31 december 2009

TEMA skriv om förväntan inför ett nytt decennium

När man passerat de där åren då man rände ute natt efter natt på krogen upphör liksom lusten att fira alla dessa konstiga dagar. Men nyår är ändå mycket speciellt eftersom man ramlar in i ett nytt år.

Förväntningarna är stora över det kommande decenniet och många skriver listor på löften som ändå aldrig kommer att fullföljas.

Jag själv bara följer med livet hand i hand med min familj, och hoppas att det nya året skall vara minst lika bra som det förra.
Att alla skall få förbli friska och att jag kanske, kanske får en säljtopp på min bok.
Kunde jag sedan bara få ett schysst jobb vore livet guld.

Inga löften passerar över mina läppar, inte heller några måsten skapas den här speciella dagen. Vi bara umgås, njuter av varandras sällskap och spelar spel med barnen medan vi på grund av kylan utanför eldar i vår braskamin och på det sättet ger vårt hus den där hemtrevliga touchen.

På natten strax innan tolvslaget väcker vi de skönsnusande sötnosarna och klär på dem och oss varma overaller för att sedan med iskalla händer försiktigt tända våra fyrverkerier som blir ett crescendo av färger bland många andra.

Gott Nytt År kära skrivarvänner! Vi syns nästa år.

30 december 2009

Julefrid?

Alla klapparna var upptagna och runt de fem barnen låg drivor av glatt färgat papper som var sönderrivet. De hade rivit och slitit frenetiskt och var nu svettiga av värmen från de levande ljusen som fladdrade i den urgamla staffanstaken.

Tomten hade lämnat huset med en tunn svettrand rinnande efter ryggraden. Efter ett kort smackande satte den bastanta hästen fart framåt och snart syntes inte mer än dess ändalykt bland de virvlande vita flingorna.

Barnen tittade uppfodrande på sin mormor och frågade om det inte var dags för efterrätt.
Den var efterlängtad av samtliga i rummet och snart satt de med den vaniljdoftande vita smörjan som kallades ris a la malta i sina djupa tallrikar anno 1964.
När alla var klara och bordet avdukat var det dags för kaffe och med ett förtjust fnitter återgick barnen till sina nya leksaker.

Med ett vrålande utan dess like körde pojkarna runt, runt med sina radiostyrda polisbilar som blinkade med sitt ilskna blåa ljus och katten som legat spinnande i knät på sin matte for upp med ett gällt ”Mjau!” och flydde fältet.

Flickorna lekte på köksgolvet på andra sidan med sina små platsfigurer som någon smart affärsidkare döpt till Littliest Pet shops. De var svindyra i inköp och man kunde lätt förledas till att tro att allt var ett skämt när man såg prislappen i affären. Femtio spänn för en pytteliten plastbit i form av ett gulligt djur som satt med huvudet bevekande på sned. Det tillhörande huset som man bara MÅSTE ha kostade sjuhundrafemtio kronor extra. Vansinne enligt många, men ungarna älskar de där sakerna och leker flera timmar med dem.

Minstingen som bara var två år hoppade runt mellan barnen och ryckte en sak här en sak där till deras förtret. Till slut kom han till ro och vilade en stund i sin mammas knä, för att en halvtimme senare köra igång igen.

Juldagen kom med stoj och stim i vita vinterbackar. Den gamla snowracern som stått och samlat damm i trettiofem år plockades ner och fick njuta av glada barnskratt ackompanjerad av fågelkvitter.
Tills slutligen åldern tog ut sin rätt och lät den smidiga framskidan brista i två delar…

Annandagen var det så dags för att säga adjö och återvända till livets allvar.
Snöovädret som utlovats i media började försiktigt med att låta några söta flingor falla för att några timmar senare skrämma fullständigt vettet ur barnens mor som med ett krampaktigt grepp hela tiden manade föraren att köra lugnt trots att han kröp fram.
Modden i vägkanten gjorde att bilen slirade förrädiskt på vägen och flera gånger var de nära att hamna i diket.
Lastbilarna som passerade stänkte upp snöblasket och snön som yrde gjorde att läget ibland blev kaotiskt eftersom sikten försvann.
En vindruta som ständigt isade ihop gjorde inte heller saken bättre, och i bilen hade de högsta värmeläget på för att försöka smälta den.

Efter 30 svettiga mil var det så äntligen dags att kliva ur bilen, och med glada triumfierande skratt äntrade syskonen trappan på sitt älskade hem.

2000-talets händelser berikade mitt liv

I slutet av år 2000 träffade jag min blivande make som jag då inte alls såg som något pojkvänsämne utan mer som en vän. Efter några veckor var det bara att inse faktum…jag var kär som en klockarkatt, och hör och häpna…han kände likadant.

2001 fortsatte i kärlekens tecken, och trots att jag hade bestämt mig för att leva ensam lirkade sig mannen i mitt liv förbi alla hinder jag ställt upp, och jag blev till min stora lycka gravid. Den 18 april dagen efter att jag berättat för mina föräldrar for jag akut in på sjukhus och fick där veta att fostret var dött! Vi beslöt oss för att försöka igen om några månader.
Den elfte september spöregnade det ute och jag hade precis fått besked om att fostret jag till min stora lycka hade i magen var dött. Gråten ville inte sluta och det kändes som om jag gick sönder. Min karl gjorde allt för att trösta, men jag tog inte till mig någonting. Allt kändes nattsvart.
Efter att jag fått en tid för skrapning morgonen efter åkte vi hem och lade oss på sängen med armarna runt varandra. Vi satte på teven och vi blev varse att världen blivit tokig!

Några män hade flugit in med sina flygplan i höghusen i World Trade Center och förödelsen var total. Min gråt kom av sig alldeles och förskräckta såg vi brandmän som jobbade febrilt för att rädda liv. Min egen olycka blev liten i det stora.

2002 blev den stora förändringens år. Jag sade upp mig från mitt jobb och inledde en helt ny för mig okänd karriär som fångat mitt intresse. En handoperation satte stopp för vidare planer och tyvärr brakade även min våra barnplaner ihop. Den 16 juli satt jag om igen storgråtandes på gräsmattan hopkrupen till en boll. Fostret i min mage hade ännu en gång dött, och med tunga steg reste jag mig för att ta upp mobilen och berätta för min sambo vad som hänt.
I slutet av året gick vi igenom en fertilitetsutredning som visade…ingenting.
Det fanns inga fel på någon av oss, och doktorn avslutade med att vi skulle låta naturen ha sin gång, och försöka att inte tänka så mycket på det. Ha, ja det var ju enkelt.

2003 var ett märkligt år som jag till mesta delen tillbringade på sjukhus och i min säng eftersom vår son som låg i min mage stökade runt och på grund av en för lågt sittande moderkaka orsakade ständiga forsar av blod med sina rörelser. I v32 kom den lille ut i full fart med hjälp av doktorns skarpa skalpell.

2004 upphörde världen att existera när jag i juni insåg att mitt andra barn låg i magen, och rädslan kom som ett brev på posten för att under hela graviditeten ligga som en sten över mitt vilt bultande hjärta. Skulle det bli ännu ett missfall? Eller? Vi firade en orolig jul och när vi återkom till vår lägenhet och satte på teven såg jag katastrofen i Thailand och tackade min lyckliga stjärna som genom min graviditet tvingat oss att stanna hemma istället för att fara till Thailand som vi tänkt.
Dag efter dag tillbringades framför teven med tårarna rinnandes av sorg och oro att någon man kände skulle vara där.

2005 föddes så min lilla tjej under stor baluns. Navelsträngen låg tätt virad runt den lillas hals och det var på håret att hon och jag strök med. Min lycka var mycket, mycket stor!
Att min karl ställde sig på knä för att fria tillhörde en utav stjärnögonblicken det året, och jag sade ja med ett barn på varje arm på en parkeringsplats i Nyköping.
Några månader innan hade orkanen Gudrun orsakat stor förödelse i Sveriges skogar, och några människor fick sätta livet till.

2006 Flyttade vi först till Vårsta för några månader, sedan vidare till vårt paradis i Grödinge.
Genom vänner som fortfarande går på krogen får jag höra att det blivit rökförbud på restaurang och krog, och ett litet sting av längtan går genom min kropp efter discodans och flirtande. Det måste vara jätteskönt att slippa röken som alltid orsakade att luftrören slammade ihop och skapade en kritlik heshet. Jag läser i tidningarna och ser på tv om orkanen Katrinas härjningar och hyllar ännu en gång mitt beslut att inte flytta till USA som jag en gång funderat på. Med tårarna rinnande ser jag människors sorg och fajt för att överleva, och vi skickar ett bidrag.

2007 blev ett år med överraskning, sorg och glädje eftersom det helt plötsligt visar sig att jag är gravid och förväntas komma nästa år. Tyvärr blir det ännu en riskgraviditet som jag tvingas gå igenom, och när han forsar ut i ett vattenfall av blod i v 33 är det på gränsen att sankte Per hämtar mig till sitt rike. Skickliga läkare hjälper mig tillbaka och talar om att nu är det slut på barnafödandet.

2008 tog jag beslutet att ge ut mina upplevelser som bok, och med långa nätter till hjälp författade jag ihop min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL och tar hjälp av min dagbok.
Ute i världen hade dokusåporna tagit över folks liv och att ringa till en väninna vid åtta på kvällen innebar nästan alltid att de inte svarade. 10-åriga Engla som är på hemväg på sin cykel blir tagen av en man som brutalt mördar henne. Alla tidningsrubriker börjar handla om mord, misshandel och hemska mäns beteenden som sätter skräck i varje kvinna. Fritzlfallet uppmärksammas och med stor förbittring läser vi om mannen som gång på gång våldtagit sin egen dotter, gjort henne med barn och dessutom låst in henne. Världens börser rasar kraftigt och människor ser sina surt fördärvade besparingar rinna genom fingrarna som smält smör utan att kunna förhindra det. Året avslutas med det kraftigaste jordskalvet på 40 år i Sverige.

2009 börjar med att Bush avslutar sin åttaåriga tid som president i USA och ersätts av Obama.
Jag börjar en tuff redigering av min bok och inser rätt snart att tragglet kommer att pågå ett bra tag innan jag kan trycka den.
För att börja marknadsföra den börjar jag blogga och tvingas lära mig saker jag aldrig ens försökt göra tidigare. I slutet av året är den tryckt och utskickad till bokhandlare för att säljas. Mina noveller hittar så sakteliga till olika sajter och jag inser att folk faktiskt tycker om det jag skriver. Ett nytt bokprojekt börjar och en översättning till engelska av den redan utgivna boken påbörjas. Svininfluensan kommer hit med stora kliv och media puffar upp den till jättelika proportioner varvid folk blir rejält uppskrämda. En jättekampanj om vaccinering startar och innan året är slut har massor av folk vaccinerat sig. En del lämnar jordelivet trots vaccinering och diskussionens vågor går höga i riksdag, media och hem. Finns det biverkningar, och vilka? Är det farligt eller ej?
Varje dag när jag öppnar tidningen står det om mord och avrättningar på gatorna i vårt land och i mitt hjärta börjar en skräck växa.

Var det den här världen jag skaffade barn till? Hur skall de klara sig i det här tuffa klimatet. Klimatet ja, det har ju klimatforskats i många år och resultatet har skrämt många av oss.
Isen smälter och höjer världshaven med skrämmande resultat. Öar översvämmas, och dalar försvinner. Sakta men säkert förstörs vår värld av sig själv som ett resultat av våra beslut.

TEMA året som gått

2009 börjar med att Bush avslutar sin åttaåriga tid som president i USA och ersätts av Obama. Jag börjar en tuff redigering av min bok och inser rätt snart att tragglet kommer att pågå ett bra tag innan jag kan trycka den. För att börja marknadsföra den börjar jag blogga och tvingas lära mig saker jag aldrig ens försökt göra tidigare. I slutet av året är den tryckt och utskickad till bokhandlare för att säljas. Mina noveller hittar så sakteliga till olika sajter och jag inser att folk faktiskt tycker om det jag skriver. Ett nytt bokprojekt börjar och en översättning till engelska av den redan utgivna boken påbörjas. Svininfluensan kommer hit med stora kliv och media puffar upp den till jättelika proportioner varvid folk blir rejält uppskrämda. En jättekampanj om vaccinering startar och innan året är slut har massor av folk vaccinerat sig. En del lämnar jordelivet trots vaccinering och diskussionens vågor går höga i riksdag, media och hem. Finns det biverkningar, och vilka? Är det farligt eller ej?
Varje dag när jag öppnar tidningen står det om mord och avrättningar på gatorna i vårt land och i mitt hjärta börjar en skräck växa. Var det den här världen jag skaffade barn till? Hur skall de klara sig i det här tuffa klimatet. Klimatet ja, det har ju klimatforskats i många år och resultatet har skrämt många av oss. Isen smälter och höjer världshaven med skrämmande resultat. Öar översvämmas, och dalar försvinner. Sakta men säkert förstörs vår värld av sig själv som ett resultat av våra beslut.

29 december 2009

TEMA den som bestämmer

Emilia vände ut och in på sig själv för att försöka vara som andra, men rollen som hon fick passade inte henne, och det slutade som det alltid slutar när man försöker trycka ner en fyrkant i ett runt hål, med förskräckelse.
Hon hade köpt de senaste jeansen trots att hon varken hade pengar eller lust att kasta ner så mycket av sina få korvören på ett par byxor. De satt illa och klämde både här och där. Nitarna som satt vid insidan på fickorna gav henne nickelallergi och hon satte stora plåster över knapparna för att skydda sin tunna hud. När flickorna i klassen gick ut i affärer på lunchrasten följde Emilia tyst med och åsåg hur de med stort mod gick in i butikerna, satte på sig ett par jeans under sina egna, och sedan gick ut. Antingen klippte de helt sonika bort larmet, eller också använde de folie.
Inne på internet fanns alla tips och råd som de behövde, och deras risktagning blev större och större.
Till slut kom dagen då de ansåg att det var Emilias tur att shoppa som de så vackert kallade det, och med svettiga händer gick hon in i butiken de utsett för dagen. Med sitt mörka krulliga hår var det svårt att gå omkring osedd och det dröjde bara några minuter innan hon hade en vakt i hasorna. Flickorna som ställt sig utanför fnittrade och pekade medan de studerade hur hon gick fram och tillbaka på måfå utan att ens titta på några plagg. Till slut kände hon sig obekväm och gick ut därifrån tomhänt.
Elsa som egentligen inte alls tyckte att Emilia hörde till deras gäng skrattade rått när hon öppnade butiksdörren och klev ut. ”Ha, ha…det visste jag väl att du var en fegloppa! Du bara hänger efter oss som en svans och skulle göra allt för att vara likadan.” Hon vände sig till tjejgänget och drog med händerna genom sitt långa ljusa lockiga hår. ”Du kommer aldrig att bli som oss, hur skulle det gå till? Med ditt svarta fejs och hår syns du på mils avstånd och vakterna uppmärksammar dig direkt. Nä, du får inte vara med oss längre.” Hon schasade iväg Emilia från gruppen och de gick iväg.
Efter skolan åkte Emilia hem till sin mamma som tillhörde en av de få som tagit beslutet att bli hemmafru när hon fick sitt barn. Djupt inom sig visste mamman att det skulle löna sig i längden, och trots att de fick gå ner ekonomiskt visste hon att hennes dotter älskade tryggheten det innebar och stod fast vid sitt beslut.
Hon hade träffat på tjejerna som Emilia hängde ihop med och kände dåliga vibbar när hon pratade med dem. Deras klädsel tillhörde sista modet, och sminkningen var tuff och hård med alltför mycket kajal runt de unga oskuldsfulla ögonen. Nästan samtliga hade långt svallande ljust hår som oftast bestod av massor av fusklängder som omsorgsfullt knäppts på varandra.
När Emilia kom hem ropade hennes mamma från köket att mellanmålet var klart och att hon kunde komma direkt. ”Jag skall bara byta om.” ropade hon tillbaka och skyndade sig in i sitt rum för att dra av sig de obekväma jeansen och byta till en av de otal av klänningar som mamman sytt.
Ute i köket kunde inte Emilia hålla tyst längre och började gråtande bekänna vad flickorna höll på med, och berättade att hon inte längre fick vara med i gänget.
Mamman tittade länge på sin söta dotter och tog sedan om hennes haka med sin ena hand under tiden som hon smekte över hennes hår med den andra. ”Lilla, lilla du…jag tycker du är en alldeles underbar liten speciell tjej, och du behöver inte de där flickornas sällskap. Du är en av de få som är vacker utan smink och du gillar ju att bära klänningarna jag sytt…så lilla hjärtat…stå upp för vad du är! Det kommer ändå att sluta med att de blir tagna på bar gärning och blir straffade.
Emilia nickade åt sin mammas ord och ruskade på huvudet när hon frågade om Emilia verkligen ville vara som de andra flickorna. De var allihop så kallade nyckelbarn och hade en nyckel hängandes runt halsen som gick till deras hem.
Föräldrarna jobbade hårt för att tillfredställa sina barns och sina egna önskemål om saker att köpa, och tillbringade ofta kvällar och helger på sitt arbete medan barnen fick vara ensamma hemma. Ett ständigt flöde av pengar gick genom fingrarna och ordet ”Nej!” existerade inte i ungarnas värld.
Resultatet av pryljakten blev barn som i sökandet efter en ledare föll offer för äldre kamrater som utnyttjade dem. Ledare som bestämde hur de skulle vara, och vad de skulle göra.

22 december 2009

TEMA avvika från statistiken

Eliaz var nyss fyllda fyra när han började hos dagmamman, och hemma i huset gick mamma Karin med lillsyster som var knappt ett och ett halvt år yngre.
Att leka med de nya kompisarna kändes nytt och främmande för den lilla pojken som innan tillbringat mesta tiden hos sin syster och mamma. Lite blygt närmade han sig en kille som på småbarnsmål berättat att han hette Wilmer och var 2 år. De började brottas och dagmamman ställde sig bredvid för att kolla så att ingen skadades. ”Brottas du med din syster?” frågade hon när de var klara. ”Näe, hon bits bara…hårt!” sade han och visade på sin ena hand. Ett vitt märke syntes efter tandraden och dagmamman förstod att systern var ett så kallat bitbarn. ”Hon biter på mammas tutte så att hon skriker.” sade plötsligt Eliaz och log stort. ”Då blir mamma arg och säger till henne.” tillade han och tittade fröken rätt in i ögonen. Dagmamman ryckte till av blicken hon fick, för ögonen som hon mötte var vackert mörkt, mörkt blågröna i en odefinierbar färg och hade långa svarta ögonfransar runtom. De verkade titta rätt igenom henne, och hon kände sig plötsligt obekväm i hans närhet.

Den lilla pojken fann snart ut vilka han kunde leka med, och en utav tjejerna på dagiset blev hans favorit. De blev som ler och långhalm och efter ett år hade det växt fram en försiktig kärlek mellan de två. Eliaz och Molly pussades och kramades hela dagarna medan fröknarna godmodigt såg på.

Men allt var inte så oskyldigt som det verkade.
I huset bredvid dagmamman bodde en man som intensivt betraktade skådespelet som pågick mitt framför hans ögon dag efter dag, och en dag såg han sin chans.


Har du sett Molly och Eliaz?” frågade Marie sin kollega Katrin. ”Nä, det var nog ett tag sedan jag såg dem, men…” hon skrattade till och satte ner lilla My som precis somnat i hennes famn i vagnen. ”De har väl gömt sig för att pussas som vanligt, och kommer nog snart.”

Efter en halvtimme utan ett spår av vare sig Molly eller Eliaz började en oro sprida sig i dagmammornas medvetande, vart kunde de ha tagit vägen? En av dem samlade in resterande barn medan den andra började söka i närheten av huset de höll till i, men utan annat resultat än Eliaz keps. ” Jag ringer till deras föräldrar och ber dem komma och hjälpa till. Det är säkert ingen fara, men… för säkerhets skull. ”

Eliaz mamma kom farande i sin lilla silverfärgade bil, och med dottern på höften gick hon igenom dikena i närheten, och kände kalla kårar glida längs ryggraden när hon passerade den stora vägen som gick långt nedanför barnens vistelseplats. Tårarna lurade precis innanför ögonlocken, och när mobilen ringde ryckte hon till. Det var barnens pappa som berättade att han var på väg. ”Det är nog ingen fara.” sade hon med halsen tjock av gråt. ”Men jag vet inte, något känns fel!”

Mollys föräldrar kom åkande på vägen och hon lyfte handen till en lam hälsning innan hon återgick till sökandet.

När Karin återvände till dagmammorna var de i upplösningstillstånd och bannade sig själva för att de väntat så länge med att larma. ”De brukar gå undan för sig själva, och hur skulle vi veta?” Marie öppnade mobilen för att ringa till polisen som snabbt var på plats.

Mörkret lade sig över det lilla samhället och innanför fönstren beredde mödrar mat till sina små som ställde tusen frågor till sina föräldrar som de inte kunde svara på. Barnen var nyfikna och samtidigt lite rädda.

Innanför det nedersta fönstret hände saker som aldrig någonsin får hända. Mannen i huset var en av de som avvek från statistiken och de två barnen som låg vid hans fötter låg stilla, så stilla.

21 december 2009

TEMA påhopp

Elin tyckte att de nya klasskamraterna hon fått verkade vara riktigt trevliga och släppte försiktigt på garden som hon ständigt fått ha uppe på sin gamla skola.

En dag när hon kom hem räckte mamma fram ett brev som anlänt till deras nya hus.
I förhoppning att det skulle vara ifrån hennes kamrat Tea slet hon snabbt upp det nyfiken på vad kamraterna sagt när hon så plötsligt lämnat skolan.
Men brevet bestod av urklippta bokstäver som sammanfogats till ett brev, och efter att bara ha läst några rader grät Elin och räckte stumt med darrande hand över det till sin mamma som förskräckt lade armarna tröstande runt sin dotter medan hon med andra handen läste brevet.
”DU SKALL INTE TRO ATT DU KAN SMITA UNDAN…SÅDANA SOM DIG MÅSTE MAN MÄRKA, OM OCH OM IGEN!! VI SYNS NÄR DU MINST ANAR DET!!
Mamman läste texten om och om igen, och kände det som om marken försvann under henne. Skulle det aldrig ta slut?
Efter flytten hade telefonen tystnat och rutorna på huset förblev intakta, men…
”Lilla gumman! Det är nog bara hot, de kan inte nå oss nu. Herregud, vi är ju flera mil från vår förra hemstad.” Hon strök de ebenholtssvarta lockarna bakåt och drog med tummen över Elins ögon för att torka tårarna från de mörkbruna tjärnarna som var nästan svarta av sorg.

Hon och hennes man hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att livet skulle kunna bli så svårt när de adopterade sin dotter. Den lilla flickan med sin ständigt brunbrända hud och det vilda krulliga håret hade varit sötast av alla barn när de hämtat henne borta i främmande land, och deras lycka hade varit oändlig. Alla år av sorg och förtvivlan var som bortblåsta i samma ögonblick som de fick Elin i sin famn, och deras nya liv tillsammans med den lilla hade till en början varit rosenrött med massor av glädje.
Några månader efter att Elin fyllt 5 år dog plötsligt hennes älskade pappa knall fall. När de så småningom obducerade honom fann de att hans hjärna hade varit fylld av cancer och insåg att huvudvärken han hade haft varit förkänningar.
När flickan började skolan dröjde det inte lång tid innan påhoppen började, och det eskalerade snabbt till att bli terror.
Gråtande frågade Elin sin mamma om och om igen varför barnen var så elaka, och tröstades av sin förtvivlade mamma som inte alls förstod varför det överhuvudtaget startat.
Efter att de bytt skola tre gånger utan framgång tog mamman beslutet att flytta, och allt lugnade ner sig en liten stund för att bara några månader senare börja om där det slutade. Mobilen Elin hade fått
I present av sin mamma fylldes av elaka meddelanden och foton som små barn inte ens skall se.

I skolan Elin nu gick på blev hon utfryst och de slängde glåpord efter henne på rasterna. Med huvudet nerböjt och långsamma steg gick hon ut på skolgården för att där bli påhoppad och nertryckt på marken medan barnen skrek ”Jävla svartneger, stick iväg till djungeln igen! Kom inte hit och lorta ner vår skola!”
När de lämnat henne steg hon upp och borstade av sig så gott det gick sedan gick Elin in i skolan för att gå på sin lektion. Läraren tittade frågande upp när dörren öppnades och snäste ”Är det egentligen någon ide att komma alls när det gått så lång tid av lektionen?” sedan vände hon sig tillbaka till eleven hon just då hjälpte utan att fråga om orsaken till Elins försening
.

Nu hade de om igen flyttat utan ett ord till grannarna, och ett kort meddelande var det enda de lämnat efter sig. Elin hade snabbt fått kamrater och några av dem hade till och med varit hemma hos henne och lekt. Brevet de just öppnat spred en illavarslande mörk ondskefull känsla och de tittade på varandra med allvarlig blick.
”Nä Elin, vi kan inte ha det så här. Vi polisanmäler det här så skall du se att det lugnar ner sig. Det här brevet kommer från dina antagonister på din gamla skola, och du skall inte låta dem förstöra ditt nya liv.” Mamman snurrade en av de mörka lockarna på dotterns hår med sitt pekfinger och smekte henne över kinden. ”Gumsan du är mitt livs ljus och jag vill inte att något skall hända dig! Kom nu så ringer vi till polisen och försöker reda ut det här en gång för alla.”

Några dagar senare ringde det hemma hos dem och en poliskvinna i andra änden berättade att brevet kunnat spåras till en kille som förhörts av dem och erkänt. De hade inte material nog att åtala honom, men trodde att deras förhör avskräckt honom från vidare trakasserier.

19 december 2009

TEMA att vinna ett litteraturpris

Eftersom min verklighet just nu bara består i att sitta i en soffa med en konstant spyende tvååring i famnen(ja nu är det dags för lillebror, syrran är okey igen)så har jag all tid i världen att fundera på dagens skrivpuff.

Jag är inte ute efter att vinna litteraturpriser, bara att få sälja min bok och med den försöka hjälpa de stackare som ligger gravid i sängen funderande, tvivlande och vilt svärande över livets orättvisor.

Som människa känner man sig så liten när kroppen bestämt sig för att inte lyda ens order. När blodet forsar ur ens kropp utan att läkarna har någon förklaring och man dessutom vet att ett litet liv finns därinne går hjärnan på högvarv med risk för att brännas ut. Man blir skör och svag,och tvivlar på sin existens.

Jag gjorde ett försök att förklara hur det var, och förmedlade det läkarna sade...inget annat.

Ingen försköning och ingen precision, jag bara spräckte bubblan av kvinnors illusion.

18 december 2009

TEMA Julstress

När Emma kommer ångande i full fart till dagiset med sina barn Tekla och Johan har hon redan huvudet fullt av saker hon måste göra innan dagen är slut.

Jobbet på kontoret läggs liksom på träda och julklappsköpandet är det som avhandlas på kafferasterna. Små tips om klappar och julmat går från mun till mun, och pratet tystnar abrupt när chefen tittar in.
På luncherna skippar de maten, eller tar en korv i ett stånd för att hinna köpa så många klappar som möjligt.
En del av personalen har skippat alla tankar på jul och reser helt enkelt ifrån landet till varmare breddgrader.


När Emma några timmar senare hämtar sina barn är de trötta och lilla Johan lägger sina armar runt hennes hals och vill inte släppa taget.
Irriterat drar hon sig lös och känner svetten porla i pannan. "Tekla skynda dig nu! Du kan ju det här!" Den lilla flickan tråcklar med överdragsbyxorna som inte riktigt vill göra som hon vill, och faller till slut i gråt. "Mamma, kan du inte hjälpa mig?" Dagmamman kommer ut i hallen och hjälper till. "Jovisstja, det var en sak...du får nog hålla Johan hemma imorgon, för alldeles nyss hade han diarre´och ja du vet ju själv..."

Emma reser sig upp från knästående och tittar på dagmamman. "Men jag kan inte vara hemma. Jag måste ju köpa sista klapparna, och göra julskinkan, och storstäda därhemma." Hon suckar djupt och blir nästan gråtfärdig. "Ja, det är väl inget annat att göra. Du får ha en bra jul och ett Gott Nytt år!" säger hon innan den branta trappan gör att Emma måste skynda sig att ta Johan.

När de kommer till bilen gallskriker sonen och vill inte alls bli fastspänd trots att Emma lockar med både kex och gosedjur. Hon ger upp och spänner fast dottern som glatt hoppat in i framsätet och trevande försökt spänna bältet utan framgång.
"Hur mår du då?" frågar Emma och smeker Tekla över kinden medan hennes hjärta håller på att hoppa ur kroppen av stress. "Jag mår bara bra mamma, men Evald spydde idag och hans mamma hämtade honom."

"Åh nej! Inte igen!" Panikslaget insåg Emma att julen antagligen skulle få tillbringas med kräksjuka barn istället för att åka till föräldrarna till deras paradis på landet.
Plötsligt hörde hon att Johan skrek till och bara några sekunder senare spydde han gång efter gång.

Overallen som Emma precis krängt på Johan var nu täckt av en sörja av osmält mat och något rödaktigt slemmigt. Han skrek oavbrutet i panik och hon drog av honom kläderna för att sedan linda in honom i filten som alltid förvarades i bilen.

Den nerspydda overallen pressades ner i en kasse och färden hemåt kunde börja.

Som tur var bodde de bara fem minuter från dagmamman och en febril aktivitet började så fort motorn stängts av.

"Tekla, du får ta dig ur bilen själv. Jag måste in med Johan innan han spyr igen." Hon lyfte in det lilla barnet och höll tummarna att hon skulle hinna in innan något hände...men på trappan var det kört!

Efter att ha fått in de båda barnen och lagt Johan på en handduk greppade Emma mobiltelefonen och tryckte på en utav de lysande knapparna.
Hennes ansikte speglade besvikelsen hon kände och bakom ögonlocken brände tårarna. "Hej mamma! Vi kan inte komma för Johan har magsjuka, och vi andra lär få det vi med. Du jag måste sluta för nu spyr han igen!" Emma slängde på luren och lyfte upp sin son som gråtande hulkade ur sig.

När Patrik kom hem på kvällen sprang Tekla honom till mötes i dörren och ropade glädjestrålande.
"Pappa! Jag slipper dagis imorgon, och får vara hemma hos mamma, och vi skall vara hemma hela julen!"

17 december 2009

TEMA ta emot (forts. på gårdagens puff)

Nu var jag rädd! För uppenbarligen var något på gång, men vad?
Den första instinkten sade åt mig att rusa ut ur lokalerna fort som faan, men min hjärna bad mig sansa mig och försiktigt accelera mot utgången. Med svettiga händer och ett hjärta som bankade i vild panik närmade jag mig meter för meter den efterlängtade utgången där dessvärre ett gäng vakter stod på rad. Vad faan skulle jag hit och göra, varför kunde jag inte låta bli? I mina tankar slog jag på mig själv för min dumhet, och en rännil av svett som börjat vid nacken närmade sig min kalsongkant.

Den välpressade, trånga skjortan skulle behövts slitits ur byxorna för att jag lättare skulle kunna slåss, men jag vågade inte göra någonting av rädsla att kanske skrämma dem och orsaka att de använde sina vapen som jag med säkerhet visste fanns någonstans på deras kroppar. "Ingen vakt går vapenlös nuförtiden, aldrig" mumlade jag och försökte stoppa flämtandet som hotade att startas av stressen jag var utsatt för.

”Se där är du ju vackre man! Tänkte du smita eller?” Annika Kallifades stoppade mig med en hand på mitt bröst och log med hela ansiktet. Ernesto Georges eller hur? Oh jag älskar att titta på dina matcher...hur du slår dina motståndare sönder och samman. Eller hur pojkar?” Hon tittade sig runt i ringen som bildats runt mig och samtliga nickade och log mot mig. ”Du är min stora idol Ernesto.” sade en av de yngre förmågorna som stod bredvid mig. Jag bara älskar din attityd när du går in på arenan så totalt beslutsam att vinna.” Han kråmade sig lite och jag anade att han nog var vänd åt fel håll.

Med en rysning ökade jag avståndet mellan oss, men stötte då i fru Kallifades igen. Hon vände sitt ansikte mot mig och jag såg ett sådant djuriskt begär i hennes ögon att jag rös. Med hes röst befallde hon sina män att eskortera oss till ett bord och jag följde henne som en hund i koppel.
Vilken kvinna!

När vi satt oss ropade hon till sig en kypare och beställde in champagne. ”Det är inte varje dag jag träffar sådana här män.” sade hon och tog med sina händer som var prydda av blodröda långa välvårdade naglar runt mina biceps. ”Så mycket man!” hon stönade till och lade oblygt sin ena hand på mitt lår. ”Ursäkta, men...” jag försökte identifiera var mr Kallifades stod, men såg honom ingenstans. ”Är inte ni gift? Vad säger er man om det här?” Jag pekade på hennes hand som långsamt smekte sig uppåt mot mitt erigerade kön.
Hon fnyste och sade något på ett annat språk, sedan greppade hon glaset med den bubblande drycken och svepte den. ”Jag vill ha män inga fjantar.” sade hon och tittade ner i glaset samtidigt som hon kastade med sitt långa hår.
Hon drog med ena fingret runt dess kant, och ett högt gnisslande hördes. Jag lade min hand över hennes för att stoppa oljudet och hon stönade till igen.
”Se vad du gör med mig hemske man.” Fru Kallifades reste sig upp och tog min hand i sin sedan förde hon mig till ett rum som hon låste och drog ur nyckeln. Kalla kårar banade sig sin väg över ryggraden och jag kände att benen darrade av upphetsning.
”Kom! Kom till mig!” sade hon och backade leende mot sängen som stod mitt i rummet. Jag anade vagt att en utav dörrarna till rummet intill fortfarande var öppen, men det mesta av min fundersamhet hade flugit sin kos och jag ville bara belägra denna underbart sexiga kvinna och nå till höjder jag nog aldrig varit förr. ”Kom!” sade hon och lekte med sin smala tunga i mungipan.

Känslan när jag lade mig ner i den mjuka sängen var grym! Hon smekte mig över min ribbade mage och nafsade lekfullt i mina kalsonger. En kvinna helt i min smak tänkte jag och blundade när hon närmade sig min lem. Jag kunde känna hennes långa hår glida över min kropp och reagerade först inte alls när hon band fast mina händer i sängens huvudände och satte en ögonbindel på mig.

När hon drog sig ifrån försökte jag dra henne tillbaka med hjälp av mina ben och en kort stund hade jag henne nära igen.

Plötsligt drog hon sig bort och allt blev dödstyst tills ett högt, gällt kraxande fyllde rummet.
”Din jävla idiot, trodde du att du skulle komma undan? Trodde du verkligen att jag var så ovetande om din värld? Jag har bidat min tid för att ge igen...och nu är det paybacktime min käre."

Jag hörde henne dra ut en låda i byrån intill sängen och ta upp något, sedan var allt bara smärta.

16 december 2009

TEMA ÖVERFLÖD forts. på gårdagens puff

Jag tog en omväg runt kvarteret för att vara helt säker på att jag inte var förföljd innan jag med några snabba steg sprang in i min port och snabbt låste upp det tredubbla låset jag införskaffat dagen efter dådet.
Kvällen tillbringade jag surfandes på datorn efter gamla artiklar om händelsen och ännu en gång printade jag ut hennes foto. Annika Kallifades var en vacker kvinna, och i texten kunde jag läsa att hon pluggade till advokat, men var osäker på om hon skulle orka fortsätta efter händelsen.
Bland artiklarna låg även ett foto på hennes pojkvän som jag noga inpräntat i mitt minne ifall att jag skulle se honom. Han var av dörrväktarmodell och jag visste att han boxades. Visst, jag var proffs inom min sport, men...ändå, i fel ögonblick kunde mycket hända.

Jag googlade på hans namn och såg att de idag var gifta och att hon var en advokat med mycket gott renomme` som emellanåt åtog sig fall som inte gav någon inkomst.
Mannen var ägare av en stor kedja med casinon och hade med tiden blivit mycket förmögen. Utseendet var inte speciellt förändrat men han hade lagt sig till med en liten kalaskula och det mörka lockiga håret hade grånat vid tinningarna.

Plötsligt vaknade en liten djävul i mig och jag beslöt mig för att kolla in honom lite närmare, men lovade mig själv att vara försiktig.

Dagen efter mötte jag min coach som om igen tjatade på mig att jag måste synas mer i media. Suckande mötte jag hans inträngande blick och sade att jag inte orkade och att jag tyckte det var onödigt. Hans vanligtvis lugna humör hettade till och han kallade mig både det ena och andra innan han bad om ursäkt. ”Förlåt Ernesto det är mitt utländska temperament som vaknar till, naturligtvis bestämmer du själv över hur mycket du vill göra, men faktum kvarstår...du behöver fler sponsorer.” Han satte sig tungt ner och drog en hand genom sitt gråa nästan obefintliga hår.
Jag lade armarna i kors och satte bestämt hakan i vädret, sedan sade jag. ”Är vi klara? Kan jag gå nu? Jag har lite ärenden...” Min coach som förövrigt heter Lao tittade på mig en lång stund utan att säga något, sedan viftade han iväg mig med orden. ”Ja, ja stick iväg och roa dig! Men glöm inte matchen på lördag...den är viktig för din framtida karriär.”

När jag lämnade huset hojtade jag till mig en taxi som passerade och sade snabbt adressen till ett av stans stora casinon. Det var mitt på dagen, men de var ju igång dygnet runt. Frågan var om HAN var där. Jag småpratade med chauffören och var på toppenhumör.
När vi kom till adressen betalade jag för mig, och gav honom rikligt med dricks.
Jag kollade in min figur i en utav speglarna som satt utanpå huset i en lång rad, och såg en man i sina bästa år med muskler av stål och ständigt brunbränd hy av alla resor jag ständigt gjorde i världen. Mina tänder hade flera gånger hamnat på backen i mina fajter men min tandläkare hade fixat en fin fasad som var så snygg att jag aldrig någonsin skulle klaga.
Det mörka nästan svarta håret som var ett arv från min far låg bakåtslickat och inte en enda slinga låg fel. Egentligen hade jag väl ingenting att klaga på förutom mitt förbannade ben som krånglat sedan ett år tillbaka. Haltandet störde min perfektion och det var många gånger jag svor högt över delen som felade.

Jag klev in med spänstiga om än lätt haltande steg och möttes av öppen beundran av både de kvinnliga garderobiärerna och de hårt åtstramade vakterna som säkert kände igen mig från sporttidningarna.

En journalist hade enträget ringt cirka ett år efter överfallet och bett om en intervju efter att jag om igen vunnit en match. Jag tvekade i det längsta, men föll till slut till föga och lovade att träffas ute på ett cafe´. Det var en effektiv kille som nyss utexaminiserats från journalisthögskolan och han var hungrig på att veta. Jag kände mig nästan naken när han hade gått och undrade flera veckor efteråt om jag kanske sagt för mycket. Min coach ringde några dagar efteråt helt lyrisk över texten och bad mig omgående komma till hans kontor för att kolla in några nya sponsorkontrakt.

Jag log lite sådär lagom mycket åt personalen inne på stället och nickade kort mot vakterna som om vi kände varandra, sedan krängde jag av mig rocken jag införskaffat enbart i det här syftet och stoppade plånboken i innerfickan på kavajen som var lika ny den. Det kändes obekvämt och lite stelt mot mina vanliga blåjeans och tröjor, och jag saknade tyngden av min älskade skinnjacka som länge följt mitt liv.
Pengarna jag hade med mig var var resultatet av några tuffa matcher jag gått i utlandet noggrant tvättade på en bank vi hade lite känningar på, och nu skulle pengarna rulla!

Efter några minuter fick jag sällskap av en liten mörk sak som tindrade med ögonen och kuttrande tryckte sig intill mig. Jag sköt snabbt bort henne och såg en gillande min i de andra herrarnas ansikten.
”De är bara ute efter pengar!” anförtrodde en herre i 60-årsåldern mig. ”Lite pussar är allt du får, sedan kräver de mer pengar om de skall gå vidare.” Han tittade sig runt och viskade i mitt öra.”Jag vet ett ställe där du verkligen får valuta för pengarna” När en vakt gled förbi nästan ljudlöst reste mannen sig snabbt och fortsatte sitt spelande.

Efter att jag vunnit och även förlorat lite lämnade jag spelbordet med en nick mot min granne.
Lokalerna var mycket fräscha och jag började leka med tanken att själv öppna något liknande för vinstpengarna vi lyckats dölja för skattmasen. Jag pillade lite på spelmaskinerna men blev snabbt uttråkad och fortsatte min rekognosering av stället. Längst upp längs hela lokalen gick en smal gång där jag skymtade vakter som bar på något avlångt. Jag försökte att titta utan att synas, men fann snart att jag var iakttagen av ingen mindre än Mr Kallifades som fått äran att få sin frus efternamn när de gift sig.
Jag skrattade till och tänkte att hon nog var en riktig markatta den kvinnan, och jag kände mina nedre delar pirra till av längtan.
Han tittade en lång stund på mig, och jag försökte låtsas som om det regnade och fortsatte min tur genom casinot som hade mängder av spelapparater.

Plötsligt öppnades en stor svart dubbeldörr och ut genom den gled fru Kallifades med näsan högt i vädret.
Hon tittade sig omkring som om hon sökte någonting och stannade en kort stund med blicken när den var riktad mot mig. Visste hon vem jag var? Var det en fälla?
Lika plötsligt som hon kommit in försvann hon ut igen efter att ha ropat till sig en av de biffiga vakterna. Hon pratade upprört med honom och viftade energiskt med sina händer, sedan tittade hon uppåt mot sin man och gjorde några tecken i luften.

15 december 2009

TEMA att ta vara på ett tillfälle

"Synen träffade mig som ett knytnävsslag mellan ögonen. Minnena blixtrade förbi och jag kände hur jag fick svårt att andas. På en tiondels sekund hade jag förflyttats tio år tillbaka i tiden."
Jag skyndade mig att smita in i närmsta portuppgång och satte mig flämtande i trappan och kände att hjärtat slog alldeles för fort. Kippandet av andan fick mig säkert att likna en fisk som hamnat på land, och jag var livrädd att någon skulle se mig. Vilka rubriker det skulle bli...”Känd idrottsman påträffades sittande i en trappa med tvivelaktigt beteende” och det visste väl alla vad massmedia kunde orsaka för bekymmer. Karriären skulle braka rätt ner i papperskorgen och på bara några sekunder skulle allt jobb med att skaffa sponsorer vara förgäves.

Jag ansträngde mig till det yttersta och samlade mig för att försiktigt kika ut och möta synen av kvinnan. Skulle hon fortfarande känna igen mig?
Jag hade läst en intervju gjord av en av de bästa journalisterna som enligt min mening fanns, och där sade hon gång på gång med munnen som ett streck och ögon svarta av hat att hon skulle känna igen den som gjorde det om hon såg honom.

Vilken tur att jag bär keps idag, tänkte jag och drog ner den långt över ögonen innan jag som en skugga gled ut ur porten och passerade henne. Jag var så nära att jag kunde känna parfymdoften och skrattade till lite, för det var samma doft hon använt den gången.

Under åren som gått hade jag bara väntat på att polisen skulle dyka upp i min dörr med handklovarna i högsta beredskap, men med tiden lugnade jag ner mig och vardagen med träning och tävlingar tog över.
När jag gick gatan fram mindes jag dagen det hände och kunde fortfarande känna samma upphetsning som då.

Allt hade egentligen börjat med att hon snäst av mig på krogen, och sedan gett mig en dagsedel som hette duga...ja jisses vilken styrka den kvinnan hade.
När jag stoppade henne i parken som jag förföljt henne till såg hon först förvånad ut, men blev sedan rosenrasande och både rev och klöste mig illa. (Jag kände på ärret som löpte från undersidan av ögat och nedåt.) Vilken tur att hon inte märkt skadan hon tillfogat mig. Det hade varit förödande för mig och min karriär om jag hamnat i fängelse.
Jag hade haft sinnesnärvaro nog att vända vildkattan mot backen så fort jag brottat ner henne och jag hade säkert hunnit få mitt om inte de andra kommit.
Men jag var rädd att hon hunnit se mitt ansikte eftersom huvan jag dragit upp över huvudet rasat ner i tumultet.
Mitt i bråket som startat smet mitt offer iväg utan att ens se sig om.
De som överföll mig hade inte uppfattat att jag var en förövare utan trodde att vi var ett par som skulle ha det lite skönt, och de såg en chans att enkelt få ihop lite kosing. ha...trodde de ja.
Jag gjorde några utfall och de flög både åt höger och vänster innan en i gruppen hojtade till de andra ”Helvete grabbar! Han kan ju kampsport, det här funkar inte...vi drar!”
På bara få några sekunder hade de splittrats och försvunnit i natten och kvar stod jag fortfarande med stånd och med adrenalinet pumpande i kroppen.

När jag gick hemåt kördes en film i huvudet om och om igen över scenariot när kvinnan stretade emot, och jag var mycket, mycket irriterad över småglinen som stört mig. Min mandom krävde sitt och jag gled in på ett litet hak som var känt för sin lättklädda personal.
Några timmar senare lämnade jag stället med en fånigt lycklig min.

14 december 2009

TEMA att smyga

Julklappar gömmes i skåp och i hyllor, pressas in i minsta vrå
Det prasslar av papper i mörka natten, och barnen vill inte sova.
Julklappsrim skrivs med skrivstil ner och vi försöker på alla sätt att hinna
Vi smyger iväg bakom den andres rygg för att snabbt köpa det som sekunden innan betraktats av lustfyllda ögon för att sedan snabbt smyga undan det i en kasse.
Barnens ögon tindrar av förväntan och längtan och de räknar dagarna tills det är dags.

13 december 2009

TEMA bära ljus

När vi sitter inne i den trånga lokalen för att invänta äldsta sonens luciafirande får jag plötsligt en fråga som maler runt inne i huvudet, och jag börjar diskutera den med min närmsta granne som blir lika fascinerad som mig.
Vad hade barn på sig på vår tid vid luciafirandet?
Vi mindes lucialinnen och stjärngosselinnen, men...fanns det tomtedräkter och pepparkaksdräkter?
Helt säkert fick något barn en hemsydd dräkt som han eller hon sedan stolt bar, men resten av barnen vad hade de?

Jag minns också att vi inte fick bära levande ljus pga risken att bränna sig och faran att sätta eld på varandra. Istället bar vi små ljus som drevs av batterier där en fusklapp med texterna man inte var riktigt säker på mallades efter rundeln som sedan täcktes av en glitterremsa.

Sonens luciatåg blev väldigt fint och stämningsfullt och små söta tomteflickor blandades med tomtepojkar och pepparkakor som turades om att sjunga.
I håret på lucian fladdrade levande ljus och den 8-åriga bärarinnan som hade långt, ljust, lockigt hår gick med försiktiga steg ut från lokalen efter att ha spridit glädje bland oss alla.

12 december 2009

TEMA liten tuva

Idag för fyrtiofem år sedan föddes en liten tös på cirka två och ett halvt kilo endast 48 cm lång.
Hennes mamma var inte mer än knappa nitton år och mannen som nyss blivit hennes make var inte många år äldre.
Den lilla flickan döptes snabbt till ”Dockan” av personalen på avdelningen eftersom hon var så liten och söt med sina långa mörka ögonfransar och pryddes av ett nästan ebenholtssvart hår.
Några dagar efter att den lilla fötts fördes hennes mamma till operation eftersom hon drabbades av ett akut gallstensanfall och måste få snabb hjälp.

”Dockan” blev snabbt populär på avdelningen och fick ofta ligga i famnen hos sköterskorna som mer än gärna hjälpte sin patient med dottern.
Till slut blev det dags för hemfärd, och med tiden blev den lilla en busig tös vid namn Anitha som gjorde sin mamma gråhårig i förtid eftersom hon alltid hittade på bus.
Hon var så mager att skuldrorna petade ut, och alla släktingar tjatade alltid på henne att hon var så smal, och de räckte ständigt till henne smörgåsar och mat.

När hon fyllde tretton flyttade de till bondgården som förut varit hennes farfars och farmors och till hennes stora lycka inhandlades ett föl.
Nu började en lång väntan på att få börja med inridning och inkörning, och när det äntligen var dags gick det ganska smidigt trots att Anitha aldrig någonsin gjort det förut.
De blev två mycket goda vänner som alltid umgicks och när flickan blev tvungen att flytta till Gävle för att jobba skedde det med ett mycket tungt och tårfyllt hjärta.
Lady som fölet döptes till stannade hos familjen tills hon fyllde 7 år och såldes då till en man några mil bort. En kort tid därefter dog hon i fång.

Flickan fyllde så småningom körkort och skyndade sig att ta det för att sedan brumma runt mellan Söderhamn, Gävle och Hudiksvall på discon för att till slut ta det stora steget att som knappt tjugo fyllda flytta till Stockholm.

Ett nytt livssspår inleddes...

11 december 2009

TEMA nedräkning

Pelle satt vid köksbordet och tittade på sin stora familj. De tre flickorna trängdes tillsammans med sina två småbröder som var tvillingar och mamma Agneta matade både till höger och vänster med god hjälp av sina döttrar.
I fönstret tronade en stor staffansbåge som länge gått i arv i Agnetas släkt, och små virvlateller snurrade av värmen från elementet. Överallt i rummen satt tomtar som vakade över dem och på vardagsrumsbordet stod ett nygjort pepparkakshus pyntat med nonstop och glasyr.

Pelle och Agneta hade jobbat i sitt anletes svett för att hinna pynta tills första advent och sedan hade dagarna kastat sig fram. ”Egentligen borde man vara ledig från jobbet hela december.” sade Agneta och vände sig till den ena tvillingen med den sista skopan mat, sedan reste hon sig.
Pelle svarade inte utan log bara lite underfundigt och drog med ena handen över skäggsstubben. ”Mm, men jag tror jag har en annan ide.”

En utav döttrarna reste sig upp och tog med sin tallrik till diskbänken. ”Tack för maten, jag går till Tea nu.” Pelle tog tag i hennes arm och drog henne till sig. ”Hörru stumpan, trivs du här?” Renate vände sig till sin pappa med en förvånad min. ”Jaa, det gör jag väl.” sade hon lite dröjande och undrade vad som nu var på gång. ”Hurså?”
Han ställde sig upp och såg mycket allvarlig ut. ”Jag har ett förslag... kan vi inte flytta härifrån!”
Agneta tappade tallrikarna hon var på väg med till diskhon rätt ner i golvet med ett brak.
”Flytta? Vart då om jag får fråga?” Hon satte sig ner vid bordet med de andra och såg nyfiket sin man i de gröna ögonen som en gång varit en av de orsaker till att hon fallit för honom.”Vad har du nu på gång?” sade hon och lutade sig över bordet.

Tjejerna tittade på honom som om han var ett UFO och Anna som var äldst sade ”Vi kan inte flytta nu väl? Det är ju snart jul och farfar och farmor och alla de andra skall ju komma hit. Dessutom har du lovat att vara tomte inne hos grannen, och...” Pelle sade skrattande ” Ni tycker ju allihop att julen bara är jobbig med en massa måsten. Visserligen räknar ni dagarna tills det är dagen D, men efteråt blir ju allt bara ett vakuum och vi ramlar oftast ihop i en soffa och somnar.”
De nickade för sig själva med huvudena och kände att det han sade stämde.

”Chefen har gett mig ett erbjudande om stationering i Thailand och vi flyttar i sådana fall dagarna innan jul. Naturligtvis måste alla vara med på det här för jag tvingar ingen. Kruxet är att jag måste få hjälp med att packa ihop allt julpynt igen och beställa ett lager där vi kan förvara sakerna tills vi återvänder om några år. ” Han tittade sig runt och smålog. ”Vad säger ni? Fundera på saken en stund och tala sedan om hur ni känner.”

Agnetas första tanke var att Pelle var galen eller att han bara drev med dem, men allteftersom timmarna gick kände hon ett stort ok av tyngd som lyftes av hennes axlar och en upprymdhet i kroppen som kändes som champagnebubblor. Hon gick fram till sin man som stod i köket och diskade och lade armarna runt hans midja. ”Du vet att jag älskar dig, men sådant här vill jag gärna vara med och planera i framtiden inte överraskas med vid middagen. Vi gör det Pelle, vi åker. Hjälper du mig med att packa ner julen.” Hon skrattade till och började sjunga på Jingle bells.

10 december 2009

Tema förfalskning

Emilia stannade vid en parkbänk hon passerade och drog mödosamt av sig skinnstövlarna som var prydda med en hög klack, sedan öppnade hon ryggsäcken för att plocka upp ett par bekväma tennisskor som hon satte på sig. Den tajta kjolen och kavajen gick samma väg och byttes ut till ett par jeans och en t-shirt med en stor teckning på som hon själv målat, och det röda håret släpptes ur sin knut för att som en lavaström breda ut sig över hennes smala axlar.

Suckande och med ömmande fötter som nu njöt av att kunna röra sig fortsatte hon sin promenad hemåt och föll in i drömmerier om att få sitt genombrott inom konsten.

Hennes kollegor på advokatbyrån skulle aldrig ha känt igen henne om de setts på gatan, för i sitt yrke var Emilia alltid strikt klädd med kjol och kavaj eller en damig skjorta som noggrant knäppts ända upp.

När hon gick hemåt kände hon sig urlakad både psykiskt och fysiskt. Det var tidiga mornar och sena nätter som gällde inom yrkets vägnar och de hon umgicks med pratade allihop på ett speciellt högtravande sätt, lite förnämt sådär. Som om de tillhörde en hemlig klubb med ett hemligt språk.

Emilia kände det som om hon var förflyttad tillbaka till barndomen då de finare kvarterens barn pratade på ett visst sätt för att synas mer och för att få känna sig speciella.

Efter fem år på firman visste hon mycket väl vad som förväntades av henne, och njöt när hon kom hem och kunde slänga av sig den i hennes tycke förfalskade fasaden som egentligen inte alls var hon.

Efter att ha dragit på sig det vita förklädet och öppnat upp den solgula gardinen i atelje´n kunde hon drömma sig bort och måla med sina älskade färger. Där spelades inga roller och sminket var överflödigt. Det var hennes andningshål i tillvaron och i tre år hade hon ideligen gjort försök att komma in på målarskolor där hon hade en chans att utveckla sig inom det hon verkligen ville, men hittills hade hon till sin stora sorg misslyckats.

Idag låg ett stort brev på hennes hallgolv och väntade. Det var stort och brunt med en vacker bård runt kanten.

9 december 2009

TEMA språkkänsla

Mitt skrivande började samma dag som jag insåg nöjet av att kunna sätta ihop bokstäver till ord.
Det blev massor av dikter, noveller och sagor som ritschades fram med en väl söndertuggad blyertspenna som så småningom fick mammas tillåtelse att ersättas av en bläckpenna.

Efter några år fick jag den stora äran att låna pappas vita reseskrivmaskin som dittills stått nedpackad i sin låda och varit aj, aj för nyfikna små fingrar.

Med ett finger snurrandes i håret och pennan i mun växte mitt intresse för ordens makt att beröra andra människors hjärtan, och jag skrev novell efter novell.

När jag så småningom kom upp till sjunde klass hade jag förmånen att få en underbar lärarinna i tyska som såg mitt intresse för språk. Hon tragglade med oss och än idag kan jag all grammatik som vi en gång fick lära oss. Gud vad jag älskade språk. Jag var som en svamp och sög i mig vartenda ord.
Att jag sedan hade enormt lätt för att lära mig både svenska, tyska och engelska grammatiken gjorde kanske att det var ännu roligare. När vi läste en tysk text såg jag den ovanför boken som i en film på svenska innan hon ens talat om vad orden betydde.

Så på samma sätt som när jag skrev noveller hade jag hjälp av min okände medhjälpare som satt på min högra axel berättande vad jag skulle skriva. Underligt? Javisst, men för mig fullkomligt normalt eftersom han alltid funnits där.

När det var val inför gymnasiet ville jag läsa språk, men möttes av motstånd hemifrån och föll till föga för deras påtryckningar. Det blev istället tvåårig social som i mitt tycke bara var en lite svårare fortsättning på skolan och fullständigt värdelös.

Idag har jag fortfarande enormt lätt att lära mig språk och kan ibland saker utan att jag lärt mig dem. Det bara finns.

8 december 2009

TEMA attityd

Med högburet huvud gick den lilla 8-åringen fram till skolgrinden, lyfte av klykan och sparkade upp grinden för att sedan med snabba steg ta sig till den åldersgistna dörren som var ingången till skolan. I hans huvud malde gårdagens scen med fadern som resulterat i att han fått smisk på bara rumpan. Det sved i skinnet och ömmade till ibland när de tränga jeansen nuddade huden. Han var arg så arg...på allt och alla.

När han klev in genom dörren möttes han av sin leende kompis som hejade och frågade om de skulle leka. ”Har ingen lust...”sade han mumlande och fingrade på fällkniven han fått i present av sin farfar. Den låg i säkert förvar i hans jackficka och känslan av trygghet förstärktes varje gång hans hand tog på den. Han skulle få igen! Pojkens ögon var nästan svarta av ilska och med ett ilsket slitande försökte han dra ner de ack så välbehövliga men hatade överdragsbyxorna från sin krok.
Till slut gick hängaren utav och de rasade i backen med ett prasslande. Pontus som var Eriks bästis och hade ett hum om vad som hände därhemma tittade medlidsamt på honom och frågade lågt ” Är det dags igen? Har han varit dum?”
Erik kände tårarna bränna bakom ögonlocken och nickade bara innan han tufft slängde överdragsbyxorna åt sidan och svor till. ”Helvete heller, jag tänker inte sätta på mig någonting. Han kan ta dem och köra upp dem någonstans. Kom igen vi går ut!”

Ute på gården stod flickorna och lekte vid trädgårdsbordet med sina littlest pet shops och de skingrades när Erik passerade dem med svepande armar. Samtliga hästar ramlade ner i leran på backen och både en och två tjejer rusade in till fröken för att berätta vad som hänt. Han visste att han skulle få skäll och kände en litet uns osäkerhet som han snabbt tryckte ner och försökte glömma. En grov pinne som låg i hans väg plockades upp och slängdes iväg med ett vrål.

Fröken kom ut på trappan och såg både arg och ledsen ut när hon ropade till sig honom. ”Erik! Kom hit! Vad är det du håller på med? Förstår du inte att barnen blir ledsna?” Han vände sig kaxigt med arrogant min mot henne. ”Skiter väl jag i!” skrek han och sparkade frustrerat i gruset. ”Du kan dra åt helvete!” lade han snabbt till och sprang sedan iväg väl medveten om att han skulle få ännu mer stryk om det här kom fram till hemmet.
Med tårar i ögonen och nedböjt huvud vände sig fröken om och återvände till skolan där hon fick gråta ut i en kollegas famn. ”Jag vill ju bara vara fröken och lära dem av livets härligheter. Herregud, de är ju bara barn...” snyftande tog hon telefonluren och ringde till Eriks pappa som lovade att komma direkt.

En halvtimme senare satt Erik darrande i deras stora jeep och lyssnade på sin pappas predikningar.
”Din lilla snorjärs skall du skämma ut oss totalt! Lärde du dig ingenting av gårdagen. Du tvingar mig att göra något drastiskt. Hur tänker du?”
Han spottade när han pratade och av andedräkten kunde Erik utläsa att han druckit en hel del. De rödglänsande ögon lyste av illvilja och han slog med ena handen i den andra med jämna mellanrum. Stora tårar rullade nedför hans kinder.

7 december 2009

TEMA måndagar + TEMA övervaka

Klockan är 4.30 och hemma hos familjen Meijer/Östlund är det alldeles tyst förutom lätta snarkningar från de tre barnen och föräldrarna som trängs i dubbelsängen.
Barnen ligger både på längden och tvären, och en liten fot som tillhör familjens minsting på 2 år har hamnat mycket nära mammans näsa...nästan lite väl nära.
Äldsta pojken lägger armarna runt sin lillasyster i sömnen och mumlar lite. Hon makar sig lite närmare och de ligger tätt, tätt intill varandra.
Mamma Anitha ligger trångt, så trångt att hon flera gånger under natten funderat på att kliva upp för att inta någon av barnens sängar, men samtidigt är det ju så mysigt att ha dem nära.
Det blir en orolig sömn och hon vaknar flera gånger av en spark här en spark där.

Plötsligt börjar det tjuta från den svarta klockan som dittills stått tyst med röda lysande siffror. Pappa Peter masar sig upp och tittar längtansfullt på ormgropen i sängen av barn innan han suckande smyger ut från rummet efter att ha kollat att allihop har täcke över sig.
Ute i köket tar han sig lite mat för att bara några minuter senare köra iväg med sin lilla bil ut i mörkret. Han kör mycket sakta eftersom det dräller av morgontidiga djur som emellanåt förvirrar sig ut på vägen, eller bara helt enkelt passerar över den i sin färd mot nya betesmarker.

Klockan sex börjar en låg signal ljuda som sakta ökar i styrka. Det är Anithas mobil som väcker resten av ligan, för nu är det dags för frukost.
En bra dag hoppar Razmus upp med ett skutt ur sängen och springer ut i köket för att duka fram frukost medan Anitha väcker sjusovaren Zabine till liv och skakar om minstingen Hampuz som gärna vill sova lite, lite till.
En dålig dag stiger Anitha upp och får tjata och skaka och tjata igen innan barnen till slut under stort klagande kommer upp från bädden mosiga i ansiktet och med händerna gnuggandes i ögonen.

Efter att alla klätt på sig, ätit och borstat tänderna är det dags för ytterkläderna att komma på...hm...
En ständig kamp pågår ute i hallen mellan Razmus och Anitha. Han VILL INTE ha överdragsbyxor, men det brukar sluta med seger för mamma till hans stora förtret.

Klockan har blivit halv åtta och nu gäller det att få tre små troll att snabbt hoppa in i bilen för att köra iväg äldstingen till sexårsverksamheten, och det är inte det lättaste.
Hampuz hatar att åka baklänges och skiter blanka attan i att det anses vara det absolut säkraste alternativet. Han slåss som en vilde om bältet och ibland går det inte ens att truga den lille med ett kex. Lillstumpan sitter fram för att de skall slippa spyor i bilen, och hon är den snällaste av dem alla. Glatt leende och oftast sjungande stiger hon in på sin plats och väntar tills mamma har tid att spänna fast henne.
Razmus blir arg för att han måste sitta bak, och är ju redan irriterad eftersom han tvingats på överdragsbyxor. Anitha måste noga kolla att han spännt fast sig, för ibland slarvar han med den saken.

Nu är klockan närmare åtta och det börjar bli bråttom...
Den silverfärgade bilen startar snällt och varm luft strömmar in i den iskalla hytten som snabbt värms upp. Med kurrande motor tar den sina passagerare till skolan för att där släppa av Razmus 6 år. Han övervakas av sin mamma så att inget händer ute på skolgården innan fröken kommer ut och hämtar in de små. Det har ju tidigare varit några små incidenter.

Efteråt åker de hemåt , tar av alla ytterkläder och hittar på något kul.
Anitha njuter eftersom det trots att det är måndag inte finns några krav på att slänga in ungarna på dagis och åka iväg till ett jobb...ännu...för nu är det slut på de tiderna och hon skall ut i verkligheten.

5 december 2009

TEMA bidrag fortsättn på gårdagens puff

Plötsligt började Sussi asgarva och satt till slut på trottoaren med ena handen över magen. Tårarna rann och hon hade lite svårt att prata, men harklade sig till slut och ställde sig upp. Hon borstade av lite damm som hamnat på den snäva korta kjolen och slängde sitt hår bakåt i en rörelse.
Sedan tittade hon stint in i mina dimmiga knappt medvetna ögon och log hånfullt medan hon sade.
”Din dumma jävla idiot fattar du inte att jag lurat dig? Jag lade knockoutdroppar i ditt dricka när du inte såg. Du är så jävla fucking dum. Trodde du verkligen att jag skulle vilja vara polare med en sådan töntig fjant som dig? Trodde du verkligen det?”
Hennes ord ekade i min skalle, men jag urskiljde svagt något om lurad och idiot. Grabbarna kunde ju inte släppa taget om mig, men jag kände hur de stelnade till under tiden som hon pratade.
Hennes skrattande stannade kvar i min hjärna en lång stund efteråt och jag hörde diffust grabbarna be mig gå framåt. De hojtade till sig en taxi och förpassade lealösa mig till baksätet för att sedan som riktiga gentlemän hjälpa mig hem och i säng.
Det hade varit en tuff resa som hade fått avbrutits ett antal gånger eftersom jag spytt som en räv.

När jag kommit ner i min sköna säng fann jag snart att hela världen förvandlats till en fucking karusell som aldrig stannade. Gungandet slutade framåt morgonsidan och jag föll i en orolig slummer där jag drömde väldigt konstiga drömmar om jättestora myror och andra vidriga kryp...hallucinationer kallas det visst.

När första solstrålarna kikade in i min lilla sovalkov var det en blek och matt fröken som sakta återvände till verkligheten...inte alltför munter och fylld av hat!
Pelle som stannat för att kolla till mig kröp ner i sängen med mig och vi låg tills sent på eftermiddagen utan att ens försöka få i oss någon mat.
Till slut släpade jag mig upp och Pelle for hem till sin lägenhet efter att han tittat mig djupt in i ögonen och bett mig att inte hitta på något dumt.
Jag släpade mig in i vardagsrummet på matta ben och kände att huvudet ljummade av drogen som försvann ur min kropp.

Med ett klick satte jag på tv:n och hamnade mitt i Aktuellt där en journalist intervjuade en polis med grått hår och barsk röst. ”Det var en mycket livad kväll igår, och de som vanligtvis håller sig härifrån kom hit och tjafsade med vakter och gäster. Dessutom hade vi en våldtäkt nere i centrum.
En kvinna som var på väg hem efter krogbesöket blev påhoppad av en okänd man som sedan förgrep sig på henne. Tyvärr finns inga vittnen, men vi gick runt i området och knackade dörr.
När de visade fotot på kvinnan studsade jag till...herregud det var ju hon! Inuti mig viskade en röst att det var rätt åt henne, men...ingen förtjänade väl att bli våldtagen oavsett vad de gjort någon annan.
Polisen berättade att kvinnan blivit svårt knivskuren och eventuellt skulle få men för livet, och om igen viskade den lilla rösten inom mig att synden straffar sig själv.
Men visst hade kvällen varit lyckad? De hade ju faktiskt skrattat och flamsat på typiskt tjejmaner och Kim hade släppt på garden som hon alltid höll högt.
Varför Sussi blåste henne hade Kim inte en susning om, och allting verkade omåttligt korkat och framförallt onödigt. Det hade kunnat varit Kim som legat där på sjukhuset om inte hennes älskade kompisar ställt upp. Det kanske berodde på avundsjuka?
Hon hade varit med i vår gemenskap...så allt var ett stort mysterium...varför?

Plötsligt beslöt jag mig för att åka och hälsa på henne på sjukhuset, och lite vimmelkantig satte jag på mig ett par hyfsat rena jeans, en tröja som visade min muskulösa mage och ett par boots för att sedan per taxi ta mig dit.
Bilen var det inte ens värt att försöka köra idag, jag skulle inte ens klara mig 10 m med pannknacket som dunkade i skallen, förresten var jag nog inte riktigt nykter heller.

Inne på sjukhuset luktade det starkt och var tyst...inte en människa syntes till...var höll de hus?
Doften av kaffe nådde till mina näsborrar och med bestämda steg äntrade jag det blanka marmorgolvet och gick dit. Där satt hela styrkan...med bullar och kakor på ett stort fat framför sig.
Samtliga huvuden vände sig frågande mot mig när jag steg in och en utav sköterskorna reste sig upp och kom fram till mig. ”Hej Kim! Kan jag hjälpa dig med något?” Hon hade känt igen mig eftersom jag ofta kom in med skador som kommit av slagsmålen jag gick igenom. Det var mer än ett stygn de hade sytt på min tatuerade kropp och man kunde nästan se att sköterskan skyggade med blicken när hon kom fram till mig.

Jag berättade lite snabbt vem jag sökte och först ville hon inte tala om var Sussi låg, men jag fick till slut ur henne att hon lämnat sjukhuset ...och i samma andetag inflikade sköterskan att så illa som tidningarna skrivit var det inte...Sussi var mest chockad, och lite blåslagen med lite rivsår här och där.
Killen som försökt att våldta henne hade misslyckats och rusat iväg när ett par kommit gående efter vägen där de stod...eller rättare sagt låg, för våldtäktsmannen hade brutalt vräkt omkull henne utan att säga ett ord och sedan satt knät i hennes bröstkorg.
”Så allt som stod i tidningen var ett påhitt av fyndiga journalister på jakt efter ett bra scoop?” sade jag och skrattade till. ”Vilka jävlar!”
Sköterskan log och tvinnade en länk som smitit ur hårknuten hon bar. ”Mmm” sade hon bara och jag undrade i mitt stilla sinne vad hon egentligen tänkte.

Jag tog snabbt avsked av personalen på vårt lilla sjukhus och vinkade till vaktmästaren som var kompis med min pappa, sedan gick jag ut på gården...funderande...vad gör jag nu?
”Äh, vad faan, jag far dit och pratar med henne. Hon kan ju inte göra annat än kasta ut mig. Någon måste ju ta första steget till försoning.” Jag pratade högt för mig själv och kände samtidigt att det blev varmt i hjärtat. Vi hade bråkat till och från i fem långa år nu. Det kanske var dags att sluta?
Vi var ju faktiskt två vuxna människor...eller åtminstone på väg att bli.

Jag hittade snabbt ut till hennes lägenhet med god hjälp av taxichauffören som på väg dit fick höra hela den hemska historien. När jag hoppade ur taxin gav han mig skrattande en turspark i rumpan och sade lycka till. Även han hade blivit utsatt för mig när jag dyngrak flirtat med honom på väg hem efter en krogkväll, men han sade skrattande att det annars bara var hans fula fru som flirtade med honom, så han hade blivit glad.

Efter en kort tvekan gick jag in i huset där Sussi bodde och inssåg att det skulle bli ett kraftprov. Hon bodde nämligen fem trappor upp...utan hiss!!
Ingen drömsits precis, men vad gör man inte för en vän? Flåsande tog jag mig upp våning för våning och insåg att jag nog skulle behöva öka på konditionen lite. Gymet var effektivt, men då måste man pressa sig i trappmaskinen eller på cykeln för att komplettera sin kondis.
Sussis hus var lite ruffigt och gav mig kalla kårar. Man kunde höra att folk tittade ut i sina kikhål och emellanåt hörde jag dörrar som öppnades på glänt.
När jag till slut stod framför hennes dörr körde ångesten racing i min hjärna. Vad i helvete höll jag på med? Hade jag totalt tappat vettet? Nä det var bara att pallra sig nedåt igen och glömma sådan här idioti. Förresten skulle hon kanske inte ens öppna när hon såg vem det var. Hon hade ju inte precis plus på kontot.

Sakta, sakta tryckte jag in ringklockan...och hörde hasande steg innanför. Det kanske inte var rätt dörr? Panikslagen tittade jag på skylten med efternamnet och letade i minnet efter hennes efternamn. Jisus amalia...visst var det Pettersson. Eller?
Jag tittade mig snabbt omkring i korridoren...skulle jag gömma mig? Mina fötter stod startklara och längtade bort, men någonting höll mig kvar. Jag kände våta fläckar under armarna och i pannan rann en tunn rännil av svett.
Nyckeln vreds sakta om och dörren öppnades sakta, tvekande, redo att snabbt dras igen. ”Du?” Sussi var osminkad och pyjamasklädd helt olik den vanliga bystprinsessan jag sett. Hon höll i dörren så hårt att knogarna vitnade och jag förstod att hon var rädd. ”Jag är inte arg längre. Det är lugnt. Det var himla onödigt och fullständigt idiotiskt av dig, men...” Jag klev in genom den smala öppningen och log osäkert mot henne. ”Äh, kan vi inte bli kompisar istället, eller iallafall gräva ner stridsyxan?”
Förvånat tittade hon på mig uppifrån och ner innan hon räckte ut sina armar och kramade om mig. Lite stelt var det, men ändå...det var ett jättesteg från förut.
Med rodnade kinder frågade hon mig hur jag mådde och berättade att hon mått dåligt över att hon gjort som hon gjort. ”Egentligen är allt det här rätt åt mig, ni var shyssta och bjöd in mig till ert bord och jag lönade dig sådär. Förlåt Kim” Hon snyftade till och hämtade en näsduk ur en rosa burk hon hade stående på hallbordet. ”Kom in!” Sussi steg åt sidan för att låta mig dra av den tjocka skinnpajen jag alltid hade på mig, och jag sparkade av mig bootsen med stort besvär. Skrattande satte hon sig med ett stönande på golvet och hjälpte till med problemet, sedan lotsade hon mig in i sitt vardagsrum. Hm...tjejer ja...rummet var väldigt snyggt möblerat även om inte jag skulle valt fullt så puttenuttiga färger, eller möbler förresten. Ja det var dockhuset personifierat och jag undrade inom mig om hon aldrig tröttande på dessa gälla färger som fanns överallt.

Jag frågade frågan jag laddat för och stötte upp den som ett ruttet äpple. ”Hur mår du? Jag såg på teven...” Tårarna började rinna på Sussi igen och hon hämtade ytterligare en näsduk, den här gången ur en annan burk som noggrant placerats på soffbordet omgiven av små porslinfigurer.”Jag mår rätt hyfsat, men mest illa mår jag för det jag gjorde mot dig.”
Sussi greppade min hand och vände hela sin kropp mot mig. ”Jag var avundsjuk på dig och ville se dig lida, liksom jag gjorde, men...”
Med höjda ögonbryn och en stor fågelholk till mun frågade jag henne. ”Lida? Men?”
Hon ruskade på sitt tjocka blonda hår och drog ihop det till en tofs som visade hennes nakna osminkade ansikte med de blåa stora ögonen som nu var rödkantade och svullna.
”Ja du har det så himla bra...alla grabbar älskar dig och slåss om din gunst...det är alltid snack på stan om att du är så himla bra på att mecka och att du är en jävel på att sjunga. Förresten borde du kanske satsa på det...om det nu är som alla säger. Nåväl...jag vill också vara omtyckt, men inte för min bröststorlek eller för mitt kön.

Jag skrattade till och satte mig ner i soffan som förövrigt såg ut som en ledsen potatis, stor och bullig med flottfläckar här och där.
Jag funderade en stund innan jag började prata och pillade mig samtidigt på näsan, som jag brukar göra när jag blir nervös. ”Det är på två vis...ibland vill jag också vara feminin och vacker med målade naglar...utan svarta sorgkanter. Att alltid umgås med killar är skoj, men de tar aldrig mina känslor på allvar. Jag är ju Kim...den häftiga balla bruden med hoj och allt. Jag är ju en polare som alltid finns där redo för nya äventyr.”
”Vill DU vara kvinnlig?” Sussi såg nästan ut som att hon fått något i vrångstrupen.
” Ja iallafall ibland, för även om jag trivs väldigt bra med den jag är kan jag ibland sakna något jag inte riktigt kan sätta fingret på.”
Sussi reste sig från golvet och jag såg att hon hade ont, men sade ingenting rädd att förstöra det vi hade. ”Varför kom du?” hon kastade fram frågan som lekt på hennes tunga sedan jag klev in. ”Var du bara nyfiken hur illa det gått? Ville du gotta dig i min olycka?Eller?” Hon tog min hand i sin välmanikyrerade perfekt målade hand och höll den hårt som om hon inte ville släppa mig.
Tomatröd i ansiktet slet jag till mig handen och mumlade.”Nej, nej...inte alls...okey från början var det kanske tanken, men inte när jag beslutat mig för att gå hit.
Sussi greppade bestämt min hand och naglade fast min blick. ”Sååå, vad vill du?”
Jag vred mig generat i soffan, tittade i taket och skrattade till och sade sedan stammande. ”Jag, jag , jag ville liksom be om ursäkt, för alla hårda ord och det där.”

Förvånat lutade sig Sussi närmare mig och jag nästan skyggade av närheten, hon luktade sommar och jag kunde se att hennes ögon var klart blå med en liten brun ring runt pupillen. Hennes stora bröst snuddade mina och jag ville slita mig loss och fly.
”Ursäkt? Men snälla du det är väl ändå jag som skall be dig om ursäkt. Det hade lika gärna kunna varit du som råkade ut för den där idioten. Jocke och Pelle skällde på mig hela vägen till taxin, sedan lämnade de mig med orden. ”Hoppas du själv råkar ut för något liknande. Kim är en schysst tjej som gav dig en chans trots att vi tvivlade. Tvi vale för brudar som dig!” sedan for de. Just då hatade jag dig mer än nånsin och det var därför jag min stora dåre gick genom parken där det hände.” Hon flätade håret i en stram fläta och snurrade upp den på huvudet för att sedan sätta i en klämma hon trollade upp ur fickan bara sådär. ”Jag vet att jag var oschysst mot Pelle, men jag får väl skylla på spriten för jag var rätt packad när det hände. Killen jag följde med hem fick inte ens upp den, men det tror ju inte Pelle på. Det var dumt av mig jag vet.”

”Är vi vänner då?” Jag sträckte fram min rätt illa tilltufsade näve som var fylld av ärr jag fått genom åren av alla slagsmål jag gått igenom. I handen fanns tjocka valkar efter vikterna jag jobbade med på gymet. Sussi greppade den och log ett stort brett leende. ”Vänner.” sade hon med eftertryck och skakade min hand.
”En liten fråga bara? Jag är så nyfiken på varför du var avundsjuk på mig.” Jag satte eftertänksamt handen under hakan. ”I mitt fall var det hat för att du är du, inte för vad du gjort, det blev fel så fel.”
Sussi vred handflatorna utåt och drog upp de smala axlarna. ”Ärligt talat så var det nog av samma anledning. Du har en så skön livsstil och har en massa vänner. Kan du förlåta mig?”

Nu tyckte jag att det blev lite väl sliskigt och jag reste mig snabbt upp för att gå ut i hallen och trä på mig bootsen. ”Det är lugnt, vi stryker ett stort tjockt streck över alltihop och går vidare i våra liv. Pelle har förresten säkert glömt allt för länge sedan, och det där du gjorde var nog bara bra, annars hade jag väl hamnat på akuten som vanligt. Nu blev det ju sängläge istället för slagsmål.”

Innan jag tryckte ner handtaget kramade hon om mig, och det slutade att vi stod som två barnungar och bölade i varandras famn.
Jag lösgjorde mig sakta och frågade henne om gårdagen. ”Hur gick det egentligen? På sjukhuset sade de att han inte våldtog dig.”
Hon lösgjorde knuten hon nyss satt upp och tittade sig snabbt i hallspegeln, sedan buffade hon upp brösten och log. ”Äh, han sprang iväg när han hörde några komma, men jag var chockad och ville varna andra tjejer så att han inte skulle få chansen igen.
Jag satte på mig jackan och öppnade ytterdörren. ”Så det som stod i tidningen var fel?”
Sussi tog en borste som låg på hallbordet och drog den genom håret med bestämda tag. ”Ja, de satte ihop något eget...och överdrev alltihop.”
Jag tog ett steg ut i trappan. ”Så du är okey?” Hon tittade på mig och sade ”Ja inget hände ju, det var mest rädsla. Men du måste du gå?” hon såg lite orolig ut och jag blev lite osäker på om hon verkligen var så tuff som hon verkade.
”Jag kan stanna om du vill? Jag skall ju inte jobba eller något, och gymet...nja, det får nog vänta.”
När jag kommit innanför dörren börjar Sussi plötsligt att hulka och tårarna sprutar plötsligt ur ögonen. Jag lägger mina armar runt henne och stryker lugnade med handen över hennes rygg.
Hon ler genom en slöja av tårar och vi säger med en mun. ”Vilken tur att det hände.” sedan fortsätter hon grina.

Jag för henne in i vardagsrummet och sakta men säkert stillnar gråten och hon lugnar ner sig.

Efter en stund satt vi och pratade om allt möjligt och hon lovade att lära mig att sminka mig om jag lärde henne lite självförsvar.

Efter det här blev vi mycket goda vänner, om än udda sådana. Spriten satte jag in längst in i skåpet och ute på krogen blev det cocacola. Jag blev nästan nykterist efter den där sista resan och tålde knappt doften av sprit, förresten lärde jag mig att man har mycket roligare utan sprit och mitt humör tyglar jag ju bättre nykter. Det jag bland annat lärt mig hos AA är att man skall räkna till tio innan man slår...hm...men en och annan hurril har jag ju delat ut, men det beror på att grabbarna tafsar både här och där på mig när jag iklädd klänning och högklackat stolpar ut med mina tjejkompisar som jag träffat tack vare Sussi. Att jag föredrar jeans och boots är inte någon hemlighet, men...ibland är det skönt att känna sig lite kvinnlig.

Sussi å sin sida har börjat att sminka sig mindre och är en riktig charmknutta ibland.
Grabbarna fixar och donar i lokalerna vi fått bidrag till från kommunen och det blir riktigt hemtrevligt. Men när Sussi plockade fram gardiner då skrek vi högt av fasa.
Herregud, en hojlokal som ser ut som ett jävla vardagsrum. Åh nej!

4 december 2009

Tema Exkluderad

Dags igen...
Nyår...skulle det sluta som vanligt med gråt och böner om förlåtelse, stående på mina bara knän?
Ja, du läste rätt, jag är en av dem som man brukar läsa om i tidningen dagen efter. Det vill säga en av dem som blir mycket otrevlig med sprit i kroppen och egentligen väl skulle hållit sig därifrån.
Mestadels tillbringar jag fritiden ute i skogen, men ibland måste jag ut och träffa folk, är inte det varje människas rättighet?

Kvällen började med att grabbarna kom ner till min lägenhet med diverse dricka, både hembränt och köpt, och snart hade vi startat upp ett pokerparti som jag naturligtvis vann till grabsens stora förtret. Det är inte bra att som tjej spöa dem gång efter gång.

Klockan hade tickat på rätt ordentligt innan vi kom iväg till puben, det så kallade innestället i stan, och kön ringlade lång.
Stället var knökfullt och nykterheten var obefintlig hos de flesta.
Jag och grabbarna tog några shots i baren och alla vet ju hur mycket sprit de smakar. Just det, nada!
Det smakar mest godis...farligt, farligt. Så det blev några stycken innan vi intog nästa bar.

Kvällen flöt på relativt lugnt och förutom lite småtjafs med några brudar var allt coolt.

Då kom hon...min ärkefiende sedan många år tillbaka...Susanne...en storbystad blondin med hjärna stor som en ärta.
Hon gillade inte mig på grund av min maskulina framtoning med följd att grabbarna trivdes och ofta sökte mitt sällskap. Hon fattade inte alls vad de såg hos mig och ansåg att jag var en stor looser som mest lallade omkring i ett par stora jeans och aldrig eller iallafall nästan aldrig sminkade mig.
”Du är så jävla okvinnlig att man kan undra om du inte är en kille” hade hon vräkt ur sig en gång.
Jag svarade inte utan visade fingret till henne.”Fuck you! Jävla bitch!” skrek jag i brist på något annat.

För övrigt såg jag väl ut som en vanlig vältränad tjej, kort och krallig efter alla timmar på gymet. Håret som en lejonman långt ner på rumpan, tjockt och lockigt. En glad tjej som hade lätt för att skratta...när jag var nykter.

Eftersom stubinen var mer än lovligt kort hamnade jag ofta i slagsmål ute på krogarna och blev utesluten från både den ena och den andra krogen med orden ”Du är exkluderad eftersom du bara är ute efter en sak...trubbel”
Så jag fann mig i mitt öde och tillbringade ännu mer fritid med att lära mig boxning och karate, vilket i och för sig inte var så smart. Jag hade en livsfarlig mix i mig som bara väntade på att explodera.

Naturligvis hade jag en orsak till min attityd gentemot fröken bröst...fattas bara annat. Hon hade svikit en av mina killkompisar och sedan skyllt på mig. Alla hennes pikar som hon slängde till mig gjorde ju inte heller stämningen bättre, det var fel på mina kläder, min frisyr, sättet att gå...ja allt! Hade jag varit svagare hade jag säkert gått under, men hon hade gett sig på fel person.

Förresten, jag kanske skall presentera mig... Jag heter Kim, börjar klättra upp i medelåldern, nä...skämt åsido. Jag fyllde precis trettio, men de flesta tror att jag är tjugofem. Är väl lite grabbig med mitt meckande av bilar och hojar, dessutom gillar jag killar mer än tjejer...de är liksom ärligare.

Nog om det...nu åker vi in i historien igen

Jag blev snabbt full eftersom jag på grund av nervositet inför kvällens bravader inte fått i mig speciellt mycket mat.
Plötsligt ser jag Sussi komma fram mot vårt bord med näsan i vädret och de blonda lockarna vilt flaxande. ”Ursäkta, är det okey om jag slår mig ner?” Jag tittade på henne uppifrån och ner sedan slängde jag lite nonchalant ur mig ”Visst, bara du sköter dig!”

Kvällen fortsatte utan några större incidenter och jag till och med var upp på dansgolvet och stuffade runt med Sussi. Vi hade kul och skrattade åt och med varandra.
Hade jag haft fel? Var hon bara osäker och rädd att göra fel?
Vi hade ju riktigt roligt tillsammans...

Vid tre stängde puben och jag behövde stöd av Jocke och Pelle när vi gick därifrån, för benen vek sig under mig och allting snurrade tills jag slutligen närapå slocknade. Vad hade hänt?

3 december 2009

TEMA explosion

Ljudet av den hemmagjorda smällaren som exploderade skulle förfölja Evald förevigt, och smärtan som kom direkt efteråt fanns tydligt i hans minne trots att massor av år gått sedan den dagen han som 13-åring skulle briljera inför sina vänner.
Nu hade han blivit vuxen och skulle visa sina egna barn om igen hur de skulle handskas med fyrverkerierna.

Lilla Eva som var den minsta av barnen satt tryggt i sin mammas famn och tittade med lysande, nyfikna ögon på när de äldre pojkarna satt jämte pappan och fick lära sin hemligheterna.
”Så här kan det gå när man inte är försiktig!” Pappa Evald visade upp sina stumpar till fingrar och grimaserade av smärta när han satte på sig vanten. ”Ni får aldrig, aldrig leka med explosiva ämnen. Jag vet att ni är nyfikna, och jag vet att det finns recept på internet, men...” Han tittade på sin fru som med sorg i hjärtat förstod att barnen inte riktigt tog pappan på allvar.
Egentligen ville hon ta tag i dem och ruska dem hårt för att sedan banka in orden Evald sade, men sansade sig och sade istället helt lugnt. ”Lyssna nu grabbar, pappa har ju själv varit ung. Det är allvar nu!”

Pelle och Patrik som var tvillingar slutade putta på varandra och skärpte till sig en kort stund för att vända uppmärksamheten till Evald. ”Ja mamma!” sade de samtidigt och suckade. De hade hört sin pappa berätta samma sak sedan de lärde sig gå och lyssnade lite halvhjärtat på vad han sade.
Det enda de egentligen var intresserad av var att praktisera allt som han pratade om. Tänk att få tända stubintråden och känna den där pirrande känslan i magen som kompisarna pratade om.

Plötsligt räckte Evald tändaren till Pelle och lade armen runt hans hals. ”Idag skall du få den stora äran att tända fyrverkeriet, men vänta lite...först måste vi andra flytta oss härifrån.”
Han gick fram till frun och tog tag i lillflickan för att förpassa henne till sin höft och tog sedan ett hårt grepp om Patriks hand för att dra honom till sig.

Pelles mage började bubbla och snurra och det var som om den levde ett eget liv. Hans ben skakade av upphetsning och i huvudet började en film snurra där handen sprängdes bort.
Lyckan över att få tända på grusades lite av de skrämmande fakta som pappan tutat i honom.

Skulle han klara det? Med försiktiga steg tog han sig fram till pjäsen och riktade stubintråden uppåt för att sedan trycka på tändaren. ”Pfoff!” en stor, hög låga sköt fram och Pelle tappade tändaren ner på den snötäckta marken. ”Oj!” sade han och plockade upp tändaren för att försöka igen.
Innan han satte igång den drog han ner lågstyrkan på sidan och tog ett djupt andetag. Han kunde höra pappans andetag bakom sig, de var korta och snabba.

Nu brann lågan lugnt och fint och med darrande händer satte han den mot stubinen.

Först kom en hög knall, sedan en explosion av vackra färger som alltför fort falnade av.
Han vände sig till brodern och räckte över tändaren med orden. ”Varsågod, nu är det din tur.”

2 december 2009

TEMA fem ord på i använd minst två

IVRIG, INFERNALISK, ISTID, INBILSK, ILLEGAL

Efter en snabb puss lämnar han huset med ivriga steg, och kastar ett snabbt öga mot fönstret som fått en vacker inramning med lysande änglar hängande på rad.
Mannen älskar julen och myser när det infernaliska regnet gett upp för att istället ge plats åt härlig vit snö som lägger sig som ett vitt täcke över marken. Iskristaller hänger i träden och månen lyser sina sista timmar innan solen tar över.

Inom sig har han ett pirr av lycka och tackar sin lyckliga stjärna för barnen han fått med sin älskade sambo. Han kan ännu känna doften av deras yngsta som ligger mellan sina föräldrar trots att barnsängen står i samma rum.
Den lilla bilen startar med en gång och tanken att han skall ta på sig bilbältet rusar förbi i hjärnan utan att riktigt fästa. Med några snabba växlingar är han snart uppe i full fart och han bromsar i de snäva kurvorna som går än åt höger än åt vänster. En snabb titt på hastighetsmätaren talar om att femtiostrecket precis passerats.

Plötsligt tornar en stor grå skugga upp sig i mörkret och mannen förstår att det är en älg, och en mycket stor sådan. Han ställer sig på bromsen och stannar flämtande med hjärtat hårt pickande bara några meter från djuret. Älgen tittar förvånat på fordonet utan att förstå hur nära det var, sedan lunkar han med fasta steg ner på ängen för att förenas med sin familj som redan gått över den lilla vägen.

Mannen startar bilen med en djup suck och har fortfarande hjärtklappning. Efter några meter känner han att någonting ligger på golvet mellan hans fötter och böjer sig ner för att plocka upp det...utan att stanna bilen!!

På bara några sekunder har bilen fått snedslag och ena hjulet skär ner i det mjuka gruset utanför vägen för att sedan göra en snabb kullerbytta och en volt.

Ett monotont ljud når mannen när han vaknar, och på några sekunder inser han att hela världen är upp och ner. Hopkurad i fosterställning med värkande huvud och ben ligger han och rekognoserar läget, och förstår att han hamnat nere i diket med ena dörren mot backen.
Försiktigt börjar han röra sig mot passagerardörren och känner på den begynnande bulan i skallen när en röst hörs utanför i mörkret. ”Hallå! Hur är det? Vad hände?” En kvinna med rött burrigt hår som är klädd i en tjock parkas syns.
Den omtöcknade och chockade mannen stammar fram sin förklaring att han nog var chockad av att nästan ha krockat med älgen, och nog borde ha stannat, men ändå fortsatte. Han babblar i ett och kvinnan som faktiskt känner igen honom ber honom till slut att vara tyst. ”Jag är sjuksköterska och vill veta hur du känner dig. Har du ont någonstans? Känner du dig yr?” Mannen tar sig över bröstet där hjärtat jobbar febrilt av chocken och svarar henne. ”Nej, jag är okey! Huvudet värker, och benet...men...”

Kvinnan skjutsar hem mannen till hans sambo som chockad inser att man inte skall ta livet för givet. Det hade varit nära att hon blivit singel igen, och det skrämde upp henne rejält!
De pratade om att införskaffa en större bil, och kvinnan som trodde på ödet sade att de skulle köpa en nu eftersom ödet gett dem en fingervisning vad som kunde hända.

Efter ett läkarbesök där man gjorde magnetröntgen på nacken och huvudet befanns han vara okey och fick lämna sjukhuset. I huvudet malde scenen med älgen om och om igen, och han tackade sin lyckliga stjärna för att han levde.

1 december 2009

Tema att öppna en lucka

Med illa dold irritation öppnade Sven luckan på chokladkalendern, och stoppade godbiten som han hittade inuti den i sin mun med ett smackande. Efteråt drog han med handen i en cirkel på sin gravidtjocka mage och tittade uppfodrande på sin lilla dotter. ”Nå?” sade han dovt och svepte bort hennes lugg som envisades med att falla ansiktet. ”Hur blir det?”
Anna tyckte ibland att hennes pappa var pest, och nu var det just ett sådant ögonblick. Hon fnyste och lade armarna i kors medan hennes ena fot stampade i golvet. ”Jag vill inte! Det var ju inte alls länge sedan jag gjorde det." Anna drog med händerna genom sitt tjocka hår.

Hunden Karo som bott länge i familjen var precis på väg in i rummet, men vände när han hörde människornas röster. Av erfarenhet visste han att det kunde osa rätt hett när hans husbonde blev arg, så han tog det säkra före det osäkra och kröp under köksbordet för att lägga sig tätt, tätt intill sin nuvarande husmors fötter. Även om de var underligt stela och kalla så kände han en viss trygghet.

Anna satte sig trotsigt på golvet och Sven lyfte upp henne under vilda protester. ”Kom nu gumman, det är inte farligt och gör inte ont.”
Med dottern under ena armen och ett svart etui under den andra stegade han ut i köket och satte ner henne hårt på en stol. ”Sitt nu stilla här så skall vi snart ha fixat det här.” Sven måste medge att det var bra mycket trixigare än han han trott det skulle vara och de små öglorna var lite väl små för hans stora dasslock till händer.
När de ljusa testarna föll till golvet grät Anna och snoret rann ur näsan. Handduken som pappan lagt runt hennes hals kvävde nästan henne och hon försökte febrilt att lätta på den. ”Pappa...” Hennes röst var vädjande, och hur mycket hon än försökte att inte titta på sin mor misslyckades det kapitalt.
”Pappa...varför?” Med en tioårings klara insikt hade hon förstått att något var fel med mamman, och efter bara en kort stund i samma rum som henne insåg Anna att hon var död.
Hon försökte värja sig mot pappans armar och kolla om mamman andades, men blodet som sipprade ur såret på huvudet talade sitt tydliga språk.

När han klippt av sin dotter det långa håret som ofta var uppsatt i vackra frisyrer samlade Sven ihop det och hällde det över kvinnan. Hårtestar klistrades fast i blodet och en del av dem trillade ner i knät för att hamna i den dödas händer som var hopknutna. I hennes oseende blick såg man skräck och när Sven försökte trycka ihop ögonlocken spratt de upp igen.
Anna hade ställt sig upp och resignerat ryckt på axlarna för att sedan suckande fråga ”Jaha, vad gör vi nu då?” Hon drog med händerna genom det kortklippta håret och log snabbt för att sedan mulna igen. ”Pappa, varför?”

Sven hade kommit till sina sinnen igen, och den våldsamma lusten att kväva någons vilja hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Med ett snyftande föll han ihop på golvet och klappade hunden som fortfarande väntade på hans utbrott. ”Anna, du...Det var inte meningen, men jag blev så arg när ni gaddade ihop er sådär.” Han höll händerna över nacken och vaggade fram och tillbaka.
”Anna...kom!” Med ett snyftande satte han sig på knä och sträckte händerna som fortfarande var blodiga och fyllda av hårtestar mot henne.
Tvekande gick hon sakta mot den hon älskade mest på hela jorden och föll på knä för att sedan snyftande luta sig mot hans bröst. ”Pappa...vi måste ringa till polisen...vi måste..” Hon avslutade inte meningen.

Plötsligt reste sig Sven upp och ropade till sig hunden, satte på honom kopplet och gick ut i hallen där han krängde på sig sin rock och ropade sedan på sin dotter. ”Anna kom! Vi måste dra!” Han tog ner hennes jacka från galgen och hjälpte henne trä på sig den, sedan plockade han fram hennes skor och knöt noggrant snörena som gick i sicksack över foten. ”Kommer polisen är jag körd! Fattar du? Då åker jag i fängelse och vi kommer bara att träffas någon helg då och då. Det vill du väl inte?”
Anna tänkte för sig själv att hon ha borde blivit van för det här hade hänt förut. I andra städer, med andra mammor. Ja hennes pappa insisterade på att hon skulle kalla dem för mamma när han inviterade kvinnorna i sitt liv.
För sig själv döpte hon dem till både Häxan och drottningen beroende på hur de behandlade henne, men i pappas öron dög bara mamma.

Anna mindes hur nära det varit att pappas ilska förstört alltihop för några år sedan när mamma trilskats om en så enkel sak som ett teveprogram. Det hade varit svårt att tvätta bort blodet som kom i soffan, men med gemensamma krafter hade de fått bort det mesta och flyttat därifrån dagen därpå.
Precis när de lämnat huset hade en polisbil svängt in på deras tomt.

Anna stängde ytterdörren och låste noga igen den.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...