31 mars 2012

Nygammal osedd recension av min PAPPERSSKÄRVOR

Det är ju omöjligt att hitta allt som skrivs om mig och mina böcker ute på nätet, men av en händelse var jag inne på sajten Bokdebutant och såg att det inte bara gjorts en recension av min bok, utan två.
Den ena har jag sett tidigare, men den här hade jag inte sett förut.


Och det var inte vilken recension som helst, det var en topprecension som fick mig att nästan gråta av glädje över att ha berört en annan människa så djupt.
Det är det som är min mening med att skriva. Att beröra, få människor som läser det jag skrivit att bli berörd och förförd, älska och hata, tänka och vilja blunda.
Lyckas jag med det en hel bok igenom, då har jag lyckats. Är det via en novell är jag också nöjd.

Med den här recensionen är jag uppe i nio recensioner, varav sju är sådär härligt positiva att jag seglar upp på ett rosa moln av lycka några dagar.
Om jag blir recenserad en gång till blir det en utlottning av ett ex PAPPERSSKÄRVOR

Nu är den på väg till inköpare för bokhandlarna via föreningen Egenutgivarna något jag hoppas blir en brytning in till alla stora bokhandlare.

Och när bokmässan kommer ska jag som vanligt finnas hos PAPERTALK där jag tryckt den via print on demand, och hos Egenutgivarna, som också ska ha en monter där.
Min bok är ganska berest vid det här laget. Den har varit i Göteborg, USA, och Spanien hittills via läsare som köpt den.

Nej min vän, nu ska jag dyka ned i manuset som jag jobbar på för ögonblicket. Hat och en gnutta kärlek som nog blir ett av de värsta böcker som skapats.
Godnattkramar

Varför?

"Skriva, skriva, skriva", mumlar jag samtidigt som händerna gör något helt annat. Med långa drag sveper moppen över golvet och torkar bort alla små spår efter husets hundar.
"Skriva, skriva, skriva", suckar jag då barnen för hundrasjuttioelfte gången åker ihop om en bagatell som snabbt blivit förvandlat till något stort och nästan oöverkomligt.
"Skriva, skriva, skriva", snyftar jag av glädje då huset slocknar och mörkret bäddar in mig i spökerier och fantasier.

Dag efter dag samma visa, alla skrivtimmar jag vill ha invaderas av jobbsökande, telefonsignaler, disk som hotar att falla av diskbänken och golv som blir skitigare för varje timme som går.
Jag har lust att sätta mig ner på golvet och skrika med falsettröst att jag vill vara ifred, och kämpar mot John Blund då han med bitter min trycker ned mig i sängen vid två, ibland tre.

Är det så att vara författare? Invaderar karaktärerna drömmarna, privatlivet och allt du gör? Är det så för alla, eller är det bara jag som inte ens kan åka med barnen till skolan utan att en scen till manuset uppenbarar sig?
Hittills har jag skrivit enstaka ord och scener på kvitton, telefonkatalogen som ligger i bilen, pratat in på mobilen och envist mumlat samma fras tills jag hittat något att skriva ned det på.

Underbar känsla som jag hoppas kunna ge vidare till mina barn. Zabine 7 år skriver och ritar redan små berättelser, medan Raz 9 år mest ritar serier i små rutor.

Idag har jag plockat bort barnens vinterkläder, och lagt in sommarkläderna som de dessförinnan provat att de kan ha. Dessutom blev vi tvungna att byta garderob mellan två av barnen eftersom Zabine växt ur sin. Nu ska jag snart ta tag i våra garderober och försöka rensa bort sådant som vi inte använder.

Ironiskt nog har vädret blivit mycket kallare än igår, och vita flingor har singlat ned och fyllt backen.

Nåja, det smälter väl snart bort. 
Jag vägrar ta fram vantarna igen. Vägrar!

Nu ska jag fixa käk till familjen, sedan återvända till mitt lilla krypin och fortsätta redigering och skrivande.

ha en härlig kväll
Kram

TEMA Försonas


Signalerna började om igen, trängde in i skallen och tryckte på irritationsknappen gång på gång.
Charlie såg på nummerpresentatören att det var mamman, och blundade hårt, hårt, placerade händerna över öronen och kurade ihop sig till en liten boll liggande på golvet.  
När signalen tystnade gav hon upp en lång suck och lyfte av luren. Hon förstod varför mamman envisades att ringa trots att de inte setts på över tjugo år. Det var pengarna, inget annat. Pengarna och chansen att sola sig i Charlies berömmelse, kanske bli sedd och intervjuad. 


Rut hade alltid betett sig som en fästing gentemot döttrarna. Stulit pengar de fått i present av den utflyttade pappan, låtsats bry sig om dem, och låtit... 
Charlie stoppade bilderna som vällde in i hjärnan. Numera var det inte lika svårt då spriten försvunnit ur hennes liv, men innan hon krossade sista flaskan hade det varit som att leva i evigt snurrande mardröm. 


"Vi borde försonas", sa mamma Rut den där hemska dagen då hon bara dök upp utanför ytterdörren. "Du och jag borde försonas. jag är ju din mor."
Charlie försökte förtränga scenen efteråt, hur såret på kinden uppstod och orden som skrämt sonen så pass att han långt efteråt alltid ville ha Charlie bredvid sig då han sov.
Nä, de skulle aldrig bli mamma och dotter igen.  
Charlie lade på luren, och det dröjde knappt två sekunder så ringde det igen.
Svettig om handen lyfte hon den och pratade snabbt. "Mamma glöm mig. Du har ingen dotter längre. Jag...hatar dig för mycket."
Hon lade på luren.

30 mars 2012

Förnedring och förtvivlan-jobbsökning pågår

Jaha, då har jag förnedrat mig själv igen, bett på mina bara knän att få hjälp att få ett yrke jag kan leva på.

Zabine fick följa med till arbetsförmedlingen eftersom hon snörvlade och klagade på huvudvärk.
De andra lämpade vi av på respektive ställe, och for vidare mot Hallunda.

Kvinnan som är min nya handledare (den tredje eller fjärde i raden) var väldigt trevlig och verkade kompetent, såg möjligheterna, men kunde inte få in mig på af kultur trots att jag jobbat just inom kultur några år. Dock inget som finns på papper. Alltid detta jäkla papperssamhälle, aldrig någon som tar emot mig med öppna armar och ser det jag kan.
 Bläh!
När vi skulle gå igenom mina cv:n skrattade jag högt. Eller vad säger du om det här:


Jag är en positiv 47-årig tjej som tycker om ordning och reda.
Jag har valt att vara hemma många år med mina barn som är födda 2003, 2005 och 2007 för att på det sättet ge dem en trygg avstamp i livet, och efter det har jag pluggat till filmmanusförfattare..
Under tiden som mammaledig har jag författat ihop två böcker som jag gett ut, och skall snart ge ut en tredje.
Jag har en välbesökt blogg där jag varje dag skriver en novell, dikt, krönika eller recension av en bok eller film jag sett.
Bloggen hittar ni på http://www.novellbloggen-razaha.blogspot.com/
Fritiden använder jag till att umgås med familjen, gärna ute i naturen.
Mitt bok- och filmskrivande tar en stor del av fritiden, och jag jobbar just nu nattetid med ett filmmanus, och ett bokmanus.
Att pyssla i vår stora trädgård är ett av mina livsprojekt så sommartid blir det mycket tid på knä.
Jag trivs när det är mycket att göra och är både tekniskt och praktiskt lagd, men framförallt väldigt stresstålig.
Jag har jobbat stora delar av mitt yrkesverksamma liv med att träffa kunder både per telefon och in real life, och läst många psykologiböcker (både om barn och vuxna) eftersom jag tycker det är mycket intressant, och användbart både som författare och försäljare.

Det är ju ingen tvekan vad jag vill göra, eller hur? Skriva så att fingrarna blöder...

Nästa bakslag är att Peter inte får anställa mig i Nystartjobb eftersom han inte har HB eller AB. Håhåjaja, det kostar 50 000 att öppna AB, inga pengar jag har i madrassen precis.
Det blir en underlig situation att kunna få ett jobb om vi betalar 50 000.
I dagsläget har inte Peter råd att anställa mig utan nystartstödet, så...det är bara att leta vidare.

Vi pratade också om min blodsjukdom, Hampuz eviga infektioner, och mina böcker.
Vem vet? Om ett år kanske jag skrattar åt frustrationen i det här inlägget, och skrattar hela vägen till banken när min bok Hat och en gnutta kärlek säljer som smör?
Jo, jo drömma måste man, annars är det lätt att halka ned i svärtan och inte komma upp. Det är ingen lek att gå arbetslös, framförallt är det psykiskt jobbigt att inte ens bli uppmärksammad med ett litet tack-för-att-du -sökte mejl.

Nu har vi landat hemma igen, tagit ut hundar, käkat mellis och plockat ihop alla papper kvinnan gödslade mig med. 

Nu ramlar jag in i fantasiens värld istället, för där känner jag mig hemma.
Ha det gott
Kram 


TEMA Strejka

Tea låg blickstilla i sängen, drog inte ens upp täcket som åkt ned på golvet. Väntade...
Hon hörde ljudet av bara fötter som kom närmare, en tändare som klickade, och Olafs låga svordom. 
Doften av gammal fylla snurrade runt i luften ovanför henne, och landade på den bara huden, lade sig som en tunn hinna på det ljusa.
Stegen stannade och hon såg de grönblåa ögonen vidgas av förvåning. "Vad gör du? Skynda dig, du ska vara i där om tjugo minuter."
Tea tryckte ned ansiktet i kudden och snyftade, "Jag vill inte, de där människorna har så vitt skilda åsikter mot mig att jag blir mörkrädd. De vill att alla ska ut ur landet, alla som inte är vit." Hon snöt sig. "Fatta att jag sitter vid samma bord som män med blod på sina händer. De är mördare Olaf, mördare."

"Jo, jag har förstått det, men vi måste vännen. Det är vi eller ingen, och de får inte ens ana att vi är journalister. Förresten, hur mår du idag? Min mage strejkar helt. jag har redan sprungit tre gånger på toaletten."
Hon skrattade åt synen av den muskulöse jätten på sin pyttetoalett som knappt rymde henne, och ännu mindre honom. "Om du och jag ska bo ihop måste jag nog antingen bygga ut badrummet, eller också flytta."
Olaf drog med handen över den dagsgamla skäggstubben. "Det löser sig ska du se. Nu måste du upp älskling. Reportaget kommer att bli vida berömt, och du och jag rika."

Tea klädde på sig och gick barfota ut i köket.

När hon ätit frukost som bestod av en smörgås och ett glas nyponsoppa gick hon tillbaka till sovrummet och letade Olaf. "Älskling, ska vi..."
Orden stockade sig i halsen av synen som mötte henne, och hon grubblade intensivt på hur de kommit in. Olaf hade skaffat det bästa larm man kunde få, och betalat dyra pengar.
Nu skulle han aldrig mer behöva något skydd. Huden som fläkts ut och in, badade i en pöl av blod, och ansiktet hade använts som knivhållare flera gånger.
Tea satte sig på knä och lyssnade på hjärtat som fortfarande slog, om än väldigt svagt. Männen hade varnat henne flera gånger, inte rätt ut, men sådär i smyg. 
"De som jävlas med oss mosar vi."
Hon väntade...någonstans i lägenheten befann de sig. Eller? Var hon ensam? 
Ett lågt gutturalt skratt nådde henne, och hon hann bara ana vad som komma skulle.



29 mars 2012

Egenutgivarna-stök och bök i trafiken-PAPPERSSKÄRVOR på vift

Så var ännu en dag förbi.

Efter att jag lämnat av tussungarna drog jag iväg till Hallunda för att besöka en utbildningsmässa som pågick där idag. Urtrevliga människor som alla ville ha in mig på sin skola.
Det är bara ett krux, jag behöver en inkomst, helt enkelt pengar att försörja min familj med, inte en skola som är på två tre år och kostar pengar. Det blir helt enkelt fel där.

Tuffade hemåt i full fart, och passade på att köra lite rally när inte ungarna var med. Kurva efter kurva togs i hög fart, och jag kände adrenalinet strömma i kroppen. Tänk vad lite fart kan göra för psyket.
Regnet öste ned och det var isande kallt ute.

Zally som äntligen fått gå ut igen, mötte mig på gården, och ville följa med in. Hundarna skuttade som vettvillingar och ville ut.
Naturligtvis följde katten med ut. Hon ville leka med Zenta.

In och slog up datorn, kollade mejl mm, och insåg att klocakn snabbt hade travat fram till hämtningsdags av barn.
En dryg mil senare satt jag och Lilleman i gympasalen och tittade på Zabine som tränade dans för att ha show på måndag. Min lilla blyga sötnos viftade med händerna åt alla håll, sneglade på oss, hoppade än hit, än dit, och jag mindes hur jag som ung försökte mig på jazzdans, men slutade innan kursen var över.

Nu ikväll har jag tagit fram uppgifter om min bok PAPPERSSKÄRVOR som genom föreningen Egenutgivarna ska besöka potentiella inköpare från bokhandeln.
Dit kan du vända dig om du funderar på eller redan har gett ut din bok själv. Många hjärnor gör mer än en heter det, och visst stämmer det. Kika in och titta själv.

Nu ska jag försöka att få till lite redigering av manuset. Klockan går alldeles för fort tycker jag, och känner mig som en olydig unge då Peter påpekar tiden och gäspar.

Sov gott
Kram

TEMA Städsla någon

Okej, föreställ dig att de ringer från Lotto och säger att du vunnit en miljon.
Vad gör du det första du gör?
Skriker rakt ut?
Hoppar och skuttar?
Funderar på att byta bil, hus, kanske köpa en båt eller sommarhus?

Och vad ramlar sedan in i hjärnan?
Att du borde betala av huset?
Köpa ut teven som du hyrt flera år?
Springa ut på stan och shoppa tills du stupar?
Gå på lyxrestaurang och beställa in champagne?
Ge ut din bok efter att ha låtit minst två lektörer gå igenom den?

Vad tror du jag skulle ha gjort?
Den som läst mina inlägg anar nog vad som komma ska, men du som nyss börjat följa bloggen har nog ingen aning.
Sanningen att säga så skulle jag ringa och städsla en kock på heltid. Någon som skulle skapa magisk mat som min äldsta son inte kunde dissa, och disken...ja den kan jag ta hand om utan problem. Det är meditation att göra sådant. Maten däremot är ett av mina stora hatobjekt, har alltid varit.
Som singel "glömde" jag ibland att äta mat, och hällde i mig en yoghurt då verkligheten trängde på.
Fruktälskare som jag är så ersatte jag lätt måltider med en banan som jag lagt i ryggsäcken innan jag lämnade hemmet på morgonen. Nyttigt? Nja...proteindrinkar skvalpade jag också i mig. 
Underligt nog var jag mycket vältränad och gymmandet gick galant.

Idag är nog tanken god, men skrivandet kan ibland få mig att glömma både tid och rum. Mest tid...och mat...

Hur är det med dig? 
Jag har funderat på att använda mat och sovklocka som Skalman, men...

Dagens fråga-Var går gränsen, och vems är felet?

Idag när jag kom till dagis hittade jag ett papper från föräldraföreningen som berättade att det har varit en incident; En allvarlig sådan.
Ett barn har blivit nedslaget, och sedan har tre andra sparkat på det. 
När barnet återvände till skolsalen blåslaget reagerade inte läraren, och de som gjort det sa naturligtvis inget.

Nu kom det här fram sent omsider, och det har tagit hus i helsike.
Ett av barnen som sparkade har elevassistent som just den här dagen var sjuk.

Nu undrar jag:
Beror det som hänt på föräldrarnas bristande uppfostran?
Eller?
Är skolan för släpphänt? Borde den ha mer koll?
Eller?
Är det helt enkelt så att alla dvd-filmer, tv-spel och annat skapar sådana här barn?
Kanske, kanske det är dags att sätta ned foten och stoppa den här vansinnesdansen där barn lär sig slå ned människor, skada och döda?
Hur ska ett litet barn kunna förstå skillnaden på fiction och verklighet? 
Att personen på spelet kliver upp efter att blivit sparkad i huvudet innebär inte att det är så på riktigt.

Jag har köpt böcker för att visa mina barn hur det ser ut i skallen, och försöker lära dem att inte slå på en liggande, eller mindre. Men om alla andra struntar i det blir säkert situationen omvänd, det vill säga mina barn blir slagna.

Igår var det dags igen:
Lilleman hade två tiror gjorda av dagiskompisar som slagit honom med bandyklubba. Grrr...
Nu hoppas jag att det var en engångsföreteelse, men det lär jag märka. 
Han älskar att leka med barnen, och har hittat två lika lugna som honom.

Vad ska vi göra för att stoppa våldet och den totala bristen på respekt för lärare i skolan?
Ligger plikten på oss som är föräldrar eller på dagis och skola?

Fundera på det och kommentera

28 mars 2012

Handikappad utan-Glasögonorm

Tänk vad handikappad man blir utan internetkoppling.
Idag har Telia vägrat ta emot mig och min dator, stenhårt nekat varje gång jag försökt logga in.

Det blev till att skriva skrivpuff via Iphonen, och det gick väl sådär. Jag är inte van alla knappar ännu, men framförallt vet jag inte riktigt hur detta med appar och annat fungerar.

Jag har redigerat hela dagen, och hittade flowet vid nio för att tvinga mig tillbaka till verkligheten klockan halv tre. Då hade jag inte ätit mat eller druckit på hela dagen och var rätt mör.

Samtliga barn hämtades, och fördes vidare till Tumba där Peter mötte oss.
Jag fick äntligen nya glasögon, inte bara ett par utan två. Ett av dem är så kallade terminalglasögon, och ska användas då jag skriver. Vem vet, nu kanske jag slipper den där eviga huvudvärken jag plågats av några veckor. 

Och vilken skillnad det blev. Plötsligt såg jag min älskade Peters ögon, och ungarnas. Trafikskyltarna bestod inte längre av ett svart blur, och jag såg nedersta raden på testtavlan.
Hm, skulle kanske gjort det här för länge sedan, men det kostar pluring...mycket sådan.
Nu tillhör jag glasögonormsklanen

När jag fått mina nya ögon gick vi till cafet intill och köpte mackor. Som vanligt glömde jag bort mig själv och satt med tom tallrik tills jag tog mig i kragen och beställde en till mig med.
Barnen var fulla av spring i benen, och trötta. Den här magiska timmen som är framdragen förstör alla rutiner. De har svårt att lära om, och är trötta både på morgonen och tidigt på kvällen.

Väl hemkommen tog jag ut vovvarna, och gjorde matteläxa med Razmus. I början gick det trögt, men vartefter han förstod vad det handlade om gick det allt bättre. Sista talen gjorde han själv.

Efter tandborstning och pisspaus läste jag ännu ett kapitel ut Vargbröder, och hade ärligt talat svårt att lägga ifrån mig boken efter det, men insåg att tiden var sen. Det var dags för nattens skrivpaus.

När jag öppnar datorn ser jag att internet fungerar igen, och skriker till. Det är faktiskt en jäkla skillnad att skriva på min Macdator och Iphone. Men jag är nöjd med telefonen. Supernöjd.

Idag lade jag ut en filmsnutt där jag läser en snutt ur mitt pågående manus. Allt jag skriver spelar jag nämligen in för att på det sättet höra om det låter bra.

Nu står en glassbytta på bordet, och på teven går det en Fantasyfilm. Peter sover som vanligt.
Dags för mig att smyga iväg till mitt krypin och jobba på manuset.

Ha det
Kram

Tema betyg


Med resterna av mitt förra förhållande i huvudet öppnade jag dörren och gick.
Det var inget bra betyg för dig, jag vet och förlåt
Att äga någons känslor är omöjligt, men du var en tio dels sekund från att äga hälften av mina

27 mars 2012

Morgoninlägg

Upp med ungar, ut med hundar, maten på bordet, kläder på.

Brum, brum med bilen till dagis och skola, ut med ungar.
Brum, brum hem med bilen
Knickeliknack skriver dagens skrivpuff
Boing, stänger ned internet
Rasp, rasp...redigering pågår
Tyyyyyyyyssssssttttttnnnnnnaaaadddddd

Ha en underbar dag
Kram

TEMA Ärlighet

När jag sa sanningen blev du arg, och när jag undanhöll dig den kallade du mig lögnare
Inget av det hade jag förtjänat
Med ord förklarade jag mina känslor som du bittert kväste, och ofrånkomligt skjutsade du mig in i den andres famn som öste över mig komplimanger.
Då jag sökte din famn puttade du bort mig, skyllde på jobb, sjukdomar och annat
När jag ringde dig sa du att du inte hade tid
Varje kväll somnade jag med huvudet fullt av tankar på att gå, men vaknade dagen därpå med en vilja att fortsätta kämpa

När jag sedan berättade sanningen, bad du mig försvinna ur din åsyn, aldrig mer ringa eller komma, kallade mig lögnare och slinka.
Det enda jag ville ha då och nu är din kärlek
Men du drog den i smutsen, förnedrade mig och dig själv, sänkte oss till ett jag och du.




Nattsvart natt och redigering av manus

Natt, natt, nattsvart natt
Ord, ord massor av ord som ska redigeras, minimeras för att locka till läsning.

Puh!

Idag har jag redigerat hela dagen, sedan varit på möte angående Lilleman på dagiset, och därefter hämtat tre ungar som inte ville åka hem alls. Efter mycket lock och pock följde de med, men surade i bilen.

Väl hemma stannade de ute och lyckades på exakt tio minuter förvandla svarta kläder till grå genom att rulla sig i en grushög. Hm...var får de allt ifrån?
Lilleman som är lite trög i det här med att skippa blöjan kom in med moloken min och rapporterade att han bajsat på sig, samtidigt som han hulkar. Den lilla krabaten brukar nästan spy de där gångerna när han inte hinner på toa.

Det var bara att slänga rubbet i tvättmaskinen och skrubba ungarna innan det var dags för mat.
Vinterkläderna verkar ha växt under året, medan skorna växtes ur i rasande fart, och numera ligger i kartonger med noggrann märkning för framtida användare.

Zabine har lite svårt med att klä på sig, och säger om och om igen att det är sommar trots att jag använde vantar när jag körde dem till skolan i morse. "Det är kallt ute, punkt", säger jag lätt irriterad över mammor som klär sina små i tunna kläder, och inte skickar med överdragsbyxor. Det är inte lätt att förklara för en sjuåring att hon ska ha överdragskläder när många andra springer halvnakna i klänning och tennisskor.

Nu har klockan passerat tolv, och spökena gör allt för att söva mig.
Peter ligger framför teven och sover, men hävdar bestämt att han jobbar då jag väcker honom. Han skulle skriva offerter, men...hm...det var ett väldigt underligt sätt att skriva på.

Min redigering har gått bra, och manuset fogar sig ganska bra tycker jag. Karaktärerna har inte haft alltför mycket att invända, och kanske, kanske det snart är dags för lektörgranskning för att få styrning åt rätt håll.

Ha det gott nu, och sitt inte uppe för länge.
Kramar


26 mars 2012

TEMA Vissna

Hon hade sitt bo under ett stort, runt upp och nedvänt träkar där tanten på gården brukade sätta blommor. Spröda gröna blad trevade sig fram genom mängder av halvruttna löv och gräs.
Doften av vår trängde ned i jorden, väckte de runtom, kallade dem till sig.

Hon hittade ett hål i karet där ett tunnt grönt skott slingrade sig in och vidare mot solljuset som värmde.

En dag lyftes träkaret bort av tanten som bodde på gården. Hon skulle plantera sommarens blommor och tänkte fylla karet med ny fräsch jord.

Den lilla växten var inte alls beredd på det som hände och grät då ena armen slets av, men gömde sig i löven för att läka.

Några dagar senare tog tantens söner bort löven för att lägga dem i landen som gödsel.
Växten skrek högt av skräck och förtvivlan då solens strålar sakta brände henne till döds, och förvandlade henne till en vissen spillra.

Tappad tid-planering som inte går att följa

Det där med att planera saker är inte riktigt min grej.
Jag gillar när saker bara händer.

Igår hade vi dock planerat att barnen skulle skjutsas till sin farmor och plastfarfar för att tillbringa dagen på Skansen.
Vi gick upp i god tid, åt frukost och for iväg, lämnade jamande katter och skällande hundar bakom oss.
Solen sken, men det blåste småspik så barnen.

Några mil senare lämnade vi samtliga barn, pussade dem och for hemåt.

När jag köpte min nya Iphone medföljde gratis Spotify ett år, men jag klarade inte av att installera det i telefonen själv och behövde besöka Teliabutiken i Skärholmen.
Väl där såg vi till vår förvåning att den var öppen trots att klockan bara var tio. 
Vi klev in och köpte skal + etui till telefonen, och fick Spotify som jag genast började experimentera med. Hittade bland annat min favvoartist Dilana Robichaux från programmet Supernova. Hon har en grym röst.

Vi strosade runt i butikerna, kikade på och köpte nya tennisskor till Razzel som inte har ett enda par som passar.

Sedan åt vi i lugn och ro, men riktade ögonen hemåt för att ta itu med huset, bilen och annat.

När vi kom hem tog jag ut hundarna på en promenad, diskade, och tog ut ännu fler vinterkläder till mitt redan överfulla förråd. Snart får jag väl trycka in sakerna och stänga dörren fort innan de rasar ut.

Peter började tvätta bilarna, men blev avbruten av grannen som ville ha hållhjälp.
Jag dammsög båda bilarna, och skurade ur dem. Otroligt vad mycket smuts som finns under småttingarnas fötter.
När jag var klar luktade det friskt Ajax ur bilarna, och Peter hade påbörjat tvättandet igen.

Då kom nästa granne, och Peter försvann igen...

Efter några timmars idogt skurande både inuti och utanpå ringde barnens farmor och berättade att de var på väg hem...
Snopet...

Då fick det hela sin förklaring...vi hade glömt att dra tillbaka klockan och därför levt en timme fel hela dagen. Skrattande tog vi emot småttingarna och berättade skamset att vi inte fått upp en enda bräda på huset, men i alla fall fått bilarna fixade.

På kvällen äter vi, nattar barn och jag tar itu med det mastodonta jobbet med att lägga in tvättade kläder i respektive garderob och även rensa ur vinterkläder.

Efter en natt med Zallys jamande efter karlen på andra sidan fönstret går ögonen i kors av trötthet, men nu är barnen lämnade till skolan, och jag...skall skriva.

Ha en underbar dag
kram

24 mars 2012

Det var ju på brädorna du skulle måla-lergubbar

Igår natt fick jag ingen tid till manuset eftersom vi jobbade här hemma. Du vet det där som måste göras, disk, tvätt, städning och röjning av barnrum. 
Det är trängre än trångt därinne, och jag längtar mig tokig tills de får varsitt rum.


Idag vaknade jag sex av glada skratt från vardagsrummet där tre småtrulsar sitter och tittar på teve med en filt liggande över benen. 
Efter frukost och lite barnprogram tar vi på oss kläder och går ut.

Idag blir det inget skrivande, för vi har börjat med huset igen, och har lite bråttom eftersom Peter startar ett plåtprojekt snart. Ett stoooooort sådant som lilla jag ska vara med på. Måste erkänna att höjden är avskräckande ibland, men man vänjer sig, och det är rätt maffigt att sitta på ett tak i höjd med grantopparna.

Vi har målat brädor idag, en hel massa till och med.
Peter tycker att det är extra roligt att jag är med, för när jag målar hamnar färgen i princip överallt. På mina skor, mina byxor, backen, ansiktet...ja du förstår.
Det syns att jag målar...
Barnen byggde koja av gamla bräder, och grenar, men glömde bort att det är lerigt ute, och satte sig av gammal vana på marken med resultat geggamoja överallt. 

Tvättmaskinen får jobba mycket med tre ungar som älskar att leka ute, och det där med kläder blir allt svårare. "Men mamma, det är ju soligt ute. Då behöver jag ingen mössa eller tröja, det är sommar nu", sa Zabine och spände sina turkosa ögonen i mig.
Min lilla ängel fick en lektion i årstider, och bar det underbaraste plagg som uppfunnits när hon gick ut; Överdragsbyxor.
Vem minns inte äckligt varma galonbyxor som var fula och otympliga, och så täta att huden hade andnöd. Jag kissade alltid i mina bara för att slippa dem.

Vad har du själv för relation till detta plagg?

Det var tur fröken fräken tog på sig överdragsbyxor, för hon såg ut som en lerhög då hon kom in.

När barnen lagt sig smet jag ut till vår bod som ser ut som Jerusalems förstörelse, och försökte röja upp bland gamla urvuxna kläder och skor, skidhjälmar, pärmar, böcker och leksaker i massor.
Sommarkläderna bars in, och vinterkläder ut. För nu, är det vår.

Nu sover Peter i soffan framför teven, och jag har facebookat lite, och ska nu in i fantasins värld.
Ha det gott kära du
Kram


TEMA Sakna och Räkna

"1...2...3..."  Lisa vippade på tofsen mamma satt upp mitt på hennes huvud.
"Vad gör du?" sa mamman.
"Räknar..."
"Jo det hör jag, men vad?"
"Hur många bilar det åker förbi, innan pappas kommer."
Eva vänder sig mot dottern, och lägger händerna på henne kinder.
"Men, lilla gumman, vi pratade ju om det här senast igår. Pappa är död hjärtat. Han kommer aldrig mer."
"Aldrig mer?"
"Nej, aldrig mer. Han bor i himlen hos änglarna nu."
"Kan inte änglarna ge honom semester då? Så att han kan hälsa på mig."
"Du saknar honom förstår jag?"
Lisa nickade med darrande läppar.
"Ska vi titta i fotoalbumet tillsammans? Det är ett sätt att träffa honom."
"Jag vill krama pappa."
"Älskade ungen min, det vill jag med, men...en del saker kan inte göras. Förstår du vad jag menar?"
Lisa kryper in i Evas famn och lägger huvudet mot hennes bröst. "Varför ville inte pappas hjärta slå mer? Jag trodde att det slog jämt, jämt, jämt."
"Jag önskar att det var så, men...en del människor har svagare hjärtan, som pappa."
"1...2...3..."
"Vad räknar du nu då?
"Mina hjärtslag. Jag kollar hur många gånger det slår."
Eva lägger armarna om dottern och vaggar fram och tillbaka.

23 mars 2012

Spökskriva-Kåta katter runt knuten-skrivarcoach

Det finns en stor nackdel med den här årstiden, och det är alla dessa kåta katter som kissar ned hela huset och alla bodar för att märka revir. 
Just nu för jag en misslyckad fajt med en tjock randig sate som både blivit duschad och jagad av hundar, men ändå återvänder. Funderar allvarligt på bössa. Pang, så är problemet löst. Eller?

Orsaken är min lilla prinsessa Zally som hittills kallsinnigt avfärdat hans uppvaktning, men inatt ändrade uppfattning och kravlade efter golvet och jamade som besatt efter honom utanför.
Klockan var ett när jag lade mig, halv tre började hon sin skönsång...

Klockan fem steg jag upp, med ögonen fulla av John Blundgrus och en svag huvudvärk på grund av sovbristen.

Nu ska jag utfodra djur och ungar, sedan köra dem till respektive ställen, och fortsätta till Ica maxi för att införskaffa mat i mängder. Tänkte kolla in bokrean samtidigt.

Igår köpte jag en bok som jag trodde handlade om något jag själv tänker skriva om. Barns låtsaskompisar. Turligt nog handlade DE ICKE SYNLIGA inte om sådant.
Tänker läsa den, så en recension kommer så småningom.
Jag gillar utseendet, men inte hur den är tryckt. Tättskrivet, knappt några marginaler. Det ser ut som om de velat få så mycket text med som möjligt. Det blir svårläst.

En författarkollega har tagit kontakt för att vi ska byta manus, och på det sättet hjälpa varandra. Det har blivit några manus nu, och jag har lärt mig att ge ärlig kritik, vilket jag tyckte var väldigt svårt i början när jag recenserade och hjälpte andra med sitt skrivande.
Det är ju trots allt en annans fantasi jag klampar in på.

En annan kollega tyckte att jag skulle börja spökskriva böcker, och jag ska kolla upp det lite närmare.

Ha en härlig dag
Kramar

22 mars 2012

Det börjar lösa sig

Idag har jag skrivit ut manuset, och ska nu gå igenom det på papper för att hitta eventuella fel och var jag ska peta in två mycket bra kapitel.

Lärde mig hur man facebookar med filminslag och fotografier via mobilen. Spännande. Nu kommer ni snart att kunna höra min vackra stämma då jag läser upp min dagliga novell.


Ikväll har jag träffat mina skrivarvänner på Cafe Amy vid Fridhemsplan. Som alltid pratar vi om allt som har med skrivande att göra, och jag får erbjudande att ge ut min kommande självbiografi på ett förlag.
Dock ett litet sådant, så jag tackade för erbjudandet, och bad att få återkomma.

När jag sent omsider kom hem kollade Peter och jag alla plåtjobb som rasat in, för nu jäklar har det lossnat rejält, och eventuellt blir jag anställd av honom, och öppnar bokförlag.

Hi, hi...

Livet leker just nu.
Inatt ska jag skriva, och redigera.
Kram

TEMA Drag

Han såg inget ut för världen egentligen, men hade vackra drag som fick mig att fastna med blicken. Trots de schaviga kläderna och alldeles för stora skorna tyckte jag att han var sexig. Jag småskrattade för mig själv, och försökte låta bli att stirra, men trillade dit hela tiden.
Mannen plockade upp ölburkarna jag och mina rika vänner kastat på marken utanför tältet, lade dem i en stor svart säck.

Lena ropade på mig flera gånger, men jag kunde inte och ville inte gå. 
Hans händer var smala och finlemmade, armarna muskulösa, och näsan aristokratiskt rak. Han gick lätt framåtlutad, kröp ibland på alla fyra för att komma åt burkarna som slängts under bord och stolar.

Plötsligt reste han sig upp och borrade in blicken i mig. "Du där, kom", sa han mjukt med rullande r. "Jag behöver din hjälp", fortsatte mannen och tittade med rynkade ögonbryn på min vita klänning. "Ska du gifta dig?"
"Nej, vi har kombinerad studentfest och födelsedag", sa jag och ryckte till då en hand lades i min.
"Din eller?"
Jag nickade
Han tog ett ordentligt tag i min hand som darrade vid det här laget. En svag doft från rakvatten singlade in i mina näsborrar, och jag förnam hans bara hud i min hand.
"Är ni många?" sa mannen och fortsatte plocka burkar med andra handen.
"Trettio allt som allt."
"Ändå är du ensam."
Jag lät blicken drunkna i hans och såg framför mig hur vi kysstes, hånglade vilt i det gröna gräset.
"Jag heter Aino, Aino Pekkeleinen."
"Eva, Eva Magdalena Persson."
Jag kände mig lite löjlig som rabblade upp hela mitt namn, men jag ville ge honom hela mitt liv...på en gång. Min kropp skakade och jag fuktade läpparna om och om igen.
"Du ville ha hjälp?" frågade jag och försökte att inte stamma så mycket som jag brukade. Hittills hade det gått bra, men i längre samtal vägrade tungan samarbeta.

"Hur mycket fyller du?" frågade han och böjde sig ned för att plocka några styvmorsvioler som växte i dikesrenen.
"Femton", sa jag och studerade hans smala läppar.
"Då är du snart kvinna."
"Det är jag redan", kastade jag ur mig uppbragd över att han tvivlade.
"Så du har haft sex med någon?"
Jag skakade på huvudet så att håret flög.
"Vill du då?" sa han och lutade sig fram för att ge mig en puss på kinden samtidigt som han räckte fram buketten.
"Ja", sa jag tveklöst och mötte hans blick igen. Räddningslöst förlorad. Jag andades häftigt och såg om igen framför mig ur vi älskade bland kottar och barr i skogen.
Jag lyfte min hand och drog med den utefter hans kindknota som var skarp och tatuerats med en smal taggtråd.
Mannen slickade sig om munnen likt en varg som hittat ett lätt byte, och jag kände doften av adrenalin som pumpade i honom.
Han fångade min hand och pussade den inuti, lät sedan tungan följa min handled upp till armbågen där han pussade mig igen.

Förhäxad kände jag hur marken försvann under mig, och att jag svävade. 
Mannen gled in med handen under min t-shirt, rörde där ingen förut varit.

"Aino vad i helvete?"
Jag kom snabbt till sans när två män kom springande och slet honom från mig.
Mina byxor var fortfarande uppdragna, men uppknäppta, och jag är säkert rosig om kinderna, tänkte jag, och ser att en av dem tagit upp handklovar som fästs på Ainos händer.
"Är du okej?, sa den ena och hjälpte mig upp till stående. "Du måste vara försiktig. Aino är ute på permission. Han har redan tre flickors helvete på sitt samvete, du hade tur som inte blev den fjärde."
Jag hittar inga ord, bara stirrar på honom med läpparna lätt isär.
Aino möter min blick, och för några sekunder tvivlar jag på det som händer. Hur kunde det vara möjligt att en sådan attraktiv och trevlig man var ond? 

Jag sätter mig på marken och ser hur Aino förs till en svart bil, och åker iväg.

21 mars 2012

Skrivprocessen-Flowet fortsätter

Du vet sådana där gånger när tangenterna trycks ned av sig själv. Där är jag nu. Filmen är så påtaglig att jag nästan kan ta på den, och prata med karaktärerna.
Min mage åker samma berg och dalbana som Charlie, ser det hon ser, och berörs trots att jag står utanför och tittar in på dem.
En underlig känsla av utanförskap dånar in i mitt huvud, och samma beslutsamhet som mina karaktärer besitter finns i mig.

Jag har skrivit från tio i morse till halv tre, och ska strax påbörja nästa race. Barnen ligger mätta i sängen och sover, disken är diskad, och Peter har gått på födelsedagskalas hos vår granne.
En cd med en gammal saga går i barnrummet för att söva äldsta sonen som jag nyss tragglade matte med.

En helt vanlig dag i mitt liv. Nu hoppas jag kunna sy färdigt manuset, och sedan få gå på redigeringen.

Ha det gott
Kram

Skrivprocessen- jag grät och skrev, grät och skrev-sluttampen

Inatt har jag skrivit så fingrarna blev stumma, du vet sådär att det sticker i dem.
Det gick så himla bra, och jag ville så gärna komma till slutet, knyta ihop manuset och lägga det klart på bordet. Eller klart är det absolut inte. Mycket finlir återstår, och redigering...oj,oj vad mycket som är kvar.

Jag väckte Peter som likt en tjurig femåring vägrar lägga sig utan mig, men sitter och sover framför teven istället med så kallad gamnacke.

Jag hade väldigt svårt att slappna av, men fick hjälp av Zally som kurrande lade sig jämte mitt huvud.

I drömmarnas värld fick jag snabbt bli varse att man inte bara lämnar karaktärerna sådär. Benjamin kom, och Charlie, och Olaf som fått huvudrollen efter Benjamins tilltag.
Jag ska inte säga för mycket, men jag satt här och bölade som en liten unge då jag skrev slutscenerna igår. Underligt att man kan grina åt något man själv skriver. Hjärnan är verkligen ett mästerverk.

Idag ska jag gå på manuset igen, och skriva in alla scener jag skrivit bredvid som små mininoveller efter synopsiset.
Testläsare ska jag också leta upp, några har jag, men det behövs fler män. 
Kontakta mig om du vill bli testläsare.

Det värsta är att solen lyser från en klarblå himmel, och spär på mitt dåliga samvete att jag inte springer ut med hundarna i x antal timmar istället för att grotta ned mig framför datorn.
Men, vi ska ut en sväng lite senare.

Nu min vän tänker jag besöka svarta själar och ledsna vuxna barn.

TEMA Åldras

Rutiga gardiner rör sig sakta i vinddraget från det öppna fönstret, en kaffekopp skymtas, en påbörjad stickning.
Ett par nyfikna ögon blickar ut över gården, letar efter spår
Efter livet som nyss börjat, sonen som just fötts, mannen som aldrig kom hem igen.
Ådrorna på händerna är spröda och ser ut som långa blåa vägar, farbara men inte mer.
De räcker inte till att mäta längden på sonen mer, och det var länge sedan de sågs.
Håret sprött och tunt, silvergråa stänk har svämmat över det mörkbruna, tagit plats.

Utifrån ser de andra en mörk dörr med ett namn
Inifrån ser människan en tomhet och längtar efter ljud.

Sprödhet i ljuv harmoni med en knarrig röst
Jämför sitt liv med andra, kan inte klaga men vill ha mer
Alla länder som prickats av på kartan, numera förändrade, har delats och satts ihop i samma motto.
Längtans stränder synes alldeles för långt bort, kraven blir allt mindre.

Ensam med en kopp kaffe, och en stickning ser hon livet passera som i en film. Låter kroppen vila i väntan på ro.

20 mars 2012

Idag har det gått bra

Efter att jag lämnat av tröttmössorna for jag snabbt hem och kollade mejl, sedan stängde jag ned internet och skrev, och skrev, och skrev.
Det gick super.

När klockan var halv tre for jag till skolan och hämtade ungarna.
Razmus satt under ett bord och grät när jag hämtade honom, och efter lite lock och pock kom det fram att det berodde på en småsak.
När vi skulle gå hittade vi inte hans jacka och konstaterade att den var borta. 
Zabine å andra sidan hade försnillat huvan till overallen, men skuttade glatt i sina stövlar och sprang ut på gården utan mössa och jacka.

Lillemans ögon gnistrade av glädje och stolthet då han berättade att han, Samuel och Vidar var kompisar.
Samuel är en extremt blyg kille med mörkbruna ögon, och Vidar är en kille som började dagis idag. 
"Men jag har tappat bort vantarna", säger Hampuz och trär på sig stövlarna. "De är bara borta."

Suckande inser jag att dagen blivit en klädborttappardag, en sådan där tråkig dag när pengarna flyger iväg utan att man kan göra något åt det.
Förhoppningsvis hittar jag igen kläderna, men vis av andra gånger tror jag föga på det.

Efter att ha diskat, matat barn, och tvättat några maskiner är det nu dags för skriverier.

Ha det gott
Kramar


Sura och trötta ungar-dialekt-research

I morse hade jag en riktig dramaqueen här. En kille som stortjöt om än det ena än det andra, och vägrade kliva upp och äta eller klä på sig.
Efter mycket stök fick jag in honom i bilen och åkte till skolan, där Lilleman kopierar storebrors uppvisning inne på dagis, men stoppas av mig genom att jag mutar honom.

När jag sätter mig i bilen igen drar jag en djup suck av lättnad och sätter på Bandits på radion för att njuta av Bollnäsmartins ljuva dialekt.
Dialekt är som smågodis, det är mysigt i små doser, men kan bli för mycket om man bor där.
Jag kommer från Hälsingland och flyttade som artonåring till Gävle där de pratar med E istället för Ä.
När jag träffade någon som pratade med hälsingedialekt kände jag mig hemma, och ganska ofta föll jag pladask för dessa småtroll som inte sällan var skitstövlar trots sitt ursprung.

Hur som helst så är jag fortfarande svag för de där härliga tjocka L:n och Ä:na, alla dessa förkortningar som gjorts av språket. Jomenvisst är ett ord jag använder, och jag säger ä istället för e.

Det roliga är att Razmus anammat hälsingemålet delvis, medan lillstumpan pratar Stockholmska hela vägen. Peter som bott i Stockholm hela sitt liv härmar mina ord, och kommer på sig själv stup i kvarten.

Bollnäsmartin var det ja...
Han har ju ett rockprogram på radion som jag trots ointresset för musiken följer i syfte att lära om min dialekt som finns någonstans i bakhuvudet och trollas fram på cirkus en sekund då jag far hemåt och pratar med min familj.

Nu har jag kollat olika jobb och utbildningar, och är arg för att jag inte tillhör arbetsförmedlingen kultur. De har en webbredaktörutbildning som jag är vansinnigt sugen på att gå, men inte får.

Dags för mig att göra nytta. 
Ha en underbar dag
Kram

TEMA Ansvar

"Du min lilla vän är snart tio och borde veta bättre."
"Men...jag...", sa Lasse och böjde huvudet ned mot bröstet.
"Om jag lämnar dig och dina vänner hemma ensam i tio ynka minuter så borde du klara det. Inte sant?"
"Mm...men..."
"Inga men, jag litade på dig Lasse, litade på dig. Nåväl, nu samlar du ihop samtliga ungar och säger åt dem att ta reda på det här." Hon tog tag i hans öra, men drog inte i det. "Jag är såååå besviken. Det här gör att jag måste städa hela dagen istället för skriva på min rapport till jobbet. Pappa får prata med dig när han kommer hem." Lena släppte örat och stampade med foten i golvet. "Jag fattar inte hur du tänkte. Det var ju ditt ansvar att se till att alla skötte sig. Ditt Lasse."
"Ja, ja...tjata inte, jag vet mamma." Han skrapade med foten i golvet, petade med tån på stolsbenet. "Får jag gå nu?"
"Det är bara att köra igång nu på direkten. Hojta hit de andra, så är det snart klart."


19 mars 2012

Jag vill ha ett jobb-min jobbhistoria

Som snart femtioårig kvinna med tre småbarn ser arbetsmarknaden nattsvart ut. Det är nog bara så.
Jag har sökt flera hundra jobb, både sådana i arbetsförmedlingens tidning och sådana som jag klivit in till och frågat.
Det vanligaste svaret är nej, du är överkvalificerad, och vi har inte råd att anställa dig oavsett din kapacitet.
Hm...så de menar att jag på grund av min idoghet som ung inte kan få jobb som gammal.
Vad jag jobbat med?
Första åren jobbade jag inom Ica, Sparköp mm. Då satt jag i kassan, hjälpte till i charken och konditoriet, plockade varor. Allt inom väggarna på en butik.
Jag älskade mitt jobb. 
1984 fick jag chansen att söka en annan väg, inom eldetaljhandeln, och hamnade på Elektro söder som då låg på Östermalm.
En av de där gatorna som är fylld av grevar, kändisar och annat rikt folk. Men framför allt äldre som berättade sina livshistorier under tiden de väntade på att en taxi skulle hämta dem.
Ett antal år senare fick jag nys på att en butik i Vasa staden sökte folk, och faxade en ansökan. "Du söker folk, jag söker jobb. Intresserad?", skrev jag kaxigt.
Chefen på stället ringde dagen efter och sa att de skulle prata med min chef så att de inte "stal" mig från honom. Jodå, det finns människor med moral.

Jag började jobba på Relectric Service som det hette, och trivdes som fisken i vattnet. På Relectric hade jag titeln butikschef, och bossade över hela mitt rum som var överfyllt av elprylar.
Det tog tolv år innan jag lämnade dem, och då bara för att testa något annat.

Jag var nämligen vansinnigt nyfiken på att bli plattsättarlärling. Det var inte speciellt bra betalt, men jag fick skapa, och slita...som ett djur. Tänk dig att komma till ett hyreshus utan trappor, hm...Vem tror du får bära upp allt kakel och alla hinkar? Lärlingen så klart.
Slit, slit, men mycket roligt.
Tyvärr krånglade en hand och jag blev snabbopererad med dåligt resultat, som gjorde mig sjukskriven ett år. Till slut sa jag ifrån och sökte annat jobb. Vem har råd att leva på nada?

När jag började mitt nya jobb som jag fick genom att annonsera med en stor artikel i DN märkte jag att något var på G i magen. 
Jodå, det bodde en bebis där inne. En mycket ömklig sådan, och några månader in i graviditeten låg jag för ankar med blödningar och annat strul.

Från den dagen ville ingen ha mig som arbetskompis längre. Jag var först gravid, sedan mamma...något som arbetsgivarna hatar.
De bästa anställda är unga, men inte för unga, singlar, och män...för unga flickor kan få barn, vilket kostar.

Jag själv hade turen att få både ett, två och tre underbara ungar som förgyller mitt liv, men...idag...svarar inte någon då jag söker jobb. Dissar mig innan jag har en chans att visa vem jag är. På grund av dem.

Helst av allt vill jag ha ett jobb där jag får använda skrivandet, men jag älskar att sälja och är jäkligt bra på det, så kassajobb vore också bra, eller varför inte hantverkarjobb som allt i allo?
Den 12 april har jag varit arbetslös i ett år enligt papperen, men egentligen snart två år, och glider då in på en möjlighet att få nystartjobb.
Det är där Peter kommer in. Med nystartat företag anställer man inte direkt, men kanske han kan anställa mig på deltid så att jag kan skriva på deltid. Nåväl, det återstår att se.

Idag skiner solen och blåser vindarna runt vårt hus, rycker och sliter i presenningarna.
Nu lägger jag ned bloggandet för idag, och skriver på manuset istället.
Ha det gott


TEMA Något dåraktigt

Vem är du som kastar första stenen?
Så dåraktig kan du väl ändå inte vara?

Vem som helst kan se att rosen är röd, och känna att den doftar.
Eller ljuger dina ögon, kanske rosen är cerise, eller till och med rosa?
Och doften av den kan likaväl strömma genom dina näsborrar från min hud.

Vad man ser och känner är väl två skilda ting?
Skulle du med förbundna ögon kunna tala om för mig vad som är ros respektive parfym?
Med händerna stungna av elaka taggar finns inga tvivel

18 mars 2012

Nyhetens behag

Som du kanske läst har jag fallit till föga och införskaffat en Iphone.
Men i morse började problemen.
Hur sätter jag i Sim-kortet? Efter lite googling hittade jag svaret, och förstod direkt vad den lilla specialnålen i lådan var till för.
Nackdelen är att mitt simkort nu blir alldeles för litet för att använda till någon annan telefon. De vet verkligen vad de gör på Apple. Låser mig till deras mobiler, och datorer.
Men, men...jag är jättenöjd med min Macdator och har aldrig peppar, peppar haft ett fel på den.

Under dagen har jag stansat in en massa nummer i telefonboken, surfat på nätet och bland annat kollat in min blogg. Såg riktigt bra ut tycker jag, men målet är att göra en app till den.
Kameran är superb, och ger klara fina bilder, nära en riktig kameras resultat. En bra sådan.
Kolla in den här bilden på vår Zally som för tillfället är ganska sur eftersom grannkatten förpestar hennes förut så lugna liv.

Zenta lade sig så fint, och mamma Zilla ville också vara med.




Under dagen har jag insett att det var mer än dags att skaffa en smartphone och ska nu försöka hitta bra appar som förhöjer statusen på den ytterligare.
Har du några förslag?
Finns det några man kan använda i skrivandet?

Jag tänker nu läsa in mina noveller för att spela in mig själv när jag läser den, och skicka till facebook. Med barn hemma fungerar sådant uselt, men när de är i skolan tänker jag passa på.

Nu är det snart kväll igen, och efter kvällsmaten ska jag skriva på manuset. 

Ha det gott
Kram

TEMA Ett klipp

Det var tyst i barnrummet, alldeles för tyst enligt min mening. Jag smög försiktigt mot det tittade in men såg ingenting. Då hörde jag viskningar.
"Inte för mycket Bea...bara lite..."
"Sitt still, du rör dig för mycket, det blir snett."
"Sch mamma hör oss."

Naturligtvis smög jag närmare och kikade in i den hembyggda kojan som fanns under loftsängen. Bea, Teodor och Arhur tittade skyldigt upp då de hörde mig. Bea höll handen bakom ryggen.
"Vad gör ni?", sa jag oskyldigt och studerade min minsting som bubblade av lust att skvallra på sina syskon.
"Vi leker", sa de unisont och tog tag i varsin barbiedocka.
Det var då jag såg det: Teodor var nästan rakad på ena sidan av huvudet, och det enda som återstod var en lång tafs av hår vid örat. Han vände snabbt andra sidan till och dök ned i legolådan.
När minstingen kom krypande för att krama mig såg jag att han blivit av med i stort sett hela luggen, och att det var snett och vint.
"Bea", sa jag strängt. "Vad har vi sagt om saxar? Är det okej att klippa sin syskon och kamrater?"
"Nä mamma...men...vi...jag...de ville ha mohikanfrissa. Alla på skolan har det."
"Alla...?" sa jag skeptiskt och lade handen på Arthurs hår. "Det här är inte snyggt Bea...inte snyggt."
Jag höll honom om kinderna och tittade honom i ögonen. "Så här kan du väl ändå inte se ut? Killarna kommer att skratta ut dig."
Bea lade handen på min axel. "Mamma, jag menade inget illa."

Bea försökte smita ut genom öppningen, men stoppades av mig. "Stopp där sötnos."
Min lilla flicka tryckte på, och vägrade först möta min blick, men gav med sig och kröp upp bredvid Teodor. "Mamma? Kan man klistra fast håret igen? I alla fall lite?"
"Nej du det kan man inte", sa jag strängt och tog upp saxen som låg på golvet. 
"Vi får ringa till frisören och fråga om hon har tid att klippa er. Jag tror inte att jag klarar av att fixa till det här", sa jag och kröp ut ur kojan.

En liten stund senare kom de ut i köket där jag dukade för middag. Först såg jag inget underligt, men kände en stark doft som jag inte förstod var den kom ifrån. Då såg jag det: De hade limmat fast stora hårtofsar på huvudet, och det var inte snyggt gjort.
"Okej, allihop går till badrummet. Bea först, sedan Teodor och Bea. Nu hoppas jag att det här går att ta bort...annars får jag raka samtliga. 

När jag försökt tvätta bort limmet med shampo flera gånger utan att lyckas gav jag upp och torkade av dem hjälpligt, sedan tog jag fram hårklipparen jag annars använde till våra hundar, och rakade bort allt hår på Teodor, Bea och Arhur.
När de skamsna gick till sitt rum kunde jag inte låta bli att skratta. Barnen såg ut som krigsfångar.

Skogspromenad-scoobydoo och skitiga fötter

Klockan var två när jag gav upp igår, och redan klockan sex väcks jag av Zentas godmorgon-skall.
Hon och de andra vill ut, nu på en gång.
Det är bara att masa sig upp och gå ut i den...underbart härliga morgonen. Fåglarna kvittrar, det doftar gamla löv och barr, blandat med hästskit och hav. Solen håller sig gömd än så länge, men det ser hoppfullt ut. En svan kommer flaxande över oss, och strax efter ett gäng kraxande kråkor som gör saltomortaler och andra konster i luften.
Jag tänker på Pettson och Findus, och ler för mig själv. Sven Nordqvist hade säkert tecknat av tokeriet.

Vi vänder hemåt och jag kör dressyr efter vägen, försöker tygla Zenta som gärna vill ösa iväg.

Zally möter oss i dörren med ett högt jamande, och smyger ut på tomten för att jaga möss. Den lilla vackringen är en sjuhejare på att ta råttor. Hon äter knappt någon kattmat längre.
Igår hade hon en uppvaktande randig herre här som trots idogt jamande inte fick komma närmare henne än en meter, om ens det.

I vardagsrummet sitter tre trötta barn och tittar på Scoobydoo. Zabine är så trött att hon halvsover medan de andra sitter upp med ögonen riktade mot rutan, vägrar lämna den ens för en sekund. Funderar på hur manusförfattaren byggt upp spänningen i filmen, och fastnar jag med. Scoobydoo är en av mina favoriter, men idag är jag mätt efter en film.

Zenta som blivit instängd ett tag för att torka sina fötter skäller högt för att få komma ut, och jag faller till föga trots risken att få soffan nedlerad av deras fötter. Alla årstider har sin charm-och negativitet. På vintern är det kallt, ibland blött, och nu till våren blir det lerigt och blött. Sommaren är nog bäst med torra marker och någon regnskur då och då.

Nu ska jag starta upp min Iphone, och försöka hitta appar för att videoblogga, göra min blogg till en app och starta upp en skrivarapp. En helt ny värld för lilla mig.


17 mars 2012

Påbyggnad-dödsångest-Iphoneköp

Inatt tittade vi på en sådan där indianfilm som får en att gråta floder. Den gick sent som attan, och var låååång. 
Efter den (vid två på natten) började nästa film som jag delvis missade eftersom mina ögon envisades med att falla ihop. 

I morse skrev jag lite på nätet, och satte sedan på mig jobbarkläderna och gick ut för att fortsätta påbyggnaden av vårt kära hus. Det var lite väl högt, och vi kunde bara gå på en smal bräda som i mitt tycke var extremt vinglig. Hm...det var nog min höjdrädsla som spökade.

På eftermiddagen samlade vi ihop samtliga småttingar och drog iväg till badet några mil bort. Det var urskönt även om jag egentligen föredragit att gömma min något mulliga, albylvita kropp i en stor t-shirt.
Jag satt mest med Lilleman i lekbassängen och frös trots tjugoniogradigt vatten. En gång i tiden , läs tjugo år tillbaka, simmade jag morgon och kväll för att bränna av alla överskottsenergi jag samlade på mig.

När vi går till en bassäng för de lite större barnen stannar Peter och Lilleman i lilla bassängen, men kommer strax efter. Zabine testar att simma, och Raz likaså. De flyter, men är lite osäkra ännu.
Hela gänget står och pratar om att det är dags att gå hem, och plötsligt händer det något både underligt och kusligt.
Jag ser att Hampuz kört ned ansiktet i vattnet, och undrar vad han håller på med...tills jag inser att min älskade unge flyter runt i bassängen utan att ha kontakt med botten.
Han har helt enkelt på något konstigt vis fallit framstupa (vattnet nådde till magen på honom när han stod upp) och kunde inte ta sig upp igen själv.

Jag slet upp honom och kollade att han var okej, men darrade i kroppen av rädsla för vad som kunde ha hänt. Hampuz ville naturligtvis inte bada mer, och vi gick upp.
Jag såg bilden framför mig av den lilla rumpan och huvudet som flöt hela tiden, och tackade min lyckliga stjärna att jag reagerat så snabbt. 

När vi är på väg hem passerar vi en Teliabutik som jag drar med Peter till, och går en stund senare ut därifrån med en Iphone i handen.
Jag har ju grubblat mig gråhårig på hur jag ska göra, och vilken sort jag ska köpa.

Efter att vi ätit på Mac Donalds åkte vi hemåt, men jag hade svårt att släppa bilden av Lilleman i bassängen, och kramade honom gång på gång medan jag frågade hur han mådde. 
Hampuz var tagen av händelsen, och somnade nästan direkt vi kom hem.
De andra tittade på Gladiatorerna, och Zabine somnade i soffan.

Jag tog ut hundarna och satte min nya telefon på laddning, sedan kollade jag facebook och mejl innan jag lade ihop och skrev på manuset.

TEMA Naivt

Jag som aldrig varit på utställning förut skulle följa med min man och två kollegor, båda högt avlönade och boende på gräddhyllan i stan. Anledningen var så enkel som att deras kollega insjuknat i påssjuka, och inte kunde följa med.

Redan i dörren förstod jag att jag kommit fel. Kvinnorna var klädda i stora vida klänningar i mörka färger, med tunna långa koftor över. På fötterna bar de kängor, och inte en enda var sminkad.
Jag mötte min mans blick över bordet vi blivit anvisad, och sippade på vinet som verkade vara hemgjort.

Med ena handen rättade jag till min storblommiga klänning, tog av de högklackade röda sandalerna som skavde som attan vid hälen, och kollade snabbt i fickspegeln så att jag inte hade läppstift på tänderna.

Under middagen pratade vi om läget på galleriet, och konstnären som varit okänd för de flesta av oss tills nu. Jag behövde inte vara någon expert för att se att det var så kallad naiv konst, som lika väl hade kunnat målats av ett barn.
Det var gjort i klara färger, och verkade enkelt gjort ända tills man närmade sig det, och såg alla detaljer. Den gjorde mig glad.
Männen ondgjorde sig över konstnärens utseende, och det långa mörka håret som var tvinnat i smala länkar.
"Har ni sett den där underliga mössan han bär? Undrar vad som döljer sig under den?", sa Ulrik och skrattade hånfullt. "Ett loppbo kanske?"
"Hysch, han kommer", sa Viktor och lade handen över munnen för att dölja skrattet.
"Välkommen till min enkla boning", sa konstnären och bugade sig. "Min vackra hustru hörde att ni pratade om mig. Det är inte min mening att fördumma er, men jag trodde att alla visste att i vår religion får vi inte visa huvudet för andra än våra närmaste. Min hustru bär slöja, och jag turban. Vi har bara delvis anammat religionen eftersom vi flyttat från vårt land, men jag trodde i min enfald att alla var lika inför Gud." 
Han gick iväg, och kvar satt tre tysta män.
Efter en liten stund kom en kvinna helt klädd i svart med slöja över ansiktet fram till vårt bord. "Smakade det gott? Köttet kommer från våra egenproducerade kor, och potatisen från våra åkrar."

Jag måste erkänna att jag hade svårt att tänka mig dessa två underliga varelser krypande på knä i en åker, men var tvungen att göra det då hon lugnt och stilla berättade om hur de tillsammans drev ett lantbruk med ett tjugotal kor, tjugo får och en kaninfarm. Allt i syfte att leva med endast egenproducerat.

När hon rest sig upp och lämnat vårt bord såg jag målningarna på ett helt nytt sätt. För kvinnan hade berättat att alla de enskilda tavlorna var tagna från deras liv.

16 mars 2012

Iphone eller Samsung, eller...för att använda till skriverier

Inatt skrev jag tills det nästan var morgon. Det flöt så fint att jag inte ville lägga mig trots att klockan passerade både tolv och ett.

När barnen skjutsats till skolan idag skyndade jag mig hem i syfte att skriva igen, men fastnade i surfande efter hur man gör en app till mobilen.
Hittade några sidor, och att TELIA har startat upp en möjlighet att skapa appar.
Men problemet är att jag söker ett sätt att göra en app där jag efter betalning från folk skickar ut nyskrivet material till dem.
Typ Novellix har jag tänkt mig.
Nu vet inte jag om någon vill läsa allt jag skriver, och framför allt betala för det, men jag tänkte testa.

Tanken är att jag då skriver en ny novell varje dag som jag sedan skickar ut till betalande som har min app i sin mobil.
Hm...måste fnula på det där.
Har du tips så dela med dig.

Till att börja med måste jag skaffa en telefon som jag kan använda till det här.
Min aino är superb, men har för liten skärm.
Nu står valet mellan Iphone och Samsung s2

Som du förstår har jag inte hunnit skriva ett enda ord idag, och tänker jobba inatt istället. För övrigt jobbar jag bättre då.

Snart kommer Peter hem, och vi ska fixa middag och mys med barnen.

Trevlig helg på dig.
Kramar

TEMA Vända-maskrosbarn

Jovisst jag är arbetslös, och jodå jag skulle behöva massor av pengar för att få vårt älskade hus färdigt.
Men jag har en frisk familj, och är någorlunda frisk själv. Har mat på bordet varje dag, och bor där många skulle ge sitt liv för att bo.

När jag läser i sajten Maskrosbarns gästbok om alla ungar som har ett rent helvete med knarkande eller psykiskt sjuka föräldrar, inte blir sedda av omgivningen, och lever mitt i misären eller om hur de som vuxna  äntligen fått det bra.  inser jag hur bra jag ändå har det.

Min uppväxt var sådär Bullerbyaktig som man läser om, med en mamma som var hemma med oss tills jag fyllde tretton, och därför gjorde så att alla fritis med mera var överflödiga i mitt liv.
Min mamma bakade bullar, gjorde äppelmos och ingefärspäron, lekte med oss, och sjöng för oss. Jag hade egen häst, hund och katt, och till och med en egen hare. Livet var underbart.

En av de som skriver på sajten har tagit sig upp ur skiten med fosterhem som inte fungerar, en mamma som finns i hennes liv, men sitter på psykhem, och jag känner hur jag får något tjock i halsen.

Maskrosbarn är en ideell förening som stödjer ungdomar som har missbrukande och psykiskt sjuka föräldrar. De behöver diverse saker till föreningen, gärna din hjälp eller bara en peng.

Det här är saker som händer i detta nu. Kanske inte i ditt hem, men många andras. Det är också sådant här som jag genom mitt skrivande vill öppna ögonen för, visa hur det ser ut bakom den stängda ytterdörren.
Nu bestämmer inte jag hur intäkterna på min nästa bok ska fördelas, men en ide´vore att ge en viss peng per bok till en organisation som den här. Min bok handlar ju om hur en uppväxt med dysfunktionell familj kan leda till mord.

Jag kan inte hjälpa alla, men lyckas säkert vända kurvan som går brant nedåt i livet, till att om inte gå uppåt, plana ut och sakta men säkert gå uppåt.

15 mars 2012

TEMA Förändring

När Leo vaknade kändes det annorlunda. Doften som slog emot honom påminde om mormors vävning. Ja, det doftade gamla tyger, tänkte han och öppnade ögonen.
Men ljuset Leo förväntat sig uteblev, och trots att ögonen var vidöppna, var det svart.

Han trevade på sakerna bredvid sig, och fann ut att ett litet bord stod jämte honom, och en matta med långa tofsar låg bredvid sängen som var av metall.
På bordet stod en karaff med något som skvalpade, och först tänkte han smaka, men avstod eftersom det var osäkert om personerna i huset var vän eller fiende. I nästa sekund skrattade han och satte karaffen till läpparna. Klart att det var vänner. han hade aldrig haft en enda fiende i sitt liv. Om man inte räknar grannpojken som roat sig med att mobba honom hela skoltiden.

Det hördes steg som närmade sig, och Leo lyssnade spänt, försökte utröna om det var en eller flera. Stegen var bestämda och skramlandet han hörde tydde på att den som kom bar något.
"Hej Leo, har du vaknat nu? Hur mår du?"
"Bra, men...var är jag, och varför...?"
Den unga kvinnan lutade sig över honom, och han kände en doft av parfym, liljekonvalj trodde han att det var. Hennes hår kittlade Leo i ansiktet när hon reste honom upp till sittande, och han förnam en doft av tandkräm blandat med kaffe.
"Minns du vad som hände?" frågar hon vänligt och puffar till kuddarna med hårda slag. "Olyckan?"
Leo skakar på huvudet och känner hur det brinner till i nacken och glider vidare ned mot underlivet.
"Det var en mycket otäck olycka. Din fru ligger i salen intill, nedsövd, men ska väckas idag."
"Min...fru? Har jag en fru? Och olycka?"
"Nu ska du bara vila så mycket du kan. Din familj har kommit hit och väntar otåligt på att få träffa dig."
"Men...mina föräldrar...de...är...döda sedan länge."

En dörr öppnas och stängs och ytterligare en person står vid Leos säng. Han hör att hon snyftar och med jämna mellanrum snyter sig.
"Leo, älskade Leo...åh vad du skrämde oss. Elisabet mår efter omständigheterna bra, men försöker repa sig ytterligare innan hon besöker dig. Hur mår du älskade ungen min?"
Han försöker lyfta handen för att sträcka fram den, men smärtan är honom övermäktig. "Förlåt, men...vem är du?"
"Din mamma älskade du, minns du inte?"
Leos huvud känns som en bikupa, ord och scener snurrar runt, runt, men han hittar inga bilder på sin mamma eller pappa, bara en inetsad scen där en svart bil beblandat sin plåt med en röd bil, mosad, hopknycklad till intet. "Nej tyvärr, jag minns inte. Kan du tala om för mig vad som hänt?"
"De hittade dig nedanför berget. Du vet det där som ni alltid lekte på som små, Ragundaberget? Du hade tydligen fallit nedför råstupet som jag alltid varnat er för, och fastnat i en klippskreva med ena foten."

Leo försökte lyfta på benen, men kände absolut ingenting. Han trevade med händerna över låren och upptäckte att det tog slut där. Benen var borta. 
Han kände efter igen, men inget fanns där, bara ett lakan och ett tunt täcke.
Leo försökte gråta, men inga tårar kom ut. Han drog försiktigt, försiktigt upp händerna mot ansiktet och tyckte det kändes underligt tomt, som om ögonen bestod av två hålor. 
Leo lossade tejpen och tänkte trycka in pekfingret i ögat när han stoppades av en hand. "Gör inte så, det kan bli infekterat."
Sjuksköterskan tryckte fast tejpen igen, och lutade honom tillbaka med hjälp av veven på sidan av sängen. "Ta det bara lugnt nu, så ska du se att allt löser sig."

Leo hörde att hon gick ut, och anade andetagen från den påstådda mamman. Han kände sig som en fånge i sin egen kropp, ville vakna ur mardrömmen och få tillbaka det vanliga livet med...han stoppade tankarna. Liv, tänkte han för sig själv. Det som pågått hade inte varit ett liv. Överlevnad snarare, och ständig tanke på morgondagen.
"Du flyttar väl hem till oss nu när...?" sa mamman lågt, och snörvlade igen. "Slaget mot huvudet gjorde så att hjärnan svullnade, och...om...om det vill sig väl kommer du att kunna röra dig utan problem när det är borta."
"Vad har hänt med mina ögon? Varför får jag inte känna efter? Mina ben? Var är mina ben?"
Plötsligt började mamman skratta, ett rått elakt skratt. "Trodde du verkligen att jag skulle glömma vad du gjort? Att pengarna var dina? Mamma och pappa lovade mig hälften...hälften Leo...inte tre ynka procent. Om du dör får jag resten."
"Men? Vem är du?"
"Din syster, eller rättare sagt halvsyster. Min mamma var din fars älskarinna i över tjugo år. Tjugo år, fattar du? Hon älskade honom, och vigde sitt liv åt honom, ställde alltid upp medan din mamma levde i palatset till hus som han byggt åt henne med dig vid sin sida. Du hade allt jag ville ha, inklusive min far."
"Varför har ingen berättat?", frågade Leo.
"Jag var ett horbarn, och hon var den onda häxan som förvred din fars sinne. Så sa advokaten som läste upp testamentet. Du var inte ens där, orkade inte bry dig, var på hawaii med en av dina slynor. För dig var pengar inget problem, fick du mer så tog du naturligtvis emot dem, men de du hade räckte."
Leo kände igen orden hon sa som sina egna och blev rädd. Någon måste ha avlyssnat hans telefon.
"Jodå, jag vet allt om dig. Till och med vilka kalsonger du bär. Idag är de röda med fåniga rosa krumelurer på, och du stänkte på dig något ur den blåa flaskan i badrumsskåpet."

Hon lutade honom hela vägen bakåt. "Olyckan skulle döda dig, inte lemlästa. Det var inte min mening att bara skada, vålla smärta. Nu måste jag hjälpa dig att dö."
Leo lyssnade, men tog inte riktigt in vad kvinnan sa. Han funderade på tänkbara lösningar på problemet. Hon kanske kunde mutas? "Om du får pengarna då? Alltihop?"
"Det är försent."
Hon hämtade en kudde i bädden bredvid och gick mot hans säng. Tryckte den hårt mot hans ansikte tills hjärtaapparaten pep högt, och det strömmade in folk.
"Han slutade andas." sa hon och lade snyftande händerna över ögonen. Min son, min älskade son..."

14 mars 2012

Namn på karaktärer-skrivprocessen

Mina karaktärer har i princip namngett sig själv.
Seriemördaren heter Benjamin, det betyder lyckans son på hebreiska, och är väl totalt motsatsen till det som händer. Just därför passar det så bra.
Författarinnan som skall spökskriva åt honom heter Charlie av en stor anledning. Hon hade aldrig kommit in till Benjamin med ett vanligt flicknamn, och namnet är ett smeknamn som den frånvarande fadern gett henne.
Katrin som är flata och älskar Charlie fick namnet efter att jag drömt det.
Ja, så där håller det på.
Karaktärerna namnger sig själv eller varandra.

Men det är intressant det där med namn.
Min äldsta son heter Razmus, eftersom jag drömt om honom många, många år tidigare. Razmus är ett danskt namn med grekiskt ursprung som betyder "Älskvärd." Han är den vi längtat efter så länge, och kämpat för att få, och han är den jag så många gånger sett försvinna i en blodfors.
Min dotter hette första veckorna i sitt liv Kimberly, men bytte till förstanamnet Zabine när släktingarna muttrade för mycket. Sabina betyder "Sabinsk kvinna" Namnet härstammar från de Sabinska kvinnorna som på 1500-talet levde i bergen i norra Italien. Sabine är en fransk och tysk form av Sabina.
Minstingen fick sitt namn Hampuz då jag gick genom dörren från köket till barnrummet. Någon sa det i mitt öra, och jag mer eller mindre tvingade Peter att använda det. Namnet kommer från namn som Hans och Johannes.
Samtliga ungar har som du ser Z i sig. En bokstav som jag tycker är både magisk och vacker, och som har följt mig sedan jag föddes.


Nu, skall jag skriva på manuset

besviken-arg-ledsen

Idag åkte jag ju till Stockholm för att få information om hur jag bär mig åt för att bli webredaktör, men till att börja med var det dåligt skyltat var mässan höll hus i kulturhuset, och när jag hittat dit med hjälp av några vänliga själar, så får jag absolut ingen hjälp av personerna som gått ut i media och sagt att jag skall åka dit för att få information.
Jag bet mig hårt i tungan för att inte skälla, men stampade ordentligt då jag gick ned för trapporna.

Jag hade turen att komma till pendeltåget två minuter innan det gick, och solen dämpade min ilska, men jag kände det lite som om jag kastat bort värdefull tid på något som inte gett ett skvatt.

I Tumba satte jag mig på Mac Donalds för att njuta av en glass med chokladsås och skriva på manuset. 
Det rätta flowet gömde sig, men de som satt och mumsade på mat runtom i lokalen försvann och ersattes av dimmiga figurer...så lite vettigt blev det.

Klockan blev ett och jag for upp och hämtade ett DHL-paket med kläder till lilltjejen som jag köpt på Tradera. Sedan körde jag till skolan i flygande fläng, smög in till Razmus som hade lektion och frågade om han ville bli hämtad av pappa senare. "Ja, oh tack mamma...", sa han och kramade mig.
Tassade in till Zabine som ville ta med sin kompis tillika vår granne hem till oss.
Slutligen hämtade jag Hampuz som var ute och lekte på gården med sina kompisar, och inte ville hem. Efter lite lock och pock följde han med oss till bilen, men tänkte ta med ett antal pinnar.

Väl hemma kände jag en underlig doft i vår källaringång som numera är platsen vi går in på. Det luktade bläh, eller skit rent ut sagt.
Efter att jag undersökt saken insåg jag att det var vår SLAM som spökade och behövde tömmas. Underligt nog sa försäljaren att vi skulle tömma den två gånger om året, medan Slamtömningskillen skrattande sa att det var helfel, och att den behövde tömmas var tredje månad...

Öppnar upp paketet med Zabines nya(begagnade) kläder och lockar tjejerna att agera modeller ett tag. Min lilla tjej får massor med fina plagg och ögonen lyser av glädje.

Mörkret rasar över oss som en stor tjock mantel medan jag steker pannkakor i massor till barnen som vräker i sig tills de är helrund om magen.

Peter kommer hem, men slipper pannkakor då jag steker några fläskkotletter, lite halumi och vispar ihop en fusksås. När vi ätit klart somnar han bredvid minstingen som däckat i soffan.

De stora barnen lägger sig, och jag...skriver...

TEMA Bry sig

"Ge mig en enda orsak att göra det, en enda."
"Världen blöder pappa, blöder."
"Och vad ska jag göra åt det? Det nya tränger bort allt gammalt."
"Men pappa..."
"Min son, när jag var liten då..."
"Bla, bla, bla, ord, ord, ord. Kan du aldrig ge mig något att ta på. En sanning jag åtminstone kan se."
"Min son, det är så här...jag är bara en människa bland alla andra, en liten myra i ett helt samhälle. Det jag gör kan inte styra upp andras beteende."
"Du kan börja med att skriva på det här papperet där du förbinder dig att leva mer ekologiskt."
"Okej, men bara inom rimliga gränser...jag vägrar åka tre mil extra för att köpa ekologisk frukt till exempel."
"Sådan frukt hittar du i alla butiker numera, till och med i vår pyttebutik nere på hörnet."
"Ja, ja...låt gå då. Du har inte några baktankar med det här hoppas jag?"
"Enda baktanken är att hjälpa vår värld att inte förblöda. Det verkar kanske underligt för dig, men om alla vi på jorden tänker en gång extra måste jorden få läkning."
"Jag är stolt över dig min son. Som nioåring tänkte inte jag alls på det runt mig. I min värld fanns bara kompisar och mina leksaker."

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...