31 juli 2014

En början-700

"Soljävel", fräste Enok, och sparkade på brevlådan. "Jag önskar att det regnade istället, eller varför inte servera gubbarna Blixt och Dunder", fortsatte han med en bitter grimas och vispade med handen i den rostiga en gång svarta brevlådan. "Jaha, det är som vanligt märker jag. Ingen tidning idag heller."
"Du kan läsa nyheterna på plattan", sa en ljus röst på andra sidan häcken. "Det gör pappa."
Enok sparkade på brevlådan igen och muttrade: "Platta? Vad är det?"
Ett ljust huvud tittade fram mellan buskarna. Pojken var fräknig över hela ansiktet och en stor mun med två framtänder borta verkade täcka det.
"Har inte farbror en platta? Det har a-l-l-a nuförtiden."
"Jag vet inte ens vad det är", muttrade Enok och kisade mot pojken så att tuggbussen under läppen syntes. "Men jag tror inte det är något för en gammal gubbe som mig."
"Det är en minidator", sa pojken och klev genom häcken in på Enoks tomt. "Jag kan lära dig om du vill. Pappa kan säkert låna ut ..."
"Det är bra som det är", sa Enok och backade mot ingången till sitt hus. " Det är bra som det är. Tidningen kommer väl sent omsider."
" Men jag kan ....", fortsatte pojken och följde efter Enok som stoppade honom med en handrörelse.
"Vilket stort hus du har", sa pojken.


30 juli 2014

En början-699

Idag ska du skriva en text utifrån några ord jag skriver ned. Det blir som att du får små fotografier och skapar något eget av det,
Lycka till.

1. Två småflickor sitter nere vid strandkanten och leker med en varsin hink. De bygger ett torn som ideligen dränks av vågorna.

2. Vinden rör löven i den gamla Lönnen som står utanför huset och nästan tar bort all insyn.

3. I leran syns små fotspår

4. Vattnet rinner över det öppna fönstret och en del hamnar på insidan.

5. En gräshoppa hoppar upp på trappsteget där en pojke sitter och spelar munspel

6. En dagstidning ligger på marken, sönderriven i flera delar. Om du pusslar ihop dem framträder ett ansikte på en utländsk man i vit turban.

29 juli 2014

En början-698

"Om hon inte lyder dig får du kloroformera henne", sa kvinnan och lade armarna i kors. Hennes mun var förvriden och jag såg den rosa huden genom det korta stubbade håret.
"Hon är ju ganska lång", sa jag dröjande och följde kvinnans handrörelser. Med korta knyck samlade hon ihop fotografierna och lade ned dem i det stora bruna kuvertet igen.
"Du får allt jag har. Hon måste bort. Måste", sa kvinnan och gav mig ett vitt brev med en tjock bunt tusenlappar. "Om du tycker att det är för lite fixar jag mer. Det här måste få ett slut."
En dust av svett for in i mina näsborrar och jag mådde plötsligt illa. Det var inte första gången jag gjorde det här, men den andras ilska och hat berörde mig djupt.
"Vad har hon gjort?", mumlade jag.
"Det har inte du med att göra. Bara döda henne och gör dig av med liket så det aldrig hittas."
"Hur gör jag det här på bästa sätt? Brukar hon gå ut på krogen? Springer hon? Är hon ensam hemma på dagarna eller nätterna?"
"Min käre man är med henne jämt dagtid", sa kvinnan och skrattade till. "Ja, inte när hon går på toaletten förstås. Det tror jag inte i alla fall. Nattetid är hon ensam, det vet jag med bestämdhet eftersom min man sover hos mig."
Jag tittade mig runt på serveringen där vi satt. Några unga flickor delade på en glass som låg i en glasskål, och en man satt och tittade in i sin mobil.

28 juli 2014

En början-697

"Ambulansen kommer om fem minuter", ropade högtalaren på Midways nybyggda akutmottagning. "Högsta beredskap", tillade den och tystnade med ett högt knastrande.
Millys hjärta hoppade högt och hon såg att händerna darrade på kollegan. Det var en stor dag idag och den började alldeles utmärkt. Nu skulle de minsann få se att hon lärt sig massor på det andra sjukhuset i Fort Lauderdale City.
"Är ni redo", sa Doktor Rosen, som kom springande med rocken öppen.
Milly nickade och gick efter med snabba steg, men stannade och blev stående när hon såg den tomma sjuksängen. Jag klarar inte det här, tänkte hon och backade ett steg, men fångades upp av kollegan.
"Kom nu. Det är någon som behöver vår hjälp", sa kvinnan och tog Millys hand i sin. "Stå inte här och såsa."
Jag skulle ha en stekpanna i huvudet som tror att jag kan klara det här, tänkte Milly och följde efter. "Jag som bara tejpat folks skador och satt på plåster på skrikande barn. Vad har jag här att göra?
"Visst blev det snyggt?" sa kollegan som vände sig mot henne. "Jag tror det här är det finaste och modernaste sjukhuset i världen."
Milly tittade runt i rummet och konstaterade att allt, allt var vitt, till och med utrustningen.
Just då slogs dörrarna upp och in kom en bår med en ung pojke. Blodet rann från både huvudet och benen. Det ena spretade åt höger i en underlig vinkel, och det andra var borta vid knät.


25 juli 2014

En början-696

På huvudet bar han en papperskasse med ett egenhändigt ritat ansikte. Han hade gjort hål för ögonen och där munnen satt såg jag att papperet blivit vått av andedräkten.
Jag väntade in honom och höll mig för skratt. Min bror underhöll alltid andra, delade frikostigt med sig av sig själv och hade inga hämningar. En clown.
Jag gick baklänges med små steg och fnittrade när han lyfte på kassen och visade sitt målade ansikte för en tant vi passerade. Skrattande höll jag för munnen när han bugade djupt och satte på sig påsen igen.

24 juli 2014

En början-695

Jag var stjärna. Applåderna slog mot mig, lyfte mig och satte full speed på hjärtat. Att stå på scenen gjorde mig lycklig, nästan hög. Mina stämband höll för en gång skull hela konserten ut, och som belöning fick jag ett stort glas rom och cola av mig själv.
"Briljant!" skrek min manager när han öppnade dörren utan att knacka. Jag vet att han gör så för att få en glimt av min kropp, men hittills har jag hunnit byta om. "Du är en fucking star, baby."
Han tryckte mig tätt mot sin nikotinstinkande kropp. "En fucking, jävla star. De älskade dig."
Min andning kom sakta tillbaka och anspänningen lade sig. En blick i spegeln sa mig att jag var vacker som en dag och att sprayen Wille haft i mitt hår höll vad den lovat.
"Du borde inte dricka, men idag får du min tillåtelse", fortsatte min manager. Namnet hade jag glömt och brydde mig inte heller om att fråga efter. Han var bara Managern för mig. En man som gjorde det möjligt för mig att leva på min röst, göra det jag älskade mest av allt.

23 juli 2014

En början-694

Kreta. Jag hade alltid drömt om att åka hit och cykla upp i bergen. Att göra det ensam hade däremot inte funnits på min önskelista. I mina drömmar fanns alltid en man vid min sida. Vi skulle ha vilt sex och bada nattbad för att sedan på morgonkvisten trampa iväg upp i bergen och försöka ta oss fram längs de steniga lederna medan doften av vildväxande Salvia, Oregano och Diktamo smekte oss. 
Maten i Kreta var världsberömd, men att njuta av den ensam lockade inte. Resultatet blev istället en hamburgare nere på stan och vatten i mängder. Det skvalpade i magen när jag gick längs gatorna. Butik efter butik fylld med köphungriga turister passerades.
Jag hyrde en cykel i ett stånd som ställts upp vid mitt hotell och skrev på ett papper som befriade de som ägde den från allt ansvar om något hände mig eller cykeln. Jag såg att hjulet var skevt och att några ekrar gått av, men vad gjorde det. kameran hängde på magen och jag hade smort in kroppen med sololja gjord för badtokiga barn. Efter att jag köpt några flaskor vatten och en smörgås med Halumi, trampade jag iväg, upp, upp, upp.

22 juli 2014

En början-693

Samma dag som jag fyllde arton år talade Jonas Eriksson om för mig att jag var hans dotter. Då hade jag bott i över två år hos honom och hans söta fru. Jag stod i hans arbetsrum där han delvis rymt in en målaratelje för att kunna ta emot elever, men framför allt ha möjligheten att måla själv. Tavlor med måtten två gånger två meter stod lutade mot varandra. Färggranna, nästan pråliga.
"Jag har inte velat säga något tidigare", mumlade han och drog med handen över skägget. "Vi ville inte oroa dig ytterligare. Vänta tills sorgen efter Dagmar och Elias lagt sig."
"Så, de är inte mina föräldrar." Jag blundade hårt några sekunder och tog ett djupt andetag. "Förlåt, jag menar naturligtvis var." Jag stod tyst och tittade på Jonas som plötsligt förvandlats till en främling. Hur hade han burit sig åt? Mamma och han? Nä, aldrig. Min mamma skulle aldrig valt att ha sex med honom. Eller?
"Jag förstår att du är chockad och har studerat dig några veckor. Du har magrat alldeles för mycket Bessie. Vi är oroliga."
Hur kunde han, tänkte jag kände marken gunga. Hur kunde han bara stå där och kasta mitt liv åt helvete. Hur-kunde-han? Jag ville gråta, men inga tårar kom. Jag var alldeles söndergråten efter mamma och pappas död.
"Gumman? Du?", sa Jonas Eriksson och lade armen runt mig som när jag var ett litet barn och kom på besök hos dem. "Vi bryr oss om dig älskling", fortsatte han, men verkade bita sig i tungan efter felsägningen. De efterföljande orden stöttes fram. "Dagmar. Hon. Jag."
"Min pappa?" viskade jag och knöt nävarna. "Vem? Vem är, nej var han?"
"Dagmar träffade honom efter att hon blivit gravid. Hon och jag ..." Jonas Eriksson rodnade. "Jag ..."
"Mamma var otrogen?"
Han skakade på huvudet och böjde nacken. "Nej, vännen. Jag var ute på puben med några vänner och mötte ...?"
"Hanna?"
Jonas Eriksson nickade och tittade upp, sjönk in i mina ögon. "Vi älskade inte varandra, din mamma och jag. Vi träffades i skolan och förlovade oss mest på skoj, sedan ..."

21 juli 2014

En början-692

"Du vet vad du ska göra", viskade rösten, och en svag doft av lavendel kändes i luften. "Slå hårt och glöm inte att se till att han är död. Inga vittnen."
"Han är ju bara barnet", sa jag och följde killen framför mig med blicken. "Vad har han gjort egentligen för att utsättas för ett sådant intensivt hat?"
Rösten hummade på en visa jag hört en gång för länge sedan.
"Hur gammal är han?" fortsatte jag utan att vänta på svar. Jag fick ändå aldrig några. Hade aldrig fått.

20 juli 2014

En början-691

Jag var avundsjuk. På allt och alla. På min väninna som gift sig med sin ungdomskärlek. På min syster vars man vunnit över en miljon och snabbt förpassat familjen till ett varmare land. På min pojkvän som hade ett jobb han älskade. Jag provocerade min chef varje dag i syfte att få fart på honom, men möttes varje morgon av en degklump som satt djupt försjunken i morgontidningen med en kopp kaffe i näven. Jag klädde upp mig och bar så höga klackar att det var förenat med livsfara att beträda en trappa. Andra dagar lät jag håret hänga och använde mina lappade favvojeans. 
Jag drog täcket över huvudet och kröp ihop till en boll.

19 juli 2014

Tråkighet-Israel-kärlek

"Jag är uttråkad", säger min äldsta son och suckar. "Det finns ingenting att göra. Kan jag inte få spela? Snälla?"
Jag skakar på huvudet utan att säga något. Ord är överflödiga. Vi har diskuterat frågan så många gånger att jag fått skavsår på stämbanden. Jag vill inte ha barn som sitter klistrade framför teven dygnet runt och försöker roa dem. De yngre är lättare att få igång än elvaåringen. De leker tafatt, spelar rollspel, hoppar studsmatta och leker med dockor utan att reflektera över bristen på tv-spel. De liksom bara accepterar situationen. Värre är det på den äldre fronten. Ilskeutbrott vävs ihop med syskonbråk, tillsättningar och tjat som gör mig galen. Jag försöker dra honom till badmintonnätet, få hjälp i vår stora trädgård, gå till pappa och se om han har något till sonen.

Idag är han hos en kompis, min älskade unge. Jag hoppas innerligt att datorn inte brinner upp därborta och att pojkens föräldrar kör ut de små.
Att bli mamma var och är det största i mitt liv. Jag har kämpat som ett djur för att få lyckan att hålla mina små i famnen, amma dem och älska dem. Att vara mamma är en stor uppgift som jag aldrig trodde jag skulle få. Nu är jag mitt i det, man bannar och kramar, får öronen fulla med tjat om glass, spel och annat. Volymen som fanns i deras röster när de klev ut från skolan har sänkts några oktaver, men hissas upp så fort de är fler än tre. 
"Jag är uttråkad", säger minstingen och lägger sig på soffan som storebror. Ett litet eko som älskar den större, kan göra vad som helst för honom, men ändå slåss med honom. Syskonkärlek, det största i världen. Nästan större än den vanliga kärleken, man till man, kvinna till kvinna, man till kvinna.
Sitt syskon väljer man inte. Det får man. Oavsett. Det gäller att förvalta det rätt. Älska i lagom mängd. Inte bli alltför besviken om det går fel.
Lilleman stiger upp när jag ber honom och sitter några sekunder senare djupt försjunken i legot. Han bygger världar och de krigar. "Pang, pang. Du är död", säger han och pekar med en pistol som är pytteliten på sin syster. Jag ryser och tänker på Israels stackars barn. Leker de månntro samma lek? Eller sitter de inklämda i ett skyddsrum med nallen i famnen och längtar efter fred?
Jag sätter mig med min älskling och berättar om det som händer därborta, långt borta. Berättar om hur barn blir skjutna, lemlästade av vapen de ibland inte ens ser, bara hör. Om nu Gud finns varför tillåter han dylika händelser. Låt männen som vill slåss träffas på en arena och slåss öga för öga, tand för tand, som män, riktiga män gjorde för länge sedan. Dra inte in civila, oskyldiga.
Som du hör berörs jag starkt av det som händer i världen. Vem gör förresten inte det? Det är väl engagemanget i sådant som berör som jag vill förmedla i mina berättelser. Ett fönster in till en annan värld. 

Som vanligt har jag varit tidigt uppe och reflekterat över tystnaden utanför vårt hus. Några ensamma fåglar pep och gav läten, men sjöng inte. Ett rådjur gick runt på täkten insvept i dimman. Grodor hoppade på vår infart i jakt på orädda flugor och maskar. Rädd att stiga på dem smög jag fram, lät ficklampan svepa över marken framför mina fötter. Nattfjärilarna drogs till skenet och var hotande nära att sätta sig i mitt ansikte. Obehagligt och något jag undvek genom att vifta med handen i luften.

Nu är alla uppe. Nymornade med John Blundgrus i ögonen. Zally jamar utanför dörren och vill in, orkar inte trycka sig in genom kattluckan jag vet är inställd på att släppa in men inte ut. Nyss kom Zabines femåriga kompis och ska stanna här idag. Det andra extrabarnet har vaknat och tagit en dusch. Hampuz ligger och gonar sig i sängen, försöker dröja med uppstigandet i det längsta, fångar värmen mellan tunna lakan. Zabine, lilla tröttmössan kommer intrampande och gnuggar ögonen. "Godmorgon mamma", säger hon och rör kroppen i en slingrande rörelse. "Jag älskar dig."

Behöver jag säga mer. Livet är underbart. 
Ha en underbar dag och krama ditt barn hårt. Tiden går alltför fort.

En början-690

En arvinge, tänkte Georgette. Hur ska jag få till en sådan när Karl inte ens behagar vara hemma tillräckligt länge för att vi ska sova tillsammans. Hon tittade ut över den stora farmen och log när hon såg hästarna som galopperade sida vid sida i hagen. Det var de som höll henne uppe. Tack vare Karls omsorger hade hon det hundra gånger bättre nu. Som en fågel i bur. Exakt så skulle jag beskriva mig själv just nu. En gyllene bur med rostigt lås. Ett barn skulle säkert vara lösningen, tänkte hon och stängde de stora glasdörrarna efter en sista blick ut över balkongen som sträckte sig längs hela huset.
Hon drog draperiet som omgärdade sängen åt sidan och lade sig i den. Klänningen var obekväm och frasade. Tur att den hade hennes älsklingsfärg lavendelblå i alla fall. Det gjorde smärtan lättare.
Ett plingande störde hennes tankar och hon reste sig upp till sittande. Karls mamma hade kommit med diligensen i morse och satt fart på betjänterna. Det var skrämmande att kvinnan såg ut att vara i tjugoårsåldern trots att hon säkert passerat femtio. Georgette hade dock sett djupa rynkor på hennes nacke som om allt skinn dragits ihop med en stor klämma och sytts ihop.
Steg hördes utanför dörren och Georgette hann knappt resa sig innan den svängde upp.
"Hörde du inte klockan?", fräste kvinnan som såg ut att vara klippt ur Paris senaste magasin.

18 juli 2014

En början-689

"De lever", sa den unga bonden med en blandning av lättnad och tvivel i rösten.
Sanna rätade på ryggen och drog med handen över ryggslutet. Det värkte infernaliskt, men det var det värt. De båda svartvita kvigkalvarna, fortfarande blöta och fulla av halm på ryggen, klippte med de långa ögonfransarna och gjorde henne gråtfärdig av lycka. Äntligen hade hon hittat sitt kall. Som veterinär mötte hon många olika själar, men att förlösa kalvar var det hon älskade mest. 
Den ena kalven öppnade munnen och slickade henne. Tungan var sträv mitt på och mjukare på kanterna. Janne brukade tjafsa om att hon luktade illa, men hon höll inte alls med. Visst kunde hästdoften vara lite stark och frän, men hon tvättade ju av sig direkt hon kom hem. Om det störde honom så mycket kunde han flytta ut ur hennes lägenhet, så det så.

17 juli 2014

En början-688

"Det här liknar en förbannad Askungesaga", fräste Nicky och klev i stövlarna. "Jag hade henne så här nära, och sedan ..." Han knäppte med fingrarna. "Puts väck."
Petter skrattade och öppnade en till öl som han hällde i sig. "Du är knäpp. och full som ett svin", tillade han. "Jag tror minsann att du slocknade ett tag", fortsatte han och sträckte en ölburk till Nicky. "Menar du bruden som stod med dig i baren så vet jag var hon bor."
"Ja, just hon", sa Nicky och satte sig ned. "Ta mig dit och jag gifter mig med henne. En sådan kvinna träffar jag inte hemma. Undrar varför alla Stockholmsbrudar är så ego?"
"Jag såg när ni dansade. Var har du lärt dig de där stegen? Värsta dirty dancingen ju."
Nicky öppnade ytterdörren och vände sig mot Petter: "Jo du, jag kan både det ena och det andra. Det gäller att vara förberedd. Jag har till och med kikat i några horoskopböcker och lärt mig vad som kännetecknar de olika tecknen. Du anar inte hur mycket skoj jag haft med brudarna. De dumma djävlarna fattar inte att jag bara bluffar."
"Oh la, la. Inte anade jag att du var så förslagen. Du har många hemliga sidor. Nåja, sådant gillar kvinnor. Men, du måste nyktra till innan vi åker till Ylva.
"Ylva? Just ja, så var det hon hette."
Petter skrattade igen. "Minns du inte ens vad hon hette? Hur full var du? Egentligen?"

15 juli 2014

En början-687

Smärtan var ögonblicklig, försvann i samma ögonblick som nålen lämnade ytan. Under tiden som budskapet tatuerades fram på huden hann jag tänka många tankar. Jag var inte en tjej som vanligtvis gjorde sådant här, tvärtom. Men jag hade tjusats så till den milda grad av mannen med nålen att jag inte kunde låta bli. Smärtan blev en eufori av känslor och ett ögonkast från honom kunde få mig att le varje dag, resten av månaden. Det är en läkningstid på cirka två veckor när man tatuerar sig. däremellan smög jag förbi salongen och letade efter hans ansikte. Besatt? Ja, kanske man kan kalla det något sådant, men jag var kär. Upp över öronen. Hittills fanns fem tatueringar på kroppen. Många timmars intensiv närkontakt med hans arm eller ben, en blick, ett ord. Numera hälsade han när vi träffades inne på centrumet. Han handlade på Ica vid femtiden varje kväll, och köpte ett paket röd Prince och mat som var lagom för en person. På Google läste jag att han bodde några gator från mig och var övertygad om att det var Ödet som visat mig rätt.
Samma dag som det var dags att leta upp ett nytt motiv såg jag henne inne i salongen. Hon kysste honom på munnen, klamrade sig fast vid honom som en igel. Stora bröst. smal midja och en liten pojke vid sin sida. En liten tatuerad mus syntes på hennes axel, inget annat.

Magiska siffran tre

Det verkar som om mitt liv bara består av siffran tre ibland. Jag hade tre missfall innan jag fick mina tre mirakel, och ofta när jag gör mig illa, händer det tre gånger.
Så ock denna gång.
Förra veckan fick jag reda på att jag har Borrelia och inledde en penicillinkur, igår när jag ville snabba mig på in i rummet klockan tre på natten för att Razzel yrade av feber, händer det som inte får hända - jag körde in lilltån i ett ben på pallen som stod där den inte ska stå. Svärande, skrikande och med huvudet fullt av tankar på mitt kommande jobb, hoppade jag omkring i rummet och kämpade för att inte gråta, men gjorde det ändå till slut. Det gjordes helvetes ont, jag lovar. Peter suckade och svor han med, tyckte jag var klumpig och fällde en massa dumma kommentarer som inte tröstade ett dugg.
Han går själv omkring med en blå stortå efter en liknande händelse. Han muttrade att jag var världens klumpigaste och att jag alltid hade för bråttom.
Inget man vill höra när tån bultade av smärta och jag slagit på mig själv flera gånger för att jag haft för bråttom.
Nu väntar jag på tredje händelsen som i och för sig redan hänt. Jag kommer att förlora flera tusen på grund av det här. Dagens storstädning kan jag omöjligt genomföra och frågan är hur lång tid det tar att bli bra igen. Hm...är det månntro livet som ber mig sakta ned farten i livet?

Nåväl. Dagens stora uppdrag blir att köra kattungen (som i och för sig inte riktigt är någon kattunge längre eftersom hon är sex månader) till veterinären för sterilisering. Jag provade att köra nu på morgonen och det går hyfsat, om än stökigt. Jag får gasa med hälen.

Ha en bra dag

13 juli 2014

Jag andas ny luft

Solsträckta stränder lockar inte längre. har väl egentligen aldrig gjort. Jag älskar att bada men det andra gör mig uttråkad. Såvida jag inte gör något aktivt, spelar boll eller något.
Med långa, spänstiga steg springer jag uppför backen, vänder och trippar ned halvspringande på tå.
Solen har gömt sig bakom gråa regntyngda moln och kyliga vindar viner runt min otränade kropp.
Det är länge sedan jag gjorde något dylikt, och jag andas in med djupa andetag som får mig att le.
Några fåglar kvittrar och en kvinna kommer ridande på en häst. Frukosten halkar omkring i magen och tungan känns som ett läskpapper i munnen. Dofterna strömmar mot mig när jag springer uppför backen, och alla är inte angenäma.
Väl hemma igen pustar och frustar jag, duschar iskallt, galet nöjd med mig själv.
Nu börjar vägen till mitt nya aktiva liv.
Det röda märket på min mage har halverats och jag har inte ont i huvudet, men mår lite illa av medicinen. Borrelian verkar lämna mig obemärkt, smygande lika snyggt som hen attackerade min kropp.

Strax dags för frukost och klippning av rufsiga hundar.
Barnen sitter framför dagens teveprogram och jag funderar på hur jag ska få dem att också börja träna.
Igår kväll spelade vi minigolf och njöt av glass och varandras sällskap. Razmus var en dålig förlorare och surade resten av kvällen. Ändå kom han tvåa.

Ha en underbar dag

En början-686

"Fågelbad", sa Roger för sig själv. "Var i hela hundan hittar jag ett fågelbad?"
Han tittade både över och under buskar och såg ett grönt, rostigt fågelbad med en liten metallfågel sittande på kanten. Det stod gömt under en gren fylld av bigarråer och det var ren tur att han sett det. Roger prickade av märket på kartan och hukade sig när han gick ut i trädgården igen. En svart insekt gick på hans arm och han skakade av sig den. Hittills hade leken gått bra och barnen sprang runt och letade överallt. När de prickat av en punkt sprang de snabbt till nästa. Han sände en tacksam tanke till mostern som registrerat barnens uttråkade miner och självmant gjort i ordning både karta och platser.
Roger fångade in Sara som kom tullande över gräsmattan. Hon var svart i ansiktet och gick barfota. Det mörka, lockiga håret stod åt alla håll. "Okammad som vanligt", muttrade han och tittade mot husvagnen. Gardinerna var fördragna, fortfarande. Lena skulle säkert sova tills tolv, kanske senare. Han suckade och ryckte på axlarna. Det är tur att jag har barnen, tänkte han och släppte ned Sara som sprang mot de andra. Fem ystra barn rullade omkring i gräset, och tanken på fästingar och spindelbett for genom Rogers hjärna. 

11 juli 2014

En början-685

Tidvattnet nuddade Evys fötter och hon lade handen över ögonen för att inte solen skulle blända henne. Roddbåten guppade på vattnet långt, långt ute. Det enda hon hunnit få med sig var det nyinköpta metspöet. Hon visste mycket väl att man skulle använda flytväst så fort man var ute på vattnet, men det var gassande hett ute, och hon såg ju land. Nåja, fisken hon fångat hade återbördats till sitt hem och hon var inte skadad Lite mörbultad dock, och hungrig, och törstig.

10 juli 2014

En början-684

"Jag vill inte ha den där fula tröjan!" skrek Teo och slängde den på golvet. "Den sticks och förresten så är den trasig." Det röda håret stod på ända och de gröna ögonen var hårt hopknipna.
Mamma plockade upp tröjan och tog av prislappen med ett knyck. "Dumma dig inte. Jag vet med bestämdhet att du aldrig använt den." Hon höll den framför sig och såg ett hål mitt på magen. "Men, vad är det här? Hur kan ...?"
"Jag sa ju det", mumlade Teo och tittade ned i golvet när mamma sökte hans blick.
"Älskling, vad är det här? Har du gjort det?"
Teo stod tyst. Han var fullt medveten om vad straffet skulle bli om han erkände, och det tänkte han inte göra. Mamma skulle ta bort hans dataspel och sommaren skulle bli ett enda långt nej.
"Älskling", sa mamma uppfordrande. "Jag ställde en fråga till dig." Hon höll tröjan hoptryckt i en knöl i ena handen och pekade på honom med den andra. "Erkänn att du gjort det här."
Teo bet sig i underläppen. Han gillade inte alls att bli utsatt för den här utfrågningen. Det kröp i honom av obehag och han ville springa ut från rummet och gömma sig i farmors tvåldoftande famn.
"Den kostade hundra kronor", sa mamma. "Jag tar dem ur din plånbok, så glömmer vi det här."
Teo tittade på henne. "Så jag får behålla dataspelen?"
"Visst får du det", sa mamma och vek ihop tröjan. "Farmor väntar ute i köket. Vi ska på utflykt, bada i viken och kanske fiska om vi hittar någon mask. Efter frukost måste vi gå ut och gräva i lövhögen."
"Coolt. Jag vill ha jordgubbar till frukost." Teo öppnade garderoben och tog ut en tröja med röda och svarta mönster på. "Förlåt", viskade han och öppnade dörren. "Jag gillade inte färgen och ville inte göra dig ledsen när jag fick den."
Mamma rufsade om i hans hår och böjde sig ned mot hans nacke för att ge honom en snabb puss där.
"Mamma", skrattade Teo och skakade på sig. "Jag får tjejbaciller."

8 juli 2014

En början-683

Catrine gnuggade ögonen och gäspade. Täcket luktade häst och bredvid sängen låg gårdens katt och kurrade. Hon hörde att någon stökade ute i köket och log för sig själv när mammans sång trängde in i rummet. Gardinerna fladdrade i det öppna fönstret och lätta vindar lekte med hennes hår och kylde hennes nakna kropp. Hemma, tänkte hon och gäspade igen. En skön känsla av välbehag for genom henne och när Oscar tittade upp, hyssjade hon honom och drog undan det långa håret från ansiktet. Det var så här hon hade haft det som barn. Mamman sjöng nästan alltid och utanför fönstret gnäggade hästar och råmade kor. Pappa körde traktor eller pysslade på gården.
Sista sommaren, tänkte hon och rös. Aldrig mer skulle hon få ha det här. De skulle sälja och flytta till en lägenhet i stan. Vi är för gamla för det här, hade de sagt och kramat henne hårt, hårt. 
Oscar vände ryggen mot henne och drog täcket över huvudet. Djupa andetag hördes och Catrine förstod att han sov igen.
Hon snappade upp gårdagens kläder från golvet och drog på sig dem, klev i pappans gamla träskor och öppnade dörren ut till köket.
"Godmorgon, älskling" sa mamman utan att titta upp. "Jag förstod att du var vaken. Vem kan sova när det är så här vackert väder?" fortsatte hon och skrattade till. "Ja, förutom din man då, och barnen."
"Godmorgon lilla mamma", sa Catrine och gav henne en snabb, nästan omärklig kram. "Jag ville inte störa dig."
"Inte stör du mig gumman. Det är så skönt att ha er här."
"Är pappa också vaken?" 
"Det var länge sen han steg upp. Jag fasar lite för när vi flyttat. Vad gör man klockan fyra i en lägenhet?"
Catrine ryckte på axlarna och såg framför sig sin pappa sittande rastlös vid köksbordet med sin sedvanliga kaffekopp och bullbit.

7 juli 2014

En början-682

Jag lyfte hammaren och slog den mot väggen - hårt. Kackerlackan var minst fem centimeter lång, kanske längre, och jag hade redan dödat flera av hans släktingar. Jodå, jag vet att det finns en massa insekter som alla inte ser, men det här liknade en skräckfilm. De vällde ut. Överallt. Under spisen, över väggen, ut från ventilationsluckan som satt placerad över gasspisen. Mina drömmar handlade om sätt att utrota dem och jag surfade på internet för att kolla alternativa sätt. Att hälla på gift tilltalade mig inte alls. 
Jag ryckte till när det knackade på dörren.

6 juli 2014

En början-681

Benjamin knäppte iväg myran som nått hans ena lår och grimaserade när pojkarna drog åt repet runt hans kropp. 
"Ett steg till", sa den rödhårige hotfullt och pekade på Benjamin. "Ett steg till, annars är du dödens."
Hela kroppen protesterade och Benjamin drog in luft med näsan. Han skakade på huvudet.
"Jag varnar dig", väste den andra pojken och tog ett hårt tag i Benjamins arm. Med nästan onaturlig styrka lyfte han honom och placerade honom i myrstacken.
Det första stinget kom innan Benjamin kände att fötterna landat. Det knakade och han såg tusen och åter tusen myror vända sig upp mot honom. En frossbrytning åkte genom kroppen och han skrek.

1 juli 2014

En början-680

Flötet låg och guppade på vattenytan, men vägrade sjunka trots att Jerry såg att fiskarna drog i det. Magen kurrade och han kände en lått huvudvärk. Vattnet skulle snart ta slut och om han inte fick upp något, ja, då var det säkert slut med honom. Jerry tittade ut över vattnet och tyckte sig ana en segelbåt långt, långt bort. Den åker säkert inte åt det här hållet, tänkte han och suckade. Varför åh varför lyssnade jag inte på farfar? Som vanligt hade han haft rätt. Som gammal fiskare visste farfar allt om sjöar och hav, men just då när Jerry längtat så mycket efter att fiska, ja då lyssnade han inte på den gamle mannen.
Naturligtvis fick farfar rätt. Vinden ökade snabbt och olyckan var ett faktum bara några timmar efter att Jerry lämnat land. Årorna for ur båten, och ankaret som han febrilt försökt kasta ned i vattnet, hamnade istället mitt i båten, krossade botten, och...

Jerry huttrade till och såg att håret stod rätt upp på armarna. Det luktade tång och gammal fågelskit. Skarvarna som farfar hatade hade nämligen ön som bostad. Allt, precis allt var täckt av en vit massa. Jerry drog upp fötterna på stenen som till skillnad mot allt annat var ren. Grön mossa växte på ena sidan och några ynka blåbärsris trängde sig upp ur jorden jämte den. Om det ändå funnits några blåbär att äta, eller varför inte lingon, tänkte Jerry och höjde blicken mot horisonten. Havet vispades med jämna mellanrum upp av måsarna som jagade fisk, och om han ansträngde sig såg han en och annan fisk som hoppade upp och snabbt ned igen. Solen gömde sig fortfarande bakom ett stort gråsvart moln och det skulle säkert regna snart. 

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...