31 oktober 2014

En början-757

Det hade just börjat snöa.
Jag stod vid de slarvigt upphängda kläderna och tittade ut genom hallfönstret. Snöflingorna föll som små lätta, dunbollar, hoptjoffade av vattnet som sugits upp av dem på vägen ned.
Alldeles strax skulle hallen fyllas av förväntansfulla ungar, just hemkomna från sitt jullov. Jag måste komma ihåg att ta fram stövlarna och täckjacksbyxorna, tänkte Cecil och plockade upp en röd, ensam strumpa som ramlat ned från elementet där den legat och torkat. När han lutade sig över byrån såg han att den andra strumpan fastnat mellan väggen och byrån. Typiskt Tomas, tänkte Cecil och drog med handen över det grånade håret. Så lik sin mor. Det gjorde fortfarande ont att tänka på Letitzia och han sköt bort tanken så fort den landade. Kläderna hon ägt var nedlagda i lådor och uppsatta på vinden, ifall att, kanske.
"Varför står du här och drömmer?"
Cecil vände sig mot kvinnan som kommit bakom honom och lagt sina armar runt hans överarm. 
Hon lutade sig mot honom och smekte hans kind. Ord var överflödiga, hade alltid varit. Kvinnan som var hans älskade mor stapplade till och var hotande nära att ramla omkull.
"Jag gör iordning inför barnens återkomst", mumlade Cecil och lade strumporna på byrån. 
"Jag hjälper dig gärna. Det vet du", sa modern. "Med allt", la hon till och haltade ut från rummet. "Jag kan stanna så länge jag behövs", fortsatte hon och stängde dörren försiktigt.

En bil stannade utanför huset och med ett leende såg Cecil hur de tre barnen hoppade ut ur den och rusade mot dörren med hunden skällande efter sig. Två hårda bankningar hördes och ett glatt tjatter etablerade sig i den lilla tamburen utanför halldörren.

29 oktober 2014

En början-756

Mexico, sol och bad, sena nätter, kanske en flirt eller två. Det hade varit min plan. Som vanligt blev det inte som jag ville. Flyget var försenat, hotellet luktade ankskit och cigarretter, och det låg långt ute på landet, öde utan möjligheter att åka vare sig buss eller bil.
För att inte helt förgås av leda gick jag långa skogspromenader och träffade på spindlar stora som mattallrikar, insekter som glänste som silver och en underlig tvåmeters ödla som vägrade lämna mig.
En dag bestämde jag mig för att gå extra långt in i djungeln. Jag bar naturligtvis kängor och heltäckande byxor. 
Guiden på det sunkiga hotellet ryckte på axlarna och sade något på ett språk som antagligen var inhemskt mayaspråk när jag på stapplig spanska försökte få tips på var jag skulle gå. Mannens raka, stolta näsa rynkades och de grova, ärrade händerna viftade i luften. 
Jag gjorde en grimas och drog upp axlarna med händerna utsträckta med handflatorna uppåt.
Han drog upp en karta ur bakfickan. Den satt knappt ihop i vikningarna och här och var syntes stora cirklar som låg i varandra. Jag fattade ärligt talat inte alls vad jag såg.
Mannen tryckte ned den i mina händer.
Jag tog emot den och följde en prickad väg med fingret, mötte hans blick och nickade.
Han nickade tillbaka och sa något igen.
Jag gav tillbaka kartan, men fick den tryckt i händerna igen.
För att den inte skulle gå helt itu, vek jag den omsorgsfullt och lade ner den i min väska.
"Ciao", sa jag och gick min väg.
Djungeln bakom hotellet var rensad och en stig gick in. Stora spindelvävar syntes mellan träden. Rysande av obehag drog jag igen den tunna jackan jag varit smart nog att ta på mig, och kollade samtidigt att kängorna var ordentligt knutna. Dags för lite äventyr, tänkte jag och gick längre in.
Väskan där jag förvarade vatten och några mackor slog mot höften när jag gick med taktfasta steg. En grov vasstandad slingerväxt stoppade mig, men sköts åt sidan med hjälp av foten.
Stigen blev allt smalare, men jag såg små skyltar här och var och antog att det var guidens verk. Så länge jag såg dem kände jag mig trygg.
Solen värmde min rygg trots att den lyste långt ovanför djungelbältet. Jag såg att det droppade från bladen som var lika stora som en toalettsits. Emellanåt nåddes mina öron av ett högt tjutande läte och efter några timmars marsch såg jag fågeln som var ursprunget till det. Den var gyllengul och hade små tofsar på huvudet. Plötsligt rasslade det till i vegetationen, och jag såg en svart/vit randig svanstipp. Vad var det? För att förbereda mig hade jag läst allt jag kommit över om djurlivet i Mexico. Ormar var ofta giftiga här, och det gällde att tänka sig för innan man satte sig på huk och gjorde sina behov. Cikadorna sjöng. Min första reaktion var att stanna och vända tillbaka mot hotellet. Efter bara några steg stannade jag igen och slog med ena knytnäven i den andra handen. Vad löjligt att få panik över en liten kroppsdel på ett djur. Djuret var säkert lika rädd som mig och borta nu. Mycket riktigt var den borta och hur mycket jag än rafsade runt bland löven med en pinne, hittade jag ingenting. Leende kastade jag bort pinnen och fortsatte stigen fram. Vad det än varit fanns den inte kvar och jag kunde inte göra något åt det, tänkte jag. En blågrön stor skalbagge kom surrande i luften och landade på ett av bladen. Den är vacker, tänkte jag och klev utanför stigen med ena foten.

I ena stunden befann jag mig på stigen, i nästa vilt skrikande, kantande nedför en lång lerig brant. När jag äntligen stannade var jag blöt och lerig, händerna smärtade och ett djupt sår syntes över ena låret.
Ett klickande ljud hördes uppifrån och jag höjde blicken. Jag satt framför ett träd med en diameter på flera meter. En klocka satt ovanför en vackert ornamenterad dörr, och ett dubbelfönster var placerat cirka en meter ovanför dörren, lika vackert dekorerad. Ett högt hoande gjorde så att jag hoppade till. En uggla, här, tänkte jag och såg hur den fällde ut sina vita vingar och flög iväg. Att det fanns en dörr och ett fönster kändes så absurt att jag inte riktigt fick in det i huvudet.
En randig svanstipp petade ut genom ett hål vid trappans högsta plan och jag vågade inte röra mig.

En början-755

Jag tittade ner på trafiken långt därnere. Det hisnade i magen och jag kände mig illamående. Några ynka steg var allt som behövdes, sedan skulle jag vara inne i värmen igen. Det hade varit lätt att ta sig upp på stegen som satt utanpå byggnaden, men jag frös om fötterna och händerna liknade isbitar. Att gå ut och kasta soporna iklädd bara mässingen hade inte varit någon bra ide´. Nu stod jag här, naken och utlämnad. Jag tog ett långt steg och hoppade ner på nya grannens balkong, smög över till andra sidan och skulle precis ta ett långt kliv över till min balkong, när dörren öppnades.
"Stopp där", sa mannen och höll något i händerna som såg ut som en påk.
Jag värjde mig med händerna och kisade mot ficklampan han riktade mot mig. 
"Stanna, sa jag", röt han och höjde påken, som jag nu såg inte alls var någon påk, utan ett gevär.
För hundrade gången i mitt liv svor jag över min stumhet och satte mig på huk för att han skulle lugna sig. Med händerna lyfta försökte jag göra mig förstådd. Teckenspråket var mitt enda kommunikationssätt.
"En kvinna? Vad i helvete gör du på min balkong? Rör dig inte."
Gråtande tecknade jag förlåt, och en massa annat som han säkert inte förstod.
Jag hackade tänder och fötterna började frysa fast i golvet. Det gjorde ont överallt.
Mannen rynkade på pannan och verkade vela mellan att stänga dörren och dra in mig i värmen. Han sänkte geväret och lyste på mig igen. Skakande på huvudet bet han ihop så hårt att läpparna blev nästan osynliga.
Jag slog armarna runt mig själv.
"Oj, förlåt , här står jag och tjafsar. Kom in vännen. Kom in", sa han och gled med blicken över mig. "Är inte vi grannar?"
Jag nickade och kände att mitt nytvättade hår frusit till is.
Han skrattade till och drog till sig en turkos filt som låg i soffan. Snabbt virade han in mig i den och lade sin arm över mina axlar. "Kom in vet ja. Du är stelfrusen."
Jag log försiktigt och drog en suck av välbehag när jag kände ett varmt golv under fötterna.
Mannen gnuggade mina vita händer och jag grimaserade när det började sticka i dem.
"Vi tar frågorna sedan", sa han och gick ut i köket. Några sekunder senare återvände han med en kopp ångande te. "Det här är egentligen mitt, men du ser ut att behöva det mer. Jag har bara smakat. Hoppas du inte har bacillskräck?"
Jag skakade på huvudet.

27 oktober 2014

En början-754

Fönsterluckorna öppnades med ett brak och regnet piskade mot rutorna. 
Det må vara en klyscha att säga att jag vaknade med ett ryck, men det var precis det jag gjorde. Golvet var iskallt och luckorna slog fram och tillbaka. För att inte frysa ihjäl virade jag täcket runt mig och tassade på tå till fönstret för att öppna fönstret och stänga till. Men, det gick inte. Jag tog tag i handtaget med båda händerna och täcket föll av mig. Regnet slog så hårt mot rutorna att det var svårt att se ut.
Plötsligt kom något genom luften och landade på fönsterbrädan. Röda ögon mötte mina. Spetsiga tänder blottades.
Jag backade och försökte minnas var jag lagt brännbollsträet jag använde i somras. Försiktigt böjde jag mig ner och plockade upp täcket. Därefter gick jag ned på knä och kände med ena handen under sängen samtidigt som jag höll blicken på djuret utanför.
En stark vind drog igen luckorna och jag viskade: "Hurra", men såg genom spjälorna att djuret hoppade ut i mörka natten för att sedan återvända när det var fritt igen. Nåja, tänkte jag, fönstren är hela så in kan det inte komma.
"Krasch!"
Glaset exploderade och bitarna regnade över mig. Underligt nog fick jag ingen på mig. Skärvorna ställde sig som ett staket runt mig. Ett väsande fick mig att titta upp. Högst en meter bort satt ett underligt, kolsvart, kattliknande djur och väste med sylvassa tänder. En tjock, borstig svans svepte fram och tillbaka.

26 oktober 2014

En början-753

"Vart tar du vägen varje kväll?" sa Petter och lade kameran på bordet. 
Hanna gapade.
"Ja, jag vet att du försvinner. Igår tänkte jag följa efter, men det kändes fel."
Hon stod tyst.
"Måste vi prata om det? Jag gör inget fel."
Petter fnös och lade armarna i kors. 
"Varför?", sa Hanna.
"Skojar du?", suckade Petter och samlade ihop sina kläder. "Jag flyttar."
"Älskling, du skojar va? Jag har ju sagt att jag inte gör något fel. Det är bara en grej som jag måste göra."
"Varje natt", fnös Petter och stoppade. "V-a-r-j-e natt?"
"Jag berättar sedan."
"Det behöver du inte. Du kan flytta till honom. Ja, om det inte är en henne förstås. Det skulle inte förvåna mig ett dugg."
"Det är ingen han eller hon. Jag kan inte berätta ännu, älskling. Jag kan inte."
"Kalla mig inte älskling. Det ordet har du förbrukat."
"Men, ..."
"När vi ändå pratar om hemligheter kan jag väl lika bra berätta vad jag hade i åtanke. Nilla har fixat en resa till Nice. Bara du och jag."
"Älskling."
"Sluta upp med det där."
"Men, jag älskar dig. Har alltid gjort."
Petter tog upp kameran och hängde den runt halsen. 
Telefonen ringde. Om och om igen utan att Hanna tog upp den.
"Ska du inte svara", sa han och lutade sig fram för att ta upp den.

25 oktober 2014

En början-752

Den ena efter den andra gled upp på dansgolvet och började röra sig med långsamma, nästan loja rörelser. Deras blickar riktades mot scenen där en kvinna iklädd svart tajt kattdräkt stod. Hon ålade över golvet och rullade runt som en kelsjuk katt, tryckte sitt underliv mot underlaget och blundade med öppen mun.
Jag tryckte mig hårt mot väggen i syfte att inte synas alltför mycket. Gardinen rörde sig av vinddraget från fönstret och en illande kyla etablerade sig i huden som tryckts mot fönstret. 
Gruppen ute på dansgolvet drog sig ömsom mot, ömsom från varandra. Händerna sträcktes upp mot taket där ljussken exploderade med jämna mellanrum. 
Doften av svett trängde sig på och jag måste verkligen anstränga mig för att inte hålla för näsan.
Kvinnan på scenen låg på rygg med det rödskimrande håret böljande över scenkanten. Hennes pupiller liknade silverfärgade stjärnor och jag såg en svart panter lösgöra sig ur skuggorna bakom scenen. Runt halsen bar den ett glittrande halsband.

23 oktober 2014

En början-751

Terry lutade sig över det smala, kilformade hålet i trädets mitt. Några gula blommor växte på kanten och över stammen hängde gröna, slemmiga rankor med små, runda löv.
"Ser du?" viskade han till systern och tryckte in pekfingret under barken och bände bort den.
Ett lågt stönande stoppade honom från att fortsätta. Terry tittade på systern och gjorde en min. "Det var du va?"
Anja skakade på huvudet och tog ett steg bakåt. 
"Ljug inte", fortsatte han, och bröt av en gren som hängde över hans huvud. Terry tryckte ned den i hålet och snurrade den. "Det var du, jag vet det."
"Kan vi inte gå hem nu?" sa Anja och tittade på grenarna som verkade ha sjunkit ner mot dem. "Mamma undrar säkert var vi är."
"Gå om du vill. Jag tänker inte gå någonstans. Du måste väl medge att det är spännande? Tänk om det ligger en skatt därnere?"
"Ha", fnyste Anja, och gick några steg bort. "Det där säger du bara för att du inte vill att jag ska gå."
Terry satte foten mot trädet och hivade sig upp på avsatsen. Han satte ned en fot i hålet och tvekade en stund innan han tryckte ned det andra.
"Lägg av nu. Du får inte göra så här. Pappa kommer att bli jättearg."
Med bestämd min ålade Terry sig ner i hålet. Nu syntes bara ansiktet.
"Snälla?" bad Anja.
Han skrattade och dök ned.
Några skator satte sig på en gren och kivades. Plötsligt tycktes det som om grenen skakade på sig, och skatorna flög iväg.
Anja gnuggade sig i ögonen. Hade hon verkligen sett rätt?
"Nu är jag på botten", skrek Terry. "Konstigt, jag tror att det är en dörr här. Undrar vem ...?"
När han inte sa något mer kände Anja en rysning. Hon tittade upp mot grenarna och tyckte det såg ut som om de dragit sig uppåt igen.
"Terry!"
Ett vindrag gjorde så att löven rörde sig.
"Terry!" ropade Anja och sprang fram mot trädet. "Terry!"

22 oktober 2014

En början-750

Jag skulle äntligen få ett eget rum, och mamma hade lovat att åka med mig till Ikea och köpa nya möbler. Allt, allt skulle vara nytt. Inga mörkbruna, tråkiga, knarriga fåtöljer, och inga garderober som liknade lutande tornet i Pisa. Gardinerna var inte från åttiotalet och väggarna var vackert vitmålade. Rummet hade tömts på saker och jag hade redan tillbringat åtskilliga timmar på Ikea och en massa andra möbelbutiker.
Vi tog vår stora pickup. Mamma hade inte kört den så många gånger och saktade in i varje kurva. Solen lyste och jag var glad. Äntligen skulle jag få flytta ut ur mitt och syskonens gemensamma rum. jag var redigt less på brorsans snarkande och fisande. Kojan som pappa byggt under min säng verkade ha minskat i storlek vartefter jag växte, och jag fann inget större nöje i att sitta instängd där med kompisar.
Mamma satt tyst med blicken framåt. Jag såg att bröstkorgen rörde sig och det mörka håret lockade sig i pannan av svetten som sipprade fram. Hennes läppar var hårt sammanbitna och hon höll så hårt om växelspaken att handen vitnade.
"Är allt okej", sa jag och såg henne nicka.
"Tyst, jag måste koncentrera mig", mumlade hon och bet sig i underläppen när vi mötte en långtradare som jag visste skulle till vattenverket längre bort.
Mamma bromsade och stannade.
Jag satt tyst en lång stund och väntade på att hon skulle köra igen, men inget hände. Bil på bil passerade och tutade högt på oss eftersom vi stod i en kurva.
"Du måste nog trycka på den där", sa jag så högt att hon hoppade till.
Mamma tryckte in den röda trekanten och den blinkade.
"Kan vi åka hem igen?" sa hon med trött röst. "Jag fixar inte det här. Pappa får åka med dig istället. Min lilla bil är så mycket lättare att köra."
"Du lovade", snyftade jag och såg alla mina drömmar grusas. Pappa skulle aldrig ens drömma om att gå in i en affär, och absolut inte Ikea. Han var av den gamla stammen, de där som aldrig gör ett dyft hemma och föredrar att mecka med bilen framför att åka utomlands.
Mamma vände sig mot mig och log.
"Snälla?" sa jag och lade handen på hennes arm.
Mamma tog ett djupt andetag, tryckte på knappen för att stoppa blinkningarna och lade i en växel.
Hon tryckte på gaspedalen och vi for iväg med ett skutt.
"Heja", ropade jag och höll i mig i handtaget på dörren när hon tog en kurva alldeles för fort.
"Det här gör jag för din skull!" skrek mamma och vevade ned fönstret. "Är det inte väldigt varmt här inne?"
Huttrande motstod jag impulsen att dra på mig jackan och nickade.
Mamma mötte min blick sekundsnabbt och log igen.

21 oktober 2014

En början-749

"Slöjan ska på!" skrek Fati och tryckte ned den över Fadimas huvud. "Du går INTE UT utan den."
Han stängde igen båda dörrarna in till rummet och tog fram den svarta piskan, lyfte Fadimas tygstycke och klatschade till med ände på piskan över hennes vader. Han slog en till gång, och ännu en, sedan lade han verktyget för misshandeln på bordet framför henne och pekade på det. "Trotsar du oss får du skylla dig själv."
Hon darrade och kände att hon pinkat på sig, igen. Det hade blivit svårt att dölja doften för klasskompisarna och många av killarna slängde ur sig okvädingsord så fort de hann. 
Dörren öppnades och mamma kom in. Hon bar en vit flaska i handen och en bomullstuss. Utan att säga något visade hon med en rörelse att Fadima skulle dra upp sin klänning.
"Varför trotsar du honom hela tiden älsklingen min? Han vill dig ju bara väl."
"Det är hans religion. Inte min", snyftade Fadima och önskade att mutti skulle komma och bo hos dem igen. Hon hade aldrig accepterat pappas slag.
"Vi måste vika oss, älskling. Vi måste. I alla fall ett tag, tills jag hittat ett nytt boende. Sverige är ett bra land, och du måste lära dig språket så fort du kan. Jag börjar på kurs nästa vecka."
Hon satte på ett plåster över såren och klappade dottern lätt över rumpan. "Du är stor nu, älskling. Du måste göra som han säger."
Fadima drog på sig den svarta slöjan och knäppte den över ansiktet. Han skulle minsann få se att hon var starkare än honom. Han skulle få se.

20 oktober 2014

En början-748

"Nå, kan det här med solel vara något för oss?" sa Maria och kavlade upp skjortärmarna. "Vi har ju gott om plats som du ser."
Mattias Holm tittade på siffrorna han skrivit i sitt block och bet sig i underläppen. Det här skulle bli klurigt och han visste inte riktigt hur han skulle börja. 
"Du ser fundersam ut. Tror du vi är på fel spår? Är det bättre med vindkraft och vad skulle det kosta?"
"Lugn nu. Jag måste nog prata med en kollega om det här. Det kostar en hel del att installera solpanelerna och helt utan el går de inte. Kan jag återkomma till dig på torsdag, senast fredag?"
Maria tittade bort mot korna som stod och idisslade. Det vore fantastiskt om drömmen om solel kunde bli sann. Det var både miljövänligt och mycket billigare att använda det. Hon hade läst allt hon kunde hitta på nätet och kände att det skakade i benen när Mattias Holm inte alls verkade lika entusiastisk. Hans beslut skulle påverka bankens, det var hon övertygad om.
"Jag tror verkligen på det här. Det går en hel del el, du vet på elstängsel, värme i ladugården och så vidare."
Mattias Holm sträckte på sig och tittade ut över ängarna som omgärdade den stora bondgården som nog en gång varit mycket fin. Nu behövde det målas överallt, och stängslen hängde ner på marken på flera ställen. Grinden han passerat in hade hakats av och lutats mot en stolpe som nog skulle falla omkull vilken dag som helst. Några hästar stod med hängande huvuden ute på en äng som saknade tillstymmelse till gräs. En rullbal stod några meter från dem.
"Som sagt var. Jag måste diskutera saken med en kollega. Jag ringer dig", sa Mattias och skyndade sig in i bilen, stängde dörren och for iväg med en rivstart.

18 oktober 2014

En början-747

"Pass, pengar och pessar, räcker det?" frågade Pernilla sin moster.
"Mer än väl", svarade den gamla damen och stängde resväskan. "Vi blir borta i två veckor och det finns tvättmaskin på rummet."
"Du har fortfarande inte berättat vem vi ska träffa där."
Mostern log mot Pernilla och borstade bort några osynliga dammkorn på hennes axel. "Du får se det när vi kommer dit. Jag tänker inte säga ett ord mer så det är ingen ide att du tjatar. Din kära mamma bad mig att hålla tyst, och jag brukar hålla vad jag lovar."
Pernilla tittade på henne och fnös: "Du som vanligtvis är en riktig skvallerkärring borde inte ha en sådan här kapacitet att tiga som du visar nu. Det är högst irriterande."
Det frasade om sidenklänningen när hon gick genom rummet och lyfte upp en liten bok. "Har din hemliga träff något med den här att göra? Jag har snart läst alla mammas dagböcker och inte hittat något annat än hennes liv med pappa, och några korta stycken om en kusin som jag aldrig förut hört talas om."
"Var inte så otålig. Det passar inte damer av vår rang."
Pernilla fnös och drog en lång suck. "Vår rang? Ha, den är inte mer värd än klänningen jag bär. Namnet pappa tvingade godsägaren att ge oss och marken vi går på, är bara till låns. Inom kort kräver han tillbaka alltihop. Vad gör vi då?"

17 oktober 2014

En början-746

Milla drog med pekfingret efter glaskanten och såg det vita pulvret falla ned på botten av vätskan. Ett högt gnissel bröts tvärt av när hon lyfte på fingret och istället lade det mot de rödmålade läpparna. Doften av honung som kokats fick henne att må illa. Jag måste bort från det här stället, bli vuxen och hitta en vettig karl, tänkte hon och tittade ned på mamma Britta som stod vid spisen som vanligt. Milla funderade ibland på varför mamman gjorde så. Älskade hon inte pappa? 
Ett sista svep över pulvret, sedan måste jag gå ner till dem. Hon skrattade till när hon tänkte på pappa Emil. En av de sista i sin ätt, och arvtagare till miljoners miljoner. Det är nog bäst att jag håller mig väl med honom trots allt, tänkte hon och sköt in stolen mot skrivbordet. 

16 oktober 2014

En början-745

"Han skrämmer mig", viskade Sanna och drog undan luggen som hängde över ögat. "Det här kan man inte bygga ett förhållande på."
"Lugn, ni hittar snart ett sätt att umgås", sa Laura och bytte sittställning. "Jag och Reza har fortfarande inte riktigt vant oss vid varandra. Ibland kan jag längta tillbaks till när jag var singel, men känslan stannar aldrig kvar."
"Vi är en katastrof", mumlade Sanna, och satte sig närmare Laura. "En megakatastrof."
"Du överdriver. Så illa kan det omöjligt vara. Reza verkar ju vara en trygg och snäll kille. Någon man kan lita på i alla väder."
"Vi är en katastrof tillsamman och borde aldrig ha träffats", sa Sanna och log. "Ändå kan vi inte låta bli varandra. Fatta att vi gjort slut femton gånger. FEMTON gånger."
"Det är väl inget konstigt med det. Ni har gjort slut innan ni hunnit tänka över saken ordentligt. Kärlek kan se ut på många sätt."
"Åh, varför måste du alltid vara så jäkla smart? 
Det knackade på dörren.

15 oktober 2014

En början-744

Ångbåten stånkade fram över det spegelblanka vattnet, och jag drog på mig en extra jacka. Doften av nikotin famnade mig och för min inre syn såg jag farfar iklädd sin gråa keps med en cigarrett i mungipan. En av båtens anställda passerade mig och log. Han hade en guldtand som blänkte till och sjömansmössan satt på sned. 

14 oktober 2014

En början-743

Magnus skrev ned orden han tänkt på hela natten. Att säga dem klarade han inte. Inte än. Inte nu. Med stora bokstäver skrev han Jag älskar dig och ritade ett hjärta runt orden. 
När sista ordet var skrivet lade han ned brevet i ett kuvert, slickade igen det och ställde det på byrån där hennes hårborste och de rosa snoddarna låg. Maria skulle säkert anklaga honom för att vara en dålig pappa, men han hade inget val. 

10 oktober 2014

En början-742

Barnen ställde sig i en ring runt Schäfertiken och tog varandras händer. De gick närmare henne och hon såg ljuset försvinna. Först förstod hon inte vad som hände, men blev snabbt varse det när en stingande smärta ilade i låret. Barnens ansikten flöt ihop till en enda massa, och deras rop skar i hennes öron.

9 oktober 2014

En början.741

Jag och min man hade slagit vad. Det var ingen stor grej. Jag skulle tillbringa en natt ute i skogen, ensam i ett tält. Vår bil skulle stå parkerad en bit därifrån och mobilen skulle finnas tillgänglig om något allvarligt skulle hända.
"Aldrig att du törs", sa min man när jag packade ihop sovsäck, liggunderlag och några konserver. "Du är mer mörkrädd än någon jag känner."
Metodiskt lade jag in allt i bilen och gick ordentligt igenom min inre lista på måste-ha-med saker. En ficklampa kändes extremt viktig, och naturligtvis, en filt. Jag sneglade på min mans solcellstyrda strålkastare, men höll mig borta från den. Jag skulle minsann visa honom.
"Hejdå", sa jag så käckt jag kunde och stängde ytterdörren efter mig innan jag fått något svar. "Syns imorgon." Det sista sa jag utanför dörren, stående på trappan med utsikt över vår trädgård. Jodå, jag var väl medveten om skriverierna i tidningen. Att en man kallad skogsmannen hade gjort både det ena och det andra med kvinnor som sprang i skogen. Jag tränade på olika självförsvarspositioner jag lärt mig i smyg på gymmet, och rodnade när grannen gick förbi. 
"Hej", ropade jag över staketet. "Ha en bra dag."
"Detsamma", ropade han och skrattade när jag slog i huvudet i kanten på bilen när jag klev in.
Jag gnuggade med handen över huvudet och grimaserade. "Attans", kved jag och startade bilen.

Min lilla, röda Mazda tog sig fort till målet. Jag kollade att jag låst henne, och bar iväg med tältet och det andra. Min man som var gammal militär hade varit extremt noga med att jag skulle befinna mig inom en tjugofemmeters radie från bilen. Jag lydde honom och satte upp det gröna tältet. En reva i skinnet, två sår och flera suckar senare stod det upp. 

Det var rätt mysigt att befinna sig ensam i skogen. Sittande i solstolen, inlindad i filten lyssnade jag på fåglarna som kvittrade och susandet i träden. En och annan ekorre skuttade förbi. 
"Hej du", sa jag lågt och skrämde nästan ihjäl den stackaren som nog inte sett mig. Djuret rusade upp i närmaste trädkrona och tittade på mig med sina pepparkornsögon en lång stund innan den tjattrande hoppade till nästa träd.
En kvist knäcktes någonstans och mina sinnen skärptes. Än så länge fanns det ljus kvar, även om det börjat mörkna. När ännu en kvist knäcktes, virade jag upp filten och gick in i tältet. Det kändes tryggare så. Eller inte. Jag drog på mig min varma jacka och gick ut igen. För att lugna mina darrande fingrar gjorde jag något jag vanligen inte gör. Jag tände en cigarrett och drog korta bloss. Det smakade vidrigt. Egentligen visste jag inte varför jag packat ner cigarretterna, men nu var de här, och kunde användas.
Månen tittade ner på mig och verkade hånflina. Vinden ven starkare och jag såg att den tog tag i ena kanten på tältet och lättade på det. Jag som tyckte att jag satt fast pinnarna så noggrant. Vinde släppte taget och jag rusade dit och tryckte ned pinnen hårt i marken.
Det knakade till igen. Nu borta vid bilen. Ett huvud med två horn syntes och jag fnittrade. Ett rådjur.
Något kröp på min kind och jag slog till det med handen. När jag lyste på handen såg jag en svart massa av tunna ben och en tjock gråsvart kropp.

8 oktober 2014

En början-740

Kylan bet i kinderna. Färgade mina fingertoppar vita. Kängorna var för länge sedan utnötta och filten över mina axlar var full av hål. I min stora, svarta väska låg allt jag ägde. En ficklampa, några trosor, en tändare, och flera förpackningar med torrmat som jag fått av en förbipasserande, vänlig man.
Frigoliten knarrade när jag ändrade sittställning. I min kopp låg några tior, en hundralapp och flera enkronor. Hundralappen var falsk och ditlagd av mig. För att locka folk. I krig och kärlek är allt tillåtet, sägs det, och det måste även gälla svält.
En gång hörde jag till en familj. Vi var tre barn, en mamma och en pappa. Landet vi bodde i låg i krig med ett annat, mycket starkare. Pappa brukade berätta om ett land långt bort där allt skulle bli bra och vi rika. När han dog övertog min bror rollen som berättare, och nu var vi här. Fattigare än någonsin. Mamma städade åt folk. Min bror stal bilar och sålde dem vidare till ett annat land. Min syster Sescha låg hemma, sjuk igen och höll elden brinnande.

7 oktober 2014

En början-739

Det låg högar av jeans staplade sida vid sida. I stora kartonger låg det färgglada t-shirts. I ytterligare en kartong låg det skor. Alla i samma storlek. Min.
Det hade börjat som en kul lek. En utmaning till mig själv. Redan som barn sprang jag och min farmor, ibland även mamma, på auktion. Med oss hem följde böcker i mängder, mattor i regnbågens alla färger, och varianter på det, koppar och fat, armbandsklockor som inte längre fungerade, och silverbestick som svartnat av ålder.
Som vuxen hittade jag olika auktionssajter att fynda på. Eller, rättare sagt, tävla på. Det var en nervpirrande kick att handla på det här sättet, och jag gömde allt i skåpen hemma. Rädd att bli påkommen och bli av med min dagliga kick. Vem behöver sprit eller knark, brukade jag tänka. Det här är både miljövänligt och billigt.

Avslöjandet kom när min son Kevin hamnade hos skolpsykologen. Han och en kompis hade slagits. I slagsmålet gick Kevins jeans sönder. De jag ropat in på auktion och som bara fanns i ett enda ex i hela världen. Med tårar i ögonen talade han om för psykologen vad som pågick i vårt hus. Att jag satt uppe hela nätterna med datorn, och om paketen som låg i vår brevlåda eller hämtades på posten.



6 oktober 2014

En början-738

"Grattis. Du har vunnit en miljon kronor", sa rösten i telefonen. "Nu behöver jag ett datum då vi kan ses och underteckna checken."
På något underligt vis lyckades jag stamma fram både adress och titta i min dagbok efter ett bra datum att träffas. En miljon, tänkte jag hela tiden. En jävla miljon. Vad i helvete gör man först? Ringer till mamma och pappa och skriker dem döva? Eller, tar kontakt med banken för att lösa alla lån? Blir skuldfri?
Jag satt tyst och tittade på en fluga som surrade mot fönstret. Kraften att öppna och släppa ut den fanns inte. En spindel kom krypande på fönsterkarmen. Närmade sig flugan.
Dörren in till vardagsrummet öppnades och jag vände mig mot Petra. Hennes långa, mörka hår låg slickat mot huvudet. Hon var nyduschad och luktade gott.
Jag vände huvudet mot fönstret igen. Tittade ut och såg några vackert färgade fåglar sätta sig i trädet utanför. Grenarna gungade av tyngden och någonstans långt inne i hjärnan fick jag namnet, Sidensvansar. Mina fingrar smekte över valkarna på soffan. Vi skulle ha råd att köpa en ny, och vår gamla, rosthög till bil kunde bytas ut. Naturligtvis skulle min lillasyster få massor, och mina föräldrar.  Vi kunde till och med flytta till ett hus. Ett eget, som ingen annan kunde ta ifrån oss. Oss förresten. Petra hade talat om att hon ville vara fri. Göra som hon ville. Att det kanske var bäst att vi skiljdes åt.
"Jag har vunnit", sa jag till fönstret. "En miljon kronor."
Jag hörde dörren slå igen innan jag talat klart.

5 oktober 2014

En början-737

De tryckte mitt ansikte mot gräset. Orden haglade över mig. Elaka. Alltid väl valda. Det stack i händerna av den obekväma ställningen och jag blev blöt överallt. Mamma skulle bli galen. Gräsfläckar på knäna igen. Mössan trasig. Jackan likaså.
Jakob och jag hade burit äpplen i våra jackor och samlat på oss ganska mycket när gänget dök upp. Nu låg han stilla och ögonen var slutna. Doften av gamla löv sköt in i näsan och blandades med lukten av gräs och avklippta äppelkvistar. En rostig sekatör låg vid foten på trädet och jag förstod av de svartklädda killarnas beteende att de inte sett den. Ännu.

4 oktober 2014

En början-736

Jag visste aldrig när han skulle dyka upp. Ibland väckte han mig genom att kasta sten på fönstret, och jag öppnade yrvaken med hårt bultande hjärta. Måhända min pappa var underlig i andras ögon, men jag älskade honom trots alla hans brister. För oavsett vad mamma och de andra sa brydde min pappa sig om mig mer än någon annan. Det var han och jag mot världen när vi träffades.
"Jessica", ropade mamma nerifrån köket. "Det är frukost."
Jag klädde på mig fort och knäppte halsbandet i nacken när jag gick nedför trappan. Det hade jag fått av pappa inatt. 
Så fort jag kom in i köket spände mamma ögonen i mig och såg ilsken ut. Hon pekade på det lilla, röda hjärtat som hängde runt min hals och fräste: "Vad är det där? Är det från honom?"
Det finns bra och dåliga skilsmässor. Mina föräldrar hade bråkat nästan jämt innan pappa tog sitt pick och pack och stack. Jag grät jämt i början. I skolan. Hemma. På natten. På dagen.
"Var han här inatt?" sa hon och slog handen i köksbordet så hårt att porslinet skallrade. 
Jag nickade och höll min hand runt hjärtat. Rädd att hon som vanligt skulle ta ifrån mig presenten.
Muttrande hällde hon i yoghurt i skålen jag en gång för länge sedan målat små blommor på. När mamma tog upp flingpaketet och skulle lägga i dem i skålen skakade hennes händer, och flingorna hamnade både i och utanför skålen.
"Du ska inte släppa in honom. Det har jag talat om för dig tusen gånger snart."
"Men ..." protesterade jag och suckade när hon började sin predikan. 
"Din pappa är inte riktigt vid sina fulla sinnens bruk just nu. Jag måste ..." började hon, men tystnade.
Jag sköt tallriken åt sidan och reste mig snabbt från bordet, sprang ut i hallen och drog på mig mina tennisdojjor, öppnade dörren och rusade nerför trapporna. Ut. Ut till friheten. Ut där inte någon kunde nå mig eller mina tankar. Det var fortfarande mörkt ute, och små, lätta snöflingor dalade ned i gatlyktans sken. Tennisskorna blev våta och fötterna kalla. Vinden blåste genom den tunna tröjan jag valt ur skåpet i morse. Min favorit bland alla andra. Pappas gamla.

1 oktober 2014

En början-735

Cassandra böjde sig ned och tog upp snö som hon kramade till en snöboll. Med ett skratt kastade hon den mot Pär som stod på andra sidan staketet och tog på sig sina stövlar.
Sekunden innan bollen nådde till hans huvud, satte han sig ned med en duns och svor lågt när skosnören halkade runt i handen. Det var svårt att knyta med vantarna på, det visste Cassandra och tyckte synd om honom. Hon letade sig fram till brädan som satt lös och kröp igenom hålet. 
"Förlåt", sa Cassandra och borstade bort snön som täckte hans rygg. "Jag var bara tvungen. Visst är det härligt att vi äntligen fått vinter?"
Pär muttrade något ohörbart och reste sig upp. "Ska vi gå då?" sa han och öppnade den vita järngrinden som protesterade med ett högt gnisslande.
"Ska du inte vänta på din mamma?"
Han skakade på huvudet och tittade ner i backen.
"Är hon på det viset?"
Pär gäspade utan att hålla för handen för munnen. "Mm, hon sover. Jag somnade inte förrän klockan tre inatt när hennes vänner gick hem."

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...