31 december 2014

En början-796

Nytt år, ny början och ett bra slut. Det var vad jag och mina barn förväntade oss när vi pulsade fram genom snön. Vi skulle tillbringa natten i en stuga långt in i skogen. Mina barns far vägrade följa med och bäst var nog det. Vissa människor klarar inte att vara utan teknik. De liksom kräver att ljuset ska fungera när man trycker på en knapp och måste ha vatten från en kran.
Teodora min yngsta dotter gick först. Hon brukade vara den som tog sig an andra och aldrig kände rädslor av några slag. Petter gick efter, slokörad över utskällningen jag nyss gett honom. Nu mindes jag knappt vad det handlat om, men just där och då i stunden hade jag blivit arg, jättearg.
Nina gick bredvid mig med sin hand inkilad i min. Hon bar sin Kalle Ankadocka hårt tryckt mot kroppen och hade nog helst tagit med alla gosedjur som bodde i hennes säng. Nina var den otryggaste unge jag någonsin träffat. Jag visste inte varför och hoppades få tid att prata om det ikväll. Som ett avslut på ett år som innehållit många frågor. Min tanke var att samla de mina och diskutera året i lugn och ro. Inga raketer. Inga vänner som ville ha ordet.
"Mamma, den här är skittung", flämtade Teodora och tog av sig ryggsäcken som landade på marken med en hård duns. Måtte jag ha tänkt till och inte packat något skört i hennes säck, tänkte jag och skyndade mig fram till henne.
"Jag kan ta den", sa jag och placerade ryggsäcken på framsidan av kroppen. Tyngden bakifrån mötte den framifrån och jag kände hur benen svajade. "Vi är ändå snart framme."
Teodora skuttade iväg och lämnade oss. Lätta vindar blåste upp snö och ibland rasade det ner en massa från granarna vi passerade. Det gällde att se upp.
Nina tog av sig vanten och satte tummen i munnen. Hon såg trumpen ut och jag förstod att hon tröttnat på att gå.
"Bara lite till så är vi framme", ropade jag uppmuntrande och hoppades att de skulle tro mig. Sanningen var nämligen att det var ganska långt kvar. Förhoppningsvis skulle de orka, men om de inte gjorde det fick jag väl hitta på något.
Petter svor lågt och slog med en pinne på grankvistarna med resultatet att snön ramlade ner. "Är det långt kvar?"
Jag kände svettlukt från mig själv och remmarna från ryggsäckarna skar in i mina axlar. Det här började ju bra.
"Snart, älskling, snart."

29 december 2014

En början-795

Genom skogen rusade det. I klumpig galopp på krokiga ben och hukande rygg. Det skitiga, toviga håret slängde över ryggen som en mantel och under armarna höll det två nyfödda människobarn. Varelsen hade stått och väntat länge utanför människoboningen innan den inatt äntligen fått lön för mödan. Tvillingarna skrek för fulla lungor och ville hem till värmen vid moderns barm igen.
Stora öron flaxade i vinddraget och hoplappade byxknän sprack upp, men trollet vägrade stanna.
 
Efter honom kom hundarna, stora, svarta med dreglande käftar. De hade fått vittring på honom och manades på av rasande män. Med darrande ben drog hundarna sina ägare allt djupare in i svarta skogen. Där fanns hemligheter och farligheter, vilket berättats om i sagorna för barnen på kvällarna. Allt för att hindra dem att beträda gränsen mellan människornas och trollens skog.
Marcus som var byns äldste och också den visaste, stoppade sina män med en hand i luften. 
Silas, en av hundarna slet sig loss och sprang iväg på egen hand. Över stockar och stenar, in i djupaste skog.

27 december 2014

En början-794

"Sch, låt flickan vara", väste farmor åt farfar när han lyfte på mina hörlurar.
"Men", protesterade han, "Vi kan ju inte bara se på när hon förköper sig, jäntstackarn. Hon sitter på nätet och shoppar dag ut och dag in."
Farmor klappade mig på huvudet.
"Alla har sitt sätt och sörja. Det löser sig ska du se."
Jag fortsatte surfa på Traderas sida. Det var porslin jag tittade på idag. Gammalt sådant. Åttiotal ungefär. Likadant som det som stått i skåpet hemma när huset sprängdes. Det kändes tryggt på något sätt att se Rörstrandstallrikarna Gröna Anna vi alltid använt, och de blåa muggarna från Höganäs. Ibland såldes keramiktavlor lik de mamma hängt över min säng. De hade spruckit i fyra delar den där dagen och kastats i papperskorgen när farmor och de andra röjt upp efteråt.
För några dagar sedan såg jag kaffekopparna Blå blom i en auktion och budade på dem. Mamma hade älskat kopparna och använde dem ofta, ofta. Hon diskade dem för hand istället för i diskmaskinen för att de inte skulle bli repiga. Nu fanns bara spillror kvar. Jag hade försökt limma ihop faten, men gett upp.
Farfar muttrade något och fyllde sin pipa med tobak.
"Inte inne har jag sagt", mumlade farmor och lade handen på hans axel. "Ut på bron med dig. Vi får cancer allihop så som du bolmar."
Jag fnittrade och dök i i minnenas värld igen. De stora vita elefanterna som stått på pappa och mammas bokhylla var värd en hel del pengar såg jag. Mellan femhundra och tolvhundra verkade de gå för. Det var det enda som fanns kvar från vårt hus, fem stora vita elefanter som alltid gått på rad längst upp på bokhyllan. Emellanåt såg jag det som ett hån till livet att de inte gått sönder. 
Farfar kom in och satte sig igen. Runt honom kändes en stark doft av nikotin. På köksfönstret syntes vita rosor av frost. Under natten hade de växt och solen som sken på dem fick frosten att glittra.


26 december 2014

En början-793

Stånkande tog jag mig upp till toppen på berget med glidflygaren höjd över huvudet. Den var både tung och otymplig och vinden högg tag i den ibland. Jag såg ett antal hajar glida runt i havet utanför ön och bestämde mig för att försöka landa på sandstranden. Det borde gå eftersom jag nu lärt mig styra eländet. Kläderna klibbade fast på ryggen och jag drog med handen över ansiktet. Mannen som hyrt ut glidflygaren hade varnat mig för att bli trött i armarna, men jag trodde nog inte det skulle göra så här ont. Antagligen var det inte meningen att man skulle åka så många gånger som jag. Hela fem resor hade jag hunnit med under dagen. 
Solen gled ner i havet och färgade det orangerött. Några stora vita fåglar som jag inte visste namnet på, flög över havet och dök emellanåt ner för att ta upp en fisk. En stor, mörk skugga syntes nära stranden där jag tänkt landa. En rocka. Den var gigantisk och  en av infödingarna hade kallat den Djävul. De två hornen framtill gav den säkert namnet, men efter att ha läst om arten visste jag att jättemantan, som den också kallades var snäll som ett lamm.

Jag ställde mig högst upp på berget och höll upp den tunga glidflygaren ovanför mig, tog sats och sprang nerför berget. Benen gick som trumpinnar och jag hörde vinden vina runt öronen. Plötsligt rycktes jag uppåt och flög.

25 december 2014

En början-792

Tomtenissen hoppade upp i släden och manade på hästarna. Blacken kastade med huvudet och frustade. Fradgan sprutade ur näsborrarna. Den svarta manen var noggrant flätad och hade små röda band på slutet, selen hade pyntats med glittrande girlander och gnistrande, guldfärgade stjärnor. De svarta lädertyglarna bar frostfläckar och var stela av kylan.
Tomtefar drog upp de tomma säckarna i släden och lade dem i en hög mellan sätena. Vizzla gnäggade högt när tomtenissen klappade henne på länden och nappade åt sig en topp från granen. Hästarna stampade med hovarna och tittade på tomtenissarna som dök upp mellan granarna. Gubbarnas näsor var röda och kinderna blossade. Inatt bestod världen av många glada barn, men tomtefar visste att det fanns de som sällan fick mat på bordet och ibland inte ens hade en säng att sova i. Det var till dem de skulle åka nu, till de bortglömda barnen.
"Okej gubbar, nu far vi till lagret och hämtar fler julklappar", hojtade tomtefar och lade handen över den stora magen. "Till nästa år måste jag gå ner några kilo. Det var ren ram tur som gjorde att jag inte fastnade i någon av skorstenarna."
Nissarna tittade på varandra och fnissade. Orden tomtefar sa var en repris på förra årets, och förrförra, och förrförrförra. I år hade tomtefar nätt och jämt fått igen rocken, och byxorna som syddes om förra året hade fastnat halvvägs över låren.
"Det är all god mat människorna bjuder på", skrockade en av nissarna och klappade sin kompis på huvudet. "Tänk bara att de aldrig lär sig att vi är små och omöjligt kan komma ner i faten med gröt som de ställer ut åt oss. Minns ni när jag ramlade ner i allt det vita?"
De andra skrattade och en del slog sig över knäna med händerna. Jodå, nog mindes de hur nissen druttat ner i gröten och fått bada i hundens matskål. Det hade varit ett redigt äventyr.
Hästarna frustade och skrapade med hovarna. När tomtefar tog tag i tyglarna stegrade Blacken och gnäggade högt. Äntligen skulle de iväg.
"Är inte människorna bra dumma ändå", ropade en tomtenisse till tomtefar. 
"Vad menar du?"
"Jo, de arma stackars barnen har blivit lurade att vi flyger över himlen i släden, med renar som drar oss."
Tomtefar skrattade.
"Tänk om de hade en aning om att vi använder hästar och gör oss osynliga", sa nissen.
Tomtefar lade ett finger över sin mun. "Sh, lilla vän. Skogen har ögon och öron. Det där är hemligheter vi aldrig får prata om. Nu är vi framme vid lagret. Om vi skyndar oss hinner vi göra många fler barn glada. Vi börjar med dem som bor i tunnelbanegångarna och fortsätter sedan längs gator och torg. Ett och annat hushåll lär vi också hinna med om vi skyndar oss."

23 december 2014

En början-791

Det kunde inte vara sant, men, jodå det var det. Det var Kalle. Jag drog med handen över håret och rättade till kragen på skjortan. Polisuniformen var klanderfri, det visste jag. Skulle han känna igen mig?
"Kan jag hjälpa dig", frågade han och rynkade på ögonbrynen som syntes under tomteluvans kant. Ärret på överläppen lyste vitt och om jag tittade noga såg jag det andra ärret över kinden. Jag mindes att han en gång viskat till mig att han trodde på tomten och inte tänkte sluta göra det, någonsin. Undrar om han har några barn, tänkte jag och sträckte på mig, min vana trogen.
"Ja..., ja..., jag undrar om du känner igen mig", sa jag med liten röst.
Han ställde ner säcken med julklappar som han burit över ena axeln, och kom närmare. 
"Nä, inte alls. Borde jag göra det?"
En av mina kollegor kom körande förbi och saktade in. Jag vinkade, men bjöd inte in till samtal.
"Jag måste gå", muttrade Kalle och slängde upp säcken på ryggen. "Barnen väntar."
Snön föll med stora flingor och en buss passerade, full med barn på väg till den årliga julmarknaden. Julaftonskvällen hade bara börjat och mitt pass slutade inte förrän vid midnatt. Jag noterade att hans yviga skägg grånat. Själv dolde jag mitt gråa hår med färg. När jag var i tjänst måste det vara stramt tillbakakammat och i svans eller flätor. Annars lät jag det strömma fritt, locka sig runt hals och axlar.
Kalle gick bort mot arenan där julmarknaden pågick. Vände sig om och kliade sig i skallen. Gick några steg igen. Vände sig om och tittade igen.
Varje gång han vände sig om, vinkade jag.

22 december 2014

En början-790

Jag vaknade av en hård dunk på verandan och rusade upp, fortfarande sovande, naken med andan i halsen. Utanför fönstret såg jag spår i snön, och en avgjutning från ett vapen. Med kniven i handen tog jag mig försiktigt från rum till rum. När skulle den här katt och råttaleken sluta? Och hur? Jag gled med blicken över rummet medan det ena efter det andra plagget drogs på. Det var iskallt om fötterna, men jag vågade inte tända brasan, inte än i alla fall.
Stövlarna låg slängda i ett hörn av hallen och jackan hängde på den mässingsfärgade kroken med mitt namn på en platta ovanför. Jag såg att några svarta, långa hårstrån fastnat i dragkedjan och drog bort dem med en snärt. Kniven låg fortfarande i min hand, stor, nästan klumpig, men ack så effektiv. Det visste jag av erfarenhet.
Försiktigt öppnade jag ytterdörren och stoppade när den knarrade till. Jag höll andan och puttade upp den för att därefter kliva ut i snön och smyga vidare. Det var fullmåne.
Plötsligt tändes en av våra lyktor. Den som hade en rörelsevakt. Alltså står han i närheten av mig, tänkte jag och riktade kniven framåt.
Livet som agent var inte alls så glamoröst som jag tänkt mig. Att ständigt jaga eller bli jagad tappar snabbt sin tjusning, oberoende att jag fick köra balla bilar och träffa vackra män. Oftast bestod mina uppdrag av otrogna kvinnor eller män som blivit påkomna av sin respektive och ville hämnas, läs ha ut så stort skadestånd de kunde.
Jag frös om fingrarna och rörde dem för att få blodet att flyta snabbare. Små istappar syntes i håret, och jag ångrade att jag lämnat mössan i huset. Mina byxor var gjorda i ett nytt extravarmt material och Jean, vår uppfinnare hade lovat att jag aldrig mer skulle frysa, vilket jag inte heller gjorde. Snarare tvärtom. Nu hoppades jag att han skulle göra något liknande till mina händer.
En hare störtade iväg när jag gick över stället där vi matade fåglar och rådjur. Några tidiga koltrastar stannade upp i sitt pickande och betraktade mig. 
"Är det mig du letar?"
Jag vände mig om så tvärt att det svindlade. Rösten hade kommit snett bakifrån, ungefär där vi satt upp den andra lampan med rörelsedetektor. Varför satte den inte igång, tänkte jag och backade utan att svara.

21 december 2014

En början-789

Elden flammade i öppna spisen och jag satt i fåtöljen med Mirran i famnen. Hon hade tillhört min farmor, och senaste tiden hade Mirran inte verkat riktigt kry. Om hon varit en människa skulle jag jämställt henne med ett barn på sex år. Hennes kloka, gröna ögon vilade på mig som om hon frågade efter hjälp.
"Såja gumman", sa jag och drog handen över hennes silkeslena vita päls. 
Mirran tryckte sig inte mot min hand som hon brukade, men höjde ögonlocket några millimeter. De långa, svarta ögonfransarna såg nästan målade ut. Hennes nos blänkte av vattnet jag nyss tvingat i henne. Kunde en katt bli deprimerad, tänkte jag. Och hur beter de sig då?
När jag lade handen mot hennes hjärta kände jag slagen mot min handflata. 
"Hur mår hon", frågade pappa och lade ner tidningen han läste i knät. "Hon ser lite däven ut. Inte riktigt sig lik.
"Jag tror hon sörjer farmor", sa jag och blundade medan jag lät handen stanna i luften precis ovanför henne. Jag såg vackra blommor framför mig och Mirran mitt bland dem. 
"Kan du hjälpa henne?"
"Jag tänker försöka", svarade jag och blundade hårdare, knep ihop ögonen så hårt att tårar trängde fram.
"Jag ska lämna er ifred", sa pappa och reste sig upp. Tidningen prasslade och ljudet från hans hasande tofflor störde min koncentration.
Med båda händerna på hennes kropp nynnade jag en ramsa jag lärt mig. Jag ville så gärna göra henne hel igen.  

20 december 2014

En början-788

Med ena handen på vaggan och den andra på kattens huvud, satt jag på sängen och tittade på teven. Reportern vände sig bakåt och pratade om olyckan, men eftersom jag stängt av ljudet hördes inget. Hennes panna var full av vågräta veck och munnen var spänd. Planet hade tydligen kraschat med nosen först och trädtopparna brann fortfarande. på marken låg kroppar täckta av skynken.
Lilleman gnydde och tog villigt nappen jag sträckte till honom. Katten blev sur när jag inte brydde mig om honom, och hoppade fräsande ner på golvet och rullade ihop sig på mattan där.
Jag var bara barnvakt åt Daniel, men hade fäst mig vid honom. Mirja brukade ringa och be mig hämta honom på dagiset och jag gjorde ofta läxorna vid deras bord. Robert hjälpte mig allt oftare och Mirja verkade inte ha några invändningar. Robert och jag kom allt närmare varandra och brukade ha väldigt roligt tillsammans, ja ibland var det som om vi var ett par.
"Susanna", sa Mirja och kom in i barnrummet.
"Mm", svarade jag och vaggade Lilleman som tappade nappen och gnydde.
"Det är något jag vill prata med dig om", fortsatte hon, sköt undan min hand och lyfte upp Lilleman i famnen.

18 december 2014

En början-787

Henrik gillade att se på när katten åt möss. Allrahelst ville han också se själva infångande och leken som alltid pågick efteråt. Han rös av välbehag när kattans klor gled in i musens mage och inälvorna slets ut. Att se musens öga få en gardin av grått gjorde att hans hjärta tog ett extraskutt. Slet hon ut det ur ögonhålan blev han extatisk.
Maja, som katten en gång döpts till, var en duktig råttkatt, emellanåt lyckades hon fånga både fem och tio, ibland upp till femton möss på en enda dag.
Henrik brukade springa hem från dagiset när mamma hämtade honom. Utan att säga något smög han ut och letade upp kattan som han sedan följde efter tills hon fångat något.
De få gånger hon fångat en ekorre var han extra upphetsad. De små tofsarna revs bort av skarpa klor, och huvudet krasade mellan skarpa tänder. Ibland sparade han den tjocka, ludna svansen som souvenir.
"Henrik", hörde han mamma ropa. "Det är mat."
Han hukade sig för att inte synas och kröp längre in i prånget han hittat på övervåningen på stallet. Därifrån hade han perfekt översyn och kunde noga följa kattans rörelser. En skarp doft av häst omringade honom.
"Henrik", ropade mamma igen. "Älskling."

17 december 2014

En början-786

Jag stod länge och tittade på pappersbiten, försökte se om det stod något på den. Någon hade knycklat ihop den. Var det månntro i vredesmod. Under tiden jag försökte ta in vad läraren sa försökte jag nå pappersbiten som vecklat ut sig och låg som ett löv på marken. Med pennan till hjälp drog jag den närmare mig, men tappade kontakten med papperet då en vindpust sköt iväg den. 
Läraren malda på med mattetal med x och y:n. Det där kommer jag aldrig att lära mig, tänkte jag och försökte komma närmare lappen genom att nästan omärkligt flytta stolen.
Läraren harklade sig, och jag tittade upp beredd på att bli utskälld. Men, det var inte mig han såg, det var Jonas som lagt upp sina fötter på bordet framför sig.
Maria huttrade till och drog igen fönstret. 
Av vindilen fick papperet ny fart och flög ännu längre bort.
Jag funderade på om jag skulle be att få gå på toaletten, men förkastade snabbt idéen. Torsten Johansson var av den gamla stammen. En stofil som inte tillät någon att lämna rummet förrän klockan ringt. Numera var det visserligen någons mobil som tutade och påkallade hans uppmärksamhet att lektionen var till ända. Ringklockan som tillhörde skolan hade slutat fungera för länge sedan, och ingen funderade ens på att reparera eländet. Jag slängde en sista blick på papperslappen och vände mig framåt igen. jag kunde säkert ta upp den när vi gick ut.
"Pst", sa Lena som satt tre bänkar bakom mig. "Är det här din?" Mellan pekfingret och tummen höll hon i den efterlängtade lappen. 
"Ja. Tack", viskade jag och böjde mig bakåt för att nå. 
I samma stund som mina fingertoppar nuddade den knivskarpa kanten kände jag en hand på min axel.
"Men, vad är det här? Sitter damerna och skickar lappar till varandra. Så söta ni är." Lärarens röst var barsk och fylld av ironi.
Jag följde hans händer med blicken när han vek upp lappen och läste. Leende mumlade han ord jag inte hörde, och pekade sedan på James, en kille som nyss börjat i klassen, inflyttad från Irland.

16 december 2014

En början-785

"Skrik inte åt mig", sa han, och höll för hennes mun. "Skrik inte sådär. Jag får ont i öronen."
Hon såg upp i talltopparna som fanns högt, högt över henne. En flock kråkor flög upp samtidigt, svarta fåglar med svarta, böjda näbbar. Vita, ulliga moln täckte himlen. 
Han drog henne mot sig och lade armen över den smala halsen, tryckte med armbågen mot den svagaste punkten.
Hon kippade efter luft, försökte mota mörkret som svepte in.
"Håll tyst", fräste han och knöt ett rep runt hennes hals.

15 december 2014

En början-784

Mattias tittade på elden som åt sig fram genom rummet. Först tog den gardinerna, sedan följde den taket och hoppade ner i tidningarna som mamma sparade på. Han hade aldrig sett henne läsa dem. Varje gång det kom ett nytt nummer, luktade hon på den genomskinliga plasten och rev av den, men bläddrade aldrig i dem. Elden slukade snabbt det stora antalet och drev vidare mot korgen med garn där en halv socka låg. Dammet som täckte den, virvlade upp i elden och försvann.
Hettan från lågorna värmde ansiktet, men Mattias ville inte flytta på sig. Halva nöjet med det han höll på med, var att se.
"Men lilla barn, vad håller du på med", skrek mamma och rusade in i rummet. Hon sprang ut i badrummet och fyllde en hink med vatten som hon slängde över elden. "Varför larmar du oss inte?"
Mattias svarade inte. Bara tittade på henne med sina blåa barnaögon och låtsades att han inte förstod.
Mamma sprang ut i badrummet igen. Han hörde henne svära högt och gråta. Kranen lämnades på när hon sprang ut igen. Elden fräste åt henne, och ändrade väg. Istället för att fortsätta bädda ner sig i korgen med garn gled den längs golvsockeln och greppade tag i ett av bordsbenen. 
Mattias såg att hon var röd om kinderna. Ögonen glänste av tårar och läpparna darrade. Hon såg sjuk ut, ungefär som när han hade vattkoppor och skakades om av feber. Han hörde henne springa fram och tillbaka flera gånger. Elden slocknade ibland, men låg och pyrde, väntade på luft.
Han gömde tändaren i fickan, kunde andas igen. Allt som stockat sig inombords flöt ut.

13 december 2014

En början-783

"Alla, precis alla, ska vara likadana", sa läraren och pekade på figurerna i boken. "Det är bara författaren som försöker lura er."
Mats sträckte upp handen.
"Ja", sa läraren och pekade med hela handen på honom. "Mats?"
"Vore det inte enklare om författaren koncentrerade sig på att lära oss räkna matte på rätt sätt", frågade Mats.
Läraren skrattade.
Maria sträckte upp sin hand. 
"Ja, Maria", log läraren, och ignorerade Astrid som viftade intensivt med handen.
"Det är för att vi ska lära oss", sa hon och samlade ihop sina böcker. "Nu är det rast, eller hur?"
Läraren samlade ihop sina böcker och hämtade en bok om engelska i hyllan. 
Mats suckade och Maria lipade.
Dörren till rummet öppnades och in kom rektorn. "Ursäkta intrånget. Jag undrar om Maria kan följa med mig till mitt rum?"

12 december 2014

En början-782

"Jag syns inte", tänkte Magdalena och gick in till Lilleman som låg och sov i sin spjälsäng. "Alltså finns jag inte", fortsatte hon och tog upp pojken. Med barnet tätt intill sig gick hon ut ur rummet och in i det stora, mörka biblioteket. Doften av nystoppad pipa slog emot henne när hon öppnade dörren.
Magdalena tvekade några sekunder, men ryckte på axlarna och steg in på det svart-vit-rutiga, slitna golvet. Framför en nedsutten fåtölj var mattan så sliten att den ändrat färg.
"Är du här nu igen?" hördes en röst.
"Jag trivs här", svarade Magdalena och satte sig bredvid mannen i soffan. På bordet låg ett fotoalbum uppslaget. Fotografierna hade delvis lossnat och satt på sned. Svartvita naturligtvis.
"Minns du henne?" Morfadern pekade på ett fotografi med en mörk, korthårig flicka i tioårsåldern. "Det säga att hon blev mördad av sin bror."
Magdalena skakade på huvudet trots att hon mycket väl visste vem flickan var. Lisa hade varit på klasskamrat och en mycket god vän, den bästa faktiskt. Hennes död var fortfarande ofattbar, men alldeles oväntat hade det inte varit. Hur många klarade av att ideligen få slag på överkroppen utan att dö? 
"Lever brodern fortfarande", frågade hon morfadern och satte ner Lilleman på golvet.
"Det säga att han tog livet av sig", sa han och ändrade sittställning, gjorde mer plats för henne. "Allt är höljt i dunkel."
Magdalena tittade på Lilleman som kröp iväg till en av bokhyllorna. "Kanske bäst så."


11 december 2014

En början-781

Beata höll sig över öronen. Det sprängde i dem som om någon spelade trumpet och riktade den mot henne, nära, nära. Hon drog ner mössan djupare över pannan. Rynkorna gick att dölja för maken, men smärtan höll henne vaken. Hon snurrade oroligt i sängen, vände sig än hit, än dit, steg upp och drack vatten, stoppade in varm, hackad vitlök i ett knyte som hon sedan placerade i örat. Beata fick hallucinationer av sömnbristen och vacklade genom huset på mornarna. Stickande, molande värk fyllde hennes dagar.
Tills en natt, när allt släppte. 
På morgonen hittade hon blod på kuddvaret och försökte torka bort det med en våt trasa innan Lars såg det. De hade haft separata sovrum några månader nu, på prov. Beata tyckte om tystnaden som kom på nätterna. Det enda som hördes var ugglans envisa hoande och ibland en eller två rävar som gläfste när de lekte i månskenet. Ibland steg hon upp och satte sig vid sekretären, fällde ner locket och drog med pekfingret över pennan och det vita papperet som låg gömt längst in på skivan. Än så länge fanns inget att skriva, men hon hoppades och anade att det snart skulle övermanna henne. Gripa tag och ge fingrarna magi.

10 december 2014

En början-780

Hon dog sakta framför mina ögon. Jag kunde inget göra. Pengarna vi samlat på hög inför vår ålderdom hjälpte inte. Det var så många inten i mitt ordförråd att jag ville spy på dem. Jag kunde, och ville väl egentligen inte heller, bo kvar i huset jag en gång byggt med mina händer. Selma hade bistått med matlagning och ibland hållhjälp. Hennes smala, bleka händer vilade på överkastet hon en gång stickat. Jag mindes hur hon och vårt kära barnbarn stickade ruta för ruta som de sedan sydde vid varandra. Doften av nybakt sockerkaka fyllde mitt sinne och jag gjorde allt för att ta bort synen i sängen. Jag kände mig så maktlös och ensam. Hur skulle jag nu kunna njuta av att gå ut i skogen. Jag kunde inga namn på fåglar eller insekter, och blommorna Selma alltid namngivit var för mig bara just blommor. Den lilla sjön där vi haft långa härliga picknickar ville jag inte heller se. Det var heliga minnen som jag bevarade i hjärtat. Innan hon blev sjuk besökte vi djurkyrkogården som låg där. Stenen med vår hunds namn hade varit full av mossa och den lilla skulpturen i form av en hundängel, fanns inte längre där.
"Allt är förgängligt", hörde jag Selma säga. "Vi ska alla bli jord."
När jag förvånat tittade på henne låg hon tyst, med slutna ögon. Läpparna var fnasiga och gråvita, händerna låg som de legat förut.
En sköterska kom in och bäddade om Selma. Hon tittade medlidande på mig och log. "Vill ni ha kaffe?"
Jag nickade, oförmögen att säga ett enda ord. Jo, det skulle smaka gott, tänkte jag, och hörde klangen från stickorna när Selma gjorde en halsduk åt mig. Vi var unga och satt i vårt kök på Sandågatan 35. En liten lägenhet som gränsade till att vara garderob, men den hade varit vår.
"Du går vidare", sa Selma, med klar röst. "Du hittar snart en ny tant."
Jag vet med säkerhet att min blick vilat hela tiden på henne, men jag hörde orden så tydligt, och kunde inte låta bli att le. Så typiskt min älskade. Så mycket hon.
"Jag älskar dig", mumlade jag och drog mina gammelmanshänder över hennes kinder. "Jag älskar dig så att det gör ont."
Sköterskan kom in igen. Mellan händerna bar hon en vit kopp med rykande kaffe i. "Varsågod. Vill ni ha en bit sockerkaka? Det är vår pryoelev som gjort den."
Jag nickade.
"Jo tack."
Hon sprang iväg och kom strax tillbaka med en stor bit sockerkaka på ett vitt fat. Kvinnan hade det mörka håret uppsatt i en hård knut på huvudet, och kjolen slutade strax under knäet.
"Akta så inte ögena trillar ur", sa Selma med mjuk röst.

8 december 2014

En början-779

Han hade försökt tvinga fram min lojalitet genom att hota mig och min familj, och jag knäade av tyngden från hans psykiska styrka, men vägrade ge mig. När brevet kom var vi beredda, eller rättare sagt, jag var beredd. Det krävdes mod att stå upprätt inför styrkan, men jag kände en urkraft inom mig. Jag var beredd att gå över lik för att skydda min familj medan han inte hade någon annan än sig själv.
Pappa hade blivit gråhårig på bara några veckor, och mamma, stackars mamma vågade inte längre gå ut i sin älskade trädgård. Jesper pysslade med sina kanariefåglar och verkade inte bry sig ett dyft om att han också blivit hotad.
"Sara", ropade pappa från deras sovrum. "Jag känner mig krasslig idag. Du kan väl se till fåren och de andra?"
Jag nickade för mig själv och skyndade mig ner till mamma som stod och lagade mat. Jag och de andra steg upp tidigt på mornarna. Det var så mycket som skulle hinnas med innan skolan började. Korna stod och råmade i hagen, hönorna kacklade ute på gården.
"Jag går ut", sa jag till mamma och gjorde som jag sa. 

Solen lyste på en blå, molnfri himmel, mammas rosor doftade och hösttrötta getingar surrade runt bland blommorna. En och annan fjäril fladdrade förbi och satte sig i Buddlejan som sprakade av färger. Jag hörde inget från fåren, men anade att de tröttnat på att vänta och gått ner till sjön. 

Stövlarna skyddade mig från fästingar och vätan som fortfarande fanns kvar i gräset. 
När jag kom ner till bryggan såg jag att regnet igår spolat bort leran och fiskfjällen från ekan. Nu låg allt på botten i en enda sörja. Det kluckade när vattnet slog mot kölen. Jag tog av mig stövlarna och strumporna, stoppade ner fötterna i vattnet. Det var kallt. Iskallt.
Inte ett enda får såg jag. Lammen brukade kivas och ropa på sina mammor, men det var tyst. För tyst, tänkte jag och funderade på att sätta på mig stövlarna och vända hem igen.
Ett knakande nådde öronen och jag drog en lättnadens suck när ett litet vitt lamm trängde sig genom snåret. Det verkade nästan nyfött, vacklade och bräkte ömkligt. jag såg till och med något som liknade blodstänk på länden.

4 december 2014

En början-778

Flaskan snurrade runt, runt och stannade framför Leilas fötter. Hon satt likt de andra, i skräddarställning. Tjejerna fnittrade och väntade på att hon skulle säga något, men hon satt tyst och tittade på flaskans öppning som om den var en orm, redo att hugga hennes bara fötter. Det luktade jul i rummet, och en burk pepparkakor stod på bordet med två spritflaskor bredvid. Hembränt, naturligtvis. Alltid, alltid hembränt.
Sara som satt närmast Leila kunde inte hålla tyst längre, och lutade sig mot henne. "Nå, vad säger du? Sanning, eller konsekvens?"
"Jag vet inte", mumlade Leila och tittade på de andra som satt i ringen. "Konsekvens, kanske, eller nä, jag tar nog sanning. Det verkar enklare."
"Ta du sanning", sa Marie och snurrade en lång, svart hårtest, mellan tummen och pekfingret. "Det här kan bli intressant."
"Okej, jag gör som du säger", mumlade Leila samtidigt som hon tog tag i flaskhalsen och ställde upp flaskan på golvet. "Sanning."
Det röda håret ringlade sig över ryggen och slutar precis ovanför stjärtskåran. Blåa, bruna och melerade ögon mötte hennes bruna. Deras var nyfikna, lätt arroganta, hennes oroliga. Det prasslade av kåporna flickorna bar, och om man tittade ordentligt syntes en tatuerad blomranka på deras högra tinning.
Marie vände sig mot Leila och tog hennes händer i sina: "Jag har en fråga, men vet inte om du vågar svara på den."
"Jag har väl inget val", sa Leila och tryckte in naglarna i handloven.
"Det är bara en lek, inget annat" sa Sara.
"Vänta", ropade Gunni, som hittills suttit tyst och lyssnat på de andra. "Jag vill gärna tända ett ljus. Är det någon som har tändstickor?"

3 december 2014

En början-777

"Godmorgon Linus", säger pappa och drar av sonen täcket. "Nu är det dags att vakna."
Men Linus vill inte stiga upp. Han vill stanna under det varma täcket och blunda några minuter, låta kroppen vakna i sin egen takt.
"Gubben", fortsätter pappa med sträng röst. "Jag måste åka till jobbet. Om inte vi gör oss klara ...."
Bla, bla, bla, tänker Linus och öppnar motvilligt ögonen. Pappa har dragit ifrån gardinerna och släppt in ljuset utifrån. Det svider i ögonen.
"Älskling", säger pappa och drar av honom täcket igen. "Du måste ...."
Linus sträcker ut ena foten utanför täcket och känner kylan i rummet omsluta den. Nä, aldrig att han stiger upp. Aldrig, aldrig, aldrig.
Pappa suckar och öppnar dörren till rummet. Han går ut och fortsätter nerför trapporna, stänger inte dörren.
"Ja, ja", säger Linus och virar täcket runt sig innan han stiger upp. "Jag måste väl då."

Nere i köket sitter mamma och tvillingarna Kid och Kilroy. Som vanligt har de kladdat med maten och är skitiga både runt mun och på kläderna. 
Mamma tittar upp när Linus kommer in, men kommenterar inte täcket. Hon är som honom, supertrött på morgonen och knappt talbar förrän efter tio. 
"Vad vill du ha", frågar pappa och tar fram en skål och ett paket chokladflingor.

2 december 2014

En början-776

Jag tog mig stånkande och pustande uppåt, klämde in fingrarna i klippsskrevor som knappt syntes och drog upp min tunna kropp. Kläderna fladdrade och håret for om och om igen över ansiktet. Om jag tittade neråt såg min bil ut som en leksaksbil och det enda jag såg av tallarna var topparna. Ett höstlöv kom singlande från ett träd som envist höll sig kvar på bergskanten. Trädet var krokigt och lika smalt som mitt lillfinger. Meter för meter kravlade, mer än klättrade jag. Tryckte mig mot berget, livrädd att ramla ner. Min tunna, långa klänning var inte alls den ultimata klädseln, men jag mindes att han älskade den och ville göra honom glad.

Väl uppe ställde jag mig på kanten och tittade neråt igen. Staden bredde ut sig långt borta och ljudet från trafiken lät dovt. En och annan motorcykel åkte på de ringlande vägarna jag nyss gått längs, och en polisbil satte på sirenerna när den passerade den gamla träbron som delade gamla staden och nya.
Ljuset försvann fort. Fortare än jag trodde. Svarta skuggor kröp uppför berget. För några sekunder såg det ut som människor, men jag förstod att det var ögat som lurades.
Med händerna mot solen mötte jag skymningen. Stod stilla tills det kvillrade i benen av obehag. Skulle han komma? 

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...