31 mars 2014

En början-610

Utsikten från bron kändes som en boxning i magen. Bilarna liknade inget jag tidigare sett. De var stora som skepp, och neonljusen blinkade frenetiskt över scenen av liv. Här skulle jag alltså spendera tre hela år. Mamma och pappa hade kallat mig galen, och Tobias, han drog samma natt. Jag var singel, tjugo fyllda och hungrig på livet. Taxichauffören bromsade in för att släppa fram en polisbil som kom åkande i full fart. Sirenerna dunkade mot trumhinnorna och jag lade mina händer som ett lock för ljudet. Mina fyra resväskor låg i baksätet och det kvillrade i kroppen av lycka. Äntligen, skulle det vara jag som skickade hem vackra vykort och jag som var den frånvarande. Efter åren med Tobias var jag luttrad, men någonstans hade jag tydligen ändå längtat efter ett annat liv än att ständigt vänta på honom när han reste runt jorden. Sjöman - bara ordet väckte ångest i mig. Aldrig mer skulle jag gråta av ensamhet. Aldrig mer.

Insikt och glädje

Jag flyttade till Gävle när jag var sjutton år, och stannade där cirka ett år. Jobbet jag hade var bara ett vikariat över sommaren, men förlängdes några månader. På slutet levde jag på skorpor och mjölk. Att flytta hem fanns inte i min värld. Aldrig - jag bodde i en liten andrahandsetta med gröna tapeter och grön heltäckningsmatta. Arton kvadrat.

Mina föräldrar hämtade hem mig och jag blev tvungen att säga upp mitt lilla paradis. Katten jag skaffat, och papegojorna, och hamstern följde med hem.
Mitt gamla rum hade förvandlats till kontor och jag fick spendera mina nätter i en bäddsoffa, medan kläderna förvarades i banankartonger. Ohållbart förstås. Dessutom bråkade jag och mamma nästan varje dag, om allt mellan himmel och jord. Jag hade ju för sjutton gjort mig fri från mamma och pappas band. Tiden i Gävle hade gett mig skinn på näsan och jag trivdes inte alls med att bo hemma igen.

Efter några månader hittade jag ett jobb i Stockholm och flyttade dit. Jag tillbringade tiden på gymmet, mitt nya jobb och på krogen. Helgerna gick snabbt förbi och månad lades till månad. Mamma ringde och frågade när jag skulle komma hem, och jag kände ångest. Jag ville inte slänga bort en helg på att sitta i Myssjebyn med dem och inte ha något att göra. Jag var ung och fri och ville leva livet, träffa killar och göra det jag ville.
Det tog exakt tre månader innan jag åkte till Hälsingland och barndomshemmet. Det var jul och snön låg vit. Bussen krängde på motorvägen och jag hade stundtals hjärtat i halsgropen, och längtade hem till min mysiga lägenhet.

Så här höll det på, år efter år. De första åren åkte jag hem varje sommar och hjälpte till med höet och potatisupptagningen, men sakteliga ebbade min vilja ut, att överhuvudtaget åka hem. Mitt liv fanns inte där längre. Stockholms nattliv hade fångat mig i sitt nät.

Jag tappade aldrig kontakten med mina föräldrar, men jag kände dem inte längre. Min mamma var bara en tant jag träffade då och då. Jag kunde inte säga att jag älskade dem eftersom vi aldrig sågs. Allt blev väldigt underligt och jag kände mig förvirrad och faktiskt ganska ensam i livet.

Så fick jag egna barn. Det blev en vändning. Jag förstod att mamma uppfostrat mig att bli en stark kvinna och att hon menat väl. Att hon älskade mig och inte ville vara i vägen.
När andra barnet anlände ringde mamma och erbjöd sig hjälpa till. Hon kom till oss och hjälpte mig med allt medan jag återhämtade mig från en traumatisk förlossning. Sakta men säkert lärde jag känna mina föräldrar igen. Framförallt mamma. 

Jag började fundera på det här med mormor och farmor i barnens liv. Jag själv var nästan varje dag hos farmor. Hon lekte aldrig med mig. Jag gjorde det hon gjorde. Vi löste korsord, pratade om livet, pysslade med blommor, mjölkade kor, matade djur, bakade gafflar och kubbar med jordgubbssylt och mycket, mycket mer. Hon doftade två och jag kramade henne ofta. Mormor bodde i stan och henne umgicks jag med på helgerna. Jag bodde nämligen hos henne och morfar när jag gick på galej, och vi pratade massor. Det är med värme jag tänker tillbaka på de här åren. Idag är de borta allihop. Farfar som satt vid bordet med pipan i mungipan och kepsen på svaj, mormor som ständigt rökte på en Pallmall och hade iskalla fingrar, morfar som höll sig på sin kant.
Det fanns ännu en kvinna jag gärna besökte. Min gammelmormor. Det är hon som lärt mig allt jag kan om blommor och bladet. En underbar dam med långt grått hår som hon flätade varje morgon.

Mamma har varit här i helgen. Vi har pratat och kramats, och äntligen kommit varandra nära igen. Barnen älskar att hon sitter med dem och leker. Tar sig tid att vara mormor. Det är underbart att se hur Lilleman kryper upp i hennes knä och lägger huvudet mot henne. Hur dottern sitter tätt intill henne och lyssnar intensivt på vad hon berättar. Till och med Razmus får en dos av hennes omsorg och tar emot det.

När jag ser dem minns jag tiden med farmor och mormor. Doften från dem och deras röster. Jag minns hur jag och min kusin låg i varsin varm säng i lilla rummet och lyssnade på snarkningarna från farmor. Minns det permanentade, korta håret och skrattet, och löständerna i vattenglaset vid sängen. allt det önskar jag och tror att mina barn får uppleva. Den där speciella känslan av att älskas. Att vara i ett universum bestående av en kvinna eller man som finns där för dem.



 

30 mars 2014

En början-609

Hon kunde lika gärna tas för att vara en ung tjej i säg femton, sexton år. Hennes korta, mörka hår låg tätt slickat mot huvudet, och de tajta jeansen följde hennes slanka kropp. På ena fingret bar hon min skapelse från gårdagen, en silverring med tunt guld ringlande över. Hennes fötter var små och för dagen utan strumpor och skor. Hon satt på stenbryggan med ansiktet mot solen, fötterna dinglande några centimeter ovanför vattenytan. För stunden harmonisk, med ett leende lurande i mungipan. 
 

29 mars 2014

SPÖK

Idag har jag inte skrivit många meningar.
Min mamma är här och hälsar på (hon bor I Hälsingland) och vi njuter av att umgås. Hon leker med barnen och läxorna vi skulle göra har glömts bort.

I eftermiddag var vi på Cirkus och åt gott och tittade på SPÖK. 
Lite seg var den i början, men andra akten var riktigt, riktigt bra. Alla ingredienser fanns med, trick, överraskning, vacker musik och bra dansnummer. Måns och de andras sång fyllde våra öron, och glada skratt for genom lokalen. Loa var underbar i sin roll. Lena var lika fantastisk hon.

Efteråt körde vi hem min kompis Sanna, och hämtade ungarna hos deras farmor som sett efter dem idag. De var naturligtvis trötta, men nöjda och glada.

Väl hemma tog jag ut hundarna medan Peter och mamma dukade fram lördagsmyset. Gladiatorerna intog vår tv-skärm och jag läste aftonbladet på plattan. Två dödsfall hade det varit idag. En kille hade krockat med ett träd och en kille hade blivit mördad i en bil. Liemannen har haft fullt upp idag tydligen. Lite läskigt med mordet, men det är väl en uppgörelse mellan kriminella igen. 
Under dagen har jag blivit förkyld. Riktigt förkyld. Det är troligen samma virus som ungarna och Peter haft. Typiskt. Jag ska på frukost med Susanna Alakoski och Linn Hallberg på tisdag. Det vill jag inte missa. Det är ett arrangemang som skapats av Kulturkraft. Ämnet är Barn- och ungdomslitteratur som utgångspunkt för konstnärligt skapande





En början-608

"Är flaskan halvfull eller halvtom?" sa Roger och drog handen genom det tjocka, mörka håret. Han lade handen på Ellys axel och flinade. 
"Det är väl den eviga frågan", sa hon lugnt och borstade bort hans hand. "Det kanske är dags att gå hem?" fortsatte hon och suckade. Att vara personlig assistent var oftast roligt och intressant, men i de här stunderna när hon såg hur en person gick ned sig, mådde hon dåligt. Det var närmast en befrielse att gå hem de dagarna. Ändå gnagde det i bakhuvudet att hennes kund säkert öppnade ytterligare en flaska när han kom hem, och pimplade i sig alltihop innan natten bytts ut till morgon.
Roger sträckte sig över bordet och tog upp en röd ros ur vasen som stod där. "Varsågod, den här är till dig."
Elly log mot honom och lade handen på bordet med handflatan uppåt. Allt var mycket enklare med de andra, de som inte fångat hennes hjärta. Hon svalde flera gånger och mötte hans blick. "Tack."

28 mars 2014

En början-607

 Allergi hade mamma alltid kallat det. Ovana, sa mormor fortfarande. Mina ögon rann och det kliade i både näsa och hals. Den mjuka pälsen kittlade min kind och fingrarnas rörelse gav respons direkt. Kurrande ställde kattungen sig på mitt bröst och körde ned klorna i det , gång på gång. Hjärtat slog snabbare och det var svårt att inte gråta. Pappa skulle aldrig ge med sig, det visste jag, men jag ville så gärna ha en egen kattunge. En som var bara min. Snörvlande satte jag ned den i mitt knä och drog med ena pekfingret över den lätt krökta ryggen. De gröna ögonen mötte mina.

27 mars 2014

En början-606

Jag öppnade klammerapparaten och placerade fingret mellan de två käftarna. Om jag tryckte fort skulle det kanske inte göra fullt så ont. De andra samlades i en ring runt mig. Tysta stod de och väntade på mitt beslut. En del tveksamma över om jag skulle våga. Med sammanbiten mun lade jag min hand över apparaten och försökte ignorerar faktumet att knivskarp smärta skulle anfalla mig.
"Tryck då", fräste en av tjejerna. "Eller, vågar du inte?"
Det enda jag ville var att höra till ett gäng. Vara av betydelse för någon. Frågan var om det här var värt priset.

26 mars 2014

En början-605

"Det är en Utter!" skrek Milla och tystnade när hon såg den dyka ned i vattnet. "Förlåt", fortsatte hon, "Jag blev så exalterad. Jag har aldrig sett någon sådan förut. Jo, på Skansen förstås, men det räknas inte."
Jag dolde mitt förakt för henne och koncentrerade mig på att få fokus på djuret. Kameran var ny och jag hade svårt att hitta de rätta inställningarna. Kameror nuförtiden liknade små datamaskiner.
Milla satte sig på huk och försökte locka till sig Uttern. Egentligen tyckte jag om henne. Rätt mycket faktiskt, men i hemlighet. Att få vara med henne ensam uppvägde mycket av det andra.

25 mars 2014

En början-604

"Det fungerar inte. D-e-t fungerar i-n-t-e", ropade Kevin över gården. Han tog tag i kranen med bägge händerna och vred så hårt att händerna vitnade.
Madde suckade och drog på sig stövlarna. Varför hade de bestämt sig för att bo här. Ingenting gick som hon ville. Först var det elementen, sedan köksdörren, och nu det här. Att bo på landet skulle vara förenat med lycka. Hon gick ut på trappan och tittade upp mot solen. De hade haft tur med vädret i alla fall. 
Kevin svor lågt och tog ett nytt tag, vred och vips kom vattnet i en strid ström över honom.
Madde såg vad som hände och skyndade sig fram. Måtte han inte bli arg nu igen. Det hade varit så mycket turbulens i huset att hon mådde illa bara av att se det. 
Kevin skakade på huvudet så att vattnet stänkte och vände ansiktet mot henne. "Nu fungerar det."
Han öppnade upp famnen och drog in henne tätt intill sig.
Madde kände tårarna komma utan att hon kunde stoppa dem. "Ja, nu fungerar det", snyftade hon och kramade honom hårt. "Vi klarar det här tillsammans."


24 mars 2014

En början-603

Regnet överraskade mig. Höstens kalla droppar piskade och paraplyet vek sig av tyngden. De rödorange lönnlöven fångade upp en del av styrkan, men i det stora hela täcktes hela jag av vätan. Vattnet rann innanför min tröja, ned i byxorna och vidare mot fötterna, där allt landade och skapade ett tjoffande ljud när jag gick. Inget skulle stoppa mig den här gången, inget. Kniven hängde i mitt bälte och allt var förberett. Lukten av jord och gamla löv blandades med en svag doft av tjära. Sjön var alldeles prickig av av dropparna och ekan guppade intill bryggan. De två årorna hade märkt mina händer redan som liten, och jag kände sjön utan och innan.
Med skakande händer knöt jag upp knuten, och hoppade i ekan. Det gjorde ont i händerna och stövlarna som nu var fyllda till brädden av vatten gnisslade mot varandra.

23 mars 2014

En början-602

Jonna satt som vanligt högt uppflugen på stenen. Hon hade suttit så i tre dagar nu. Hennes syster kom dit med mat som hon ratade och vatten som fördes till munnen och dracks upp i giriga klunkar. Jag var hennes vän sedan länge, men förstod inte varför Jonna gjorde så här. En gång öppnade hon upp sig och började berätta om sin barndom och händelsen som fick henne att hata våren. Jag förstod inte allt, eller, egentligen förstod jag inget av det hon sade. Det var så främmande att prata om att jag mer eller mindre omedvetet stängde öronen. Vi har alla våra hemligheter.
Hon hade sin vackra vita klänning på sig. Den som nådde till hennes knän och hade små gnistrande stenar i nedre kanten på kjolen. Det långa svarta håret var uppsatt med spännen här och var, och en röd halvdöd ros satt bakom örat. Hennes ögon var slutna och jag såg på hennes hud att hon frös.
Då och då rasslade små stenar och grus från stenen hon satt på, och jag såg att hennes fötter hasade ned, men lika snabbt drogs upp igen.

22 mars 2014

Dyskalkyli eller lata barn

Det här hittade jag på facebook idag. Det gjorde ont i själen att läsa det.

Jag kände så här när jag läste texten:

Åh, du kunde lika gärna skrivit om vår äldsta son. Han är matvägrare och har tills nu (han är tio år) inte ätit mer än några riskorn per dag. Vi har tjafsat med lärarna om att han måste få hjälp utan att få någon. "Alla barn ska äta det som serveras", har de sagt. År efter år. Sonen har stökat i skolan och naturligtvis haft ont i magen av hunger. Jag har själv varit matvägrare, eller extremt kräsen som jag föredrar att kalla det. För jag åt mat, bara inte all mat som serverades. Sonen har gjort likadant.
En underbar kock vände allt till det bästa när jag tog kontakt med honom, rektorn och skolsköterskan.
Han gör idag specialmat åt vår son som grät av lättnad efter beslutet. Specialmaten består av korv, pannkaka, pannbiffar, ja du förstår vart jag vill komma. Vanlig husmanskost utan såser och inte hoptjoffade till en massa av beståndsdelar.

Men det slutar inte där, nej vi har också bestyr med hans envishet angående skolarbetet. Ingen förälder vill ha stök i skolan med sin unge och ibland blir jag alldeles matt av ångest över skolans konservativa hållning. Problem med att förstå mattematiken har försvårat vår sons lektioner, och med 27 elever hinner inte läraren specialisera sig på just vår sons svårighet att förstå.

Jag har gråtit många gånger av frustration över hans skoltrötthet som yttrar sig i stök och bök på lektioner han anser vara tråkiga. Efter att ha varit rätt mycket med honom i skolan kan jag bara hålla med. Många elever halvsover. I mina barns värld har jag dragit in datorer och den enorma möjlighet det finns att leka in siffror med mera i huvudet på dem.

Men det är inte slut där heller
Vår lilla son blev mobbad i 0-klass. Han blev slagen och psykiskt illa behandlad, medan lärarna ryckte på axlarna och frågade honom var de hade befunnit sig då det hände. Idag litar han av naturliga skäl inte på lärare, eller vuxna. Av den anledningen hamnar han ofta i trubbel när andra ger sig på honom, och han ger igen. De som han ger igen på skvallrar för fröken, som ger sig på vår son. En evig ond cirkel.

En av lärarna kallar honom ADHD-barn, använder ordet som skällsord och säger det inför klassen och honom. Naturligtvis har det fått följder.
Jag har varit mycket i klassen och fått berättat av andra elever hur de ser att vår son blir illa behandlad av lärarna. De gillar inte att han inte gör det de säger, och utsätter honom för både det ena och det andra. En sorts mobbing tycker jag det känns som. Ibland är det bra dagar och han är lycklig när han kommer hem, men ofta ringer lärarna hem till mig och berättar om olika saker vår son gjort. Nu kommer det värsta…
Mycket ofta är det inte så som lärarna framställt saken till mig, och jag får ständigt nysta bland de andra eleverna för att få en klarare bild av vad som hänt.

Och jodå, vi har på den elaka lärarens inrådan varit hos skolläkaren (som kallade både mig och Peter för människor med autismspektrum), men även hos BUP.
Och DÄR hände äntligen något positivt. De sa att läraren kränkt honom och att de inte kunde se några tecken på ADHD, men att de skulle fortsätta utreda honom, och försöka hitta ett sätt att hjälpa honom. ”Men vi kan inte påverka skolans , sa de. ”Skolan är pliktad att stödja er son i hans undervisning. Det är det lag på.”

Nyligen insåg vi att vår dotter eventuellt har dyskalkyli, och om igen får vi slåss för att få hjälp. Nu, äntligen ska vi få en specialpedagog som kollar upp/ hjälper henne.
Nu återstår att se om Razmus kanske har samma sak. Att ointresset för siffror beror på att han helt enkelt inte ”ser” dem som de andra eleverna.
Visste du att barn med dyskalkyli ofta anses vara stökiga, och att de kan vara duktiga på geometri trots att de har problem med siffrorna.
Enligt Professor Brian Butterworth är definitionen av dyskalkyli denna:
Dyskalkyli är en åkomma som påverkar möjligheten att lära sig räkna. Dyskalkyliker kan ha svårt att förstå enkla talbegrepp och saknar intuitiv förståelse för tal. Även om de får fram rätt svar med rätt metod gör de det mekaniskt och osäkert

Kika på den här filmen: http://www.ur.se/Produkter/169175-UR-Samtiden-Nar-siffrorna-brakar-Dyskalkyli-sa-funkar-det

Barnet har avvikelser i hjärnan. Rättare sagt den vänstra delen som du använder vid matte. De blandar ihop grundtal och ordningstal. Vår dotter ser talet 17 som 71 och vice versa. I hennes huvud blir det gröt av alltihop. En oförståelig massa av krumelurer.
En så enkel fråga som ”Vilket är störst av 3 och 7?” gör så att barnen drar ihop ögonbrynen och räknar på fingrarna om och om igen. Men ibland, gissar de och har turen att gissa rätt. Ofta ger de sig inte på uppgiften alls, utan gissar eller struntar i den. För att inte misslyckas. En dyskalkyliker skäms för sitt handikapp och behöver få självförtroende av en utbildad specialpedagog, inte en lärare som anser barnet vara lat eller till och med dum. (Jodå, det finns lärare som idiotförklarar sina elever för att de inte klarar det andra kan.)
Fingrarna används ofta av någon med dyskalkyli. Men barnen är vältaliga och smarta, och har inga problem med andra ämnen. Stressen i ett klassrum med 27 elever gör så att problemet med att försöka få ihop siffrorna i rätt ordning blir större och större för varje lektion. Till slut låser sig hjärnan och barnet uttrycker stort hat mot ämnet matematik.

Att inte se siffrorna som vi ”vanliga” gör, ger stora problem i vardagslivet. En klocka är bara en tingest med en massa siffror, att handla för ett visst antal kronor ger huvudbry och ångest, och…ja du vet själv hur ofta du använder siffror i livet.

Men det finns bot, och det är där jag hamnat idag med min dotter, och kanske sonen. För att få chansen att förstå det som står i matteboken måste barnet ha lugn och ro. En klass får inte bestå av fler än några få personer, och läraren måste ta det lugnt. En sådan enkel sak som att förstå multiplikationstabellerna får man hoppa över och istället överlåta det till en miniräknare.
”Hur mycket är 9+6?” frågar läraren barnet. Svaret kan vara rätt, men det tar tid att få fram det och fingrarna används.
Hur fort får du fram svaret? En sekund, tre, fem?
Fundera på det.

21 mars 2014

En början-601

Teresa kastade en snöboll på brodern och sprang iväg. När snöbollen nådde sitt mål var hon försvunnen. Skrevan som hon trängt sig in i var skarp i kanterna och mossa växte här och var. De vita vantarna hade antagit en mer svart variant och mössan satt på sniskan. Hennes röda kinder glödde av värmen inifrån och det röda håret var fullt av kvistar.
"Teresa", hörde hon brodern ropa. "Teresa, det här är inte kul."
Hon fnittrade och lade handen över munnen för att inte höras.
"Teresa, snälla?"
Skrattet gick inte att stoppa och hon tyckte delvis synd om Sebastian. "Här är jag", ropade hon och såg hans blåa mössa komma hoppande genom drivorna. De blåa ögonen fylldes av glädje när han såg henne och de korta benen sprang allt fortare.
Teresa trängde sig ut ur skrevan och borstade av byxorna. Kängorna var oknutna som vanligt och hon såg att de var delvis fyllda med snö. Kylan och vätan trängde in i strumporna och vidare till de bara, smutsiga fötterna. Skavsåren från förra veckan hade läkt, men kändes ändå.
"Varför gömde du dig? Jag blev jätterädd", sa Sebastian och böjde sig snabbt ned och kramade ihop en boll av snö som han kastade på hennes huvud. "Jag ska skvallra för mamma."
"Nehej, det gör du inte alls", skrattade Teresa och torkade av snön från axlarna. "För då får inte du se min hemlighet." Hon hade ingen aning vad hon skulle hitta på, men antog att det skulle lösa sig på vägen. Den så kallade hemligheten hade varit hennes vapen länge nu. Sebastian var ju bara en liten unge och fattade inte att hon bara lurade honom, men hon märkte att det blev svårare att ljuga om saker. Sex år hade redan gått och nästa år skulle han börja skolan. De mulliga armarna och runda ansiktet försvann sakta men säkert. De enstaka orden ersattes av långa, långa meningar. 
"Vad är det där?", sa Sebastian och pekade på något mörkt som syntes långt bort i snön. "Det fanns inte här igår. "
Teresa följde hans finger och rynkade ögonbrynen. Han hade helt rätt. Det mörka verkade ganska stort. "Det måste ligga på sjön vi hittade förra året. Det är is där nu."
"Vi går närmare", viskade brodern och hukade sig. "Kom."
Hon följde efter honom, och smög i hans spår. När de närmade sig platsen tog hon av sig mössan och drog av Sebastians. Sedan kröp de in under en stor gran och sköt en stor granruska åt sidan. 
Isen täckte inte hela sjön. Endast kanterna hade ett täcke av knögglig is, och på en av de smala vikarna av is låg ett vitt lejon och sov.
Sebastians ögon vidgades och hon såg att han tänkte skrika, men lade handen över hans mun sekunden innan ljudet skulle komma.
"Aj", sa han och boxade henne på armen. "Varför gör du så där?"
"Ser du vad jag ser? mumlade Teresa och försökte andas lugnt. Benen skakade och hennes röst hackade.


20 mars 2014

En början-600

Jag följde stigen fram till en glänta. Koltrastarna smög runt i buskarna på jakt efter insekter, och i trädet skymtade jag en gärdsmyg som pickade på stammen med jämna mellanrum. Ett stort antal citronfjärilar flög upp när jag trängde mig ut från skogen. Då såg jag något vitt skymta i gräset. Med hjärtat hårt dunkande tog jag ett steg närmare. Två azurblåa ögon mötte mina. Hennes långa, ljusa hår täcktes av både blåklockor, förgätmigej och vita prästkragar. Över ansiktet hade hon målat stora, vita fjärilsvingar. Böljande tyg som skiftade i rosa och turkos omfamnade henne.
"H...h...hej", viskade jag och satte mig på huk för att inte skrämma henne.
Hennes ögon spärrades upp och hon ryggade bakåt. 
"Jag är inte farlig", sa jag med låg röst. "Jag heter Miriam, vad heter du?"
Nu såg jag att det bara var en ung tjej, inte mycket äldre än mig. Hennes rörelser var graciösa som om hon var en ballerina. Barfota tog hon ett steg bakåt och satte händerna framför sig som om hon motade bort mig. Fåglarna som nyss sjöng så vackert, tystnade med ens. Det var som om skogen höll andan.

18 mars 2014

En början-599

Han har onormalt långa, spinkiga ben som liknar trä, och ingen underkropp. De långa armarna är korslagda över bröstet och på huvudet bär han ett par upp och nedvända barnbyxor. I fönstersmygen sitter en röd katt jag aldrig sett förut och slickar sin päls. Min blommiga tapet har skurits sönder i formen av en dörr som inte är högre än en halvmeter. Som vanligt har jag glömt stänga byrålådan och ser att min rosa kanin sticker upp ur översta lådan.
"Hej", säger pojken, för jag tror att det är en sådan. Pojke alltså. "Jag heter Klas Kettler."
Jag får inte fram ett ord. Solen skiner in genom fönstret där katten rullat ihop sig och lagt huvudet till ro. Då och då plirar den på mig.
"Har du tappat tungan?" fortsätter pojken och sträcker sig mot katten. "Jag tänkte bo här. Jag och Tufsen."
Det är då jag ser det – det finns inga händer, och armarna sitter upp och ned. Istället för fötter har han två risviskor.  Jag mår illa och nyper mig hårt i armen. Det gör ont och jag ser ett rött märke där naglarna trängt in.

17 mars 2014

En början-598

Katja drog ovanligt mycket i kopplet, tänkte Tessan.  Det var inte alls likt henne. I samma sekund hon tänkte tanken stannade den tvååriga Schäfern och lyfte på huvudet. Hon stod så en lång stund och tittade mot ladan, sedan satte hon ned nosen i marken och ylade vilt. Tessan hade inte en chans. Hon flög som en vante efter henne, och försökte sätta ned hälarna i marken.

14 mars 2014

En början-597

Gapande av förvåning såg jag honom ta sats och kasta sig handlöst ned i det iskalla vattnet.

13 mars 2014

En början-596

Mannen som satt i stolen framför mig lutade hakan i näven och drog om och om igen i sitt långa ljusgråa skägg. Staven som för tillfället befann sig i hans hand, nådde från golvet, högt över huvudet på oss alla. Manteln av blänkande guld fick oss att kisa när solen nådde den. Bakom honom hängde en stor blank sköld av mässing med tre spiraler inristade. Jag var tvungen att blinka några gånger för att inse att han inte var levande. Eller...var han det?
Mira, som var den tuffaste av oss, tog ett steg fram och bugade djupt. "Var hälsad käre ande, eller vad du nu är. Vi har sökt dig både länge och väl."
En man kom gående ut genom en dörr jag hittills inte sett. Han skrattade.

12 mars 2014

En början-595

Ilskan fanns där. Det såg vi allihop. Men han tryckte tillbaka den medan tanten stod i dörren. Han såg ut som mormors tryckkokare. Jag och mina syskon höll händerna över våra munnar för att inte fnittra. Egentligen var det en ganska obehaglig situation. Vi visste mycket väl vad som skulle hända när tanten från socialkontoret stängde dörren. Jag hörde hans röst, men ändå inte. I mitt huvud hörde jag orden han oftast sa - att vi inte borde finnas, och att vi var värdelösa.

11 mars 2014

En början-594

Långt borta vid horisonten ser jag ett fartyg dyka upp. Jag sveper filten tätare runt axlarna och reser mig upp. Det var länge sedan jag stod på benen och det känns. Stickandet i fötterna avtar efter en stund, men det kvarstår ett svagt kvillrande som säkert härstammar från blodet som stått stilla alltför länge. Kyliga vindar sveper in från havet och blåser nästa omkull mig. Envist värjer jag mig mot dem och vågar inte blunda, av rädsla att fartyget är en hägring, skapat av min hjärna.
Havet försöker nå mig, men misslyckas gång på gång. En urgröpning i sanden visar var jag suttit, och runt det lätt välvda sandvikarna ligger kolet jag använt att rita med.

10 mars 2014

En början-593

I månstrålarnas sken trädde bilden av ett ansikte fram på berget. Där munnen fanns såg jag en stig som ledde in i det. Ögonen var slutna och jag förväntade mig hela tiden att de skulle slås upp. Över den öppna munnen avtecknade sig en mustasch som inte slutade förrän den nådde marken nedanför.
Försiktigt, för att inte väcka min bror, smög jag fram till öppningen och försökte ställa mig på tå för att se in. Ett dovt mullrande fick mig att backa. Jag tittade bakåt på min bror som fortfarande sov. det här var mitt äventyr, han fick säga vad han ville. Några fladdermöss avtecknade sig mot månen och en uggla flaxade snävt över mitt huvud. Nattens mörker lystes bara upp av brasan vi tänt.
Jag skakade på huvudet åt mitt beslut att gå in, men gjorde det ändå. Några timmar tidigare hade berget inte haft något ansikte. Ett stort antal blåklint växte längst upp, men annars var det kalt. Hade varit då i alla fall. I solen.
Mina händer mötte en sträv vägg som då och då buktade ut. Väl medveten om dumheten att gå i sandaler på ett dylikt ställe, tog jag två bestämda steg in, och stannade för att lyssna. Doften av unkenhet mötte mina näsborrar så starkt att jag ryggade tillbaka. Det sved i ansiktet och jag såg ett svagt ljus långt fram.

Novellkurs-skriva för barn-scrivener

Jag har varit på novellkurs i dagarna tre. Det var Victor Estby som var lärare, och vi elever kom från alla möjliga delar av staden. Ett härligt gäng som allihop älskar det skrivna ordet.
Som vanligt gav man respons på sina kamraters alster. Jag fascinerades av hur fantastiskt alla skrev, men på helt olika sätt. Det var en njutning att läsa det.

I morse fick jag stressa rejält. Upp tidigt och snabb frukost, lämna barn i Vårsta (extrabarn + eget), parkera bilen i Tumba, pendeln till stan, och full fart över Medborgarplatsen vidare till Östgötagatan.
Bara för att inse att jag som vanligt är först. Ha, ha...jag kommer ALLTID först.

Alla fick ge läsa upp sina noveller och ge fick respons plus gav respons på sin kamrats novell. Victor gav respons och vi pratade om texten.
Efter lunch pratade vi lite text till, sedan pratade vi ännu mer och slutligen fick vi lära oss mer om dialog och skriva en skrivövning.

När jag gick därifrån sken solen lika starkt som i morse och jag kände hur det spritts i kroppen av vårglädje. Jag kände extremt mycket för att hoppa som en stola, men behärskade mig. Vad skulle folk säga om jag hoppade och skuttade, framåt och bakåt, hitåt och ditåt? Jag vände ansiktet mot solen och gick mot Medborgarplatsen då jag plötsligt tänkte på min väninna Susanna. det kom för mig så starkt att jag tog upp telefonen för att ringa henne - när jag ser hennes namn på telefonen och hör signalen ljuda.
"Hejsan Gumman, jag tänkte precis på dig", sa jag och skrattade. "Var är du?"
Hon stod några gator bort och skulle hem. 
"Jag kommer till dig", sa jag och skyndade mig till Götagatan och trängde mig framåt, förbi människor med barnvagnar och flockar av ungdomar som skrattande njöt av att fönstershoppa och prata.

Sanna bor vid Skatteskrapan och jag genade över en stor fotbollsplan till hennes hus.

Vi är ganska lika varandra Susanna och jag. Lika rättframma och lite killaktiga. Vi är sådana som kommer i tid och ger svar på tal om det behövs. Människor är inte alltid bekväma med det, framför allt har grabbarna svårt för sådana som oss.
Vi gick till Götgatan igen och vidare till Södersjukhuset, pratade om allt och inget, njöt av att gå i solen och spankulera. 

Timmarna gick fort och det blev dags att åka hemåt. Pendeln fixade det, och jag passade på att läsa en bok som heter Social kompetens och problembeteende i skolan
En intressant och tankeväckande bok som är full av text. Mastig text full av underliga ord, tabeller och ännu mer text.
Väl hemma gick jag till bilen och åkte till Vårsta för att hämta lillstinta.
Hon var lite ledsen eftersom de blivit skrämda. Barnen hade varit ute i skogen och lekt, när de hittade en massa lussebullar i en grop. Tanken att bullarna var förgiftade i syfte att döda fåglar eller annat for igenom min hjärna. Det är nämligen någon som lägger ut giftig mat för att döda hundar här i trakten.
Jag frågade om Zabine tvättat händerna och fick en nick och ett jakande svar. Hon berättade att de också hittat ett skinn där ute i skogen. Det som göms i snö, kommer upp i tö, tänkte jag, men sa inget.
Istället lugnade jag henne med att det nog var ett vilt djur som dött, en hare eller så.

När vi kom hem läste jag läxor med Razmus och fixade mat till familjen. Jag längtade efter att få skriva, men visste att det var bokföring på schemat. Men först jobbade jag med Peters hemsida Speed bygg & plåt . Den har blivit så bra sedan jag tog mig tid att ändra den. Det fanns bara några små detaljer kvar att fixa.
I min väska låg en ny sak som jag fått av Susanna. Det liknade tarotkort, men hette Oraclecards och såg modernare ut än Tarotkort. Min tanke är att använde korten i mitt skrivande. 
Barnen har något liknande i skolan på svenskan. Korten där är dåligt gjorda, något jag tänkte direkt när jag såg dem. Men idéen är bra. Mycket bra till och med. Eventuellt tänker jag göra nya, roligare kort till dem.

För några dagar sedan hittade jag en onlinekurs i barnboksskrivande på sajten Groupon. Den kostade bara 139:- och är på engelska. kikade lite igår och tycker den verkar mycket intressant.
Igår natt pluggade jag Scrivenerkurs på natten. Det är perfekt att göra sådant nattetid. Det är tyst, och alla sover. Nu tror jag att det sitter, och tänker försöka göra nästa manus i Scrivener.

Klockan är nu 1:44 och jag ska knyta mig. Sov gott.


8 mars 2014

En början-592

Vi visste aldrig när han skulle komma. Ljudet från hans steg doldes av fabrikens stånkande. Med svedda fingrar sydde vi byxa efter byxa och skickade dem vidare till nästa station. Svetten rann i nacken och underarmarna bredde stora, illaluktande ringar ut sig. Fötterna domnade bort och jag visste inte om jag tryckte tillräckligt hårt på pedalen eller inte. Vi jobbade hela nätterna till den skvalande musiken från radion.

7 mars 2014

Göra e-bok i In Design

Igår var jag på kurs. Det var i Förlagsklubbens regi och mycket intressant.
Esbjörn Hyltefors var vår lärare. Han har bland annat jobbat på ELIB.

Jag kom i vanlig ordning alldeles för tidigt och gick runt vid kvarteren runt Oxtorgsgränd. Av en händelse tittar jag på en gatskylt och ser namnet. Det klingar en klocka. Jakobsbergsgatan, hm...det känner jag igen. Adressen är samma som på tuschteckningen jag hittade i grovsoprummet. Den från 1880. Området var naturligtvis helt förändrat, och kullerstenarna borta.
Kylan ute skrämde in mig och jag satte mig och läste en datatidning tills det var dags att börja. De bjöd både på godis, mackor, frukt och dricka.
Folk strömmade in och satte sig. De kom från alla delar av Sverige och snart hade alla platser fyllts.
Tyvärr skulle vi jobba på en Pc, vilket jag inte är van längre. Mac har liksom tagit över. Hemma har jag Ipad, Iphone och Mac Air. Ha, ha...jag har verkligen anammat äpplet.
Nåväl, jag fick hjälp av en tjej från Förlagsklubben som kunde bättre än mig, och snart var vi igång.

Esbjörn började med att berätta att det är stor skillnad på att göra böcker i 5,5 och 6,0. "Köp det nyaste", sa han och la till att "In Design är ganska bra på att göra exporten bra."
Sedan berättade han om olika standarder att göra e-bok.
  • EPub (Den vanligaste som de stora företagen stödjer)
  • Kindle
  • Amazon
  • Mobipocket
Han fortsatte berätta vad nyheterna i CS 6 innebar för vår del, och gav oss massor av tips.

Efter en god lunch på Golden hits fick vi börja agera istället för att bara lyssna.

Och jodå, jag hängde med rätt bra...tills det blev allt klurigare och hjärnan tröttnade. Jag lyckades inte riktigt få till det och koncentrerade mig på att anteckna vad Esbjörn sa, och göra det hemma istället. Förvisso är InDesign dyrt, men jag måste medge att det verkar bra att jobba med. Genom programmet kan jag ju också skapa den webbtidning jag haft länge i tankarna. Det finns inga gränser.

Arbetssättet att göra e-bok är rätt enkelt, men jag hade gärna haft kunskapen hur In Design fungerar innan jag satte mig på kursen. Det hade nog varit enklare.
Att göra e-bok innehåller dessa delar:
  • Förbereda
  • Exportera
  • Utvärdera
  • Korrigera eller publicera
En stor fördel med att göra i In Design är att man kan kolla hur det ser ut i läsplattan, mobilen, och i ipaden.

Verktyg för utvärdering (=läsverktyg) hittar du här:
  • IBooks (till iphones och ipads)
  • Adobe Digital Editions
  • Firefox EPUBreader (en plugin till firefox för att göra den till eboksläsare)
Kristina Svensson har skrivit ett bra inlägg om att göra e-böcker som du hittar under länken, och 

Adobe har en mycket bra beskrivning på hur du gör e-böcker och mycket annat, och den är på svenska.
På nätet finns det massor av folk som gjort e-böcker och glatt delar med sig.

På kursen använde vi Adobe Digital Editions
Ett ganska enkelt verktyg som samtidigt innehöll många funktioner.
Sigil kan man också använda.
Teuvo Lahtinen som är med i föreningen Egenutgivarna är en riktig fena på det här med att göra e-bok. Han har hjälpt flera att göra e-bok och har en enorm kunskap om allt runt omkring.

Jag märkte snabbt att det var noga med var man skrev och vad man skrev. Det här med stilmallar är superviktigt och kan inte hoppas över. Tumregeln är: Allt måste stilmallas och mallarna måste kopplas till taggar.
Taggar är typ sånt här:
<<<<<<<<<>>>>>>>>>>
Helt enkelt rena grekiskan för mig som aldrig jobbat med programmering.

Visste du förresten att en Epubfil egentligen är en ZIPfil som döpts om? Och att inuti filen ligger mappar och XML-filer.
Standaredn på taggar är: h1, h2, h3 osv
P=paragraph

Viktigt: Inga svenska tecken (å. ä, ö) och inga mellanslag.

Vi jobbade vidare med att lägga in bilder i e-boken. Man så kallat förankrar bilderna. Klurigt som attan och att jobba med pc gjorde inte saken bättre. Jag har glömt hur man gör. Mac verkar så mycket bekvämare - enklare.
Esbjörn sa: "Fundera om placeringen av bilderna är viktig. Om inte låt det vara. I en barnbok t.ex kanske bilderna måste sitta på ett speciellt vis, för att barnen ska fatta sammanhanget. Eller i en bok med en massa fakta. Då måste bilderna förankras i texten." 

Vi pratade om omslagsbilden också.  Och jag skrev så fingrarna blödde när han pratade. Ville inte missa något viktigt, men kände att tröttheten lade sig mellan mig och Esbjörn. Hjärnan började trubbas av, och vi tog som tur var en paus.

Esbjörn sa: "Tänk på att omslagen sällan är så stor som boken. Det ska användas på bokförsäljarnas hemsidor som små frimärken och då gäller det att namn och dylikt syns bra. Kolla gärna i er ipad osv."

Det var många svåra ord jag lärde mig igår. Fotnot, referenslänkar, hypertextlänkar, ja du fattar.
Mitt tips är att du köper en bok om InDesign alternativt går in på Adobes sida. Där finns det mesta att skriva ut.

Klockan 17.00 gick vi hem. Trötta i huvudet, men glada över att ha orkat lyssna en hel dag. Jag kan inte säga att jag är expert, men jag kan lite mer, och har idag kikat på InDesigns sida för att eventuellt börja använda det. Kruxet är priset. 

Ett bra och tillgängligt alternativ till InDesign är Scrivener.
Moderskeppet kan du just nu gå en kurs  i det som är på svenska. Priset är 99:-/mån och du kan när som helst kliva ur. Kursen i scrivener innehåller också hur man gör e-bok. Som grädde på moset har du flera andra kurser i samma paket. Bland annat en kurs i In Design. Kika runt själv.

En början-591

Tre blåa vattenflaskor var det första jag såg. Det bubblade svagt i den som stod i mitten och jag undrade för mig själv varför.
Solen lyste svagare nu. Jag hörde barn som skrattade och när jag fått på mig glasögonen såg jag att flera av dem satt på huk vid strandkanten. Då och då hoppade de bakåt som om något hotat dem.
Konfunderad reste jag mig upp och gick ned mot stranden. Jag ångrade snabbt att jag inte tagit på mig badtofflorna, men härdade ut och tog små korta andetag tills jag kände sval, blöt sand under fötterna.
Ett av barnen lutade sig över vattnet och höll i en pinne som han petade på något med. Plötsligt hoppade något stort och mörkt upp ur vattnet och högg honom i näsan. En lång tentakel syntes ovanför barnets huvud, och han jobbade frenetiskt på att få bort djuret, eller vad det nu var, från ansiktet. Mellan pojkens ben såg jag en stor blodpöl.

5 mars 2014

Stöket i skolan

Idag har jag tillbringat dagen i Razmus klass, och passat på att intervjua barnen där.
Vi satt i en soffgrupp innan lektionen och pratade. Ryktet går att en lärare på skolan fått sparken för att hon slagit barnen och sagt fula ord.
Eleverna berättade också att lärarna som de har skärper sig när jag är där, men skriker högt av frustration när jag inte är där.
Flera av dem tänker byta skola så fort de hittar ett bra alternativ.
Äntligen fick jag svart på vitt att kvinnan som är Raz lärare ofta ger sig på honom. Detta gällde även en annan lärare som jag trodde var shysst.
På engelskalektionen hade jag och de andra så tråkigt att vi nästan somnade. Det var meningen att vi skulle ta oss igenom stycket, men eleverna stakade sig rejält och kunde nästan ingenting. Razmus glänste genom att han och jag gått igenom stycket i helgen. Han växte flera centimeter, men slogs till marken av lärarens krassa kommentar: "Jaha, du vill glänsa nu när mamma är med"
Dagen fortsatte med svenska där barnen läste ur en bok och fick svara på frågor. Kan berätta att den boken var tio gånger roligare än böckerna jag läste som liten. Den var till och med spännande.
Längtade hem för att få skriva på mitt eget manus.

Ja, ja...vad är en dag på slottet...

På lunchen dissade jag fiskburgarna som serverades och åkte blixtfort hem och tog ut voffiparna på prommis, åt mat och for tillbaka. En nätt tur på 1,4 mil. Tack och lov verkar nya bilen dra lite bensin. Mätaren rör sig knappt, och pigg är hon. Det blev rally efter vägen. Passar på när ungarna inte är med.

När klockan blev två slutade skolan och jag samlade in barnen från deras olika avdelningar och förhörde mig hur deras dag varit. Zabine tyckte den varit ok. Hampuz med. Raz blev mest sur över att jag hämtade honom på fritis just när han spelade ett spel som gick ut på att döda.
Åh, vad less jag är på dessa spel som är fylld av våld. Helt hjärntomma enligt mig.
Vi diskuterade det när vi åkte hem.
"Alla spelar", var Raz kommentar.
"Ja, och..." muttrade jag och svor lågt över teknikens framfart.

Ikväll har jag pluggat NO med Raz. Intressant ämne tycker jag. Det handlar om hur hus var byggda långt tillbaka. Vilka material man använde och varför. I vanlig ordning googlade jag och hittade massor av extramaterial som vi skrev ned.
När jag ansåg ämnet vara inpetat i Raz hjärna gick vi över till engelska. Han fick läsa texten tills uttalet var perfekt, och sedan översätta det, plus göra glosorna, om och om igen.
Ha, ha...jag är en tuff lärare må du tro.

Nu väntar vi på Peter som kommer hem med indisk mat. Jag ska steka pannkaka till ungarna.

Imorgon ska jag på kurs i att göra e-bok via In Design. Återkommer om det.

Ha en härlig kväll.
Kram


4 mars 2014

En början-590

De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn föll. Tulpanerna som nyss stått vända mot solen, bugade sig för regnet och slöt igen sina blad. Barnen tystnade och satte sig på knä med ansiktet mot skyn, och skrek när vattnet rann vidare ned i deras kläder.

3 mars 2014

En början-589

"Du har inte en aning om hur det känns att vara utanför. Om jag var i ditt ställe skulle jag enbart hålla klaffen och sköta mitt", fräste mannen i vitt, och satte sig igen. Stället var fyllt till bristningsgränsen, och en dimma av mixad parfym och cigarrök låg över människorna. Jag ignorerade honom och sträckte mig upp på tå för att se bättre, men trycktes ned av en förbipasserande ung kille. 
Jag tittade frågande på honom, men såg att han redan vänt ryggen till mig.

2 mars 2014

En början-588

Solen glödde i flickans hår, och jag vågade inte röra det av rädsla att bränna mig. Hon såg ut som flickan på en av tavlorna min gamle farbror hade gömt uppe på vinden.


Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...