Spaden stötte mot något och Anna slutade gräva. Munnen var full med damm
och eggen på spaden hade blivit ojämn.
”Är det den”, frågade Dennis och satte händerna i sidorna. ”Eller, är
det ytterligare en ask du grävde ner som barn? Du måste ha haft en extremt
tråkig barndom”, fortsatte han med konstaterande ton.
Den nasala rösten kändes mer irriterande än någonsin och Anna funderade
på hur hon skulle göra.
”Nå?”
Hon öste bort jorden och skavsåren på insidan av tummarna hettade.
Ryggen värkte, men smärtan var inte av den värsta sorten. Vattenflaskan hade
tömts och låg på sidan av hennes skor.
Brädorna blottades under jorden och det verkade som om de inte nötts ett
dugg. Brukar inte trä ruttna, tänkte hon och tog bort all jord, bröt upp en av
brädorna och tryckte in handen i den smala springan. Jodå, den låg kvar. Lädret
hade buktat sig och det svarta var mer grått.
Dennis lutade sig ner över gropen och tog tag i hennes axlar.
”Du menar inte att du gjorde det här som tioåring? ”
”Jo”, svarade hon och hade svårt att inte hånle.
Han skrattade och slet till sig byltet hon tagit ut. Rullade upp det och
tog ut boken.
”Hur i helvete klarade du av det? Är det här allt?”
”Ja”, svarade hon och tog sig stånkande upp ur gropen. ”Där har du det
du söker. Din barndom, din ungdom och allt det andra. Mamma skrev ner varje
steg vi tog.”
”Vi?”
”Ja, du och jag.”
Dennis öppnade upp sidorna och drog med fingertoppen över en sida, läste
lågt och stakade sig med jämna mellanrum.
”Anna och jag har badat idag, eller egentligen var det nog Anna som
badade mig. Hon älskar vatten och stänkte ner mig totalt.”
Han vände sig mot Anna och sträckte boken mot henne:
”Det står ju inget om mig. Din lilla lögnare…”
Dennis lade sina händer runt hennes hals och tryckte.
”Vänta”, väste Anna. ”Titta på femte maj.”
Han släppte henne och bläddrade fram till sidan. Läste. Rynkade pannan
och kastade ifrån sig boken.
”Det kan inte stämma. Skulle du och jag vara syskon? Ha samma pappa?
Aldrig.”
”Välkommen hem käre bror.”
”Det är en omöjlighet.”
”Vänta lite, Dennis”, sa Anna och klappade med handen på marken bredvid
sig. ”Sätt dig.”
Hon tog fram ett brev ur bakfickan och sträckte det mot honom. ”Pappa
ville aldrig lämna dig. Mamma däremot ville att du skulle få ett annat liv. Ett
bättre liv.”
Dennis tittade på Anna och lade handen över sitt hår.
”Hur kan det komma sig? Jag är inte rödhårig.”
”Inte jag heller”, skrattade Anna och drog med fingrarna genom håret. ”Det
är färgat förstås.”
”Varför har du inte sagt något förut?”
”Jag ville inte dra in dig i vårt miserabla liv. Du hade det bättre hos
familjen som adopterade dig.”
Dennis höll upp brevet framför sig. ”Vet du vad det är?”
Anna skakade på huvudet. ”Nej, men jag har mina aningar.”
Han sprättade upp brevet, vek upp papperet och läste högt:
”Förlåt mig min son. Jag hade inget annat val.”
Dennis knycklade ihop brevet mellan händerna och kastade bort det.
”Alla har ett val, och han valde bort mig.”
”Döm honom inte för hårt”, sa Anna och lade sin hand på Dennis axel.
”Han ringde gång på gång, men mamma lät honom inte träffa vare sig dig eller
mig. Hon förbjöd mig att ge ut din adress och jag minns att vi ibland åkte
hemifrån när pappa skulle komma. Jag kunde inte göra något för att förhindra
det.
”Hon hälsade på mig”, mumlade Dennis. ”Kom ofta.”
Han reste på sig och drog upp Anna. ”Skit i dem. Nu vill jag lära känna
dig.”
Hon studerade hans minspel.
Dennis skrattade och tog hennes händer i sina. ”Jag menar allvar, syrran.
Tänk att jag haft en syster hela mitt liv och inte vetat om det. Syster”, sa
han sakta som om han smakade på ordet. ”Syster.”
