13 oktober 2020

Multifunktionell i min roll

Corona ställer till det på många plan, och idag har vi tagit beslutet att hålla ungarna hemma pga risken att få eländet. 
Innan det beslutet har jag gjort allt för att inte få smittan, och skjutsat Razmus till hans praktikplats i Heron city varje dag. En nätt resa på några mil.
Hampuz har åkt skolbuss med munskydd på och spritat händerna noga.
Zabine lilla älsklingen har varit och är sjuk fortfarande.
Det är förresten hon som tillhör riskgruppen och vi har bara i undantagsfall varit ut i affärer och åkt på BUP och till vårdcentral. Gissa om hon är less på sin situation?
Flytten av Trilledutt till nya stallet gick helt utan komplikationer. Jag trodde att han skulle sakna sin vapendragare Erro mer än han gjort, men jag tror att Fjödur har blivit hans nya fling. De står och gosar över boxkanten och vi hoppas att de så småningom kan gå tillsammans i hagen.
Hage ja, den nya hagen är stooooooor och det finns t.o.m en skog som Tritill just nu befinner sig i.
Han hade ju en släng av fång för några månader sedan (vi tror iallafall det) och hovslagarens råd var att ta honom till en skogshage, vilket jag alltså gjorde.
Peter och jag hade redan ögonen på stallet innan vi flyttade dit, och har t.o.m erbjudit oss att KÖPA det, men icke. "Nope, det är INTE till salu", sa mannen vi pratade med.
Den som myser mest över coronavistelsen hemma är nog hundarna som har ständigt sällskap och får gå ut flera gånger per dag.
Nu har vi t.o.m två extrabarn hemma, vars pappa är sjuk och ligger på sjukan. Inte corona dock.
Så det är fullt ös medvetslös härhemma och barnen flyttar så sakteliga in i sina respektive rum medan jag härjar runt på nya kontoret och försöker bringa ordning på det totala kaoset av böcker, pärmar och papper, papper, papper.
Idag hade jag tänkt att ungarna ska gräva färdigt för fiberinstallationen och jag ska klippa ner häcken som bara hunnits till hälften. Lägg där till ett bullbak och eventuellt ridning så är dagen full.

19 juli 2020

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nätterna igenom med sina vänner. Nu är det inte så....alls. Visst har Coronan ställt till det för oss, och Zabine naturligtvis. Hon kan inte gå i affärer, inte på restaurang, inte träffa sina vänner, men orsaken till det är att hennes hjärna löpt fullständigt amok och försatt henne i en mycket underlig position...hon är ständigt trött och sover jämt. Om vi mot förmodan gör något extra till exempel åker till stallet och pysslar med hästarna, så åker hon hem efteråt och däckar totalt. Sover, sover och sover.
Hjärntröttheten har sakta anfallit hennes hjärna och jag har en tes att orsaken är det extremt stora trycket hon la på sig själv i våras angående skolarbetet, som hon inte klarade av. Zabine har nämligen Add och mycket, mycket svåra problem med minnet. 
Tänk dig att du läser ett A4 och när du läst alla rader på det minns du inte de första raderna, alltså minns du inte vad det handlar om. Alls. Eller när du ska lyssna på ett föredrag och skriver upp stödord för att eventuellt minnas vad hen pratade om, och efteråt fattar du inte ett dyft vad alla stödord betyder, eftersom du tappade tråden redan efter fem minuter.
Vi har varit till läkare och ska tillbaka, men eftersom Zabine har hjärtfel (aortainsufficiens) som i vanliga fall inte märks, så måste vi vara i karantän och undvika sjukhus....i alla fall just nu.
Sommarlovet har gått extra fort i år och jag märker att barnen blir olustiga och de längtar inte tillbaka. 
De har inte gjort något speciellt i sommar, mest slappat och spelat dataspel och läst serier, eller sett på film. Zabine har spelat in en massa videor där hon sjunger in covers och skickar ut dem på instagram och allt vad det heter. Jag har tappat kontrollen på alla numera och brukar sitta och kika på dem med Zabine ibland, men blir snabbt uttråkad.
Nä, tillbaka till Zabines dilemma igen...
Add är en diagnos som numera sammanblandas med Adhd och de flesta förstår nog inte vidden av vad de tre bokstäverna gör med personen som har dem. 
I vår familj finns det fler barn med diagnos. Vår älskade sjuttonåring har Adhd med betoning på attention. Han skuttar inte runt som ett torrt skinn och hittar på ständiga bus, och har inte en kropp som kräver ständig rörelse. Istället är han som en levande zombie och föredrar att ligga i soffan och chilla med musik i öronen eller spelar dataspel eller surfar på nätet.
Sedan har vi vår minsting som inte har någon diagnos, men nog borde ha det. Han är vårt så kallade yrväder, en direkt kopia av mig som liten och litegrann som jag är idag. Saker ska hända oupphörligen och han umgås ständigt med kompisar, springer och hoppar runt, har svårt att vara stilla. En direkt motsvarighet till sin bror.
Peter och jag har tydligen Adhd det har läkarna vi haft kontakt med sagt flera gånger, och ja, det kan nog stämma, men jag har inga problem med det idag, det var förr i skolan när jag hade samma svårighet som Zabine att få in saker i skallen utan att dunka in dem.




24 juni 2019

En början 1013

Lisa svepte bak sitt långa mörka hår i en tofs hon hittade på handfatskanten och drog fram makeupspegeln som satt på väggen vid badrumsskåpet. Nog borde medlet verka fortare än så här, tänkte hon och gnuggade med fingrarna på fräknarna som envist höll sig fast i det brunbrända skinnet. Vänta 20 minuter, stod det på förpackningen, sedan skulle de vara väck. Men inte då. jag kommer att se ut som en prickig korv ikväll, med röda stråk fyllda av torkat blod. Kärringjäveln lovade mig på heder och samvete att det skulle fungera. Inget en prick skulle återstå. Inte-en-fucking-prick.
David tittade in i badrummet, men drog snabbt bort huvudet när handduken kom farande mot honom. 
"Försvinn. Du får gå själv ikväll. Jag följer INTE med. Inte så här."


Sommarlov och medicinstopp en tid

För en tid sedan började sommarlovet för barnen och i Razmus fall slutet på en era, och förhoppningsvis början på att bli vuxen det vill säga gymnasiet. Han har sökt till handels och vi har hittat en liten skola med bara 200 elever med superdupertrevliga lärare.
Zabine ska börja åttan till hösten och för henne blir sommarlovet som en välkommen tung suck. Hon är trött i både själ och hjärna, sover mycket och återhämtar sig sakta men säkert genom att träffa vänner, chilla i hängstolen med en bok eller lyssna på podcaster, rida sin älskade Erro och hjälpa till i stallet.
Hampuz gör som alltid, studsar mellan tak och golv, pratar i ett om allt och inget, och retar gallfeber på mest Razmus, men även systeryster Zabine får sina duster.
Jag och Peter jobbar, varje dag, men får/ måste ta semester från och med den 16 juli ungefär när en ny medlen kommer till familjen i form av ett svart moln av päls och två bruna, pigga ögon fulla av upptäckarglädje. Hon har inget namn ännu men blir Hampuz älskling. En mycket, mycket efterlängtad vän till honom. rasen är Doodle och vi har noga läst på för att kunna möta henne på samma mark.

Det var länge sedan jag skrev här och ännu längre tid sedan jag skrev på mitt manus. Tid är numera en bristvara och jag försöker, men får den inte att räcka till hur mycket jag än vill. Saknar känslan att producera text och använda hjärnan till det jag anser vara en mycket viktig del av en människas liv, fantasi. Men, jag får väl rationalisera och göra några omvärderingar och återgå till skapandet så fort som möjligt. Mindre teve - mera text helt enkelt, eller....är det surfandet som snor min tid? Hm...
Det finns ju så mycket att läsa på nätet, saker att lära mig som jag inte kunde förut. Väldigt, väldigt mycket har cirkulerat kring Tritill eftersom han varit skadad och jag behövt lära mig allt om det. Böcker i all ära, men att se en instruktör livefilmas slår nog lite mer eftersom jag är så trögtänkt kan jag se den tio gånger utan att skämmas, och ibland...händer det.
Tritill ska nu vara återställd, men...han har tappat oerhört mycket och har en lång väg tillbaka till tiptop. Tur att det är sommar och ljusa, långa kvällar. Dock fyllda med blodsugande bestar i form av mygg och broms. ha, ha...är det inte det6 ena så är det det andra.

Livet gjort en saltomortal och gett oss en riktig klackspark upp till himlen som innebär lycka och välfärd. Samtidigt har våra kroppar påmint oss att de börjar bli till åren. Undviker numera stora speglar och min kropp som antagit formen smal planka med diverse krökar och har ynkevikten 50 kg gör ont...typ överallt. Vad var det som hände liksom? Peters knän krånglar efter åratals knäsättande på tak och mina händer som ändå varit ganska schysta värker ihärdigt trots daglig massage och massageolja med diverse bra-för-värk-innehåll. Jag har nog testat det mesta i hälsoväg. Har dessutom fått något som heter TN i käften som ungefär känns som ihärdig, illande tandvärk, men med underligheten att den flyttar sig...hela tiden. Tydligen en nerv som finns på båda sidor om ansiktet. Att medicinera ger biverkningar och operation kan fungera, men inte alltid. Underligt är det, och jag har inte en susning varifrån det kommer....och apropå susning så har jag fått tinnitus. Peter har också det så vi brukar skoja om hur det blir när vi blir ännu äldre - ingen hör vad den andra säger.
Nåja, jag kan gå och stå och framförallt rida ännu. Höftvärken jag haft i många år är mycket , mycket bättre nu när jag rider, framför allt efter ett barbackapass, och jag kan fortfarande hålla tyglarna trots trasiga fingrar och leder. Lyckan att sitta på hästryggen överglänser mycket, ibland t.o.m smärta.

Nu ska jag krypa till kojs och njuta av mörkret som söver mig.
Godnatt

24 februari 2019

Add, Adhd och trigeminusnueralgi..

Det har varit en tuff tid i vårt liv. Vår älskade häst Tritill blev så illa sparkad att han fick opereras och förvandlades efter sommaren till ett hår av hin som inte alls ville samarbeta.
Nu har jag jobbat satan med honom och sakta men säkert kommer den fina, underbara hästen tillbaka som jag en gång köpte.
Det är som sagt var inte hans fel att det blev så här, mera veterinärernas, de som krånglade till det istället för att lösa problemet på stört. Hela sommaren gick.
Nåväl, operationen gick bra och vi är på banan igen. Han har som tur var inte tappat gångarterna, är bara lite obalanserad men mer än villig att jobba med mig.
Zabine vår lilla ängel har fått diagnosen ADD och vi jobbar febrilt på att hitta rätt medicin och få hjälp i skolan. Just nu är det mesta i kaos och lilla hjärtat tycker nog livet suger. Ändå kämpar hon som en lejoninna och visar på alla sätt att hon inte ger upp. Hon har testat olika mediciner men nu återvänt till den första efter att biverkningarna på de andra visat sig vara hemska. Concertan har också sådana, men inte lika starka, och underliga. Medicinen är dock hennes livflotte i skolan.
Razmus har rett ut det mesta i skolan och får fortfarande stöd, men har återgått till att äta vanlig skolmat. Vikten pendlar, ibland lite för dålig men oftast precis över ytan. Hans adhd är sämre och jag hatar det här taggiga som dyker upp när tabletten gått ur. Känner mig utsatt och tar ibland djupa andetag för att inte gå sönder när det är kaos i huset.
Hampuz kämpar på i skolan och har problem med matten, men en bra lärare som hjälper honom. Han studsar mellan golv och tak och är oroväckande lik mig som ung, har svårt att sitta stilla och pratar i ett. Ett energiknippe som inte har något stopp.
Mitt skrivande ligger fortfarande på paus eftersom vi just nu försöker få ihop vårt kök till ett fungerande sådant och snart slipper ha köket i biblioteket där det står en mikrougn, en tvåplattors spis  som knappt fungerar trots att den är nyköpt, och ett stort matbord som står mitt i rummet. Totalt kaos alltså, totalt kaos. Suck. Längtar tills allt är klart.
Vi har haft herr Cancer på besök, flera gånger till och med. Han högg hårt och brutalt, och avslutade med att i triumf på kort tid ta med sig två släktingar. Fuck cancer. Otroligt läskig sjukdom som holkar ur människor på många sätt, inte bara synligt.
Jag har eventuellt drabbats av sjukdomen TN (=Trigeminusnueralgi), men har ännu inte fått det bekräftat. Även det en aggressiv sak som gör att jag kvider av smärta. Det underliga är att jag ibland kan känna den flytta sig från ena sidan av ansiktet till den andra. Ibland ilar det i översta delen av tänderna, och ett hårt, intensivt tryck känns i käken. Jag googlar fortfarande för att lära mig om sjukdomen och har inte riktigt insett vad det är jag tampas med. Det finns tydligen medicin, men....och jag säger men med eftertryck, det är massor med biverkningar. Just nu funderar jag på att testa akupunktur hos min duktiga kines, och om inte det löser problemet går jag vidare till botox. Något jag redan använder mot min migrän. Hatar sprutorna bara.
Underligt hur kroppen förfaller när man åldras. Jag vill så mycket mer än kroppen orkar, och faktiskt fasar jag för när den säger upp sig, vilket den säkert lär göra. 
Tills vidare passar jag på att röra mig på alla vis, promenerar för att slippa blodtrycksfall, och rider nästan varje dag. Pga värken i käken äter jag mindre och har trillat i vikt, väger just nu 48 kg mot de ca 60 kg jag startade på som nybliven hästägare. Känns dock som om runt 50 kg är min trivselvikt.
Dagens träning med Tritill gjorde mig spralligt glad och jag har haft ett stort leende på läpparna sedan passet. visserligen frös jag som sjutton efteråt, men ett hett bad och varma kläder löste problemet pronto.
Klockan passerar just nu 1.00 och det är dags att krypa till sängs. Imorgon ska Zabine ta bussen mot Hälsingland och jag rida ut på Tritill en sväng. Spännande.
Må gott
Kram




16 februari 2018

Dagboksinlägg

Efter att barnen åkt till skolan med bussen lade jag mig i sängen, drog täcket upp till hakan och tog upp en av de hundratals tidningar som ligger instoppade i mitt nattduksbord. Naturligtvis handlade den om hästar. Ibland får jag lite dåligt samvete att jag är så himla lycklig över att ha häst igen, som om jag borde skämmas över att ta upp en hobby. Nä, vet hut du som sitter på min axel och hummar. Livet är alldeles för kort för att lägga tid på funderingar vad ANDRA tycker.
Nåväl, som du förstår orkade jag inte ligga speciellt länge och läsa. Tankarna hoppade omkring i skallen och jag hann fundera både på vad jag skulle träna med Trille idag och hur vi ska få Lilleman att acceptera badhus och att få vatten över huvudet. Något han idag har totalpanik om. Han vägrar gå i vattnet och trots lock och pock står jag alltid där, frysande med en tom famn och en unge som sitter på bassängkanten och ler sitt charmigaste, buttraste leende. Han är rädd - dörädd...en kvarleva från när han höll på att drunkna i en bassäng, stående mellan oss. Jo, det är sant. Vi insåg med panik vad som hände och slet upp honom ur vattnet som han lutat sig ner i med huvudet och långsamt höll på att dö medan vi stod bredvid.
Han var tre då, kanske äldre till och med.
Till slut steg jag upp, slängde i mig en macka och bredde en till, hämtade nyckeln till bil, hus och skrivarbod, en morot och ett äpple, sedan gick jag ut, slängde in det mesta i bilen, startade den och drog på full värme. Det är attans kallt. Brrr.
Med ridkläderna på åkte jag till stallet och mockade åt Trille, men tog inte in honom. Istället mockade jag till Sossos hästar och lade in käk. 
Trilles grannes ägare kom och skulle använda korallen för att longera sin häst, så jag fortsatte mocka, fyllde på nytt hö i påsarna och tog slutligen in Tritill som tyckte jag var fånig som inte gjort det på studs. Han smaskade i sig en tuss hösilage som jag lade in och stack ut huvudet för att kolla vad jag gjorde.
De andra kom tillbaka till stallet och jag satte på Tritill longeringsgjord och träns, sedan gick vi ut och jobbade. Ha, ha...han hade en alldeles egen tanke idag, nämligen att inte bara han skulle gå runt, runt i korallen, nej han pockade på att jag skulle gå bredvid honom. Skrattande ställde jag mig vid honom och så gick vi, varv efter varv, stannade, gick, stannade, backade, gick åt sidan.
Det var hårt i marken och isigt, fläckvis mycket halt.
Jag hade ju tänkt rida i paddocken, men struntade i det och tog in lilla lurvtotten i boxen, borstade honom och gav honom ett äpple som alltid. 
Peter ringde och sa att han var på hemväg, ville ha sällskap verkade det som.
Magen kurrade högt på mig och jag for hem jag med efter en puss på mulen på Trille och ett "Hejdå älskling"
Stannade bilen på vägen utanför hagen och rullade ner rutan, ropade "Hejdå hjärtat", och åkte hem med ett stort leende, innerligt glad att vi hittat en så underbar själ.

Hemma höll Peter på att bygga ett trappräcke upp till övervåningen. Det blir jättefint, och faktiskt känns det ganska skönt att slippa vara ständigt orolig när ungarna far runt som ystra kalvar i trappan.
Jag pysslade med bokföringen, men orkade inte riktigt sätta fart, det är himlens tråkigt med pappersgöra, ellerhur?
Plötsligt såg jag att klockan var nästan halv två och rusade ut till bilen och iväg till skolan.
Sms.ade Raz och Hampuz att vi skulle mötas vid fritiset, men fick ingen respons och ringde dem när jag en kvart senare körde in på skolområdet. Och NU svarade båda två.
Hampuz hade sin kompis med sig och Raz kom sekunden efter.
Hem genom små, fallande flingor. Underbart, vackert.
Jag fixade köttfärssås av diverse salsor och grönsaker, drog ihop det med spagetti och hojtade ner ungarna.
Swish vad tiden sprang iväg. Klockan närmade sig fem och jag drog i flygande fläng till stallet med två morötter i fickan och en tjock mössa på skallen. Det blåser ispikar känns det som. Brrrr
Hästarna gnäggade igenkännande och ville in. Snabbt förpassade jag och Sosso dem till boxarna, sedan gick jag till Trille och gosade och kratsade hovarna och borstade ur dem. jag gör det varje kväll för att han inte ska få problem med fötterna. När jag ändå var igång passade jag på att borsta av honom och reda ut man och svans som är tjock och härlig.
Klockan rusade iväg och Zabine ringde från bussen. Hon hade ramlat i backen och slagit skallen. Suck. Det lät som om hon fått lätt hjärnskakning, men time will tell.
Drog med Peter och sa åt småttingarna att hoppa in i bilen, styrde kosan mot Tumba och körde in ens snabbis med ungarna. Hampuz ska sova borta inatt.
Zabine var trött efter resan och hennes huvud värkte. Jag kollade hennes ögon och kände igenom huvudet utan att hitta något. Lilla gumman.
Hemma igen lade jag Zabine, men kollade henne efter en stund. Hon fick en kall kompress över huvudet och somnade efter bara någon minut.
Efter en halvtimme gick jag upp och kollade så att hon andades och hörde djupa, lugna andetag. Hoppas, hoppas att hon är bra imorgon.
Peter och Raz sitter i rummet intill och tittar på tv. Med jämna mellanrum kör reklamen igång och jag suckar högt. Usch, jag hatar alla dessa avbrott.
Nu ska jag packa ihop och lägga mig i sängen och läsa. Ett nyårslöfte jag gett till mig själv, och faktiskt håller ganska bra.

16 februari 2017

Dagboksinlägg

Jodå jag vet mycket väl att det är idiotiskt att ge sig av till IKEA en lördag, och dessutom ha barnen med sig, varav ett med ADHD. Men, jag tänkte väl att alla intryck och tanken på deras kommande rum som faktiskt var orsaken till besöket - skulle lugna ner alla upprörda känslor.
Behöver jag säga att besöket blev en pärs...både för mig och Razmus, som gav upp efter halva tiden därborta och istället tjafsade med mig och lillebror. Om allt, och ingenting.
Vi hittade en massa fina möbler och migränen jag dragit på mig försvann dagen efter, men...jag tror att det dröjer länge innan jag besöker någon stor affär med alla ungar i ett långt koppel med mig.
Vi gör framsteg med deras rum, men rörmokaren är upptagen och elektrikern har inte heller tid att komma. Inte nästa vecka, kanske nästnästa. Suck....
Nåja, vi gör det bästa av situationen och tapetserar barnens uppehållsrum under tiden vi väntar. Och rider, naturligtvis. Jag och Zabine ska ut på lördag igen. Längtar så.

På söndag ska vi titta på en häst vi hittat och kanske, kanske ska köpa. Om kemin stämmer, och om allt är okej. Hästmarknaden är INTE att leka med. Mycket underliga lirare som säljer halvdana hästar, ibland backar jag redan när jag pratar med dem. Hur har det blivit så här? Borde inte människor skaffa en häst som de sedan har kvar forever and ever? Det blir ju ens älskling. I alla fall blir mina djur det. Vi blev ju tvungna att ta farväl av vår älskade Zilla för inte så länge sedan och blev om igen varse vår dödlighet. Må så vara att djuren lever länge, men inte lika länge som oss människor, vilket är lika tragiskt varje gång det händer. Ibland känner jag Zillas närhet och hör henne tassa över golvet och hoppa upp i soffan bredvid mig. Hennes dotter Zenta har hittat sin plats i tillvaron igen och på köpet blivit husses gåshud som inte lämnar hans sida. Lilla hjärtat ligger i våra sängfötter varje natt, blick stilla för att inte störa honom. När morgonen kommer kryper hon upp intill honom och pussar honom godmorgon. Gosfia.

Idag har jag städat hos en av mina favvokunder medan Peter for till verkstaden och knäckte några bleck, som vi sedan hade med oss till bygget i Ekerö. Bygget ja...kaoset vi kom till i början av månaden börjar reda ut sig, men det har varit många vändor och vi har fått ta ner blecken för att ändra dem flera gånger. Inte skoj alls, men det blir fint.
Ikväll knäckte vi till fler bleck på verkstan och for sedan hem, där jag bytte skor och hämtade Zabine för att därefter köra henne till sången.
Eftersom Zabine vill bli artist försöker vi hitta någon som är villig att under en dag ha med henne och visa hur artistlivet är. Hon ska nämligen ut på praktik genom skolan. Vi drar i olika trådar och letar bland vänner och bekantas bekanta, men...nej, vi verkar ha ont om artister i vår bekantskapskrets.
Alla tips mottages tacksamt.

Imorgon ska vi tillbaka till Ekerö och sätta fast fler bleck.
Nu sitter Peter och pojkarna och tittar på film medan jag surfar och bloggar. Zabine somnade sött vid nio, lycklig som en lärka över att ha fått sjunga med bästisarna på FEJM.

Sov gott

9 september 2016

En början-1012

"Äntligen", skrek Kim och sprang efter Tessan som balanserade på skateboarden med blicken riktad i backen. "Se upp!", skrek Kim sekunden efter, när hon insåg att väninnan var på väg in i en bil som nyss parkerats i sluttningen. 
Smällen var oundviklig och ljudet ekade över parkeringen.
Tessan flög in ett räcke som delade av parkering ett och parkering två, hjälmen sprack i två delar och kroppen slog ner i backen med ett ljud som skrämde Kim. Skateboarden fortsatte in i ett prång och studsade i väggen på ett av de fyra garagen.
Efteråt var allt tyst. Tessan låg livlös på marken, blod rann ur hennes näsa och ögonen var slutna.
Kim sprang fortare än hon någonsin gjort och slängde sig ner bredvid Tessan. Andades hon? Jo, där syntes en liten rörelse på bröstkorgen. "Skadorna, jag måste kolla skadorna", mumlade hon för sig själv och drog av sig hoodtröjan för att vira ihop den och ägga den under Tessans huvud. Just ja, tänk om nacken är bruten, bäst att låta henne ligga stilla. 
"Aj", stönade Tessan och lade handen över rumpan. 
"Sch, ligg stilla. Jag ringer efter en ambulans."
Signalerna gick fram, en, två, tre....
Tessan lyfte på huvudet, och föll tillbaka med ett gnällande ljud över läpparna. "Aj", sa hon och svimmade.
Kim kom fram till en kvinna som lugnt lotsade henne vidare och lovade ha en ambulans på plats inom några minuter.
"Lilla gumman", tröstade Kim och smekte Tessan över kinden. "Min envisa lilla stumpa. Varför skulle du nödvändigtvis åka i backen? Det kunde väl ha räckt med parkeringen?"
Tessan öppnade ögonen och log mot Kim, sluddrade: "Men, jag klarade det. Ellerhur? Heeeeela vägen."

8 september 2016

En början-1011

Jag stannade bredvid muren som vartefter åren gått klätts in i klätterhortensian. Dörren knarrade, nästan onaturligt högt och dofterna från andra sidan nådde mig redan när jag passerade genom dörrhålet.
 Istället för fönster hade någon bänt svarta metallstänger i vackra mönster och tråcklat in det mellan brädorna. Gruset knastrade under fötterna och på båda sidor om vägen stod tvåmetershöga röda och vita blommor som hindrade mig att se in i trädgårdens hjärta.
Jag kände mig iakttagen och snurrade runt, men såg inget.
Maktkampen i häcken mellan häckhortensian och hasselbuskarna var ojämn, men väldigt vacker. jag föredrog gröna buskar och träd framför blommor. Allergin hade gjort mig immun mot rosornas skönhet, och om jag tittade riktigt noga såg jag både två och tre solrosor sträcka sig mot himlen, förvisso vissna, men storheten gick inte att ta miste på. Deras enda framtid nu bestod i att vara fågelmat.
Det hisnade till i magen när jag steg ut på bron som ledde över till andra sidan. Det mörka, virvlande vattnet drog mig till sig och det var inte svårt att förstå varför människor ibland tog steget över kanten.
"Visst är det vackert?"
Jag vände mig inte om. Ville njuta några sekunder till av vissheten av vad som väntade. Såg honom ändå framför mig. Varje rynka, varje färgskiftning i huden.

3 september 2016

En början-1010

Fånge nummer 0013, allmänt känd som knivcharlie bar naturligtvis ett efternamn, ett adligt som noga gömdes i pärmar av människor som fick pengar för besväret. De andra fångarna gick undan när han kom gående och undvek noga ögonkontakt, rädda för repressalier i ett senare skede. 
Han steg upp ur sängen tidigare än någon annan och gjorde sin dagliga gymnastik. Stönandet och viskandet av nummer ekade i rummet. I huvudet gick han igenom det som varit och försökte förnimma dofterna från staden där vattnet skvalpade runt fötterna ibland. Om han blundade kunde han se bergssluttningarna där människohänder placerat små hus och till och med gjort små trädgårdar i terassform. Glittrandet från sjön förstärktes i solskenet och båtarna med fiskarna syntes som prickar.
Knivcharlie drog med handen över stubben på huvudet och gled med blicken över teckningarna han gjort ur minnet. Dofterna fanns bara kvar som ett svagt eko i sinnet numera. Femton år  en cell kan förvränga en hel del av det man tror.
En nyckel sattes i låset och Charlie satte sig på sängen. Överkastet var så hårt spänt att man kunde studsa en guldpeng på det, och på golvet stod skorna, nyputsade, utan skosnören förstås. Fängelseledningen hade en skev bild av att Knivcharlie skulle försöka hänga sig i dem. Han fnös åt tanken och stängde skåpet där de få klädesplaggen var samlade.

1 september 2016

Medicin-ADHD-kränkningar

Razmus har nu gått några dagar i skolan och jag medger att de första väntade jag stadigt på arga mejl från frustrerade lärare. Men...de kom inte. Istället fick jag ett i fredags där hans mentor berättade att alla lärare var supernöjda med honom och tyckte allt flöt bra.
Jag, eller vi ska jag väl säga blev jätteglada.
Kan det vara concertan som är hjälpen, eller är det bara faktumet att hans gamla lärare togs bort från skolan, och tydligen tagits bort från nästa skola också pga svårigheter att tackla elever, läs humöret.
Det är aldrig okej att skrika till barn, och de med #ADHD får ibland en sk låsning och blir rosenrasande, kastar saker eller bara går iväg. Raz gör så, även hemma. Det är mycket som går sönder i onödan. Ett tips är att sätta upp en boxningssäck i rummet, att slå sig trött på.

Raz gamla lärare (2 st) tyckte det var helt okej att kalla honom saker typ ADHD-unge, efterbliven, idiot mm, men barnen i klassen talade om för mig vad som pågick och vi vände oss till skolinspektionen som kickade lärarna lite snyggt. Barn är så otroligt utsatta.

De har fått ipad:s där man kan läsa t.ex tyskaboken och engelskaglosorna. Underbart. 
Jag blir så avundsjuk och önskar att jag haft det så. Eller om google funnits, och youtube. Då hade nog mitt betyg varit ännu bättre. Det var många gånger jag satt och slet mitt hår för att jag inte förstod något och mina föräldrar kunde inte hjälpa mig. Samhällskunskapen var ibland så tråkig att jag somnade och läraren hade ingen lust att försöka få mig förstå t.ex det där med mandat osv. Jag var utlämnad.
Jag känner igen mycket av Raz diagnos i mig själv och skrattar ibland, men mest är det nog sorgligt. Tänk om jag haft andra förutsättningar.
Jag hade extremt lätt för språk men skrev ner varenda mening i de andra ämnena, för att överhuvudtaget få in det i huvudet. Gör faktiskt likadant idag. Pluggade genom att dunka in skiten i skallen, skrev, skrev och skrev igen. Läste högt det skrivna om och om igen tills det förhoppningsvis satt. Matten var en mardröm, allrahelst proven då allt låste sig, trots att jag kunnat det dagen innan. Som tur var hade jag en underbar lärare som hjälpte mig.
Jag skolkade mycket från gymnasiet och hatade skolan. Gick tvåårig social linje som i stort sett var en upprepning av sjuan, åttan, nian, men intensivare. Fick bra betyg, men slet som ett djur för de siffrorna. 
Inte en enda arbetsgivare har brytt sig om mina betyg.

Vi ska till BUP på tisdag för att utvärdera medicinens vara...hur mycket Raz ska ta och om vi ska öka eller minska. Just nu ligger vi på 54. Razmus får känna efter och ta beslut själv. Vi tyckte det räckte vid 36, men BUP vill utvärdera nyttan.


Multifunktionell i min roll

Corona ställer till det på många plan, och idag har vi tagit beslutet att hålla ungarna hemma pga risken att få eländet.  Innan det beslutet...