var min julklapp till barnen - en skärmfri tid då de skulle få all min uppmärksamhet.

Flygplatsen verkade ödslig när vi kom dit, och jag förstod direkt varför - bombhot. Någon hade ringt och sagt att de skulle spränga Arlanda sönder och samman.
Jag och barnen satte oss på de sista lediga platserna i rummet dit vi togs och ställde våra väskor tätt intill benen. Maja gnölade som vanligt, men fick bassning av Charlie.
Timmarna gick, men inget hände. Det kröp i kroppen av olust, både inför hotet och bristen på göra. Barnen hade fått varsin bok och satt nöjda. Jag saknade min dator mer än någonsin, men gick iväg till en liten presentbutik och köpte en penna och en anteckningsbok.
"Mamma", mumlade Maja. "Du lovade."
"Men, det här måste väl ändå vara ett undantagsfall", sa jag och vände sida för att skriva ännu mer. Sakta växte en historia fram som jag hittills inte haft tid att ta mig an. Karaktärerna mejslades fram och skeendet sökte upp mig och tog plats.
Två polismän kom in och ropade att kusten var klar och att vi skulle få stiga på planet om en liten stund.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...