Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



16 februari 2018

Dagboksinlägg

Efter att barnen åkt till skolan med bussen lade jag mig i sängen, drog täcket upp till hakan och tog upp en av de hundratals tidningar som ligger instoppade i mitt nattduksbord. Naturligtvis handlade den om hästar. Ibland får jag lite dåligt samvete att jag är så himla lycklig över att ha häst igen, som om jag borde skämmas över att ta upp en hobby. Nä, vet hut du som sitter på min axel och hummar. Livet är alldeles för kort för att lägga tid på funderingar vad ANDRA tycker.
Nåväl, som du förstår orkade jag inte ligga speciellt länge och läsa. Tankarna hoppade omkring i skallen och jag hann fundera både på vad jag skulle träna med Trille idag och hur vi ska få Lilleman att acceptera badhus och att få vatten över huvudet. Något han idag har totalpanik om. Han vägrar gå i vattnet och trots lock och pock står jag alltid där, frysande med en tom famn och en unge som sitter på bassängkanten och ler sitt charmigaste, buttraste leende. Han är rädd - dörädd...en kvarleva från när han höll på att drunkna i en bassäng, stående mellan oss. Jo, det är sant. Vi insåg med panik vad som hände och slet upp honom ur vattnet som han lutat sig ner i med huvudet och långsamt höll på att dö medan vi stod bredvid.
Han var tre då, kanske äldre till och med.
Till slut steg jag upp, slängde i mig en macka och bredde en till, hämtade nyckeln till bil, hus och skrivarbod, en morot och ett äpple, sedan gick jag ut, slängde in det mesta i bilen, startade den och drog på full värme. Det är attans kallt. Brrr.
Med ridkläderna på åkte jag till stallet och mockade åt Trille, men tog inte in honom. Istället mockade jag till Sossos hästar och lade in käk. 
Trilles grannes ägare kom och skulle använda korallen för att longera sin häst, så jag fortsatte mocka, fyllde på nytt hö i påsarna och tog slutligen in Tritill som tyckte jag var fånig som inte gjort det på studs. Han smaskade i sig en tuss hösilage som jag lade in och stack ut huvudet för att kolla vad jag gjorde.
De andra kom tillbaka till stallet och jag satte på Tritill longeringsgjord och träns, sedan gick vi ut och jobbade. Ha, ha...han hade en alldeles egen tanke idag, nämligen att inte bara han skulle gå runt, runt i korallen, nej han pockade på att jag skulle gå bredvid honom. Skrattande ställde jag mig vid honom och så gick vi, varv efter varv, stannade, gick, stannade, backade, gick åt sidan.
Det var hårt i marken och isigt, fläckvis mycket halt.
Jag hade ju tänkt rida i paddocken, men struntade i det och tog in lilla lurvtotten i boxen, borstade honom och gav honom ett äpple som alltid. 
Peter ringde och sa att han var på hemväg, ville ha sällskap verkade det som.
Magen kurrade högt på mig och jag for hem jag med efter en puss på mulen på Trille och ett "Hejdå älskling"
Stannade bilen på vägen utanför hagen och rullade ner rutan, ropade "Hejdå hjärtat", och åkte hem med ett stort leende, innerligt glad att vi hittat en så underbar själ.

Hemma höll Peter på att bygga ett trappräcke upp till övervåningen. Det blir jättefint, och faktiskt känns det ganska skönt att slippa vara ständigt orolig när ungarna far runt som ystra kalvar i trappan.
Jag pysslade med bokföringen, men orkade inte riktigt sätta fart, det är himlens tråkigt med pappersgöra, ellerhur?
Plötsligt såg jag att klockan var nästan halv två och rusade ut till bilen och iväg till skolan.
Sms.ade Raz och Hampuz att vi skulle mötas vid fritiset, men fick ingen respons och ringde dem när jag en kvart senare körde in på skolområdet. Och NU svarade båda två.
Hampuz hade sin kompis med sig och Raz kom sekunden efter.
Hem genom små, fallande flingor. Underbart, vackert.
Jag fixade köttfärssås av diverse salsor och grönsaker, drog ihop det med spagetti och hojtade ner ungarna.
Swish vad tiden sprang iväg. Klockan närmade sig fem och jag drog i flygande fläng till stallet med två morötter i fickan och en tjock mössa på skallen. Det blåser ispikar känns det som. Brrrr
Hästarna gnäggade igenkännande och ville in. Snabbt förpassade jag och Sosso dem till boxarna, sedan gick jag till Trille och gosade och kratsade hovarna och borstade ur dem. jag gör det varje kväll för att han inte ska få problem med fötterna. När jag ändå var igång passade jag på att borsta av honom och reda ut man och svans som är tjock och härlig.
Klockan rusade iväg och Zabine ringde från bussen. Hon hade ramlat i backen och slagit skallen. Suck. Det lät som om hon fått lätt hjärnskakning, men time will tell.
Drog med Peter och sa åt småttingarna att hoppa in i bilen, styrde kosan mot Tumba och körde in ens snabbis med ungarna. Hampuz ska sova borta inatt.
Zabine var trött efter resan och hennes huvud värkte. Jag kollade hennes ögon och kände igenom huvudet utan att hitta något. Lilla gumman.
Hemma igen lade jag Zabine, men kollade henne efter en stund. Hon fick en kall kompress över huvudet och somnade efter bara någon minut.
Efter en halvtimme gick jag upp och kollade så att hon andades och hörde djupa, lugna andetag. Hoppas, hoppas att hon är bra imorgon.
Peter och Raz sitter i rummet intill och tittar på tv. Med jämna mellanrum kör reklamen igång och jag suckar högt. Usch, jag hatar alla dessa avbrott.
Nu ska jag packa ihop och lägga mig i sängen och läsa. Ett nyårslöfte jag gett till mig själv, och faktiskt håller ganska bra.

16 februari 2017

Dagboksinlägg

Jodå jag vet mycket väl att det är idiotiskt att ge sig av till IKEA en lördag, och dessutom ha barnen med sig, varav ett med ADHD. Men, jag tänkte väl att alla intryck och tanken på deras kommande rum som faktiskt var orsaken till besöket - skulle lugna ner alla upprörda känslor.
Behöver jag säga att besöket blev en pärs...både för mig och Razmus, som gav upp efter halva tiden därborta och istället tjafsade med mig och lillebror. Om allt, och ingenting.
Vi hittade en massa fina möbler och migränen jag dragit på mig försvann dagen efter, men...jag tror att det dröjer länge innan jag besöker någon stor affär med alla ungar i ett långt koppel med mig.
Vi gör framsteg med deras rum, men rörmokaren är upptagen och elektrikern har inte heller tid att komma. Inte nästa vecka, kanske nästnästa. Suck....
Nåja, vi gör det bästa av situationen och tapetserar barnens uppehållsrum under tiden vi väntar. Och rider, naturligtvis. Jag och Zabine ska ut på lördag igen. Längtar så.

På söndag ska vi titta på en häst vi hittat och kanske, kanske ska köpa. Om kemin stämmer, och om allt är okej. Hästmarknaden är INTE att leka med. Mycket underliga lirare som säljer halvdana hästar, ibland backar jag redan när jag pratar med dem. Hur har det blivit så här? Borde inte människor skaffa en häst som de sedan har kvar forever and ever? Det blir ju ens älskling. I alla fall blir mina djur det. Vi blev ju tvungna att ta farväl av vår älskade Zilla för inte så länge sedan och blev om igen varse vår dödlighet. Må så vara att djuren lever länge, men inte lika länge som oss människor, vilket är lika tragiskt varje gång det händer. Ibland känner jag Zillas närhet och hör henne tassa över golvet och hoppa upp i soffan bredvid mig. Hennes dotter Zenta har hittat sin plats i tillvaron igen och på köpet blivit husses gåshud som inte lämnar hans sida. Lilla hjärtat ligger i våra sängfötter varje natt, blick stilla för att inte störa honom. När morgonen kommer kryper hon upp intill honom och pussar honom godmorgon. Gosfia.

Idag har jag städat hos en av mina favvokunder medan Peter for till verkstaden och knäckte några bleck, som vi sedan hade med oss till bygget i Ekerö. Bygget ja...kaoset vi kom till i början av månaden börjar reda ut sig, men det har varit många vändor och vi har fått ta ner blecken för att ändra dem flera gånger. Inte skoj alls, men det blir fint.
Ikväll knäckte vi till fler bleck på verkstan och for sedan hem, där jag bytte skor och hämtade Zabine för att därefter köra henne till sången.
Eftersom Zabine vill bli artist försöker vi hitta någon som är villig att under en dag ha med henne och visa hur artistlivet är. Hon ska nämligen ut på praktik genom skolan. Vi drar i olika trådar och letar bland vänner och bekantas bekanta, men...nej, vi verkar ha ont om artister i vår bekantskapskrets.
Alla tips mottages tacksamt.

Imorgon ska vi tillbaka till Ekerö och sätta fast fler bleck.
Nu sitter Peter och pojkarna och tittar på film medan jag surfar och bloggar. Zabine somnade sött vid nio, lycklig som en lärka över att ha fått sjunga med bästisarna på FEJM.

Sov gott

9 september 2016

En början-1012

"Äntligen", skrek Kim och sprang efter Tessan som balanserade på skateboarden med blicken riktad i backen. "Se upp!", skrek Kim sekunden efter, när hon insåg att väninnan var på väg in i en bil som nyss parkerats i sluttningen. 
Smällen var oundviklig och ljudet ekade över parkeringen.
Tessan flög in ett räcke som delade av parkering ett och parkering två, hjälmen sprack i två delar och kroppen slog ner i backen med ett ljud som skrämde Kim. Skateboarden fortsatte in i ett prång och studsade i väggen på ett av de fyra garagen.
Efteråt var allt tyst. Tessan låg livlös på marken, blod rann ur hennes näsa och ögonen var slutna.
Kim sprang fortare än hon någonsin gjort och slängde sig ner bredvid Tessan. Andades hon? Jo, där syntes en liten rörelse på bröstkorgen. "Skadorna, jag måste kolla skadorna", mumlade hon för sig själv och drog av sig hoodtröjan för att vira ihop den och ägga den under Tessans huvud. Just ja, tänk om nacken är bruten, bäst att låta henne ligga stilla. 
"Aj", stönade Tessan och lade handen över rumpan. 
"Sch, ligg stilla. Jag ringer efter en ambulans."
Signalerna gick fram, en, två, tre....
Tessan lyfte på huvudet, och föll tillbaka med ett gnällande ljud över läpparna. "Aj", sa hon och svimmade.
Kim kom fram till en kvinna som lugnt lotsade henne vidare och lovade ha en ambulans på plats inom några minuter.
"Lilla gumman", tröstade Kim och smekte Tessan över kinden. "Min envisa lilla stumpa. Varför skulle du nödvändigtvis åka i backen? Det kunde väl ha räckt med parkeringen?"
Tessan öppnade ögonen och log mot Kim, sluddrade: "Men, jag klarade det. Ellerhur? Heeeeela vägen."

8 september 2016

En början-1011

Jag stannade bredvid muren som vartefter åren gått klätts in i klätterhortensian. Dörren knarrade, nästan onaturligt högt och dofterna från andra sidan nådde mig redan när jag passerade genom dörrhålet.
 Istället för fönster hade någon bänt svarta metallstänger i vackra mönster och tråcklat in det mellan brädorna. Gruset knastrade under fötterna och på båda sidor om vägen stod tvåmetershöga röda och vita blommor som hindrade mig att se in i trädgårdens hjärta.
Jag kände mig iakttagen och snurrade runt, men såg inget.
Maktkampen i häcken mellan häckhortensian och hasselbuskarna var ojämn, men väldigt vacker. jag föredrog gröna buskar och träd framför blommor. Allergin hade gjort mig immun mot rosornas skönhet, och om jag tittade riktigt noga såg jag både två och tre solrosor sträcka sig mot himlen, förvisso vissna, men storheten gick inte att ta miste på. Deras enda framtid nu bestod i att vara fågelmat.
Det hisnade till i magen när jag steg ut på bron som ledde över till andra sidan. Det mörka, virvlande vattnet drog mig till sig och det var inte svårt att förstå varför människor ibland tog steget över kanten.
"Visst är det vackert?"
Jag vände mig inte om. Ville njuta några sekunder till av vissheten av vad som väntade. Såg honom ändå framför mig. Varje rynka, varje färgskiftning i huden.

3 september 2016

En början-1010

Fånge nummer 0013, allmänt känd som knivcharlie bar naturligtvis ett efternamn, ett adligt som noga gömdes i pärmar av människor som fick pengar för besväret. De andra fångarna gick undan när han kom gående och undvek noga ögonkontakt, rädda för repressalier i ett senare skede. 
Han steg upp ur sängen tidigare än någon annan och gjorde sin dagliga gymnastik. Stönandet och viskandet av nummer ekade i rummet. I huvudet gick han igenom det som varit och försökte förnimma dofterna från staden där vattnet skvalpade runt fötterna ibland. Om han blundade kunde han se bergssluttningarna där människohänder placerat små hus och till och med gjort små trädgårdar i terassform. Glittrandet från sjön förstärktes i solskenet och båtarna med fiskarna syntes som prickar.
Knivcharlie drog med handen över stubben på huvudet och gled med blicken över teckningarna han gjort ur minnet. Dofterna fanns bara kvar som ett svagt eko i sinnet numera. Femton år  en cell kan förvränga en hel del av det man tror.
En nyckel sattes i låset och Charlie satte sig på sängen. Överkastet var så hårt spänt att man kunde studsa en guldpeng på det, och på golvet stod skorna, nyputsade, utan skosnören förstås. Fängelseledningen hade en skev bild av att Knivcharlie skulle försöka hänga sig i dem. Han fnös åt tanken och stängde skåpet där de få klädesplaggen var samlade.

1 september 2016

Medicin-ADHD-kränkningar

Razmus har nu gått några dagar i skolan och jag medger att de första väntade jag stadigt på arga mejl från frustrerade lärare. Men...de kom inte. Istället fick jag ett i fredags där hans mentor berättade att alla lärare var supernöjda med honom och tyckte allt flöt bra.
Jag, eller vi ska jag väl säga blev jätteglada.
Kan det vara concertan som är hjälpen, eller är det bara faktumet att hans gamla lärare togs bort från skolan, och tydligen tagits bort från nästa skola också pga svårigheter att tackla elever, läs humöret.
Det är aldrig okej att skrika till barn, och de med #ADHD får ibland en sk låsning och blir rosenrasande, kastar saker eller bara går iväg. Raz gör så, även hemma. Det är mycket som går sönder i onödan. Ett tips är att sätta upp en boxningssäck i rummet, att slå sig trött på.

Raz gamla lärare (2 st) tyckte det var helt okej att kalla honom saker typ ADHD-unge, efterbliven, idiot mm, men barnen i klassen talade om för mig vad som pågick och vi vände oss till skolinspektionen som kickade lärarna lite snyggt. Barn är så otroligt utsatta.

De har fått ipad:s där man kan läsa t.ex tyskaboken och engelskaglosorna. Underbart. 
Jag blir så avundsjuk och önskar att jag haft det så. Eller om google funnits, och youtube. Då hade nog mitt betyg varit ännu bättre. Det var många gånger jag satt och slet mitt hår för att jag inte förstod något och mina föräldrar kunde inte hjälpa mig. Samhällskunskapen var ibland så tråkig att jag somnade och läraren hade ingen lust att försöka få mig förstå t.ex det där med mandat osv. Jag var utlämnad.
Jag känner igen mycket av Raz diagnos i mig själv och skrattar ibland, men mest är det nog sorgligt. Tänk om jag haft andra förutsättningar.
Jag hade extremt lätt för språk men skrev ner varenda mening i de andra ämnena, för att överhuvudtaget få in det i huvudet. Gör faktiskt likadant idag. Pluggade genom att dunka in skiten i skallen, skrev, skrev och skrev igen. Läste högt det skrivna om och om igen tills det förhoppningsvis satt. Matten var en mardröm, allrahelst proven då allt låste sig, trots att jag kunnat det dagen innan. Som tur var hade jag en underbar lärare som hjälpte mig.
Jag skolkade mycket från gymnasiet och hatade skolan. Gick tvåårig social linje som i stort sett var en upprepning av sjuan, åttan, nian, men intensivare. Fick bra betyg, men slet som ett djur för de siffrorna. 
Inte en enda arbetsgivare har brytt sig om mina betyg.

Vi ska till BUP på tisdag för att utvärdera medicinens vara...hur mycket Raz ska ta och om vi ska öka eller minska. Just nu ligger vi på 54. Razmus får känna efter och ta beslut själv. Vi tyckte det räckte vid 36, men BUP vill utvärdera nyttan.


En början-1009

Bibliotekarie Hedwig Näslund betalade för taxin och steg ur den innan taxichauffören hunnit runt. Hon var ganska bred om baken och håret låg bakåtslickat i vackra vågor som hölls på plats med silverfärgade spännen. Den röda näsan vittnade om alltför stort alkoholintag och om man stod nära henne och mötte blicken, var den grumlig och runt ögonen hade hon påsar av lös hud.
Hedwig vägrade att bära glasögonen hon fått och använde i undantagsfall en gammal monokel hon hittat i farmoderns gömmor - ett arv från någon i släkten.
Taxichauffören steg in i bilen igen och åkte iväg.
Hon drog ett djupt andetag, inte helt lätt tack vare astman, men hon kände en djup tillfredsställelse att slippa sjukhuset. Tänk att de däringa läkarna envisats i det längsta med att hon, Hedwig Näslund, hade cancer. 

Huset som hon ägde bestod av inte mindre än fem lägenheter och hon hoppades att Viola gjort sitt jobb och hållit det hon lovat. Solen hade redan nått till tornet, och mannen som bodde där, en professor av något slag, hade lämnat fönstret på vid gavel.
Dörren till fastigheten verkade tyngre än vanligt, men en snäll man som hon aldrig sett förut, öppnade och höll upp den tills hon krånglat sig in.
Dörrarna till den gamla hissen stod öppna och på golvet låg en stor pöl med något. Kunde det vara kiss, tänkte hon och petade med fingret i den och förde det till näsan. Jo, nog var det så. Hedwig snörpte på munnen och hörde inte när dörren ovanför henne öppnades. 
Arne var stor och kraftig, närmade sig åttio, men sprang varje dag en runda i parken för att hålla sig i trim och lyckades med bravur. Tanterna i huset svärmade runt honom och i hans brevlåda damp det ofta ner små inbjudningskort.

31 augusti 2016

En början-1008

En man stod utanför områdets välbesökta pressbyrå, balanserande på en stege som inte riktigt dragits ut. Den svajade betänkligt och jag rusade fram, redo ifall att.
"Tack", sa mannen och tog upp borrmaskinen han haft hängande på sidan av byxan. "Jag skulle nog haft en skylift istället." Han pekade in på mannen som stod i butiken och betjänade en gammal dam. "Men, han där ansåg att det blev för dyrt."
Jag lade ner väskan mellan fötterna och tog tag i stegen med båda händerna. Sade som vanligt ingenting. Tungan hade förseglat stämbanden sedan lång tid tillbaka och jag förmådde inte öppna, hittade inte nyckeln trots hjälp av både psykiatriker och vänner.
"Sisådärja, nu är det äntligen klart. Hoppas nu bara att det fungerar."
Leende gick han ner för stegen och gnuggade händerna mot varandra. "Du är inte särskilt pratsam", fortsatte mannen och öppnade dörren in till butiken. "Liam, kom och titta nu. Bättre än så här kan det inte bli."
Jag stod fortfarande och höll i stegen, och armen domnade bort.
"Du kan släppa den där nu", sa mannen och sträckte fram handen. "Kjell, heter jag. Kjell Haglund."
Jag tog hans hand i min och värmen spred sig till min kalla, smala hand.
"Henne får du inte ett ord ur", sa mannen som benämnts med namnet Liam. "Hon är inte riktigt frisk sägs det." Han pekade på sitt huvud och snurrade med fingret i luften runt örat. "Psyket, eller nåt."
Det blev tjockt  halsen och jag kände tårarna trycka på, tog upp en servett, men förekoms av Kjell som drog upp en ur sin ficka och gav mig den med en nick.
"Varsågod", sa han och log så att tandköttet syntes. Tänderna var vita och jämna som på en filmstjärna.

30 augusti 2016

En början-1007

”Här är den ju”, skriker Tomas och håller upp något jag inte ser.
För att slippa skrika tillbaka och dra till mig grannarnas uppmärksamhet, kliver jag ner från stegen och går mot ladan där Tomas gått upp på vinden och öppnat ett av de stora fönstren. Lätt irriterad över att inte få plocka äpplen utan att bli störd går jag med långsamma steg över gården och drar avsiktligt med fötterna över gruset.
”Skynda dig”, ropar Tomas från luckan där trappan slutar och övergår till en tunn, skranglig, hemmabyggd stege. Han har på sig skjortan jag gav honom på morgonen, och ett par slitna jeans som hänger likt en säck över hans smala höfter. Svetten rinner över det grova ansiktet och naglarna är skivade och delvis trasiga längst upp.
”Titta”, fortsätter han och håller fram en mässingfärgad platta med en metallbåge på – en dörrklapp.
”Oj”, säger jag och minnen från långt tillbaka fullkomligt öser in i hjärnan. Dofter och bekanta röster, en och annan känsla, men framförallt huset där den alltid varit placerad.
”Så du känner igen den”, säger Tomas och lägger den kalla metallen i min framsträckta hand.
Jag omsluter den med fingrarna och lägger den mot mitt bröst och blundar.
”Du verkar gilla den. Låt oss spika upp eländet på vår dörr”, säger Tomas och tar den ifrån mig.
Visslande går han nerför trapporna och ut i solskenet, klappar i förbifarten Maja som stryker sig mot hans ben och jamar, hämtar hammaren från fönsterbrädet i hallen och snurrar runt verktyget flera varv.
”Du är vacker”, mumlar jag och studerar hans tjocka läppar som slutat kyssa mig. ”Den bästa.”
Tomas bankar fast dörrklappen med två mässingfärgade spikar och backar för att se att det sitter rakt. Han lägger armen över mina axlar och jag förnimmer doften av svett och piptobak.
”Skulle inte du sluta”, säger jag och känner magen knyta sig av obehag. ”Vi var väl överens om det?”
De tjocka läpparna förvandlas till två smala streck och det rycker vid tinningen invid hans ena öga. Ögonen är svarta när de möter mina.
”Sluta tjata, Maja. Jag bestämmer själv.”
En tjock, grön spyfluga sätter sig på dörren bredvid dörrklappen, och tvättar sig. Med jämna mellanrum surrar den och flyger upp för att byta läge.



14 augusti 2016

ADHD-en-energi-eller-en belastning

Den tjugoandra augusti börjar barnen skolan igen och som en uppladdning pluggar Razmus matte som han lovade sin fröken. Sjuan blir säkert mycket tuffare än vi kan föreställa oss, men jag har tagit ett stadigt tag i livet och laddat jag med inför att tjata till mig läxläsningsstunder och att han ska gå på "tråkiga" musiklektioner bara för att få betyg i dem.
Zabine ska fortsätta musikskolan och varva dagarna med FEJM-skolan och ridskola. Ja, hon har skippat dansen och ska rida istället. Jag skickade helt enkelt iväg henne på läger i sommar för att testa om hon hade det rätta intresset. Tanken är att jag också ska rida - det var över trettio år sedan jag sst satte på en häst och jag har saknat det enormt. På det här sättet kan jag och Zabine ha tid tillsammans, ensamma. Kanske vi köper egen häst så småningom, men inget är bestämt ännu, även om det kliar i köptarmen. Jag hade en egen när jag var tretton och slutade inte rida förrän jag flyttade till Stockholm på 80-talet.
Hampuz börjar trean och ser fram mot det. Han är totalt tvärtemot Raz och älskar skolan, har toppbetyg i allt.

Just nu går diskussionsvågorna höga på nätet - är #ADHD en tillgång i livet, eller en belastning?
Vad tycker du?
I Raz fall är den just nu en belastning. Han har inte lärt sig hantera diagnosen och vi testar medicin, men den gör honom aggressiv och lättretlig. Utan är han stökig, men aldrig elak. Diagnosen gör också att han har svårt att starta upp, typ ALLT. Han kan inte ens gå och borsta tänderna utan att vi pushar på. Men värst av allt tycker jag att tjafset är. Om allt och inget, jämt. Vi har sprungit i sommar, men inte i den mängd jag haft intentionen att göra. Suck. Jag hinner inte allt som måste göras.

I mitt fall har ADHD:n mestadels varit en tillgång. Skolan var tuff så tuff. Jag läste läxorna och glömde dem lika fort, skrev ner vartenda ord läraren sa, plus texten i böckerna, och glömde ändå orden dagen efter. Jag har fortfarande allt det skrivna från gymnasiet kvar. Som ett minne. Betyget var hyfsat, men hade säkert varit ännu bättre om lärarna fattat hur jag slet. Jag har ett starkt minne av min samhällskunskaplärare som vägrade hjälpa mig och sa: "Är du så jävla dum får du skylla dig själv", när jag bad honom lära mig det här med mandat osv. Det är nämligen så att som ADHD: människa har du bara energin att göra roliga saker. De tråkiga är inte bara tråkiga, de är dödstråkiga och förtjänar inte ens att läras in. Ha, ha...du fattar va? Som vuxen tog jag beslutet att försöka lära mig nya saker resten av livet och det har jag gjort.
Det jag använt energin till är rörelse - jag har gått på gym, spelat fotboll, simmat, sprungit, tar alltid trapporna istället för hissen...springer istället för att gå, är uppe sent om nätterna.
Mina killar har fått känna på...och det dröjde länge innan jag träffade en jämlike. Peter och jag är som två syskon födda av samma mor, men ändå inte.

Nu ska jag käka frukost och sedan starta upp de andra. De har haft sovmorgon.
Ha en underbar dag