I verkliga livet är det svårt att få sådana vänner

Jag sitter och lyssnar på min skrivarkompis Pennelinas underbara röst som strömmar ur datorn, och lyssnar när hon berättar vad hon tycker om.

Det är svårt att hitta människor som mig i verkliga livet, och jag har försökt i många år, tro mig.
   Jag kände mig udda, och utanför där jag stod spiknykter kväll efter kväll på discot, och dansandet var det enda som gjorde mig genuint lycklig. Gymmet besöktes varje dag, och söndagarna tillbringades framför filmer, ofta flera i rad.
   Mina dåvarande väninnor var bara tjejer jag träffat på krogen och gymmet, och gick ut med. I sällsynta fall umgicks vi "vanligt". Men medan jag tecknade, sjöng och skrev, shoppade de kläder och hällde i sig vin vid baren. Du får inte missförstå mig nu, vi var vänner, men hade inget gemensamt.

För mig blev livet enklare då jag flyttade till Hammarby. Där hittade jag tillbaka till skogen och vattnet, det som präglat mig som liten, och saknats i mitt liv omedvetet.
   Långa skogspromenader och en ny dator gjorde att jag inte tappade greppet. Mina vänner från barndomen var borta för länge sedan, och killarna som påstod vilja vara "bara" kompis med mig ersatte varandra årsvis. Naturligtvis låg annat bakom...en önskan att bli älskad av mig, som knappt älskade mig själv. Jag var ensam.

Men något hände på vägen. jag blev stark och lärde känna mig själv inifrån och ut. Att springa på krogen lockade inte alls, och mitt behov att skriva tog över sakta men säkert.

Nätet hade många överraskningar. En av de största var att jag hittade likasinnade. Kvinnor och män som liksom mig älskade det skrivna ordet, gärna fotograferade och ibland till och med sjöng.

Vi delar med oss till varandra, stöter och blöter texter. När vi gjort en bok delas den glädjen av alla de andra, ingen avundsjuka finns, och tipsen hur man marknadsför den strömmar in. Vi är vänner, men ses aldrig i verkligheten. All värme jag får gör mig ändå så glad in i hjärtat, och äntligen har jag hittat det jag alltid sökt.
Tack för att ni finns.
Kram

TEMA Lyhörd

"Om jag lyssnat på min väns varningar hade aldrig detta hänt." säger mannen när jag hittar honom en decembermorgon vid Floridas västkust.



Han är inte skadad, mest arg och irriterad på sig själv för att inte ha uppmärksammat att sanden blivit genomspolad av havet hela natten, och agerade kvicksand.
Jag drar ut honom ur den gula jeepen, och tillsammans försöker vi rädda bagaget som ligger i baksätet där sanden sakta men säkert lurar sig in, och täcker det.
"Jag har säkert åkt här tusen miljoner gånger förut, och aldrig har jag känt minsta grymtning från stranden. Med min erfarenhet borde jag varit mer lyhörd för naturen."

Plötsligt lägger han sig bredvid jeepen och hasar sig in i den.
Vad i helskotta gör idioten? tänker jag och skyndar mig fram till honom.
   "Nej, nej...du måste fotografera det här." Mannen räcker mig en mobil, och pekar på en knapp. "Där trycker du. Skynda dig innan hon försvinner. Vänta..." Han tänder en cigarrett och lutar sig ut genom fönstret för att nonchalant blåsa ut röken. "Fotografera nu."
   Med huvudet fullt av tankar gör jag som han säger, och skyndar mig sedan fram för att hjälpa honom en andra gång.
   "Tack för hjälpen. Du tycker väl att jag är alldeles galen, men du förstår...vi har ett vad grabbarna och jag. Den som knäpper coolaste bilden vinner två flaskor Chivas Regal. Som tack får du smaka...ge mig bara ditt nummer."
   Jag skakar på huvudet åt hans tokigheter, men rabblar upp siffrorna i mitt telefonnummer.
   "Hörs ikväll då." säger han och springer iväg.

Några timmar senare ringer han och bjuder in mig till festen nere i restaurangen, och ni förstår säkert att det inte var någon vanlig sådan. Grabbarna var härligt galna, och lockade fram många skratt med sitt beteende.

Hur vet man att mannen i ens liv är den rätte?

Idag skall jag vara lite "tung" i mitt skrivande.

   För några dagar sedan hittade jag en insändare i en gammal veckorevyn som Peter släpat hem. Tjejen var tjugotre år och hade varit tillsammans med en kille i fyra år. Nu ville han förlova sig, och hon fick stora hispan. Ju längre jag läser texten desto klarare står det för mig att hon nog borde tänka sig för både en och två gånger. När något känns fel, är det oftast det.

   Jag själv som tjugotreåring var totalt okapabel att se om jag var kär, och en kille från Hudiksvall hade fångat mitt hjärta, och höll det hårt, hårt i massor av år utan att ta konsekvenserna av det han gjort. Så tjugotre år gammal var jag flyttad till Stockholm, men hjärtat kvar i Hudiksvall.
   Inget bra scenario för att skapa ett förhållande med en ny kärlek, men jag försökte flera gånger att radera ut min kärlek som var intensiv, smärtfylld och omöjlig att bli av med. Killen förföljde mig i drömmarna, och dagtid tyckte jag mig se honom överallt. Det mest underliga är, att trots våra känslor blev vi aldrig ett riktigt par. Kanske var det smärtan i det som gjorde att jag varje gång vi sågs släppte allt jag hade i händerna för att kasta mig i hans famn, och bli sårad igen. Ett destruktivt tillvägagångssätt som skadade min syn på killar, och ruskade om min värld med jämna mellanrum.
Det är bland annat om den tiden min kommande självbiografi JA ÄLSKER DÄJ JA handlar.

Nåväl, som trettiosexåring mötte jag Peter, helt annorlunda än alla andra pojkvänner jag haft genom åren, Han var lång, kraftigt byggd, självgående, charmig, aldrig bangen att göra saker, och bäst av allt kär i mig, och beredd att satsa på oss. Helt enkelt en MAN
   Nu blev det naturligtvis en massa komplikationer, och han började med det här berömda katt och råttaspelet.
    En dag satte jag ned foten, och frågade hur Peter ville ha det, och om vi skulle satsa. Då sade han ja, och allt lades sakta men säkert på plats. Den stökiga tiden med exflickvänner som ständigt ringde, och karlar som ibland var mysig, ibland avvaktande försvann.

Några år senare var jag sambo, och lycklig...i alla fall trodde jag det...
   Tankar om han var den rätte poppade upp då och då i hjärnan.
   När jag surfade runt på nätet märkte jag snabbt att det var många som undrade detsamma.

Men veckorevyns Hanna Arnhög skrev en enormt bra sak angående det. Nämligen det här:
   "Jag frågade en kvinna jag känner, som varit gift i tjugo år, hur hon visste att hennes man var den rätte. Vet du vad hon svarade? Att hon inte visste. Det enda hon var säker på var att varje gång hon tänkte sig ett liv utan honom, kom hon fram till att det var ett liv hon inte ville leva..."

Det var väl en ganska bra förklaring?

Peter är min bästa vän, och jag älskar honom intensivt. Att leva utan honom vid min sida skulle göra mitt liv tomt och tråkigt. Vi är två själskamrater, båda lika intensiva som en vårflod. och med humör som tigrar.

TEMA Abdikera

Jag ger upp, abdikerar och lämnar över varabästkronan tlll någon annan.

Istället tänker jag gå ut till sjöss och bli pirat

Eller, varför inte raka av mig allt hår och gå in i främlingslegionen för att bli soldat, för att slåss och skjuta huvudet av människor dagarna i ända. All ilska jag har samlat på mig räcker som vapen, några gevär behövs inte. Knytnävarna är starka i skinnet efter alla duster med sonens fotbollar, och makens boxboll nere i källaren.

Jag vill inte längre frustrerat höra orden ”jag hatar dig” rinna ur en söt barnamun som knappt hunnit ur blöjorna, och jag vill absolut inte höra min älskade kalla mig mamma. Vart tog älskling vägen? Och snyggingen min? Alla vackra ord som östes över mig då vi träffades?

Vem vet? Jag kanske är en fantastisk läkare, eller varför inte vetenskapsman, eller i mitt fall vetenskapskvinna. Eller varför inte bilmekaniker.

Bara inte vara mamma och fru, en sådan som ständigt står till tjänst och trycker bak sina önskningar för att uppfylla andras. Någon som plockar upp saker från golvet från morgon till kväll, men ändå får höra sin make klaga på hur ostädat det är.

Någon som väcker trötta män på morgonen , och fixar frukost medan han läser tidningen.

Jag abdikerar och lämnar min familj, trött i själen och tyngd av skam över att inte klara av något så enkelt som att vara mamma.

Dagboksinlägg 30 juli-blodsockerfall

Igår blev murarna färdig med våra grunder, och jag får tillbaka mitt liv igen. I flera dagar har jag stått redo med saft, juice, bullar och agerat vaktmästare.
Snyggt blev det, och man kan se ungefär hur det blir när det är klart.

Alla mina texter, fotografier med mera finns på en extra hårddisk, men igår kopierade jag över till ännu en som vi köpte häromdagen. Du förstår vilken fasa om allt skulle försvinna...poff! Nä det får inte hända
Så nu tänker jag lägga en av dem hos någon släkting...ifall att.
 Ja jag vet att det är negativt tänkande, men tänk om huset skulle börja brinna.
Vad räddar du först? Naturligtvis är det alla barn, och Peter som säkert inte vaknar. Han sover trots ylande hundar och skrikande barn, och skulle inte vakna om huset ramlade ihop.
Annars ligger dagböckerna nära till hands precis bredvid dörren, och de innehåller ju hela mitt liv.
Djuren ligger på delad förstaplats, och resten...kläder finns att köpa i mängder, och böckerna förvarar vi i boden några meter från huset. De får helt enkelt inte plats i vårt lilla hus ännu.

Inatt har det varit extrastökigt. Zilla löper, och Chicko blir snart galen av frustration stackarn. Barnen sover oroligt på grund av värmen, och Peter kom inte hem förrän efter ett!
Uppe på den här turbulensen fick jag blodsockerfall, och spydde som en räv. Hela världen snurrade, och jag låg på soffan hela natten. En hård soffa...

Idag har jag skrivit en novell till ett företag som söker en skribent, och även gått igenom ett snabbhetstest.
Enligt det skriver jag 25 ord per minut, och 195 tecken. Har ingen aning om det är bra eller...men lite missvisande blir det ju. För när jag skriver "vanligt" har jag ju orden i huvudet, och behöver då inte snegla på nästa hela tiden.
En gång i tiden gick jag skrivmaskinskurs, och idag skriver jag med en blandning av det och pekfingervals.
Hur skriver du?

Idag har vi rensat efter murarna, och Peter och barnen har farit iväg till skroten med alltihop. det blev ett stooort lass kan jag tala om. Undrar om gubbarna därborta tar emot honom? De brukar fråga om han har firma. Då krävs nämligen att man tar hem en container.
Tomten är ordentligt sönderkörd trots att de använder en liten grävare. Faktiskt en mycket söt, turkos sådan. Den vore bra att ha på vintrarna här ute.

Apropå vinter...igår pratade jag med närmsta grannen. Vi diskuterade hur det kommer att bli i år. Antalet rönnbär tyder på en hård vargavinter igen, och vi måste införskaffa en snöslunga. jag orkar inte skotta den där mängden igen. Tre gånger om dagen stod jag ute på vägen med snö upp till höfterna. Bläh!
Jag njuter för fulla muggar av gröna gräsmattor, och ljumma vindar.

Nej, nu skall jag skrivpuffa lite, och sedan gå på manuset igen.
Ha en underbar dag
Kram

Dagbok-morgonfunderingar

Jag har aldrig varit speciellt galen i att sova länge om morgnarna, men nu har det blivit lite väl tidigt ett tag.
Klockan stod på 6.30 när Zilla som höglöper just nu gnällde och krafsade på dörren.
När jag väl kommit upp var det ingen ide´att krypa till kojs igen.
Natten spenderades med manuset och jag hann skriva en hel del innan ögonen trillade ihop.

Vår lilla kissekatt Zally gick ut för första gången igår, och älskar sitt nya liv som fri utekatt. Den lilla filuran har börjat ge sig på tapeterna inne på toaletten och behöver några träd att riva av sig på.

Nu på morgonen har jag skrivit min dagliga skrivpuff läst veckotidning, och gosat med morgontruliga barn.
Peter lämnade oss efter att han idkat pusskalas på mig och barnen, och med sig fick han ett tjockt brev med min bok PAPPERSSKÄRVOR som skall till Pocket Hexan för att bli granskad in i detalj, och recenserad.

Ännu ett brev ligger på bordet med adressen Bonniers, men jag måste skriva ett bra följebrev innan det åker iväg. Som jag skrivit förut har jag aldrig skickat PAPPERSSKÄRVOR till något förlag, så det blir mycket spännande att se vad de säger.

När jag skickade min självbiografi Tre änglar och tre mirakel dit var det en man som skrev ett fint brev till mig där han sade att de tyvärr inte kunde ta emot den, men att jag skulle försöka via mindre förlag eftersom den var unik och förtjänade att bli uppmärksammad. Det var startskottet till mitt beslut att ge ut den själv. Just nu ligger en tummad bok på mitt bord för att bli omskriven i romanform.

Tänk om dygnet ändå hade fler timmar. Så många projekt, så lite tid.


Idag är tanken att barnen skall få måla med fingerfärger ute på tomten, men det återstår att se vad vädergudarna beslutar, för just i detta nu blåser kalla vindar utanför fönstret, och solen jobbar intensivt med att tränga sig fram mellan vitgråa moln.

Någon gång under dagen skall jag skriva på manuset, kanske passar jag på när ungarna tittar på film, eller också får jag snällt vänta tills samtliga smågryn landat i sängen och det blir tyst på skomakarbacken.

Nu skall vi fixa iordning frukost jag och Lilleman som är lika morgonpigg som mig.
Ha en härlig dag
Kram

TEMA Händer

”Det här min lilla älskling, är livets vatten” sade han och kupade händerna, fyllde det med iskallt vatten från källan vi nyss hittat, och sträckte fram det till mig. ”Så här kristallklart och näringsrikt vatten finns det nog inte någon annanstans.” Pappa förde det till munnen och läppjade på det, sedan hällde han resten över sig. ”Du förstår min son, att få färskt vatten som vi gör tillhör inte vanligheterna längre. Fabrikerna som de byggt upp nere i city spyr ur sig gifter som tränger in överallt. Ibland tror jag att de till och med lyckats gå in i människors psyken, men det skal jag låta vara osagt.”

   Pappa tog ännu en handfull vatten, och nickade uppmanande till mig att smaka.

   Det svaveldoftande vattnet smakade inte alls gott, en bitter, stingande smärta for genom tungan då den mötte vätskan, och jag undrade hur han kunde kalla det gott, men vågade inte ifrågasätta min auktoritäre pappa.

   ”Nå?” sade han och sökte min blick. ”Vad tycker du?”

   ”Jag…jag…jag föredrar vårt kranvatten. ” sade jag och tittade ned i backen. En broms satte sig på min bara axel, och tog en bit av mitt kött. ”Aj!” Jag slog i luften efter den.

   ”Döda den inte, de små djuren har samma rätt att leva som du.” Pappa tittade på bettet och log. ”Den lilla biten hud kan du leva utan, men de måste ha mat för att överleva.”

   Jag tittade irriterat på honom, och slog med en hård smäll på låret där bromsen tänkte äta en gång till. ”Pappa, nu går du för långt. En broms är ju ett odjur som skall dödas. Det finns inte en enda positiv sak med en sådan där flygande marodör.”

  

Han svarade mig inte, bara böjde sig ned för att omständigt med makliga rörelser plocka upp sin ålderdomliga ryggsäck som var både lappad, och våt. ”Det är ingen ide´ att vi fortsätter med det här. Du vill inte lära dig saker längre.” Pappa börjar gå mot stigen som så småningom leder till huset, och muttrar irriterat precis så högt att jag hör orden. ”Ungdomar av idag är bara intresserad av dataspel. Verkligheten skiter de i de små grynen, men en dag kommer Lilleman att ha användning av allt jag lärt honom, en dag…”

TEMA Väsnas

Det lilla grannskapet är täckt av höstlöv, och på gatorna springer barn omkring och jagar varandra.  En liten idyll kan tyckas, men ack så fel illusionen av frid kan vara ibland.

Barnen väsnas inte, och är underligt tysta trots att de är många. De små benen springer som om de var jagade av Djävulen, och i deras ansikten syns inga leenden.

   När vi stoppar ett av barnen ser jag till min förskräckelse att någon sytt igen den lilla rosa munnen med svart, tunn tråd av typen som jägare använder. Chockad vänder jag mig till min följeslagare och make sedan många år tillbaka, och kan inte ens uttrycka vad jag känner.

   Daniel skakar sakta på huvudet, och tar min hand i ett hårt grepp för att dra med mig mot bilen vi lämnat på gatan.

Runt varje hus sitter svarta metallstaket med skarpa spetsar, och in mot tomten är en stickig rödaktig häck planterad som aldrig blommar. Svarta rullgardiner är neddragna för alla fönster, och blommorna i trädgårdarna är vissna.

När vi kommer fram till bilen ser jag att ena däcket är platt, och springer runt till den andra sidan där det ser likadant ut. Nu är jag rädd.

   Daniel vinkar mig till sig, och öppnar dörren för att nästan fösa in mig.

   Jag är noga med att sätta på mig bältet, och sneglar ut genom rutan för att finna oss omringade av vuxna kvinnor med avskalade huvuden, och lindade bröst som gjorde att de såg ut som män. ”Daniel? Vad?”

   Min älskade make ser lika rädd ut som jag känner mig, och jag ser honom sakta öppna luckan där vi alltid har en liten revolver. Nu undrar du säkert varför jag som är helt vanlig har något dylikt i bilen, men…sanningen att säga skrämmer verkligheten mig så mycket att jag tvingat Daniel att lära mig skjuta, och dessutom införskaffa ett vapen.

    Den är inte stor, men kraften är desto effektivare.

I samma ögonblick Daniel kände metallen mot handflatan växte hans mod, och med stor irritation vevade han ned fönstret och skrek högt till samlingen. ”Vem är ni? Vad vill ni? Försvinn härifrån.”

   Istället för att göra som han sade sträckte de fram händerna likt zoombies, och sade samma ord om och om igen. ”Cachar, cachar, cachar.” sade de, och stirrade med oseende svarta ögon på honom.

   Daniel startade bilen med andra handen, men den hostade bara några gånger och dog. Med svettiga händer vred han på nyckeln, och nu startade den snällt, och med en rivstart åkte de iväg i ett moln av damm den lilla grusvägen.

   Jag vågade inte öppna ögonen förrän Daniel lade sin hand på mitt knä. ”Vad i helvete var det där? Jag har väl aldrig…”

Vi pratade aldrig mer om händelsen, och vi åkte aldrig någonsin en genväg någonstans.

Hallå alla bokförlag, här är jag. Var är ni?

Hur många måste gilla ens bok innan den blir populär?
Hittar förlagen mig bland alla andra utan att jag går dit?

Jag har skrivit en dikt- och novellsamling som heter PAPPERSSKÄRVOR.

Du hittar info om den här:http://www.anithaostlund.se/pappersskarvor.html

Den har aldrig legat på något förlagsbord, jag tryckte den med print on demand för egna surt fördärvade pengar eftersom jag ville ha den med på bokmässan förra året, och inte hade tid att vänta på eventuella refuseringar.
Däremot har jag skickat in en förfrågan till Camilla på pocketblogg.se och Cecilia Gustavsson på Aftonbladet om de vill recensera den.
Några skrivarkompisar har fått ett ex att blogga om, och till och med min kära mamma har fått ett ex.


Med mina noveller vill jag väcka debatt och provocera, roa och beröra in i själen.

De handlar om barn som har det trassligt på olika sätt, och om kvinnor som blir slagna i det tysta, hemma där ingen ser, men det finns även ljuspunkter i novellerna.

Boken har fått tre topprecensioner, och jag håller nu på med en romantic-crime bok som har arbetsnamnet Skam och Skuld. Du hittar info om den på min blogg, och även en trailer där jag läser ur manuset. Ett filmmanus ligger jämte boken och väntar på en modig producent, för det här kräver sin man, eller kvinna. Några av ingredienserna är aneroxi, övergrepp, mobbing och misshandel, men framförallt mord...om och om igen.

Min blogg hittar du här: http://www.novellbloggen-razaha.blogspot.com/

Här finns jag på facebook: http://www.facebook.com/profile.php?id=100000649500531

Så här skrev mångmamma i sin recension:

Det här med att recensera bloggvänners böcker, kan ju vara lite vanskligt.

Lite som om vi i bloggvärlden enbart öser beröm över varandra bara för att få fortsätta vara med och leka?

Ändå finns det en poäng i att låta andra, i ungefär samma sits, läsa och bedöma ens alster eftersom vi är flera som lever av - eller försöker leva av - vårt skrivande.
För en dryg vecka sedan fiskade jag upp Razaha´s novellsamling "Pappersskärvor" ur brevlådan.

Eller kanske Anitha Östlund, som hon egentligen heter.

Som ni kanske redan vet, är jag en bokslukare av rang - med betoning på just slukarbiten!?
Det går inte!

Det går inte att sluka den här boken.

Inte om man menar att plöja den från första till sista sidan i ett rasande tempo som jag vanligtvis gör med böcker.

Jag skulle kunna skylla på sommar, gäster, katastrofer i vårt grannland som var och en för sig, eller sammantaget skulle kunna vara fullgoda skäl till varför jag inte hade "hunnit" plöja den men sanningen är att denna novellsamling är tung!

Jag behövde göra paus och tänka efter.

Jag behövde ta omtag i vissa noveller, eftersom de är så bottenlöst samtidsskildrande tunga.

Det är viktiga och angelägna ämnen som avhandlas i denna samling av skrifter, både noveller, dikter och en del mer krönikeartade alster.

Långt ifrån allt är nattsvart, det finns hopp för mänskligheten även här.

Vi får insyn i en vardag vi helst inte vill se, om barn som försvinner, får utstå att se sina mammor bli misshandlade av sina pappor, om missbruksproblem, relationsknas och dödligt våld.
Däremellan vävs det in luftigare - men likafullt tankeväckande - partier med dikter och en hel del mer vardagliga betraktelser
Jag håller mig inte med någon skala där jag graderar böcker efter förtjänst, däremot vet jag vad jag själv uppskattar och det är texter som berör.

Det lyckas Anitha verkligen med.

Den här novellsamlingen kommer jag att återkomma till, det är ingen bok som läses en gång och sedan samlar damm i bokhyllan.
Just nu har ni dessutom chansen att vinna ett eget exemplar av Pappersskärvor här!
Har ni inte upptäckt hennes novellblogg och hennes flitiga produktion av intressanta alster än, tycker jag att ni ska masa er in till henne och börja läsa.
Problemet kommer bara vara att sluta!





Lektören Kristina Simar sade så här:

Hej! För omväxling lägger jag in en recension på en söndag. Har skrivit ner lite recensioner på word som jag ska hinna lägga in nu innan jul. Idag kommer min recension av en underbar och stark novellsamling som Anitha Östlund har gett genom PaperTalk. Den har många starka noveller och är mycket läsvärd.


Handling: Denna bok är en novellsamling som handlar om kärlek, sorg, en del tankeväckande ord och en och annan kort dikt. Alla novellerna har mycket starka budskap.
Många handlar om utsatta barn, inte besvarad kärlek och en om en liten flicka som försvinner spårlöst. En annan är en obehaglig novell om en otrogen make, där berättelsen slutar riktigt illa. Vissa noveller handlar också om barnlöshet. En intressant novell är den om Emma som så gärna bli vill författare och den känslan som blivande författare känner igen: refusering, refusering! En novell som också är väldigt känslosam är den som handlar om flickan Elina som blir inlåst i en källare.
En annan novell som också är väldigt tragisk är den om flickan Ella som har en låtsaskompis som hon kallar Anna Pleskja. Hur ligger det till med den låtsaskompisen som är så närvarande för Ella och hur kan Anna få Ella att göra den fruktansvärda handling som hon gör?
Detta är bara en bråkdel av alla underbara noveller som Anitha Östlund har sammanställt i denna novellsamling.

Innehållet i denna novellsamling berörde mig mycket. Alla noveller och dikter var väldigt läsvärda och hade starka budskap. Novellerna var även mycket bra beskrivna och händelserna bra gestaltade, de var också skrivna med mycket känslor. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och sträckläste till klockan tre på natten. Alla noveller höll mycket bra standard och det tog ett tag för mig att bearbeta dem innan jag kunde skriva ner min recension. Vissa av novellerna hade jag gärna läst en fortsättning på. Jag kommer att följa Anitha Östlunds skrivande och vill gärna läsa och recensera fler böcker av henne.


Betyg 5/5 Kristina Simar www.kristinasimarlektor.se

Gästinlägg av författarinnan Sofie Trinh Johansson

Idag har jag äran att få besök av Sofie Trinh Johansson en oerhört kreativ tjej som just nu ligger på försäljningstoppen med boken Vatten och Salt.
Du hittar hennes hemsida HÄR och kan köpa boken HÄR


Att skriva

Många frågar mig när jag började skriva och varför. Jag vill egentligen inte svara att jag har skrivit sedan jag var liten, för vem har inte det? Skrev vi inte alla små berättelser och ritade bilder till och läste högt för våra föräldrar och gav bort till vänner? Jag gjorde det och säkert du också. Men när sedan skolåldern slutade så fortsatte jag och det gjorde kanske inte du.


Jag är ganska ensam om att skriva i min omgivning. Jag känner ingen som dedikerar sig själv till skrivandet som jag gör och det är därför svårt att få förståelse från andra. Vad är det då de ska förstå? Jo, att jag far iväg i mina tankar då och då och inte alltid är medveten om vad som händer runtomkring mig. Att jag helt plötsligt rusar upp och börjar skriva på servetter eller på mobilen eller vad som nu finns till hands (ibland på mina armar, nån gång på mitt lår. Det är bättre med plats där.) om jag inte råkar ha ett anteckningsblock med mig. Att jag sover med blocket bredvid sängen eftersom jag så ofta drömmer något riktigt bra som sedan hamnar i en bok. Att jag helst av allt tillbringar kvällen framför datorn, i tystnad. Den förståelsen är svår att få på nära håll, så ni kan förstå vad jag blev förvånad när jag för första gången hittade till ett forum på en skrivarsida och fann andra som var precis som jag!

Det är lustigt det där, hur man kan få vänner som man aldrig träffat genom att ha ett enda gemensamt intresse. En del av dem känner jag bara till namnet, en del inte ens det då de använder ett roligt nickname istället. Men även om jag inte känner dem så vet jag hur de skriver och jag vet vilka svårigheter de har, och kanske vet de detsamma om mig. Bland mina skrivarvänner kan jag utelämna mig själv på ett sätt jag inte vågar till mina närmaste, nämligen genom att låta dem läsa mina ord. Inget känns så blottläggande och naket som det. Och även om ärlighet kan vara grymt, är det också extremt peppande. När jag låter någon granska min text vill jag inte bara bli struken medhårs (okej, jag kanske ljög lite grann där, om egot får tala).
Bland alla dessa fina vänner har hittills fyra böcker (snart 5, plus en halv) vuxit fram sedan jag lärde känna dem, och jag har fått mycket hjälp på vägen! Min debutbok ”Vatten och salt” har haft många fina testläsare bland dessa vänner, plus en fenomenal lektör/redaktör som huggit och slitit i boken för att göra den så bra som möjligt.



”Vatten och salt” är en historisk romanceroman som tar dig tillbaka till 1910-talets Varberg. Till en tid och stad där pengar, status och makt betyder allt och där balansen upphävs av lungsot, fattigdom och virvlande känslor. Där vackra tyger står i kontrast mot stickiga kolter, och där lukten av kamfer och havssalt sägs bota det mesta. Ta dig tillbaka till en tid då pengar kan köpa dig fri från allt. Utom kärlek.

Glömda ord-Liggare

Liggare – gästbok, logg

Ett högt plingande väcker mannen som halvsover i en obekväm trästol som skulle mått bra av en limklick eller två. Han sätter sig upp, och plirar med sömntyngda ögon på kvinnan som står vid disken.

Daniel piggnar snabbt till, och svärmar som ett bi runt henne medan hans mun går i ett. ”Hej! Välkommen till hotell Falcon, kan jag ta din väska, vill du ha ett rum? Jag har ett som ligger mot sjön, men då måste du…”

Hon håller upp handen för att få honom att sluta prata, och ler. ”Ett rum tack. Helst mot bakgården.”

Hennes röst är hes, och doften av liljekonvalj sköljer över Daniels näsa när hon lutar sig mot disken. ”Finns det ett badhus i närheten?” Kvinnan drar med handen över en knut gjord av flätat hår.

Han ställer sig så nära han vågar, och studerar hennes perfekta profil medan ena handen tar en penna och andra plockar fram en liggare. ”Det finns ett litet en kilometer härifrån…” Daniel lägger pennan mot sidan. ”Jag…jag kan skjutsa dig om du vill. Hur var namnet?”

Kvinnan lägger sin hand på hans några sekunder. ”Smith, kalla mig Smith.” Hon tittar runt i den tomma lobbyn och viskar i hans öra. ”Du får gärna skjutsa mig dit, men jag varnar dig. Det kan bli hett. ”Hon lägger pekfingret under hans haka och öppnar kappfickan där ett svartglänsande vapen förvaras. ”Men du är väl inte rädd för någonting?”

Daniel sväljer några gånger innan han svarar. ”Nej, men…”

Kvinnan pussar honom lätt på kinden och smeker hans arm. ”Bra, jag behöver en modig karl. Mitt namn är Lola förresten, Lola Smith…nyss hemkommen från New York efter femton år där.” Hon tar emot nyckeln med pekfingret och tummen som en pincett, sedan trippar den nätta varelsen iväg mot sitt rum.

När Daniel hör skottljud en stund senare skyndar han sig uppför trapporna, och hittar till sin förskräckelse Lola översköljd av blod.

Men hon lever fortfarande och andas häftigt. ”Hannes, Hannes sköt mig.” Orden stöts fram ur den vackra munnen, och han ser hur blodet pumpar ut genom ett hål i bröstet, och ett annat vid låret.

Polisen går igenom hennes tillhörigheter och frågar ut Daniel som försöker erinra sig om han missade några tydliga tecken på att hon var förföljd, men minns inget speciellt. ”Hon hade pistol” säger han och möter polismannens blick. ”En silverfärgad, rätt stor sak…”

Blinkande lampor talar om att ambulansen har en last, men inte att den som ligger där är död.

Daniel skakar när han sätter sig på stolen, och doften av svett far upp i hans sinne. Han lägger händerna över huvudet, och sträcker ut de långa benen. Snart sover han och drömmer söta drömmar om vilt sex med Lola.

Mamma tycker...

För en liten stund sedan ringde min mamma. Samtalet lät ungefär så här:
"Hej gumman, hur är det? Jag vill bara tala om att jag skäms över att ha tvivlat på din skrivkapacitet. Jag har läst din bok du gav mig. PAPPERSKÄRVOR hette den va? Du är briljant. Vilken fantasi du har, men.." Hon tvekar innan hon fortsätter. "Varför skriver du om så tunga ämnen?"
Jag ler, och både känner och ser hur håret reser sig på mina armar. Min mamma är bokslukare, och mycket bestämd med vad hon gillar och inte. Hon och många andra har varit lite avog mot mitt yrkesval, och ofta tjatat om att det vore bättre om jag fokuserade på att hitta ett "riktigt" jobb.

Jag behöver däremot inte fundera länge på svaret. "Jag vill med mina texter visa på för folk vad som pågår bakom dörrarna. Väcka debatt och provocera. Förresten skall några kronor per bok gå till stöd till barn utsatta för sexövergrepp när jag säljer nästa bok. Vill du vara testläsare förresten?"
Jag nästan hör hur hon vrider olustigt på sig, och rösten är tveksam när hon svarar. "Nja, jag...ärligt talat så skulle jag aldrig köpa en sådan tung bok som du skriver nu. Efter vad du berättat om den vågar jag nog inte läsa den, men...jag kan försöka."
Hon pratar om begravningen, och hur vackert avslut han fick. Med skönsång, vackra ord och MASSOR av tårar. Jag tror ingen gick därifrån utan blanka ögon, och rödgråtna kinder.
Jag hoppas att jag aldrig mer behöver vara med om något dylikt.

Innan vi lägger på säger mamma att hon är stolt över mig, och att hon tror på mitt skrivande.

Konstigt nog känns det som om jag begåvats med en multimegastor stjärna i protokollet, för det spelar ingen roll hur mycket självständighet som jag lagt i mitt liv, att få hennes eloge betyder massor, och jag är fylld av lycka när vi avlutar samtalet med det vanliga puss och kramandet.

TEMA Investera

Jag investerade i tid med dig

Ändrade mitt sätt att vara

Köpte kläder jag inte tyckte om

Flyttade dit jag aldrig någonsin velat

Men trots det ville det sig inte riktigt

Mitt hjärta var aldrig med mig på våra vandringar bland eleganta hus, och festerna vi var på var innehållslösa och gav mig bara ångest över att vara jag.

Den enda gången vi var på samma nivå var i sängen där du förbehållslöst gav av dig själv utan att fundera över någonting annat än min kropp som låg nära din.

Mina känslor var aldrig i dagen, aldrig med mig i detta nu.

Kvillrandet jag fått av dina smekningar dog ut, och ersattes av rädsla för att vakna och tvingas vara i livet.

Du sade aldrig adjö

Lämnade mig på en gata

Ensam

Utan vare sig pengar eller pass

Efter den dagen blev plånboken avsevärt tunnare, men solen trädde fram i mitt liv, och mina steg lättare.

Skrivprocessen-mina karaktärer finns här hos mig

Researchen till min kommande bok har inneburit många timmar i böcker om mördares tänkande, och ett letande efter varför allt går på tok i ett barns liv. De är ju aldrig födda onda utan skapas till det av omgivningen och andra faktorer.
Det är åtskilliga psykologiböcker som plöjts igenom, och funderingar om vad som egentligen är rätt och fel i barnuppfostran.
Förtjänar alla människor att få barn? Vore det inte enklare om man tog ett körkort för att bli förälder? Lärde sig vad en sådan där liten krabat kräver av sin mamma och pappa för att utvecklas till en sunt tänkande varelse som månar om sina medmänniskor.

Jag älskar att gröpa i mina karaktärers hjärnor, och de är lika verkliga för mig som om jag hade dem till gäster vid mitt bord.
Egentligen har vi det rätt trångt runt matbordet här hemma med tre ystra barn, två vuxna, och mina karaktärer Benjamin, Charlie och de andra. Vårt lilla bord räcker sällan till, och diskussionerna är högljudda mellan mig och mina karaktärer.

Idee´r till boken hittar jag överallt. Ett litet ord skapar i min hjärna snabbt en lång serie av bilder som jag även får manus till.
En liten hemlig hjälpare som kallas fantasi sitter på min axel och studerar bokstäverna som klickas fram, sedan går han/hon över dem och pekar på det som är fel, eller skall förstärkas.

Nä, nu måste jag återvända till bokskrivandet igen. Snart är det dags för frukost.

Dagbok 27 juli - Något växer fram

Inatt satt jag här igen...sida efter sida växer fram under mina fingrar, och berättelsen blir så levande inför mina ögon att jag får något tjockt i halsen av medömkan.

Klockan två var det deadline, och jag kröp ned hos Peter som med ett mumlande lägger armen runt mig och somnar om.
Några timmar senare väcks jag av Hampuz gråt, och knölar ned mig i sängen hos honom när han vägrar följa med till min säng.
Klockan sju väcks jag om igen av Peters telefon. Kroppen känns som om någon stampat på den, och det gör ont överallt. Min händer värker mest, men vaknar till liv efter lite massage.

Barnen sover och jag har nu skrivtid efter att ha sagt hejdå till Peter som åker och jobbar.

Toppenmassage a´la Thailand på skulptörsvägen 26 och till efterrätt filmen FIREFLIES IN THE GARDEN.

Igår tog Peter ledigt från jobbet, och då blir jag per automatik ofrivilligt ledig från skrivandet.
Vi började morgonen med en sen frukost, och efter en snabb skrivpuff från min sida åkte vi på en massa ärenden.

Eftersom tiden runnit iväg till tolv var det dags för lunch, och det åt vi i Enskede på en liten pizzeria som även lagar husmanskost...underbart god sådan. Barnen tjoffade i sig en varsin pizza.

Efter det åkte vi till en ny massagesalong som finns på skulptörsvägen 26, nära globen. Oj, oj, oj om jag bara anat vilken njutning som väntade, då hade jag gjort det där för länge sedan.

Den thailändska kvinnan som jag fick var den starkaste av dem alla, och i hennes kraftiga nypor befann jag mig bland molnen i cirka en timme. Hon knådade, tryckte och drog i samtliga muskler, och det gjorde helvetiskt ont! En värk som försvann i samma ögonblick hon släppte greppet, och gav mig rysningar av njutning.
Underligt nog gillar jag att det gör ont, det är som om ont fördrivs med ont om du förstår vad jag menar.
250 spänn fattigare lämnade vi stället som nya människor.

För nuvarande innehar jag tre stycken presentkort på Twilfit som jag fått vid jular och födelsedagar, och igår var det meningen att de skulle reduceras. Men...inte en enda sak tilltalade mig. Tråkiga bh:n och urfula trosor finns det inte plats för i min garderob. No, no...det skall vara vitt, och fyllt av snygga spetsar. De där tolvhundra kronorna spar jag tills senare.
Efter en timmes letande på h&m, Kapp-ahl och de andra ställena ledsnade jag och sade åt Peter och ungarna att det var dags att fortsätta. Peter ville leta vidare, men...nej...

Nästa sak som införskaffades var en andra extern hårddisk till alla fotografier och texter.
Förvisso har vi en, men om den kajkar är jag rökt...och alla minnen av barnens födelser och valpar som kommit borta. Det får bara inte hända!
Nu har jag eliminerat det till noll hoppas jag.

Min Pc och jag brottas varje dag, och tyvärr verkar det som om jag får ge upp matchen. Den har från dag ett krånglat, och vi kommer inte alls överens.

När vi tittar på klockan inser både Peter och jag att det är mer än hometime. Klockan är halv åtta!

Kvällen tillbringar vi med att titta på filmen FIREFLIES IN THE GARDEN
Åsikt? Jodå. Den var hyfsad, men hoppig som attan med driljoner återblickar som gjorde oss som tittade väldigt konfunderade. Ärligt talat somnade jag efter halva. Sådant där flippande och floppande gör mig bara trött i skallen. Nu vet jag hur man inte skall göra en film.
Michael som är huvudpersonen har en mycket sträng pappa som aldrig viker från den sidan, oavsett frun dör och han blir invalid ett tag. I ständiga återblickar får vi se hur illa Michael blivit behandlad, och hur deras lilla familj utökas med mammans syster som bara är några år äldre. En liten flicka som först ignoreras, sedan sakta blir Michaels förtrogna.
Slutet missade jag som sagt, jag vaknade, tittade lite, somnade o.s.v
Peter tyckte inte om filmen kan tilläggas. Han tyckte som mig.
Skådespelarna gjorde bra insatser däremot, okända och kända.

Idag har vi haft snickarna här som lagt två rader med lecablock. Jippi, äntligen börjar jag skönja en början på ett renare liv.
Eftersom vi bor så avlägset, och de inte hade bil bjöd jag och barnen på käk.
Männen kom från Brasilien och Chile och pratar bara dålig engelska, men vi använde teckenspråk och gester.

Det är sen eftermiddag, och om två timmar skall samtliga barn banne mig i säng. Razmus har varit trött och grinig hela dagen, Zabine har surat, och lilla Hampuz är bara glad. De var uppe tills tio igår, och det får jag surt efter idag. Razmus jävlas med allt och alla. Petar, puttar, drar och skriker. Puh!
Den där timmen med kvinnan på ryggen var som att få en bit av himmelriket. Rita tog hand om barnen, och jag fick ro.

Nu skall jag äntligen skriva igen, iallafall tills det är sängdags.
Dagens ständiga bestyr med att diska, städa och jaga barn börjar falla på plats.
Jag är absolut inte arbetslös, bara utan arbete med fast inkomst.

Tema Att försonas

Robert ser Pia gå ute i trädgården och dra bort vissna rosor. Då och då stannar hon upp och tittar på något osynligt framför sig medan fingrarna smular sönder blommorna till små, små bitar.
   Han slår på låren med knytnävarna och svär högt. "Förbannade, värdelösa kroppsdelar, varför kunde jag inte fått dö? Vad är det här för liv?" Robert vrider runt ena hjulet på rullstolen han sitter i, och välter nästan. Suckande tar han tag med den andra handen runt det återstående hjulet, och drar sakta och omständligt runt det. Långsamt rullar stolen bakåt, och krockar med vardagsrumsbordet. "Pang!" säger det, och glassplitter sprids över hela golvet. "Psssssss..." låter däcket när en glasbit gräver sig in i det, och luften pyser ur.

Precis i det ögonblicket kommer Pia in i rummet med en bukett blommor i handen. Hon tittar från Robert till glaset och tvekar mellan att skratta och skälla. "Vad i?"
På överarmen syns de djupa ärren efter olyckan, och i örat har hon en tjock guldring. Tvärs över pannan kan man fortfarande skymta ett ljusrött ärr efter ståltråden barnen hade spänt över vägen. Tur i oturen var väl att linan inte satt lägre. Då hade Pia blivit halshuggen.
Robert vänder stolen mot henne. "Det var för trångt."
Pia lägger armarna runt hans hals. "Älskling, du måste försonas med tanken att leva utan ben, och jag vet med säkerhet att vårt liv förändrats till det sämre, men vi lever...betyder inte det någonting?"
Robert drar sig ifrån henne och tittar en lång stund på hennes ärr. "Om jag kört..."
Pia ruskar på huvudet. "Nu var det jag som gjorde det, och om jag inte duckat..."
Han körde över det knastrande glaset och slog med handen i dörrposten innan han tog sig ut i nästa rum.

På väggen i gästrummet fanns ett stort fotografi med Pia och Robert på en stor motorcykel, och på sängen låg två trasiga hjälmar med en stor orange/svart drake på.
Han vänder sig bakåt och säger med rösten full av is. "Varför har du inte skickat dem i sopkorgen?"
Hon lägger händerna på rullstolens handtag. "Jag kan inte...jag kan bara inte förlika mig med tanken att aldrig köra mer." Pia tvekar några sekunder. "Kalle ringde igår och berättade att cykeln är fixad."
Roberts ögon är kyliga och svarta av ilska när han sammanbitet väser fram ett enda ord. "Aldrig!"

Pia går ut och slänger igen dörren så hårt att fönsterrutorna på det gamla torpet skakar.

Darrande av ilska kastar hon iväg Roberts skor som står på trappan. "Jävla idiot, förbannade jävla karlslok, jag hatar, hatar, hatar..." Pia minns vem som är skyldig till allt elände och skyndar sig in igen.
Robert sitter fortfarande på samma ställe som hon lämnade honom.
Pia kramar honom hårt, och svär en lång ramsa. "Jag hatar dem så mycket, hatar, hatar, hatar...jävla ungar. Det är inte dig jag är arg på älskling...och jag lovar att göra allt för att reparera det här. Allt jag vill är att du skall kunna gå igen, och tillsammans kommer vi att nå målet."
Robert gråter och kramar henne tillbaka. "Lovar du?" säger han viskande. "Lovar du?"
Pia nickar intensivt och lutar huvudet mot hans axel och gråter. "Tillsammans..." viskar hon. "Tillsammans."

Renovering av gäststuga & skrivarstuga pågår

Det här är vårt gästhus:

Vi har grävt på utsidan för att lägga ned en platonmatta som skydd mot fukten.

Den gamla stentrappan ned till källaren har jag fyllt med sten och grus efter att vi satt platonmatta mot huset. Vi vill inte ha någon källare.
Vi tänker bygga en uteterass ovanför som barnen och jag kan använda, och ett tak är tänkt att byggas över.

Inuti har jag börjat att riva upp golvet som var helruttet, och dessutom invaderat av hungriga hästmyror som flyttat in och byggt bo i understa bjälken i väggen.

Den gamla källaren under gästhuset har vi fyllt med takpannorna som blev efter att vi rev av vårt hustak.

Två myrdosor med gift är utlagd

Taket skall beläggas med plåt, vindskivor bytas, fönster skrapas och målas, väggarna skall bytas ut, sedan skall hela härligheten målas.

Det vackraste på gäststugan är en stor skorsten som ledde ned till en öppen spis i källaren.
Nu när källaren försvinner proppar vi igen gången ned till källaren med sten, och gjuter över, sedan öppnar vi en ny ingång, och bygger en öppen spis.
Ett jätteprojekt, men nödvändigt om huset skall få vara kvar överhuvudtaget.

Fladdrande vingar

Fladdrande vingar slår mot fönstret som bara har en liten, liten glipa öppen. Den skimrande blåa fjärilen försöker pressa sig genom springan, men har inte en chans. Slitna vita gardiner med blåa rutor hänger för fönstret, och på köksbordet står en kopp full med te.

Bredvid koppen ligger en halväten kaka där chokladen smält av solen som kikar in.
Kvinnan som ligger på golvet med öppen mun kommer aldrig att äta upp den, och fjärilen kommer med stor sannolikhet att dö.

Utanför dörren pågår livet som vanligt med skrikande barn, hasande åldermansfötter och onyktra män som vinglar hem till en arg fru. Grannarna har förvisso sett att gamla Alma verkat lite däven på sistone, men vem skulle inte göra det med döden på ena sidan och tristessen på den andra.
Åttioårsfesten hon bjudit på fanns kvar i deras minnen, men det var mest Peter Karlssons kullerbyttor nedför trappan, och branden som uppstod när Alma skulle släcka gnistorna från stekpannan, eller huvudvärken de fått av allt vin hon bjudit på som de mindes.
Dagarna efter festen hejade de glatt på henne, men efter några veckor blev hon ett med inredningen, och försvann i larmet av händelser.

En liten flicka som tillbringar allt mer tid ensam i sin och mammans lägenhet saknar Alma mer än andra.
”Tiden går så mycket fortare när man har sällskap.” sade Alma en dag när de träffades i portuppgången och bjöd in flickan i sin lägenhet. De gick igenom en massa spel, och tecknade.
Efter den dagen längtade Teresa tills mamman lämnade henne på morgnarna, och smet snabbt ned till Alma när klockan passerat åtta.
Eftersom de kommit överens om att Teresa inte skulle plinga på Almas dörr, bara knacka lite försiktigt, så gjorde inte flickan det trots att ingen öppnade.

Varje morgon sprang Teresa barfota nedför trapporna till Almas våning, och knackade på hennes dörr med förväntansfull min, men hörde bara ett svagt fladdrande.


När helgen kom åkte Teresa iväg till landet med mamman och tänkte inte på tanten en trappa ned.

Innanför Almas dörr samlades reklambrev på reklambrev, och en svag doft av exkrement spred sig i lägenheten.
Grannarna höll sig för näsan när de gick förbi den bruna dörren med träskylten där det stod Välkommen med stora sirliga bokstäver, och muttrade långa haranger om skitiga kärringar, och tack gode gud för att hon inte var halvdöv i alla fall.
I porten började människorna i huset att heja på varandra och klaga på tanten som bodde tre trappor upp.
”En sådan stank det är däruppe. Förfärligt att de inte kan placera gamlingar där de skall vara. Ättestupan borde finnas kvar.” Almas unga granne log snett mot den medelålders kvinnan som han visste var nyinflyttad och troligtvis singel. Hon i sin tur kråmade sig över uppmärksamheten från ynglingen som såg ut som en ung Elvis.
”Vi kanske borde ringa någon? Eller? Varför inte plinga på och prata med henne?”
Kvinnan tystnade när hon märkte att orden inte föll i god jord. I det här huset var de inte alls som i hennes gamla. Här skötte alla sitt, och knappt hejade i porten. Hon kände en kall kåre efter ryggraden. ”Jag skall väl återgå till mitt…butiken stänger snart…”

Efter en veckas längtan rusade Teresa ned till Almas dörr och satte in en penna under den tunna plåten till brevinkastet. Doften som slog mot henne var obeskrivlig, och hon kände en spya halka upp i halsen. Med tummen och pekfingret hårt tryckt mot näsan öppnade hon inkastet igen, och försökte se in.
Teresa såg att det var ett stort berg av post innanför och när hon lät blicken glida mot det fladdrande ljudet såg hon Almas toffelklädda fötter.
Förskräckt sprang hon upp till lägenheten för att berätta för mamman, men stannade en halvtrappa upp. Om Teresa berättade vad Alma och hon gjort de där gångerna mamma lämnat henne, och kommit hem med olika belöningar för att flickan var så duktig, så skulle den stora lögnen uppenbaras.
Teresa sprang ned till Almas dörr igen, och bände upp den smala plåten. Med en hand över näsan och munnen, och den andra vid plåten tittade Teresa om hon såg fötterna röra sig. Om Alma var död skulle det varken göra från eller till att Teresa berättade vad hon hittat.
Ett litet tag hade hon varit Teresas nyckel till trygghet, men som död var hon bara en tung klump av skuld för Teresa. Om mamma fann ut vad som hänt de där sköna höstdagarna, och ställde henne till svars. Då skulle hon säkert ta tillbaka Barbiedockorna och det vackra kattpusslet som Teresa älskade. Så sent som igår hade de diskuterat vad som hände den som ljög. Teresa tog ett hårt tag i tungan och drog ut den så att hon såg den som i ett dimmigt töcken. Nä den var inte svart ännu.

Dagen efter kom det en polisbil till huset, och strax efter kom en ambulans. De som bodde i huset kikade ut genom tittgluggar i dörrar, och brevlådor. Nyfikna på vart de var på väg.
Det ekade i trappan när polisen bröt upp dörren, och ljudet från virket som bröts sönder fick flera stycken grannar att lämna sina gömställen och träda fram.

Teresa sprang in i Almas kök när ambulansmännen gått nedför trappan med hennes förruttnade kropp. Hon letade överallt, men hittade inte fjärilen som hon visste varit där.
När Teresa med ett skyldigt leende pillade upp fönsterhakarna och öppnade det på vid gavel såg hon det lilla förut så fladdrande och livsglada krypet. Vingarna var skadade av de alltför bittra fejderna med fönsterglaset, och den började redan torka ihop i kroppen.

Snyftande sprang Teresa förbi undrande grannar, och in i sitt rum. Mamman gick in till henne, men frågade inget. Inte förrän dagen efter då saneringsgubbarnas bil parkerades utanför porten.
”Du kände henne va?” Mammas röst var mjuk och fylld av medkänsla.
Teresa nickade tyst.
”Jag vet att hon lekte med dig.”
Teresa tittade upp.
Mamma fortsatte. ”Jag kom tidigt hem en dag och hittade dig inte någonstans. Du anar inte vad orolig jag blev. Alla möjliga hemska tankar dansade förbi i hjärnan. På väg ned mot källaren hörde jag ditt skratt. Ett härligt pärlande skratt fyllt av sann glädje”, Hon sträckte ut händerna mot dottern. ”Den dagen bestämde jag mig för att gå ner i arbetstid, och umgås mer med dig. Jag tänkte tacka Alma för det hon gjort, men…” Hon avslutade inte meningen.
Teresa tittade in i mammans ögon, och tårar rann utefter kinderna. ”Jag ville rädda den, men kom inte in. Jag hörde den fladdra mot fönstret mamma. Jag hörde den hela tiden.”
Mamman torkade hennes ögon och drog in henne i famnen. ”Vad pratar du om älskling?”
Teresa lade ansiktet mot mammans hals och hulkade. ”Fjärilen mamma, fjärilen. Den dog.”

TEMA Nedvärdera och Slutsats - fortsättning på berättelsen om Tea

Den andre mannen som hittills inte sagt ett ord harklar sig och puffar till Tea med pistolen. ”Driver du med oss? Eller är du ännu en sådan där rik skitkärring som gömt undan pluring från karlen?”
Tea skakar på huvudet och känner att det värker som attan både i käken, och huvudet. ”Min man sköter ekonomin, och jag barnen. Han är en snål skitstövel som aldrig bjuder på något extra…” Tea tystnar några sekunder. ”Om det inte är chefen han skall imponera på. Då är det hela programmet. Pengarna är ett arv efter min mamma.”
Hon grubblar på hur hon skall lösa problemet och kommer plötsligt på en helsmart ide´. Det är oundvikligt att låta bli att dra in Märta. Hon är en klippa för Tea, och dessutom hemlig för den äkta mannen. Hon vägrar att ens tänka hans namn, och förpassar alla bilder från tiden då de hade det bra till bakhuvudet. ”Sopkorgen” säger hon med hög röst, och båda männen tittar fundersamt på henne.
Mannen med pistolen upprepar det hon sagt, men lägger mycket mer i ordet än hon menat.
”Sopkorgen under skrivbordet i ert hus? Eller sopkorgen i köket?”

Tea vet inte om hon skall skratta eller gråta. Hon har som vanligt tänkt högt utan att tänka på det, och nu tror de här båda bestarna att Tea pratat med dem. Hon skakar på huvudet samtidigt som hon funderar på hur Märta skulle varnas. ”Jag…jag har en väninna som har hand om pengarna. De…de…”
Teas hjärna jobbar för fullt för att försöka hitta en smart utväg ur fångenskapen. I bilen har hon inte en chans, och de grova repen sitter som två hårt ringlade boaormar runt hennes händer.
”Här framme svänger ni till vänster, sedan tar ni till höger, och om cirka sju kilometer ser ni min väninnas gula hus.” Tea vet att Ludde vaktar, och inte tvekar om någon kommer oanmäld in på tomten, men frågan är vilken chans han har mot en pistol. Ludde är Märtas älskling, och nåde den som kröker ett hår på hundens huvud.

Bilen stannar och de kliver ur.
Det gula huset ser öde ut, och Tea rynkar ögonbrynen. ”Min kompis brukar lämna dörren öppen ifall hon får besök.”
Männen tittar på varandra och nickar igenkännande. Har de inte hört det förut? Att människor vågar vara så oförsiktiga när de vet att brottslingar kan dyka upp var som helst. Idioter hela högen.
Mannen med pistolen öppnar Teas dörr och drar ut henne så fort att hon stupar med ansiktet ned i marken. ”Res dig upp och gör vad du skall göra nu. ”
Inne i huset står Märta lutad mot hallväggen. Hon har fönstret på glänt, och hör på väninnans skärrade röst att något är på tok. Märta knäcker till fingrarna så att det knakar i dem, sedan sätter hon sig på huk, fundersam och på spänn.

Tea trycker på dörrklockan, och blir besviken när Ludde inte kommer springande. Är de borta? Hon lutar sig in genom dörren, och ropar på Märta. ”Märta! Hallå!”
Väninnan vågar inte visa sig, och avvaktar bakom den röda, tjocka sammetsgardinen i hallen. Hon kan nästan ta på Teas axel, men vill inte avslöja sig.

Männen stiger in i huset fyllda av pondus och skratt. Deras uppdrag är att döda den mörka kvinnan, men de kanske kan ha det lite trevligt med henne innan. Båda två har spanat in Teas stora byst, och den korta, tajta byxan döljer nästan ingenting. Vilket slöseri med kött tänker de och föreställer sig själva vilt kopulerande med henne.
Tea går tveksamt in i köket, och tycker sig förnimma någon, men ser inget.
Ett dovt morrande får henne att vända sig om, men när hunden ser att det är Tea hoppar den upp mot henne. ”Sch, lugn Ludde. Ligg ned! Ligg ned sade jag!”
Lite förvånad över hälsningen lyder hunden uppmaningen, och tittar oroligt mot Tea.

”Finns det något att äta?” säger mannen och tar ett hårt tag om hennes arm. ”Wow, vilken lya det här är, en sådan här skulle…”
Innan han sagt hela meningen blir han nedbrottad av Ludde som lägger sig rätt över honom, och småtuggar på tröjan.
Den andre mannen kommer springande med pistolen framför sig. ”Vad i helvete…”
Märta sätter krokben på honom, och han stupar i golvet som en klubbad oxe. ”Brak!” låter det, och innan han hunnit se Märta drar hon gardinen åt sidan, och hoppar fram. ”Nedvärdera aldrig en kvinnas list. Jag är Märta, karatelärare åt Teas barn.”


Tea kan inte göra någonting, och känner sig olustig när en kniv blänker i mannens hand.
”Kom an då kärringjävel. Nu skall du få…” Mannen öser okvädingsord över Märta som spänner ögonen i honom, och långsamt väser fram ord som inte är skrivbara. Samtidigt ger Märta honom några välriktade sparkar, och gör allt för att få honom att attackera. ”Kom an då…slåss som en karl ditt jäkla missfoster.”

När båda männen ligger hopvirade med tvättlina i två snygga paket andas Tea ut, och lägger armarna runt väninnan.
”Tack och lov att du var hemma. De skulle döda mig på Jens begäran…” Hon skrattar när hon ser Märtas chockade blick. ”Jo det är sant. Han är ute efter pengarna från livförsäkringen. Du minns att jag var så tveksam till att ta den, och jag hade rätt…tyvärr. Min slutsats efter det här är att jag nog måste fly. Jens kommer att bli rosenrasande när han inser att planen gick åt skogen. ”Följer du med mig hem? Snälla…”

De två kvinnorna åker till Teas hem.

Morgoninlägg 25 juli

God morgon!
Inatt jobbade jag tills klockan var fyra med manuset, och ögonen gick mer eller mindre i kors på mig. Som vanligt får jag det där fantastiska flowet, och vill inte gå och lägga mig. Tänk om man kunde kicka igång motorn utan att sova emellan. Du förstår vilka underbara böcker som skulle skapas.

Tidigt i morse väcktes vi av att en slam-bil kör in på tomten, och skyndar oss upp osäkra på vad som egentligen händer. Peter går ut och tar emot honom, och får visa den unga killen till våra grannar som bor på fyran som var målet.

När jag nu ändå stigit upp så är det ingen ide´att krypa ned i sängen igen, och efter en kort promenad med vovvarna sätter jag mig vid datorn för att kolla läget i världen.
Det är grått och disigt idag, och gräsmattorna ropar på assistans. "Dags för klippning!" hojtar de och vajar lite förföriskt med grässtråna.

Idag skall jag iväg med kissen till veterinären och få sista sprutan plus en snygg tatuering i örat. Efter det åker jag och Peter plus barnen till grannens massageställe för att bli omhändertagna. Det är länge sedan jag gjorde något åt min värkande kropp, och mer än dags att bry sig om den.

Ha det
Kram

Dagboksinlägg 24 juli - Väninnedate

God kväll!
Idag har jag först varit till Ica Maxi och shoppat mat, vackra glas och matskålar som jag fick för fantastiska fem kronor stycket. ibland har jag sådan där makalös tur, och hittar saker.
På vägen till Ica ringer min älskade väninna och frågar om vi skall ses. Jag har tänkt på henne bara några timmar tidigare, och blir naturligtvis jätteglad, och vi bestämmer att jag skall plocka upp henne på hemvägen.

När vi återvänder till huset äter vi, sedan babblar Susanna och jag om allt möjligt i massor av timmar. Ämnen som tas upp är ADHD (hon är ett kvicksilver som mig), Norgemorden, idiotiska karlar som tror att de kan behandla kvinnor hur som helst, ensamhet, Barnlöshet, skolor, Maraton i New York och eventuell utgång på disco för att dansa fötterna av oss. Lite allt möjligt som trillar in i våra hjärnor för stunden.

När jag lämnar av henne kramas vi en lång stund, sedan springer hon iväg till pendeln, och jag far hemåt.

Barnen är omöjliga att lägga, och vägrar fullständigt att befatta sig med sängen. Oh nej...det är alla möjliga fel. Törstig, pinknödig, och otrött. Till slut ger jag upp, låter Hampuz ligga i soffan bredvid mig, Zabine krypa ned i våran säng, och Razmus får läsa. ha, ha...hur länge tror ni att det dröjer innan de somnar? Femton minuter senare sussar alla sött. Det visar väl om något att det inte är någon ide´att tvinga ungarna i säng, och för den delen är det ju sommarlov.

Peter och Rita kommer hem efter en hel dags slit, trötta och något slitna i kroppen.

Nu skall jag skriva på manuset.
Ha det
Kramar

Böcker om att ge ut sin egen bok, och hur man får en superb hemsida

De här böckerna ligger på min att-läsa-lista just nu:
Syftet är att lära mig att marknadsföra mitt namn, och mina böcker, och hur jag skall bygga min hemsida bäst för att bära upp resultatet.
Jag närmast slukar innehållet, och skriver med jämna mellanrum ned små stödord för att inte glömma vad jag nyss läst.
Webbredaktörens handbok är fylld av allehanda tips som jag delvis redan anammat utan att ha läst den, och en del saker är sådant som egentligen är självklart.
Till exempel en sådan enkel sak som att tilltala sina läsare med du istället för ni.
För hur många tror du sitter samlade framför en laptop för att läsa bloggar? Inte många skulle jag tro. Däremot sitter vi en och en, och att då bli tilltalade med du är väl nästan självklart. Det känns mer personligt, och lockar människor att läsa vidare eftersom de är utvalda att dela dina innersta tankar.
Det kommer snart en recension av den här på bloggen.

Dagboksinlägg 24 juli - recensioner på G

Inatt skrev jag tills klockan 4, och tangenterna nästan brann.
Kapitel efter kapitel plonkades ned, och filmen jag har inom mig sattes på pränt.
Nu söker jag testläsare, och skall faktiskt fråga om min mamma som är en riktig bokslukare kan läsa manuset.

Imorse var jag lite pömsig klockan sju när Peter åkte iväg.

Nu skall jag borsta tänderna på barnen och fara iväg till Ica för att införskaffa fler av de vackra glasen vi hittade där förra gången. Hoppas nu bara att de inte tagit slut.
Zabine fick nagellack påmålat, och jag snyltade lite av henne. Det är inte alltför ofta som mina naglar blir så snygga. Det sitter för det mesta svart jord under dem.

Nu väntar jag med stor spänning på recensionerna av min novellsamling PAPPERSSKÄRVOR(klicka på fotot så kommer du till hemsidan där du kan läsa om den.)


Den är skickad till Mångmamma, Pennelina, och till My Myself and I
Några till har fått förfrågan, och svarat ja, men ännu inte fått boken.

Nu skall vi lätta och fara iväg innan det blir tokvarmt.
Ha en underbar dag
Kram

Mord och ond bråd död- Amy, Elvis och Norge

Är det inte underligt att en del människor har allt, men ändå inte är nöjda?
Titta bara på Whitney Houston, Elvis Presley, Michael Jacksson mm. Alla var/är rika som troll och begåvade, men sökte/söker ändå drogens förtrollning av världen. Är det så svårt att vara rik?

Amy var en mycket begåvad kvinna, men var inte lycklig ändå.
Vila i frid lilla flicka, hoppas du hittat det du sökt.

Det är nog inte så underbart som man kan tro däruppe bland molnen av berömmelse. Elvis t.ex berättade om hur han kände sig ensam och utsatt.

Änglarna har fullt sjå nu i dagarna med alla som skall in i himmelriket. Sådant här får mig att tvivla ännu mer på att det finns en Gud. Varför i all världen skulle han mörda alla dessa barn i Norge? Ge mig ett vettigt skäl så skall jag återta min lämnade kyrkospira och sitta i kyrkobänken varje söndag.

Dagboksinlägg 23 juli - Varför?

Igår var jag på en begravning. En av de sorgligaste, vackraste tyngsta jag gått på. Han var alldeles för ung, och valet var hans eget.
Jag skällde på honom under begravningen, och mindes hur jag gjorde det för tjugo år sedan, nästan av samma anledning.

När vi kom tillbaka hem inatt var det tropisk värme, och både jag och Peter hade svårt att lägga oss.

Idag har jag fortsatt lägga sten över trappan ned till källaren på gästhuset, och slagits med både svart- och rödmyror. Det vimlar av alla möjliga sorter här, och jodå...det finns inga ormar på tomten, men det är också omöjligt att lägga sig och mysa på gräsmattan. Såvida jag inte försöker anamma någon ny kur med att bli biten av ett gäng myror.
Jag läste faktiskt om en man som satte sig i myrstacken och blev biten typ överallt. Giftet gjorde att hans ledsmärta gav med sig, och smärtan som myrorna orsakade var ingenting jämfört med det han brukade ha.

När jag öppnar tidningen idag möts jag av stora rubriker om massakern i Norge, och blir handlingförlamad. Det är svårt att förstå hur någon kan ta ett sådant beslut som den här killen gjorde. Jag kan inte tänka, och alla försök att få till någon text är förgäves.
Jag blir rädd når sådana här saker händer. Är vi inte säkra någonstans längre? Inte ens på en ö?
Barn blir utsatta för övergrepp på dagis, fritis och skolor. Flickor och kvinnor blir våldtagna mitt på dagen inför andra människor. Andra blir bortrövade. Både killar och tjejer...

När jag var hemma i Hälsingland igår frågade min lilla tolvåriga systerdotter varför så många tjejer blir våldtagna i Stockholm? Vad svarar man på det? Jag och min lillasyster berättade att det är många fler människor i Stockholm, och att det då är större risk, men...stämmer det verkligen? För inte alltför länge sedan var det en kille som gjorde både det ena och det andra i den lilla staden Bollnäs.
Våldet finns överallt....och det skrämmer nog inte bara mig.

Idag går mina styrkekramar till de stackars föräldrar som får sina barn frånryckta i förtid, och nu är chockade över vad en enda kille kan göra på bara några ynka timmar.

Glömda ord/ Stuta

Stuta – slag, smocka, aga med ris, käpp, eller handen


Per-erik  tittar med avsky på den välbekanta stut-bänken som står i ena hörnet i skolsalen som en evig påminnelse till barnaskaran vad som händer om man trotsar läraren.
Herr Enoksson stryker det silvriga håret bakåt med en åderfylld, smal hand och följer pojken Perssons blick. Den lilla slyngeln är ett hår av hin, och förtjänar varenda rapp. 
Bänken gick till och med itu sista gången. Mitt itu som om någon högre makt stoppade agan av den lilla pojken.
   Skolans vaktmästare hade lappat ihop bänken, och nu står den på plats. Enoksson grymtar belåtet och tittar på riset som förvaras under katedern. Det kändes tryggt att ha det där, som en osynlig hjälp.



Per-erik studerar lärarens rynkiga ansikte, och minns pappans ord. "Enoksson är en bitter gammal man pojken min. Han lever efter gamla traditioner. Mig slog han också ofta. En lärare skall ha respekt för sina elever, men din lärare är rädd för er. Rädd att bli bortglömd och ensam. Enoksson är känd i hela byn för sina alkoholvanor, och ingen kvinna vill vila i hans bädd. Bakom den timida ytan döljer sig ett odjur."


Per-erik hör inte att Enoksson pratar med honom, och hinner inte ducka för hörrilen som kommer. "Du skall lyssna på mig pojk. Fattar du det? Lyssna och lyda!" Läraren är högröd i ansiktet och skakar i kroppen av ilska och frustration. Han lyfter handen för att utdela ytterligare en hörril...
   Pojken hukar och biter ihop tänderna, beredd på smällen, med ljudet av hans röst ringande i öronen. "jag..." viskar Per-erik och har inte långt till tårarna."Jag menade inte..."
   "TYST ditt lilla skityngel! Jag vill inte höra några..." Enoksson segnar ned på golvet, och barnen ser till sin stora fasa hur han långsamt dör inför deras ögon.

Dagboksinlägg 21 juli - Regn, äntligen!

När jag vaknar öser regnet ned, och jag ler. Äntligen får blommor och träd en ordentlig dos med vatten. De börjar anta en brungrön ton, och bladen har här och var veckat ihop sig och dött.

Snickarna gjöt betongformar framför och bakom huset igår som skall hållas våta, så det här vädret är perfekt. Annars hade jag fått spruta vatten på dem hela dagen med jämna mellanrum.

Jag älskar ljudet av regn som möter taket. Det är vilsamt och renande på något sätt. Lite mediativt.

Barnen sover länge och jag passar på att skriva skrivpuffar och dagboksinlägg.
Inatt skrev jag tills klockan två.

Zabine är den som kommer upp sist...tröttmössan min.
    Ikväll åker vi till Hälsingland för att begrava min systers pojkvän, och naturligtvis träffa familjen. Tyvärr blir det bara en snabbis den här gången. Vi måste hem och fortsätta med huset. Jag skall fortsätta med gästhuset, och grävningen bakom för att lägga i platonskiva och försöka rädda det som räddas kan. Tänk att vatten har förmågan att förstöra så mycket. Titta bara på alla katastrofer som varit på sistone.

Nej, nu är det full fart som gäller. Väskor skall packas, kläder provas och disk diskas.
Ha en underbar dag
Kram

TEMA Hastighet - 21 juli

Världen svischar förbi utanför bilrutan, och Tea kan inte göra någonting åt situationen. Bakbunden med munkavle, och fötterna hårt pressade intill varandra av bältet som dagen före inhandlats i en boutique. Håret är intrasslat i sig själv, och några länkar har råkat hamna i knuten männen knöt.

Underligt hur extremt fort en situation kan vändas från lycka till skräck.

   Tea hann inte ens stänga av gasspisen när ytterdörren exploderade, och flisor flög in i lägenheten. Hon hann tänka på barnen som var i tryggt förvar hos pappan, annars var hennes hjärna nollställd. Inte en enda fundering for igenom den…bara ett kallt konstaterande att dörren var trasig.

   Hon antar att käken gått sönder eftersom den värker så infernaliskt, och blodet som rinner ned över ena ögat kommer ju någonstans ifrån, men hon kan inte erinra sig att de slog henne i huvudet. Eller…?

Bilen saktar ned och Tea andas snabbare, paniken är inte speciellt långt borta. Förardörren öppnas och slängs igen, hennes dörr öppnas, och starkt solsken möter hennes igensvullna ögon. Vätskan de kastade på henne då de steg in i köket luktade fränt, och Teas impuls att hiva den brännheta vätskan i kastrullen mot dem hade mötts av ilska och slag.

Hon hinner inte tänka så mycket mer innan mannen sliter ut henne genom dörren med benen före. Huvudet slår i både bilens tröskel och marken, och Tea kvider av smärta.

   Mannen är helt svartklädd, ganska krallig och bär glasögon. En lång blodig reva pryder hans kind, och på fingrarna bär han en massa ringar som liknar de Noa har.

”Din jävla häxa, se vad du fått mig att göra. Din älskade man beställde ett snyggt mord av dig vet du det? Han betalade bra. Misshandel av kvinnor ligger inte för mig, sådant finns det alldeles för mycket av. Ett skott i huvudet, sedan morsning goodbye. Det var min plan.” Mannen andas häftigt, och ser medlidsamt på Tea. ”Kunde du inte ha lämnat ditt svin till karl? Ett mord är lite väl häftigt för att få en miljon. Ha, för det får man ju ingenting i dagens läge. Din man sade att du var god för två miljoner, men jag har kollat, och tyvärr damen så sitter det just nu en prislapp på ynka en mille på dig. Av det är femtio procent mina.”

Han drar med handen över Teas blödande huvud. ”Sorry för det där, men jag har faktiskt ingen lust att bli kokad. Din lilla idiot…vad trodde du egentligen? Kokhett vatten räcker inte långt mot en pistol.”

   Mannen möter Teas blick för första gången, och grimaserar. ”Faan jag börjar bli blödig. Just nu påminner du mig om min sommarkatt när vi återvände till landet efter två veckors bortavaro. Lika ynklig och mager. ”Gud vad jag grät när pappa sade åt mig att lämna henne. Min lilla sötnos som sovit varje natt intill mig i sängen. Han var grym på många sätt min far…ja han tvingade mig och syrran att säga det till honom. Inte pappa, det var ett modernt påfund enligt honom.”

Små regndroppar möter vit hud, och mannen tittar upp mot himlen. ”Åh nej, inte det också, vi får skynda oss.” Han sliter av Tea tejpen över munnen, och en tunn sträng av blod rinner nedför hennes haka från såret på läppen.

   ”Jag…kan…betala…” flämtar hon, och har svårt att få rösten att hålla. ”Jag har pengar på ett hemligt konto. Ifall att…”

Regnet blir allt vildare, och från det liggande läget ser Tea hur marken förenas med det, och studsar upp i luften. Vätan kryper sakta in i hennes byxor från två håll, och den stickade tröjan känns som en våt säck. Håret ligger slickat runt det smala ansiktet och hon känner regndroppar rinna ned längs nacken. ”Pengarna kan överföras till ditt konto med en knapptryckning.”

En liten stund senare sitter Tea i bilen igen, våt och missmodig. Var i helskotta skall hon få tag i pengar? Hon är fattig som en lus, och det gemensamma kontot är tomt.

Fortsättning imorgon…

Glömda ord/ Allsköns

Allsköns – av alla tänkbara slag

I pappas bod hittade jag och min älskade bror allsköns underliga ting som vi på bara fötter tog med oss in till farmor och fick nogsamt förklarade vad det var. Ni förstår alla saker som stod där i den trånga, bräckliga boden var arv efter min farfar, pappas pappa som varit sjöman.

Farmor rodnade när hon såg vad vi tagit in den här dagen, och satt tyst en lång stund innan hon drog in oss i famnen och placerade mig på ena knäet, och Lars på det andra.
"Den här lilla saken har en egen historia. Jag minns så väl den där dagen i april..." farmor tystnar och sätter pekfingret på hakan med fundersam min. "Eller...var det i juni?" Hon rynkar ögonbrynen och drar upp underläppen över överläppen. "Jag minns...att jag hade en gul klänning som Gustaf givit mig, och att trädgården var full av blommor. Så..."
Naturligtvis blev både jag och Lars otåliga, och jag lade handen på farmors. "Snälla du, berätta vad som hände. Vi är sååååå nyfikna."

   Hon log och vände blicken mot mig igen. "Du förstår lilla vän, mina minnen är inte lika klara längre. Det var sommar, så mycket är säkert, men jag minns inte exakt månad." Farmor lyfter på de buskiga svartgråa ögonbrynen och gör en min av hopplöshet. "Gustaf hade varit ute på sjön i över sex månader, och jag drömde ofta mardrömmar om att skeppet förliste. farfar var ingen mästare på att skicka brev, men ett litet kort fick jag då och då. Förvisso inga memoarer, men han hörde av sig, och det räckte för mig."

   Lars hoppade ned från farmors knä och satte sig på golvet istället, och jag följde efter.
   Farmor väntade tills vi satt oss tillrätta, sedan fortsatte hon prata. "En dag stod han där, lika stilig som alltid med den vita mössan käckt på svaj, och skorna nyputsade. Det ljusa lockiga håret hade vuxit några centimeter, och täckte en del av örat. Ansiktet var brunbränt, och tänderna lyste onaturligt vita, men det jag såg mest var ögonen. Blåsvarta som vattnet i en tjärn, och fyllda av värme. Ni förstår barn...jag och farfar älskade varandra redan som barn, och den känslan försvinner aldrig. Inte ens nu när han är borta."

   Farmor tystnade igen och tittade på fotografiet av mannen som varit den enda i hennes liv. "Nåväl, nu skall jag inte hålla er på halster längre. Farfar hade fotograferat sig och gjort en minibild som han placerat i en sorts amulett som han gav mig. Jag förstod först inte vad det var, och vände och vred på den en lång stund medan han skrattade åt min hjälplöshet.
   Sedan tog han den och visade den sinnrika konstruktionen där små luckor trycktes upp med hjälp av knappar, och hur en hårlock gömts i ett av facken, och fotografiet i ett annat. En tunn glasskiva låg över det för att skydda mot väta och smuts."

   Farmor tog den lilla silverfärgade klumpen i handen, och tryckte på några små, nästan obefintliga knappar varvid den fällde ut sig som en blomma, och blottade ett svartvitt, gulnat fotografi på en ung man."Er farfar berättade att han låtit en häxa lägga en förtrollning på smycket, och att varje yngling som närmade sig mig skulle åtnjuta döden."

   "Och...?" sade jag och hoppades få höra en spännande berättelse.
   "Jag tvekade aldrig" säger farmor och ler mot oss. "Gustaf blev min första man, och min sista. Det är lönlöst att ens försöka leta någon som liknar er farfar. Han var mycket speciell, och världens snällaste man. Några år efter hans död lade jag undan smycket. Det ligger för många minnen i det."
    Farmor tystnar igen, och nu orkar varken jag eller Lars sitta stilla längre. Med en snabb puss på hennes kind lämnar vi farmor med minnen snurrande i huvudet.

SKRIVPUFFSTEMA Snava-studsmattan som hjälp

Den här berättelsen kommer rakt ur verkligheten, och består av vår älskade snuttjulla Zabines vedermödor.

Min lilla ängel är en drömmare, och som liten snavade hon ständigt på obefintliga stenar och trottoarkanter. Hon kunde inte ens gå tre steg utan att ramla omkull.
Naurligtvis gick vi till BVC, men de skrattade och sade att lillflickan var så inne i att lära sig prata att hon "glömde" bort att kolla var hon gick.
Nåväl, en läkare ordinerade oss att köpa en studsmatta, och voila...tre månader senare hade vi en tös som var bra mycket stadigare på benen, och visst händer det att hon snubblar, men det är för att Zabine drömmer sig bort till ängelvärldar, prinsessor och Barbies, eller för att hon tittar efter blommor att plocka till sin kära mamma.

Den gamla studsmattan är numera kasserad och utbytt till en nästan dubbelt så stor (den är 4.26 i diameter) och Lilleman som hoppat på den sedan bäbisstadiet är stadig som en klippa. Inga snaverier där inte. Om det beror på mattan låter jag vara osagt, men jag har mina aningar.