30 juli 2009

TEMA skriv om att skörda

Som liten följde jag tätt i min gammelmormors spår när hon vaggande gick i sin stora trädgård för att omsorgsfullt lyfta på varje planta och samla in deras frön.
När hon sedermera blev alltför gammal att bo själv åkte hon som alla gamlingar in på ålderdomshem där de först klippte av hennes långa gråa hår som hon varje dag långsamt flätat för att sedan lägga det i en kringla på sitt huvud, och sedan begränsade hennes utrymme.

Jag tyckte trots min låga ålder att det var hemskt att se henne instängd och undvek i det längsta att åka dit även om jag alltid förut suttit dagligen i hennes kök. Jag saknade min sprudlande glada gammelmormor så det gjorde ont. Kvinnan som satt i stolen på hemmet hade tappat all gnista och pratade bara om att få sluta sina dagar.
Jag förstod inte vad hon menade med det, och frågade min mor som pratade bort det med att ”Gammelmormor är senil och vet inte riktigt vad hon talar om. Du skall inte lyssna så mycket på vad hon säger.” Men det var ju just det jag gjort i så många år. Lyssnat dagligen till hennes gammelröst som knarrande berättade historier om vad som hänt förr när hon var ung, om vad alla blommor hette och hur de skulle skötas och om rädslan att bli gammal. För hon ville inte bli gammal och skröplig ”Hjärtat är ungt ”sade hon,” men kroppen har blivit gammal och trasig.”
Dagen då hon for iväg stod jag och grät i vårt vardagsrum som vetter mot huset där hon bodde i kammaren på vinden.

Fröna hon samlat ihop i sin trädgård lade hon i en ask som hon band ett rött band runt, och när jag var där för att hälsa på gav hon mig asken ”Varsågod Anitha, de här vet du hur man sköter. Om du tar hand om dem på rätt sätt kan du skörda deras frukter till hösten för att sedan så dem till våren. Livet är ett kretslopp och nu är det snart tid för mig att ge mig av.” Glad för gåvan tackade jag henne och pussade hennes rynkiga kind, sedan tog jag hennes hand och sade med den unga ovisshetens röst ”Men gammelmormor du kommer väl hem igen snart? Då kan vi hjälpas åt som vanligt.” Hon log bara och skakade sitt gråvita hår som numera var lockigt av permanenten de gjort. ”Jag kommer aldrig mera hem min lilla vän. Aldrig mer.” Hon pussade mig på pannan och klappade min hand.

Min mor hjälpte mig att plantera fröna jag fått och snart spirade små gröna skott i krukorna som stod i fönstret täckta av små plastpåsar. När våren kommit och skrämt bort snö och is planterade jag noga allihop i den del av landet som var min, och väntade sedan med spänning på att de skulle växa.
Sommaren kom och blommorna växte upp till doftande mattor i alla världens färger.
Naturligtvis plockade jag en bukett för att ge till min älskade gammelmormor, men tyvärr hade minnet farit sin kos och gett plats för demensens elaka ansikte. Hon log glatt och tackade mig medan hon frågade ”och vem är du min lilla vän?” Gråtande försökte jag förklara att jag var ju Anitha, hennes barns barnbarn, men hon såg bara frågande ut och torkade mina tårar. ”Så, så lilla vän gråt inte mer. Vill du ha en bulle?” sade hon medan hon med flinka fingrar tog fram finkopparna hon fått av sina barn.

Jag ville efter det inte åka dit mer, och så småningom dog hon av ålderssvaghet på sin 92-årsdag.
Blommorna dog och jag samlade in dess frön för att till våren sätta dem igen. Ett evigt kretslopp som jag älskade att se år efter år.
Idag 30 år senare skördar jag fortfarande frön när hösten kommer, för att när vårens första blad kikar fram sätta dem i min egen älskade trädgård.

Tema skriv om att vara efterlängtad

Den här dagen som jag skrivit om var nog den smärtsammaste, värsta dagen i mitt liv.
Jag var gravid med mellantjejen och hade drabbats av grym foglossning.
Detta är ett utdrag från min bok.

28 februari 2005
ONT!
Har sammandragningar hela tiden, och det värker i både mage, höft och ryggslut.
Faaan, faaan, faaan om gud finns vad vill han visa med det här?
Kl.16 gav vi upp! Peter tog mig resolut i famnen och sade " nu får det vara nog, nu orkar jag inte se dig lida längre", sedan bar han mig ner till bilen han kört fram. Jag grät av smärta hela vägen ut. Razmus satt redan där i sin barnstol.
Peter körde mig till förlossningen där de inte ville ta emot mig. ” nej, du skall inte in nu, du föder ju inte förrän om några veckor” sade en smal liten ljushårig sak. Jag ville mörda henne, och sudda ut hennes flin, jag hade ju så ont! Jag grät och skrek på hjälp! Aldrig att jag åkte hem igen. Det här var inte mänskligt. De fick starta förlossningen NU!
Det kändes som om höfterna gått i tusen bitar. Magen värkte, och blåste upp sig under tiden som jag skrek.
Till slut fick jag komma in, och fick ett rum.
Det kändes underbart skönt att vara där. Jag fick en TNS-apparat av sköterskorna som Peter satte på min höft, och det blev lite bättre.
Peter och Razmus pussade god natt och for hem till Erstagatan. Själv somnade jag sent, sent. Dödstrött.

1 Mars 2005
Klockan 1.25 på natten väcktes jag av en illande värk och något blött som rann mellan benen. Snabbt som attan ringde jag på en barnmorska som avfärdade att det skulle vara fostervatten.
”Inte ännu...det är ju inte dags än” sade hon, men luktade på bindan, och insåg att jag hade rätt.
” Nu kommer det att komma in mycket folk här” sade kvinnan medan hon stod med luren i handen. ” Men alla är här för att hjälpa dig så koppla av och försök ta det lugnt” (lugn, det var väl det sista man var).
Jag ringde upp Peter som yrvaken svarade. Jag berättade lite snabbt vad som hänt innan jag var tvungen att avsluta samtalet, sedan....var det full fart

29 juli 2009

Tema skriv om att finna fel

Det var en gång en flicka som väldigt, väldigt gärna ville träffa en kille att älska, men…
Det var svårt, mycket svårt tyckte hon att finna den rätte. De hon träffat hittills hade inte nått upp till hennes önskemål och hon fann små fel på dem som andra inte funnit tidigare. En hade för stor näsa, och ännu en annan hade konstig röst. Hennes vänner försökte säga till henne att titta till det inre istället för det yttre, men blev avsnästa. Pernilla som hon hette ville ha en kille med stora muskler och som månade och tog hand om henne. En kille som även tog hand om sig själv och inte förföll till soffpotatis så fort de gängat sig.
Hon hade på nära håll studerat vådan av sådant och tänkte inte falla i fällan.
Att hon själv sedan i omgångar svullade godis och sedan blev tvungen att banta såg hon inte som något fel.
Jakten fortsatte på den perfekte mannen.
.
Hennes vänner tröttnade och bad om igen henne att ge den vanliga ordinära killen en chans. En grabb med hjärta och själ. För faktum var att killar som tränar och bryr sig om sin kropp, de var ju rätt tråkiga. Och visst hittade hon vackra pojkar med muskler, men…de lämnade henne med brustet hjärta gång på gång.
En vacker dag tröttnade hon på sin väninnas tjat om att inte alltid titta till det yttre, och bad henne resolut att försvinna ur hennes liv.
Dagen efter ekade telefonen tom.

Pernilla träffade flera killar som gjorde henne illa, men en dag…

På sin färd till jobbet varje dag åkte hon t-banan och hade dittills oftast begravt sig i sin morgontidning.
”ursäkta, är den här platsen ledig?” En kille klädd i jeans och kavaj stod leende mittemot Pernilla.
”Javisst, vänta skall jag flytta på mina grejor.” Hon lyfte ner sin ryggsäck som innehöll makeup och lite annat.
”Bor du härute eller? Ursäkta, jag kanske skall presentera mig, Jens Uebel är mitt namn.” Han drog en hand genom sitt ostyriga hår som för att rätta till det, men misslyckades totalt för det låg snabbt lika illa som före.
”Mm, jag har bott här hela mitt liv.” Hon räckte fram sin välmanikyrerade hand som hade lila nagellack för dagen. ”Jag heter Pernilla Andersson” När presentationen var gjord återgick hon till sin tidning, men kikade lite i smyg på honom. Han såg rätt ordinär ut, men ändå hade han en speciell glimt i ögonen, lite busig sådär. Äh, han var säkert en sådan där tråkig kontorsråtta tänkte hon, och tittade på hans välklippta naglar. Kavajen han hade på sig såg lite för liten ut, men berodde det på att han hade muskler under, eller…var den bara för liten?
”Du är söt, vet du det?” sade mannen plötsligt rätt ut i luften. ”Jag har spanat in dig länge, och väntat på det rätta tillfället. Du verkar alltid så långt borta.” Han vred sina händer som om han var nervös, och Pernilla väntade på att han skulle fortsätta.
Hon sneglade över tidningskanten och mötte plötsligt hans blick.
”Tittut, sade han och log. Blev du stött nu?” Han böjde sig mot henne och viskade något i hennes öra.
”Nej, det menar du inte.” Sade hon och såg väldigt förvånad ut. ”Men hur länge har du bott där? Jag har aldrig sett dig.”
”Vi har varit grannar sedan 5 år tillbaka, och jag har sett dig komma med flera olika män, men aldrig förstått varför en så vacker kvinna som du är ensam och bara har tillfälliga förbindelser.” Han suckade och fortsatte.
”Men, men det är väl inte min dag idag heller. Jag skall lämna dig ifred. Jag måste bara tala om vad jag tycker.
Ha det bra och lycka till med kärleken.” Han försvann i vimlet på tåget, och hon såg honom inget mer.

Veckorna gick, och han hade sått ett frö av intresse hos Pernilla som växte. Fantasin kan göra underbara saker med ens sinne, och i hennes ögon blev han plötsligt den perfekte mannen, men…var i huset bodde han?
Till slut ställde hon sig helt resolut utanför sitt fem våningar höga hyreshus för att invänta hyresgästerna.
En efter en passerade de henne och hon hälsade och sade några ord till nästan allihop. Tidigare hade hon aldrig ens hejat på dem när de mötts i tvättstugan. Men ingen Jens kom, och ingen Uebel fanns i huset enligt listorna i porten.

När hon lade sig den kvällen kände Pernilla att hon för första gången på länge var glad. Att prata med sin grannar hade gett henne glädje, och trots att inte Jens dykt upp hade det varit en givande dag.

Nästa dag när hon skulle ta hissen och den öppnas, står han där. En helt vanlig kille med jeans och t-shirt, men med glada spelande ögon som gnistar till när han möter hennes blick. ”Du!” säger hon, och han hör glädjen i hennes röst. ”Jag har sökt dig.” Säger hon sedan och trycker på hissknappen. ”Jag stod här utanför hela dagen igår för att jag ville träffa sig!” Han tittar lite underfundigt på henne, och rycker sedan på axlarna. ”När jag såg att du stod utanför vände jag och tog källarvägen till jobbet. Det kändes lite kymigt att träffa dig efter din reaktion på tåget. Eller, snarare brist på reaktion, för du sade ingenting.
”Du gav mig ju inte en chans. Du bara försvann!” Hon arbetade upp sig till ilska, och kände sig påhoppad, som när hennes väninnor försökt råda henne. Hon var en vuxen kvinna som kunde ta hand om sig själv. Eller?
Var det kanske det som var felet? Att hon aldrig gav männen en ärlig chans att visa sitt rätta jag. Att hon sökt fel sorts man? Hon tittade en lång stund på Jens och harklade sig innan hon började tala. ”Jens, jag , jag vet inte hur jag skall säga det här utan att du skall ta illa upp, men, du är inte den typ av man som jag vanligtvis brukar dejta, men jag vill jättegärna träffa dig eftersom du har något som attraherar mig.” Hon tittade blygt ner i golvet och fortsatte ”Jag har otur med män, de trampar på mina känslor och drar innan det blir något riktigt hållbart. Jag har aldrig ens varit sambo.”
Han tittade en lång stund på den söta kvinnan framför sig innan han lade sin arm runt hennes späda axlar. ”Lilla, lilla du. Vi kan väl försöka du och jag? Jag lovar att inte svika dig, okey!” Hissen gick upp och utanför stod Pernillas förvånade granne. ”Jens, men…är du?…Är ni tillsammans? Vad kul! Välkommen på fest hos mig imorgon. Ja du vet ju var jag bor Jens och du med.” Sade hon och tittade på Pernilla.
"Känner du henne?" Sade Pernilla när de en stund senare kommit ut på trottoaren. ”Javisst”, sade han och skrattade, ”jag känner hela huset. Vi brukar ha små fester då och då. Varför vara ensam, när man har grannar?”
”Ja det kan man ju undra” sade Pernilla och log för sig själv. ”Varför vara ensam?”

Vågar du ta upp en liftare?

Om du kommer åkande efter vägen och ser en liftare. Vågar du då ge vederbörande lift, eller gasar du förbi?
Helt ärligt kan jag säga att jag nog tänker till lite extra innan jag stannar.
Är mannen i familjen med tänker jag lite annorlunda, men handen på hjärtat det kan nog hända en hel del dumheter om den som liftar har onda avsikter. Ingen har väl glömt filmen ”Liftaren”?
Jag tänkte på det här när jag häromveckan gav en cyklist som hade fått punktering på framdäcket lift. Han stod där i ösregnet, brunbränd och leende. Först tvekade jag , men sedan bestämde jag mig för att stanna.
Han blev förvånad över att jag som ensam tjej vågade stanna eftersom som han sade ”Jag kan ju vara någon som vill illa, men tack för att du stannade. Skitschysst!” Vi tog omvägen över Tumba och släppte av honom, och for sedan hem.
Själv liftade jag alltid som ung och råkade väl ibland ut för underliga män, men hade turen att klara mig

28 juli 2009

TEMA skriv om att förtjusa en publik

På morgonen vaknade Ella tidigt till fåglarnas sång och skyndade sig upp.
Solen hade precis börjat visa sina första skimrande strålar och man kunde förnimma värmen som skulle komma.
Med ett nynnande gick hon ned för trappan och satte sig i köket. I magen virvlade en orolig virvelvind som riskerade att utvecklas till en storm.
”God morgon lilla hjärtat!” sade mamma Petra när hon kom ner.
”God morgon mamma! ” gäspade Ella.
”Vad vill du ha för frukost idag?
”Ingenting, jag har ont i magen.” Hon tog sig med handen över magen och grimaserade.
”Är du nervös?”
”Ja, jätte…Mamma, du står bredvid mig va?
”Ja då lilla gumman, precis bredvid scenen. Du kan se mig hela tiden.” Hon började duka fram för frukost.
”Mamma, måste jag ha smink? Det kliar.”
”Ja lilla hjärtat det måste du. Det är för att du skall vara den vackraste av flickorna.”
”Men mamma jag vill inte.” Ella var nära att börja gråta.
”Ella gumman, om du vinner den här tävlingen har vi ju råd att köpa huset vi tittade på. Det hänger på dig nu min ängel.”
”Men mamma…” hon lade huvudet på sned och tittade på sin mamma.
”Inga men nu. Nu springer du upp i ditt rum och hämtar kläderna vi hämtade i förrgår, sedan sätter du på dig klänningen jag lade fram på din säng. Ropa om du vill ha hjälp.” Hon schasade iväg den lilla, och fortsatte sedan framdukningen.

I sitt rum tog Ella fram den lilla leksaksmikrofonen hon hade och började med hög klar röst sjunga en sång hon övat in. ”Morning has broken…” Undrar vad orden betydde? Mamma hade talat om det för henne, men hon hade glömt. Just ja, påklädning var det ja. Hon lade ifrån sig mikrofonen och trädde den blommiga klänningen över huvudet. Den såg ut som en tantklänning tyckte Ella, inte alls som något hon själv skulle välja.
”ELLA!!” Mamma Petra ropade nerifrån köket.
”ELLA FRUKOST! Skynda dig!”

Nere i köket satt redan hennes storebror och lillasyster uppklädda inför den stora dagen.
Lilla Sandra hade en stor rosa hakklapp för att skydda kläderna.
Med en suck satte sig Ella med de andra och intog under tystnad sin frukost.

När bilen packats och de precis skulle åka iväg började Ella streta emot.
”Nej mamma, jag vill inte. Jag är rädd!”
”Stumpan kom nu! Jag är ju precis intill dig hela tiden. Tanterna och farbröderna i juryn vill ju bara se dig. Sedan skall du ju sjunga hjärtat. Hörru, kom igen nu.” Inom sig började Petra fundera på hur hon skulle bete sig för att få med Ella. Uppenbarligen skulle det bli problem. Svetten började porla på hennes panna, och den omsorgsfulla sminkningen började krackelera.
”Ella? Du får välja en leksak från affären när vi är klara. Vilken som helst.”
Flickan plutade med munnen, men hoppade in i bilen och spändes fast. Den lilla 4-åringen nöp i klänningsfållen och muttrade något ohörbart.
”Sade du något?” mamman försökte ratta bilen samtidigt som hon pratade med Ella.
”Jag vill inte!!”
”Du får vad du vill! Vi kan åka in till city och titta i affärerna när allt är över. Du måste bara visa upp dig innan. Det går fort.” Mamma Petra insåg att det här kunde bli en riktig pärs. Vad gör man med en 4-årig tös som inte alls vill det du vill? Hon funderade i allt vidare vinklar tills hon äntligen kom på lösningen.
”Ella, jag tycker att vi gör så här. När tävlingen är över har vi en hel dag då du får bestämma vad vi skall göra. Är det okey?”
”En hel dag? Som bara jag får bestämma? Ja mamma, det vill jag.”

När de åker in på hotellet som för dagen utrustats med stora podier och stora högtalare är all trots som bortfluget och den lilla flickan rusar glad iväg för att träffa sina vänner. Det vill säga de andra flickorna som tävlar.
Det brukar vara ungefär samma klientel på de här olika tävlingarna. Mammorna puschar på sina barn och är minst lika nervösa som dem. De har övat, och övat och övat inför den stora dagen.
Ella får nummer 5, men är inte ett dugg nervös.
Nummer 4 gör en söt liten piruett i sin docklika klänning och omsorgsfullt lockade hår, sedan niger hon och lämnar scenen.

När flicka nummer 5 stiger upp på scenen och börjar sjunga drar publiken efter andan. Vilken röst! Med sin klara, vackra stämma trollbinder hon folket som samlats för att kora nästa skönhetsdrottning. Efter sången går hon runt som hennes mor lärt henne och tar sedan några danssteg som avslutning. Publiken är i extas!
Naturligtvis vinner Ella och de får sitt hus, men till priset av vad?

Att dra runt med småungar på skönhetstävlingar och sminka upp dem till små kvinnor kan väl aldrig vara nyttigt i längden. Varken för hyn eller själen.
Såg en dokumentär om detta för några dagar sedan, och tyckte det var ganska vidrigt.

27 juli 2009

Jag vann novelltävling

Hej hopp i lingonskogen!
Igår vann jag Kapitel1:s novelltävling med härliga 46p mot tvåans 36, jättekul och sporrande. För det är faktiskt ni läsare som driver på mitt skrivande med era kommentarer.
Tack för det.
Ha en underbar dag!

TEMA oförklarligt försvinnande

Med ett ryck satte sig Anna upp i den stora dubbelsängen som hon delade med sin man Petter. Klarvaken pratade hon för sig själv. ”Nej, det kan inte vara sant. Hur kunde det hända? Vad hade de gjort för fel?” Frågorna trillade in i hennes nyvakna hjärna som pingpongbollar, och hon fick en gastkramande känsla runt sitt hjärta.
Med ett vigt skutt hoppade hon ur den gemensamma bädden och drog snabbt på sig en klänning som låg över stolen, sedan satte hon sig med hopdragna ben i fåtöljen som stod vid dörren.
Fortfarande chockad av insikten hon fått steg hon upp för att studera sin sovande make, som fortfarande efter 20 års äktenskap inte verkade ha åldrats ett dugg.
Han var en snygg man och hade ett mycket gott hjärta.
Naturligtvis hade de haft duster genom åren, men de hade alltid landat bredvid varandra efter att ha pratat ut om saken. Inte en enda gång hade pratet om att separera på prov eller något annat idiotisk kommit ur hans mun. Aldrig!
Vad skulle han säga, och framförallt, vad skulle hon säga till honom?
Med sitt finger följde hon hans vackra profil i luften, och kunde känna hans varma andedräkt. Den luktade av munvattnet han envisades med att använda, och hon rynkade på näsan av obehag. Det var en stark doft av mint och alkohol.
Petter rörde sig lite i sömnen och sade några ord i sömnen innan han vände sig om och fortsatte sin skönhetssömn.
Anna satte sig igen, och hon funderade på hur hon skulle göra.
Hur säger man till någon som man levt med i många långa år att allt är förbi?
Hur lämnar man den bäste vän man någonsin haft? Anna gnuggade sin näsa som hon brukade göra när hon funderade, och tvinnade en lock av det röda lockiga håret mellan sina fingrar. Hon snurrade det runt, runt tills det tog stopp och håret låg som en knöl vid huvudet. Till slut hämtade hon ett block och en penna ur skrivbordet på deras kontor, och började sedan skriva. Älskade Petter!…Nej gud vad dumt, så kunde hon ju inte skriva. Hon skulle ju precis skriva att hon kände motsatsen. De förargliga tårarna som hon hittills lyckats mota började nu rinna i en allt stridare ström. Några droppar hamnade på papperet och hon försökte gnida bort dem med sin ena hand.
Kära Petter! Jag vet inte hur jag skall tala om det här, och skulle helst slippa, men… Äh, vad löjligt det blev. Petter brukade alltid tala om att man måste stå för det man känner, och att man alltid skulle vara ärlig. Hon måste ta sig i kragen nu. Med en suck skrev hon de hatade orden och vek sedan ihop lappen för att gå till sovrummet och placera den på sin huvudkudde.

När Anna reste sig upp för att lämna sovrummet kände hon en hand greppa om sin handled, och vände sig om. Petters ögon som i vanliga fall alltid lyste lite busigt var slocknade och ledsna. Hon ryckte snabbt till sig lappen hon just skrivit.
”Anna, jag måste prata med dig om en sak.” Hon lade sig bredvid honom, och började tvinna ytterligare en länk av sitt hår i nervositet. ”Ja, vad vill du?” sade hon och tittade honom djupt i ögonen. ”Anna, älskling. Det här går inte längre. Jag älskar inte dig längre. Förlåt älskade du, men…” Hon tystnade honom genom att lägga ett finger över hans läppar. ”Sch! Säg inte mer. Jag vet. Jag har hela morgonen försökt hitta orden för att tala om för dig att min kärlek till dig är slocknad. Den har oförklarligt försvunnit och jag vet inte varför.”
Petter kysste hennes hand och kramade om henne medan han drog en djup suck.
” Gud vad skönt att du känner likadant. Det fanns där bara helt plötsligt imorse. Alla känslor jag haft var borta. Du är min bästa vän Anna, men inget mer.” Hon log genom tårarna ”Jaha, vad gör vi nu? Hur gör man med hus, bil och båt? Delar man alltihop eller?” Han skrattade med gråten i halsen ”Ja, en sak vet jag. Att dig kan man lita på. Så jag är inte ett dugg orolig för att vi skall börja bråka om sakerna. Vi löser det här på ett snyggt sätt för att sedan gå vidare med våra liv.
Efter frukosten ringde de till sin advokat för att beställa alla papper som krävdes

26 juli 2009

TEMA skriv om något långsamt

Med kännande tentakler glider den ståtliga varelsen fram över gräset som är nyklippt och doftar morgondagg.
En nyfiken skata pickar hårt på skalet som alltid medföljer den lille på hans irrfärder i människornas värld, men ger snart upp och flyger sin kos.
Tänk om de ändå kunde låta bli att hacka upp hans marker för att skapa oceaner av jord där de sedan noggrant lägger ner sina köpta fröer, bit för bit. De tar marken i besittning och förvaltar den som de vill, förstör det naturrena.
Då och då mötte han en frände som krossats av människornas skenande muskedunder och grät av sorg.
Långsamt, långsamt glider han över deras marker, beredd att bli trampad av små barnafötter som krasar sönder hans skal bara för att det är kul.
Långsamt, långsamt glider han till slut in i tryggheten under ett stort rabarberblad.

25 juli 2009

TEMA skriv om en tvist

Det var en gång två bröder som hette Alvin och Melvin som bodde i en liten by långt, långt in i Hälsinglands urskogar. De var som ler och långhalm och älskade varandra djupt. Visst kunde de bråka ibland, men de var snart sams igen och fortsatte sin lek. Eller lek? Hm, nu var det ju så att deras far var storbonde och det innebar förvisso att det fanns drängar och pigor på gården, men alla i familjen förväntades hjälpa till. Den som var liten gjorde enkla jobb och den som var äldre gjorde tyngre jobb.

Deras mamma och pappa ville så gärna ha en liten dotter, men trots idoga försök blev mamman inte gravid. Till slut grep ödet in.
En dag hittade de en kvinna som låg på deras höloft. Hon var sliten och verkade inte vara riktigt vid sina sinnens bruk. Med sig hade hon en liten flicka på 1 år som lystrade till namnet Regina. Den lilla flickan bar trasiga kläder liksom sin mor och var mycket blyg. Kvinnan och barnet fick mat och ett bad, sedan talade brödernas mamma om för kvinnan att hon gärna tog till sig Regina som sin egen dotter.
Hon hade snabbt fäst sig vid den lilla som tytt sig till henne när den värsta blygheten försvunnit.
Kvinnan tackade för mammans goda hjärta och lämnade huset dagen därpå efter att ha kysst sin lilla flicka på hjässan och sagt åt henne att sköta sig. De hörde aldrig mera av henne, men hörde på avvägar att hon först tagits in på psyket för att när hon kom ut ta sitt liv.

Regina växte upp till en vacker flicka, och var omhuldad av både sina bröder och sina föräldrar.
Hon behövde inte hjälpa till lika mycket hemma som de andra två, och blev ett mycket bortskämt barn van att få sin vilja igenom. Sådan uppfostran för inget gott med sig, och det fick föräldrarna snart erfara.

Bröderna kämpade sig igenom skola och hade båda hyfsade betyg. På gården hjälpte de snällt till även fast de blivit ungdomar och gärna velat ha lite mer frihet.
Men i bondesamhället hjälpte man till, vardag som helg, och jobb finns ju alltid på en bondgård. Det skulle skötas djur, harva åkrar, sätta potatis mm. Varje årstid hade sina sysslor.

Fortfarande umgicks bröderna mycket, men eftersom de ju faktiskt var två individer hade de till slut separata vänner men även gemensamma naturligtvis.

Regina flyttade hemifrån och skaffade ett eget boende i en lägenhet i staden, men rätt snart insåg föräldrarna att hon tyvärr bråddes på sin mor. Ölen flödade och festerna pågick nätterna igenom. Hennes liv snurrade på i 190.
Drickandet byggde på hennes späda kropp och förvandlade den älvlika flickan till en koloss med jätterumpa och en stor mage.
En dag kom hon hem till gården och berättade att hon skulle flytta till Gävle som var en stad ca 6 mil bort.
Föräldrarna kunde inget göra, de kunde bara se på. Några år senare kom hon hem och talade om att hon var gravid, men att mannen som var fadern aldrig skulle få träffa sitt barn. Barnet som blev en pojke lämnade hon till Melvins fru för att sedan fara tillbaka till sin nya hemstad. Hon orkade inte vara mamma sade hon.

Alvin hittade en kvinna som han gifte sig med som 20-åring, och de flyttade till byn bredvid. Två barn kom i rask takt och livet lekte.
Melvin som var den yngre av dem hade även han hittat en kvinna i unga år, och när bröllopet stod låg hans första lilla tjej i magen och väntade på entre´.
Många, många år senare tillverkade de ytterligare en liten tjej. Boendet hade han i ett hus ca ett stenkast från föräldrarnas gård.
Kvällarna tillbringade han ofta i faderns hus med att hjälpa till med gården som i gamla tider.
Alvin var också där och hjälpte till, men hade blivit lite butter och lite speciell.
Han tyckte gården var rucklig och när fadern frågade honom om han ville ta över den fräste han ”Vad faan farsan, den här är det ju bara att slå ner och bygga nytt. Den här skiten vill väl ingen ha!” Pappan blev ledsen ”Ja, jag ville ju bara fråga. Melvin vill nämligen byta sitt hus, naturligtvis med pengar emellan till vårt, men då vet jag var du står.” När de fikat klart sade Alvin adjö och for hem.

Med tunga steg gick fadern ut på bron, tände sin pipa och rättade till sin keps medan han tittade ut över sjön som låg framför huset. Han var ledsen och lite bitter eftersom han hoppats att äldste sonen skulle ta över hans älskade gård. Visst, huset var gammalt, men ruckligt var det inte.
Det var en stor nästan 400 år gammal hälsingegård med massor av mark beläget nära sjöar och skogar som delvis ägdes av dem och värdet låg nog rätt högt.
Han tittade på sina rynkiga händer och på valkarna inuti. De hade slitit ont, för drängar och pigor som funnits i början av eran fanns inte längre kvar vilket gjorde att de skulle få fortsätta att jobba hårt.

Pappan gick in i det hemtrevliga köket och pratade med sin fru sedan ringde de till sin yngste son.
”Jansson” sade en barytonröst i andra ändan. ”Hej! Det är farsan. Jag skulle vilja diskutera en sak med dig. Kan ni komma imorgon efter fem?” ”Visst, vi kommer.” Samtalet var snabbt över, och pappan tittade på sin fru.
”Vill du verkligen flytta?” Hon tittade sig runt i köket och svarade sin man. ”Ja, jag vill härifrån nu. Jag har gjort mitt. Förresten kommer vi ju att hjälpa barnen, ellerhur? Och du kommer inte att kunna hålla dig härifrån. Det är jag helt säker på.” Hon sneglade ner på sina värkbrutna fingrar som på grund av alla iskalla mornar när de mjölkat förvridits till oigenkännbara föremål. ”Det skall bli skönt att få sovmorgon och att slippa djuren, men en katt vill jag ha.”

Melvin blev lycklig när han hörde vad hans mamma och pappa hade på hjärtat och alla tankar som virvlade runt i huvudet på kvällen gjorde att han inte kunde sova.
Bytet gick snabbt igenom ,och deras flickor som nu var 13 och 7 år var överlyckliga att få bo där de ändå vistades mest. En häst inköptes till äldsta dottern och allt var frid och fröjd.

Men lugnet byttes snabbt ut till stora mörka orosmoln som hotade att blixtra till.
Alvin blev som förbytt och sade att Melvin fuskat till sig gården. Den forna brödraskapen byttes ut till hat och elakhet.
Melvin talade om att de lagt pengar emellan, och visade t.o.m kvittona för sin bror, men inget kunde ta bort hans hat. Brodern var fullt övertygad om att han blivit lurad av dem allihop.

Bröderna slutade prata med varandra, och nickade bara lite avmätt om de möttes ute i skogen när de jagade.
För att ytterligare spä på bitterheten dem emellan hjälpte Alvin grannen till Melvin som tagit över sin fars gård och behövde hjälp med sitt jordbruk.

Kusinerna slutade att träffas, och fruarna stötte sina män. Allt var kallt, hatiskt och stilla.

40 år senare står de stilla på samma ställe.
Fruarna pratar med varandra. Brödernas föräldrar ligger i varsin grav och bröderna själva kommer knappt ihåg varför de hatar. Ändå står de stilla. Ingen räcker fram en hand.

Jag som skrivit detta är Melvins äldsta dotter, och ja, tyvärr. Sagan är sann.

24 juli 2009

TEMA litet

Ett litet hopp

En snabb blick
Ett ögonkast
Ett lyft ögonbryn
Du kanske inte menar något speciellt
Men jag tolkar det på mitt vis
Det darrar till i hjärtat och startar något som kallas hopp
Hopp att du vill ha mig tillbaka
Att vi skall starta på nytt
Men allt är feltolkat…igen
Du ville bara vara en vän

23 juli 2009

TEMA om en fest

Som vanligt började morgonen med en ordentlig frukost, men mitt försök att börja servera gröt istället för den evinnerliga yoghurten rasade med ett brak i backen. Samtliga barn vägrade äta en enda sked av sörjan som låg på tallriken. ”Jag vill ha yoghurt” sade Zabine med gnällande röst. ”Jag tycker inte om gröt” sade hon med ett grimaserande när hon i alla fall smakade på den. ”Mamma, jag vill ha yoghurt jag med, det är inget gott med gröt.” Razmus sköt iväg sin tallrik och steg upp för att hämta det eftertraktade i kylskåpet, men jag stoppade honom. ”Icke sa nicke, ni kan inte äta yoghurt jämt, det funkar inte.” Surt kom han tillbaka och satte sig på sin plats. Skyfflade den smäggiga gröten åt höger och vänster, om och om igen. ”Mamma? Snälla?”
Envist satt jag och skyfflade i mig min egen gröt, som måste jag medge är rätt sliskig. Minstingen hade ätit lite, men hade nu tröttnat och sköt bestämt tallriken åt sidan för att sedan peka på mackan jag just åt. ”Meer!” sade han med betoningen på e. Suckande gav jag upp, skyfflade den förhatliga smörjan i papperskorgen och gav dem yoghurt.

När vi ätit åkte vi iväg till Tumba för att inhandla mjölk, tomater och två jättefina målarböcker ungarna spanat in. Men när bilen var klar för tillbakafärd var den fylld med så mycket annat som vi hittat på vägen. På bokhandeln hittade jag en skiva som man lägger bakom sitt manus för att stödja det, supersmart, och anteckningsböcker får man ju aldrig för mycket av, jag tog två. Ja, det blev lite mer, men allt behöver jag ju inte berätta. Vi hade lite köpfest jag och ungarna, ibland behöver man det.

När jag skulle backa ut från parkeringen kom en kille i döda vinkeln och det var millimeter från krock. Med bultande hjärta vevade jag ner rutan ”Förlåt jag såg dig inte, du kom i döda vinkeln.” Mannen skrattade ”Ja, du tände backningsljusen precis som jag körde in så vi hade nog tur båda två?” Jag vevade upp rutan och for hemåt.

När jag kommer till de välkända kurvorna som pryder sista biten hem kom jag plötsligt på. Det var ju idag det skulle ske. Idag skulle jag få se resultatet av flera månaders jobb. Om posten var så snabb som vi hoppades skulle paketet ligga hemma och vänta på mig nu.
Zabine väckte mig ur drömmerierna med sin gälla röst ”Mamma, jag mår illa. Du kör för fort! Vår natursköna väg är förvisso vacker, men döden för oss stackare som blir åksjuka, och många är de gånger som vi stannat för att lillflickan spytt i bilen. Det var bara att sakta ner och ta kurvorna med försiktighet, beredd att stanna om det skulle behövas.

När jag såg vårt hus kände jag den där härliga känslan av frid och ro. Jag älskar det här stället och åker hemifrån så lite jag bara kan.
Innan jag svängde in på gården stannade jag vid vår postlåda. Med sökande fingrar letade jag igenom bunten och fann strax det eftertraktade paketet. Det var knappt så att jag kunde bärga mig innan jag stannat bilen. Helst ville jag bara besinningslöst slita upp paketet för att se vad som dolde sig inuti, men glassen vi köpt skulle smälta om den inte snabbt förpassades in i frysen, och mjölken måste in i kylen. Razmus och Zabine började direkt tjata om sina målarböcker som än så länge låg i kassen. Hungern röt i min mage, och barnen, framförallt Razmus behövde snabbt få mat i sig (han blir skogstokig annars). Paketet låg lockande på diskbänken i sitt brunpappersklädda fodral.
Nu kunde jag inte vänta längre, och bland mackor, halvätna tomater och kyckling slet jag upp det tunna paketet för att se hur den såg ut…MIN BOK, min alldeles egenskrivna bok.
Javisst var det bara ett prov, men stoltheten jag kände och glädjen över att var framme fanns där. Jag klev upp från bordet med boken i min hand och gick in på toaletten och fram till den stora spegeln. ” Jag är författare, jag är faan i mig författare” sade jag till spegelbilden medan leendet var brett som på en groda.
Nu återstår visserligen att sälja den, men att se den var magiskt, och den känslan räcker långt.

22 juli 2009

TEMA om en spegel

A, b, c, d…Det blev ett D pappa” sade Sara med skräckfylld förtjusning. Hon vände sig till sin gamla farmor som satt bredvid ”skriver du upp?” och strax började bordet röra sig igen i en seg åldrig rörelse. ”A, b, c, d, e, f, g, h, i, j…darrande stod det på två ben en stund innan det sedan landade med en duns i golvet. Sune vände sig till sin mor ”Jaha, morsan vad räknas det där som, blir det j eller k?” Farmodern ruskade på huvudet medan hon tänkte på alla gånger de förut suttit på det här sättet. Det var så typiskt sonen att driva allt till sin spets, han skulle alltid mästra allting. ”Jag tror det var ett j” sade hon med en leende och tog Saras hand i sin.
Ringen de skapat med hjälp av sina händer kunde inte brytas för då fick de börja om från början. Farmodern hade noga talat om det för dem allihop innan de började. Spänd av förväntan hade Sara noga tittat under bordet för att se att ingen fuskade. Åh, vad hon längtat till den här dagen. Dagen då hon äntligen skulle få vara med på knackbordet som hon hört så många historier om.
Många var de gånger då hon gått förbi det runda lilla trefotade bordet och dragit med handen över dess skrovliga illa medfarna yta. Längtansfullt hade hon många mörka vinterkvällar frågat sin mamma och pappa om de inte kunde prova. ”Snälla, snälla ni” hade hon sagt, och lovat både det ena och andra om hon bara kunde få vara med.
De hade tittat på varandra och allvarligt sagt ”Du är för liten gumman, det är ingen leksak. Vänta tills du blir lite större. Då skall du få vara med.”
Nu satt hon här dödstyst, väntande på nästa bokstav. Bordet fortsatte och med unison röst räknade de upp knackningarna som den sk räknefoten gjorde. ”A, b, c, d…” och den slutade inte förrän den räknat ända till ä.
Farmodern antecknade noga i sitt häfte, men kände sig illa berörd. Redan innan hade bordet berättat att det var hin håle som styrde bordet, och när Sune hånfullt sade ”Jaha, och vem är det då?” till bordet, hade det darrande börjat sitt räknande. Hon vände sig till sin son ”Sune, är det inte nog nu? Måste du jäklas med det?” Sune hyssjade ner sin mamma och sade ”Tyst morsan, jag bara måste få se det här?” Ljuset som var tänt hade förut brunnit med en jämn låga, men fladdrade nu hit och dit för att stundtals nästan slockna helt. Sara kände att stämningen i rummet tjocknat och en odefinierbar iskyla kändes. ”Pappa” sade hon viskande ”skall vi inte sluta nu? Det känns inget bra. Snälla!” Ljuset fladdrade till igen. Bordet fortsatte sitt långsamma taktfasta räknande och hamnade den här gången på v. ”Sune, snälla!” Nu var det Saras mamma Elin som lade sig i. ”Sune, märker du inte…?” Mannen vände sig till sin fru ”Sch! Vänta lite. Vi kan fråga något vanligt sedan så lugnar bordet ner sig. ”Morsan, antecknade du?” Väl medveten om vilka bokstäver som knackats fram bad han ändå sin mor anteckna vad som kom. ”Sara, är du okey hjärtat? Det är inget farligt, det är ju bara ett bord. Allt bygger på våra egna hallucina…Han avbröts av att bordet fortsatte knacka fram nästa bokstav. Nu stannade det skakande och faktiskt hoppande på u. Iskylan i rummet var nu riktigt, riktigt obehaglig, och katten som legat spinnande i Saras knä hade försvunnit in i det trygga köket. Ljuset nästan slocknade, och Sara beredde sig på att rusa till lysknappen, men strax fortsatte det fladdrande ljuset att lysa som förut. ”Nä nu går jag härifrån, ser du inte att jäntstackarn är livrädd?” farmodern smekte sin dotterdotters hand och log ett uppmuntrande leende som mest såg ut som ett hånfullt grin i det svaga ljuset. Innan hon talat klart började bordet om igen sitt knackande, och stannade med ett bestämt dunk på bokstaven l.
Sara kände kalla kårar fortplanta sig från ryggraden till hennes hår som kändes som att det stod rätt upp. Om och om igen riste det till i hennes nerver. Samtidigt som hon var fullständigt livrädd, var hon nyfiken till max på hur det skulle sluta. Nästa bokstav var ett e, och lika bestämt som förut stannade bordet till en kort sekund för att sedan fortsätta sin bokstavsjakt. Ja, för nu började det kännas som att bordet styrde dem istället för tvärtom, bokstav på bokstav kom i svindlande fart fram genom bordets fot.

Till slut stannade bordet helt, om än darrande. Det rörde sig varken sidledes eller uppåt, bara stod helt stilla. Väntande…”Morsan, för att dubbelkolla, fick du samma resultat som mig?” Sune sträckte sig över bordet för att se bokstäverna som noga plitats ner av åldriga händer. Djävulen stod det, och trots sin kaxighet och sin absoluta förlöjling av allt ockult kände han kalla kårar fortplanta sig från fötterna till huvudet. Högt sade han till bordet ”Äh, du driver med oss. Jag tror dig inte. Var är du just nu? Kan jag få se dig?” Bordet började hårt knacka fram några bokstäver, och utan att skriva ner dem kunde Sune se vad det blev. Först knackade det ”HÄR!” med bestämda dunk, sedan blev det ”SLÄCK LYSET!” med lika bestämda knackningar. Ljuset som stod på bordet bredvid fladdrade sedan till illavarslande och var nära att slockna. ”TÄND LJUSET” skrek alla samtidigt och Sara slängde sig mot närmaste lysknapp.

På kvällen när hon lagt sig och bordet om igen förpassats upp till vinden kom hennes föräldrar in och sade god natt med allvarliga miner. ”Förlåt Sara, det var inte meningen att skrämma dig” sade pappan och tog runt hennes ansikte med sin ena hand. ”Jag skulle inte triggat det. Antagligen är det någon ande som driver med oss. Vi skippar knackbordet ett tag nu. Förresten är det bara suggessioner. Det är vi själva som styr bordet.”
När mamman lämnat rummet och Sara nästan somnat ser hon en ljus figur i spegeln på sitt stora spegelskåp och rusar snabbt upp för att täcka över det med en filt. Brr, vad kallt det var” sade hon rätt ut i luften. ”Undrar var Missan tog vägen?” Efter att hon hämtat ytterligare en filt kröp hon ner i sängen och somnade. Iskylan i rummet stannade kvar hela natten och försvann inte förrän nästa dag.

För er som inte vet vad ett knackbord kan jag berätta att det är ett trebent litet runt bord som helt saknar spikar eller skruvar. Det är en räknefot och en jafot och en nejfot. Räknefoten används till både siffror och bokstäver. Ofta finns sådana bord på gamla gårdar. Det var drängarna och pigornas kvällsnöje en gång i tiden.

TEMA om lust 2

En jordgubbe dinglar så röd och fin
Frestande, lockande hungriga magar
Myrorna gräver sig där in
Gropar täcker dess vackra yta
Den röda och fina faller ihop
Långsamt möglar den och ramlar från sitt fäste
Lusten för att äta den falnar

20 juli 2009

Låtsaskompisen

Första dagen Ella nämnde sin låtsaskompis Anna brydde vi oss inte så mycket.
Succesivt berättade Ella att Anna var från Ryssland och hade två syskon, att hon hette Plesjka i efternamn och hade det fattigt. När vi frågade var Anna var just då sade den lilla ”Här mamma, här” och pekade på en punkt bredvid sig. Jag som har lite känsla för andar och oknytt kände med handen på punkten hon pekat ut, men nej ingenting. Inga vibrationer, darrningar, susningar fanns…bara tomhet.

Anna levde med oss i vårt dagliga liv, och när vi frågade lite försiktigt om Anna åt mat med oss, sade Ella ”Nej mamma, hon är ju död!” En rysning etablerade sig längs min ryggrad. Vad var detta? Var det en ande på besök? En vilsen själ? Resten av måltiden intogs under tystnad, men jag studerade noga min lilla tös som satt och pratade med sin låtsaskompis. Jag och min man tittade på varandra över köksbordet, och såg ut som frågetecken båda två. ””Vad i helvete var detta?” Anna började sova i Ellas säng och den förut så mammiga tjejen hade snart inget behov av sin mammas trygga famn. Istället höll hon sin lilla hand i luften som att hon höll i någon, och så sov hon natt efter natt. Jag och min man började om igen förhöra lilltjejen om hennes väninna. ”Ella, hur ser Anna ut?”
”Men mamma, ser du inte hennes vackra röda hår och hennes tjusiga klänning. Anna säger att hon varit högadel, vad betyder det mamma?” Jag satte mig på knä framför min lilla 4-åring och försökte stammande förklara vad högadel var.” Du förstår gumman, i Ryssland har de en tsar och tsarinna, ingen kung som vi i Sverige, och jag tror det är vad Anna menar. Förresten du kan väl fråga henne? Hon är väl här nu? Med ett stort allvarligt leende sätter sig Ella på knä framför ingenting och viskar ut i luften. ”Är det sant Anna, är du tsarinna?” När hon suttit och viskat en stund stiger hon upp och vänder sig leende mot mig. ”Det är så mamma, du hade rätt.”

Rädd och fascinerad på samma gång sätter jag mig i vår stora fåtölj, sedan klappar jag på mitt knä och ber Ella komma och sätta sig. ”Gumman, kom ett tag. Kan du tala om för mig vad Anna sagt om sin familj? Vänta lite så skall jag hämta ett block!” Jag sätter ner min lilla dotter på golvet och går in i köket för att hämta en penna. När jag är på väg tillbaka hör jag Ella säga med hög röst. ”Nej, jag vill inte! Du är dum! Du får inte!” Hon tystnar tvärt när jag kommer in i rummet. Jag vänder mig uppfodrande till henne och säger ”Vad var det där om?”
Ella kniper ihop munnen som bara hon kan, och vanligtvis brukar jag skratta, men inte nu. ”Ella! Vad sade hon?”
Den lilla flickan kniper hårt ihop sina läppar och skakar på huvudet.
Jag beslutar mig för att ignorera händelsen och istället börja min utfrågning. ”Kom stumpan skall vi prata.” Men Ella vägrar och stampar hårt i golvet medan hon skakar på huvudet. ”Nej mamma, Anna vill inte att jag pratar. Hon säger att ni kan ta skada då. Vad menar hon mamma?” Långsamt tinar den lilla upp och har snart glömt incidenten.

Jag började forska på internet efter någon Anna Plesjka från Ryssland, och sakta men säkert tonar en mörk hotfull bild fram. Gamla dokument visar att hon visst funnits, men för länge, länge sedan. Hon hade dödats för sitt brott. Ett brott så grymt att vi inte riktigt kunde förstå hur någon kunde göra det.
När vi till slut beslutar oss för att ta med Ella till barnpsyk är hela hon i uppror. Inför våra ögon tynar hon bort, och hostan rister dygnet runt i hennes lilla kropp. Vår älskade unge verkar ha blivit en annan, och håller sig mest för sig själv i sitt rum.
Storebror Alexander är den ende som får gå in i hennes rum, och han ger oss dagliga rapporter om vad som sker. Hans tal blir sakta men säkert mer belevat och ord jag inte ens visste fanns trillar som pärlor ur hans mun. Om igen ser vi en snabb förvandling av vårt barn, och han börjar prata om sin kompis Lurvas som leker tillsammans med Ella och Anna.

Nu var vi rädda! Nä fel, vi var skräckslagna av vad som skedde, och beslutar oss för att ta hem en präst.
Vår präst här i kommunen är en gammal man som nog sett det mesta i sina dagar, men hade han vetat vad som väntade i vårt hus hade han nog skickat någon yngre förmåga, eller i alla fall tagit med sig någon. Dagen då han kom var Ella orolig och kunde inte sitta still. Hon hade blivit bossig och sade ofta till oss att ”gör si och gör så.”
Kom vi inte direkt hon ropade fick vi edsord över oss. Vår vackra flicka hade blivit ett monster som vägrade ha någon som helst närkontakt med oss. Då och då glimtade den riktiga Ella fram för att sedan försvinna.

När prästen gjort vad han trodde var bäst lämnade han vårt hus skakad in i märgen. Han var helt säker på att djävulen gästat hans liv i form av en liten flickas skepnad. Vigvattnet han stänkt på henne hade hon skakat av sig som en hund, och sedan skrikit edsord mot honom. Han lovade att återvända samma dag, men blev sjuk och kunde inte komma.

En dag hände det som inte får hända. I mina efterforskningar tillbringade jag massor av tid på vårt bibliotek och lade över passningen av barnen på min man. Han hade fortfarande inte riktigt tagit in Ellas förändring och passade på att läsa några jobbpapper när hon ”sov”. Ja jag säger så för den här nya personen vi fått in i vårt liv sov aldrig. Dygnet runt hördes hennes rörelser i huset, och jag hade börjat se syner av trötthet. Eller? Var det syner? I vårt vardagsrum kunde jag då och då förnimma rörelser av något osynligt, som en dimma, eller som elektriska impulser.

Hur som helst. Den här dagen hade Alexander inte kommit ner och gett sin dagliga rapport om Ella, eller Anna måste jag nog säga. För barnet jag såg hade ingen likhet med vår älskade dotter.
Min man ropade upp i trappan att maten var klar, men fick ingen respons och gick upp de få stegen till övervåningen och knackade på Ellas dörr. ”Ella, öppna! Det är mat stumpan!” inget svar…”Ella!” När han inte fick något svar gick han fram till Alexanders dörr och gjorde samma procedur. ”Alexander, öppna! Det är frukost vännen.” Dödstystnaden härskade, men han kunde höra snabba andetag bakom dörren, och ett kvidande.
Nu hade han fått nog och slog brutalt in dörren. När han sett vad som hänt gick han ut och spydde.

Inne på rummet hittade han Alexander brutalt ihjälslagen och med oseende ögon tittade han på sin far. Kroppen som varit vältränad hade sakta men säkert brutits ner och blivit smal och gänglig. Hur hade de kunnat missa det? Var hans första tanke, sedan vände han tillbaka till den blodiga scenen och försökte ta in vad han såg.
Ella satt på Alexanders säng med blod i mungipan och rädda ögon. När han talade var det med stor ansträngning.
”Lilla, lilla gumman. Vad har du gjort?” Min man tog upp sin mobiltelefon och ringde till mig som inte svarade. Nu började Ella med stammande röst prata ”Pappa, hon, hon tvingade mig. Anna tvingade mig pappa.”
”Så, så” sade han och lade armarna om sin dotter ”det blir nog bra. Kom nu vännen så går vi ner till nedervåningen och tar oss en kopp te” Med varsam hand lotsade han ner Ella nerför trapporna och placerade henne på en stol i köket innan han med långsamma fingrar slog 212 på sin telefon. ”Polisen” svarade någon i andra ändan, och med dov röst förklarade min man vad som hänt.

I andra änden av staden hade jag precis fått reda på varför Anna avrättats, och försökte med darrande händer få tag i min karl. Försök efter försök gjordes, men det enda som mötte mig var en upptagetsignal.
Jag tackade bibliotekarien för lånet av deras dator och skyndade mig hemåt i min lilla bil. Under hela resan ringde jag gång på gång, men ingen svarade. Nu var jag rädd, så rädd att jag skakade. ”Svara då för bövelen!” Röt jag åt telefonen ”svara!”

När jag kom hem till vårt hus möttes jag av blinkande lampor och vår uppfart var täckt av polisbilar. Av min familj såg jag inte en skymt. Med bultande hjärta sprang jag fram till en polis som stod vid avspärrningen och frågade vad som hänt. ”Mord” sade han med barsk röst, och vinkade mig vidare när jag berättat vem jag var.
På vår yttertrappa stötte jag ihop med vår polischef och sade med darrande röst ”Vad har hänt? Var är allihop?”
”Maria du måste vara stark nu, din familj är på stationen och blir utfrågad. Alexander är död!” Han sträckte ut sina händer och bjöd in till en kram som jag villigt mottog. Hulkande frågade jag om igen vad som hänt, men han vägrade säga något mer, och sade att vi skulle fortsätta prata nere på stationen.

Resan ner dit var hemsk! Jag satt tyst i mina egna tankar och försökte ta in vad som hänt. Min älskade lilla pojk, så fin, så rar. Vad kunde ha hänt?
Min man mötte mig med stora famnen och tårarna rann i en strid ström från hans orakade kinder. Ögonen var rödkantade av allt gråtande, och frisyren stod åt alla håll.
”Maria, älskade du. Har polischefen talat om…?” Han kramade mig hårt, hårt och gjorde allt för att komma fortsätta berätta. ”Alexander är död, ihjälslagen, och Ella är den som gjort det.” Jag tittade på honom med chockad min ”Ella? Men varför? Var är hon nu?” Han berättade att Ella förts till psyket och skulle undersökas omedelbart. De skulle ringa när de var klara.

När vi satt och väntade på den hårda obekväma soffan talade jag om vad jag funnit om Anna Plesjka.
”Anna är en barnamördare som ansåg sig själv vara högadel, och levde högt på sina tillgångar. Hon fanns i vår värld på 1800-talet och bodde mycket riktigt i Ryssland. Hennes bror Valesjka var även han en mördare, men blev aldrig dömd eftersom de inte kunde hitta honom. Anna blev avrättad med ett nackskott 1833 och brändes sedan upp eftersom de inte ville lägga henne i kristen jord. Jag försökte ringa dig, men fick inget svar. Alla samtal kopplades bort.”

Efter några oroliga timmar blev vi inkallade i polischefens rum, och han började prata. ”Hrrm, så här är det. Ella lider av schizofreni och har inte riktigt förstått vad hon gjort. De har gett henne höga doser med lugnande efter att de frågat ut henne om mordet. Ni hittar henne på avd 5 sal 76.” Med de orden visade han ut oss, och beklagade om igen sorgen efter att ha gett oss varsin kram.

Vi fick aldrig hem vår dotter igen. När hon till slut fick insikt vad hon gjort brast hennes medvetande och hon föll i koma som pågår än idag.
Begravningen av Alexander var tyst och stilla, men jag kunde förnimma någonting ont i luften när vi stod ute på kyrkogården. Jag bad en tyst bön och höll mitt gamla konfirmationskors som jag satt på mig. Min man stod gråtande vid min sida och höll min hand så hårt att blodet stoppade.
Av det här har jag lärt mig att något okänt finns därute, inte alltid ont, men något finns därute.

19 juli 2009

TEMA skriv en text på 200 ord

Min lilla ängel sade ”skriv om mig mamma
Skriv att jag är din prinsessa
Skriv att du älskar mig."
Sedan satte hon sig i mitt knä
Lade sitt huvud mot min kind
Då kom lillen fram med snabba steg
”Mamma opp” var hans ord
Strax satt han med i mitt knä
Men, nu hade äldsta älsklingen sett att syskonen hade skoj
Kom fram till min stol och sade ”Mamma, jag vill sitta med er”
Med en suck klappade jag på fåtöljens armstöd
Sedan, försökte jag författa ihop dagens utmaning utan att missa fokus
Men barn som kittlar, fnissar och slåss ändade min kreativitet
Orden som skrevs stoppades med jämna mellanrum av ”Nej, sluta nu!” eller ”Vänta lite, mamma är snart klar.”

Strax hittade de far i huset i sin säng
Sprang dit under stort larm
”Pappa är hemma, jippi!” skrek den äldste lyckligt.
”Pappa, pappa vakna!” hördes i kör
”Pappa, pappa vi vill leka med dig!”
En sömndrucken far tar emot sina små en efter en, viker upp sitt täcke för att hysa dem.
Mitt knä känns tomt och kallt av saknad efter små rumpor och kalla fötter.
Skrattandet från rummet fyller vårt hus.

18 juli 2009

TEMA skriv om något stort

Stort, ja vad är stort?
När jag fick barnen var det stort, men…
Att vi överlevde var väl egentligen större.
Dagens leverne är stort, trodde aldrig jag skulle ha lyckan att hitta ett hus, en man och barn som jag skulle älska så mycket.
Mitt självförtroende är stort, i alla fall större än det var för 10 år sedan.
Vårt hus skall bli stort, och byggas ut åt alla håll.
Vår hund Zilla kommer att snart vara tjock och stor när hennes mage invaderas av en massa valpar.
Det är stort att vår värld rymmer så många människoöden, både goda och dåliga.
Tills sist är det jättestort att mitt livsprojekt TRE ÄNGLAR närmar sig utgivning.

17 juli 2009

En stilla undran om barnvåldtäkt

Om jag som man våldtar ett litet barn, har jag någon som helst rättighet att leva då?
Jag tycker faktiskt den rätten är förverkad om man kan sjunka så förbannat lågt att man ger sig på någon så mycket yngre. Visst våldtas kvinnor ofta, men det är i alla fall inte samma sak. Mannen ifråga tar sig friheten att förstöra någons framtid, hälsa och psyke för sin egen vinnings skull. Nä skicka ut dem på en ö och låt dem leva på bröd och vatten tills de dör.
I förrgår såg jag en dokumentär på teve från Amerika (vart annars) där ett barn försvunnit och de hade hittat förövaren långt, långt efteråt. Han hade tagit till fånga och våldtagit massor av barn, men ansåg inte att han gjort något fel. ”jag hade ju bara sex med dem” Ja, för det var småkillar äcklet gav sig på.(reportern lade till att alla barn varit döda när han hade våldtagit dem).
Idag satt han i fängelse, men skulle komma ut om något år. Jag blev så arg att jag satt och hoppade i soffan här hemma. Tänk om man för en enda dag hade makten…

E-bokens framtid!

Missa inte Piratförlagets Mattias Boströms blogginlägg om e-bokens framtid.
Du hittar hans blogg på www.mattiasbostrom.wordpress.com
Vad tror ni? Finns det någon framtid i vanliga böcker eller skall man satsa på e-böcker istället?
Kika även in på eboksidan.se så ser ni att diskussionerna är heta.

Min döda mormor satt vid min säng

Att tro på det övernaturliga ingår i vardagen när man bor i urskogarna, men det är lätt att tappa tron på sådant när man flyttar till storstaden med massor av neonljus som tar bort alla möjligheter att föreställa sig saker i mörkret. Ändå är det blomstrande tider för andar, häxor och annat oknytt. Varför är det så? Vill vi människor ha något att tro på? Behöver vi det? Finns det något därute som vi kan förnimma? Är det helt enkelt vår intuition som vi en gång i tiden lydde blint som visar sig? Nåväl, jag har fått min beskärda del eftersom det spökar i mina föräldrars 400-åriga kåk, och farmors döda gamla elaka pappa har alltid slängt igen dörrar och försökt skrämma livet ur folk. Små vättar har flätat manen på hästarna och ställt till med otyg i stallet tills mamma rutit åt dem att de bara fick stanna om de skötte sig.
Alla tre gångerna jag fött har min döda älskade mormor kommit strax innan det är dags för att en kort stund hålla min hand i sin svala, smala hand medan hon gett mig ett stärkande leende.. Min kära väninna tror på änglar och håller på med reikkihealing. Så jag är omgiven av trolldom trots att jag inte sökt upp någon. På tv:n går det om och om igen program om människor som träffar andar och att driva ut sådana hör även det till vanligheterna. Varför har det blivit så? Vad tror ni?

verkligheten överträffar fiktionen

Som författare skriver man ibland böcker och noveller där ond bråd död ingår.
Öppnar man en kvällstidning står där om mycket värre saker.
Idag t.ex berättar tidningarna att en ung kille dödat en ung tjej.
Igår var det Har inte levnadsklimatet i Sverige blivit konstigt?
en våldtäkt.
Den undre världen gör upp på stadens gator, eller skjuter någon med ett pannskott på en parkering i någon förort.
Vad i hela världen kan det här bero på?
Videovåld? Invandring? Barn som alltför tidigt lämnas vind för våg utan någon vuxens stöd eftersom föräldrarna inte har tid när de skall göra karriär eller kräver egentid.
Vad tror ni?
När jag på 80-talet som 20-åring flyttade till Stockholm till min mammas stora förtvivlan var här rätt lugnt.
Ett mord hände då och då. Idag ca 30 år (åh, herregud är jag så gammal redan) senare är ett mord om dagen inget underligt. Klimatet ute på gatorna är rått, och män våldtar tjejer var och varannan dag. Ungdomar springer på stan hela nätterna och dricker allt för mycket, slåss och drogar. När vi öppnar dagstidningarna står det om allt otäckt som hänt under natten, men det som var stora jätterubriker på 80 och 90-talet är idag en liten blänkare. Vart skall det här sluta? Min personliga åsikt är att vi måste börja från grunden, dvs med ungarna. Ge alla föräldrar som vill stanna hemma med sina barn tills de börjar skolan möjligheten till det. Överlåt inte uppfostran till daghemmen, där de bara blir en av flera barn. Tyvärr hinner inte personalen med att bry sig om allihop eftersom de är för få. Jag har tre barn jag vet vilken tid det krävs. Låt de som vill jobba korta dagar utan att se snett på dem. Ge barnen din tid. Visst behövs egentid, men skaffa inga barn då. De vill träffa dig, prata med dig, leka med dig. De kräver inga utlandsresor och dyra saker. Det är vi föräldrar som öser över dem saker eftersom vi har ständigt dåligt samvete över att inte räcka till. Barnen har du bara till låns en kort tid. En vacker dag flyttar de, och om du skött dina kort väl kommer de hem och hälsar på då och då. Låt barnen träffa äldre människor, skilj inte på barn, medelålders och äldre som idag. Barn älskar att höra skrönor om hur livet var förr, och de enda som kan berätta sitter på hem, väl avskilda från ungarna.
Hur gör vi för att ändra det här?
Är inte ni som jag less på att ständigt läsa om ungar som blivit missanpassade. Läs om alla fosterbarn som haft det svårt till exempel.
Tack för ordet.

Låtsaskompisar

Låtsaskompisar finns i varannan familj läser jag i tidningen en dag.

Inte alls konstigt med låtsaskompisar till barnen.
Och egentligen…kan vi med 100% säkerhet egentligen avfärda kompisen som fantasi?
Då och då läser vi i media om barn som ”ser” sådant som inte andra ser.
De kan tala om hur kompisen ser ut, vad han eller hon heter, var de bor osv.
I dagens så öppna andevärld borde vi inte döma barnens låtsaskompisar alltför snabbt.
Kanske det är en ande från parallellvärlden som är på besök? Den kanske har ett budskap?
Vad vet vi egentligen om sådant?
Nåväl, mina barn på 6 år och 4 år har varsin låtsaskompis och vi behandlar dem med respekt.
Jag har inte tre barn, utan fem, men två är väldigt lättskötta och märks bara ibland.

TEMA habegär

Magnus hade i snart ett års tid stannat vid skyltfönstret med de tuffa bootsen, och varje gång stått och suktat. Han var så sugen på de i hans ögon skitsnygga stövlarna, och väntade på att de skulle komma på rea.
I dagsläget kostade de närmare 3000 spänn, och det vägrade han ge, men ibland kunde han ligga på kvällarna och grubbla på om det kanske skulle kunna gå att fixa pengar genom ett extrajobb. Hm, att få extrajobb i den lilla hålan han bodde i var INTE enkelt eftersom alla företag mer eller mindre vägrade anställa någon överhuvudtaget- De jobbade hellre dygnet runt själva för att få ihop det.

På morgonen tittade han i morgontidningen, men fann snart att allt handlade om den övriga världen. Nyhetstorkan i staden gjorde att spaltmeter efter spaltmeter fylldes av andra städers nyheter. När han gått igenom tidningen och skulle kasta ner den i påsen till pappersinlämningen fångades hans ögon en liten, liten rubrik på baksidan. ”Kan du spela gitarr? Vill du lära mig? Ring mig på 0989-90889” Snabbt drog han upp mobilen och printade in siffrorna, sedan gick han in i sovrummet till sin överfyllda garderob och plockade fram lite kläder.
Han var på väg ut ur rummet när han plötsligt vände sig om mot garderoben igen. ”Självklart! Där har jag det. Alla mina kläder som bara hänger, dem kan jag sälja.” Magnus pratade för sig själv medan han började plocka fram det ena efter det andra plagget, sätta det framför sig och sedan kasta det på sängen
.
När dagen började närma sig sen eftermiddag hade ett berg av kläder samlats på sängen, och garderoben började sakta men säkert bli översiktbar. ”Attans, vad hungrig jag är. Det är nog dags för käk.” Sade han och gick ut till det lilla köket för att kolla vad som fanns. Kylskåpet ekade tomt sånär på några ensamma ölburkar som stod där, och skafferiet var i samma skick. I frysen däremot fyndade han en uppvärmningsbar pizza som snabbt försvann ner i hans hungriga mage.
Magnus satte sedan igång datorn och började leta en lämplig plats att sälja sina kläder på. Förvisso var de lite äldre, men det var fina märken på allihop. När alla sajter kom upp på datorn hittade han Tradera och började läsa vad det var. ”Passar finfint” sade han för sig själv och började skriva in alla uppgifter.
”Lösenord, hm…Ha, ha naturligtvis, FATTIG skrev han och klickade sedan på ok.

Natten hade kommit när han äntligen fått in alla annonser, men han lade sig mycket nöjd med det han gjort.
Knappt hade huvudet landat på kudden förrän sömnen kom och tog honom till drömmarnas land.

Nästa dag gick han in på sin sida på Tradera innan skorna och kläderna kastades på för att snabbt ila till sitt jobb, och kunde snabbt konstatera att alla hans annonser hade intressenter.
Arbetet som taxichaufför innebar att han träffade många trevliga och otrevliga människor, men den här dagen var det mest av den förstnämnda varianten, och när färden styrdes hemåt var han på jättegott humör och glömde helt bort skyltfönstret med de snygga bootsen.

Dagen därpå kunde han inte låta bli att kika in på Tradera innan han cyklade till sitt jobb, och kom iväg lite sent.
När skyltfönstret passerades kunde han se en kort glimt av de eftertraktade bootsen, men han hann inte stanna, och förresten de såg väl ut som de brukade tänkte han och skyndade sig för att inte komma för sent.

Till slut hade veckan nått till helg och det var dags att gå på krogen med sina vänner. När kläderna var påtagna kände han ännu en gång sin längtan till de supersnygga bootsen. ”Faan också, de vore så perfekta nu ikväll.” Sade han till sin spegelbild och suckade djupt. ”Det är bara att inse, de är åt helskotta för dyra. Det är vansinne att lägga ut tretusen på ett par stövlar, men de är ju så fina.” Mobiltelefonen ringde och i andra ändan var hans bästa kompis Leif som sade att ”gänget sitter i baren och väntar på oss så vi får skynda oss på innan de drar”.

Kvällen blev hellyckad och faktiskt hade Magnus till och med fått med sig en tjej hem.
När han visat lägenheten och de var på väg in i hans sovrum tog hon hans hand och sade ”Jag vill inte ha sex med dig ikväll, men jag träffar dig gärna fler gånger. Nu skall jag gå hem” Snopet följde Magnus henne till dörren och med en puss och en kram skildes de åt i hans port.

När han vaknade på lördagen kastade han sig på datorn och klickade in sig på Tradera, och såg till sin förvåning att hans gamla kläder inbringat massor av pengar. Visst, frakten skulle ju kosta lite, men ändå…
Han satte sig i köket med miniräknaren, penna och papper, och hade snart fått ihop summorna.
”Satans jävlar! Jag har skrapat ihop 3555 kronor!” han pratade högt för sig själv och kunde knappt tro det han såg.

När måndagen kom for Magnus i god tid till sitt jobb för att hinna titta i skyltfönstret på sin boots, men ve och fasa…De var borta! Om och om igen gick han igenom alla skor som stod där, men det enda som fanns kvar var en dammig skugga på platsen där de stått. Tyvärr öppnade butiken inte förrän elva så det var bara att ta det på hemvägen.

Dagen gick som i ett töcken. ”Jag VILL ha de där bootsen” sade han rätt ut i luften.
Klockan två på eftermiddagen smet han iväg till butiken och klev oroligt in för att prata med expediten.
Bakom disken stod en tuggummituggande tonåring knappt byxmyndig. Hon pratade med släpig röst och sade att ”bootsen, nja…jag vet inte var de är. Vänta skall jag prata med ägarinnan.” Hon försvann in på lagret och var borta en lång stund innan hon återvände med en stor kartong. ”Vad ville du ha för storlek? Jag har bara 44 kvar.”
Glad greppade han kartongen hon räckte fram och sade ”Perfekt, det är min storlek.”, sedan trädde han på sig de eftertraktade och gick fram till spegeln. Han kände rysningar av välbehag och nästan grät av lättnad när han förstod att de fanns kvar. ”Du förresten” sade den lilla tjejen. ”Vi har rea idag, halva priset, bra va?”

När Magnus betalat och lämnat affären var det med lätta steg han klev hemåt i sina nya älskade boots, och telefonnumret om gitarrlektioner ringde han upp och tog. Extra pengar kan man aldrig få för mycket av var hans resonemang.

16 juli 2009

Skriv om att tjata


Ella 7 år sitter i köksfönstret och tittar längtansfullt ut på de andra barnen som leker glatt i skidbacken som ligger granne med deras tomt. Hon suckar djupt och pillar på en skorpa som bildats av vattkoppan hon rev sönder på morgonen. ”Mamma, jag mår bättre nu. Kan jag inte få gå ut? Jag lovar att komma in när du ropar. Snälla mamma?” Ellas mamma är rätt trött på tjatet vid det här laget. Hon har hört samma sak i flera dagar nu. Om och om igen. ”Nä gumman, du måste bli frisk först. Nu skulle du smitta dina kamrater. Förresten hade du feber i morse. Lilla, lilla hjärtat gå upp och lek med dina barbiedockor nu.”
Tallrikarna klirrade lite extra mellan mammans irriterade händer, och plasket när tallriken åkte ner i sköljvattnet var lite starkare än det behövdes. Det var jobbigt att vara hemma med en sjuk unge. Hon hade mycket hellre suttit på jobbet och diskuterat ritningar med sina arbetskompisar. Visst, hon älskade Ella, men idag kändes det extra jobbigt att höra tjatet. Pappa Jens hade för länge sedan stuckit till jobbet med en snabb puss och ett ”jag älskar dig”.
Hemmafru…det hade låtit så lyxigt när de första gången diskuterade ämnet. Efter många om och men sade hon upp sig från sitt älskade jobb för att stanna hemma med Ella. Tyvärr var det inget lyxliv alls att vara hemma. Dagarna kröp fram och samvaron med ett litet barn fyllde inte alls mammans krav, och att springa på konditori låg inte alls för henne, så det lade hon ner på direkten.
Dagarna spenderades med dammsugning, tvättning och diskning. Matlagningen blev tråkig när den skulle göras varje dag, och ett litet barn åt jämt, det hade hon snart insett. Nä, hon längtade tillbaka till sitt jobb. Tänk att få prata med vuxna människor. ”Mamma!” Ellas röst trängde in genom tankarna och ryckte henne tillbaka till verkligheten. ”Mamma! Jag har pinkat. Hjälp mig.”
På eftermiddagen satt Ella om igen i fönstret och såg längtande ut. Barnen därute såg ut att ha så roligt.
”Mamma, när får jag gå ut?” Mamman vände sig runt och tittade sin lilla dotter i ögonen. ”Ella, tjatar du en gång till så blir jag galen. Pappa kommer snart och är hungrig. Hjälp mig med dukningen är du snäll?” Ella satte armarna i kors och plutade med munnen, sedan sade hon ”Jag vill inte” Demonstrativt vände hon sig mot fönstret medan hon trummade på fönsterrutan. ”Mamma, jag vill faktiskt gå ut nu.”
Nu hade mamman fått nog och släppte löken hon just höll på att skala, sköljde av händerna, torkade sig på handuken och gick fram till sin lilla dotter. ”Ella, ser du den där björken därute?” Flickan böjde sig närmare rutan för att följa mammans fingervisning ”Mm”. Mamman fortsatte” I den björken sitter din vilja” sluta nu med ditt tjat snälla rara du.
Dagen därpå vaknade de av ett oljud utifrån, det lät som om någon sågade. Plötsligt kommer Ella inspringande i sovrummet ”Mamma, mamma…vet du vad? De håller på att såga ner björken med min vilja. Vad bra för då kan jag gå ut!” Skrattande följde hon sin dotter ut i köket för att se vad som hände, och mycket riktigt. Två män klädda i grönt från topp till tå står med en motorsåg och sågar ner den långa stora björken. Ella står och hoppar av glädje. ”Nå, säger mamman och skrattar igen, gå ut då, men sätt på dig ordentligt.
När dottern tagit på sig sin overall och gått ut ställer sig mamman leende i fönstret och tittar på när barnen leker

15 juli 2009

TEMA 5-ord (ekorre,evig,ensam,e-mail,enkel)

”När jag kommer tillbaka skall du ha försvunnit ut härifrån!! Jag vill ALDRIG mer höra något från dig. Du är en förbannad jävla idiot om du tror att jag tänker ångra mig. ” Anna slängde igen dörren och satte väskan med sina få saker hon fått med i brådskan över axeln. Muttrande och gråtande sprang hon på klapprande klackar nerför spiraltrappan. Ute på innergården kastade hon ett snabbt getöga upp mot lägenheten och sprang sedan vidare ut mot parkeringen. En liten ensam ekorre som suttit i godan ro och käkat på en nöt som någon snäll hyresgäst kastat ut, hoppade i rena förskräckelsen ner i vattenskålen som gårdshunden brukade använda.

Med darrande händer tryckte Anna in nyckeln i bilens lås, startade motorn och körde iväg. Då och då fick hon dra med handen över ansiktet för att stryka bort tårarna som rann i en strid ström. ”Jävla karlar, varför kunde de inte hålla snoppen i styr? Alltid samma visa. De är schyssta några månader sedan brakar det loss, otroheten och e-mailandet till främmande kvinnor. Nätterna hade Stefan tillbringat mer och mer framför datorn hellre än i sängen med henne. Anna förstod ingenting…vad var det som hade hänt?

Huset de bodde i var en gammal bondgård som hade en massa lägenheter (det var drängarna och pigornas gamla boende som rustats upp och hyrts ut) och utanför stod gårdshunden Hero som effektivt höll främlingar borta.
Anna hade känt sig trygg och tillfreds med livet. Stefan kanske förvisso hade sina fel, men vem var felfri?
Hans långa jobbresor hade varit ett andningshål för Anna. Då fick hon vara ensam och rå sig själv utan inblandning av några andra. Att sätta sig i en fåtölj med en bok fungerade inte när Stefan var hemma. Han bara skrattade och förlöjligade henne ”Herregud Anna, du kan väl inte mena att du läser en bok? Nuförtiden läser man på skärmar…du får låna min om du vill” sedan sträckte han fram en vit platta med en sladd på. ”Du är så omodern du hjärtat, häng med tiden du med…Nu är det datorer som gäller. Titta på mig, jag kan jobba hemifrån tack vare den här fenomenala uppfinningen.” Han pekade stolt på sin värstingdator och log. Anna hade lett tillbaka och avvärjt hans omfamning innan hon på nytt glidit in i böckernas magiska värld.


Annas mobiltelefon började plötsligt ringa uppfodrande. PÅ displayen kunde hon läsa att det var Stefan, och ignorerade den ihållande skarpa signalen så gott hon kunde. Volymen på radion höjdes när reklamen började och mitt i alltihopa började hon sjunga .”Tiiiill havs, tiiiilll havs”, sedan trallade hon, för resten av texten hade hon glömt. Nä, nu var det dags att rycka upp sig. Stefan hade varit en första klassens skitstövel på många sätt, och när han berättade om sin otrohet hade det varit den som fått den redan överfulla bägaren att rinna över.
Att det inte var första gången han gjort det var Annas fasta övertygelse. Alla resor som plötsligt kunde förlängas, och alla konstiga telefonsamtal med någon som flåsade i andra ändan var väl kvinnor han lägrat på vägen. ”Undrar om han var ärlig mot dem?” sade hon rätt ut i luften.

Mobiltelefonen pep till att ett textmeddelande kommit, och trots alla sina föresatser att INTE titta, gled fingrarna iväg av sig själva, öppnade upp, tryckte på inkomna meddelanden, och DÄR stod orden hon velat höra sedan den dag de mötts. ”JAG ÄLSKAR DIG ANNA; MER ÄN ALLT ANNAT: FÖRLÅT; FÖRLÅT; FÖRLÅT! P&K Din Stefan” Hon tryckte snabbt ihop den förhatliga mobilen och kastade ut den genom rutan. Förbannat också, hon ville inte se. Hans ord ringde i hennes huvud, medan den inbillade ängeln på hennes axel sade ”han säger vad som helst för att få dig tillbaka, allt är lögn, hela ditt liv med honom är lögn.” Tårarna som stoppat började om igen rinna, och hon var tvungen att stanna för att spy. Hela hennes inre vändes ut och in. Äckelkänslan över att han haft sex med kvinnor och sedan med henne fick henne att om och om igen spy, tills inget fanns kvar.

”Nä, nu jävlar får det vara nog” sade hon och torkade sig om munnen, tog några klunkar cocacola och satte sig bakom ratten igen. I sin lilla anteckningsbok bläddrade Anna fram till Stefans alla mobilnummer och e-mailadresser (killen hade ju flera stycken) sedan rev hon ut sidan, knöcklade ihop den och langade den samma väg som telefonen. ”sådärja” sade hon och drog händerna mot varandra. ”Hur var det nu mamma sagt, sväng höger efter den blåa ladan, sedan ser du en smal stig som går rätt upp i skogen.”

När Anna kommit fram till stigens början stängde hon av bilen, tog sin väska över axeln och gled in med fötterna i de rosa gummistövlarna hon alltid förvarade i bilen, sedan började hon gå.
Efter bara en kort stund hade hon kommit fram till den lilla stugan på det låga bergets krön. Framför det lilla huset var en spektakulär utsikt över havet och hon kunde höra måsarna skrika. Havets vågor slog hårt mot stranden som var öde och tom. Långt, långt där borta kunde hon ana något rött och vitt, men var osäker på om det var ett hus eller något annat.
Utanför var gräset kortklippt så någon måste ha varit där och fixat det. Den rödmålade dörren knarrade när den gick upp och överraskade med ett välstädat rum innanför. En vas med nyplockade blommor stod på bordet, och bredvid låg gårdagens tidning. ”Men vem? ”
När hon tittade sig runt i rummen hittade hon en röd resväska med en massa flaggor på. Personen verkade berest, och hade god smak kunde hon konstatera av plaggen som låg snyggt hopvikta över en stol. På kläderna verkade det vara en kille, men det kunde lika väl vara en tjej som gillade androgyna kläder. Mamma hade inget sagt om att någon skulle vara här. Kunde det vara någon som ”lånade” stugan utan lov?

Ja, mina kära vänner…vad tror ni? Är det en pangkille som dyker in och snor hennes hjärta på studs, eller?
Är det en tjuvarflicka som ”lånat” stugan? Eller?
Ha, ha fördelen med att skriva är att det kan bli vad som helst. Ellerhur?
Ha det gott

14 juli 2009

TEMA franskt

När förlovningen kom på tal var det frankrikes underbara stad Paris vi ville till, men resorna var slutsålda (åtminstone de som hade hyfsat pris) och den stora dagen ägde rum i en liten stad i Sverige utanför en lyxrestaurang. Saken var att jag inte ens anade vad han planerat.

Min man hade förtvivlat letat efter ”rätt” ställe en hel dag, medan jag glatt ovetande rusade runt och tittade på alla sevärdheter, men hela tiden undrade vad han höll på med. Emellanåt stod han långa stunder och bara råglodde ut i ingenting. Rastlös som jag är hojtade jag till honom att skynda på, och började gå iväg.
Efter en hel dags promenerande var jag och vår lille son (som förvisso åkte barnvagn hela tiden) dödströtta och ville hem till hotellet.

När vi kommit tillbaka till vårt hotell ber mannen mig att ta en dusch och sedan sätta på mig något snyggt, för han hade en överraskning på gång.
Nyfiket kastade jag mig in i en härligt uppfriskande dusch och kom ut som pånyttfödd. Lilleman fick även han en dusch för att sedan bli finklädd. Några blöjor och extrakläder packades ner.
Efter en omsorgsfull sminkning och lite träning på mina stappliga skor som var jäkligt snygga, men oj så vingliga. Allt för att vara snygg!

Familjen kom till slut iväg, och när vi kom ut vände vi vagnen mot city och travade iväg i snabb takt.
Tyvärr började det regna och det blev till att snabbt kränga på sig de medhavda regnjackorna. Över vagnen satte vi det finurliga regnskyddet som medföljt vid köpet.
Efter några minuters klafsande i regnpölar kom vi fram till stadens lyxrestaurang som låg vid vattnet. Vackert så det gjorde ont! Rätt snart fick vi vårt beställda bord och lillen låg snällt i sin vagn, sovandes lugnt och stilla.
Det serverades en härlig köttbit med potatis till, och efterrätt på det. Samtalet oss emellan flöt på lika lätt som vanligt. Vi pratade om att eventuellt resa tillbaka till Thailand igen, eller att åka till Paris (jag log när han sade det, naturligtvis var det förlovning på G). Kvällen gick rätt fort, och jag ville tillbaka till hotellet för att kika lite på ett tv-program jag sett skulle komma.

När vi lämnade restaurangen verkade mannen ännu mer stressad och jag frågade hur det stod till.
Då ställer han sig plötsligt på knä och tar fram en liten ask, medan han säger ”Anitha, jag älskar dig och vill leva med dig. Du är en underbar kvinna som man alltid har roligt med Vill du förlova dig med mig?”
Paff svarar jag direkt ”JA! Självklart, nu förstår jag varför du varit så konstig hela dagen.” Han tar fram en tjock guldring som han trär på mitt finger och sedan kysser han mig. ”Jag älskar dig massor gumman” säger han lite grötigt, och en tår letar sig ner för hans kinder. Jag torkar tåren och säger ”Jag älskar dig med” sedan vänder jag mig bort och säger ”Nä, nu måste vi hem till hotellet”.

Skrattande berättar mannen att han hela dagen sökt ett perfekt tillfälle för att fria, och när kvällen närmade sig sitt slut till slut började bli panikslagen. ”Du ville ju hela tiden vidare, så jag hade inte en chans att ens börja fundera. Förresten angående Paris…Vi kan väl åka senare?

13 juli 2009

TEMA om att komma i mål

Samma sak varje år, man springer mil efter mil för att komma dit. Går ibland på Pilates, gymnastik, och gym bara för att…
Maten decimeras till ingenting och konstiga maträtter med massor av grönsaker ökas maximalt.
Spegeln i badrummet får besök varje morgon. Hur är det? Är det inte lite mindre hull? Ger allt slit något resultat?
Paniken kommer i början av april då plötsligt alla gym dräller av nyväckta själar som vill bli fin på kortast möjliga tid. Piller som fuskar fram resultat mottages tacksamt.
I mitten av maj ser man springande människor överallt efter vägarna. Skogen som varit fridfull hela vintern översvämmas av eldsjälar som rusar runt i kläder med vackra loggor. Av naturens skönhet märker man ingenting eftersom mp3-spelaren spelar Madonnas senaste på högsta volym.
När så juni kommer förhoppningsvis med sol i massor är det dags för nästa rusch…
Alla skall till stranden för att visa upp sin kropp som späkts och tränats för att komma i form.
När väl målet är upphunnet ligger man som packade sillar dag efter dag och steker sin perfekta kropp, för att emellanåt kliva ner i ett svalkande bad.
Idioti, eller?

12 juli 2009

sommarstök

AJ; aj, aj MAMMA! Zabine kliver på mig! MAMMA!” Inifrån barnens rum hör vi plötsligt ett skrikande och jag rusar upp. Den sköna sängen som vi tänkt förlora några extra sekunder i tillsammans i härlig älskog blir ett minne blott. Inne i rummet har barnen dragit fram alla sina leksaker för att lägga dem i en stor hög på golvet, så grinden som stoppar lillens infart till paradiset i ungarnas rum går knappt att få upp.
Zabine möter mig med tårar på kinden och snyftar lite osammanhängande fram något om trampat och slagit. Jag fattar ingenting och ber henne lugna sig. Några sekunder senare har lilltjofsen vaknat och står skrikande på sängkanten och ropar på hjälp. Pappa Peter sover sig igenom alltihopa (när det inte blev någon kärlek lade han sig på sitt söta öra och somnade om). Jag går in och hämtar vårt lilla mirakel för att sedan börja med frukosten.
Utanför lyser solen, och ljumma vindar blåser in i vårt kök när altandörren öppnas.
Regnet som öst ner några dagar har gjort sin plikt och gjort att allting blivit grönt och frodigt, men så fort det slutar komma måste de stackars tomatplantorna på verandan få lite livsvatten i sin krukor. En envis bålgeting jobbar på att komma in i vårt lilla krypin men stoppas av sexåringens tuffa flugsmälla med en dinosaurie på.
När den död langats ner i vår sopkorg kommer nästa snyltgäst, den äckliga spyflugan som känner doft av sött.
Frukosten intas under stort larm, och fadern i huset kommer så sakteliga upp. Trött och märkt efter veckans slit.
De tre småttingarna springer ut på den solvarma mattan och jag ropar febrilt att de skall ta på sig skor ”Getingarna kan sticka er om ni inte har skor” skallar min gälla röst. ”Vi vet, men vi aktar oss mamma” ropar äldsta sonen tillbaks. Efter bara en liten stund hörs plask och skratt ute på tomten. Två av barnen har hoppat i poolen och skvätter glatt vatten på den tredje som skrikande står utanför. Jag håller ett vakande öga på de tre rädd att något skall hända. Ett ögonblicks verk är allt som behövs för att jag skall förlora det käraste jag har. Naturligtvis skall de lära sig simma i sommar, men vädret har hittills inte tillåtit lekar i sjön på grund av kylan.
Vi sätter oss på trappan med varsitt glas saft och tittar på våra små mirakel medan vi njuter av sommar med sol och doft.

TEMA om att vakna

Klockan är fem, och hemma hos familjen Meijer/Östlund vaknar herrn i huset av en ilsken signal på väckarklockan. Han gäspar och tittar sömnigt på sin flickvän som fortfarande ligger under täcket och kurar.
Oh, om han ändå kunde få vara hemma han med. Visst han älskade sitt jobb mer än något annat, men lite, lite avundsjuk var han allt på flickvännen som hade lyxen att vara hemma med deras underbara barn.
Suckande klev han upp ur sängen, tog lite frukost i det omoderna, mycket slitna 70-talsköket som var i stort behov av renovering. Att han aldrig kunde vinna på trav? Peter som han heter spelade varje vecka på trav med sin styvfar, och visst, det hade blivit lite småvinster, men den STORA eftertraktade pengen hamnade aldrig hos dem. Efter maten borstade han noga sina tänder som fått rätt mycket lagningar med tiden eftersom han var en sockerråtta av stora mått. Han skrattade för sig själv, när han tänkte på det, och bestämde sig för att idag skulle han inte falla dit igen, och äta något godis.
De svarta plåtslagarkläderna sattes på, och efter en snabb titt in i sovrummet där nu alla barn smugit in och låg som i en ormgrop på varandra gick han leende ut till sin rosthög till bil. Stackars bil, den skulle behövt ett garage tänkte han, och vred om nyckeln för att sedan försiktigt backa ut från den stora tomten.
När han kommit ut på landsvägen och åkte den krokiga natursköna vägen kände han glädjen porla i sitt hjärta.
Vilken underbart liv han fått på några få år.

Vid milleniumskiftet hade han träffat en livsglad lite halvgalen tjej som fångat hans hjärta, och nu nio år senare fanns hon fortfarande vid hans sida, och idag hade de efter mycket strul och sorger tre härliga ungar som berikade deras liv. Dessutom hade två små hundar ramlat in huxflux (konstigt han som inte gillade hundar). Huset de till slut hittat blev sakta men säkert ett charmigt boende med en stor tomt fylld av blommor och blad.

Nu kom verkstaden i sikte, och med ett visslande körde han in på den trånga parkeringen, klev ur och tog i tre steg metalltrappan för att sedan låsa upp och kliva in i de stora lokalerna.
”God morgon” ropade han in till sin chef och tog sedan lite kaffe ur automaten.
Ännu en arbetsdag hade börjat.

11 juli 2009

TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

Baksidestext på boken

"Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt!"
Med de orden stängde läkaren dörren, och vi gick hand i hand från mottagningen med orden ringande i öronen.

Jag hade haft början till ett missfall flera år tidigare, med en kille som väl egentligen var helt FEL. Det var ingen kärlek mellan oss. Då trodde jag att missfallet bara var en tillfällighet, och egentligen var det väl bra. Jag behövde inte själv ta beslutet att ta bort det, för abort är ju faktiskt inte ett preventivmedel. Barnmorskan berättade att jag hade ett pågående missfall och rekommenderade en så kallad medicinsk abort. Hon visade mig tabletterna och berättade i korthet hur det fungerade. Det visade sig vara en grym, smärtsam metod som innebar 8 timmar i en säng med smärta och tårar för att sedan föda ut ett dött foster. Killen ifråga smet undan allt ansvar.

Efter tre tidiga missfall på två år var jag och Peter modlösa. Vi siktade in oss på ett liv utan barn, eller också tänkte vi försöka adoptera barn.
Alla missfall jag gått igenom hade gjort mig som i vanliga fall var en gladlynt tjej till en ledsen liten spillra.

Den här boken har jag skrivit till alla kvinnor som liksom mig haft problem att få barn. Flera struliga graviditeter med föreliggande moderkaka, tidiga sammandragningar, andnöd och grym foglossning finns i mina journaler.
Alla gravidtidningar visar att en graviditet är så underbar, härlig och okomplicerad.
Trodde jag ja, hellurade är vi allihop! Jag och mina medsystrar på SÖS (södersjukhuset) efterlyste en sådan här bok när vi låg inne där för sjuttiofjärde gången.
Någon som skrivit om missfall utan orsak och om gravidkomplikationer av alla de slag.
Ett litet, litet hopp i allt det mörka!
Nåväl, jag lovade tjejerna att knåpa ihop en bok, och här är den. Den är skriven delvis i dagboksform eftersom jag följt mina dagböcker. Hoppas ni får hjälp och stöd av mina upplevelser.


Fängslande berättelse om en kamp att bli förälder. Själv hade vi turen att lyckas på första försöket.
Den är som du skriver, en bok för dina barn att läsa när dom är mogna för det. Denna bok borde finnas till försäljning i alla mamma-butiker. Den skulle fylla ut ett tomrum som många vill läsa om. Att alla inte får en lätt resa. Välsignad är alla barn.
Den är värd en hel drös med hjärtan. En originell bok.
Leoj Netso


Har läst din bok och tycker du i dagboksformen ger en fantastisk inblick i tankar, förhoppningar, sorger och förluster både i relationerna som i missfallen du beskriver. Känns smärtsamt att läsa och väldigt nyttigt för män också att läsa, eftersom man aldrig kan förstå hur det är att bära ett barn, hur det är att få mens, råka ut för missfall och att föda. Det är väldigt bra skrivet och den ångest du förmedlar går verkligen fram.. På något sätt en hemlig värld (i alla fall för oss män) som är väldigt tankeväckande att få ta del av!

Anders Texas Textorius

Förord
All sorg och förtvivlan som jag kände skrevs inte alltid ner. Jag försökte hela tiden gå vidare, men förbannade min dumma kropp som bara svek mig, gång på gång.
I min väska fanns alltid extra tjocka bindor, och starka smärtstillande tabletter, ifall att…
Varje toalettbesök innebar en koll efter blod i trosan, och vissa dagar bestod hela min värld bara av kvinnor med stora magar och barnvagnar. Jag såg dem överallt!

När jag slutligen blev gravid var vi tvungna att alltid hålla oss hemmavid.
Att åka till släkten i Hälsingland var omöjligt eftersom det var långt från sjukhus, och de hade brist på ambulanser.
Min stackars pojkvän blev tvingad till att vara hemma så mycket han kunde, och fick högst sällan sticka iväg ut på krogen med polarna eftersom det när som helst kunde braka loss. Varenda graviditet innebar ett riskmoment som jag som tur var inte visste om.
Ingen hade informerat mig om att man som 36-åring kunde få det svårare att överhuvudtaget bli gravid, och sedan när man äntligen lyckats, kunde det om man hade otur bli en svår graviditet.


Kapitel 1
Den 10 november år 2000 började den totala förändringen av mitt liv från tuff styrketränande partypingla, till hemmavarande morsa med tre barn, men vägen dit var mycket hård och lång
.
Jag hade flyttat till storstaden 1984 pga arbetsbrist i min egen lilla pyttestad.
Trivdes superbra, och hade kul ute i vimlet. Sprang på disco var och varannan natt, och flyttade runt i olika andrahandsboenden tills jag till slut efter många flyttar fick ett förstahandskontrakt i Gustavsberg, och kunde sedan byta upp mig till en liten 17 kvm ruffig och sliten lägenhet på söder.
Den helrenoverades av mig och min dåvarande pojkvän, sedan bodde jag där tillsammans med honom några år innan vi separerade.
Så småningom hittade jag en 34 kvm stor lägenhet på samma gata som jag bytte till.
Naturligtvis med svarta pengar emellan (mina snälla föräldrar gick i borgen för lånet).
Vad jag inte berättade för nästa hyresgäst var att stället vimlade av kackerlackor, och att anticimex varit där ett tiotal gånger, men inte fått bukt på dem. Hon sade dock aldrig någonting om det när jag mötte henne efter bytet.

Åren gick, och jag flyttade från söders höjder till Hammarbyhöjden, som låg en liten bit utanför. Där stormtrivdes vi, jag och min lilla hund Timmy, och för det mesta var vi ute i skogen på fritiden.
Min lilla etta på söder hade enkelt bytts till en 64 kvadrats trea med öppen spis.
Discot lockade inte längre. (Inte så konstigt eftersom jag snart skulle fylla 36 år).
Mitt liv bestod av styrketräning, krogliv och skogsliv, men något saknades…
Karlar hade kommit och gått utan att det gått längre än till samboliv. Morsan tjatade om barnbarn (hm, lite svårt utan en vettig karl, det vimlar ju inte precis av dem.)
Jag hade lagt allt sådant på hyllan, karlar, barn, hus, rubbet.
Men, en kväll ute på krogen mötte jag honom med stort H (fast det visste jag ju inte då).

Han kom i sällskap med en kille som hette Mattias, som var en kille jag till och från hade träffat ute på krogen under alla år.
Peter presenterade sig, och slog följe med mig till baren där vi stod och småpratade. Han var inte alls som min drömbild av en kille jag ville ha, för lång, för gammal, ingen gymkille, men urcharmig och rolig.
Absolut topp var att han älskade att dansa.
Varken jag eller Peter hade egentligen tänkt gå ut den här kvällen, men hade blivit meddragna av våra vänner. Kvällen rasade iväg, och vi umgicks som goda vänner, dansade, skrattade massor och pratade. En härlig kväll som tog slut alltför fort.
Jag kände då att jag inte var intresserad av honom som pojkvän, men ville gärna träffa honom och umgås lite till.( Jag hade ju faktiskt mest killkompisar, och en till skadade väl inte?)
Så jag frågade om telefonnumret innan vi skildes åt. Vad fick jag??? Mobilnumret! (Hm, det luktade misstänkt. Hade han tjej? Min tidigare erfarenhet hade visat att när killen inte gav hemnumret var det oftast pga en flickvän som väntade därhemma. Nåväl, det var hans sak).
Jag gick hem till min vovve som väntade på utgång. Kröp sedan ner i bädden, och sov snart sött med ett leende på läpparna

Kapitel 2
11 november 2000
Vaknade tidigt, och sms:ade ett litet meddelande till Peter från igår. Jag frågade hur det var med honom, stackaren jobbade ju extra idag. "Betongkeps" fick jag till svar, och sedan tackade han för igår.
Roger och jag var på båtmässa. Det var urtråkigt!! Han hade ju en egen båt och var väldigt intresserad av hur de såg ut inuti. Efter den sjätte båten gav jag upp och satte mig i cafeterian och spanade efter sötnosar, men det var mest äldre farbröder som gick omkring i lokalerna.
På kvällen gick jag till London-NewYork och dansade järnet. Fick sms från Johan (en flirt jag hade) och blev glad.

12 november 2000
Tvättade på morgonen eftersom det ju alltid är bekvämast på söndagar. Videofilm. Slöade.
Conny (en flirt till)från Göteborg ringde, och vi babblade på om våra respektive liv.

13 november 2000
Till jobbet, som flög fram.
Styrketräningen gick jättebra. Promenerade hem därifrån. Det tog cirka en timme.
Alex (ytterligare en flirt) ringde och ville ses, men tiden räcker tyvärr inte till. Han frågade om jag inte ville komma till Karlsson och titta på deras stripteaseshow imorgon. Jag svarade naturligtvis ja.
Tomas (ett ex) skickade ett sms och frågade hur jag mådde. Jag sms:ade snabbt ” Mår super! Kul att du hörde av dig. Skall vi ses någon dag?”. Någon minut senare piper telefonen till och när jag kollar ser jag att han svarat.” Okey! Jag ringer dig”.
Det killar till lite i magtrakten när jag läser vad han skrivit. Har fortfarande känslor kvar för honom. Det var ju han och inte jag som avslutade relationen.

14 november 2000
Mattiaz C (ett ex) kom in på jobbet, och vi gick ut och käkade tillsammans.
Han berättade att han träffat en ny tjej, och att han var kär.(Det sved i mitt hjärta eftersom jag fortfarande inte riktigt kommit över honom).
Peter (från i fredags) ringde, och vi pratade lite löst om att träffas igen.
På kvällen gick jag och Susanna på striptease på Karlsson&Co.
Det var Alex som strippade. (En riktig läckerbit är han.) Efter stripteasen, som var sådär, hängde tjejerna i klasar runt honom. Jag höll mig lite åt sidan och avvaktade, men efter bara en liten stund kom Alex fram till mig och kramade om mig. ”Kan vi inte ses någon dag på tu man hand ?” sade han, sedan gick han tillbaks till alla tjejerna och gonade sig i deras beundran (fortfarande med scenkläderna på sig)
Dansade massor. (Gud vad jag älskar att dansa).
Alex kom och dansade tätt intill. Vid midnatt gav jag honom en godnattkram och gick hem. (Jisus vilken kropp han har! MUMS! Jag kände musklerna på honom spela under mina händer.) Skickade sms till honom innan jag somnade, och tackade för en trevlig kväll. Han svarade snabbt med ett ” puss och sov gott lilla gumman”
Leende lade jag mig på kudden och somnade direkt.

15 november 2000
Jobb som vanligt, sedan till gymet och tränade styrketräning.
På kvällen träffade jag Peter vid tunnelbanan. (Jag kom inte riktigt ihåg hur han såg ut, men blev glatt överraskad, killen var ju snygg!) Vi gick till London-New York och käkade.
Han gick på kryckor efter en knäoperation, så det blev väldigt lite dans. Mest prat och… hm, pussar.
Efter en supertrevlig kväll gick jag hemåt vid 4. Trött, så trött.

18 november 2000
Peter ringde och tackade för igår. Berättade att han skulle ut på herrmiddag på kvällen och tyvärr inte hade tid att ses.
Jag gick ut och åt med Anita. Vi babblade om ditten och datten, sedan for jag hem och kröp ner i sängen framför tv:n.
På morgonsidan vid fyra ringde en berusad Peter och ville komma hit. Efter någon sekunds funderande sade jag ja.
Han var MYCKET berusad, och knappt talbar, men var pussig när han efter lite stök fått av sig kläderna (han var en vältränad man såg jag när jag försökte att inte stirra).
Det kändes lite underligt att ha en man i sängen. (De jag träffat förut hade varit unga pojkar.)

19 november 2000
Jisus! Är det så här det känns?
Videofilm (som vi knappt ser eftersom vi babblar och pussas i ett). Promenad hand i hand. Mat och gos.
Världen utanför upphörde att existera.
Han for hem vid 18 på kvällen, men kom igen vid 22. Sov över. Vi låg och gosade hela natten. (Ingen sömn där inte ).

Så här fortsatte det. Vecka efter vecka. Jag var kär så kär.
Jag talade om för alla "strul" att jag träffat mannen med stort H, och det blev rätt tyst i telefon.
Peter ville flytta in efter en vecka, men jag backade. Inte nu! Inte så tidigt!

Månaderna gick och vi blev säkrare på varandra, men visst funderade jag ibland på om han verkligen var den rätta. Jag vet att även han velade hit och dit. Det här vanliga "spelet".
Hans ex jagade honom, och det var rätt irriterande, men hon hade väl insett att han var en guldkille, och ångrade att hon dumpat honom.
Tjejen ringde honom i tid och otid. Ville ha hjälp med än det ena än det andra, och snäll som han var åkte han dit, sedan tror jag att han njöt lite av situationen att vara eftersökt av inte en, utan två tjejer. Vilken kille skulle inte gilla på det?

Kapitel 6
12 mars 2002
Hemma från jobbet pga mensvärk som blir värre och värre ju längre dagen går.
Får åka till akuten till slut, där de berättar att en cysta antagligen brustit i magen, men de undersöker mig inte.
Jag frågar flera gånger kvidande av smärta efter något smärtstillande, men de vägrar ge mig något eftersom de inte är hundra procent säker på orsaken.
Åker hem efter att ha legat flera timmar på en akutbår bakom ett skynke. Smärtan försvann lika fort som den kommit.


Jag sade upp mig från mitt jobb på elaffären efter att ha arbetat 12 år där. Orsaken till det var att när vi skulle prata om höjning av lönen sade min chef till mig att jag inte gjorde någonting, varvid jag snabbt kontrade med. "Men då kan ju jag sluta då?"
Sagt och gjort. Jag kände mig kränkt! Hade ALLTID ställt upp på övertid mm, och visste att jag jobbade HÅRT! Jag skötte inköp, skyltning, rengöring, försäljning och telefonrådgivning.
De hade guldtider med mig där. Alla kunde gå och komma som de ville.
Snabbt letade jag opp en plattsättarfirma i telefonkatalogen och ringde upp dem för att söka som lärling. De anställde mig på direkten!
Tungt som attan, men jättekul. Tyvärr fick jag efter ett tag problem med min ena hand som plötsligt en natt domnade bort totalt. En obehaglig känsla. Hela armen började sticka och domna. For snabbt till akuten! Jag hade fått karpateltunnelsyndrom och akut-opererades eftersom jag var gravid.
Operationen gick bra, men det ville inte läka riktigt.
Styngnen gick upp om och om igen och vårdcentralen försökte tejpa ihop, men det ville inte fungera.
Efter ett års sjukskrivning hittade jag en sjukymnast som hjälpte mig att få lite mer styrka och rörlighet i handen (den hade ju stelnat till alldeles eftersom jag inte kunde röra den pga smärtan).
Den ständiga värken i min hand fick jag leva med.
Karriären som plattsättare var över. Styrketräningen fick jag ochså lägga på hyllan eftersom det är svårt att träna med en hand. Det blev lite tomt. Framförallt blev det mycket dötid över.
Hade hållit på med styrketräningen sedan jag flyttade till Stockholm i början på 80-talet.

15 april 2002
Systeryster ringde och berättade att hon fått en liten pojke! Så glad jag blev.
Hon hade fött för några timmar sedan, och redan fått åka hem.
Stackaren kunde, och ville ju inte prata om sin graviditet med mig eftersom hon visste om alla mina missfall. Hon hade legat lågt och hållit sig undan.

Kapitel 12
9 juni 2003
Fostret 29v och 2 dgr.
Jag väger 59 kg.(Vilken koloss man blivit!)
Åkte hem från Vadstena där vi varit och hälsat på vår kära tant Birgitta.
Peter lyckades få fortkörningsböter..1600 pix.(Vad arg jag blev. Hade precis innan vi blev stoppade sagt åt honom att sakta in.)
Jag var trött som faan, och mådde vansinnigt illa. Höfterna och ryggen värkte.
Allt var superjobbigt.
Såg (och kände) att jag har fått min första hemmorojd! Det är inte lätt att vara gravid.

14 juni 2003
Badade skumbad tillsammans, sedan myste, gullade OCH älskade vi...försiktigt, försiktigt, MEN...
Det blev blodbad! Massor av blod!! Det bara forsade ur mig.
Jag grät och skrek om vartannat...förbannade livet...min sexlängtan...faan... Om vi inte hade älskat så kanske...
"Helvetes jävla kropp! Varför??" skrek jag när jag låg på hallgolvet och väntade på att Peter skulle köra fram bilen till dörren. Han blåkörde i 190 till förlossningen där mina änglakvinnor stod och väntade. Jag var öppen 2 cm och blev inlagd.
Timmy fick Peter köra till Micaela, som tog hand om honom.
Peter sov hos mig på rummet. Det kändes skönt att ha honom där. Sängen var stenhård, och hela jag värkte.

15 juni 2003
Inlagd.
Jag sov mest. Det kändes som en stor trygghet att ligga inne, och alla var så underbara mot mig.

16 juni 2003
Inlagd.
Peters mamma kom förbi en stund.
Jag ringde till alla släktingar och vänner och babblade lite. Mamma ringde och peppade mig.

17 juni 2003
Fick åka hem. Det var härligt att få ligga i sin egen säng igen!
Hm....pilutta mig...
På natten kl.2 började blödningarna igen. Vaknade i en stor blodpöl och väckte en yrvaken Peter som fick köra mig till sjukhus igen. Gud vad jag grät!

18 juni 2003
Strålande solsken därute.
Läkarna gissar att jag har sk föreliggande moderkaka, och vill inte släppa hem mig.
Fick sällskap på rummet av en tjej som hette Pernilla, och läckte fostervatten.
Vi hade rätt trevligt, och hon berättade att även hon haft flera missfall innan den här graviditeten. Vi peppade varandra.

Jag blev kvar på sjukhuset t.o.m den 24 Juni (då var jag i v31)
Det var så skönt att äntligen åka hem, men jag hade fått stränga restriktioner från läkarna om sängläge, lugn och ro, endast toalettbesök godtogs. INGET SEX!!
Jag ringde min gulliga barnmorska på Dalens sjukhus och förklarade läget, och hon önskade lycka till.

29 juni 2003
Fick en liten blödning på morgonen, som avstannade.
Låg i sängen hela dagen och slötittade på teven. (Har väl aldrig tittat så mycket på tv. Att läsa är en omöjlighet, kan INTE koncentrera mig.)
Tankarna snurrar i huvudet hela tiden, och nu räknar vi bara dagarna.
Det är ju bra om fostret stannar länge i magen för lungorna är ju inte färdigutvecklade ännu, och de växer mycket bättre om de är kvar i magen. Jag har fått en spruta för att hjälpa till med lungornas tillväxt, men ändå…
Peter kom hem med min älskade lilla voffsing som jag inte träffat på länge.

1 juli 2003
Eftersom de håller på och helrenoverar huset så är det ju ingen lugn och ro precis, och naturligtvis jobbar de precis ovanför vårt sovrum. Men, av någon underlig anledning blir jag inte rastlös av sängliggandet, eller irriterad över oljudet.
Jag bara väntar…
Hade jättemycket sammandragningar (det är det som känns som en fotboll i magen har jag fått lära mig).Väldigt obehagligt!!
Peter fixade mat när han kom hem, och jag känner mig som en stor fet pasha där jag ligger och ryter ut order.

2 juli 2003
Tar taxi till SÖS akut pga blödningar IGEN!
Ringde förlossningen när det startade, och de bara sade "kom fort!!" Ringde sedan till Peter som var i sin lägenhet i Solna och hämtade sin post. Han hann inte hit och fick komma efter. Taxikillen som körde mig var nervös under hela resan eftersom han såg och hörde min smärta och trodde att jag skulle föda i hans bil. Ändå försökte jag hålla mig lugn trots värkarna. Ville inte skrämma skiten ur den stackaren!
Nervöst. Jag kände värkarna komma som vågor. Tur att vi bor så nära SÖS.
Taxifärden gick fort, och han var jättegullig och hjälpte mig till dörren och in där. Samma tjejer som förra gången möter mig med glada miner och ett, "Välkommen, kommer du igen?"
En stor skön trygghet omsluter mig. Snyftande förklarar jag vad som hänt, och de sätter på mig alla prylar som krävs inför inskrivningen. (Usch, jag gillar INTE nålar.)
Blev inlagd och fick värkar, men det lugnade sig vid 23-tiden.
De diskuterade var jag skulle föda, SÖS, Linköping, eller? Jag blev riktigt orolig, men fick till slut dem att LOVA att jag skulle föda där.
Peter for hem och sov sent, sent
Stackaren, han var helt slut.

3 juli 2003
Fick åka hem på eftermiddagen.
Läkarna sade åt mig att inte göra NÅGONTING! Bara ligga hela dagarna.
Jag badade bort sjukhuslukten, åt god mat och kröp ner i sängen.
Efter någon timme startar blödningarna IGEN och jag ringde SÖS som sade åt mig att snabbt komma in. Damen i luren frågar om de skall skicka ambulans, men jag säger att Peter kör mig. "Bläh! Nu är jag less, rädd och ledsen" säger jag till honom när vi far in. Han ger mig en smekning på kinden utan att säga ett ord. Fullt koncentrerad på sin bilkörning.
Jag blir inskriven och får sängläge.
Det lugnade ner sig igen.

4 juli 2003
Sov gott om än oroligt på en sömntablett.
Jag vaknar av att jag känner en kall hand i min, och ser min mormor som dog för några år sedan stå bredvid min säng. Hon ler, men säger inget...håller bara min hand hårt, hårt. Jag känner ett stort lugn breda ut sig...ser inget konstigt i situationen.
Kl.7 har jag lite fostervatten i bindan
Kl.12.55 blöder jag lite, de kopplar CTG men ser inget konstigt på fostrets hjärtkurva.
Kl.14.10 får jag ont i magen, men ingen blödning. CTG igen.
Kl.14.40 blöder jag ordenligt och de kollar CTG.
Kl14.48 beslutar de att akutsnitta mig och jag får en spinal (faan vad ont det gör)
Kl.15 operationen börjar
Kl.15.06 tas barnet ut(en pojke) och läggs vid min axel för att jag skall se honom.
Han är blå, liten och hopkrupen.
Jag känner ingenting av min underkropp, men hör att det slaskar därnere.
Läkaren berättar att moderkakan sitter långt nere, och att den gått sönder (små bitar plockas bort bit för bit med pincett) Jag blöder massor (600ml), men det stoppar efter ett tag.
Plötsligt hör jag att en jäktad Peter anländer och får klippa navelsträngen Efter en liten stund berättar läkarna att pojken har problem med andningen, och måste in i en kuvös. Peter följer med efter en snabb puss och ett "jag älskar dig".
Pojken som skall heta Razmus (jag drömde om honom för många år sedan) kördes ner till neonatalen. Han föds i v 32+4dgr väger 2350g och är 43cm lång.
Jag ligger själv kvar i ett tomt rum. ”Jaha, då var jag mamma då. Så himla snopet. Hade ju sett fram emot att vara gravid, och få njuta av det.” säger jag för mig själv


Kapitel 17
1 Januari 2005
Fostret 29v. Min vikt 58,1kg.
Magen trycker på så jag inte får någon luft, och jag är trött, så trött. Kan inte sova på nätterna trots att jag bullat upp med massor av kuddar under huvudet. Luften tar slut, och jag kippar efter andan som en fisk på land. Paniken lurar bakom hörnet varje gång det sker, men jag lugnar ner mig själv och lyckas behålla fattningen.(Hur gör feta människor som skall sova? De har det ju alltid så här. Eller?)
Lade oss i sängen på kvällen och tittade på film med Razmus mellan oss.
Peter somnade fort, och Raz med, men själv kunde jag inte somna.

4 januari 2005
Ut med hundarna. Flåsar som en blåsbälg om det går det minsta uppåt., och får stanna och hämta luft några gånger. Försöker undvika backar.
Hon därinne stökar om jättemycket. Sparkar på lungorna när hon lever om, och ger mig ännu mer andnöd.
Per ringde och ville ha med mig ut på restaurang, men jag kunde inte eftersom jag inte klarar av att sitta längre. Det gör för ont.
Tittar på tv på kvällen, sedan lägger vi oss i sängen. Jag har just nu en massa kuddar under huvudet för att kunna få luft när jag sover. Nä, aldrig mer! Inte en till graviditet efter det här.
Jag vet att Peter vill ha flera barn, men då får vi väl försöka adoptera eller bli fosterfamilj.

9 Januari 2004
Nu kan jag andas ut, för om barnet kommer nu överlever det. Lungorna har blivit så pass okey att fostret går att rädda.
Det stormar ute och vinden ylar mot fönstren. Naturen visar sina krafter.
Hade sammandragningar så fort jag satt upp eller gick. Jobbigt!
Peter diskade och pysslade, sedan planterade vi om lite blommor.
Jag och Raz badade. Vi försöker lära honom att älska vatten liksom både jag och Peter gör, och han verkar njuta. Gråter inte alls när vattnet strilar över honom, och är jätteduktig på att hålla andan när han dyker. Efteråt kröp vi ner i sängen och myste. Snart sov han. Jag låg och snusade i hans hår tills jag också somnade. Älskar detta lilla pyre så oändligt mycket.

10 januari 2005
Min vikt 57,6 kg.
Ringer till barnmorskan angående mina sammandragningar, och fick tid på fredag. Hon frågade om jag åt tillräckligt med järn och rekommenderade att jag skulle äta fler järntabletter. Tyvärr ger de där satans tabletterna värk i magen. Det är bara att välja, tabletter eller extremt järnhaltig kost. Börjar ledsna på blodpudding och spenat som dräller av järn, men det är bara att bita ihop. Ringde till Peter och rapporterade vad hon sagt. Han tyckte att jag skulle börja äta broccoli, men nä, någon måtta får det vara. Det är ju rent ut sagt äckligt!
Ut i ösregn med barn och hundar, sedan välling och sömn. Vi somnade båda två. Jag var helt slut!
På kvällen åt vi spenat och bacon, mums!

12 januari 2005
Mitt nya namn är blåsfisk. Kan inte göra ett enda dugg utan att magen blåser opp sig!!
Badade med Raz, sedan klippte jag honom i mohikanfrissa. Han var jättestolt när han tittade i spegeln, och han satt blixtstilla medan jag klippte. Jag fotograferade honom för att skicka bilder till mamma.
På kvällen fick jag ryggmassage av Peter. Har svårt att ligga på magen, den är STOR nu.
Läste en bok, men somnade ifrån den gång på gång, och gav till slut upp och somnade.

14 januari 2005
Dalens Sjukhus. Allt okey. Läkaren har ingen förklaring till alla sammandragningar "Det kan bli så ibland, det är bara att härda ut." sade hon.( lätt för henne att säga)

16 januari 2005
Fostret 31v
Ut med hundarna, sedan åt vi frukost.
Peter for iväg och tränade, och fick handla mat på samma gång.
Jag har sammandragningar hela tiden, och det värker. Jag gör INGENTING nu, totalvägrar!
När Peter kom tillbaka hade han en stor bukett rosa rosor med sig. Gulligt!
Vi börjar packa upp julsaker, men far först iväg och köper en begagnad s.k paraplyvagn till Raz. Jag blir åksjuk, och magen blåser upp sig så att jag måste lägga mig när jag kommer hem igen.. ”Det var den kvällen det” säger jag uppgivet till Peter innan jag lägger mig.
Kl.2 på natten kommer Raz tultande och kryper ner mellan oss.

21 januari 2005
Fostret 31v och 5 dgr
Kände hennes fot genom magen idag, och vi hälsade.

24 januari 2005
Magen spänner.
Min vikt 58,6 kg. Fostret 32v och 1 dag.
På kvällen kom hyresvärden hit. Han hade en lägenhet att visa oss. Ronny berättade att om vi bor kvar stiger hyran med 3-4 % + 1100:- i månaden
Jag är trött, så trött, och orkar inte bry mig just nu. Det känns så oviktigt.
Lever i min egen smärta, och gör allt för att stå ut.

25 januari 2005
Det spänner i magen, och värker nedåt.
Hon i magen har hicka, och när hon hickar får jag sammandragningar.
Tittade på lägenheten värden ville vi skulle byta till, men, nej, nej, nej... En liten lägenhet på 3:e våningen utan hiss. 6700:- i hyra. Vi sade att vi inte var intresserade, och for hem.

27 januari 2005
Frukost och lite lek, sedan ut i parken.
På kvällen när Peter kom hem berättade han att vi kunde få bo tillfälligt i hans chefs lägenhet på Erstagatan 18 (där jag hade bott förut). Vår lägenhet skall ju stambytas efter jul, och då vill inte jag bo här. Gud vad skönt att boendet löst sig!! Jag har varit så orolig och det var en stor lättnad. Kul att bo inne på söder igen, i alla fall en stund.

30 januari 2005
Fostret 33v. Min vikt 60kg.
Har aldrig vägt så mycket. Är jättestor (allt sitter på magen), men rumpan är lika liten som förr. Jag både ser ut och känner mig som en valross. Peter tvättade.
Min mage spänner, och på kvällen fick jag en ordentlig värk som gick ut i rygg och höfter.
Vi packade våra kläder och saker i kartonger som vi ställde i ett jätteberg på vardagsrumsgolvet. Allt som allt blev det 72 kartonger. Sedan plastade vi in hela vårt hem.
Jag sov oroligt på natten, svettades, hade svårt att andas och fick sura uppstötningar.

3 februari 2005
Tog ut hundarna som fick springa av sig ute på täkten.(det kommer att bli jobbigt för dem inne i stan när de inte har några stora ytor att springa av sig på).
Raz sov i vagnen.
Har sammandragningar hela tiden, värk i magen och höfterna, speciellt den ena.
Jag är så erbarmligt trött!

4 februari 2005
Till barnmorskan kl.13. Allt okey!
Ut med hundarna i svinkylan, brrr, det kändes som att öronen skulle trilla av. Mammajeansen kändes efter en stund som ispansar runt benen. Sammandragningar och värkar löste hela tiden av varandra, så jag fick stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Razmus satt i selen och tyngde ner min stackars höft ytterligare. Han såg ut som en liten eskimå med alla kläder på sig. Efter en kort promenad gav jag upp och går hem och lägger mig i hans säng, medan han leker nedanför.
Mamma ringer, och jag beklagar mig.
Peter jobbar över, så jag lägger mig tidigt.
När han kommer hem vaknar jag till och hejar, sedan somnar jag om.

5 februari 2005
Frukost, sedan till lägenheten på Erstagatan med ett lass kläder och möbler. Vi skurade från golv till tak, satte upp nya fina gardiner och ställde lampor i de få fönster som fanns..
Jag hade sammandragningar med värk nedåt. Bläh!!
Jag och Razmus lade oss och vilade när vi kom tillbaka hem.

6 februari 2005
Fostret 34v
Min vikt 61 kg.
Peter, jag och Raz åkte runt på olika ärenden hela dagen, och till slut hade jag så ont i ryggen och höften att jag grät. Hade som vanligt sammandragningar hela tiden, och magen var konstant uppblåst. Det gav sig inte trots att jag lade mig ner och vilade. Så himla obehagligt!
Tittade på hyrfilm på kvällen, men somnade vid 21, helt slut!!

8 februari 2005
Idag flyttade vi till Erstagatan.
Sammandragningarna kom hela tiden, men jag packade upp alla våra kläder och all mat.
Fick lägga mig och vila då och då.
Vår nya säng är två madrasser på golvet, men det verkar fungera bra, för varken jag eller Peter hade ont i ryggen när vi vaknade imorse, och Razmus njuter. Han ligger ju bredvid oss hela tiden nu. Vi skippade att ta med hans säng, och det är faktiskt himla mysigt att sova tillsammans allihop.
Hundarna smyger upp på natten och lägger sig i fotänden trots att de fått en ny stor korg.
På kvällen badade lilleman i badbaljan eftersom det inte finns något badkar här, men han skvätte glatt ner hela badrummet.
Lite senare kom Peter hem med hämtmat som vi slängde i oss, sedan fortsatte vi packa upp allting. Det blir jättefint!

14 februari 2005 Valentindagen
Fostret 35v och 1 dag.
Det snöar!
Både jag och Razmus var trötta, så frukosten kom inte på bordet förrän kl.9.
Ut med allihop (det blir lite struligt med hissdörrar och dubbla ytterdörrar, men det går). Razzel gick en bit bredvid vagnen, men jag har satt på honom sele eftersom jag inte kan springa efter i mitt tillstånd.
På morgonen såg jag att det kommit en massa slem därnere. Är det den så kallade slemproppen? Peter kom hem med blommor, choklad, kanelbullar och film. Gulligt!

15 februari 2005
Ut med allihop, och har vansinnigt ONT i höften.
Smärtan har ändrat karaktär, nu skär det som knivar. Låg på massagedynan en stund.
Till barnmorskan i Hammarby kl.16.30
(Det var inte lätt att komma dit eftersom det ju ligger en bra bit från t-banan.)
Hon gissade att jag fått foglossning, och gav mig en massa övningar jag skulle göra. (Finns inte en chans. Jag kan knappt röra mig.)
Jag hade sammandragningar i massor som förvärrades när jag kämpade mig till barnmorskan. Skall det aldrig sluta? Jag vill få ut ungen nu!

16 februari 2005
ONT!
Det kom ännu mer slem i trosan. Är det dags snart? Har värkar och sammandragningar.
Gick ut med hundarna och hade Raz i vagnen. Fick kämpa mig genom snön som fallit under natten. Det var lite slirigt, men det gick.
Peter ringde och berättade att han skulle göra ärenden efter jobbet.
När han kom hem fick han tvätta, eftersom jag inte klarade av att gå nerför trappan till källaren.

18 februari 2005
Magen spände och värkte så jag trodde det var dags att åka in, men...
Det är full fart på pyret i magen. Skönt, då är nog allt okey.

19 februari 2005
Frukost vid åtta.
Peter ringde från Hälsingland där han var för att hämta vår bil som hade reparerats av en polare till syrran.( Den hade pajat i samtliga ventiler när vi varit på väg dit bort, och hade fått bärgats till mamma och pappas gård.)
Jag lade mig på massagedynan och tittade på film.
Vi åt blodpudding, sedan kröp jag och Raz i säng, men han ville INTE sova trots att han gnuggat ögonen av trötthet rätt länge innan, men vid nio var det godnatt.
Peter ringde på kvällen och berättade att han åker tidigt imorgon. Bilen blir kvar eftersom något felas fortfarande. De skulle undersöka lite närmare i veckan.
Det värkte i magen, och hon rörde sig neråt. Det sprattlade till rätt ordentligt.

20 februari 2005
Fostret 36v
Vaknade vid fyra då Raz vaknade och fick sin välling, sedan kunde jag inte somna om.
Vid åtta vaknar jag med ett ryck och rusar till toaletten. Är lös i magen, hm...
(Jag har läst att man blir lös i magen innan man föder därför att naturen sett till att man rensar magen innan barnet kommer.) Lite orolig blir jag, det medges.
Ligger på massagedynan, men måste kliva av när magen inte ger upp sina uppblåsningar, och blir standby i läge uppblåst.
Plockar ihop mina och barnets kläder till BB, och kollar Raz kasse med kläder och blöjor för att han skall kunna sova borta.
Egentligen skulle jag vilja ha honom med mig, men jag inser ju att det är en omöjlighet.
Han skall sova borta för första gången i sitt liv den lille.
Vid 17-tiden kommer Peter hem, och har hundarna med sig (Micaela har ju haft hand om dem när han varit borta). Razmus blir så GLAD när pappa kommer hem, och att sova ligger inte på prioriteringslistan. Han vill inte alls sova, nu när hans älskade far är hemma och kan busa med honom. Vi låter honom leka lite tills han blir för trött och nästan somnar på plats. Lilla, lilla hjärtat.

21 februari 2005
Tar Raz i sele på ryggen, och går ner till tvättstugan för att lägga i tvätt, men det är för tungt så han får gå själv istället. Det går finfint med lite hjälp. Han tultar snällt ner trappsteg för trappsteg, och inne i tvättstugan leker han med golvmoppen som står där.
När vi är klara sover vi middag, och det var välbehövligt för oss båda.
Raz krånglade vid blöjbytet, och kickade mig i magen så jag fick ont. Jag lade mig en stund i sängen medan han lekte bredvid, och det blev bättre.
Såg i tidningen att min gamla lägenhet här på Erstagatan var till salu och ville gärna gå och titta på den för att se hur den såg ut idag.
Peter kom hem med pizza som vi snabbt åt, och sedan gick vi över för att kolla på lägenheten. Den var fin som attan och rätt mycket var omgjort därinne. Massor av minnen åkte genom skallen när jag gick omkring i rummen där jag bott i 12 år.
På kvällen nattade Peter Raz, medan jag låg på soffan och slötittade på tv. När jag skulle kliva upp var det helkört i både rygg och höfter. Det var tvärlåst! Jag ropade skräckslagen på Peter som fick hjälpa mig upp. Jag skrek av smärta när han lyfte upp mig, eftersom det skar som knivar i hela ryggen och rumpan.
Hade sedan vansinnig värk hela natten, och sov nästan ingenting. Låg och grät hela natten.
Det känns så skönt att Peter är hemma. Något lurt är på G.

23 februari 2005
Peter fick ringa till försäkringskassan och anmäla sig eftersom jag är helt obrukbar.
Razmus och P for till BVC i Hammarby för att få en vaccinationspruta.
Jag hade vansinnigt ont, och ringde till slut till förlossningen som bad mig ringa min barnmorska (vilket jag ju redan gjort). Grät pga smärtan, och hade utanpå det som vanligt sammandragningar hela tiden och värk.
Peter ringde till akuten och berättade om mig, men de sade att inget fanns att göra.
När han hjälpte mig ur sängen grät och skrek jag högt när det skar som tusen knivar och kändes som att höfterna var trasiga. Jag var övertygad om att kroppen gått sönder.
Peter berättade att Raz väger 11.5 kg och är 83 cm lång.
Han gick ut med Raz och hundarna i parken och lekte så att jag skulle få försöka sova en stund. På kvällen åt vi nachos, men tyvärr är det inte lika gott som vanligt, och de starka kryddorna orsakar sura uppstötningar när jag lägger mig. Faan!
Hade ont, så förbannat ont, och sov dåligt, men iallafall lite grand.

24 februari 2005
Frukost.
Peter var sjukskriven med mig.
Jag kom själv ur vår säng genom att rulla upp, och var lite mer rörlig idag.
Ringde och fick tid hos en akupunktör på folkungagatan.
Peter körde mig dit, och färden dit var helvetisk för att inte tala om konststycket att ta sig UT ur bilen, men in kom jag och behandling fick jag. Jisus vad ont det gjorde. Bäckenet hade låst sig sade han, och bände och trixade (blev lite orolig för henne därinne). Han var duktig.
Efteråt frös jag så att jag huttrade, och ville bara hem.
Vi lade oss och vilade, och jag fick ont, så ont att jag skrek när jag skulle upp igen. MEN, upp kom jag. Tårarna sprutade
Jag ringde till syrran för att rapportera vad som hände, och hon sade att hon höll tummarna för att barnet skulle komma ut snart så värken skulle lugna ner sig.
På natten sov jag dåligt, och var upp flera gånger och gick runt. Bäckenet låste sig totalt gång på gång. Att ligga var nästan omöjligt eftersom sängen tryckte ihop kroppen.

25 februari 2005
Fick akuttid till läkare på Dalens sjukhus, och blev sjukskriven.
Efteråt for vi till försäkringskassan, där en dam berättar att Peter får så kallad tillfällig föräldrapenning när inte jag kan sköta Razmus. ”Så himla bra! Vilket bra land vi bor i!” sade jag glad till Peter när jag haltade ut därifrån.
Har sammandragningar, och värk i fogarna. Är det dags för födsel?
Till kvällen lugnade sig värken lite grand, men natten blev fördjävlig. Jag sprang upp och ner från sängen hela natten. Så fort jag lade mig låste sig höfterna totalt och orsakade knivskarpa smärtor. Hela jag var en stor SMÄRTA.

26 februari 2005
Ont i höften och ryggen.
Peter gick ut med allihop en sväng, och jag försökte vila.
Jag hade ONT. Mycket värre än i morse.
Försökte byta blöja på Raz när Peter var på gymet, men jag klarade det inte, och grät av förtvivlan.
När Peter kom hem var jag i upplösningstillstånd, och han höll om mig hårt, hårt. Han tycker det är jättesvårt att se mig lida utan att kunna hjälpa.
På kvällen kom Petra och Pär på besök, och jag låg i sängen. Hade djävulskt ont!
På natten sov jag oroligt.

27 februari 2005
Fostret 37v
Bättre i ryggen. Peter tog ut hundarna plus Raz, och for sedan till gymet.
Jag ville ut i friska luften och gick till bankomaten med dem, men när jak kom hem hade jag ONT.
Låg i sängen resten av dagen.

28 februari 2005
ONT!
Har sammandragningar hela tiden, och det värker i både mage, höft och ryggslut.
Faaan, faaan, faaan om gud finns vad vill han visa med det här?
Kl.16 gav vi upp! Peter tog mig resolut i famnen och sade " nu får det vara nog, nu orkar jag inte se dig lida längre", sedan bar han mig ner till bilen han kört fram. Jag grät av smärta hela vägen ut. Razmus satt redan där i sin barnstol.
Peter körde mig till förlossningen där de inte ville ta emot mig. ” nej, du skall inte in nu, du föder ju inte förrän om några veckor” sade en smal liten ljushårig sak. Jag ville mörda henne, och sudda ut hennes flin, jag hade ju så ont! Jag grät och skrek på hjälp! Aldrig att jag åkte hem igen. Det här var inte mänskligt. De fick starta förlossningen NU!
Det kändes som om höfterna gått i tusen bitar. Magen värkte, och blåste upp sig under tiden som jag skrek.
Till slut fick jag komma in, och fick ett rum.
Det kändes underbart skönt att vara där. Jag fick en TNS-apparat av sköterskorna som Peter satte på min höft, och det blev lite bättre.
Peter och Razmus pussade god natt och for hem till Erstagatan. Själv somnade jag sent, sent. Dödstrött.

Ja, det var några kapitel ur boken, och vill du läsa mer kan du antingen fråga efter den på bokhandeln eller mejla mig på www.zabbis@gmail.com

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...